Etikettarkiv: USA

Äktenskapet är dött. Leve äktenskapet!

Klockan är nästan två och jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. Då får jag vet det. Först på twitter, sedan i tidningarna: Proposition 8, som definierade att äktenskap var förbehållet par av olika juridiska kön, ogiltigförklaras. Lagen röstades igenom för ett och ett halvt år sedan i Kalifornien, men nu rivs den alltså upp.

LA Times publicerar ett utdrag av domslutet, där man bland annat hittar detta:

”The right to marry has been historically and remains the right to choose a spouse and, with mutual consent, join together and form a household. Race and gender restrictions shaped marriage during eras of race and gender inequality, but such restrictions were never part of the historical core of the institution of marriage.

Today, gender is not relevant to the state in determining spouses’ obligations to each other and to their dependents. Relative gender composition aside, same-sex couples are situated identically to opposite-sex couples in terms of their ability to perform the rights and obligations of marriage under California law.

Gender no longer forms an essential part of marriage; marriage under law is a union of equals.”

Alltså: Kön är inte längre en grundläggande del av definitionen av äktenskap, eftersom äktenskap numera är ett förbund mellan jämlika parter. Wow.

Den sexistiska, heteronormativa definitionen av äktenskapet, som högerkristna fundamentalister propsat på, är krossad i Kalifornien. Leve äktenskapet!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Thomas Beatie har fött sitt tredje barn

Thomas Beatie har fött sitt tredje barn. Den här gången kablas det inte riktigt ut som en världsnyhet på samma sätt som den första förlossningen. En gång en världssensation, två gånger en vana, tre gånger slentrian – i journalisters ögon, alltså. För Thomas och Nancy Beatie är det förmodligen precis lika fantastiskt som när deras första och andra gemensamma barn föddes.

Enligt Aftonbladet TV var Thomas Beatie inbjuden som invigningstalare till Stockholm Pride både ifjol och i år, men kunde inte eftersom han beräknades föda sitt andra respektive tredje barn ungefär samtidigt. Fast i år funderade han faktiskt på att åka till Sverige och stanna lite extra lång tid för att föda barnet här, för enligt reportern har ”Sverige varit det mest stöttande landet under hans två år i offentligheten”. Nu bestämde han sig ändå för att stanna hemma, men skulle gärna åka till Sverige i framtiden.

Det hade verkligen varit så häftigt att jag inte hade vågat tro det, ifall Thomas Beatie hade kommit till Sverige för att föda sitt tredje barn. Dels för att Thomas Beatie är en av mina idoler, och dels för att han upplever att folk i Sverige stöttar honom. Och, såklart, dels för att det skulle vara ett tillfälle att uppmärksamma vissa frågor som stått i skuggan i decennier: Tvångssteriliseringar. De senaste månaderna har de plötsligt kommit fram i medialjuset, men det har varit väldigt tyst om det väldigt länge.

När Thomas Beaties brev Labor of Love, där han kungjorde sin graviditet, publicerades för snart två och ett halvt år sedan var medvetenheten om transpersoner i allmänhet och transmän i synnerhet så låg att det fanns de som undrade om han var kukfödd och hade opererat in en livmoder. Att det kunde finnas transsexuella som var födda med flickkropp, och att det fanns de som hade kvar vissa könsorgan efter den juridiska ändringen, och att det fanns transsexuella som ville bilda familj – det var fortfarande något väldigt okänt för många.

Jag tror att det enda Thomas och Nancy ville var att få barn. Att de sedan bidragit till att synliggöra transpersoner, och lyfta transpolitiska frågor, är liksom bara en bonus. Hursomhelst önskar jag dem lycka till med sin numera ganska stora familj, och ingen skulle vara lyckligare än jag om de kom till Stockholm Pride nästa år.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Smoking can damage your tvåkönsnorm, del III

När Constance McMillen ville ta med sig sin flickvän på skolbalen sa skolledningen i Itawamba, Mississippi, nej. Två tjejer får inte gå med varandra. Inte heller fick hon ha smoking på sig; alla tjejer måste ha balklänning. När hon protesterade svarade skolan med att ställa in balen helt, så att alla andra elever blev förbannade på Constance.


Constance McMillen

Hon anmälde skolan, och de dömdes för diskriminering i mars i år. Däremot hade skolan inga planer på att genomföra balen, då en grupp föräldrar och elever hade planerat en privat bal istället, som Constance var välkommen på. Det kom sju elever till den balen; två av dem var Constance och hennes date. Alla andra gick på en annan fest som Constance inte var inbjuden till. Två av de andra eleverna på balen hade inlärningssvårigheter, och som Constance sa:

”They had the time of their lives. That’s the one good thing that come out of this, [these kids] didn’t have to worry about people making fun of them [at their prom].”

Det var alltså en liten fest, övervakad av skolans rektor och föräldrar, där de utmobbade eleverna på skolan hölls borta från den stora balen.

Nu har skolan gått med på att betala Constance 35 000 dollar i skadestånd – samtidigt som de hävdar att de inte har gjort något fel. Däremot har de lovat att anta en antidiskrimineringsplan som inkluderar sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.

För ja, könsidentitet och könsuttryck spelar in, även om varken Constance McMillen och hennes date är transpersoner. Det var inte Constances läggning som stack i ögonen på skolan, utan det faktum att det var två tjejer – och två tjejer i smoking, dessutom. Det var därför de var så farliga att de var tvungna att hållas isolerade från den stora balen. Förhoppningsvis har skolan lärt sig en läxa, så att det aldrig händer igen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Googles bögbidrag krossar diskriminering av heterosexuella

Man kan säga mycket om Google som företag, men de verkar i alla fall veta att behandla sina anställda schysst. Det senaste är att de diskriminerar heterosexuella, i alla fall enligt troll som inte kan läsa innantill. Kanske inte så konstigt. NY Times pratar om ”gay and lesbian workers”, och Daily Mail om ”gay staff”. Aftonbladet förkunnar:

”Google höjer lönen – för homosexuella”

Med såna formuleringar är det lätt att få för sig att det handlar om läggning, och om omotiverad särbehandling. Det de egentligen syftar på är att Google vill kompensera de extra utgifter som sambos har i förhållande till gifta par. Enligt Googles officiella blogg följer man nämligen HRCs standard, som förklarar:

”Your eligible dependents include:

  • Your legal spouse
  • Your same- or different-sex partner. To be eligible to enroll in the plans, your partner must meet the criteria outlined under Domestic Partner Eligibility.
  • Your unmarried children (or step children in your custody) up to the age of 25 who depend on you for support (this includes your partner’s children
  • Any dependent child who is incapable of self-support because of a physical or mental disability”

På många håll i USA är sjukförsäkring för en anställds äkta make en skattefri förmån, men om ett sambopar får samma förmån så måste de skatta för det. Och det gäller oavsett kön, och framförallt oavsett läggning – och om jag förstått det rätt så är det precis så lönetillägget är tänkt att fungera. Det är visserligen begränsat till en partner per anställd, men ändå.

Nej, Google delar inte ut bögbidrag. De kräver inte att få veta vem du legat med, bara vem du lever med. De krossar äktenskapets särställning, oavsett kön och läggning. Ännu bättre, skulle jag säga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fred Phelps – ett troll av kött och blod

Fred Phelps alltså. Han har sagt att han önskade att alla svenskar dött i tsunamin, som skulle vara Guds straff för att Åke Green blev åtalad för hets mot folkgrupp, och att orkanen Katrina var straffet mot USA för… vad det nu var. Phelps och hans familj/sekt Westboro Baptist Church åker runt och sprider vad de påstår är Guds ord, på begravningar för personer de ogillar. Som Matthew Shepards: En ung kille blir brutalt mördad för att han är homosexuell, och både på begravningen och vid rättegången dyker familjen Phelps upp med plakat där det står att han brinner i helvetet. Jag har svårt att tänka mig något mer respektlöst.


Protest mot den öppet homosexuella biskopen Gene Robinson

För några veckor sedan var de på rocksångaren Dios begravning, och ifjol var de på begravningen efter George Tiller; abortläkaren som blev mördad för att han var specialist på att utföra sena aborter. De har varit på minnesstunden för Heath Ledger och vid soldatbegravningar. Phelps har också sagt att Gud hatar Sverige och den svenska kungafamiljen, Barack Obama och en massa andra, till exempel Stu Rasmussen, borgmästare i Silverton, Oregon och öppen transperson.


Westboro Baptist Church-medlem vid minnesstund för Heath Ledger med plakaten ”Heath in hell” och ”God hates the world” får sällskap av en motdemonstrant med plakatet ”I’m sorry for them”.

Nu senast är det Lady Gaga. Enligt Daily Star är Gaga anklagad för att ha orsakat amerikanska soldaters död i Afghanistan och dessutom oljekatastrofen i Mexikanska golfen:

”Lady GaGa is a sleazy God-hater. She has the face of a proud whore and something needs to be done about it. She is teaching the boys and the girls to be proud whores. GaGa is promoting homosexuality and bisexuality and God hates her. God hates all fags and fag enablers.”

Jag måste säga att jag är förvånad över att de pratar om bisexualitet, för annars brukar standardbeteendet hos fanatiska homofober vara att fokusera på ”homosexualitet”, och se bisexualitet och alla sorters transidentiteter som någon slags variant av homosexualitet. Där ligger de flesta av mina standardtroll i lä, måste jag säga.

För visst är de ändå ganska lika: Fred Phelps och hans sekt är som internettroll, fast IRL. Om någon på nätet kräks ur sig den sortens kommentarer gång på gång i ett allmänt forum som är någorlunda välmodererat brukar inläggen bli raderade och kontot avstängt. Om man däremot gör det IRL så får man uppenbarligen hållas. Jag måste säga att Fred Phelps är ett bevis på att trollande, hat, trakasserier och extremism inte är något som uteslutande finns på nätet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Warren Beattys transsexuella son, Chaz Bono och rätten att slippa få veta allt

För ungefär ett år sedan kom Chaz Bono ut som transsexuell. Den som folk trodde var Chers dotter visade sig vara Chers son. Nu har ännu ett kändisbarn kommit ut som transsexuell: Stephen Beatty, barn till Warren Beatty och Annette Bening.

Enligt Aftonbladet, som antagligen har läst Perez Hiltons blogg, har Stephen sagt tidigare att han ska göra en könskorrigering när han har fyllt arton – vilket han gjorde i januari i år – och han lever som kille och blir kallad för Stephen i skolan. De skriver också att föräldrarna inte är så glada över beslutet:

”Han är helt knäckt över situationen med [Stephens tjejnamn], säger en av hans Hollywoodkompsiar.

- När dottern var yngre försökte han och Annette handskas med situationen. Men [Stephens tjejnamn] är fast besluten att genomgå ett könsbyte”

Jag var tveksam till den uppståndelse som blev runt Chaz Bono, eftersom jag vet att det kan vara otroligt jobbigt och känsligt, samtidigt som skvallerpressen inte ser några som helst hinder för att sprida ut vad som helst. Men Chaz Bono var trots allt 40 år när han kom ut som transsexuell, och hade dessutom redan en komma-ut-process (som lesbisk) bakom sig. Stephen Beatty är alltså 18 år. Chaz kom dessutom ut genom att berätta det själv. Stephen har blivit outad.

Jag tänker inte spekulera i vad som är sant och inte, hur stämningen i familjen är, eller något sådant. Jag tänker inte gå in på detaljer. Däremot funderar jag över vad såna som Perez Hilton håller på med, som utan att blinka outar folk till höger och vänster. Om det nu är så att Stephen är transsexuell, och är på väg att göra en könskorrigering, och dessutom ligger i konflikt med sina föräldrar om det, så är det liksom inte läge att börja prata om att det inte är något att skämmas för.

För visst tror jag på öppenhet, det gör jag – men jag tror på självvald öppenhet. Visst tycker jag att man inte ska skämmas över att vara transsexuell, men det underlättar liksom inte att få det upptryckt i ansiktet – i synnerhet om man inte har det stöd man behöver från familjen.

Videon på youtube

Det påminner mig om en video där två transsexuella ger svar på tal på de där frågorna som personer som man inte känner så väl gärna ställer när de förstår att man är transsexuell. Frågan är ”Have you had surgery?” och en av dem börjar berätta om sin infekterade stortå, med äckliga detaljer om hur läkarna öppnade tån för att dränera den på grönt var:

”I guess I need to start talking about, right? ‘Cause I feel it’s really dishonest of me to hide things from you. Because everyone deserves to know about these things.”

Nej, omvärlden har inte rätt att veta precis allt. Vissa saker vill de faktiskt inte ens veta. Oavsett vad som är sant och inte, oavsett hur Stephen identifierar sig, oavsett vilken behandling han planerar, och oavsett hur familjesituationen är, så håller jag tummarna för att det går bra för honom.

Läs gärna min lilla guide till hur man jobbar med transfrågor i media.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svanberg och de freudianska dvärgarna

Litet citat av Carl-Henric Svanberg, som försöker be det amerikanska folket om ursäkt för BPs oljeutsläpp och hur de har hanterat katastrofen:

”We care about the little people”


Carl-Henric Svanberg


Liten engelsk ordlista:

Small people= Vanligt folk.

Little people= Mindre värdefulla människor, eller: Kortvuxna människor (”dvärgar”).

Litet citat från Wikipedia:

”En freudiansk felsägning är ett begrepp inom psykologin. Felsägningen går ut på att en person avser att säga en sak, men av misstag säger något annat. Det av misstag sagda är då det som personen faktiskt menar, på ett semi-omedvetet plan.

Felsägningen anses, enligt denna skola, vara ett tecken på en bortträngd längtan, t. ex. av sexuell karaktär eller något som på annat sätt socialt sett är olämplig att yttra.

Ex.

- Ska vi spela vårt favoritspel?

- Nej. Jag menar jo, det är jättekul.

”Nej” är i ex. ovan den freudianska felsägningen och representerar personens egentliga åsikt som filtrerat genom överjaget får en innebörd anpassad till den sociala situationen. En freudiansk felsägning är alltså när överjaget inte ”hinner med” att censurera våra tankar.”

Om jag hade jobbat som engelsklärare idag hade jag tyckt att det var ett perfekt tillfälle att upplysa om vikten av att hålla kollorden man använder. Small används oftast för att beskriva storlek, medan little används även till exempel för att uttrycka en känsla och är mindre neutralt.

Nu är inte jag engelsklärare, så jag nöjer mig med att konstatera att BP bryr sig om småväxta människor; personer som är kortare än 150 cm. Varför det är viktigt att uttrycka att de bryr sig om just småväxta är lite oklart. Kanske har Svanberg sett lite för många filmer och tror att småväxta är sagoväsen som kan skicka förbannelser på honom annars.

Ja, så är det nog. Han tänkte nog på att hålla sig väl med vittra. Vitterfolket är lite kortare än människorna, och bor i underjorden och har magiska krafter. Det är nog de som Svanberg är rädd att stöta sig med. Och han sa åtminstone inte ”midget”.

Se filmen med uttalandet här, eller se det här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Passkontor i USA ska sluta titta på könsorgan

Från och med idag behöver medborgare i USA som ansöker om ett pass med ändrat juridiskt kön i inte ha genomgått någon könskorrigerande operation.

Alla delstater har sina egna regler när det gäller till exempel födelsebevis; enligt Wikipedia vägrar till exempel Idaho, Ohio och Tennessee att skriva ut födelsebevis med det nya könet eller ändra det gamla intyget, medan Texas kräver ett domstolsbeslut och vissa stater, som Missouri, har inte ens prövat frågan. Den som har försökt att följa med i diskussionerna på amerikanska transforum vet att det är en djungel. Fler än en gång har jag hört talas om personer som kunnat ändra till exempel sitt körkort men inte sitt födelsebevis, eller som det paret i Tennesse som fick sitt äktenskap tvångsupplöst.

Men det gäller alltså födelsebevis. Pass är en annan sak, och nu finns det alltså en lag på federal nivå som gör det möjligt att få ut ett nytt pass utan att ha genomgått någon könskorrigerande operation. Däremot måste man ha genomgått ”appropriate clinical treatment for gender transition”*, och det finns också en möjlighet att få ett tillfälligt pass utfärdat om man har läkarintyg på att man är under utredning. Och så lägger de till, i det officiella pressmeddelandet:

”As with all passport applicants, passport issuing officers at embassies and consulates abroad and domestic passport agencies and centers will only ask appropriate questions to obtain information necessary to determine citizenship and identity.”

Med andra ord så ska man slippa få frågor om sitt underliv när man ansöker om ett nytt pass, antar jag att de menar. Det är ett väldigt stort steg de tar, när de går ifrån kravet på att kunna bevisa vilka operationer man har genomgått. I USA är ju könskorrigerande behandling i väldigt stor utsträckning en klassfråga, eftersom det bara är de som har råd att bekosta behandlingen själva som kan få dem – och detta samtidigt som transpersoner systematiskt blir diskriminerade på arbetsmarknaden och inte så sällan hamnar utanför alla skyddsnät. Att då kräva att man ska ha genomgått dyra operationer är ett omöjligt krav att uppnå för den som knappt har råd att leva. Anledningen till varför man håller fast vid såna krav handlar ofta om att man inte vill stöta sig med extremt konservativa krafter som hellre värnar sina könsgränser än de människor som lever i gränslandet.

Det kan verka som ett litet steg, och som ett ganska meningslöst steg för de fattiga transpersoner som ändå aldrig kommer att resa utomlands, men det är ett steg i rätt riktning – om inte annat så för att man faktiskt går ifrån den ständiga fixeringen vid vad folk har mellan benen.

*) Jag antar att det betyder att det till exempel räcker med diagnos, hormonbehandling och Real Life Experience. I Sverige kan man däremot bara få ut ett pass, körkort eller annat id-kort med ändrat juridiskt kön om man är dokumenterat steril och har blivit godkänd av Socialstyrelsens rättsliga råd.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Förlorade söner – inte ännu en film om transsexuella

I förrgår såg jag en dokumentär. Först idag känns det som om jag överhuvudtaget kan säga något om den. Förlorade söner – eller Prodigal sons, som den heter i original.

SVT Plays hemsida står det:

”Amerikansk dokumentär från 2009. Populäre Paul flydde sin hemstad och bytte kön. Hans adopterade och mobbade bror Marc stannade kvar. Efter 20 år träffas de igen. Paul har blivit den vackra filmaren Kimberley. Och Marc – ja vad blev det av honom? En nära och stark skildring av två syskon och kampen för ett liv tillsammans.”

När jag blev tipsad om den tänkte jag först ”jaha, ännu en dokumentär om transsexuella”. Inte för att det är något negativt med det, men det brukar sällan dyka upp några överraskningar. De flesta dokumentärer jag sett har haft som syfte att ”berätta om hur transsexuella lever”. Ibland handlar det om barn, ibland om tonåringar, och då och då om vuxna. Det är oftare transsexuella tjejer än killar, och det är nästan alltid vita personer ur medelklassen, och ingen av dem har några andra funktionsnedsättningar – i alla fall inte som syns eller som man pratar om i programmet.

Under den första halvtimmen verkar Förlorade söner passa ganska väl in på standardberättelsen: Kim är vit och till synes funktionell. Hon gjorde sin könskorrigering för tjugo år sedan, jobbar med media i New York och gruvar sig för att åka tillbaka till småstaden hon växte upp i. Hon möter sin mamma som hon har en bra relation till, och sin bror Marc som hon har ett ansträngt förhållande till. Eftersom Kim och Marc gick i samma klass i skolan går de på klassåterträff tillsammans. Kims klasskompisar är trevliga, även om inte alla fattar grejen med att ”vilja vara tjej fast man gillar tjejer”. Marc berättar om sin hjärnskada som han fick i tjugoårsåldern, och man förstår att han har komplex över att ha stått i skuggan av Kim, som spelade football, var populär och fick högsta betyg i allt.

Så långt verkar det vara en ganska vanlig berättelse om att konfronteras med sitt förflutna och göra upp med sitt gamla jag. Men så händer det saker. Plötsligt är Kims transsexualism bara en bihistoria i något större, något allvarligare och mer dramatiskt. Det blir Marc som hamnar i centrum.

Om du inte vill veta vad som händer, så läs inte detta

Marc får anfall ibland, på grund av sin hjärnskada, och får utbrott då han skriker och blir våldsam. En gång slår han knytnäven i en tavla så att glaset krossas, en annan gång slår han Kim samtidigt som hon håller i kameran. Nästa gång de träffas är det julaftonskväll hemma hos deras mamma, och då Marc plötsligt slår till Todd, deras bror. Mamman börjar skälla på honom, varpå han börjar prata om hur fel det är med homosexualitet (både Todd och Kim är homosexuella) och om att han minsann var mer populär i skolan än Kim. Kims flickvän ringer polisen, och när polisen kommer och går ut för att prata med henne, så tar Marc plötsligt upp en kniv ur kökslådan.

Efter det häktas Marc och förs sedan över till en rättspsykiatrisk klinik. Kim besöker honom där, och berättar:

”När Marc hade varit en vecka på sjukhuset besökte jag honom. Det var underligt att besöka sin bror på mentalsjukhus. Och som transsexuell var jag formellt sett mer psykiskt sjuk än han. Marc hade inte fått sin diagnos än, men det hade jag. Jag hade vantrivts med den kropp jag fötts i, men jag kunde alltid lita på mitt förstånd. Nu var Marc på väg att mista sitt.”

Jag tycker det säger väldigt mycket om samhällets syn på psykisk sjukdom. Marc har haft psykiska problem och medicinerats i decennier, utan att få ordentlig vård. Först när han blir våldsam får han den hjälp han faktiskt behöver, för att deras mamma inser att hon inte längre kan skydda omvärlden från sin sons beteende. Kim, å andra sidan, har ett välfungerande liv men räknas som psykiskt sjuk på grund av sin könskorrigering.

Det finns mycket annat man kan säga om filmen. Jag tycker såklart att det är väldigt tragiskt det som hände, men som film räknat tycker jag att det är bra att det inte är ”titta på transpersonen” som är det viktiga. Jag gillar verkligen Kims funderingar över sin relation till sin bror, över hur hon ska förhålla sig till den tiden då hon försökte leva som kille, över hur Marc hela tiden verkar jämföra sig med den kille Kim en gång försökte vara. Jag gillar att det viktigaste i filmen inte är att visa varken hur konstiga transpersoner eller psykiskt sjuka är, utan att berätta om deras relation – och jag gillar att man kan komma ifrån att göra freak show av det.

Kim har själv gjort filmen, och det märks. Ingen annan skulle ha vågat lämna ut henne på det sättet. Det är styrka.

Förlorade söner går att se på SVT Play här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En intellektuell dvärg

Ibland får man inte upp ögonen för folk innan det är försent. Harry Wieder är en sån person. Han är död nu, efter en trafikolycka. Harry Wieder var aktivist inom både HBT-rörelsen och funkisrörelsen och ska ha beskrivit sig själv som ”disabled, gay, Jewish, leftist, middle aged dwarf who ambulates with crutches”. I The Advocate citeras han av en transaktivist som kände honom:

”In one Democratic meeting, when someone accused [President George W.] Bush of being an intellectual midget, Harry protested saying, ‘I am an intellectual midget. Bush is just stupid.’”

Jag önskar att jag orkade reagera på samma sätt varje gång någon använder ”störd”, ”galen”, ”psykfall”, ”dampunge” eller något liknande som skällsord. Problemet är att då skulle jag antagligen inte hinna med något annat.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Transpersoner som personer – eller prylar

Jag läser om ännu ett misstänkt hatbrott mot en transperson. Det gör jag nästan varje dag, och oftast bestämmer jag mig för att inte blogga om det för att det är för deprimerande. Den här gången är det en student i Kalifornien som blev attackerad inne på toaletten på universitet:

”The attacker slammed the student against a stall, pulled his t-shirt over his head and carved ”IT” into his chest with a sharp object before fleeing the scene.”

It. Det. Som ett dött föremål. Avkönat, men också avhumaniserat. En brännmärkning som förklarar: Du är inte människa.

Det är därför jag har svårt för att säga den om människor. Visst fungerar det i fraser som ”Den som vill får ta rast” eller ”Då får du säga det till den [personen]”, men inte om man annars skulle säga han eller hon eller hen, men istället väljer den för att markera att man inte vill bekräfta personens könsidentitet fast man känner till den. Som i fallet med Tomas Järvhedens kommentar om Dana International:

”hon, eller kanske han, eller det”

Utan att egentligen veta så mycket om vad som hände på den där toaletten tänker jag att det inte alls låter som en slump att det var just IT som gärningsmannen ristade in i huden, lika lite som det är en slump att det sker på en toalett – en herrtoalett. Jag vet inte om offret var female-to-male eller male-to-female, men oavsett är könade toaletter en otrygg miljö för många transpersoner i USA.

Det är en stor skillnad mellan att kalla någon den och att ta till våld, jag vet. Men om man säger fel pronomen med flit - oavsett om man säger den, han, hon eller hen – just för att manifestera sin åsikt om en person, så är det bara bara en fråga om gradskillnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ugandas homofobi – en spegling av västvärldens

Som jag bloggat om tidigare ligger det ett lagförslag i Uganda som föreslår ett förbud mot ”sexuella relationer mellan personer av samma kön”. Det talas om dödsstraff, och man vill införa ett angiverisystem som gör att alla som vet om att någon i deras omgivning kan vara HBT-person måste rapportera ”brottet” till myndigheterna inom 24 timmar för att själv slippa straff.

DN har intervjuat HBT-aktivisten Frank Mugisha som säger att ”Om lagförslaget klubbas igenom anser jag att Uganda blir det värsta landet i världen för hbt-personer att leva i”, och det är definitivt ingen överdrift. Samtidigt som HBT-aktivister har börjat synas och höras har det också på sätt och vis blivit farligare, säger Matilda Piehl som bland annat gjort filmen The Kuchus of Uganda:

”Plötsligt vet människor att de finns. Det har gjort att man har börjar fundera över begreppet homosexualitet. För rörelsen i stort är det här ett framsteg, för den enskilda individen kan det innebära fara”

Om man får tro DN så verkar i alla fall protesterna ge resultat:

”Sannolikheten att antiförslaget i Uganda röstas igenom är just nu ganska liten. Till en början fanns ett stort stöd i parlamentet men efter att många viktiga röster fördömt propositionen, bland andra Barack Obama och Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson, så har omröstningen skjutits upp och stödet försvagats. Uganda är beroende av bistånd.”

Och Ugandas etikminister James Nsaba Buturo säger:

”Det kommer inte bli något dödsstraff, inget hårt straff. Jag tror i stället att vi får se en tonvikt på terapi och andra former av vård för dessa personer att återgå till sitt ursprung”

Det är inte direkt det svar jag helst hade sett såklart, men det är bättre än dödsstraff. Såkallad terapi för att ”bota” homo- och bisexualitet och könsöverskridande är annars ett typiskt västerländskt fenomen, som mot bättre vetande förespråkas flitigt i extremistiska högerkristna kretsar framförallt i USA men även i Europa. En brittisk undersökning visade att var sjätte vårdgivare inom psykiatrin hade försökt ”hjälpa” patienter att ändra sin sexuella läggning, och man kan tillochmed bli hänvisad till en specialist på just ”reparativ terapi” inom ramen för det allmänna sjukförsäkringssystemet NHS.

Det låter som om homofoba politiker i Uganda har tagit intryck av västerländska påtryckningar, ja. De inhemska krafterna och de utländska hoten har fått homofoberna att tala tystare om dödsstraff. Däremot har de antagligen låtit sig inspireras av västerländska värderingar och traditioner när de istället överväger att satsa på såkallad vård. De har bara gjort den ännu omänskligare och grymmare.

Bra bloggat: Regnbågskonsulten, Humanistbloggen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skillnaden mellan Ricky Martins sexliv och Chaz Bonos könskorrigering

Det händer att jag funderar över hur mitt liv hade varit om jag hade kunnat leva stealth; om jag hade haft möjligheten att gå in i garderoben. Varje gång kommer jag fram till att det hade varit för jobbigt. Jag har själv valt att göra min transition så offentligt som jag gör, och det känns väldigt bra att inte känna att jag är tvungen att ständigt välja mellan att komma ut eller att inte göra det.

Andra har inte kunnat göra det valet, och har inte samma möjlighet att välja själv vad omvärlden får veta. Chaz Bono, till exempel. Om man är barn till Cher och Sonny Bono och uppvuxen med paparazzis så måste det vara fruktansvärt jobbigt. Jag är grymt imponerad av hans beslut att prata öppet om sin könskorrigering, även om jag ibland blir väldigt bekymrad för hans skull.

I förrgår, när jag bloggade om att Ricky Martin kom ut, så nämnde jag att en känd persons läkarintyg låg utlagt på nätet. Eftersom även Aftonbladet har hakat på det nu så antar jag att det är lika bra att säga att det är Chaz Bono. En skvallerblogg har alltså fått tag på den ansökan om juridisk könskorrigering som Chaz Bono har lämnat in, där hans läkare intygar att han har genomgått de operationer som lagen kräver. Jag tänker inte länka, eftersom det inte är något jag vill uppmuntra, men det är något jag misstänkte skulle komma.

Det är en viss skillnad mellan att Ricky Martin kommer ut som bög och att media skriver om Chaz Bonos könskorrigering. Skillnaden är dels det att ingen använder fel pronomen om Ricky Martin, eller använder ett namn han förmodligen tycker är jobbigt, och förhoppningsvis tänker folk efter både en och två gånger innan de lägger upp bilder av honom som är mindre smickrande.

Sökning på 'chaz bono' i Google, som föreslår att fortsätta frasen med "before and after", "photos", "girlfriend", "surgery", "transgender", "interview", "wiki", "good morning america" och "as a man".

Googles förslag när man googlar 'Chaz Bono'

Om man skriver in ”Ricky Martin” i Googles sökfält är det tredje förslaget  ”Ricky Martin homosexual”. Inget om ”Ricky Martin sex life” eller så. Om man däremot skriver in ”Chaz Bono” är det första förslaget på hur frasen ska fortsätta ”before and after”. Det fjärde förslaget är ”surgery”. Detta är alltså vad folk googlar på.

Chaz Bono heter numera Chaz juridiskt, så det finns ingen anledning att använda något annat namn överhuvudtaget. Det är uppenbart att Chaz har en manlig könsidentitet, och därför borde det inte vara jättesvårt att fatta att ”han” är ett bättre pronomen än ”hon”.

Eller jo, det är det tydligen. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Chaz, som inte har en chans att värja sig – men jag är samtidigt väldigt glad för hans skull, och tacksam över att han väljer att inte gå i landsflykt och gömma sig som en del andra transsexuella kändisar gjort. Det behövs öppna transpersoner, eftersom det fortfarande inte är självklart. Tyvärr.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Constance och Ceara – Smoking can damage your tvåkönsnorm II

För tio dagar sedan bloggade jag om Constance McMillen i Fulton, Mississippi, som stämde sin skola för att hon inte fick ta med sin flickvän på avslutningsbalen, och inte heller bära smoking. Nu har hon fått rätt i domstol: Det var diskriminering att porta ett samkönat par. Däremot kommer inte balen att bli av. Skolan kontrade nämligen med att ställa in balen, och sedan planerade några elever och föräldrar en privat bal på samma dag som den officiella balen skulle ha hållits. Därför tvingar inte rätten skolan att återinföra balen, men de har däremot alltså gett henne rätt.

Media har framförallt fokuserat på det faktum att de var ett ”lesbiskt par”, men jag ser det som minst lika intressant att domen även gällde förbudet att bära smoking. I höstas var det nämligen en tjej i en annan skola i en annan stad i samma delstat – Ceara Sturgis i Jackson, Mississippivars foto blev bortplockat från årsboken eftersom hon hade just smoking på bilden.

Det handlar om sexuell läggning, javisst – men lika mycket om könsuttryck. En kvinna i ”manskläder” är mer accepterad än en man i ”kvinnokläder” på de flesta håll, men när det gäller just högtidliga tillfällen verkar det vara mer noga även med det. Jag är glad att Constance McMillen fick rätt – och jag tycker att skolan borde skämmas för hur de har hanterat det hela.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Obama och barnamördarna

”Yes we can.”

För fem timmar sedan twittrade Barack Obamas spöktwittrare tre ord. När jag vaknade imorse hade sjukförsäkringsreformen gått igenom. Representanthuset röstade ja, med 219 röster för och 212 mot. Det som ingen tidigare president har lyckats med fixade Obama efter drygt ett år på posten – men det kostade. Obama lovade att inga federala pengar ska gå till att bekosta aborter, och därmed vann han några fler röster bland demokratiska abortmotståndare, som förmodligen var de som avgjorde.

Det fanns en demokrat som stödde förslaget, men som ändå inte röstade för det just för att han var osäker på om Obamas undantag för aborter skulle bli verklighet. Bart Stupak är alltså abortmotståndare, och stod i talarstolen och försökte lugna de som ropade när någon okänd  – förmodligen en republikan – ropade ”Baby killer!” åt honom.

Klippet från debatten på Youtube

Jag tänker på den sjuttonåriga tjejen i Utah som var desperat nog att försöka framkalla ett missfall genom att betala en okänd man för att misshandla henne. Det gick inte att åtala henne, så konservativa politiker började lobba för en ny lag som likställde ”vårdslöst beteende” under en graviditet med mordförsök. Ingen frågade sig varför en sjuttonåring kommer på idén att låta sig bli misshandlad med flit för att hon inte kände att hon klarade av att föda. Ett barn som tvingas föda ett barn. Hon kunde ha dött, men hennes liv var inte lika mycket värt som fostrets, i de högerkristnas ögon.

Det är skillnad på folk och folk, fortfarande. För att få igenom en sjukförsäkring måste någon offras. Den här gången blev det kvinnorna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lady Gagas könsorgan och Fox News transfobi – en sociologisk studie

Lady Gaga förs in i fängelset av två kvinnliga vakter, och går förbi cell efter cell med tjejer som ropar och försöker provocera. Vakterna leder henne till en tom cell, knuffar in henne och sliter av henne klänningen och knuffar ner henne på sängen. När de drar igen gallergrinden flyger Gaga upp och klättrar upp på gallret – endast iförd tejp över bröstvårtorna och strumpbyxor. När vakterna går därifrån hör man två uppenbart maskulina röster, som man ska förstå är vakternas:

- I told you she didn’t have a d***

- Too bad.

Telephone på Youtube

Så börjar videon till Lady Gagas och Beyoncés nya låt Telephone. Videon har väckt en del uppmärksamhet, framförallt på grund av det ”lesbiska” temat, och för att den utspelar sig i en miljö full av transpersoner. Att Gaga och Beyoncé senare i filmen mördar en massa människor på ett café genom att hälla gift i maten och kaffet verkar inte vara någon större grej, men att Gaga hånglar med en person som ser ut som en stereotyp butchflata i fängelset, och att man spelar på ryktena om att Lady Gaga är transsexuell eller intersexuell – det är en sensation som väcker moralpaniken till liv.

Fox News, till exempel, visar scenen där Gaga och Beyoncé dansar inne i cafét omringad av liken av personerna de just mördat, och förklarar:

”Believe me, this is basically all we can show you. This is the tame part, you know, where she’s basically in a bikini.”

Fox News på Youtube

Sedan låter man en högerkonservativ finkulturell expert uttala sig om Lady Gagas könsorgan och om hur videon hetsar människor att begå sexuella övergrepp. Med andra ord: Det är mycket värre att hångla med en person av samma kön, att vara transperson, att ägna sig åt BDSM (Jag måste ha missat den biten. Kan någon förklara vad som är BDSM i videon? Kedjorna?) eller att ens insinuera att man har ett förhållande med någon av samma kön, än att begå massmord.

Men vad säger transaktivister om videon? Det är blandat. Gudbuytjane hävdar att videon är transfob:

”That she’s using trans women and drag queens to exoticize her videos doesn’t defer from the cissupremacist stance that women = vagina, and trans women are therefore not real women. Her anxiety at being seen as trans is clear, and her response is typical of cis privilege and trans marginalization: We’re supposed to wipe our brows and sigh relief that she’s actually a real woman. This is transmisogyny.”

Women Born Transsexual däremot tycker att Lady Gaga gör en bra sak, i synnerhet efter att hon gått ut och försvarat videon:

”There are transsexual women and transgender women and suddenly it becomes poisonous and something else because there are some people in this world that believe being gay is a choice. It’s not a choice, we’re born this way.”

Jag håller med om att jag inte kan se någon slags transfobi i videon, tvärtom skulle jag säga att den transation som uppstått egentligen säger mest om de som deltar i moralpaniken. Det är nästan så att jag undrar om inte videon är en del i en sociologisk studie:

Vad händer om man blandar

  1. ”Lesbiska scener”
  2. Uppenbara transpersoner och insinuationer om trans- eller intersexualism
  3. Massmord

i en filmsnutt på mindre än tio minuter?

Svar: Ingen verkar bry sig om morden. Våld är ju helt okej, så länge det inte är sex eller kön inblandat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mens har inget med fittor att göra

Det är okej att prata om mens, så länge man gör det genom att dansa runt i vita kläder, hoppa runt och snurra i slowmotion. Det är däremot inte okej att säga ”vagina” i en tampongreklam, för då säger tre tv-bolag nej till att sända den. Om man då istället byter ut ”vagina” mot ”down there” är det fortfarande två bolag som vägrar sända reklamfilmen.

Reklamen på youtube

Det hela är i USA, såklart. Tampongmärket Kotex försökte driva med andra reklamkampanjer för tamponger och bindor, men den färdiga versionen blev alltså utan orden ”vagina” och ”down there”:

”How do I feel about my period? We’re like this [crosses fingers]. I love it. I want to hold really soft things, like my cat. It makes me feel really pure. Sometimes I just want to run on the beach. I like to twirl, maybe in slow motion. And I do it in my white Spandex. And usually, by the third day, I really just want to dance. The ads on TV are really helpful, because they use that blue liquid, and I’m like, Oh! That’s what’s supposed to happen!”

Som Feministing skriver:

”You actually can’t say the ”vagina” word in an ad for a product that goes in your vagina”

Man får alltså göra reklam helt ohämmat för produkter som man stoppar upp i fittan i syfte att suga upp blod och slemhinneavstötningar, så länge man inte nämner ett ord som finns i varenda medicinskt lexikon. Jag gillar ironin i filmen, men det mest ironiska är att inte ens satiren kommer undan fittskräcken som förmodligen är det som präglat decennier av mensskyddsreklam. Det får mig att undra om det verkligen har hänt något alls de senaste sextio åren.

Uppdaterat: Ibland har Malin Wollin faktiskt en poäng. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I USA och Malawi skyddar man hellre normer än människor

Varje gång jag läser om religiösa friskolor saknar jag vissa perspektiv. Hur är det egentligen att gå i en religiös friskola, och veta att man inte hör hemma där? Hur är det att vara ateist i en skola med morgonbön, och hur är det att vara HBT-person i en skola där heteronormen är det enda tillåtna?

Jag läser om en tjej i USA som går i en kommunal skola, men inte är så hjälpt av det ändå. Constance McMillen går ut high school i vår, och frågade rektorn om det var okej att gå på balen med sin flickvän. Svaret var ”nej”. Två tjejer får inte komma som ett par, och tjejer får inte ha smoking – och dessutom skulle de bli utkastade ifall någon av de andra eleverna på balen klagade på deras närvaro. McMillen stämde skolan, som kontrade med att ställa in hela balen.

Intervju på Youtube

Officiellt sett heter det att balen är inställd på grund av att den tagit för mycket uppmärksamhet från skolarbetet, men alla vet att det beror på stämningen. Därför får McMillen ta en del skit från andra elever, som om det vore hennes fel att hon blir diskriminerad. Det hela är ett typexempel på ett sånt tillfälle där skolan pressar fram homofobi snarare än motarbetar den.

På samma sätt, fast ännu mer extremt, är det i Malawi. Två personer som räknas som män blev arresterade i vintras för att ha ingått äktenskap med varandra. Om jag förstått det rätt identifierar sig Tiwonge Chimbalanga som kvinna, medan Steven Monjez identifierar sig som man. Båda är dock juridiskt sett män, och därför räknas deras förhållande som ”homosexuellt” - och det är olagligt i Malawi. Den 22 mars ska de ställas inför rätta för ”brott mot naturen” och ”osedligt beteende mellan män”, och genom QX får jag tips om en brevkampanj för att visa sitt stöd för paret.

Detta samma dag som jag läser i DN om två män i Stockholm som blir intervjuade i en artikelserie om de ekonomiska skillnaderna mellan samboskap och äktenskap. Det är inte som en del av ”oj, titta, bögar”, utan snarare en del av ”titta, här är två personer som provat både att vara sambo och att vara gifta”. Punkt.

Jag vill gärna tro att Sverige ligger längre fram än USA, och jag vet att när det gäller äktenskap så har Sverige definitivt kommit längre än Malawi. Det är långt borta, men det berör mig ändå. Så jag går med i Facebookgruppen till stöd för Constance McMillen, och jag förbereder ett brev för att försöka påverka Malawi. Gör det du med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Storebror ser dina könsorgan – Del II

Dagarna efter avslöjandena om ”Jihad Jane”, eller Colleen LaRose som hon egentligen heter – den blonda amerikanska hemmafrun som blev islamistisk terrorist och skulle mörda den svenska konstnären Lars Vilks för hans teckning av Mohammed som rondellhund – kommer EU med ett förslag om att utreda möjligheten till en gemensam lag som reglerar nakenscanning på flygplatser.

Jag förstår att för de som uppfattat ”terrorist” som synonymt med ”antingen en svartmuskig man med långt skägg och turban, eller också en man eller kvinna i burka”, så är det en chock att få veta att det även kan omfatta en person som ser så västerländsk – nästan svensk – ut. Den tiden då man omedelbart misstänkliggjorde varenda människa som inte var vit  lagomsekulariserad västerlänning samtidigt som man släppte ombord horder av människor med spritflaskor i glas – potentiella brandbomber och stickvapen i en och samma taxfreekasse – är över.

I Manchester, där det redan finns scanners installerade, blev en kvinna nekad att boarda planet eftersom hon vägrade gå igenom kroppscannern. Hon hänvisade till medicinska skäl, men media har såklart tagit fasta på att hon även var muslim och skulle resa till Pakistan. Nej, man får inte hänvisa till några skäl alls; alla måste bli scannade – och saker och ting syns. Binders som håller brösten intryckta på transkillar och bröstproteser på kvinnor av alla de slag, behåar under kläderna på män och kvinnor och andra, tejpade, hoptryckta och undanstoppade kukar på personer som uppfattas som kvinnor och penisproteser eller avsaknaden av kukar på personer som uppfattas som män. Och så vidare.

Jag anser fortfarande att det är en kränkning av den kroppsliga integriteten, och jag är orolig att det kan komma att leda till dels att transpersoner blir outade i onödan – med alla risker det kan innebära – och dels att det öppnar för ännu mer trakasserier från säkerhetspersonalen.

Däremot har jag bestämt mig för hur jag ska göra nästa gång jag flyger från Heathrow: Min penisprotes får stanna hemma, eller i det incheckade bagaget, och jag får hoppas att min binder inte ser märkligare ut än vilken undertröja som helst. Jag vill helt enkelt inte riskera att de ser något ovanligt runt mitt skrev, associerar till kalsongbombaren, och tar in mig för kroppsvisitering. Då får de hellre se att jag är en man med en väldigt liten kuk.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Konservativt anfall förbjuder missfall

En sjuttonårig tjej är gravid och desperat. Hon kan inte få abort, så hon betalar en man för att han ska misshandla henne så att hon får missfall. Han sparkar henne i magen flera gånger, men planen misslyckas. Fostret överlever och adopteras bort, historien uppdagas, mannen fälls för misshandel och tjejen… ja, hon blev inte dömd.

Det var väl helt rimligt att hon inte fälldes, kan man tycka. Historien är så tragisk och visar på konsekvenserna av ett samhälle som fördömer aborter – men det tycker inte lagstiftarna i Utah där det hände. Nu har de tydligen föreslagit att missfall som uppstår efter ”vårdslöst beteende” ska likställas med mord och leda till fängelsestraff.

Kritikerna menar att det inte finns något i lagtexten som kräver att det ska vara ett medvetet risktagande i syfte att fördriva fostret, för att det ska räknas in under lagen. Det räcker med att man har gjort något under graviditeten som kan leda till missfall, som senare följs av just ett missfall: Att glömma säkerhetsbältet och krocka med bilen, att ta ett varmt bad, att bli misshandlad av sin partner och inte våga lämna henomRisken är stor att gravida med till exempel missbruk i bagaget – även om de numera är drogfria – och olika sociala problem inte vågar gå på mödravårdskontroller av rädsla för att bli anklagade, och kanske inte vågar söka vård om de får missfall. Risken att gravida som lever med en våldsam partner inte vågar polisanmäla henom eller söka vård för skadorna är överhängande. Med tanke på hur polisen i North Dakota prioriterar brottsbekämpning är det inte ett helt otänkbart scenario att den gravida kvinna som vågar anmäla en våldsam partner själv blir arresterad för mordförsök.

Varför väljer en sjuttonåring att gå ut och leta upp en främmande man och erbjuda honom 150 dollar i utbyte mot att han misshandlar henne? Den frågan vill inte lagstiftarna svara på. Det är så mycket lättare att försöka döma tonåringar för mord på ofödda foster än att se över det sociala skyddsnätet och tillgången till familjeplanering och sex- och samlevnadsundervisning – och sin egen kvinnosyn.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Armageddon will not be twitterized

Gårdagen var full av kontraster. På twitter följde jag både #mel2010 och #earthquake, #tsunami och #hitsunami. Först: Jubel över att Anna Bergendahl gick vidare direkt till Globen och NEO till Andra chansen. Några minuter senare: Bävan när Kelly Mitchell twittrade direkt från Hawaii:

”Water definitely receding from Hilo Bay rt now. Black hawk in air rt now. Tsunami session beginning.”

en stund senare:

”Whales have disappeared from Kawaihae Harbor. They know something is up.”

Och sedan:

”1st wave is coming in to Hilo Bay rt now. Looks to be coming in pretty fast.”

Och så vidare. Som Mymlan twittrade:

”Realtime naturkatastrof som lördagsunderhållning. Eller handlar det om engagemang? Medkänsla?”

Bra fråga. Själv tror jag att det är en blandning av engagemang, längtan efter spänning och faktiskt även någon slags tröst. Som när man tittar på filmer med olyckliga slut för att få gråta ut, ungefär. Ja, livet suger, men jag bor i alla fall inte i Chile eller på en ö i Stilla Havet.

Svensk media har rapporterat ganska mycket från Chile, men det man hittar på nätet på engelska har däremot varit väldigt fixerat vid Hawaii. Chile blev tagna på sängen; Hawaii höll andan. Folk i Chile hade inte samma möjligheter att koppla upp sig och twittra om det de såg, eftersom förödelsen redan var ett faktum. Folk i Hawaii hade chansen att förbereda sig. Dessutom krävs det nog att man twittrar på engelska för att verkligen nå ut, och Hawaii har en fördel där. Lägg därtill att Hawaii antagligen har ett bättre utbyggt nät, och fler datorer och avancerade mobiler med uppkoppling per capita än Chile.

Hawaii – och även Nya Zeeland, Australien, Kalifornien – visade sig klara sig ganska bra från tsunamis. I Chile är förödelsen fortfarande stor efter jordbävningen. 300 döda, hittills. En halv miljon hemlösa. Två miljoner drabbade. Och när tsunamin har svept klart över Stilla havet och de rikare länderna i norr kan andas ut, så kommer Chile fortfarande att blöda. Men det kommer kanske inte att synas på twitter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Syns det om någon är homosexuell?

Syns det om någon är homosexuell eller bisexuell? Nej, sällan. Det krävs liksom att man ska ha en tröja som det står ”bög” på för att folk ska veta, på riktigt. Det är därför det är så knepigt att prata om fördomar mot ”homosexuella”, eller diskriminering mot ”homosexuella”, eller hatbrott på grund av ”sexuell läggning” eller liknande. Bortsett från om man ser två killar stå och råhångla, hur kan man gissa att de inte är heterosexuella? Jo, de beter sig ”omanligt”.

Det är till viss del även det som Don’t ask, don’t tell bygger på: ”Omanliga” män (och till viss del ”okvinnliga” kvinnor) ses som ett säkerhetshot, och därför får HBT-soldater i USAs armé sparken. För deras egen skull, för att inte bli utpressade av fienden. Och även om det är ”läggningen” som man jagar, så är det kanske framförallt könsuttrycket och det kroppsliga könet som förväntas ”avslöja” den.

Kanske låter det som om det inte borde finnas några transpersoner som soldater, mer än möjligtvis en och annan fittfödd kille som lever ut sina pojkdrömmar i en helmanlig miljö, men det är fel. Ett drag hos många kukfödda transpersoner är att om de har svårt att acceptera sina kvinnliga sidor, så söker de sig ibland till extremt manliga miljöer: Tekniker, ingenjör, byggare, soldat. Kanske är det ett sätt att förtränga känslorna och hålla masken, kanske är det lite en förhoppning om att lära sig att bli mer macho, men Amanda Simpson är hursomhelst långt ifrån den enda transkvinnan som gjort karriär inom det militära. Och den miljö de hamnar i är alltså en sådan där en del av dem, den de försöker förtränga, uppfattas som ett säkerhetshot. Garderobsdörren slår igen bakom dem som en säkerhetsdörr till en bunker.

Diskussionen om Don’t ask, don’t tell är bara ett exempel där man pratar om ”homosexualitet” eller ”homosexuella”, och osynliggör dels bisexuella och dels alla sorters transpersoner. Ibland får jag en känsla av att kukfödda byxbögar och fittfödda flator vet mindre om såkallad homofobi än vad de flesta transpersoner – oavsett läggning – gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tjejen som bara kunde gå baklänges och en bakåtsträvande bluffläkare

Mitt under den den värsta svininfluensahysterin och vaccinationsfobiepidemin i höstas dök det upp en såkallad nyhet som antagligen fick en del att bestämma sig för att avstå från vaccinet: 26-åriga Desiree Jennings hade tagit en vaccinspruta mot den årliga influensan, och tio dagar senare fick hon problem med skakningar, spasmer och kramper. Hon hade svårt att tala också, men symtomen försvann helt när hon gick baklänges eller sprang. Både Jennings och hennes läkare hävdade att det var dystoni, en sällsynt neurologisk funktionsnedsättning. Aftonbladet hakade på, och Metro.

Första intervjun med Desiree Jennings

Redan då höjdes en del kritiska röster, men de drunknade i mängden. Själv är jag ingen läkare, men nog hade även jag en del funderingar. Olov Sydow, docent i neurologi, uttalar sig på Second Opinion och hävdar att dystonin förmodligen är psykogen. Jennings har inte den typen av symtom som utmärker någon vanlig form av dystoni; till exempel brukar de komma smygande och inte så plötsligt. Mats Reimer som bloggar på Dagens Medicin är också väldigt skeptisk.

Sedan fick Jennings hjälp av Dr Buttar (inte läkare, utan osteopat, enligt Reimer) som behandlade henne med bland annat tryckkammare och andra metoder, och hon visade sig göra stora framsteg.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=oRw5s_04lMw]

Nyhetsinslag om den ”framgångsrika” behandlingen

Den doktor som behandlade Jennings hade hon fått kontakt med via Jenny McCarthy, och redan där borde det ringa varningsklockor. Jenny McCarthy är fotomodell och skådespelare, men också ett välkänt namn i autismsammanhang. Hon hävdar att hennes son Evan fick autism av vaccin, men som han sedan blev botad ifrån. Jenny McCarthy och hennes pojkvän Jim Carrey har sedan engagerat sig i den rörelse som uppfattar autism som något odelbart negativt men samtidigt möjligt att bota. Hon driver organisationen Generation Rescue vars huvudteser är att vaccin och felaktig kost orsakar autism, men att avgiftning och vissa kostomläggningar kan ta bort symtomen helt. Det faktum att den enda studie som verkligen har sagts kunna bevisa sambandet mellan vaccin och autism visat sig vara rent forskningsfusk, och att tidskriften The Lancet som publicerade studien 1989 nu drar tillbaka den, hindrar uppenbarligen inte McCarthy och hennes vänner.

Det verkar ha varit ungefär samma sorts behandling som autister får som Dr Buttar gav Jennings. Tryckkammare och ”chelation therapy” är behandlingsmetoder som Generation Rescue och Autism Speaks förespråkar. Nu visar Nyheter24, som tidigare gått på historien om vaccinreaktionen, en intervju som sägs bevisa att Jennings bluffar.

Intervju med Jennings där diagnosen ifrågasätts

Det trista är att filmen får det att framstå som att det är Jennings som medvetet lurar folk att tro att hon är sjuk, när det är uppenbart att hon har symtom. Sedan kan de ha psykiska eller fysiska orsaker, men det är en annan sak. Den som däremot borde ställas till svars är hennes såkallade läkare. Om det nu är så att Jennings trodde att hon hade dystoni fast det var psykiskt, och hon också trodde att Dr Buttar kunde bota henne, så är det inte så konstigt om behandlingen ”fungerade”. Det är så placebo fungerar ju.

För McCarthy och de andra som tror att autism kan botas hade Jennings varit två flugor i en smäll: Först ett bevis för vaccinets skadeverkningar, och sedan ett bevis för att behandlingsmetoderna fungerar. Nu är historien inte särskilt övertygande, även om den säkert har spätt på folks rädsla – men är det någon som borde utmålas som en bluff i det här sammanhanget är det den såkallade doktorn, och inte patienten. Den såkallade nyheten visar att journalister är dåliga på källkritik, och att de är tacksamma offer för sensationslystna bluffläkare.

Uppdatering: Även Expressen väljer vinkeln att det är Jennings som bluffar. Sorgligt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rullstolsbråk och spårvagnar med osynliga funktionshinder

Rullstolsbråk. Smaka på ordet. Jag får en bild för mitt inre av människor som skriker åt varandra och kastar rullstolar, eller som kanske rullar runt och kör på gående med flit för att de är förbannade. Nu verkar det inte vara så. Tyvärr, får man väl nästan säga.

Rullstolsbråk innebär att man beter sig som om man förväntade sig att kunna åka spårvagn som vem som helst. Man kliver på, och när föraren ber att kliva av sitter man kvar. Det får bara vara en rullstol på varje vagn, hävdar föraren. Erik Ljungberg och Anna Bonnevier får inte åka tillsammans, utan en av dem måste vänta på nästa vagn. De sitter kvar. Vagnen står still. Andra passagerare visar sin solidaritet och kräver att de ska få åka med. Polis kommer till platsen, och efter en och en halv timme bestämmer de att alla andra passagerare ska kliva av. Erik, Anna och deras assistenter får sedan åka helt ensamma. De kommer fram för sent till sjukgymnastiken, men de har gjort något viktigt. De har väckt folks uppmärksamhet på att otillgänglighet är en form av diskriminering.

Kjell Stjernholm drar paralleller till Rosa Parks, som vägrade ge sin sittplats på bussen åt en vit. Det var bussbolagets regler: Svarta fick inte sitta bredvid vita, och kunde bli tvungna att lämna sin sittplats ifall det var fullt och en vit klev på bussen. Västtrafik behöver däremot inte göra något sånt spektakulärt. Det enda de behöver skylla på är otillgänglighet. Deras äldre spårvagnar är inte säkra för rullstolsburna, alltså kan de säga åt folk att kliva av.

Det är 2010 nu. Enligt lagen ska alla ”enkelt avhjälpta hinder” vara åtgärdade. Det gäller publika lokaler och allmänna platser, men inte uttryckligen kollektivtrafik. Inte ens när man faktiskt kan komma ombord, så får man det. För även om det ser ut som om vagnen är tillgänglig, så är den inte det. Spårvagnarna har väl någon osynlig funktionsnedsättning, antar jag. Frågan är varför det är människorna som ska anpassa sig efter tekniken, och inte tvärtom.

Tips: Se ett inslag om det här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Påven uttalar sig inte om HBT – bara om mänsklighetens undergång

Minns ni påvens fina uttalanden från förra julen, då han i luddiga ordalag varnade för något som tolkades som homosexualitet och könsöverskridande, och att det skulle innebära mänsklighetens undergång? Den gången gick katoliker ut och försvarade påven, eftersom ”en snabbsökning i artikeln visar att varken homo- eller transsexualitet nämns”. Ungefär: Alla vet vad han syftar på, men det är inte homofobt och transfobt, eftersom han inte säger det rakt ut.

Nu är det något liknande på gång. Den här gången har Benedictus XVI sagt såhär, enligt Reuters:

”Creatures differ from one another and can be protected, or endangered, in different ways, as we know from daily experience. One such attack comes from laws or proposals which, in the name of fighting discrimination, strike at the biological basis of the difference between the sexes. I am thinking, for example, of certain countries in Europe or North and South America”

Hm… Vilka länder kan han syfta på? Vilka lagar? Kanske att Mexico City och Portugal äntligen tillåter samkönade äktenskap, att två män har gift sig i Eldslandet i Argentina, och att man är på väg att ompröva förbudet i Kalifornien? Jag har svårt att se det som något annat.


Män i klänning som inte är ett hot mot mänskligheten: Påven med vänner

Däremot blir jag väldigt nyfiken på vad det är han menar. Jag är medveten om att talet i original hölls på franska, och jag har inte hittat det, så jag får lita till den engelska översättningen. Han pratar om könens utrotande, och inte bara könsrollernas alltså, utan den biologiska grunden för könsskillnaderna. Tvåkönssystemet är under attack, och det finns ett uttalat hot om mänsklighetens utrotning, även om påven inte verkar säga exakt vad som utgör hotet.

Nej, påven nämner inte homosexualitet eller transpersoner, i alla fall inte i det lilla som citeras. Det behövs inte. Påven är mediatränad nog att uttala sig kryptiskt, och PR-tränad nog att ändå väcka rabalder. Han vet nog vad det är han säger – sedan kan de hävda bäst de vill att allt bara är våra fördomar och tolkningar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,