Tag Archives: vegetarianism

Den usla kockens bästa icke-recept

Veckans bloggtema är mat, och Mymlan efterlyser recept på snabb och god vardagsmat. Nu är jag en usel kock, och min vardagsmat består ganska ofta av väldigt enkla blandningar som bara kräver en enda kastrull om man ser till att hälla i sakerna i rätt ordning så att de kan koka tillsammans. Därför skulle jag nästan inte ens säga att jag kan ge något recept på vardagsmat, eftersom jag alltid lagar mat på impuls och på en höft:

  • Pasta kokt med gröna ärtor (från frysen), kryddad med en klick rinnig tahini (tex. Al Wadi i de lättigenkända gröna burkarna, men inte Kung Markattas som tyvärr har helt fel konsistens för att kunna användas som sås), ketchup och vitlökspulver.
  • Pasta kokt med röda linser och slantade morötter (alternativt förvällda rotfrukter ur frysen), kryddad med ajvar och vitlökspulver, och kanske några gröna oliver.
  • Couscous kokt med broccoli (från frysen; enklast är att man lägger den frysta broccolin i vattnet som får koka upp. När det kokar häller man i couscous och slår av plattan och låter det stå några minuter) kryddad med pressad citron, vitlökspulver, paprikapulver, spiskummin, jordnötssmör, russin och sojasås.
  • Pasta med vita bönor i tomatsås (där man värmer bönorna för sig i micron), kryddat med paprikapulver och vitlökspulver.
  • Pasta med aningen mer avancerad linssås ur frysen, lagad någon dag när jag haft mer energi: Röda linser kokade först i lite grönsaksbuljong (röda linser ska koka i ca 10 minuter och behöver inte blötläggas), och sedan med krossade tomater, lök, selleri, rivna morötter och gröna oliver, kryddad med grönsaksbuljong, vitlökspulver, paprikapulver, svartpeppar, spiskummin, basilika… de kryddor man känner för. Ibland vill jag ha en massa curry och kanel i såsen, och lite extra spiskummin. Lite sojasås och gurkmeja gör såsen färggladare. Om man spär ut såsen lite mer så blir det en linssoppa, som mättar bra som den är med en brödbit till.
Röda linser

Röda linser: Klimatsmart snabbmat

Och så vidare; kombinationsmöjligheterna är egentligen oändliga, och de här ingredienserna är såna som jag alltid har hemma. I synnerhet torkade röda linser är perfekta, eftersom de håller hur länge som helst och är färdiga på tio minuter. Gröna linser kokar på tjugo minuter, men alla andra baljväxter måste blötläggas först och sedan kokas ganska länge. Om man inte orkar koka själv finns det färdigkokta bönor och ärtor (och även linser – hur lat får man bli?) i tetrapack. En påse röda linser kostar några tior, räcker till många måltider och kan stå i skafferiet i flera år utan att bli dåligt. Hur många köttprodukter är lika praktiska?

Jag är beroende av spiskummin, vitlökspulver, tahini och ajvar, och det kanske märks. Kryddandet gör att något som annars skulle vara otroligt tråkig mat blir så mycket godare. Råvarorna gör att det är billig och snabb mat, och jag tycker att den är hyfsat god. Dessutom är det väldigt klimatsmart mat eftersom det inte är något kött eller mjölkprodukter i.

Men ibland vill man ha något lyxigare, även om det är vardag. Då passar avocadopasta. Egentligen är det pasta med en förenklad guacamole utan tomater (och utan gräddfil, för den delen). Därför är den fastare i konsistensen och smakar mer, och därför behövs det inga stora mängder heller.

Avocadopasta (1 portion)

  • 120g pasta (tex. gemelli, skruvar eller snäckor), salt.
  • 2 mogna avocados
  • En skvätt pressad citron
  • Örtsalt, svartpeppar, paprikapulver, vitlökspulver, spiskummin, chilipeppar (eller cayennepeppar)

Koka upp pastavatten i en kastrull, och medan du väntar gör du avocadomoset. Dela avocadon och peta bort kärnan, och gröp sedan ur fruktköttet med en gaffel. Lägg det förslagsvis i en djup (men inte alltför djup) tallrik, och mosa med gaffeln. Skvätt över pressad citron, och krydda. Blanda ordentligt och smaka av. Jag lovar att såsen är klar innan pastan är det.

Jag hade tvåa i hemkunskap, och för fyra år sedan hade jag inte ens som vana att äta en gång om dagen, men den mat jag har lärt mig att laga är väldigt enkel, billig och nyttig – och vegansk. Japp, det glömde jag kanske nämna. Jag fuskade lite i påskas och åt både mjölk och ägg: Om pannkakorna ändå är stekta och står på bordet är det väldigt svårt att låta bli dem, till exempel. Ändå finns det egentligen inget jag saknar som vegan efter drygt tre månader. Det mesta finns ju i veganska varianter, om man vill: Mjölk, grädde, yoghurt, glass, kött i olika former

Vaniljglass med pepparkaka, cashewnötter och chokladsås

Julglass: Sojavaniljglass med pepparkakor, chokladsås och cashewnötter

Även om man bör lära sig lite näringslära – eftersom den såkallade näringslära man fått med sig från skolan och familjen oftast är köttnormativ och mjölknormativ – så är det inte särskilt svårt att äta veganskt i Sverige idag. Inte ens om man är en usel kock, som jag är. I december, när jag precis hade bestämt mig för att bli vegan igen, skrev jag:

”Jag är en dålig vegan. Det var jag redan innan jag föll ifrån och började äta mjölkprodukter och därmed slutade vara vegan. Mitt smaksinne är nämligen lite stört, och jag gillar såna kombinationer som andra inte riktigt förstår tjusningen med: jordnötssmör i glass, eller popcorn med vitlökssmak. Jag är dessutom lat, snål och slarvig. Mitt lilla kök är kaotiskt och lika mycket en sanitär olägenhet som resten av min tvåa, och jag ser inte tjusningen i att stå och baka eget bröd, göra egen tofu och allt sånt till vardags. Men vegan är jag, så snart de få mjölkprodukterna som står och häckar i mitt kylskåp är slut.”

Det har fungerat alldeles utmärkt hittills. Jag lagar ingen jätteavancerad mat, och jag har fått bättre måltidsrytm eftersom jag tycker det är roligare att laga mat nuförtiden.

Hemgjord sushi med tofu, avocado och morot inrullat i ris och nori

Hemgjord sushi med morötter, avocado och marinerad tofu

Jag är en dålig vegan, på så sätt att jag inte lever upp till stereotyperna. Jag är en dålig vegan för att jag är lat, för att jag gillar märkliga smaker och för att jag aldrig kommer att kunna förföra någon till veganism med något mer avancerat än hemgjord sushi, varma mackor eller pepparkaksglass. Men jag är en fantastiskt duktig vegan när det gäller att hitta genvägar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ingen död Jesus på mitt påskbord!

Idag är det Ostara, vårdagjämningen. Den hedniska påsken. Om två veckor är det dags för de som firar kristen påsk att sätta sig och äta ägg och lamm, och godis med gelatin. Av någon anledning firar många kristna att Jesus återuppstod med att äta döda djur. Den kopplingen har jag aldrig riktigt förstått.

Nu är lammkött på tapeten, efter en rad avslöjanden:

En bonde i Sala har fått klartecken att inplantera embryon av dorperfår i sina tackor. Dorper är en ras som växer fort, ger mycket kött och har knappt någon ull. Aftonbladet kallar dem för ”monster-lamm”, och jämför rasen med Belgian Blue.

Vart femte lamm får aldrig gå ut under hela sin livstid. Lagen kräver visserligen att lamm ska ha rätt att gå ute och beta, men eftersom det först är i juni som djuren måste släppas ut så gäller det inte alla. Lamm brukar vanligtvis födas i april, maj och juni, men eftersom efterfrågan är så stor under våren så ser fler och fler uppfödare till så att lammen föds under vintern istället.

Jordbruksministern säger att eftersom det är en tradition att äta lammkött till påsk så är det inget att gnälla över. Marit Paulsen säger att ”vi får inte göra fåren till grisar”, och menar att det är okej att grisar hålls instängda, men inte får. Även en del av de bönder som tycker att det är fel och inte gör så själva säger att det beror på att det är ett sätt att överleva ekonomiskt. En halländsk fårbonde som provat säger att eftersom efterfrågan är så stor till påsk så tjänar man bättre. Tomas Olsson i Västmanland säger ”Jag tycker att det är en väldigt bra lösning för svensk lammproduktion, faktiskt”. Han är ordförande i Svenska lammproducenterna och på hans gård finns det ett får – tacka eller lamm – per kvadratmeter. En annan uppfödare förklarar att”Jag tycker att vi ska ha ett globalt ansvar för att producera mat i Sverige”, som om det var viktigare än djurens rättigheter. Som om mat alltid måste vara animalisk, som om det måste finnas kött och mjölk och ägg på bordet för att man inte ska svälta.

Nu, det sista jag såg, var att man behandlar tackorna med syntetiska könshormoner för att synkronisera deras brunstperioder. Man använder sig av en tampong med progesteron för att styra fertiliteten så att alla tackor är brunstiga samtidigt. Praktiskt, javisst. För människorna.

The Lamb (The Ark) på Youtube

Jag har som sagt var aldrig fattat kopplingen mellan att fira livet med att frossa i död, men jag funderar en del över vad det betyder att Jesus ofta liknas vid ett lamm. Jag undrar hur många kristna som skulle gå med på att behandla Jesus som ett lamm behandlas i Sverige idag: En unge född av en hormonrubbad mamma, och som hålls fängslad hela sitt korta liv innan han dödas för att människor ska få känna sig lite bättre till mods.

När jag tänker efter är det inte så stor skillnad. Själv tänker jag – som vanligt – äta veganskt i påsk. Ingen död Jesus på mitt påskbord!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,,

Veganterrorism och vitt klet

Hoppsan. Jag har visst varit vegan i över en månad, och ingenting har hänt. Jag har inte fått helt sjuka cravings efter något animaliskt, och jag har inte ens drömt mardrömmar om att bli tvångsmatad med ovegansk sockerkaka av piketpoliser, som jag hade förra gången jag blev vegan. Det var i och för sig tio år sedan.

Hemgjorda semlor

Eftersom jag älskar kardemumma ville jag baka semlor, men eftersom jag inte gillar vispad grädde så skippade jag även de veganska varianterna. Jag föredrar vaniljsås, och Oatlys vaniljsås har en väldigt fast konsistens om man skedar den direkt ur förpackningen istället för att vispa upp den. Själva bullreceptet snodde jag hos Veganmage, men anpassade det efter eget huvud. Jag använder till exempel hellre olja än margarin, eftersom det inte behöver smältas. Dessutom upptäckte jag att min havremjölk var för gammal, så jag bakade på vatten istället. Det gick det med, även om det kanske inte blev lika lyxigt resultat.

Semlor

Bullarna

  • 9 dl vetemjöl
  • 3 dl växtmjölk (tex. av soja eller havre), eller vatten
  • 0,5 tsk salt
  • 2 tsk kardemumma
  • 25 g jäst
  • 1 dl strösocker
  • 3/4 dl rapsolja (eller annan neutral, värmetålig olja)
  • Lite olja till pensling

Fyllning

  • Mandelmassa
  • Oatlys vaniljsås

Garnering

  • Florsocker

Se till att mjölken är fingervarm, och blanda den med oljan. Rör ut jästen i lite av vätskan, och se till så det löser sig. Blanda i resten av vätskan, och sedan de torra ingredienserna – mjölet sist. Knåda in mjöl i degen tills den inte är kletig längre. Låt jäsa i 40-60 minuter. Ta upp degen på ett mjölat bakbord (en ren plåt duger) och knåda in mer mjöl ifall det behövs. Dela degen i 12*bitar och rulla dem till bullar. Låt jäsa på plåten i 40-60 minuter. Slå på ugnen på 200° i god tid så att den är varm tills bullarna är färdigjästa. Pensla bullarna med lite olja och grädda i 10-15 minuter. Låt svalna, och fyll sedan med mandelmassa och vaniljsås, och pudra över florsocker. Servera omedelbart, för vaniljsåsen tappar konsistensen efter en stund i rumstemperatur.

*) Det står 12 i originalet. Själv gjorde jag åtta, och de blev inte särskilt stora ändå.

***

Resultatet? Det är jättegott, och det tyckte tangentbordet med. Den andra semlan lyckades lägga en fet klick vaniljsås rakt över det, nämligen. En halvmeter hushållspapper senare är det bara det som runnit ner under tangenterna kvar, och tangentbordet verkar fungera alldeles utmärkt ändå. Det är inte första gången något liknande händer, för jag har antagligen en hel del vegansk ostsås, ketchup och allt möjligt under tangenterna. Jag har i alla fall lärt mig en läxa: Var försiktig när du äter vid datorn, för veganmat är den senaste terrorismtrenden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv – Del II

Just nu är jag helt fantastiskt duktig: Jag har nämligen börjat göra de där enkla sakerna som man förväntas göra. Sedan jag blev vegan vid nyår har jag fått mer inspiration att laga mat, och dessutom börjat äta tre gånger om dagen – och dessutom någorlunda jämt utspritt. Förr blev det oftast så att jag inte fick i mig lunch förrän vid sjutiden på kvällen, och vid midnatt kunde jag komma på att jag inte ätit middag och egentligen var jättehungrig. Valet då stod mellan att skjuta upp sänggåendet någon timme och äta sig mätt, eller att gå och lägga sig med knorrande mage. Det var ändå ett fantastiskt framsteg jämfört med den tiden då det inte var självklart att äta något alls varje dag, men allt det där har jag alltså kommit förbi nu.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Groddar av mungbönor och gröna linser

Dessutom händer det att jag lagar mer avancerad mat än förut: Jag har odlat groddar, lagat currygryta och lärt mig att göra egen sushi. Januari ifjol vill jag minnas att jag levde på gröt, makaroner-och-gröna-ärtor och rester ur frysen. Januari för två år sedan levde jag på en portion gröt varannan dag. Den där tiden på året då hyran är höjd men bostadstillägget släpar efter, och Försäkringskassan dessutom som tradition slarvar bort några tusen eller förhalar något beslut i ett par månader – den tiden brukar vara den jobbigaste, ekonomiskt sett. I år har jag sluppit det.

Hemgjord sushi med tofu, avocado och morot inrullat i ris och nori

Hemgjord sushi

Nästan en månad har gått sedan jag åt någon mjölkprodukt, men jag har egentligen inte märkt av någon skillnad. Jag har ju varit vegan tidigare, och det är inte så stor skillnad mot att vara laktovegetarian heller. Skillnaden är möjligen att jag drabbats av den obligatoriska nyfrälstheten, då man bara vill prova allt det där som man aldrig orkat eller vågat göra förut. Jag trodde aldrig att jag skulle fotografera min mat och lägga upp den på bloggen, till exempel. Det kan ju bero på att makaroner och gröna ärtor dränkta i vitlökspulver, rinnig tahini och ketchup inte är något att skryta med, även om det är gott. Detsamma gäller den tofudipp jag experimenterade med i helgen, som smakade helt okej – men som såg ut som blodblandad diarré.

Jag kan inte laga mat, jag har ett litet och hopplöst kök, och jag bor i en sanitär olägenhet. Även om det är oändligt långt kvar innan jag skulle våga ta något annat än extrema närbilder av någon maträtt i mitt kök, och även om jag inte skulle våga bjuda någon på maten, så är det i alla fall ett steg på vägen.

Klockan är tjugo över sex, och det är dags att laga middag. För några månader sedan skulle det ha varit en tidig lunch. Hittills har veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv visat sig fungera riktigt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rädda barnen från veganism

I Storbritannien gjorde man en undersökning bland barn och ungdomar om deras kunskaper om var maten kommer ifrån. Resultatet var nedslående: Var fjärde trodde att bacon kommer från får, bland annat. Man påpekar att det kan ha att göra med att så få barn besöker bondgårdar.

Det är kanske inte så konstigt. Risken finns att barnen som möter de ulliga gulliga djuren kan få för sig att det är fel att döda djur för mat. Barn förstår inte det där självklara i att alla ickemänskliga arter finns till för att vi ska kunna bestämma över dem, och de där klapphagarna på 4H-gårdar som visar någon slags idyll gör i själva verket kött- och mjölkindustrin en otjänst.

Alla vet ju att veganer och djurrättsaktivister är såna som har vuxit upp med disneyfilmer och tror att djur är människor, och myten om djurs gullighet är ett problem om man vill vara säker på att slippa skuldkänslor och en vegetarian i familjen. I rimlighetens namn borde köttfrälsta föräldrar alltså ta med sina barn till de djurindustrier som behandlar djuren som produktionsenheter – burhöns, sönderavlade mjölkkor och grisar som knappt kan röra sig – för att lära barnen att köttätande är okej och att djur inte har något annat värde än deras kroppars.

Risken finns förstås att barnen får mardrömmar och ångest av det de ser, men det gäller att härda dem. Barnen måste lära sig att djur inte har känslor eller värde, för att inte riskera att bli veganer. Eller?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv

Jag stod och lagade middag när mamma ringde. Hon frågade om jag äter helt veganskt nu, och jag hade faktiskt glömt bort det. Inte nyårslöftet, alltså, utan att jag har ätit mjölk och ägg fram tills för bara en dryg vecka sedan. I åtta dagar har jag klarat mig hittills, utan några som helst problem. Än så länge har jag inte fått några cravings för vare sig fetaost eller pastellfiskar*, men det lär väl dyka upp så småningom.

Nötter och torkad frukt i en skål

Fredagsgodis

Det är inte svårt att leva veganskt när man är hemma; problemen kommer framförallt när man är ute och reser och så. Det kräver lite planering – som jag är så dålig på. Om man som jag oftast inte ens märker att man behöver äta förrän man känner sig märkligt yr och darrig, så är det väldigt viktigt att ha mat tillgänglig som går att kasta i sig. Naturligtvis är det bästa att se till så man äter med jämna mellanrum, men det är inte alltid det går – och om man väl står där och svajar och kommer på att det var tio timmar sedan man åt sist, så blir man inte mätt av moralkakor om regelbundna måltider. Det man behöver är något som går att trycka i sig omedelbart. Till exempel:

  • Morötter
  • Nötter
  • Solrosfrön
  • Riskakor
  • Frukt
  • Russin

Tanken är alltså inte att man ska leva på det, men en morot eller två, eller en näve solrosfrön, kan ge tillräckligt med energi för att man i alla fall ska orka med att koka makaroner eller leta upp ett matställe.

Ickeveganer förväntar sig att veganism innebär att det är jättekomplicerat att veta vad man kan äta och hur man ska få i sig allt. Jag vet att det finns de som låtsas att de är veganer – och en liten grupp av de som faktiskt är veganer – som en ursäkt för att underhålla ätstörningar: Man kan slippa undan måltider eftersom det ändå inte finns något man kan äta. Själv har jag svårt att komma ihåg att äta och svårt att få i mig mat när jag är stressad eller nervös, och har dessutom fobi för att äta bland folk, och det kan tolkas som ätstörningar fast det inte är det. Jag har en icke-ätstörning som jag kämpat med hela livet.

I år tänker jag skaffa mig matvanor och försöka komma på hur man gör för att läsa av hungersignaler innan de gått för långt – och jag tänker utnyttja min veganism som en ursäkt för att verkligen anstränga mig.

***

*) De där gröna, gula och röda godisfiskarna som säljs i lösvikt. De röda är det karmin (E120) i, och alla tre färgerna är behandlade med bivax.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Testosteronet gör mig till en fjollig veganfitta

Inatt drömde jag om falukorv – strimlad och dränkt i blod. Det kan ha att göra med att mitt penisavund har blommat upp igen; igår såg jag snoppar i snön, i skummet i badkaret och precis överallt. Allt som är avlångt blir till fallossymboler. Nej, jag fantiserar inte efter att kastrera alla män, även om jag ibland får en känsla av att det är det folk tror. Däremot är det talande att jag drömmer om just korv, såhär halvvägs mot veganism. Korvar är kukar.

Jo, jag vet att det provocerar. Jag vet att köttätande är en helig ko för att det förknippas med manlighet och människans makt över naturen. Manliga vegetarianer får för mycket östrogen och blir fjolliga, eller så är de helt enkelt veganfittor, och så vidare, enligt nätollare. Andra utgår helt enkelt från att man måste vara tjej om man är vegan, utan att för den skull egentligen lägga någon värdering i det.

Och så finns det såklart de som alltid drar upp den psykiska aspekten också. Jag vet inte hur många gånger min veganism har analyserats av psykiatriker och terapeuter av olika slag. De kopplade den till ätstörningar, till känslomässig instabilitet, till näringsbrist, till de orimligt höga krav jag ställde på mig själv i övrigt – och till kvinnlighet. Det var en tjejgrej att vara vegan. När jag sa att jag läste om queerteori skrev de in i journalen att jag var ”aktiv i kvinnorörelsen”, och på samma sätt könades även min veganism till kvinnlighet genom att de liksom var tvungna att dra paralleller till hur vanligt det var bland tjejer att vara ”djurvänner”.

Det de aldrig tänkte på var det jag själv såg som uppenbart: Att jag var vegan för att jag hade drömmar, drivkraft och en vilja att förändra. Jag ville förändra världen – och mig själv. Den gången gick det inte så bra, av andra skäl, men nu är jag tillbaka. Tack vare att jag numera står på testosteron orkar jag förändra mina matvanor och bli vegan.

Jag är inte djurvän, och jag är inte tjej. Men en fjollig veganfitta, det är jag – tack vare hår på bröstet och målbrottsröst. Jag undrar hur det skulle gå ihop med en världsbild där manlighet mäts i lusten att döda.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

180 000 grisar räddade – för en godare jul

Levande grisar vid julbord

Bild av Elisabeth Olsson Wallin, för Djurrättsalliansen

Var femte svensk kommer inte att köpa skinka till jul, visar en undersökning som Aftonbladet gjort. Fyra procent, nästan var tjugonde, har fattat det beslutet på grund av den senaste tidens skandal där vanvård på grisfarmar avslöjats. Resten antar jag är personer som inte firar jul, som redan är veg*aner eller som inte gillar skinka.

Fyra procent är alltså skillnaden som Djurrättsalliansens avslöjande har gjort. Det låter kanske inte mycket, men en snabb uträkning visar att det är ungefär 360 000 skinkor färre, vilket betyder att 180 000 grisar får behålla sina rumpor. Det säger väl egentligen mest om vilka enorma mängder kött som folk sätter i sig.

Det blir en lite godare jul i år. Och ju grönare jul, desto vitare.

***

…Och i gammelmedia jobbar man som vanligt på att hålla köttfrågan utanför klimatdiskussionen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Konspiration för vita jular

Knopp på buske, med snö påVarje år pratar människor om att man måste rädda miljön, så att ”våra barn” också får uppleva vita vintrar. Varje december pratar människor om framtidshopp och mänsklig godhet. Varje jul blir jag bitter, och i år blir jag bitter i förtid. Alla människor vill rädda världen, men det är få som är beredda att göra något.

Alla människor är emot djurplågeri, men för de flesta är det ändå okej att döda djur bara man gör det så skonsamt som möjligt. Det är en stor skillnad mellan att sträva efter att döda ”snällt” och att sträva efter att inte döda i onödan alls. På samma sätt är det en skillnad mellan att prata om miljö och att faktiskt göra något. När folk frågar varför jag är vegetarian, och numera varför jag är på väg att bli vegan igen, så brukar jag ha svårt att hitta orden. Jag brukar dra till med något om att det känns rätt att inte bidra till lidande. I själva verket handlar det om en enda sak: Jag tror inte att det är rätt att döda bara för att det är bekvämt, normaliserat och subventionerat.

Jag är inte i Köpenhamn, för jag klarar inte folksamlingar. Så jag sitter i ett snöigt Sandviken och har min alldeles egna klimatdemonstration: En saffranskrans från ett bageri i en grannby. Den ser oskyldig och god ut, och jag gissar att de flesta som köper den inte har en tanke på att den är vegansk. Det krävs att man läser innehållsförteckningen med rätt glasögon för att veta det.

Människor matas bokstavligt talat med vegansk smygpropaganda varje dag, utan att märka något. Se det som en konspiration eller en slump, men oavsett vilket är det sånt som räddar världen.

Tips till julbordet. Mer miljö: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag ser fram emot en grön jul – som vegan

Jag har redan bestämt mig för vad mitt nyårslöfte ska bli. Det är en månad kvar, men jag kunde inte hålla mig.

I sju år var jag vegan, men på sistone har jag börjat äta en del mjölkprodukter och ibland även ägg. Det var helt enkelt för svårt att motstå när jag hade såna problem med att få i mig mat överhuvudtaget. Hela tiden har jag haft dåligt samvete, för jag VILL ju vara vegan. Teorin kan jag, praktiken också. Det har bara varit orken som saknats, men den orken har jag hittat nu.

Därför är mitt nyårslöfte att bli vegan igen, och fram tills dess ska jag skära ner på mjölk och ägg så mycket det går.

December får bli början på ett grönare liv, helt enkelt. Jag är definitivt ingen mästerkock och jag är usel på att ta hand om mig själv. Mitt kök är litet och trångt, och jag vågar aldrig bjuda någon på mat jag själv har lagat. Jag har haft komplex för att överhuvudtaget erkänna att jag äter, så det blir en fobiträning i sig.

Jag har inte ätit kött på tolv-tretton år, och har som sagt var varit vegan tidigare, så jag vet vad jag ger mig in på. Det här är det jag egentligen vill göra ju. Jag vill kunna titta in i mitt kylskåp och fortfarande kunna se min spegelbild i ögonen efteråt. Och jag vill kunna blogga om djurrätt utan att känna att jag hycklar – vilket jag anser att man gör om man genom sina handlingar bidrar till djurförtrycket man säger sig kämpa mot.

Jag ser fram emot en grön jul – grönare än på länge!

***

Självklart delvis inspirerat av den senaste tidens avslöjande om grisindustrin, som fått mig att fundera över min förlorade aktivism: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Därför är jag inte svensk (Det räcker inte med Karl XII)

Det var inte idag det hände, med modern tideräkning. Egentligen var det den elfte december som Karl XII blev skjuten, men nynazister är väl inte så bra på historia så de firar idag.

Karl XII:s död fick en viss betydelse för en släkting till mig: Han var nämligen soldat under ledning av general Armfeldt. De hade slagit läger utanför Trondheim och planerade att inta staden. Allt var elände: Det fanns ingen mat, de hade inga vinterkläder och kanonerna hade kört fast i gyttjan för att tjälen inte hade slagit till. Och efter några veckor nåddes de av dödsbudet från Halden. Eländes elände, nu gällde det att snabbt ta sig tillbaka över gränsen för att inte bli tillfångatagna av norska motståndsmän. Så de gav sig av, fast de inte hade vinterkläder, och fast det blåste upp till snöstorm. Över fjället skulle de, så det var bara att ge sig av.

Storulvåns fjällstation en sensommardag

Storulvån, augusti 2005. Här i trakterna gick soldaterna, fast i sämre väder.

Varje morgon var det män som inte vaknade. Varje kilometer var det soldater som föll i drivorna, och de andra tog genast deras kläder för att skydda sig själva. De flesta blev kvar på fjället, och många dog även när de kommit ner till Handöl, som var en alldeles för liten by för att kunna ta emot alla soldater. Man fyllde tunna efter tunna med amputerade förfrysta kroppsdelar, och det var en bråkdel av de som kom tillbaka som ansågs vara friska nog att fortsätta som soldater. Min släkting hade tur; han var en skicklig skidåkare och spion, och hade bland annat tagit norska krigsfångar. Kanske gav det honom vissa fördelar, för han överlevde. Det är därför jag sitter här idag.

Detta var alltså 1718; snart trehundra år har gått. En släkting till mig riskerade sitt liv för en kung han aldrig hade träffat, och jag vet inte om han själv dödade någon människa, men det är inte otänkbart. Jag har en förfader som varit beredd att döda sina bröder för den kung som nynazisterna hyllar som sin hjälte, och jag har en annan förfader som grundlade en by och därmed trängde undan samerna från deras mark och bidrog till kolonialiseringen av Sameland. Tittar jag på min släkttavla bakåt finns det inte en enda person som inte är född i det som idag är antingen Norge eller Sverige.

Jag har en hudfärg som gör folk snöblinda, blå ögon och ett norskt efternamn med försvenskad stavning. Jag talar svenska utan tillstymmelse till brytning, och jag är född i Sverige och svensk medborgare och har bott här praktiskt taget hela mitt liv. Ändå är jag inte välkommen i Sverige, enligt de högerextremister jag pratat med. De bryr sig nämligen faktiskt inte om ifall man är släkt med fucking jävla Gustav Vasa, utan det enda de bryr sig om är om man tycker som de och ställer upp på deras idéer om vad Sverige, svenskar och svenskhet är. Demokratiskt och fint, kan man tycka: Även ”invandrare” kan bli svenskar om de verkligen anstränger sig och ”anammar svenska seder och värderingar”. Det är bara det att jag inte ställer upp på de kraven.

Falafel och sallad på julbordet

Falafel och sallad på julbordet

Jag är dåligt integrerad i det svenska samhället eftersom jag varken vill ha skolavslutning i kyrkan eller skinka på julbordet. Förmodligen har jag ätit fler falaflar än köttbullar i mitt liv, och jag känner mig inte ett dugg hemma i den pseudoateistiska smygkristendomen. Jag hejar aldrig på Sverige i fotboll och sällan i Melodifestivalen, och den svenska flaggan får mig mest att tänka på Lex Luthors kommentar till Stålmannen: ”När ska du lära dig att grundfärger inte matchar?”. Jag känner mig illa till mods när människor förklarar att ”såhär gör vi i Sverige” som om det är ett argument i sig. Jag har heller aldrig fattat köttnationalisternas tal om att Sverige är förskonat från djurplågeri: Det var förresten vad britter alltid hävdade om sig själva, tills för sisådär femton år sedan.

Jag är hedning, vegetarian, och barn till gamla grönavågare. Jag räknas in under minst tre av fyra bokstäver i HBTQ. Jag har en hjärna som är uppbyggd enligt andra mönster än de flestas, och känner mig ofta som en främling i ett land där jag inte kan språket. När normen skärps och människor delas in i ”svenskar” och ”invandrare” hamnar jag ganska ofta på sidan ”invandrare” eftersom jag inte beter mig ”svenskt” – vad det nu innebär.

Överhuvudtaget har jag läst lite för mycket historia för att gå på myten om Sverige. Jag är inte oikofob, som de kallar mig – jag är svenskofob. Jag vill inte bo i Sverige, utan mycket hellre på jorden. Det handlar inte om att känna solidaritet med ”de” som är ”invandrare”, för min del. Det handlar om min egen rätt att vara den jag är – och jag är inte svensk mer än på papperet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,