Tag Archives: tvångssterilisering

Bygdeman får svar på tal om tvångssteriliseringar

Vi i KIM har samarbetat med RFSL och RFSU, och skrivit en replik på DN debatt till Marc Bygdemans gräsliga debattartikel om tvångssteriliseringar. Vi skriver bland annat:

Andra patienter i Sverige som blir sterila av sin behandling får hjälp att frysa ned könsceller. De flesta tycker nog det är självklart, unga människor utan barn ska inte ovanpå oron för sin sjukdom dessutom behöva inställa sig på en framtid helt utan möjlighet att skaffa biologiska barn. Vi anser att transpersoner bör behandlas som andra patienter, och därmed ges samma möjligheter att skaffa barn. Detta är Bygdeman emot, med argumentet att han personligen inte anser att det är ”rimligt”.

Vi anser tvärtom att det är den nu rådande situationen som inte är rimlig. Vi har en lag som ställer tvingande krav på sterilisering för att människor ska kunna få ett ID-kort som stämmer med den könsroll de lever i. Det är inte fungerande. Inte i ett rättssamhälle, inte år 2012.

Nu ser jag dessutom att DN har tagit in en replik från Gunnar Kratz, professor i plastikkirurgi. Till skillnad från Bygdeman, som är pensionerad, så jobbar Kratz med transsexuella patienter. Han är en av de som har absolut störst erfarenhet i Sverige av transvård. Och Kratz skriver:

[Det är] motbjudande att ett demokratiskt land (det är väl i och för sig lika motbjudande i alla länder) har en lag som tvingar en viss grupp av medborgare till sterilisering. Även om jag är övertygad om att en förkrossande majoritet av de transsexuella aldrig skulle drömma om att behålla de organ som gett dem så mycket lidande så är själva principen förkastlig.

Kratz betonar framförallt hur viktigt det är att få spara könsceller och kunna bli biologisk förälder:

Själv har jag svårt att se vad som gör att en transsexuell människa inte skall ha samma rättigheter som andra människor i vårt land. Varför skall en liten grupp i samhället inte ha rätt att frysa ned sina könsceller och eventuellt använda dessa vid en befruktning? Jag tror att vi måste lyfta blicken lite och inse att det inte spelar någon roll på vilket sätt våra kromosomer blandas i livets början och att barnet blir lika underbart fast könscellerna från pappan kom från hans ägg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Tvångssterilisering på arkitekturmässiga grunder

”Den här personen har inte genomfört ett könsbyte. Det är inte relevant att kalla det för ett könsbyte. Det är en absurditet på något sätt.”

Så sa Marc Bygdeman för snart fyra år sedan, om den då höggravida Thomas Beatie. Jag skulle inte bry mig om vad Marc Bygdeman säger, om det inte vore för hans yrkesroll: han är professor emeritus i gynekologi och suppleant i Socialstyrelsens rättsliga råd. Om jag förstått det rätt sitter han inte med i gruppen som jobbar med könskorrigeringsärenden, men ändå.

Idag kommer Bygdeman med ännu ett lågvattenmärke: en förvirrad debattartikel om hur viktigt det är att tvångssterilisera.

”Enligt lagen om genetisk integritet (2006:351) skall läkaren i dessa fall pröva om det av medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att behandlingen äger rum och att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden.

Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.”

Alltså: det Marc Bygdeman rasar mot är att en transsexuell skulle kunna att skaffa barn utan att först få sin lämplighet som förälder utredd av en myndighet. Om en ciskvinna bestämmer sig för att sluta med p-piller för att försöka bli gravid är det ingen som kräver att hennes lämplighet som förälder måste utredas först, för att få sluta med p-piller. Om däremot en transman avbryter sin hormonbehandling för att försöka bli gravid, så blir det tydligen ett helt annat ljud i skällan.

Botten är nådd när Bygdeman tar till klassisk transfob skrämseltaktik:

”Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?”

Jag tror att Marc Bygdeman menar en kukfödd kvinna när han säger ”en man utan kirurgisk korrigering…”, men vi kan vända på steken. Om det nu är så att en persons juridiska kön automatiskt ger en tillträde till ett visst omklädningsrum, och om skåphallar och duschrum är av gud och naturen givna och omöjliga att förändra – så utgår jag ifrån att Marc Bygdeman tycker att jag ska byta om på damernas. Jag är juridiskt sett kvinna, och jag har äggstockar. Att jag har helskägg, mörk röst och hår på min platta bröstkorg är väl en petitess i sammanhanget, eller hur?

Marc Bygdeman insinuerar att transkvinnor utsätter ciskvinnor för sexuella övergrepp genom sin blotta existens. Han kräver att transpersoner tar ansvar för samhällets fixering vid könsorgan, och för att många badhus är byggda så att det är svårt att byta om och duscha i avskildhet. Tvångssterilisering på arkitekturmässiga grunder, javisst!

Bra bloggat: Helena von Schantz.  även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

KD vill avskaffa tvångssteriliseringarna – men när?

KD vill avskaffa tvångssteriliseringar. Visst låter det nästan för bra för att vara sant? Jag vet att frågan har drivits på enormt bra de senaste åren: debattartiklar, blogginlägg, demonstrationer, och så RFSLs namninsamling förstås – 77169 personer skrev under namninsamlingen som lämnades in till regeringen i tisdags.

Det händer verkligen saker, men den stora stötestenen har hela tiden varit KD – och nu verkar det alltså som om det hindret är undanröjt. I debattartikeln i DN (undertecknad av Göran Hägglund, Maria Larsson och David Lega) står det:

Vi menar att även om det finns argument mot att tillåta att personer som genomgår könskorrigerande behandling blir föräldrar i sitt gamla kön, så är dessa skäl inte tillräckliga för att motivera ett fortsatt krav på sterilisering. Särskilt inte som barnkonventionens krav om att barn har rätt till vetskap om sitt ursprung och att omvårdas av sina föräldrar synes kunna uppfyllas i dessa fall. Därför är det vår uppfattning att kravet på sterilisering vid könsbyte bör avskaffas.

När jag såg detta inatt var min första tanke att jag drömde. Min andra tanke var att någon måste ha trollat DN Debatt och fått dem att ta in en fejkartikel. Det verkade för bra för att vara sant. Sedan somnade jag om, och kollade igen när jag vaknade: jodå, artikeln ligger kvar. Men nu ser jag också de märkliga formuleringarna i slutet. De betonar att de vill utreda alla konsekvenser noga, och avslutar med:

Vi kommer att fortsätta försöka föra barnens talan i denna typ av frågor, även om vi i vissa kretsar uppfattas som bromsklossar.

Med andra ord: KDs ledning har tagit ställning för att avskaffa steriliseringstvånget, men de säger INTE att de kommer att försöka skynda på en lagändring. De säger att man måste utreda de juridiska konsekvenserna mer (vilket de har haft gott om tid att göra de senaste fem åren), men de säger INTE hur lång tid det borde ta att göra de utredningarna.

Jodå, jag inser hur fantastiskt detta är. Jag fattar att det satt väldigt långt inne: det är bara drygt ett halvår sedan som det lät helt annorlunda från både Hägglund och Larsson. Detta är definitivt något att fira och vara glad över. Det enda jag invänder är: det är inte över. Inte än.

Kalla mig cynisk, men jag tror det först när jag ser det. Jag lovar att jag kommer fira mer ohämmat den dagen det faktiskt finns ett riksdagsbeslut på att steriliseringskravet är upphävt. Upp till bevis!

Läs RFSLs ordförande Ulrika Westerlunds kommentar i DN. Fler artiklar: Aftonbladet, Expressen, SR, SvD, Dagen, Humanisterna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

”You will take your law off our bodies!”

Jag var inte på gårdagens demonstration mot tvångssteriliseringar. Tyvärr kunde jag inte åka till Stockholm, men jag önskar att jag hade varit med. Bland annat för att detta talet är något av det starkaste jag sett:

Warrens tal på youtube

Kort syntolkning av filmen:

Platsen är Mynttorget i Stockholm, där cirka 400 personer har samlats i en demonstration mot tvångssteriliseringar. Ett litet podium har rests några meter framför slottsmuren, så att talarna är vända mot riksdagshuset. På det podiet kliver Warren upp. Han tar mikrofonen och ber folk att upprepa det han ropar istället, så att alla hör. Sedan lägger han ifrån sig mikrofonen och börjar ropa ut sitt tal några ord i taget. Folkmassan ropar som ett eko.

Efter ungefär tjugo sekunder börjar Warren klä av sig kläderna: först jackan och tröjan, sedan skorna och byxorna. Till sist tar han även av sig kalsongerna. Allt detta samtidigt som han talar. I nästan en minut står Warren helt naken på podiet. Sedan tar han på sig kalsongerna igen, och avslutar talet. Folk applåderar, jublar och gråter, och Warren kliver ner från podiet.

Talet i text finns på Kom Uts blogg. Intervju med Warren på Gaymode.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Steriliseringskrav nödvändigt för att passa in i fördomarna om ”könsbyten”?

David Eberhard är ”specialist i psykiatri”, men det gör honom inte till expert på transsexualism. Jag måste bara få säga det, eftersom han uttalar sig som någon slags expert på Newsmill.

Eberhard har vissa poänger: jag uppskattar att han lyfter fram att det faktum att könskorrigeringar framförallt handlar om att förbättra den psykiska hälsan och minska självmordsrisken (även om han ifrågasätter dess effektivitet). Men samtidigt hävdar han att sterilisering måste vara en del av ett ”könsbyte”, för annars är det inget ”könsbyte”. Argumentet?

”En man som önskar bli kvinna kommer emellertid per automatik att bli steriliserad eftersom det inte lär vara särskilt kvinnligt att ha testiklar hängande framför sin nygjorda vagina. I det fallet finns alltså knappast möjligheten att genomgå behandling utan sterilisering.

Diskussionen gäller då kvinnor som blir män. Principiellt kan ju en kvinna få en artificiell penis och samtidigt ha kvar både livmoder, äggledare och äggstockar. Frågan är om man då har gjort ett könsbyte eller bara opererat dit en penis.

Jag har inga synpunkter på att man gör så, under förutsättning att det skulle minska lidande och risk för självmord i denna utsatta grupp. Vad man däremot ska ha klart för sig är att det i så fall ju inte är frågan om ett könsbyte utan ett könstillägg. Man har alltså två kön. Om man är transsexuell vill man dock inte vara både kvinna och man. Vill man det är man ju per definition inte transsexuell.”

Här gör Eberhard två av de absolut vanligaste tankevurporna runt transvård – tankevurpor som jag ser flera gånger om dagen:

  1. Han utgår ifrån att ”könsbyte” är en synonym till ”operation av könsorganen”. På sätt och vis stämmer det eftersom lagen och vården är uppbyggd på ett sådant sätt att man förväntas passa in i en viss mall och ha vissa behov, för att alls komma ifråga för en könsutredning. Problemet är – bland annat – att att han förutsätter att ändring av juridiskt kön och rekonstruktion av vagina/penis är samma sak. Faktum är att könstillhörighetslagen inte kräver att jag ska vilja skapa en penis för att räknas som man, och den kräver inte heller uttryckligen att jag ska vilja göra mig av med min livmoder – däremot kräver lagen att jag ska sakna fortplantningsförmåga.
  2. Han utgår ifrån att en människas ”riktiga” kön är något som ligger i biologin, antagligen syftar han på kromosomerna. Han utgår också från att en önskan att operera bort livmoder och äggstockar är en förutsättning för att vara en man, och därmed är de som inte vill kastreras inte heller transsexuella.

Jag har redan bloggat om olika anledningar individer kan ha för att genomgå eller avstå från kirurgi, men detta handlar uppenbarligen inte om människors rätt att själva besluta vad de behöver. Eller?

Jag citerar Standards of Care (pdf), de riktlinjer som ställts upp av WPATH (World Professional Association for Transgender Health) för att säkra kvaliteten i transvården:

”While many transsexual, transgender, and gender nonconforming individuals find comfort with their gender identity, role, and expression without surgery, for many others surgery is essential and medically necessary to alleviate their gender dysphoria” (s. 54, min fetstil)

Enligt WPATH finns det alltså inget som säger att man måste vilja genomgå någon operation för att vara transsexuell. Det finns inte heller någon formulering i diagnosmanualerna ICD-10, DSM-IV eller DSM-5 som kräver att man ska vara beredd att genomgå någon form av kastrering eller sterilisering för att få diagnosen Transsexualism/ Gender Identity Disorder/ Gender Dysphoria (även om diagnoskriterierna nämner kirurgiönskan och aversion mot de medfödda könsorganen som vanliga – men inte obligatoriska – symtom).

Så varför hänger jag upp mig på detta? David Eberhard säger ju inte att man borde förbjuda folk att ”vara man och kvinna samtidigt”. Inte heller säger han att man borde tvinga folk att opereras – så är definitioner hit och dit verkligen något att tjafsa om?

Ja.

Som transvården är uppbyggd idag i Sverige är det i stort sett omöjligt att få vård om man inte räknas som transsexuell. Att t.ex. få diagnosen ”Könsidentitetsstörning UNS” (UNS=utan närmare specifikation) kan innebära att man blir utan den behandling man behöver (t.ex. hormoner, kirurgi för att platta till bröstkorgen, eller epilering). Det betyder inte att ens behov nödvändigtvis är mindre skriande än behoven hos de som fått diagnosen Transsexualism. Det betyder ofta bara att man inte lever upp till utredarens bild av hur en ”riktig” transsexuell är – och därmed inte får tillgång till behandling.

I Socialstyrelsens utredning/lagförslag från ifjol försöker man komma ifrån fixeringen vid diagnosen, men traditionellt sett i Sverige har Transsexualism varit den enda diagnos som gett möjlighet till behandling. Det är inte oproblematiskt och riskfritt att hänga upp definitionen av transsexualism på frågan om individens vilja att bli kastrerad, även om man tycker det är okej att också ge vård till de som inte passar in i den mallen.

För övrigt är det fascinerande att begreppen ”könsbyte” och ”könskorrigering” och tillochmed ”ändrad juridisk könstillhörighet” så ofta tolkas som att det enbart handlar om ”operation av könsorganen”. Fixeringen vid att definiera andra utifrån sina egna uppfattningar om deras könsorgan är inte unikt för David Eberhard, även om jag önskar att en psykiater hade vett nog att undvika den klassiska fallgropen.

En sak till: Nej, jag är inte heller expert – men jag utger mig inte för att vara det heller. När en ”specialist i psykiatri” uttalar sig om transsexualism är det lätt att tro att han vet vad han pratar om. Risken finns att folk går på det och tar det för en objektiv sanning, istället för vad det är: åsikter – och en fixering vid könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Håll tassarna borta från mina äggledare!

Vad finns det att säga som inte redan har hunnit sägas idag?

Det har redan sagts att hela alliansen sitter i knät på KD, som i sin tur sitter i knät på de mest konservativa grupperna inom partiet. Det har redan sagts att detta bevisar att KD är farligare än SD, eftersom KD har mer reell makt. Det har redan sagts att vissa mindre transfoba kristdemokrater skäms över sitt parti idag. Det har gråtits. Det har skrikits. Det har redan börjat planeras en demonstration i Stockholm på onsdag.

Men det har också sagts att ”Det här kan man leva med. Det är ett bra steg framåt”. Det är väl lätt för Barbro Westerholm (FP) att säga så, tänker jag. Även om hon har kämpat på vår sida, så är de orden inte så mycket till tröst.

Jag pratar förstås om beskedet att regeringen inte vill avskaffa tvångssteriliseringar, utan vill utreda frågan ännu mer. Göran Hägglund säger:

”Det är viktigt att vi står fast vid försiktighets-principen och inte rusar iväg med lagstiftning. Den här frågan behöver vi titta lite djupare på”

Ursäkta?! Den nuvarande lagstiftningen på området är 40 år gammal. 2007 presenterades ett (förvisso uselt) lagförslag om att ändra könstillhörighetslagen. Han har haft fem år på sig att utreda vidare, och det finns ett utmärkt lagförslag färdigt från Socialstyrelsen sedan ifjol. Vad exakt är det som behöver utredas mer, som har varit omöjligt att utreda under de senaste fem åren?

Det är svårt att tro att det handlar om något annat än filibustrande, och det är svårt att tro att den bakomliggande orsaken skulle vara något annat än transfobi (samt viljan att hålla sig väl med andra transfoba makthavare).

Nej, jag är inte överraskad. Inte ett dugg. Bara förbannad. Och ikväll orkar jag inte vara så djuplodande och kallt analytisk som jag brukar, så jag säger bara: Håll tassarna borta från mina äggledare!

***

Läsvärt: QX, DN om RFSLs svar och om oppositionens svar, en bra artikel på Newsmill, Frihetssmedjan om C, Maria Hansson Nielsen (KD) i Expressen och i egen blogg. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Fars dag, men inte för alla

För ett år och tio dagar sedan träffade jag Socialstyrelsens rättsliga råd. Då fick jag veta att det inte fanns några hinder för att få ett nytt personnummer och ändrad könstillhörighet i folkbokföringen. De godkände min ansökan utan tvekan.

Ja, alltså: det fanns inga hinder – bortsett från att jag måste genomgå en operation för att bli steril först. Formellt sett var det enda som de beviljade då just det ingreppet; någon ändring i folkbokföringen blir inte av förrän rådet har sett läkarintyg på att jag ”saknar fortplantningsförmåga”. Det är också därför jag, såhär över ett år senare, fortfarande inte har fått igenom någon ändring i folkbokföringen. Det enda som står mellan mig och ett nytt personnummer är mina äggledare, som jag inte har något behov av att skära i.

Brevet från Rättsliga Rådet

Låter det tufft? Jag tillhör de som har haft tur: Tur för att jag överlevde sex år i psykiatrin innan jag fick börja i utredning, och inte gick under på vägen. Tur för att jag under de sex åren lärde mig en del om hur man handskas med psykpersonal, så att jag visste hur jag skulle göra när jag väl fick chansen. Tur för att jag inte vill ha barn; det är tur eftersom jag ändå inte får.

Imorgon är det fars dag, men för att låna ett uttryck av Amanda Brihed: fars dag är inte för alla. Det finns de som vill skaffa barn, men inte får. Imorgon är det också Uppsala Pride, och jag kommer att föreläsa där, om tvångssteriliseringar av transpersoner.

Hur man avskaffar tvångssteriliseringar i Sverige

Senast jag föreläste om det var i augusti, och det tog inte lång stund att fräscha upp manuset och uppdatera det. Det är nämligen inte så jättemycket som har hänt sedan i somras, mer än att det lämnats in tre motioner (från V, MP och S) som är under beredning.

Såna motioner har det kommit en del av under åren, men det har aldrig hänt något med dem. Nu blir det kanske äntligen ändring på det: alla riksdagspartier utom KD och SD är för att slopa steriliseringskravet, och förhoppningsvis kör de andra allianspartierna över KD så det blir något gjort. Jag hoppas föreläsningen imorgon blir sista chansen för mig att spy galla över den nuvarande könstillhörighetslagen – åtminstone att det är sista gången då jag talar om den i presens.

Läs mer om Uppsala Pride, och missa inte debattartikeln i UNT.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Moderata könsbyten och mediala könsorgan

Moderaterna vill också avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigeringar, meddelade man igår. Det vill säga: partiledningen föreslår det inför riksstämman i oktober. Därmed är det bara KD och SD som står i vägen för en ny lag, där man inte behöver genomgå några operationer för att få ändrad könstillhörighet, och där man får rätt att frysa ner ägg och spermier.

Ja, det är efterlängtat; det behöver jag väl knappast säga? Jag tycker också det är positivt att det skrivs mycket om det – att gammelmedia har fått upp ögonen för frågan, och att allmänheten får veta.

Med det sagt, så kunde jag inte låta bli att skratta när jag såg inslaget i Rapport:

”Moderaternas partiledning föreslår partistämman att personer som ska genomgå könskorrigerande kirurgi slipper kravet på sterilisering.”

Det hörs att orden – ”könskorrigerande kirurgi” – är väldigt svåra att uttala; en ansträngning för att använda korrekta termer, även om det känns ovant. Jag hoppas att det om några år är lika självklart att säga ”könskorrigering” som det fram tills nu har varit att säga ”könsbyte”.

Däremot förstår jag att formuleringen i tv-inslaget lär sätta myror i huvudet på folk, så därför skulle jag nog ha föreslagit att man sa ”genomgå juridisk könskorrigering” eller ”ändra juridisk könstillhörighet”, gärna med tillägget ”…eller som behöver genomgå könskorrigerande behandling”. Det är ju faktiskt det det handlar om.

Jo, jag vet: I mångas tankevärld är ”könsbyte” synonymt med en viss sorts operation. Det är inget jag klandrar någon individ för, eftersom idén om underlivskirurgi/synliga könsorgan som det ultimata ”beviset” på ens könstillhörighet, är så starkt rotad i många människors medvetande. Den fixeringen – att ta för givet att könsorgan och könsidentitet alltid hänger ihop – den tankekedjan måste brytas för att kunna se mångfalden: kvinnor som trivs med testiklar och kuk, män som föder barn, och personer som identifierar sig som varken man eller kvinna, men som behöver korrigera kroppen… Och så vidare.

Faktiskt, så är det egentligen det som lagändringen handlar om: Att sluta hänga upp sig på vad folk har för könsorgan. Det är förmodligen också just därför som lagändringen har blivit så motarbetad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Äggcellskräck

Dröm, natten till igår:

Jag var ute och reste som vanligt; föreläsning i någon stad, och övernattning på vandrarhem innan jag drog vidare. På mitt vandrarhemsrum fanns en märklig bricka på golvet, alldeles vid fotändan av sängen. På brickan låg något som jag först trodde var en massa salta bumlingar – men så upptäckte jag att de små kloten rullade runt, och hackades sönder inifrån.

Ut kom små fåglar; klotrunda, eller nästan bredare än de var höga. Jag undrade om såna fåglar verkligen kan flyga. Då såg jag att det stod en vuxen kivifågel bredvid mig, och förstod att det nog måste vara samma art. Varken den vuxna fågeln eller ungarna var särskilt bekymrade över min närvaro, och de lät mig sova ifred.

På morgonen skulle jag städa ur rummet, men upptäckte att det kliade märkligt i armarna. Det kändes som en svärm av fruktflugor, men jag såg inget. Jag gick ut och frågade receptionisten om det fanns loppor i rummet, och hen tittade bara skräckslaget på mig innan hen stammade fram att det nog var något jag haft med mig själv i så fall. En annan gäst som skulle checka ut, sa att det nog var något mikroskopiskt.

Jag gick tillbaka till rummet och fortsatte packa ihop mina saker. När jag skulle stänga av min laptop som stod på det lilla bordet, så såg jag en stor kockkniv komma gåendes över bordsytan. Änden på skaftet hoppade fram över bordet; knivspetsen rakt upp, och eggen riktad mot mig. Innan jag hann reagera hade kniven klättrat upp på min arm och börjat vandra uppför den. Jag skrek och försökte vifta av mig kniven, men det gick inte. Jag sprang därifrån, och rusade genom hela korridoren – men kniven flög efter mig.

När jag stannade igen landade kniven mitt på bröstkorgen, lika graciöst som om den varit en fågel, och började vandra neråt, över magen. Först då förstod jag vad den var ute efter: Det mikroskopiska som orsakade kliandet, och som drog till sig kniven som en magnet, var mina äggceller. Det var de som konspirerade mot mig.

***

Jag vaknade kallsvettig igår morse, precis när jag hade förstått att det var mina egna äggceller som attackerade mig. I ett och ett halvt dygn har jag undrat vad i hela friden mitt undermedvetna försöker säga. Jag fattar fortfarande inte allt, men jag har i alla fall insett att jag nog faktiskt har lite mer kroppsdysfori kvar än vad jag har trott. Det är inte särskilt allvarligt däremot; inte alls som förut.

Jag förstår också att drömmen har någon slags koppling till min egen komplicerade inställning till sterilisering. Jag tycker inte att jag har någon direkt användning för äggstockarna, och kanske skulle jag redan ha ett manligt personnummer vid det här laget, ifall jag hade gått med på sterilisering. Samtidigt ser jag ingen anledning att genomgå några operationer som inte är absolut nödvändiga. Förut var jag helt inställd på att ta bort dem, när mina förutsättningar var lite annorlunda – men även då var jag rabiat motståndare till att man ställer det som ett krav.

Frågan är vad kivifågeln symboliserar? En fågel som inte kan flyga – till skillnad från mina äggceller. Min första tolkning var att äggcellerna tänkte döda mig. Nu undrar jag om de kanske bara ville operera ut sig själva från min kropp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tvångssteriliseringar på Queertopia

Rubriken är totalt missvisande, det erkänner jag. Jag lovar att inte tvångssterilisera någon på Queertopiafestivalen i Norberg i helgen. Däremot ska jag föreläsa där på lördag, och ämnet blir såklart tvångssteriliseringar; en uppdaterad version av ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”

Stockholm Pride 2011 opening

Plakat i publiken på Stockholm Prides invigning i Kungsan: ”En skam för Sverige! Maria ”Mengele” Larsson (KD) vill tvångssterilisera mig!”

När man pratar om tvångssteriliseringar av transpersoner idag, så finns det tre vanliga missuppfattningar som jämt dyker upp:

  1. Att könskorrigerande behandling rent medicinskt måste innebära att man ändå blir steriliserad eller kastrerad, och att alla som behöver könskorrigerande behandling ändå vill bli steriliserade. Myten bygger naturligtvis i grunden på att ”könskorrigering” ofta uppfattas en synonym till en operation som kastrerar och rekonstruerar ens könsorgan i ett enda magiskt viftande med trollstaven skalpellen.
  2. Att sterilisering eller kastrering av transsexuella och intersexuella alltid är fel och måste förbjudas. För en del är det rent livsnödvändigt med operationer som gör dem sterila. För en del är barn inget de längtar efter heller. Folk är helt enkelt olika.
  3. Att steriliseringskravet har något med ”barnens bästa” att göra.

Jag säger det igen: Den forskning som finns visar att barn till transsexuella inte är utsatta och de mår inte sämre än andra barn. Det där med ”barnens bästa” är inget som var aktuellt ens när lagen skrevs, faktiskt. Vi kan ju läsa motiveringen till dagens steriliseringskrav, i propositionen från 1972:

”Ett skäl som har anförts till stöd för ett krav på barnlöshet är intresset av ordning och reda i släktskapsförhållandena. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid att detta intresse bör få vika för den transsexuelles intresse av att få rättsändringen genomförd.

Jag an­sluter mig alltså till de sakkunnigas förslag men vill framhålla, att förekomsten av barn kan vara ett tecken på att etableringen i den nya könsrollen inte är helt fast och därför ge anledning till särskild försik­tighet när det gäller att bedöma hur stark sökandens upplevelse av den motsatta könstillhörigheten är.

För att förebygga att en transsexuell person efter fastställande av den nya könstillhörigheten får egna barn, dvs, att den som officiellt har manligt kön blir mor och den som officiellt har kvinnligt kön blir far, kräver de sakkunniga slutligen att sökanden skall ha undergått sterilisering eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga.

Det kan med visst fog ifrågasättas om ett sådant krav är nödvändigt. Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inle­da ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv. Risken för ett faderskap resp, en graviditet torde därför, även om sterilitet inte föreligger, vara utomordentligt liten. Härtill kommer att sterilisering är ett ingrepp av allvarlig och inte helt riskfri karaktär.

Trots vad som nu har anförts har jag dock kommit till den uppfattningen att de sakkunnigas förslag bör följas även på denna punkt. Det synes mig nämligen nödvändigt att helt eliminera risken för den förvirring i släktskapsförhållandena som skulle uppstå om en transsexuell person som fått sin könsregistrering ändrad skulle få egna barn.”

Detta är vad som står i propositionen 1972:6, alltså det förslag som resulterade i den lagstiftning som än idag styr könskorrigeringar.

Vi tar det igen:

”Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inle­da ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv.”

Hej heteronorm! När lagförslaget skrevs 1971 räknades homosexualitet fortfarande som en sjukdom, och till exempel provrörsbefruktning och inseminering var snudd på science fiction. Ändå var lagstiftarna uppenbarligen rädda för gravida män.

Thomas Beatie at Stockholm Pride 2011 opening

Thomas Beatie: invigningstalare på Stockholm Pride 2011 – och svenska lagstiftares stora skräck redan två år innan han själv föddes.

Trots att det var så omöjligt att tänka sig 1971, så ville man ändå försäkra sig om att ingen juridisk man skulle föda barn – inte för barnets bästa, utan för samhällets bästa. För att skydda staten från de farliga transpersonerna; de som inte går att tvångsköna hur enkelt som helst. För att skydda sin egen transfobi. Det är lättare att blunda för transpersoners existens om man inte konfronteras med bilder på en man som fött barn, helt enkelt.

Det här kommer jag alltså att prata mer om på lördag på Queertopia i Norberg. Jag hoppas vi ses där.

***

Hela propositionen 1972:6 går att läsa här (Citatet är från sidorna 49-50), men jag rekommenderar starkt att välja pdf-filen istället för den utskrivna texten, eftersom transkriberingen innehåller extremt många stavfel. OBS! Pdf-filen är endast en inscannad bild av ett pappersoriginal, så det fungerar antagligen inte om man använder talsyntes. Att tillgängligheten i riksdagens arkiv suger är ingen nyhet…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Thomas Beatie: ”It’s so bizarre having to ask for permission to have a child”

Igår var jag på bland annat Thomas Beaties tal, som var mindre av ett ”formellt tal” än på invigningen. Istället satt Thomas och hans fru Nancy i varsin fåtölj på scenen i Hörsalen på Kulturhuset, och pratade öppet och självutlämnande om sitt liv, med väldigt mycket humor och lika mycket allvar.

Bland annat förklarade Thomas att skillnaden mellan könen rent biologiskt är mindre än många tror. Thomas säger:

”We’re all female in one point. All men are transgender.”

Han berättade också om hur svårt det var att få hjälp med insemineringen: De första åtta läkarna som Thomas och Nancy gick till vägrade hjälpa dem. På en mottagning blev de hänvisade till en psykolog, men efter att de hade betalat tusentals dollar och väntat i månader, fick de veta att mottagningen inte ville ha dem där. På ett annat ställe fick de veta att deras ansökan skulle tas upp av en särskild ”etisk kommitté”, som sedan bordlade ärendet och förhalade processen.

”It’s so bizarre having to ask for permission to have a child.”

Den åttonde läkaren var själv transperson, och sa, enligt Thomas:

”Society will see your child as an abomination.”

Till slut fick de tag på en läkare som var villig att hjälpa dem. Thomas berättar att det var ett självklart beslut att han skulle bära barnet, och att han inte känner att det finns någon motsättning mellan att vara man och att vara gravid:

”I didn’t let pregnancy define me.”

Han drar en parallell till att en del tycker det är omanligt att ha rosa skjortor, men en man blir inte mindre man bara för att han tar på sig en rosa skjorta. På samma sätt är varken penisstorleken eller förmågan att föda barn något som avgör ens kön. Och, som Nancy säger, så var Thomas ”the perfect dad to carry a baby”.

Thomas and Nancy Beatie på scenen, Stockholm Pride 2011

Thomas och Nancy har en fantastiskt varm utstrålning, och de skämtar en del – till och med när de berättar om hur Thomas blev sjuk några veckor efter det första inseminationsförsöket. De var på en husvisning när Thomas fick något som verkade vara mens med kraftig mensvärk till, och Nancy tyckte att han skulle ”suck it up” och inte mensbloda ner de dyra sofforna. Det visade sig sedan att han var gravid, men att det var ett utomkvedshavandeskap och Thomas fick missfall – och för att rädda honom var de tvungna att operera bort ena äggledaren. Ett hårt slag för en person som kämpar för att bli gravid, såklart.

De berättar också om hur de blev dåligt bemötta av transcommunityt i USA, där många av de stora transorganisationerna inte ville ha med dem att göra, eftersom organisationerna tyckte att familjen Beaties öppenhet skulle skada transrörelsen som hela tiden strävat efter att leva stealth, leva ”normalt” och absolut inte göra något som kunde provocera heteronormen.

Det största stödet fick de istället från de konservativa grannarna i småstaden där de bor; från folk som redan kände dem som Thomas och Nancy och sedan insåg att transpersoner är människor som vem som helst. Den sortens bemötande de har fått i Sverige var en överraskning. Nancy säger:

”Everyone should be like this country – except the sterilization!”

Allt de ville med den där artikeln som startade det hela var att få veta hur det skulle fungera med samhällets byråkratiska system. De fick veta till exempel att på Susans födelseattest skulle Thomas listas som mor och Nancy som far, och trots att de är gifta räknades relationen som ett samkönat samboförhållande just i föräldraskapsfrågan. Det innebar bland att ifall Thomas skulle dö skulle Nancy inte få vårdnad om Susan – det skulle istället Thomas transfoba biologiska pappa få, trots att han inte har varit en del av Thomas liv på många år.

Det var den sortens byråkratibrottning som gjorde att de vände sig till HBTQ-världen för stöd, och inte för att bli kändisar. Mediadrevet var oväntat och kom som en chock för dem, och besvikelsen över att stora delar HBT-världen gav dem kalla handen är påtaglig. Ändå ångrar inte Thomas och Nancy att de lever öppet:

”Being open is part of our society evolving.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Thomas Beaties invigningstal på Stockholm Pride

Thomas Beatie at Stockholm Pride 2011 opening

Jag har inte så mycket att säga, men jag ler fortfarande. Så jag citerar Thomas Beaties fantastiska invigningstal igår:

”I hear that here in Sweden, one of the requirements for gender reassignment includes sterilisation.

– Booh!

Sterilisation doesn’t make a person grow the reproductive organs of the opposite sex; it only deprives the person of the basic right to reproduce. This issue needs to be talked about, exposed, and opened up for everyone to see.

That’s why I’m here. I hope to show your lawmakers the beautiful children this transgender man made with his wife – and I want everyone to see that the transgender citizens of Sweden need to also have the possibility of love. life and liberty restored to them.”

Jag stod längst fram, men det kändes som om hela Kungsan jublade. Det var magiskt.

Idag skriver Thomas Beatie en debattartikel i Aftonbladet om tvångssteriliseringar, översatt till svenska. Läs den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Maria Larsson (KD) rasar mot tvångssteriliseringar – mot ordvalet, alltså

”jag blir lite lätt upprörd när man jämför med tvångssteriliseringar från historien. Det är inte jämförbart, låt mig säga det. Här handlar det om att man har på frivillig väg valt att byta kön.”

Citatet är från Maria Larsson på Kristdemokraternas riksting ikväll. Viceordförande för partiet, och dessutom biträdande socialminister. KD beslutade alldeles nyss om att inte avskaffa tvångssteriliseringarna, trots Caroline Szybers fina tal.

Nog är det talande att Maria Larsson blir upprörd över att man kallar det för tvångssterilisering, och att hon betonar att det är så otroligt frivilligt att ”byta kön”. Som om det bara är om man ligger i spännbälte eller har en pistol riktad mot sig som det kan kallas för tvång. Jag har redan dragit det förut, men vi kan ta det igen:

”En särdeles viktig bestämmelse är, att havandeskap i allmänhet ej må avbrytas på grund av arvsanlag hos kvinnan, såvida hon icke därjämte steriliseras. Härigenom förebygges att hon för framtiden föder barn med samma arvsrisk som den vilken motiverade aborten. Dessutom kommer många steriliseringar till stånd av kvinnor, vilka är olämpliga som mödrar men som förmås att underkasta sig ingrepp endast på grund av sin önskan att få abort.”

Citatet är från 1951, ur Svenskt husmoderslexikon. Uppslagsordet ”Arvshygien” säger det mesta. Så frivilliga var alltså tvångssteriliseringar under efterkrigstiden, att man kohandlade med kvinnor som var gravida och desperata att få göra abort. Idag kallas sånt för oetiska påtryckningar, manipulation, känslomässig utpressning, maktmissbruk – och tvångssterilisering. Med rätta.

Det Maria Larsson upprörs över är antagligen något mer djupgående än en naiv fixering vid könskorrigeringars valfrihet. Jag tror att hon upprörs över ordvalet just för att det är svårt att vifta bort. Fundamentalistiska högerkristna har länge kunnat gotta sig åt att allt som har med HBTQ att göra – och i synnerhet allt som har med transpersoners rättigheter att göra – handlar om sexualitet. Att kalla tvångssteriliseringar av transpersoner för just tvångssteriliseringar är att effektivt tvätta bort stämpeln av sexorgier. Det är dessutom att påminna om att Transsexualism och Könsidentitetsstörning UNS är medicinska diagnoser; att det handlar om funktionsnedsättningar. Att det är allvar. Att folk faktiskt dör för att de inte får vård.

Det är helt enkelt lättare att komma undan med att ignorera människor som lider ifall man kan stämpla dem som perversa. Notera att det ofta finns en inbillad motsättning mellan de två synsätten: Funkisar förväntas vara asexuella. Det stämmer såklart inte, men i just det här fallet fungerar det förträffligt att en del högerspöken verkar tro på det.

Det Maria Larsson upprörs över är antagligen inte att man jämför olika historiskt sett utsatta grupper med varandra. Det hon upprörs över är att hon är tvungen att ta transpolitik på allvar. Själv upprörs jag över att Sveriges biträdande socialminister har så dåliga historiekunskaper. Däremot är jag inte direkt förvånad över att det finns såna som anser sig ha rätt att ha ”åsikter” om hur andra människors kroppar får se ut och inte.

Några grundläggande inlägg om tvångssterilisering

Tvångskastrering och tvångssterilisering: en grundkurs

Tvångssterilisering av könslomässiga skäl: en historisk tillbakablick

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan: 88 år av rädsla

Varför måste transsexuella kastreras?

Socialstyrelsen vill avskaffa tvångssteriliseringarna

Artiklar och länkar

Expressens ledare: Kör över Hägglund!

HBT-politiken tynger KD

KD behåller steriliseringskrav

Maria Hansson Nielsen (KD) om öppenhet

Av med snoppen, Göran Hägglund!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

KD och den tvångssteriliserade transpolitiken

”Vad gäller motionen om tvångssterilisering vid könsbyte hänvisar partistyrelsen till en utredning som redan är färdig medan ytterligare en utredning gjordes ännu tidigare. Vi upplever att det finns tillräckligt med fakta på bordet för att ett beslut skall kunna tas och tycker inte att situationen blir hjälpt av att ställningstagandet skjuts upp på obestämd tid.

Vårt parti har vid flera tillfällen tagit beslut som lett till intensiv intern debatt. Dessa debatter har ibland varit upprivande men det är också modet att våga diskutera och ta ställning även när det inte varit lätt som format vårt parti och gjort oss till det vi idag är. Vi ser hellre att våra motioner röstas ner än att de får det vaga kanske som ett besvarande allt för ofta i realiteten innebär.”

Magnus Kolsjö, Erik Slottner, Daniel Sturesson, Caroline Szyber

Ja, det är fyra kristdemokrater som vill avskaffa tvångssteriliseringar. Ja, tydligen ska frågan tas upp på KDs riksting i Umeå, trots diverse missförstånd tidigare. Förvirringen runt vad som egentligen gäller är jag antagligen inte ensam om, men Caroline Szyber skriver:

”Att skriva ett positivit motiveringssvar från partistyrelsen till rikstinget men sedan skriva att motionen är besvarad gör att frågan inte ställs på sin spets. Partistyrelsens skrev sitt svar på vår motion till rikstinget innan den kom men de kommer ha haft flera veckor mellan att de skrev svaren och rikstinget så hoppas det skriver om sitt svar.”

Så ja, frågan om tvångssteriliseringar ska tas upp på rikstinget. Och ja, det lär bli spännande. Just för att det enda som synts utåt tidigare har varit vaga formuleringar från Göran Hägglund av typen ‘vänta och se’. Just för att transfrågor har fått stå i skymundan så länge att det inte finns lika mycket tradition att vara specifikt transfob som det är att vara specifikt homofob.

Märk väl att till exempel när Annelie Enochson (KD) ifjol skapade rabalder med sitt uttalande om löspenisar, så satte hon likhetstecken mellan Pride och homosexualitet:

”Jag tycker INTE det är ok att sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap och att alla Stockholms flaggstänger flaggar med RFSL flagga. Jag tycker INTE heller det är ok att skattepengar går till att sponsra Pride och på detta sätt hylla dekadansen som följer i Prides spår.

Får man skriva så som jag gör nu i Sverige idag…eller är detta oxå hets mot folkgrupp, den homosexuella?*

Det skulle inte förvåna mig om det är på samma sätt hon resonerar runt partiets deltagande i Pride. Och det skulle inte förvåna mig om de fundamentalistiska krafterna i KD generellt gör samma associationer: Att HBTQ är lika med homosexorgier. Just därför har specifika transfrågor och queerfrågor snarare varit ickefrågor. Det ska bli väldigt intressant att höra vad som sägs i Umeå nästa helg.

Under tiden, ett bra citat från Expressens ledare som fångar situationen under rubriken ”Kör över Hägglund”:

”Oppositionen och tre av fyra allianspartier ställer sig bakom Socialstyrelsens rekommendationer om att skrota de gamla reglerna. Den senaste remissrundan är över och det är hög tid att agera. Nu låter det däremot annorlunda från KD-lägret. Partistyrelsen vill inte ta ställning i frågan. Ännu en gång ska den skjutas på framtiden, fördröjas och förhalas. ”Det är en mycket svår fråga”, sade Göran Hägglund till Ekot i tisdags. En svår fråga för KD mer än någon annan, tycks det.

Hoppet står till att den breda majoritet som faktiskt finns slutligen får till stånd en ändring. KD ska inte tillåtas blockera frågan med otydliga svar om att den är ”svår”.

Ännu kvarstår faktum att människor år 2011 tvångssteriliseras i Sverige. De betalar priset när ett marginaliserat parti klamrar sig fast vid en högst otidsenlig lag.”

Nu tror inte jag att det är Göran Hägglund som är det största problemet i KD, åsiktsmässigt. Jag har en känsla av att den ”svåra” och ”komplexa” frågan Hägglund pratar om egentligen är homofoba och transfoba strömningar inom partiet, som han i egenskap av partiledare inte kan uttala sig öppet om. Då är det tur att såna som Caroline Szyber finns, som vågar ta diskussionen ut i ljuset.

Jag har inga stora förhoppningar om några vettiga beslut på rikstinget. Transpolitiken har varit tvångssteriliserad** så länge. Men att tvinga fram en debatt om könstillhörighetslagen är, med kristdemokratiska mått, ett enormt framsteg.

*) Enochson har f.ö. missat att homosexualitet inte nämns i hetslagen. Det gör däremot begreppet ”sexuell läggning”, och såvitt jag vet är heterosexualitet en sexuell läggning.

**) Debatten om tvångssteriliseringar har länge varit lika obefintlig utanför transkretsar som den har varit infekterad inom. Den lilla klick f.d. transsexuella som aktivt motarbetat ett avskaffande av steriliseringstvånget har, genom att göra anspråk på att representera alla transsexuella och dessutom gå till personangrepp på meningsmotståndare, faktiskt tvångssteriliserat själva debatten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Thomas Beatie – invigningstalare på Stockholm Pride 2011!

Thomas Beatie. Invigningstalare. Stockholm Pride. I år.

OMG.

Han ska tala på invigningen tillsammans med Anna Mohr och Kjell Rindar, som är svenska aktivistveteraner. Förlåt att jag är lite kär just nu och inte kan ge de två sistnämnda den uppmärksamhet de förtjänar. Jag har skrivit 30 blogginlägg om Thomas Beatie, upptäckte jag just. Stalkervarning på mig, alltså.

Thomas Beatie är inte den första personen som fått juridisk status som man som blivit gravid och fött barn – men han är förmodligen den första som blivit världskänd på kuppen.

Mediacirkusen började med en debattartikel i HBTQ-tidningen The Advocate för drygt tre år sedan, och underrubriken var ”Är samhället redo för en gravid man?” Såhär i efterhand tror jag att svaret på den frågan är ”ja”. Men hursomhelst tror jag inte att vi hade kommit dit vi är idag om det inte vore för Beatie-effekten.

Plötsligt får transpersoner ta plats, och inte bara vara dekoration. Plötsligt börjar journalister ställa frågor om tvångssterilisering och juridiska kön och vara pålästa och intresserade, istället för att bara vilja höra om ”ett spännande, annorlunda livsöde” där den färdiga berättelsen mest speglar deras egna fördomar. Plötsligt vet folk i allmänhet att det finns transpersoner som föddes med fitta. Plötsligt vet många att det inte är självklart att vilja eller kunna göra alla tänkbara operationer för att man är transsexuell. Självklart är det inte bara Thomas Beaties förtjänst, men den uppmärksamhet han har fått utstå har betytt enormt mycket.

Naturligtvis hoppas jag även att Beaties närvaro kommer att leda till att  tvångssteriliseringarna som fortfarande pågår uppmärksammas ännu mer. Thomas Beatie passar klockrent för årets tema: Öppenhet. Är det någon som vet vad det betyder är det han.

För att citera Amanda Brihed:

”Pride har inte med min sexualitet eller identitet att göra. Det har med mina mänskliga rättigheter att göra. Bristen på dem. Att jag inte stillatigande tänker acceptera att tvingas in i någon annans unkna garderob. Att jag vägrar skämmas för något jag själv är stolt över. Att jag kräver samma möjligheter att leva ett normalt liv som du, din familj och dina vänner. För att jag drömmer om en familj jag inte är tillåten att bilda. För att jag drömmer om ett arbete och en inkomst. För att jag genom min blotta existens är så kontroversiell att jag tydligen idag tvingas leva med att mitt allra mest intima är offentlig handling och ägodel på grund av ett påhittat skandalvärde utsatt för en sjuklig och pervers inflation.

För att jag tror på alla människors lika värde och därmed alla människors lika rätt att synas, göra sin röst hörd och överhuvudtaget existera. Jag tänker inte gömmas undan i någon skamriden skuggvärld skapad av religiösa, konservativa debattörer som räds mitt själva varande och som hävdar att min rätt att existera, arbeta, ha rätt till en inkomst, familj, vård och en trygg tillvaro ska vara någon form av vänsterpropaganda. För att jag tillhör de individer i samhället som idag inte behandlas som människor, men som likafullt står raka i ryggen och hävdar ett okuvligt människovärde och vars ryggrad aldrig kommer att vika.”

***

PS. Intresserad av läsa mer om tvångssteriliseringar?

Grundkurs

Socialstyrelsens rapport släpptes, juni 2010

Socialstyrelsens förslag efter remissrundan, maj 2011

***

PS2. Intresserad av att kräkas ur dig ditt hat mot Pride?

För att gnälla på Pride i största allmänhet, är det ett absolut krav att du ska ha upplevt det du kritiserar själv. Om du tex. klagar på prideparaden, så räcker det inte att berätta vad du sett på bilder som någon annan tagit, eller vad du hört eller läst.

För att gnälla mer specifikt på Prides sexfixering, likriktning, stereotypisering etc, är det ett krav att du har besökt Pride House.

För att kräkas ur dig allmänt homofoba, transfoba, sexistiska, rasistiska (och så vidare) kommentarer – var god googla på ”Flashback forum” och skriv där istället. Jag tar mig friheten att radera sån skit.

För den som inte vill kräkas ur sig något hat, men tror att Pride bara är en sexorgie, rekommenderar jag följande inlägg:

De flesta i prideparaden ser inte ut som de gått vilse på väg till prideparaden

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Socialstyrelsen vill slopa tvångssteriliseringar – kommer Göran Hägglund att lyssna?

1534 dagar har gått sedan rapporten om könstillhörighetslagen presenterades. Den från Socialdepartementet, som inte var något vidare, alltså: Som förespråkade att man införde tvångskastrering istället för tvångssterilisering, bland annat.

Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag

Utredningen från 2007: Snyggt lila omslag. Vidrigt innehåll.

För elva månader och en dag sedan presenterade Socialstyrelsen sin egen utredning. De hade lyssnat på vad olika organisationer och berörda privatpersoner tyckte, och la fram ett helt annat förslag än Socialdepartementet – bland annat föreslog de ett slut på tvångssteriliseringarna.

Sedan dess har Socialstyrelsens utredning varit ute på remiss, och nu är man färdig med remissrundan. Och detta är vad Socialstyrelsen föreslår (OBS! pdf):

  1. Att lagen bör ändras. Bland annat vill de slopa kraven på ”avsaknad av fortplantningsförmåga”, och de vill göra det möjligt för utländska medborgare bosatta i Sverige att ändra juridiskt kön. De föreslår även att man slopar formuleringen ”sedan ungdomen”*. Däremot vill de ha kvar artonårsgränsen för den rent juridiska ändringen.
  2. Att de ska göra fler utredningar i vissa frågor. Socialstyrelsen vill ta fram nationella vårdprogram och rekommendationer – även för behandling av personer som har fått diagnos för någon annan ”könsidentitetsstörning” än transsexualism. De vill inrätta regionala utrednings- och behandlingsteam, inriktade både mot minderåriga och mot myndiga. De vill ta fram informationsmaterial. Och så vidare.

Den här nyheten släppte de alltså idag, och i pressmeddelandet säger Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm:

”Detta är frågor som Socialstyrelsen prioriterar. Det blir en viktig uppgift för oss under 2011 och 2012 att genomföra de här förslagen. Det kan aldrig vara acceptabelt att vården och behandlingen påverkas av vem man är”

Det låter bra, även om det såklart hade varit ännu bättre om de slopat 18-årsgränsen för juridisk könskorrigering. Det är ett bra förslag i sin helhet, och jag hoppas att den här lagändringen blir av snart.

1534 dagar är 4 år, 2 månader och 12 dagar. Så länge har den första rapporten legat och samlat damm. Så länge har socialminister Göran Hägglund skruvat på sig och undvikit att svara på frågor.

Först höll han tyst, sedan hänvisade han till Socialstyrelsens utredning som var på gång, och sedan när den var klar hänvisade han till att den måste ut på remiss först. Det har varit väldigt svårt att få honom att säga något alls – men nu har han inga undanflykter längre.

Nu, när det inte går att gömma sig bakom en massa hummanden av typen ”det här måste utredas mer”, så hoppas jag innerligt att Göran Hägglund slutar fega och får tummen ur någon gång. Inte för att mitt förtroende för KD är särskilt stort, utan för att jag tror att det aldrig är för sent att bättra sig. Och för att jag – och många med mig – är desperata.

*) Det hände – kanske framförallt förr – att folk som var ”sekundärt transsexuella”, (dvs. som inte kommit på att de var transsexuella innan de blev vuxna) inte fick vård för att de inte ansågs lika solklara fall som de som känt på sig det sedan de var små.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

1478 dagar av fortsatta tvångssteriliseringar – i väntan på en ny lag

”Imorgon onsdag den 6 april är det dags för vad jag,  kanske lite naivt, hoppas ska bli en av det här årets mest rafflande riksdagsdebatter. I alla fall ur hbt-perspektiv och sexualpolitiskt perspektiv. Rent teoretiskt finns det en chans att stora steg framåt tas vad gäller framförallt transpersoners rättigheter. I praktiken kommer förmodligen ingenting att hända. Det finns uppenbara förklaringar till detta, men situationen förtjänar ändå att uppmärksammas.”

Ulrika Westerlund, RFSLs ordförande, försöker förutspå morgondagen. Jag hoppas såklart att farhågorna inte slår in, utan att det blir en rejäl debatt, och en ny lag inom rimlig framtid. En av lagarna det handlar om är nämligen könstillhörighetslagen. Socialutskottet föreslår att avslå motionerna, med hänvisning till pågående utredningar, men två reservationer har lämnats in.

”Socialstyrelsen föreslår i en utredning från 2010 bl.a. att kraven på att vara svensk medborgare, ogift och steril ska tas bort. De förslag till lagändringar som framförs i Socialstyrelsens utredning skulle dramatiskt förbättra livet för transpersoner i Sverige. De bör därför skyndsamt bli verklighet”

skriver Lena Hallengren, Christer Engelhardt, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Gunnar Sandberg och Carina Moberg (samtliga S). Och Agneta Luttropp (MP) och Eva Olofsson (V):

”Vi anser att en förälders könstillhörighet och könsidentitet är fullständigt ovidkommande för förmågan att ta hand om ett barn. Kravet på att transsexuella ska vara sterila för att få genomgå en könskorrigering bör tas bort, utan nya krav på borttagande av könskörtlar.”

”I könstillhörighetslagen finns också en åldersgräns på 18 år för att kunna få behandling. Denna åldersgräns innebär att unga transsexuella tvingas genomgå puberteten i en kropp som upplevs som fel och främmande. Det är märkligt att juridiskt hindra människor som fått en diagnos av läkare från att få behandling i enlighet med diagnosen. Läkares bedömning ska räcka och åldersgränsen tas bort. Sverige måste säkerställa att alla transpersoner som önskar medicinska insatser kan få tillgång till dessa.”

Det vore väldigt intressant att se en riktig debatt om detta, 1478 dagar efter att det gamla lagförslaget publicerades. Drygt fyra år har gått sedan den där marsdagen 2007 då transaktivisten i mig vaknade, i raseri över försämringarna som föreslogs. I flera år var det väldigt svårt att nå ut med kritiken, men så hände det: Innan valet i höstas vände plötsligt vindarna, och alla var rörande överens om att avskaffa tvångssteriliseringar, tvångsskilsmässor och behandlingsförbudet för ungdomar. Alla utom Göran Hägglund, som till slut klämde ur sig något i stil med att han inte tänkte aktivt motarbeta ett slopande av steriliseringstvånget.

Efter valet tystnade det, som väntat – fram tills för någon vecka sedan. Tro det eller ej, men tre kristdemokrater har gått ut med att de tänker föreslå att KD ska arbeta för att stoppa tvångssteriliseringarna.

Vi får väl se vad som sägs imorgon – om något sägs alls.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Tvångssteriliseringar och politiker med särskild NPF-inkompetens

Varför ökar siffrorna för hur många barn som har särskilt behov av stöd? Moderaten Charlotte Wachtmeister i Svalöv har en teori:

”Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar”

Det väckte uppståndelse, såklart, och hon tillbakavisade kritiken och sa att hon inte menade att man borde tvångssterilisera mer*, utan bara konstaterade faktum.

Bortsett från att det var väldigt taktlöst att häva ur sig en sån sak, så har hon naturligtvis fel. Fokus har kommit att hamna på just NPF, och man ska komma ihåg att när tvångssteriliseringarna avskaffades 1975 fanns vare sig begreppen Aspergers syndrom eller ADHD, än mindre fanns de diagnosverktyg som finns idag – och det fanns dessutom möjligheter att ge stöd till exempelvis skolelever utan att kräva att hen först har harvat sig igenom årslånga utredningsköer och förärats en diagnos för att få något som helst stöd i skolan.

Bengt-Gunnar Westerlund från Attention säger till HD:

”– Rent spontant är det här skitsnack. Vissa neuropsykiatriska funktionshinder är ärftliga, som adhd och autism, men det betyder inte att alla med de här funktionshindren för dem vidare till nästa generation.

Tar du själv illa vid dig av uttalandet?

– Nej, jag bara skrattar åt det. Det finns väldigt många med adhd som är framgångsrika egna företagare. Om man tvångssteriliserade på nytt skulle många duktiga människor inte födas.”

Själv tror jag att det vore inte bara oetiskt att försöka sig på att tvångssterilisera bort NPF, utan dessutom rent evolutionärt självmål. Om man till exempel skulle försöka utrota alla aspergerdrag innebär det att stänga alla högskolor och universitet; antingen som verktyg för att hindra personer med aspergerdrag att hitta varandra – eller några generationer senare som en konsekvens om experimentet mot all förmodan skulle lyckas, för att man inte skulle kunna hitta en endaste person med kompetens nog att forska eller undervisa. Om man ska utrota ADHD-egenskaper kommer det förmodligen aldrig att komma någon ny musik, film eller bok värd namnet. Om alla människor var 100% neurotyper skulle det aldrig uppfinnas eller upptäckas något nytt.

Däremot undrar jag om det finns någon statistik på ifall kostnaderna för arvoden åt politiker med särskild NPF-inkompetens ökar, och vad det isåfall beror på.

Lästips: Utan Holmes inga nobelpristagare.

*) Märk väl att jag inte skriver ”börja tvångssterilisera igen” eftersom det faktiskt finns tvångssteriliseringar idag. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

En inbjudan till @goranhagglund och hans köksbord

Nästa vecka ska jag till Småland. Min farmor var därifrån; min pappa äter fortfarande lingon hellre än ketchup på stekt potatis, fast han inte bott i Småland på nästan 60 år. Men det är inte till Ryd jag ska, utan längre norrut: Växjö, Värnamo och Jönköping. Schemat är ganska fullt, men det känns spännande att åka till den stad där mannen jag stalkat på twitter nästan bor.*

Mannen med de tveksamma åsikterna men det söta leendet. Mannen med den rosa twittersidan, men som inte kom på pride. Mannen som sitter på makten att avgöra vad som ska hända med mina könsorgan: Göran Hägglund. Jag har fördomar om att han är söt, artig och välklädd – men jag är beredd att få mina fördomar krossade.

Göran, för exakt ett år sedan bjöd jag in dig till mitt köksbord, men fick inget svar. Därför tänkte jag trappa upp det hela: Om du har tid så kan jag tänka mig att träffas vid ditt köksbord (mitt är lite för stort att bära med sig) och prata verkligheter. Till exempel skulle jag vilja att tvångssteriliseringar vore något man bara hittade på psykiatrihistoriska museer, och att det inte ställdes som ett krav för en könskorrigering.

Jag skulle också vilja prata om hur man kan förhindra fler katastrofer som den i Västra Götaland, där vården ifjol införde medicinstopp för vuxna med ADHD – och därmed totalt underminerade möjligheterna att komma på fötter (tackolov att de kom till sans sedan och hävde stoppet). Jag skulle vilja prata om hur viktigt det är att börja i rätt ände och se till att det finns tillgängliga jobb och fördomsfria arbetsgivare och en vård värd namnet, innan man börjar med massutförsäkringarna. Jag skulle vilja prata om hur det är att vara psykpatient och fråntagen allt det som personer som aldrig haft med psykiatrin att göra tar för givet.

Jag skulle vilja prata med dig, Göran, om allt det som är min verklighet, och som jag delar med tusentals andra. Jag kommer till Jönköping på torsdag. Om du vill så kan vi ses en stund innan min föreläsning. Jag tar inte med mitt köksbord som sagt, men lite pepparkakor kan jag fixa. Det sägs ju att man blir snäll av såna, och det kan åtminstone jag behöva. Så vad säger du?

*) Jag är medveten om att Bankeryd inte ligger i Jönköping, utan utanför. Därav ”nästan”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Revansch! om tvångssteriliseringar på 2000-talet

När jag går igenom posten upptäcker jag att Revansch! (RSMHs tidning, alltså Riksförbundet för social och mental hälsa) lyfter tvångssteriliseringar av transpersoner i sin ledare.

Chefredaktören Östen Hannmyhr skriver bland annat, till Göran Hägglund:

”Är det inte dags att lyfta fram den pappershögen nu, herr minister?”

Och avslutar med:

”Som om det inte vore nog måste de transsexuella innan könsbyte också erkänna att de lider av en psykisk funktionsnedsättning. För att få fullborda könsbytet måste de nämligen diagnosticeras som transsexuella. Transsexualitet räknas nämligen som en psykiatrisk diagnos.

Det här är alltså Sverige år 2010. Sjukt är ordet!”

Vi får hoppas att 2011 är året vi äntligen blir av med tvångssteriliseringarna för gott.

Angår det dig vad jag har mellan benen – ett år senare?

Imorgon är det ett helt år sedan jag höll ”Angår det dig vad jag har mellan benen?” för första gången: En föreläsning om ”tvångskastreringar och rädslan för gravida män”, som jag kallar det. FNs toleransdag uppmärksammades på Gävle stadsbibliotek, och jag var en av de som var inbjudna för att ifrågasätta varför jag ska tolerera att bli tolererad. Ungefär. Så jag pratade om könstillhörighetslagen och hur den (inte) har förändrats sedan början av 1970-talet.

Sedan höll jag samma föreläsning, fast i en uppdaterad version, på HBT-festivalen i Alingsås i våras. Inte mycket hade hänt från november till maj, egentligen, så det var mest småsaker som skulle ändras. Sedan skulle jag hålla den igen, på Pride – och då plötsligt hände jättemycket. På bara några veckor verkade det som om en förändring var på gång. Socialstyrelsen kom med förslag på hur vården – och lagen – borde se ut, och politikerna tävlade om att vara den som fördömde tvångssteriliseringarna högljuddast. Alla utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, vill säga. Under de veckorna ändrade jag i föreläsningen flera gånger, så att den skulle vara uppdaterad.

Samma dag som jag skulle hålla den föreläsningen på Pride House prydde jag och Fredrik DNs förstasida, och pratade om steriliseringskravet. Det var en häftig upplevelse, bara det, men ännu häftigare var att det fanns mainstreamjournalister som ville och vågade göra politik av transfrågor, och inte reducera det till att enbart handla om mina känslor för mina äggstockar eller mitt penisavund eller något sånt.

Imorgon är det dags igen; på samma plats som första gången ska jag prata om varför man fortfarande på 2000-talet kräver sterilisering som villkor för ändrad könstillhörighet. Jag önskar att jag kunde säga att jag kommer med en helt nyskriven föreläsning, att revolutionerande framsteg har gjorts sedan den dagen i somras – men det vore att ljuga.

Men föreläser gör jag ändå – för det angår tydligen fortfarande svenska staten vad jag har mellan benen.

***

Plats: Gävle Stadsbibliotek

Tid: 13-21 (min föreläsning: 17:30-18:30)

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Bekräftelse på den frivilliga tvångssteriliseringen

Det kom en avi med posten idag. Rekommenderat brev. Ett stort kuvert adresserat till I Brändemo – med Socialstyrelsens logga på. I det stora kuvertet låg ett lite mindre kuvert, och i det låg det här brevet:

”Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; ingrepp i könsorganen, borttagande av könskörtlarna samt fastställelse av könstillhörighet som man gällande; Immanuel Brändemo [personnummer].

Socialstyrelsen beviljar ingrepp i könsorganen samt borttagande av könskörtlarna. Frågan om fastställelse av könstillhörighet som man bordlägges i avvaktan om inkommet bevis på sterilisering/kastrering.”

Brevet från Rättsliga Rådet

Det är ingen nyhet för mig. Jag har vetat om detta i många år, så det kommer inte direkt som någon överraskning. När jag var till RR i tisdags förklarade de att de redan beviljat min juridiska könskorrigering, men att den var vilande tills efter de fått in bevis på att jag var… tja, de kallade det ”steriliserad”, men de menade kastrerad. ”Enligt lagens andemening” tror jag de sa.

Det har gått fem månader sedan jag skrev under ansökningspapperna om att bli steriliserad, kastrerad och få mitt juridiska kön ändrat till man, men när jag kom till RR hade jag inte återhämtat mig efter bröstkorgsoperationen för snart två månader sedan. Jag äter fortfarande antibiotika mot en infektion, och har en ytlig nekros på ena bröstvårtan som inte har läkt ihop ordentligt än. Och nu var jag alltså där för att kastas in i ännu en operationshärva.

Jag har ansökt om den själv, javisst. För att ha det undanstökat. För att lagen kräver det. För att få min fastställelse som man. För att ett manligt personnummer gör att man inte längre blir kallad till cellprovskontroller, och för att jag har vrålat av smärta varje gång jag legat i en gynstol och därför ändå helst hade sluppit dem helt. Men ärligt talat framförallt för att jag (helt oberoende av min könsidentitet) tidigare har haft såna problem från livmoder och äggstockar att jag fantiserat om att slita ut dem själv för hand, och tänkte att det var lika bra att bli av med eländet. Ett elände som efter drygt ett år på testosteron äntligen försvann – och med det försvann min viktigaste anledning att vilja bli kastrerad.

Jag har inte ångrat något jag gjort – inte ens samma dag som jag fick kallelsen till RR och såg illaluktande gult var rinna från en svart, njurformad bröstvårta som min nya husläkare bedömde vara nekros – men jag har insett ännu tydligare än tidigare hur absurd situationen är. Där sitter jag framför en läkare, och sedan inför en grupp såkallade experter, och försöker ge rätt intryck för att bli godkänd; å ena sidan vill jag ha fastställelse, å andra sidan vore det lögn att säga att jag är beredd att hoppa upp på operationsbordet igen på några år, såvida det inte gäller liv eller död. Men lagen – eller de som tolkar den – tar inte hänsyn till vilken vård jag behöver och inte.

I somras blev vi transpersoner tvångskramade från höger och vänster i valrörelsen. Tillochmed Göran Hägglund klämde till slut ur sig något som nästan lät som om han inte tänkte sätta sig på bakhasorna alltför mycket:

”Sterilisering är ett grovt kroppsligt ingrepp som inte känns tidsenligt. Det gäller att hitta en väg som fungerar på ett rättssäkert och bra sätt för de personer som är berörda”

Men det var då. Det var valrörelse.

Tre dagar före valet opererade jag bröstkorgen, och efter det har ingen politiker tvångskramat mig (med undantag för Amanda, men det är varken med tvång eller i egenskap av politiker hon kramas). Kanske lika bra det. Jag är fortfarande öm och kurar ihop överkroppen när jag kramar mina vänner, fast det idag har gått sju veckor sedan operationen. Ytterligare sju veckor tidigare plus en dag, stod Socialstyrelsens generaldirektör på scenen i Pride Park och lovade:

”Ni ska inte behöva ockupera oss igen – i varje fall inte så länge som jag är generaldirektör för myndigheten!”

Men det var då. Det var Pride.

Nu då?

När det inte längre finns rosa röstsedlar att slåss om, och när de regnbågsfärgade flaggorna plockats ner för länge sedan, vem bryr sig då?

Jag frågade om det fanns en risk att de drog tillbaka ett beslut för att man ville vänta med ingreppen. Det skulle inte vara någon risk, sa läkaren, men jag skulle inte hoppas på att steriliseringskravet skulle tas bort, för om det ens skulle gå igenom är det isåfall många år kvar tills dess.

Orkar jag kämpa? Orkar jag slåss mot en märklig lag som alla skyndar sig att fördöma men ingen gör något åt? Orkar jag vänta?

Jag har väntat i 30 år. Visst klarar jag några år till. Nu när brösten är borta är kroppen inte längre min fiende, utan jag kan lägga mer energi på viktiga saker. Att myndigheter och privatpersoner sedan tar sig makten att bestämma att jag måste genomgå vissa operationer för att få deras godkännande – det säger mest om de själva.

***

Rekommenderad läsning:

Trollhare äntligen en man, men bara nästan

EXTRA: Sahlin och Åkesson om rasbiologi och tvångssteriliseringar i kammaren

Är du rädd om dina pungkulor, Fredrik?

Några av mina inlägg:

Tvångskastrering och tvångssterilisering – en grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Ansökan om frivillig tvångskastrering

Ansökan om frivillig tvångskastrering, del II: Kyskhetslöfte

Socialstyrelsen presenterar: En transvård för 2000-talet

Socialstyrelsen om tvångssteriliseringar på 2000-talet: ”En skam för Sverige”

Tvångssterilisering av könslomässiga skäl – en liten historisk tillbakablick

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan – 88 år av rädsla

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Mina tre önskningar på valdagen

Jag tänker inte gå och rösta idag. Det gjorde jag nämligen redan förra lördagen, eftersom jag visste att jag inte skulle vara i form att släpa mig till vallokalen idag. Däremot är jag uppenbarligen i form för att klämma ur mig ett blogginlägg om valet.

Jag har tre önskningar som jag hoppas på idag:

  • Att alliansregeringen försvinner och byts ut mot tex. en rödgrön.
  • Att F! kommer in i riksdagen.
  • Att SD inte kommer in.

Det finns många anledningar till det. Flera av dem är väldigt personliga:

Jag har själv stått där med skräcken inför att bli utförsäkrad från den första september, så jag vet hur det känns. För min del löste det sig på ett alldeles fantastiskt sätt – jag fick ett jobb! – men jag vet att jag tillhör undantagen. Personer som inte kan jobba under några omständigheter tvingas söka jobb ändå, och personer som inte kan jobba men som kanske skulle kunna jobba i framtiden om de först fick vård, rehabilitering och stöd tvingas också söka jobb utan att ha fått det de behöver först, och personer som kanske skulle kunna jobba om det funnits några jobb som uppfyllde deras behov av tex. anpassade arbetstider och arbetsuppgifter får lära sig att det är allt eller inget som gäller.

Jag har sett en socialminister som ägnat tre år åt att låta bli att svara på frågor om en lag som rör den vård som bland annat jag behöver. Sedan november 2007 har Göran Hägglund kunnat stoppa steriliseringstvånget för transpersoner, men det var först i juli 2010 som han klämde ur sig ett nja. Det har alltså suttit en kristdemokrat som ansvarig för att avgöra vad jag får och inte får göra med mina äggstockar, om jag hårddrar det hela – och jag är inte nöjd med vad han har åstadkommit under tiden. Däremot är jag imponerad av vad F! föreslagit för förändringar, redan innan Socialstyrelsen presenterade sitt förslag.

Jag är född i Östersund och svensk medborgare. Jag har svenska som förstaspråk, blå ögon och en släkttavla som sträcker sig tillbaks till 1600-talet utan att röra sig utanför det som idag är Sverige och Norge – men jag passar inte in i SDs bild av hur Sverige bör vara. Jag är ganska säker på att om mina ögon varit bruna och min födelseort varit någonstans utanför EU, så hade jag setts som ett typexempel på misslyckad integration. Jag äter inte griskött, vill inte ha skolavslutning i kyrkan och hälsar helst på andra sätt än att ta folk i hand, till exempel.

Just idag vilar jag upp mig efter en operation som jag har skäl att misstänka att jag aldrig skulle ha fått alls om Sverigedemokraterna hade fått bestämma, och som jag tror skulle kunna göras mycket mer lättillgänglig för de som behöver den ifall SD och KD hålls utanför. En operation som jag kämpat för i åtta år, som betyder enormt mycket för mig – och för min möjlighet att arbeta. Ja, faktiskt. Transpersoner som behöver könskorrigerande behandling är kanske ingen jättestor grupp som märks i ohälsotalen i stort, men för den enskilda kan tex. hormonbehandling och operationer göra skillnaden mellan sjukskrivning och jobb, och i många fall faktiskt skillnaden mellan liv och död.

Och jag vill jobba. Jag kan jobba – om jag får chansen att göra det på rätt sätt. Men jag vill inte att det ska straffa sig att vara sjuk, funktionshindrad eller utsatt för fördomar. Det är idag fyra år sedan jag började blogga – i förtvivlan över valresultatet. Jag hoppas att jag inte känner samma ångest när jag vaknar imorgonbitti som jag gjorde då.

Lästips: Vill än en gång pusha för Jonas Gardells inlägg om KD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tvångssteriliseringar, tvångskönande och andra transfrågor: Hela listan på partiernas (HB)T-politik

Om en vecka har vallokalerna stängt, och fjäskandet för folket har slutat. Därför är jag glad att jag äntligen är färdig med sammanställningen av enkäten av partiernas inställning i HBTQ-frågor. På grund av tekniska missöden och ineffektivitet både från min och partiernas sida tog det flera månader – men nu har jag lagt upp svar från alla riksdagspartierna samt Feministiskt initiativ. Jag mailade även Piratpartiet och Sverigedemokraterna, men fick inga svar.

Eftersom en del svarade tidigt och andra sent är det inte helt rättvist att enbart gå efter det de säger här, men jag ska göra ett försök att uppdatera svaren också.

Svaren på min partienkät om (HB)T-politik

För den som vill veta vad de olika frågorna handlar om: Läs mer här.

Fråga / parti F! V MP S
Avskaffa

steriliseringstvånget

Ja Ja Ja Ja
Avskaffa

skilsmässotvånget

Ja Ja Ja Ja
Spara ägg/spermier Ja Ja Ja Vill utreda
Surrogatmödraskap Ja Vill utreda Vill utreda Vill utreda
Avköna personnummer Ja Ja
Avskaffa juridiska kön Nej Eventuellt Nej
Möjl. till annat/inget kön Ja, om jur. kön

alls ska finnas

Ja Ja
Inkludering i

hets mot folkgrupp

Ja Ja Ja Ja
Fråga / parti FP (OBS! Se nedan)
C M KD (OBS! Se nedan)
Avskaffa

steriliseringstvånget

Ja Ja Kan tänka sig
Avskaffa

skilsmässotvånget

Ja Ja Ja Samtyckeskrav
Spara ägg/spermier Öppna för diskussion Ja Kan tänka sig utreda Behöver utredas
Surrogatmödraskap I vissa fall I vissa fall Nej Behöver utredas
Avköna personnummer Ja Nej Nej Nej
Avskaffa juridiska kön Nej Nej
Nej
Nej
Möjl. till annat/inget kön Ja Nej
Inkludering i

hets mot folkgrupp

Ja Ja Nej

Kommentarer till enkäten

När FP svarade på enkäten i juni var de ”öppna för diskussion” om rätten att få spara ägg och spermier vid en könskorrigering, men när de skrev en debattartikel i Aftonbladet om tvångssteriliseringar förtydligade de också att de var för rätten att spara ägg och spermier.

När KD svarade i april lyckades de med att inte ge några raka svar alls på frågan om tvångssteriliseringar, och när det gäller kravet på att vara ogift vid en könskorrigering föreslog de en lag där ens make/registrerade partner måste ge sitt samtycke:

”Ett förslag från könstillhörighetsutredningen var att man istället för krav på ogift skulle införa krav på samtycke, något som många remissinstanser var positiva till. Det verkar rimligt, eftersom den man är gift med bör få ett ord med i laget. Båda bör vara överens om ett ingrepp som kan innebära en sådan förändring i relationen. Partiet har inte tagit formell ställning till förslaget men ett avskaffande av ogifts-kravet kan betraktas som ett resultat av hur dagens lagstiftning i övrigt ser ut och en anpassning till dagens situation.”

Detta var alltså i april, men i juli förklarade Göran Hägglund att han kunde tänka sig att gå med på att avskaffa kraven på sterilisering och skilsmässa, eftersom det är det Socialstyrelsens rapport föreslår. Därmed inte sagt att KD tänker släppa kravet på samtycke, som alltså innebär att ens make har vetorätt för vad man får göra med sin kropp och sitt liv.

Partiernas svar i sin helhet

Tabellen ovan säger egentligen inte så mycket, så om du vill veta mer föreslår jag att du läser de olika partiernas svar. Där har de bland annat svarat på vad de är mest nöjda och missnöjda med under de här fyra åren, vad de vill göra för att hjälpa unga transpersoner, och vad de vill göra i framtiden när det gäller HBTQ-frågor.

Feministiskt initiativ

Vänsterpartiet

Miljöpartiet

Socialdemokraterna

Folkpartiet

Centerpartiet

Moderaterna

Kristdemokraterna

Jag har verkligen försökt att vara neutral när jag skrivit ihop detta, men det märks vilka partier som har störst ambitioner. Till exempel har samtliga partier nämnt den könsneutrala äktenskapslagen som exempel på framsteg under den senaste mandatperioden – med undantag för KD som inte vill svara på frågan alls.

Det är dessutom en enormt stor skillnad mellan tex. F! och M i hur man formulerar sig:

Fråga om tvångssterilisering

Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

F! svarar

”Varje individ ska själv kunna ta beslut om sin kropp. Ingen ska tvingas till kastrering eller sterilisering. Den som önskar måste få behålla sina könskörtlar och detta ska inte vara ett hinder för att ändra sitt juridiska kön. Kraven på sterilisering och kastrering är uttryck för en stereotyp uppfattning av människors kroppar. Alla transpersoner varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.”

M svarar

”Vi kan tänka oss att ändra regelverket på denna punkt.”

M säger visserligen inte att de är för tvångssteriliseringar, men de lovar inte att de aktivt kommer att jobba för att stoppa det.

Eller skillnaden mellan MP och KD:

Fråga om surrogatmödraskap

Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

MP svarar

”Miljöpartiet vill i positiv anda utreda frågan om surrogatmödraskap, vilket vi bl.a. lagt förslag i riksdagen om.”

KD svarar

”Denna fråga behöver främst analyseras ur ett barnperspektiv. Flera remissinstanser pekade på att det fanns ett alltför begränsat forskningsunderlag i denna fråga för att kunna lägga ett förslag.”

Båda partierna är överens om att frågan behöver utredas, men det är enda likheten.

Jag har som sagt var kämpat med neutraliteten, för även om jag inte alls var övertygad om vad jag själv skulle rösta på när jag började, så klarnade det efter hand. Därför låter jag folk dra sina egna slutsatser om vilka partier som är bäst på transpolitik – eller så kan man ju läsa rapporter som visar på ungefär samma saker:

RFSLs undersökning av riksdagskandidaters HBT-arbete

RFSLs förslag på två alternativa regeringar

KIMs undersökning om partiernas transpolitik

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tvångssteriliseringar, tvångsskilsmässor och transsexualism som tävlingsgren

”Det blir väldigt tråkigt, tycker jag. Eller, ”tråkigt” är ett för svagt ord när det kommer med tvång; att du måste göra det här för att få gå vidare. Som att det ska vara en tävling där den som gör det ultimata offret kan få gå vidare. Men jag tror att det är ett svårt sätt att identifiera vilka som egentligen mår bra av det, att den som går med på det får gå vidare.”

Lyssna på Alexander Resare om tvångssteriliseringar och tvångsskilsmässor vid könskorrigeringar i Radio Västerbotten, och läs intervjun i Västerbottens Folkblad. Han har så rätt.

Transsexualism – som för närvarande är den enda transdiagnos som leder till behandling – är inte en tävlingsgren. Det handlar inte om att kvala in med exakt rätt symtombild (behov av att operera könsorganen, till exempel), och man får ingen Oscar för att man spelar en tillräckligt övertygande könsroll inför utredaren. Däremot är det de sakerna som kan göra skillnaden mellan om man får den behandling man behöver eller inte.

Könskorrigeringar är ingen tävling i vem som är mest desperat på rättast sätt – eller i alla fall borde det inte vara det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,