Tag Archives: transvestiter

Transvestitdrömmar om rosa kjolar

Dröm:

Det är tio dagar tills Dennis fyller år, och jag har inte hunnit fråga honom än vad han önskar sig. Inatt drömde jag i alla fall att jag skulle köpa en present åt honom. Han ville ha ”tjejkläder” och peruker och smink, sa han. Inte för att han brukar använda sånt, men han ville börja.

I drömmen var jag i Lund och hälsade på Simon, min transbror, men han skulle jobba så jag gick på stan själv. Jag hittade två snygga kjolar, båda rosa, och kunde inte bestämma mig för vilken Dennis skulle tycka bäst om. Framförallt ville jag att han skulle känna sig snygg i dem, så jag kom på att jag skulle prova kjolarna själv. Sagt och gjort. Under hela tiden kände jag mig inte ett dugg nervös eller obekväm; jag tänkte inte på hur det skulle uppfattas alls.

Det var först när jag hade valt vilken av kjolarna som var snyggast och kom till kassan med den som jag ens reflekterade över vad jag precis gjort. Mannen bakom disken såg väldigt generad och förvirrad ut. Han hade ju sett mig komma ut från provhytten, så han frågade inte ens om han skulle slå in den som en present. Bredvid honom stod en yngre kille, som enligt namnskylten och den vilsna uppsynen att döma var praktikant, också han lika generad. När jag lämnade affären hörde jag den äldre säga:

”Det händer ibland att det kommer in transvestiter. De är förvirrade ibland, men de är kunder som alla andra.”

En stund senare träffades Simon och jag på ett café för att äta lunch. Jag visade honom kjolen och han tyckte den var jättesnygg, och bredde ut den i sitt eget knä för att se tyget ordentligt. Då kom plötsligt mannen från affären dit, uppenbarligen var även han ute på lunchrast. Han stannade upp när han fick se Simon med kjolen, och vände sig till mig:

”Jaha, var den till honom alltså? Jag tyckte väl att det inte var riktigt dina färger. Du passar inte i rosa, ärligt talat. Rött är väl mer din färg.”

Tolkning:

Drömmen handlar om den oro jag brukar känna av könade miljöer, som herrtoaletten igår: Rädslan för att inte passera som kille, blandat med obehaget av de snäva könsgränserna överhuvudtaget. På den tiden jag var nyutkommen berättade Sasha om en händelse på sitt dåvarande jobb. Han är fittfödd och passerade som kille redan innan testosteron, och när han försökte komma ut genom att bära en jättestor knapp med texten TRANSA på slutade det med att han lovade att komma i kjol på nästa personalfest. Jag uppfattade det som nästan ett mål i sig; att om jag kom ut som transperson så skulle folk förutsätta att jag var kukfödd transvestit.

Det har faktiskt hänt att folk inte har fattat riktningen, att de har utgått ifrån att jag är kukfödd. Jag har inte direkt något skriande behov av att prova kjolar, men nu när det händer att jag passerar som kille måste jag säga att det förmodligen inte skulle kännas riktigt lika obekvämt att faktiskt göra det, jämfört med hur det brukade kännas på den tiden jag levde som tjej.

Och, såklart: Sens moralen är att jag hänger upp mig för mycket på vad jag tror att andra tänker. Jag trodde att de kände sig stressade av att en man provade kjolar – men det visade sig att de var stressade av att jag provade kjolar som de visste att jag inte skulle passa i. Jag är inte stereotyp fjollig – och det är egentligen inte Dennis heller – och rosa är inte min färg. Jag är röd; androgyn, intensiv, känslostyrd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den hemliga transkuppen i Melodifestivalen

I min RSS-läsare prenumererar jag på flöden med artiklar och blogginlägg som bland annat innehåller ordet transsexuell, eftersom jag vill hålla mig uppdaterad i transpolitik. Den här tiden på året svämmar det flödet alltid över av texter som nämner Dana International. Det är också ett visst uppsving för orden transvestit och transa, eftersom folk alltid måste kommentera någon kvinnlig artists utseende med att hon ser ut som en ”transa”. Sånt hör till årstiden.

Inatt har det alltså schlagerbögats här. Det är inte länge sedan sändningen från Oslo slutade, men jag kan gissa vad folk kommer att minnas från kvällen. Tyska Lena, som vann, och Jimmy Jump, som hoppade upp på scen och dansade med i Spaniens nummer.

Spaniens låt – med kuppen – på youtube (kolla efter personen som kommer in i bild vid 1:03)

Det gick inte så bra för Spaniens låt och Daniel Diges, men jag tror inte det beror på sabotaget. Däremot gissar jag att den låten kommer att spelas fler gånger än vad den hade gjort annars. Jag förutspår att Jimmy Jump egentligen har gjort Daniel Diges en tjänst. Han har fått mer uppmärksamhet än vad han annars skulle ha fått. Folk lägger hans namn på minnet och tittar på klippet. Tack vare Jimmy Jump är Spaniens bidrag 2010 inskrivet i mellohistorieböckerna, som rapar ungefär samma minnen om och om igen varje år. Kanske kommer den att tjatas om längre än den tyska låten som faktiskt vann.

På samma sätt fungerar alltså mitt RSS-flöde som något slags tvärsnitt av vad som sägs om transpersoner. I år har vårfloden ändå tagit en intressant vändning. Jag hittar nämligen ett antal reaktioner på Serbiens bidrag – som jag uppfattade framfördes av en kille – som att det måste vara en transperson:

”Dude looks like a lady (transa?!)”

”Can you say transa?”

”Skickade de en transvestit till Eurovision?”

”2. Antal transvestit-nummer”

Jag har alltid tyckt att det är fascinerande hur en del kan gå på kvinnliga artister för att de är ”för kvinnliga” och kalla dem för ”transvestit”, ”transa”, ”transsexuell”, ”könsbytt” eller kanske ibland ”omopererad man” – och få det att låta som något negativt.

En fjollig man uppfattas som ”transa”*. En feminin kvinna uppfattas också som ”transa”. Även om det finns både kvinnliga och manliga transvestiter, så är de kvinnliga transvestiterna väldigt osynliggjorda. Det är därför folk har fått för sig att ”överdriven” femininitet är att vara ”transa” – oavsett kön.

SVTs twittrare kommenterade Greklands sångare:

”Greklands Giorgios Alkaios är ingen manboy. Han kör manman-stilen.”

Greklands låt på youtube

Precis som Jimmy Jump smälter in så bra med de andra på scenen att vakterna tror att han tillhör numret till att börja med, så smälter en man som spelar manlig in i könsnormen. För oavsett könsidentitet, könsroll, könsorgan, könskromosomer eller juridisk könstillhörighet, så bryter femininitet mot könsnormen – men inte maskulinitet, i samma utsträckning.

Hur många skulle komma på att kalla Giorgos Alkaios för ”transa”? Antagligen ingen som inte redan är lika genusskadad som jag är. Han spelar ju bara sin manliga könsroll, och manlighet och maskulinitet är normen. I själva verket är det en kupp som ständigt pågår, där vi matas med tron att det är normalt att leva hela livet utan att någonsin prova på en annan könsroll – och ändå tror vi att vi är fria att göra vad vi vill.

*) Transa är ett ord många transpersoner ogillar, dels för att det enligt vissa har en negativ klang och dels för att det är väldigt oprecist vilka det egentligen syftar på.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag tänker aldrig mer be om att få bli kallad Immanuel

Immanuel

Det är min namnsdag idag; den allra första lagliga namnsdagen som Immanuel. För exakt tre år sedan promenerade jag iväg till skattekontoret och postade en ansökan om att få lägga till Trollhare Jesus Immanuel.

Det gick inte så bra den gången, för jag orkade inte kämpa, men ungefär ett år senare gjorde jag ett nytt försök. Jan Olov Madeleine och jag fick hjälp att driva våra fall samtidigt, uppbackade av bland annat Kerstin Burman på Byrån för lika rättigheter. Vi överklagade Skatteverkets avslag, och gick vidare till länsrätten (Luleå gav Madeleine rätt, men Gävle gav Skatteverket rätt över mig) och sedan till kammarrätten där vi båda vann. Skatteverket överklagade till Regeringsrätten som beslutade att bara pröva Madeleines fall, och i september kom domen som gav Madeleine rätt att heta Madeleine. Efter det var det fritt fram för alla vuxna att ta sig förnamn oberoende av juridiskt kön.

Det är nästan ett halvår sedan jag fick mitt personbevis och namnändringen inlagd i folkbokföringen. I nästan sex månader har jag kunnat vara någotsånär säker på vilket namn folk förväntar sig att jag har. Det är slut med de ständiga omvägarna: Att bara svara ”hallå” i telefon, att beställa saker på nätet med initialer istället för förnamn, att förklara för alla man träffar att det namn de sett i sina papper inte är det jag använder, att stålsätta sig för de gånger fel namn dyker upp på nätet, i väntrummet, i skolan.

Immanuel

Jag tror inte ens att jag förstod det förut, hur krångligt det var. Det var såklart jobbigt att få höra fel namn, men det var också väldigt stressande att hela tiden vara tvungen att beräkna vilket namn jag borde använda, och att förklara. Eftersom jag har träffat en del personer tidigare som använt fel namn och pronomen demonstrativt för att visa att de inte accepterade mig, så har det också ofta känts som om jag ber människor om en tjänst när jag förklarar att det är Immanuel jag vill bli kallad. Det har varit svårt för mig att se det som något självklart, efter alla gånger jag fått höra att det absolut inte går för sig.

Alla människor kan glömma att någon bytt namn och säga fel; det är mänskligt. Däremot blir det en slags manifestation om man gör det gång på gång mot bättre vetande, utan någon ansats att försöka förändra sitt beteende. Man manifesterar att man inte respekterar den andra personen. Det är så bedrägligt lätt att säga det namn man vet att den andra inte vill kännas vid, men det kan bryta ner personens självkänsla om det görs tillräckligt mycket. Att få heta rätt namn även juridiskt minskar risken att råka ut för åtminstone den härskartekniken.

Jag är oerhört glad över att heta Immanuel, och jag tänker aldrig mer be någon om att få bli kallad det. Jag förutsätter helt enkelt att folk säger rätt. Vilken underbar känsla.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Storebror ser dina könsorgan – Del II

Dagarna efter avslöjandena om ”Jihad Jane”, eller Colleen LaRose som hon egentligen heter – den blonda amerikanska hemmafrun som blev islamistisk terrorist och skulle mörda den svenska konstnären Lars Vilks för hans teckning av Mohammed som rondellhund – kommer EU med ett förslag om att utreda möjligheten till en gemensam lag som reglerar nakenscanning på flygplatser.

Jag förstår att för de som uppfattat ”terrorist” som synonymt med ”antingen en svartmuskig man med långt skägg och turban, eller också en man eller kvinna i burka”, så är det en chock att få veta att det även kan omfatta en person som ser så västerländsk – nästan svensk – ut. Den tiden då man omedelbart misstänkliggjorde varenda människa som inte var vit  lagomsekulariserad västerlänning samtidigt som man släppte ombord horder av människor med spritflaskor i glas – potentiella brandbomber och stickvapen i en och samma taxfreekasse – är över.

I Manchester, där det redan finns scanners installerade, blev en kvinna nekad att boarda planet eftersom hon vägrade gå igenom kroppscannern. Hon hänvisade till medicinska skäl, men media har såklart tagit fasta på att hon även var muslim och skulle resa till Pakistan. Nej, man får inte hänvisa till några skäl alls; alla måste bli scannade – och saker och ting syns. Binders som håller brösten intryckta på transkillar och bröstproteser på kvinnor av alla de slag, behåar under kläderna på män och kvinnor och andra, tejpade, hoptryckta och undanstoppade kukar på personer som uppfattas som kvinnor och penisproteser eller avsaknaden av kukar på personer som uppfattas som män. Och så vidare.

Jag anser fortfarande att det är en kränkning av den kroppsliga integriteten, och jag är orolig att det kan komma att leda till dels att transpersoner blir outade i onödan – med alla risker det kan innebära – och dels att det öppnar för ännu mer trakasserier från säkerhetspersonalen.

Däremot har jag bestämt mig för hur jag ska göra nästa gång jag flyger från Heathrow: Min penisprotes får stanna hemma, eller i det incheckade bagaget, och jag får hoppas att min binder inte ser märkligare ut än vilken undertröja som helst. Jag vill helt enkelt inte riskera att de ser något ovanligt runt mitt skrev, associerar till kalsongbombaren, och tar in mig för kroppsvisitering. Då får de hellre se att jag är en man med en väldigt liten kuk.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Malin Wollin – Sveriges svar på Julie Bindel

Julie Bindel är den brittiska HBT-rörelsens skamfläck, fast det är tyvärr inte alla som fattar det. Hon skriver krönikor i The Guardian, och en av de som väckt störst uppmärksamhet är ”Gender benders, beware” från 2004. Man kan sammanfatta den med ett enda ord: Transfobi. Trots att det gått sex år sedan är hon fortfarande inte gömd bakom skämskudden, utan har fortsatt att kräkas ur sig dynga, om än mindre stinkande sådan, och blev så sent som ifjol nominerad till ett pris som Årets journalist på Stonewall awards.

Jag skulle säga att Malin Wollin, alias Fotbollsfrun, alias krönikor på Aftonbladet Wendela, är Bindels svenska motsvarighet. Eller vad sägs om det solklara argumentet för att förbjuda killar att vara lucia:

”Lucia var ju för bövelen en kvinna. Hon var inte blond och hon var inte svensk, men hon var en kvinna.

Varför kan inte jultomten vara en kvinna? Varför ska jultomten vara en man?

FÖR ATT HAN ÄR DET.”

Eller kanske det första kräkandetordet hen, där hon reagerar utifrån den märkliga men alldeles för vanliga föreställningen att hen måste betyda kastration och förbud mot att ha en könsidentitet:

”Folk tycker att jag är en bakåtsträvare som inte gör ett skit för jämställdheten eftersom jag hyllar könens olikheter och eftersom Joachim bär in pellets från garaget. Pyttsan. Det är extremisterna som ställer till det. Som vill att alla ska vara könlösa och gå runt som Eli i Låt den rätte komma in, med en slät bulle där organet ska sitta. Åh vilken underbar värld om vi slapp alla dessa obehagliga skillnader. Lika inför gud och lika mellan benen.”

Idag är det ännu tydligare. Det finns ett förslag om att införa ett tredje kön juridiskt, för de som vill det. Inget tvång. Inget om genusvetenskap, feminism eller queerteori, utan att erkänna människor som faktiskt upplever sig ha en annan könsidentitet än man eller kvinna. Och vad reagerar Malin Wollin på denna gången? Jo, hon utgår ifrån att det handlar om någon slags ideologi som ska påtvingas det berömda Verklighetens Folk. För även om hon inte använder det ordet kan man undra om det är Kristdemokraterna som betalar hennes lön:

”Jag blir obstinat.

Jag vill springa naken hela vägen från Kalmar till Sergels torg i Stockholm, ställa mig mitt på plattan och sjunga ”JAG ÄR EN KVINNA, EN KVINNA, EN KVIIIIIIIINNA OCH JAG HAR EN SNII-III-IIPPA” ackompanjerad av en rosa gitarr med fluffigt innanmäte.

Jag tycker vidare att man på jobbintervjuer ska uppmanas klämma in penis mellan skinkorna så att vi alla står könlösa inför arbetsgivaren.

Folk är så trötta på extremism. De vill inte ha FI, de vill inte ha hårt nischade hittepåtartier.

Så synd att vänstern gör sitt yttersta för att bli ett.

Snälla rara sockertoppsvänstern med vispad grädde uppå; visst kan vi väl bli jämställda och samtidigt hylla könen och våra underbara olikheter?

Heja kvinnor och män, inget sabla Hen.”

Därmed tycker jag att det är uppenbart att Malin Wollin förtjänar att bli kallad för Sveriges svar på Julie Bindel. Hon tar en fråga om mänskliga rättigheter för en utsatt grupp och får det att låta som ett hot mot hennes egna rättigheter. Fy fan, så jävla lågt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Män är djur, kvinnor är vackra, transpersoner är människor

Män är förtryckta av sin könsroll, typiska våldsoffer i krogmiljön och extremt överrepresenterade bland missbrukare.

Män är bättre än kvinnor på att parkera, generellt jävligt bra i sängen, duktigast, ofta starkast och potentiella gudar.

Män är sårbara, aldrig impotenta, luddproducenter, som datorer eller som tändstickor.

Män är förbrukningsvara i samhället, misstänkta för inblandning i terrordåden i bombay förra året, organiserade och egentligen här för att infiltrera sverige, dåliga på frukt och grönt och nu häktade misstänkta för kvacksalveri.

Män är djur. Män är svin. Män är från Mars. Män är män.

***

Kvinnor är människor, en särskilt utsatt grupp vid människosmuggling och utsatta för systematisk diskriminering.

Kvinnor är vackrast i världen, otroliga varelser som kan uppleva så mycket sorg och smärta och ändå ha styrka att resa sig upp ur askan som fågeln fenix, minst lika kompetenta som män, inte dumma i huvudet och det bästa som finns.

Kvinnor är annorlunda, osynliga i Carl Bildts liv, bättre på att utföra enklare arbete och rutinarbete, värdelösa enligt islamisk lära och blygare än pojkar/män.

Kvinnor är ett stort problem, ett samhällsproblem, fula, tråkiga och alltid ska de städa.

Kvinnor är vackra. Kvinnor är offer. Kvinnor är olika. Kvinnor är onda. Kvinnor är från Venus.

***

Transpersoner är människor, konstiga, välkomna att delta i demonstrationståget, väl medvetna, människor som lever som transvestiter, också så många fler än de transsexuella ungdomarna, inte samma sak som transsexuella, också en komplex fråga, inte ett grundläggande problem för ett jämlikt samhälle, farliga och förnekade grundläggande mänskliga rättigheter.

***

Transsexuella är olika, äckliga, oense om transsexualism ska vara kvar som sjukdom eller inte, det obekväma fenomenet som motbevisar deras hemmasnickrade teser om att könet bara är en social [konstruktion], inte psykiskt, något slags mellanting, [inte] sämre föräldrar än någon annan, en av genusfeministernas främsta fiender, förmodligen heterosexuella, deprimerade, i regel omåttligt begåvade när det kommer till att tänka utanför givna normer och ramar, naturligtvis olika och psykiskt störda.

***

Transvestiter är också med på ett hörn, äckliga, äckliga, äckliga, ute och gör stan när de bli överfallna av två personer, heterosexuella, som jag förklarat tidigare personer som har ett behov av att från och till byta om till det motsatta könet och gå in i den könsrollen, bögar, heterosexuella, oftast nöjda med sitt biologiska kön, homosexuella, personer som tycker om att klä sig i det andra könets kläder, personer som tycker om att klä sig i det andra könets, homosexuella, något som de flesta associerar till dragqueens och därmed förknippar med något lätt löjeväckande, en manifestation av det materiella i hur vi skapar våra identiteter, ofta spektakulära men på sitt eget sätt vackra, inte fetischister, en utsatt grupp i samhället som möts av misstro och fördomar, ingen cancersvulst, mer accepterade på ett sätt då asien har en kultur som genomsyras av könsöverskridande i många olika former, homosexuella, ej av denna värld, häftiga tycker jag, ute för tillfället, inte som emily howard, samma sak, lite som sagt annorlunda, inte transvestiter för att de blir sexuellt upphetsade av kvinnokläder, väldigt rörande och inte ovanliga vid sufiska helgedomar.

***

En liten snabb sammanställning av vad Blogipedia snappat upp om de olika orden; alltså vad svenska bloggar skriver om dem. Naturligtvis är det många av formuleringarna som är totalt lösryckta ur sitt sammanhang, men det är ändå talande. Om Internationella kvinnodagen har spelat ut sin roll så tror jag att folk nöjer sig med alldeles för lite.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Internationella kvinnodagen handlar inte om kvinnor

Imorgon smäller det. Imorgon är det internationella kvinnodagen, och dagen till ära deltar jag i en bloggstafett. Imorgon är den dag på året då det diskuteras jämställdhet och genus överallt, det släpps nya rapporter som visar hur dåligt och hur bra det är i Sverige och i resten av världen, och det skrivs i tidningar och i bloggar, mest hejarop och en del burop. Det är så det brukar vara. En dag om året.

Jag är alltid tveksam till hur jag egentligen känner. Borde jag låta internationella kvinnodagen vara ifred, och vara en dag då man pratar om det förtryck som faktiskt drabbar just kvinnor, eller borde jag kidnappa dagen, göra den till min egen och tolka den utifrån vad som faktiskt är relevant för mig?

Jag är inte kvinna. Jag har nog aldrig haft en kvinnlig könsidentitet, även om det fortfarande står så i folkbokföringen. Jag har aldrig levt i ett förhållande som jag har definierat som heterosexuellt – vad nu det betyder – även om det är vad andra kallat dem. Jag har aldrig blivit kallad för hora ansikte mot ansikte, även om jag har fått det inristat i mitt skåp i gymnasiet. Jag har aldrig blivit gravid, även om jag många gånger har varit livrädd för att så var fallet och en gång tagit dagen-efter-piller. Jag har aldrig gjort en abort, och jag har aldrig fött barn. Jag har aldrig blivit diskriminerad på arbetsplatsen som kvinna, eftersom jag knappt haft ett enda jobb i hela mitt tjugonioåriga liv. Jag har aldrig förväntats ta huvudansvaret för barnen jag inte har, även om jag förväntats ta huvudansvaret för min dåvarande sambo och ta över där hans mamma slutade dadda honom. Jag har aldrig varit en ensamstående mamma. Jag har aldrig tagit betalt för sex. Jag har aldrig varit rädd när jag är ute sent på kvällen. Jag har aldrig känt mig som något annat än en barbiedocka i klänning. Jag har aldrig levt i lesbiska kretsar och har ingen aning om hur tjejer fungerar i grupp. Jag har aldrig blivit bemött med rådet att bita ihop och ta det som en man, utan tvärtom har mina psykiska problem förklarats med att jag har svårt att acceptera min kvinnlighet och min heterosexualitet.

Däremot har jag äggstockar, fast de håller på att sluta fungera nu. Jag har XX-kromosomer och fortfarande kvar ett av mina tjejnamn juridiskt. Jag har erfarenhet av att bli tvingad att ha syslöjd i högstadiet fast det var tänkt att vi skulle få välja, bara för att det var så få som ville ha syslöjd att vår klassföreståndare bestämde att ”killarna” skulle få förtur till träslöjden. Jag har tagit cellprov från livmodertappen, jag har producerat bröstmjölk, jag har haft mens och bröst som hängde ner till naveln. Jag har burit pushupbehåar i storlek 80F. Det gör mig inte till kvinna.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att rada upp saker som inte gör mig till kvinna, men som gör att jag är feminist.

Det faktum att jag inte är betrodd att bestämma själv över min kropp och min reproduktion är en sån sak: Lagen som den ser ut idag kräver att jag saknar fortplantningsförmåga, medan den lag som kanske går igenom kräver att jag genomgår en kastrering. Mina äggstockar i utbyte mot ett manligt personnummer.

Det faktum att jag inte heller får gifta mig, med mindre att jag isåfall måste skilja mig inom ett år är också en sån sak. Visst är könsneutrala äktenskap införda i Sverige, men man måste fortfarande vara ogift för att få fastställelse av könstillhörighet.

Det faktum att personangrepp är mer eller mindre rutin så fort man diskuterar transpolitik, är också en sån sak. Det är så otroligt enkelt att manifestera sin icke-acceptans genom att konsekvent använda fel namn och pronomen om en person, fast man vet att det inte uppskattas, och komma med ”sanningar” om vad kön egentligen ”är”. På samma sätt som någon som uppfattas som kvinna effektivt sätts på plats genom att säga att hon är ful, sätts en transperson på plats med att hen inte är ”trovärdig” som man eller kvinna. Som om det är relevant i sammanhanget.

Det faktum att vad transpersoner gör med sina liv och sina kroppar görs till en allmän angelägenhet som människor anser sig ha rätt att ha åsikter om fast de inte vet ett dugg, är också en sån sak. Det tog många år innan könsöverskridande omfattades av lagarna mot diskriminering och hatbrott, och lagen om hets mot folkgrupp omfattar fortfarande inte transpersoner.

Allt det här är såna saker som feminister har fått höra i evigheter och slagits för, fast oftast ur andra perspektiv. Jag vet att det finns radikalfeminister som är transfober, och jag vet att det finns kanske framförallt en del transsexuella som verkligen avskyr all feminism eftersom de mött just de transfoba radikalfeministerna. Det de glömmer är att radikalfeminism är en så liten gruppering att de absolut inte är representativa för feminismer i stort, och att utan feminism så skulle transpersoner fortfarande vara kvar i mitten av 1800-talet.

Mina könsorgan gör mig inte till feminist, och inte heller min könsidentitet, men däremot det faktum att jag ständigt är på kollisionskurs med könsnormerna. Internationella kvinnodagen handlar i mina ögon inte om kvinnor, utan om människor av alla möjliga olika kön.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är Ilmar Reepalu? Är det han som uppträdde som cisvestit häromdagen?

Dålig transkompetens, citat av Ilmar Reepalu (s) kommunalråd i Malmö efter att riksdagsledamoten Fredrick Federley (c) krävt hans avgång:

”Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?”

Ännu sämre transkompetens:

”Favoriten fröken Federley är ute på hal is igen”

Bättre transkompetens hade däremot varit:

”Vem är Fredrick Federley?”

Nej, det är inte lag på att veta vem Fredrick Federley är. Jag har själv mailat lite med honom en gång i tiden utan att ha någon aning om vem han var; namn är inte min starka sida. Däremot är det fantastiskt att en politiker som tidigare har gjort bort sig med kovändningen om FRA-lagen helt plötsligt bara är känd för sin dragpersona. Poff! så är allt jobbigt borta. Det var inte jag, det var Ursula.

För övrigt är Ursula ingen transvestit, utan en dragqueen. Att uppträda som transvestit gör man om man heter Eddie Izzard och ÄR transvestit, eller om man spelar teater och karaktären är transvestit. I övrigt uppträder man på precis samma sätt som alla andra som spelar en könsroll. Men det skulle liksom vara svårare att fråga:

Vem är Ilmar Reepalu? Är det han som uppträdde som cisvestit* häromdagen, han hette något mansnamn väl?

***

*) Cisvestit=person som har för vana att matcha dagens outfit med sin könsidentitet.

Bra bloggat: HBT-sossen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gender Sender – Tio låtar som får dig i trans

Veckans bloggtema är Musik, och Mymlan vill att man länkar till en spellista på Spotify med ett särskilt tema. Det var inte särskilt svårt för mig att svänga ihop en med mina favoriter. Vi kan kalla den för Gender Sender: Tio låtar som får mig i trans, om man ska vara fyndig.

Tio låtar som jag – fullt medveten om att det i de flesta fall säkert inte var riktigt så det var tänkt – associerar med såkallat könsöverskridande. Som av en händelse är sex av tio låtar gjorda av The Ark, och det är bara en (vad jag vet, dvs. en enda öppen) transperson bland artisterna: Antony Hegarty från Antony & The Johnsons. Det är också bara två personer som jag antar är fittfödda på listan; anledningen till det är antagligen för att det inte finns så många öppna transkillar som är musiker.

Jag hade velat ha med Athens Boys Choir, men hen finns inte på Spotify. Fagette är inget för den pryda – men å andra sidan är ingenting på min blogg det:

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9ayyPzuHGNU]

Athens Boys Choir: Fagette

1. The Ark: It Takes A Fool To Remain Sane

I lördags trycktes en intervju med mig i Fria Tidningen, som tyvärr inte finns utlagd på nätet. Det handlade om psykradikalism, och jag vill minnas att jag sa något i stil med ”Man kan läsa 800 sidor The History of Madness – eller så kan man lyssna på It Takes A Fool To Remain Sane”. Det är populärversionen av Foucaults tegelsten.

”Because ridicule is no shame
Oh, it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh, it’s just a way to remain sane

— they’ve forgotten how to play
Oh, maybe they’re afraid to feel ashamed
to seem strange, to seem insane
to gain weight, to seem gay
I tell you this

That it takes a fool to remain sane”

Är det någon som kan gissa varifrån jag fick inspirationen till min ”Störd och stolt”-tröja?

I min "Störd och stolt"-tröja

Störd och stolt!

2. Alanis Morissette: Perfect

Perfect handlar egentligen om perfektionistiska föräldrar och prestationsångest, och har inget med könsidentitet att göra, fast kanske till viss del med könsuttryck. När jag hör de här raderna:

”I’m doing this for your own damn good
You’ll make up for what I blew
What’s the problem?
Why are you crying?”

ser jag framför mig en förälder med egen, internaliserad transfobi, som tvingar sitt barn att följa könsroller för att inte bli mobbad i skolan, men inte förstår att det bara lär barnet att hen inte duger som hen är. Och slutklämmen säger allt:

”We all love you just the way you are
If you’re perfect”


3. The Ark: The Most Radical Thing To Do

Varje gång jag läser om partners till transpersoner som råkat illa ut så hör jag Radical i huvudet. Det händer att cispersoner blir utsatta för transfoba hatbrott, till exempel för att de är män vars flickvän är transsexuell (läs tex. om Michael Hunt och Taysia Elzy), men det är kanske det mest extrema formen. Mer vardagligt är att cispersoner som har transpersoner som partners blir ifrågasatta: Om han verkligen är heterosexuell, hur kan han vara ihop med en såndär… med kuk? Är hon verkligen lesbisk, hennes flickvän går ju i könsutredning för att bli kille?

”The most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even them the world is
Seemingly telling you not to
I don’t know what’s wrong or right,
But I know what’s worth a fight
The most radical thing is to do what
Your heart tells you to”


4. Cher: Walking In Memphis

Jag vet att Walking In Memphis inte alls har med könsöverskridande att göra, men varje gång jag hör den blir jag påmind om att första gången jag hörde den läste Chers röst som en mansröst. Och andra, tredje och fjärde med. Det tog några veckor innan jag förstod att det var en kvinna som sjöng. Det är alltså en – vad jag vet – ciskvinna som sjunger, men det är något maskulint över rösten. Och detta tänkte jag alltså många år innan Chers son Chaz kom ut som transsexuell.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=cher&iid=2985034″ src=”5/5/e/6/Sonny_Cher_and_37d3.jpg?adImageId=10619172&imageId=2985034″ width=”380″ height=”257″ /]
Chaz Bono som barn med pappa Sonny Bono och mamma Cher


5. The Ark: The Others

”I’m building an army of misplaced lovers
Known as ”the others”
Working under covers of love
Cause we got nowhere else to go

Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here so you stupid gits
Know, you’re fucked-up, nowhere to go”

Egentligen finns det inte så mycket att säga om The Others. Den talar liksom för sig själv. För den som inte ser det uppenbara kan jag ge Ola Salos egen förklaring:

“The Others” is about feeling like you belong to a grey-scale in a world that only sees black and white. It is about bisexuality, but it is also a battle song for all those who don’t want to belong to one gender, or actually do. I got the idea for the song when I heard about the “Gender terrorist” De La Grace Volcano who demanded to have an “O” in the passport instead “F” as in Female or “M” as in Male. “O” like in Other.”


6. Antony & The Johnsons: For Today I Am A Boy

Är det någon låt som inte behöver förklaras så är det väl Antony Hegartys vackra, tragiska och ändå på något sätt hoppfulla låt om att känna sig felkönad:

”One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful woman
One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl
But for today I am a child, for today I am a boy”

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=antony+hegarty&iid=4347642″ src=”d/0/4/5/Teenage_Cancer_Trust_b9bc.jpg?adImageId=10620170&imageId=4347642″ width=”380″ height=”517″ /]
Antony Hegarty


7. The Ark: Let Your Body Decide

När jag hörde Let Your Body Decide första gången visste jag redan vad den handlade om: lusten att dansa, att röra sig som man vill utan att vara rädd att göra bort sig, att lita på känslorna och inte hänga upp sig på förnuftet hela tiden. Ändå kändes det som om den hade en helt annan innebörd.

”Thoughts
Is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture OK?
Am I straight or gay?
Let your body decide where you want to go”

När jag förstod att det var oundvikligt, att jag verkligen behövde en könskorrigering, så drabbades jag av en inre moralisk konflikt. Jag hade lärt mig att kroppsligt kön inte spelar någon roll, och intalat mig att jag kunde förtränga det på samma sätt som jag kunde förtränga att jag behövde sova och äta. Jag visste inte varför jag behövde förändra min kropp, bara ATT jag behövde det. Fortfarande när jag får frågan brukar jag förklara att jag inte riktigt vet. Det enda jag vet är att det är det jag behöver för att må bra, och det räcker som skäl. Jag lyssnar på vad min kropp behöver.

8. Bodies Without Organs: You’re Not Alone

Att vara transperson innebär ofta att man känner sig väldigt ensam, åtminstone i vissa perioder av livet. Jag får då och då mail från människor som kanske aldrig någonsin skulle våga berätta för någon i sin omgivning, men som skriver till mig och ber om hjälp i den där allra första, sköra fasen då man försöker inse själv vem man är. Jag minns själv hur det var, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag har känt mig så oerhört ensam, och framförallt missförstådd, men idag har jag ett nätverk av underbara människor. Jag är inte ensam, och det ska ingen behöva vara mot sin vilja.

”You’re not alone
You’re not the only one who hurts
You’re not alone
This is the moment of rebirth
I’ve seen your heartache
I feel the pain you hide inside”

9. The Ark: Tell Me This Night Is Over

Det är kanske lättast att förklara varför jag uppfattar Tell Me som en transsång med att citera ett blogginlägg jag skrev för över ett och ett halvt år sedan, när jag äntligen kommit igång med utredningen men fortfarande väntade på att börja leva:

”I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over
‘Cause I wanna start living my life before I get much older.”

Det är inte bara jag som tolkar den som en ts-sång, berättar han. Inte så konstigt. Det är som om den är skriven för det, tänker jag, men säger inget utan ligger tyst och ser upp bland de små sköra molnen. Att vänta på livet är absurt. Det går inte att leva här och nu, hur mycket en än försöker.”

Att försöka förneka den man egentligen är, eller att vänta på omvärldens tillstånd att vara sig själv, är verkligen att vänta på att börja leva.

10. The Ark: This Sad Bouquet

Den sista låten på listan handlar antagligen inte heller om transpersoner i någon form, men den är ändå viktig. När Tell Me This Night Is Over är ett rop på hjälp är This Sad Bouquet lite mer hoppfull om att det faktiskt kommer att förändras till det bättre, att problemen går att lösa:

”It took time, took time
to accept the fact that one must loose
everything except what you do not choose
It’s taken time, long time
and yet more time it will take
before my heart is free
and brave enough to break

This sad bouquet of forget-me-nots
that I threw away is growing scars and dots
in this weary heart
where there’s a bird, so shy
But one of these days
that bird will learn to fly”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min Stora Operation – När man byter kön på orden

Tankarna började vandra mot Operationen. Den Stora. Det där ingreppet som jag längtat så efter, det som ska göra att jag känner mig mer hel och lindra symtomen av min transsexualism.

Det var då jag insåg att det är ännu en såndär sak som gör att det lätt blir missförstånd mellan mig och de jag pratar med. Jag vet ju att det säkert är många som skulle tänka ”Aha, han pratar om Könsbytet. Det där man trollar fram en kuk och skapar en man av en kvinna”. Det är inte det som är Operationen för mig, eftersom jag kanske inte ens kommer att göra en penisrekonstruktion. Inte heller är Operationen den där jag blir av med livmoder och äggstockar. Den operation som jag längtar efter är bröstkorgen; att bli av med fettpåsarna.

Min utredare sa att så gott som alla transkillar vill operera bort brösten. Det är något folk längtar efter, och det förstår jag verkligen. Däremot är det inte ens någon som vet hur många transkillar som väljer att avstå från penisrekonstruktion av olika skäl:  Operationsresultaten är inte så bra att riskerna väger upp det, det är viktigare att få hormonbehandling och bröstoperation, man har faktiskt en kuk, även om den är väldigt, väldigt liten…

I transvärlden använder man ofta tre olika ord för att beskriva transsexuella: Pre-op, post-op, non-op. Op står för operation, och man utgår från att det finns de som väntar på operation, de som redan har gjort den, och de som avstår. Transkillar som gör en bröstkorgsrekonstruktion men inte en penisrekonstruktion sorteras oftast in under non-op, även om man dessutom plockar ut både livmoder, äggstockar och äggledare. Man genomgår alltså ett antal olika operationer, men är ändå oopererad. Den enda operation som räknas är nämligen den som formar de yttre könsorganen: Kuk och fitta. Orden är skapade med tanke på transtjejer, som har andra förutsättningar och behov. När så transkillar har blivit mer synliga är det uppenbart att innebörden i orden inte riktigt passar, men de finns ändå kvar och man fortsätter att sortera folk enligt samma mönster.

Det hör också till saken att det inom transvärlden finns en hierarki där post-ops har en lite högre status än pre-ops, och där en liten högljudd grupp pre- och post-ops hävdar att non-ops inte är transsexuella alls och inte har rätt till någon vård. Tjejer som är non-ops står lägre i rang, och måste ständigt försvara sig mot ‘anklagelser’ om att vara transvestiter – som om det vore något fult att vara transvestit, och som om de vore något slags hot mot världsordningen att vara non-op. Och dit sorteras alltså även killar, oavsett hur många operationer de går igenom, så länge de inte bestämmer sig för att göra en penisrekonstruktion.

Man är oopererad även om man har genomgått tre-fyra operationer som ett led i sin könskorrigering, för det enda som räknas är kuk eller fitta. Lite som en rest från den tid då transkvinnors längtan att bli av med kuken var ett mått på hur väl diagnosen stämde. När man byter kön på orden kan de skava ordentligt. Min Stora Operation är ingen riktig operation, för den ger mig ingen status som post-op eller ”färdig”. Det enda den gör är att behandla min transsexualism och få mig att må bättre – och det är ju det som är det viktiga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En bög som heter Brita – En släktsaga

”Johan Andersson var 55 år då han blev gift med Brita Johansdotter som då var 32 år. Båda hade varit gifta förut. Brita liknade på flera sätt en karl, gick omkring i karlkläder och satt ofta och diskuterade med karlarna och spottade och betedde sig som de. De fingo fem barn, fast det påstods att Johan inte var far till åtminstone de två sista, De hade nämligen en dräng, Norsk-Halvar kallad, som Brita troligen tyckte mer om än sin man, gamle Johan.

Det var troligtvis Brita och drängen som kom med förslaget att de skulle resa till Amerika. Johan sålde gård och lösöre för vad han fick, vilket inte var mycket. Då de kommo till Trondheim såldes den ena hästen, och Brita tog hand om hela reskassan och köpte biljetter utom till Johan. Då han nu såg att han inte fick följa med längre, tog han lilla Johan med sig och körde hem med den häst de hade kvar.

Då de kommo hem blev det riktigt svårt för dem. De hade nu inget hem och inga pengar. Men Johan Andersson lyckades få ihop så pass stor reskassa, att han påföljande år kunde komma över till Amerika. Ditkommen blev han antagligen allt annat än väl mottagen. Inte långt därefter kom brev med meddelande om att han avlidit.”

(Nedtecknat av Paul Pålsson i Skärvången, citerat i Åkersjön – Högrun av Britt & Alfred Brändemo 1993)

Året var 1868. Kanske 130 år senare, när jag gick i gymnasiet, läste jag berättelsen i boken som morfar och mormor hade skrivit. Brita verkade fullkomligt omoralisk i sitt sätt att behandla sin man, tyckte jag då, men samtidigt otroligt häftig. Historien var som hämtad ur en film, även om jag förstod att ryktena på byn inte är världens mest tillförlitliga källor. Jag började grubbla över vem Brita var och varför hen gjorde allt detta. Pelargon i ett fönster

Var det en medveten plan att rymma till Amerika med drängen, eller är det bara något som elaka tungor har hittat på? Dödade Brita och Halvar Johan när han väl kom till Amerika? Och varför bestämde sig Johan, i sin tur, för att ge sig av igen för att leta upp dem? För barnens skull, eller för att hämnas för något? Och vem var Brita? VAD var Brita, mer än människa?

Året var 1868 när de emigrerade, och Brita var född 1820. De ord vi använder idag: Transperson, transvestit, transsexuell, transgender – de fanns inte då. Personer som Brita fanns, men de kallades för andra saker i den mån de levde öppet eller blev outade. Därför skulle det inte gå att fråga Brita om hen var transvestit eller transsexuell eller något annat; det finns inte ens henoms egna ord att gå efter, och om hen uppfattade sig själv som man, kvinna, både och, ingetdera eller något helt annat kan vi inte veta.

I min tonåriga fantasi var Brita en person som längtade bort, som drömde om något större. Hen var för stor för att rymmas i den lilla byn där alla uppfattade henne som en kvinna i manskläder. Kanske var hen tolererad på ytan, men det är möjligt att hen ville mer än så. Kanske ville hen börja om och leva som man, med Halvar vid sin sida. Kanske var Johan en skitstövel; kanske var han en snäll man som bara inte kunde förstå varför hans ”fru” inte var som kvinnor förväntades vara. Rakhyvel och rakborste från 1800-talet

Brita blev min idol, och den som öppnade mina ögon för att se hur ofta transpersoner göms undan, samtidigt som de egentligen hela tiden finns där om man bara läser med rätt glasögon. Transkillar beskrivs till exempel ofta som ”manhaftiga fruntimmer”; gärna med anspelningar på att de måste vara lesbiska – men i berättelsen om Brita verkar det ju snarare handla om en person som föredrar män.

Brita och jag delar inte blodsband, men jag är släkt med henoms försmådde make; Johan var min morfars farfars farfars bror. Däremot är det självklart för mig att se Brita som en släkting. Ibland tycker jag mig förstå precis hur hen måste ha känt sig, men det är mycket möjligt att jag bara projicerar min egen transsexualism på en person som helt enkelt var en pojkflicka. Men även om jag inte kan skryta med en transman som anfader, och oavsett hur hen skulle ha definierat sin könsidentitet idag, så är vi släkt – själsligen.

Jag vet inte om Brita var man, kvinna eller något annat, eller vilken av dagens trans-etiketter hen skulle ha känt igen sig själv bäst i. Kanske skulle hen ha kallat sig för genderqueer om hen haft dagens ordförråd; kanske skulle hen ha känt sig mer som en kvinnlig transvestit. Kanske var hen man innerst inne, men levde som kvinna för att hen inte kunde något annat av sociala skäl, och för att tanken på en man född i kvinnokropp som dessutom också älskade män var på tok för komplicerat för människor i små byar i norra Jämtland på 1800-talet att förstå. Kanske var hen en bög som hette Brita – men oavsett vilket är hen min förfader.

Veckans bloggtema: Släkt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Självdestruktivitet och kränkningar – eller självkonstruktivitet och ett bra bemötande

Över hälften (57%) av alla HBT-ungdomar har blivit utsatta för sexuella övergrepp, enligt Effekter av heteronormen; en ny rapport från RFSL Ungdom. Drygt var tredje (35%) har utsatts för övergrepp under det senaste året. Utöver det har dessutom många svårt att sätta gränser: Var fjärde har gått med på sexuella handlingar fast de egentligen inte vill. Var åttonde (13%) har utsatts för hot om våld under det senaste året, och var tredje (32%) har någon gång avstått från att gå ut på grund av rädsla för att bli illa bemött på grund sin läggning eller könsidentitet.

Om man då tittar specifikt på transpersoner och personer som är osäkra på sin könsidentitet blir siffrorna ännu värre: 67% har utsatts för övergrepp, och hälften av transpersonerna och nästan hälften (44%) av de osäkra har utsatts för övergrepp de senaste tolv månaderna. Ungefär hälften (47% respektive 55%) av transpersonerna och de osäkra har gått med på sexuella handlingar mot sin vilja. Nästan var fjärde (24%) av transpersonerna och 18% av de osäkra har blivit hotade under de senaste tolv månaderna, och hälften (49%) respektive 40% har avstått från att gå ut någon gång av rädsla för att bli illa bemött på grund av sin transidentitet.

Deprimerande? Minst sagt. De drar dessutom slutsatsen att det redan välkända sambandet mellan att inte ha en social trygghet i form av vänner och en stöttande familj och andra att prata med å ena sidan och att vara utsatt å andra sidan i hög grad gäller HBT-ungdomar. Men ljuspunkter finns, bland annat i sammanfattningen:

[Dåligt bemötande] resulterar i att många hbt-personer har låga förväntningar på att få ett professionellt bemötande. I värsta fall leder det till att hbt-personer inte tar kontakt med polis och sjukvård, trots att behov finns. En annan konsekvens är att frånvaron av kränkningar blir liktydigt med upplevelsen av ett bra bemötande. Det är oacceptabelt.”

Det är nämligen det som nästan känns som det mest hopplösa av allt: Att många inte förväntar sig mer än att åtminstone slippa direkta kränkningar från de som är satta att hjälpa, och att det får sätta definitionen av ett bra bemötande. Det räcker inte:

”Unga hbt personer som utsatts för hot, våld och sexuella övergrepp måste få ett adekvat stöd från samhället utan att riskera att bli ifrågasatta för sin sexuella läggning eller könsidentitet. Att få ett bra bemötande ska inte hänga på huruvida man lyckas träffa en lärare, sjuksköterska eller polis som har privat intresse att se bortom heteronormen. Kunskapen om unga hbt-personers livsvillkor måste finnas hos alla relevanta samhällsaktörer. I de fall den saknas måste den professionella aktören själv ta ansvar för att fylla kunskapsluckorna. Det ska aldrig vara vårdtagarens eller elevens uppgift att utbilda professionella om till exempel transfrågor.”

I praktiken fungerar det inte så. Med lite tur får man tag på någon som är villig att lära sig och samtidigt är respektfull, men det är extremt ont om personer som faktiskt har transkompetens.

Jag har lärt mig att jag måste förklara, berätta, instruera personer hur de ska hjälpa mig och bemöta mig. Livet vore onekligen enklare om jag slapp, även om det fungerar bättre idag än tidigare eftersom jag är starkare och behöver mindre hjälp. Därför har jag svårt att förstå de överslätande attityderna från folk som hävdar att ingen som helst förändring behövs, utan bara vanligt sunt förnuft. Är det något jag har lärt mig är det nämligen att när vissa människor möter en transperson drabbas de av en sådan genuspanik att de tappar allt vad förnuft heter. De måste få möjligheten att lära sig.

Jag har funderat en del det senaste dygnet på ordet självkonstruktiv, och vad jag lägger i det ordet. Jag tycker det passar in här: Självkonstruktivitet är mer än avsaknad av självdestruktivitet, precis som fred är mer än avsaknaden av krig, och transkompetens är mer än avsaknaden av direkta kränkningar. Att slippa kränkningar men ändå inte uppleva att de man möter vet något eller förstår något av ens situation innebär att man måste sköta sig helt själv och samtidigt ta ansvar för andra människors handlingar och konsekvenserna av deras okunskap. Det är inte lätt att vara självkonstruktiv då. Att möta en transkompetent terapeut eller liknande är att få någon som räcker en tegelstenarna för ens självkonstruktion: Man måste fortfarande göra jobbet själv, men det går så mycket lättare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,