Tag Archives: the ark

Peace, love & the return to Heteroland

Lördag eftermiddag. Dags att åka hem från Peace & Love. Erika och jag är fortfarande båda upprymda efter nattens konsert med The Ark, och antagligen har vätskebrist och lågt blodsocker också en del i vår snurrighet. Tåget mot Gävle står redan inne på perrongen och vi försöker säga hejdå till varandra. Vi säger ”Det har varit fantastiskt!” och ”Du är underbar!” och sånt, och kramar varandra gång på gång.

Immanuel och Erika

En person som ser ut att vara en man mellan 30 och 40 år står inne i tåget, precis vid dörrarna. Hen tittar lite på oss, men jag tänker inte så mycket på det. Inte ens när tåget stannar i Falun – staden som jag höll på att bryta ihop av att passera på ditvägen – kan jag sluta fånle. Det har verkligen varit ett helt magiskt dygn.

Ola Salo på scen

Jag gillar att jag fångade Olas ansikte när resten är oskarpt

Drygt en timme efter vårt avsked rullar tåget in i Sandviken, och jag går fram till dörrarna för att kliva av. Personen står fortfarande där, och jag har märkt att hen då och då har tittat på mig, men så yr och rusig som jag är har jag inte fattat varför. Plötsligt säger hen något, och jag fattar att hen vänder sig till mig.

– Är du nykär?

– Va?

– Är du nykär?

– Eh… Nej.

– Bytte ni telefonnummer? Det såg ut så på stationen.

– Nej, det gjorde vi inte.

Just då stannar tåget, och dörrarna öppnas. Jag kliver av, och redan innan jag hunnit lämna resecentrum smsar jag Erika och berättar vad som hände. Medan jag skriver skrattar jag högt för mig själv, och Erika tyckte också att det var kul.

Jag har aldrig fått en sådan fråga förut, men någonting säger mig att det har att göra med att jag passerar som kille och Erika som tjej. Jag går inte runt med ”bög” skrivet i pannan, och Erika inte med ”icke-tjej som gillar tjejer och Ola Salo. Om vi båda hade blivit lästa som tjejer hade sannolikheten för att vi uppfattats som nykära varit mycket mindre, eftersom det är normaliserat att två tjejkompisar visar känslor och kramas. En ”kille” och en ”tjej” som kramas och ler mot varandra måste ju däremot vara kära. Killar kan ju inte le, kramas och ge komplimanger utan att vara kära/vilja ligga – oavsett den andra personens kön. Enda undantaget är förmodligen om killen är såpass feminin att han uppfattas som bög, medan den andra uppfattas som tjej.

Jag passerar som kille när jag kramar mina vänner, men jag passerar tydligen inte som bög. Dags att börja jobba på min fjollighet, så jag slipper bli misstagen för att vara heterosexuell igen.

Disclaimer från en analfixerad fotonördswannabe: Ursäkta bildkvaliteten. Jag hade bara med min gamla kompaktkamera, som är väldigt kinkig med ljuset, och mobilkameran, som är ännu sämre. Systemkameror var förbjudna, och jag skulle ändå inte ha tagit med den in i publikhavet. Se bilderna som abstrakt konst, om det låter bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I never will become the father of a son – Tvångskastrering och talibanvård

Jag drömde ju transvestitdrömmar inatt, men jag glömde nämna att när jag sedan vaknade var det med The Arks Father of a son i huvudet, med en lätt omgjord text. Istället för ”One day I will become the father of a son” sjöng jag ”I never will become the father of a son”. Det är ju det jag har gått med på. Papperen jag skrev under igår innebär att jag samtycker till att genomgå en operation då de plockar ut mina äggstockar.

Father of a son på youtube

För mig innebär det en lättnad: jag behöver den här behandlingen för att må bra. Samtidigt är jag förbannad på att staten lägger sig i på ett väldigt onödigt sätt. Jag har redan försökt att reda ut en del vanliga missförstånd runt hela kastreringstvånget:

Med allt detta sagt vill jag istället gå till botten med det egentliga problemet: Fördomar om kön. Våra fördomar. Dina, mina, de som sprids i media, de som snackas om i fikarummet, de som proklameras av forumtroll, de som sprids av staten, de som svävar runt som en tung, unken stank som ingen riktigt vet varifrån den kommer och som de flesta inte ens är medvetna om eftersom de aldrig har andats frisk luft.

Akademiska sjukhusets logga på sjukhusfasaden

Jag läser i Arawns blogg om två killar som har gått i utredning i Uppsala respektive Linköping, men som blivit stoppade av sina utredare när det började bli dags att skicka in papper till Rättsliga rådet – samma papper som jag skrev under igår, alltså. Som Arawn beskriver det:

”Motiveringen är att riktiga män har skägg och att dessa två män inte har skägg och därför inte kan vara män.”

Helt plötsligt känns det väldigt bittert att utredaren igår var väldigt imponerad av min skäggväxt. Jag har begåvats med den genetiska möjligheten att odla skägg, och jag trivs ganska bra med att ha skägg också. Det är inte alla som kan få så mycket skäggväxt, oavsett hormonbehandling, och det är inte heller alla som vill kunna det.

Det hela är ett lysande exempel på den dubbelmoral som tyvärr finns på många håll, även i transvården: Man ställer helt andra, högre krav på de som söker den vården än de krav man ställer på andra. Hur många kukfödda män i Sverige skulle finna sig i att man krävde att de odlade skägg för att de skulle räknas som män? Med risk för att bli lika påhoppad som Gudrun Schyman blev, men det låter som talibaneregimens könsapartheid.

Kastreringstvånget bygger inte på någon omsorg om barn till transsexuella, eller på omsorg om transsexuella. Tvärtom. Det bygger på en omsorg om fördomar om manlighet och kvinnlighet, om män och kvinnor. På så sätt är alla människor offer för transfobi. På så sätt är vi alla ansvariga, på så sätt är vi alla förövare – och på så sätt har vi alla någon slags möjlighet att göra något åt det. Till exempel att sluta prata om kön som om kuk eller fitta är allt som finns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

In Full Regalia – The Ark nakenchockar med kläderna på

Jag kan ingenting om musik. Egentligen. Jag borde nog göra det, men nej. Däremot kan jag en del om The Ark. Det gör det inte enklare att skriva en recension av In Full Regalia – tvärtom. Jag har lyssnat i tre dagar och kan bara komma på ett enda ord: Lila!

Twitter: "har ont i magen av lycka. #infullregalia är så lila att jag inte kan skriva någon recension utom just: Lila!!!"

Omslagsbilden – den som finns på både tidningsomlaget och skivfodralet, och dessutom på pappkartongen som de båda ligger i – skiftar i rosa och blått, som en akvarellmålning. När bandets hemsida bytte till den nya grafiken för någon månad sedan pickade mitt hjärta lite fortare. Jag visste att det skulle bli bra, redan då. Det kändes väldigt olikt de tidigare albumen, som gått i knalliga färger, men ändå väldigt arkigt.

Omslaget till skivan/tidningen "In full regalia"

Men det är inte för att rosa och blått blir lila när man blandar dem som jag tycker att hela skivan är väldigt lila, eller ”En disig men klar ljusmörk ultralavendel” som jag försökte förklara för Mellanvärld. Det är för att skivan som helhet är så uttrycksfull och magisk – och androgyn. Det går inte att komma ifrån; allt som Ola Salo petar på blir androgynt, med eller utan skägg.

Have You Ever Heard A Song (youtube)

Jag älskar det, och måste jag välja någon favoritlåt är det nog Have You Ever Heard A Song. Eller Singing ‘Bout The City. Eller Stay With Me. Samtidigt är det svårt att ge någon annan förklaring än just ”lila”. Jag surfar runt för att se vad folk egentligen tycker: ”gruppens mest kompletta och bästa och mest sammanhållna album hittills”, ”det bästa The Ark har gjort” och ”en uppfriskande otrendig attityd”. Men alla är inte lika imponerade:

”Något som däremot är intressant är varför den här helt igenom barntillåtna skivan kommer just nu. The Ark rasar mot moralhygien och likformighet, samtidigt är de så gott som helt könlösa och deras utanförskap verkar mest handla om rätten till en knasig frisyr. Om In full regalia är 10-talets sätt att uttrycka subversion så skulle 50-talet kunna komma på besök utan att ens ta med sig handspriten.”

Jag måste ha missat vad som gör In Full Regalia mer barntillåten än någon av de tidigare arkskivorna, men det kanske är för att jag är kungen av övertolkning och har en snuskig fantasi. Men det jag undrar mest är varför det verkar vara något negativt att vara så gott som helt könlösa”. Det är ju det som gör In Full Regalia så lila, så magisk. Bara för att Ola Salo har klätt på sig betyder det inte att han inte fortfarande är naken under kläderna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

The Arks Superstar-video: Närhet eller nylonfetischism?

Idag släpptes videon till The Arks nya singel Superstar; den där som de tydligen spelade in uppe på taket på Malmö opera. Om mindre än två veckor – den 26 april – kommer deras nya album In Full Regalia, och jag har brutit mot mitt köpstopp (förlåt världen!) och förhandsbokat den redan första dagen det gick. För några veckor sedan släpptes Superstar som singel, och nu är alltså videon här.

Superstar

Jag måste säga att jag älskar den biten där publiken sliter av sig nylonstrumporna de bär över huvudet. Jag är inte helt säker på vad det symboliserar, men jag skulle gissa att det står för att man blir mer verklig, nära, äkta och får direktkontakt med världen. Eftersom jag tolkar låten som att den handlar om relationen till sig själv och till omvärlden när människor har bestämt sig för hur man är, så skulle det passa in. Personerna i publiken slutar vara så platta och likriktade och återhållna bakom en mask, och visar vilka de faktiskt är. Och de släpper ut håret; en symbol för frigörelse.

Eller är det så att publiken först är rånare, men sedan visar sig vara ofarliga? Eller är de först bara delar av en grå massa som sedan blir till individer? Eller är de helt enkelt nylonfetischister?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens lektion i homonormativitet (eller: Hur kan Ola Salo gå in i garderoben? Är den inte fullproppad med paljettdräkter?)

Aftonbladet avslöjar att Ola Salo gifte sig med sin flickvän i vintras, och att de nu väntar barn ihop till våren. Det är inget som förvånar mig, mer än möjligen att de lyckats hålla det hemligt. Om man såg Ola Svensson Superstar när den dokumentären gick, och såg Ola tveka på orden varje gång han sa ”min flickvän” eller pratade om sig själv som ”pojkvän”, så var det inte svårt att gissa att det kanske inte var de orden han var van att använda.

Och ATT han lever med en kvinna är ingen nyhet – eller tydligen är det det, för vissa. Några av kommentarerna under artikeln uttrycker förvåning:

”Så han har gått in i garderoben igen då..eller bög ryktena var en mode nyck och ett sätt att göra sig ett namn..”

”trodde han va überbög?!?! Men men man lär sig nåt nytt varje dag. Grattis till honom och hans familj.”

”Har han en hustru?!? Troligt…”

<ironi>

Det går ju inte att vara bisexuell, nej. Det finns inte. Det är väl lite som med det tredje könet, eller med människor som Thomas Beatie som blir gravida fast de är män: Det heter bara att man faktiskt måste BESTÄMMA sig. Man måste bestämma om man är man eller kvinna, och om man är homo eller hetero. Om man skulle bestämma sig för att man till exempel är båda så har man inte bestämt sig alls. Och så vet ju förresten alla att det går att leva på bögrykten. Att vara bög är ett yrke.

</ironi>

Folk är så otroligt korkade ibland, som verkligen inte fattar att allt inte är svart eller vitt.

Med detta sagt: Jag blir riktigt glad av nyheten i sig. Grattis!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Calleth Ark, Cometh I

Sommaren 2003 var sista gången jag var på en musikfestival. Jag har inte sagt ”senaste”, utan just ”sista”, eftersom jag var övertygad om att det aldrig skulle bli av igen. Det året bodde jag i Falun och stod vid djurrättsgruppens bokbord på Peace & Love i Borlänge. Jag har tre minnen från de dagarna: Att jag pratade med en massa fantastiska människor, att en fältarbetare trodde att jag var full när jag (som aldrig hade druckit en droppe alkohol i hela mitt liv) var uttorkad och trött – och The Ark.

Innan Peace & Love 2003 gillade jag The Ark. Efter det blev jag besatt, och det är jag fortfarande. Åren som följde har jag inte jättemånga minnen av, men jag märker det idag på vartenda ord jag skriver, varenda tanke jag tänker, att de är präglade av mitt sätt att förhålla mig till orden i låtarna jag lyssnat på så många gånger att jag ibland är nära att tro att det var The Ark som skrev Bibeln.

I min "Störd och stolt"-tröja

Störd och stolt!

Jag har nyss strukit min ”Störd och stolt!”-tröja, så att jag äntligen kan tvätta den. Tröjan har legat sedan Pride och väntat på det där damprycket som får mig att göra saker. Den texten hade jag aldrig kommit på om det inte hade varit för The Ark.

Jag har precis skrivit ordet ”dampryck”. Jag har hittat på begreppet aspiequeer och ordnat panelsamtal på Pride två år i rad där vi diskuterat alla tänkbara aspekter av vad som händer där kön och galenskap möts. Jag har läst Crip theory, och jag har bloggat hur många inlägg som helst om psyknormer, neuronormen och ordet ”normal”. Det hade jag aldrig gjort om det inte hade varit för The Ark.

Och jag har överlevt. Jag har legat apatisk i en landstingssäng på psyket, dreglat och stirrat in i väggen flera i veckor i sträck. Jag var knappt medveten om omvärlden, så borta jag var på tunga mediciner, men i min lilla vita mp3-spelare gick It Takes a Fool to Remain Sane, Calleth You Cometh I och Tell Me this Night Is Over på repeat. Jag hjärntvättade mig själv, och började leta vägar ut ur mörkret. I mitt fall hette vägen könskorrigering. Vad jag ville visste jag redan, och det modet som fattades fick jag av vänner och från musiken. Jag började förstå att det inte är så konstigt att man blir galen om alla insisterar på att man är tjej, när man vet att man inte är det.

It Takes a Fool på youtube

Jag missade när The Ark spelade på Peace & Love 2007, eftersom jag precis hade ramlat ner i en extra djup grop när jag insett att jag antagligen aldrig skulle få någon könskorrigering så länge jag bodde i Dalarna. Jag deppade ihop först över insikten, flyttade, fick min remiss och började leva. Men jag missade The Ark, och det har jag grämt mig för i tre år – men inte nu längre.

Sex år har gått sedan jag såg The Ark på Peace & Love; sex år som har förändrat mitt liv. Den 2/7 spelar de på Peace & Love igen. Den 26/4 släpps deras nya album In Full Regalia. Det råkar vara samma dag som jag har gått på testosteron i 300 dagar.

Calleth på Youtube

En ny chans. Livet är fullt av såna, fast det visste jag inte 2003. Idag har jag kommit så mycket längre än vad jag – och psykfolket – hade kunnat drömma om. Allt började med fyra ord: Calleth You Cometh I.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ingen död Jesus på mitt påskbord!

Idag är det Ostara, vårdagjämningen. Den hedniska påsken. Om två veckor är det dags för de som firar kristen påsk att sätta sig och äta ägg och lamm, och godis med gelatin. Av någon anledning firar många kristna att Jesus återuppstod med att äta döda djur. Den kopplingen har jag aldrig riktigt förstått.

Nu är lammkött på tapeten, efter en rad avslöjanden:

En bonde i Sala har fått klartecken att inplantera embryon av dorperfår i sina tackor. Dorper är en ras som växer fort, ger mycket kött och har knappt någon ull. Aftonbladet kallar dem för ”monster-lamm”, och jämför rasen med Belgian Blue.

Vart femte lamm får aldrig gå ut under hela sin livstid. Lagen kräver visserligen att lamm ska ha rätt att gå ute och beta, men eftersom det först är i juni som djuren måste släppas ut så gäller det inte alla. Lamm brukar vanligtvis födas i april, maj och juni, men eftersom efterfrågan är så stor under våren så ser fler och fler uppfödare till så att lammen föds under vintern istället.

Jordbruksministern säger att eftersom det är en tradition att äta lammkött till påsk så är det inget att gnälla över. Marit Paulsen säger att ”vi får inte göra fåren till grisar”, och menar att det är okej att grisar hålls instängda, men inte får. Även en del av de bönder som tycker att det är fel och inte gör så själva säger att det beror på att det är ett sätt att överleva ekonomiskt. En halländsk fårbonde som provat säger att eftersom efterfrågan är så stor till påsk så tjänar man bättre. Tomas Olsson i Västmanland säger ”Jag tycker att det är en väldigt bra lösning för svensk lammproduktion, faktiskt”. Han är ordförande i Svenska lammproducenterna och på hans gård finns det ett får – tacka eller lamm – per kvadratmeter. En annan uppfödare förklarar att”Jag tycker att vi ska ha ett globalt ansvar för att producera mat i Sverige”, som om det var viktigare än djurens rättigheter. Som om mat alltid måste vara animalisk, som om det måste finnas kött och mjölk och ägg på bordet för att man inte ska svälta.

Nu, det sista jag såg, var att man behandlar tackorna med syntetiska könshormoner för att synkronisera deras brunstperioder. Man använder sig av en tampong med progesteron för att styra fertiliteten så att alla tackor är brunstiga samtidigt. Praktiskt, javisst. För människorna.

The Lamb (The Ark) på Youtube

Jag har som sagt var aldrig fattat kopplingen mellan att fira livet med att frossa i död, men jag funderar en del över vad det betyder att Jesus ofta liknas vid ett lamm. Jag undrar hur många kristna som skulle gå med på att behandla Jesus som ett lamm behandlas i Sverige idag: En unge född av en hormonrubbad mamma, och som hålls fängslad hela sitt korta liv innan han dödas för att människor ska få känna sig lite bättre till mods.

När jag tänker efter är det inte så stor skillnad. Själv tänker jag – som vanligt – äta veganskt i påsk. Ingen död Jesus på mitt påskbord!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,,

Gender Sender – Tio låtar som får dig i trans

Veckans bloggtema är Musik, och Mymlan vill att man länkar till en spellista på Spotify med ett särskilt tema. Det var inte särskilt svårt för mig att svänga ihop en med mina favoriter. Vi kan kalla den för Gender Sender: Tio låtar som får mig i trans, om man ska vara fyndig.

Tio låtar som jag – fullt medveten om att det i de flesta fall säkert inte var riktigt så det var tänkt – associerar med såkallat könsöverskridande. Som av en händelse är sex av tio låtar gjorda av The Ark, och det är bara en (vad jag vet, dvs. en enda öppen) transperson bland artisterna: Antony Hegarty från Antony & The Johnsons. Det är också bara två personer som jag antar är fittfödda på listan; anledningen till det är antagligen för att det inte finns så många öppna transkillar som är musiker.

Jag hade velat ha med Athens Boys Choir, men hen finns inte på Spotify. Fagette är inget för den pryda – men å andra sidan är ingenting på min blogg det:

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9ayyPzuHGNU]

Athens Boys Choir: Fagette

1. The Ark: It Takes A Fool To Remain Sane

I lördags trycktes en intervju med mig i Fria Tidningen, som tyvärr inte finns utlagd på nätet. Det handlade om psykradikalism, och jag vill minnas att jag sa något i stil med ”Man kan läsa 800 sidor The History of Madness – eller så kan man lyssna på It Takes A Fool To Remain Sane”. Det är populärversionen av Foucaults tegelsten.

”Because ridicule is no shame
Oh, it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh, it’s just a way to remain sane

— they’ve forgotten how to play
Oh, maybe they’re afraid to feel ashamed
to seem strange, to seem insane
to gain weight, to seem gay
I tell you this

That it takes a fool to remain sane”

Är det någon som kan gissa varifrån jag fick inspirationen till min ”Störd och stolt”-tröja?

I min "Störd och stolt"-tröja

Störd och stolt!

2. Alanis Morissette: Perfect

Perfect handlar egentligen om perfektionistiska föräldrar och prestationsångest, och har inget med könsidentitet att göra, fast kanske till viss del med könsuttryck. När jag hör de här raderna:

”I’m doing this for your own damn good
You’ll make up for what I blew
What’s the problem?
Why are you crying?”

ser jag framför mig en förälder med egen, internaliserad transfobi, som tvingar sitt barn att följa könsroller för att inte bli mobbad i skolan, men inte förstår att det bara lär barnet att hen inte duger som hen är. Och slutklämmen säger allt:

”We all love you just the way you are
If you’re perfect”


3. The Ark: The Most Radical Thing To Do

Varje gång jag läser om partners till transpersoner som råkat illa ut så hör jag Radical i huvudet. Det händer att cispersoner blir utsatta för transfoba hatbrott, till exempel för att de är män vars flickvän är transsexuell (läs tex. om Michael Hunt och Taysia Elzy), men det är kanske det mest extrema formen. Mer vardagligt är att cispersoner som har transpersoner som partners blir ifrågasatta: Om han verkligen är heterosexuell, hur kan han vara ihop med en såndär… med kuk? Är hon verkligen lesbisk, hennes flickvän går ju i könsutredning för att bli kille?

”The most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even them the world is
Seemingly telling you not to
I don’t know what’s wrong or right,
But I know what’s worth a fight
The most radical thing is to do what
Your heart tells you to”


4. Cher: Walking In Memphis

Jag vet att Walking In Memphis inte alls har med könsöverskridande att göra, men varje gång jag hör den blir jag påmind om att första gången jag hörde den läste Chers röst som en mansröst. Och andra, tredje och fjärde med. Det tog några veckor innan jag förstod att det var en kvinna som sjöng. Det är alltså en – vad jag vet – ciskvinna som sjunger, men det är något maskulint över rösten. Och detta tänkte jag alltså många år innan Chers son Chaz kom ut som transsexuell.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=cher&iid=2985034″ src=”5/5/e/6/Sonny_Cher_and_37d3.jpg?adImageId=10619172&imageId=2985034″ width=”380″ height=”257″ /]
Chaz Bono som barn med pappa Sonny Bono och mamma Cher


5. The Ark: The Others

”I’m building an army of misplaced lovers
Known as ”the others”
Working under covers of love
Cause we got nowhere else to go

Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here so you stupid gits
Know, you’re fucked-up, nowhere to go”

Egentligen finns det inte så mycket att säga om The Others. Den talar liksom för sig själv. För den som inte ser det uppenbara kan jag ge Ola Salos egen förklaring:

“The Others” is about feeling like you belong to a grey-scale in a world that only sees black and white. It is about bisexuality, but it is also a battle song for all those who don’t want to belong to one gender, or actually do. I got the idea for the song when I heard about the “Gender terrorist” De La Grace Volcano who demanded to have an “O” in the passport instead “F” as in Female or “M” as in Male. “O” like in Other.”


6. Antony & The Johnsons: For Today I Am A Boy

Är det någon låt som inte behöver förklaras så är det väl Antony Hegartys vackra, tragiska och ändå på något sätt hoppfulla låt om att känna sig felkönad:

”One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful woman
One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl
But for today I am a child, for today I am a boy”

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=antony+hegarty&iid=4347642″ src=”d/0/4/5/Teenage_Cancer_Trust_b9bc.jpg?adImageId=10620170&imageId=4347642″ width=”380″ height=”517″ /]
Antony Hegarty


7. The Ark: Let Your Body Decide

När jag hörde Let Your Body Decide första gången visste jag redan vad den handlade om: lusten att dansa, att röra sig som man vill utan att vara rädd att göra bort sig, att lita på känslorna och inte hänga upp sig på förnuftet hela tiden. Ändå kändes det som om den hade en helt annan innebörd.

”Thoughts
Is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture OK?
Am I straight or gay?
Let your body decide where you want to go”

När jag förstod att det var oundvikligt, att jag verkligen behövde en könskorrigering, så drabbades jag av en inre moralisk konflikt. Jag hade lärt mig att kroppsligt kön inte spelar någon roll, och intalat mig att jag kunde förtränga det på samma sätt som jag kunde förtränga att jag behövde sova och äta. Jag visste inte varför jag behövde förändra min kropp, bara ATT jag behövde det. Fortfarande när jag får frågan brukar jag förklara att jag inte riktigt vet. Det enda jag vet är att det är det jag behöver för att må bra, och det räcker som skäl. Jag lyssnar på vad min kropp behöver.

8. Bodies Without Organs: You’re Not Alone

Att vara transperson innebär ofta att man känner sig väldigt ensam, åtminstone i vissa perioder av livet. Jag får då och då mail från människor som kanske aldrig någonsin skulle våga berätta för någon i sin omgivning, men som skriver till mig och ber om hjälp i den där allra första, sköra fasen då man försöker inse själv vem man är. Jag minns själv hur det var, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag har känt mig så oerhört ensam, och framförallt missförstådd, men idag har jag ett nätverk av underbara människor. Jag är inte ensam, och det ska ingen behöva vara mot sin vilja.

”You’re not alone
You’re not the only one who hurts
You’re not alone
This is the moment of rebirth
I’ve seen your heartache
I feel the pain you hide inside”

9. The Ark: Tell Me This Night Is Over

Det är kanske lättast att förklara varför jag uppfattar Tell Me som en transsång med att citera ett blogginlägg jag skrev för över ett och ett halvt år sedan, när jag äntligen kommit igång med utredningen men fortfarande väntade på att börja leva:

”I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over
‘Cause I wanna start living my life before I get much older.”

Det är inte bara jag som tolkar den som en ts-sång, berättar han. Inte så konstigt. Det är som om den är skriven för det, tänker jag, men säger inget utan ligger tyst och ser upp bland de små sköra molnen. Att vänta på livet är absurt. Det går inte att leva här och nu, hur mycket en än försöker.”

Att försöka förneka den man egentligen är, eller att vänta på omvärldens tillstånd att vara sig själv, är verkligen att vänta på att börja leva.

10. The Ark: This Sad Bouquet

Den sista låten på listan handlar antagligen inte heller om transpersoner i någon form, men den är ändå viktig. När Tell Me This Night Is Over är ett rop på hjälp är This Sad Bouquet lite mer hoppfull om att det faktiskt kommer att förändras till det bättre, att problemen går att lösa:

”It took time, took time
to accept the fact that one must loose
everything except what you do not choose
It’s taken time, long time
and yet more time it will take
before my heart is free
and brave enough to break

This sad bouquet of forget-me-nots
that I threw away is growing scars and dots
in this weary heart
where there’s a bird, so shy
But one of these days
that bird will learn to fly”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skillnaden mellan Ola Salo och Ola Salo

Ikväll visade Svt2 dokumentären Ola Svensson Superstar, och jag satt bänkad med chipspåsen i högsta hugg. Under den timme som filmen pågick fick jag ändå inte i mig ett enda chips, för jag ville inte missa en sekund. Jag var beredd på att få mina fördomar krossade och mina teorier omintetgjorda. Jag var beredd på att få se en ny sida av Ola Salo. Det gjorde jag också, fast ändå inte.

Extramaterial till Ola Svensson Superstar

Det var en annan sida av samma person. Osminkad, med finnar i pannan. Klädd i svarta och gråa kläder. I ett gammalt hus. En lågmäld röst. I övrigt var det egentligen samma person som den vi sett förut. Kärnan är kvar. Pratet om känslorna, tvivlet och sökandet och allt det där har i alla fall jag hört förut, eller så har jag kanske bara läst mellan raderna i låttexterna.

Däremot blev jag omtumlad, fast jag var förberedd. Jag har länge vetat att det är skillnad mellan Ola Salo, köttpersonen och ”Ola Salo”, den retuscherade scenpersonen – men jag tror inte att jag riktigt hade förstått att en av dem finns i verkligheten. Att han är en människa av kött och blod.

I min värld finns inte IRL. I min värld är det verkliga digitalt och det tredimensionella kulisser. I min värld är det mest verkliga som finns den identitet man önskar att man hade, och inte den man ser ut att vara. Därför är den stora chocken med Ola Svensson Superstar att det finns en tredimensionell värld, och att den kan vara lika äkta som den på skärmen. Den hade jag aldrig räknat med.

PS. Ola Salo, köttpersonen, fyller år idag. Nu när jag vet att han finns i verkligheten skulle jag vilja säga grattis på födelsedagen, och grattis till en grymt bra dokumentär.

Se hela dokumentären här! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Jag har längre skägg än Ola Salo

Jag har längre skägg än Ola Salo. Han rakade sig idag, för bara några timmar sedan. Jesusskägget är borta. Det är sant.

Filmen på youtube (inget tal)

Okej, jag vet. Jag är arkoman och jag behöver avgiftning. Men det är inte bara därför jag sitter och tittar på klippet om och om igen, utan för att jag försöker förstå hur enormt stor skillnad skägget har gjort under de här två åren som det har fått växa.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=ola+salo&iid=5045643″ src=”4/3/1/4/Eurovision_Song_Contest_da5b.jpg?adImageId=9537963&imageId=5045643″ width=”380″ height=”579″ /]
Ola Salo 2007, utan skägg

Ola Salo med skägg

Ola Salo med skägg, 2008. Foto: Majsan of Sweden

Ola Salo med skägg, skärmdump från filmen

Med skägget så har Ola Salo fått en mer vuxen, manlig, utstrålning. Det är så annorlunda från hans tidigare stil…

Leari rakar Ola med skäggtrimmer, skärmdump från filmen
…men när skägget försvinner, så kommer konturerna av hans ansikte fram igen.

Ola rakar sig med hyvel, skärmdump från filmen
Det börjar likna den Ola Salo som jag var van vid att se för ett par år sedan…

En slätrakad Ola. Skärmdump från filmen
…men när jag ser det färdiga resultatet, inser jag att han ser ut som han gjorde på 90-talet:

The Lamb (musikvideo) på Youtube

Jag inser vad det är som hänt: Skägget gjorde honom mer manlig. Jag var avundsjuk på Ola Salo för att han kunde vara androgyn och ändå passera som kille; sedan blev jag avundsjuk på honom för att han kunde odla skägg. Jag tänkte aldrig på att en del av androgyniteten försvann i takt med att skägget växte – inte förrän jag såg honom slätrakad igen.

Immanuel i profil

Jag har längre skägg än Ola Salo, och kortare hår, men inte lika mörk skugga över hakan när jag är nyrakad. Han är mer androgyn än mig. Det har han varit förut också, men det var för att jag såg så oerhört kvinnlig ut. Nu är jag på andra sidan. Jag ser manligare ut än Ola Salo, på sätt och vis, och på sätt och vis inte. Det är förvirrande att inse det, men samtidigt helt underbart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Fjärde gången gillt – inte ett dugg hetero!

"Enligt heteronormen är trollhare 68% hetero!" Skärmdump  från twittertestet

Jag är gravt heterosexuell, enligt Stockholm Pride – men det tar sig. I somras lanserade de ett heterotest där man kunde testa sitt twitterflöde. Jag provade, och blev 68% hetero. Det är ungefär 68 procentenheter mer än vad jag hade förväntat mig.

Under hösten släppte de två nya tester: Ett för spotifylistor och ett för facebookbilder. Resultatet var fascinerande: En spotifylista med enbart The Ark – vars musik jag inte direkt skulle kalla heteronormativ – var 100% hetero, och likaså en bild från invigningen av Pride House.

"According to the norm Arkomania is 100% hetero!" Skärmdump från spotifytestet

"According to the hetero norm, this image is 100% hetero. Oh, from where's this? An IKEA catalogue?" Skärmdump från bildtestet

Det verkade som om jag gått ner mig totalt i heteroträsket, men så idag upptäckte jag att det kommit ett nytt test. Den här gången är det baserat på ens facebookvänner, och för en gångs skull blev jag faktiskt inte särskilt hetero – faktiskt inte alls.

"According to the hetero norm, your friends make you 100% hetero! Pride suggests you become a fan of "heterosexuality is for faggots". Skärmdump från väntestet

Frågan är om jag verkligen vågar lita på att det här sista testet stämmer. Det kan ju vara så att jag bara hoppat på det här med bög-bi-queer-whatever-grejen bara för att det är trendigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ingen jul i Helvetet – ett mirakel i sig

Snöig strand och sol genom molnen

Vit julafton vid havet

För andra gången i mitt liv har jag sluppit fira jul i Helvetet. Ibland finns det inga ord, bara bilder, som kan uttrycka vad jag känner.

The Arks tolkning av O helga natt på Youtube

Fast ibland kan man åtminstone försöka, med sång.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen

Nebidoampull

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Immanuel, 149 dagar på testosteron

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Immanuel, 149 dagar på testosteron

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

”I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Immanuel dansar

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Ark är 100% hetero enligt Stockholm Pride?!

”the most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even when the world is
Seemingly telling you not to”

”And I may be gay
But I can tell you straight away
That I’ll become a better father than
All of you anyway”

”Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here”

Hur hetero låter detta? Hur hetero är låtar om homofobi, androgynitet och sköra män? Hur hetero är det med en sångare som är öppet bisexuell?

"100% Hetero"

"100% Hetero! You're a lumberjack and you're okay"

Väldigt hetero, tydligen. Stockholm Prides heterotest för Twitter som släpptes i somras hävdade att jag var 68% hetero. Nu har de släppt ett test för spotifylistor, och döm om min förvåning när min favoritlista räknas som 100% hetero.

Arkomania. 100% The Ark är 100% hetero. Mycket intressant. Betyder detta att de har outat Ola Salo som heterosexuell, eller är det bara låtarna som inte är bögiga nog?

Uppdaterat: DN. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Every baldheaded chick with a dick

Your Artist/Band: The Ark

Are you male or female: The Others

Describe yourself: Absolutely No Decorum

How do you feel about yourself: The Worrying Kind

Describe where you currently live: Echo Chamber

The first thing you think of when you wake up: Tell Me This Night Is Over

If you could go anywhere, where would you go: Calleth You, Cometh I

Your favorite form of transportation: Racing With The Rabbits

Your best friend is: You, Who Stole My Solitude

Your favorite color is: Let Your Body Decide

What’s the weather like: 2000 Light-Years of Darkness

If your life were a TV show, what would it be called: This Piece Of Poetry Is Meant To Do Harm

What is life to you: Gimme Love to Give

What is the best advice you have to give: Trust Is Shareware

If you could change your name, what would it be: Vendelay

Your favorite food is: A Virgin Like You

How you would like to die: Joy Surrender

Your soul’s present condition: It Takes a Fool to Remain Sane

The faults you can bear: Beauty Is The Beast

How would you describe your love life: Tired Of Being An Object

Jag brukar inte haka på bloggutmaningar, men den här fastnade jag för. Man väljer alltså en artist eller ett band, och svarar på frågorna med låttitlar. Man får bara använda varje titel en gång. Jag tänker inte skicka utmaningen vidare till någon särskild, utan den som vill får prova.

De senaste dagarna har jag fått ett välbehövligt återfall i min arkomani. Det finns så mycket att säga om deras helt underbara musik att det är bäst jag låter bli för att inte fastna alldeles. Men citatet i rubriken kommer från The Others:

Youtube

”I’m building an army of misplaced lovers
Known as ”the others”
Working under covers
of love
Cause we got nowhere else to go

Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here so you stupid gits
Know You’re fucked-up, nowhere to go”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,