Tag Archives: sjukdomar

Vestibulit utan samlagssmärtor (eller: Lyxen med att vara asexuell)

”Det är väl bara att låta bli att ha sex”

”Det finns ju så mycket annat man kan göra än att ha samlag”

”Om du låter bli att tänka så mycket när du har sex så går det nog lättare”

”Dagens tjejer har en sån press på sig att vara sexuellt tillgängliga för unga killar, det är därför de får såna här problem”

Vad svarar man på sånt när man varken är tjej eller sexuell, men ändå har vestibulit? Det kallas för samlagssmärtor, men det ordet i sig är sexnormativt och heteronormativt. Man måste inte vilja ha vaginalsamlag, och man måste inte vilja ha någon form av sex överhuvudtaget, för att tycka att det är ett problem med ett underliv som känns som ett öppet sår mot sandpapper varje gång man går på toa.

Ändå vet jag att det är just därför det är osynliggjort, att det är därför det är så svårt att få rätt hjälp: Vestibulit förväntas handla om unga tjejers sexualitet, kopplat till psyket dessutom. Martin Ezpeleta skriver:

”Vi pratar ändå om tiotusentals tjejer. Men det är kanske det som är grejen: att det handlar om tjejers sexualitet. För när det var männens pittar som inte stod givakt, gick hela forskningskåren ner på knä och använde huvudet.

Att kunna njuta av sin sexualitet verkar vara en rättighet, när det handlar om män. Men en lyx, när det handlar om kvinnor.”

Ikväll handlar Uppdrag Granskning om vestibulitvården. Det ska bli väldigt intressant att se, även om jag lär sitta där med en klump i magen. Jag har redan berättat min egen historia så många gånger att jag inte tänker dra den igen, och dessutom är jag inte ett dugg representativ för de som drabbas av vestibulit. Jag är inte tjej, jag är inte sexuell och jag har ingen pojkvän eller något av det där- som tur är.

Det är lättare att vara en asexuell transkille* med vestibulit än att vara en (hetero)sexuell tjej med samma diagnos. Jag har säkert lika ont som de, och dessutom kanske svårare att förmå mig själv att till exempel använda bedövningskrämer, men jag slipper ha en relation och en sexdrift som hämmas av att jag vill men inte kan ha sex – eftersom jag faktiskt inte vill. Det är en lyx och ett privilegium att inte vilja ha sex, har jag förstått.

*) Eftersom jag förutspår att folk kommer att missförstå är det bra att förtydliga: Jag är en kille som föddes med fitta. Jag är asexuell. Jag har vestibulit. Det är tre olika saker, och jag tror inte att de måste hänga ihop.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Transsexualism: Könsidentitetsstörning, könsinkongruens eller könsdysfori? Kärt barn har många namn

Något sent upptäcker jag via Arawn att WPATH – den internationella organisationen för experter på transsexualism – har uttalat sig om DSM-V. Alltså: När APA (den amerikanska psykologorganisationen) lagt fram sina förslag till den nya diagnosmanualen föreslog de bland annat att Gender Identity Disorder* byter namn till Gender Incongruence, och att vissa diagnoskriterier ändras. Nu har WPATH kommit med sina synpunkter (pdf).

WPATH tycker bland annat att det är bra att inte kalla det för Gender Identity Disorder, eftersom det leder tankarna till att det skulle vara något fel på ens könsidentitet: Felet är ju snarare att kroppen inte matchar könsidentiteten, och att det leder till att man mår dåligt. Däremot skulle de hellre vilja att det hette Gender Dysphoria, för att betona att det viktiga är att man faktiskt mår dåligt av att ha det så: Transpersoner som är nöjda med sin kropp behöver inte vård, och ska därför inte vara sjukförklarade.

Dessutom tycker de att man ska flytta diagnosen så att den inte står bland Sexuella störningar och könsidentitetsstörningar, utan kanske bland Andra tillstånd som kan vara i fokus för klinisk utredning och behandling. Man vill komma bort från missförståndet att det har något med sexualitet att göra.

WPATHs viktigaste poäng är däremot att de betonar att diagnoskriterierna måste innehålla ett obligatoriskt kriterium på distress (psykiskt lidande). Dessutom påpekar de skillnaden mellan distress och impairment (funktionsnedsättning):

”Most children and many adolescents and adults with gender incongruence function very well with adjustment in the non-clinical range, without impairment. However, they may nevertheless experience discomfort associated with their gender variance (i.e., gender dysphoria). Only when this discomfort reaches a clinical level of distress and suffering, a diagnosis is warranted and treatment is needed. We suggest that impairment is not necessary to qualify for the diagnosis, but that distress is. Each should be evaluated as separate domains. A severity index might be helpful to reflect the level of dysphoria or distress, which might aid in guiding treatment decisions.”

Alltså, om jag har förstått det rätt menar WPATH att det viktiga för att veta vilka som ska få en sådan diagnos INTE ska vara

  • Om man har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna
  • Om man har ett visst könsuttryck eller spelar en viss könsroll
  • Om man möter hinder i det dagliga livet eller inte

Däremot är det viktiga om man mår psykiskt dåligt av att ha det så.

Jag tycker att det låter bra. Det är verkligen på tiden att man gör om diagnosen, och jag gillar fortfarande att man ändrat formuleringen i diagnoskriterierna till att vara inkluderande (till exempel: ”a strong desire to be of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)”). Även om det inte är DSM som svenska läkare går efter när de ställer diagnoser, utan Socialstyrelsens, som i sin tur är baserade på WHOs ICD, så hoppas jag att det smittar av sig. Det vore väldigt bra om man kunde öppna upp vården så att fler fick möjligheten.

*) I Sverige ställs diagnosen Transsexualism, efter Socialstyrelsens diagnosförteckning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

IDAHOT – om rätten att välja (bort) Hello Kitty

Idag är det inte bara Norges nationaldag, utan IDAHOT: International Day Against Homophobia And Transphobia. Det var just den här dagen för tjugo år sedan som WHO tog bort Homosexualitet från diagnosmanualen ICD-10. Därmed blev bögar och flator friskförklarade av FN. Transpersoner är fortfarande sjuka, däremot. I Sverige räknas numera bara transsexuella som sjuka, eftersom vi behöver en diagnos för att få behandling, men enligt WHO är även transvestism, könsidentitetsstörning hos barn, fetischism och fetischistisk transvestism störningar som kategoriseras under ”Disorders of adult personality and behaviour”.

Hursomhelst så är det alltså en viktig dag. Jag läser dagen till ära om könsroller i skolan, där ett barn säger ”Jag har aldrig sett en kille i Hello Kitty-tröja” och slår huvudet på spiken. En person som uppfattas som tjej har ett större handlingsutrymme när det gäller till exempel sitt utseende, jämfört med killar. En person som uppfattas som kille har ett större handlingsutrymme när det gäller till exempel att inte bli bedömd utifrån sitt utseende.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=hello+kitty&iid=1839325″ src=”8/e/2/e/Hello_Kitty_Items_75c8.jpg?adImageId=12887130&imageId=1839325″ width=”500″ height=”317″ /]
Hello Kitty – för barn, eller bara för vissa barn?

Vad har detta med homofobi och transfobi att göra? Allt. Allt är möjligt, men allt hänger på att folk slåss för det de tror på.

Det har gått 20 år sedan homosexualitet blev friskförklarat av FN, och här sitter vi idag med könsneutrala äktenskap och adoptionslagar. Ändå får en transsexuell person vare sig skaffa barn* eller vara gift för att få igenom sin juridiska könskorrigering. DO har samlat några exempel på diskriminering av transpersoner: En person som ville gifta sig borgerligt ville bli tilltalad som hen, men blev nekad. En annan person blev trakasserad av lärare och elever för att han som kille bar smink i skolan. En tredje person blev inte serverad på en bar för att hen var transvestit.

En pojke i Hello Kitty-tröja är inte nödvändigtvis transperson. Om han däremot blir mobbad för att han har den tröjan, så är det transfobi. Man måste inte vara transperson för att bli utsatt för transfobi, lika lite som man måste vara homosexuell för att bli utsatt för homofob diskriminering. Ens könsidentitet, ens transidentitet eller ens sexuella läggning är inget som står skrivet i pannan. Allt handlar om hur man uppfattas för stunden.

Barn ska ha rätt att ha Hello Kitty-tröjor om de vill, och slippa ifall de inte vill – oavsett vad folk i omgivningen eller de själva uppfattar att de har för kön. Det är precis så enkelt. Transfobi och homofobi rör alla människor. Allt är möjligt, men allt hänger på att folk slåss för det de tror på.

*) Man får skaffa barn innan man söker vård, men som lagen ser ut idag är det omöjligt att bli biologisk förälder på laglig väg efter att man har gått på hormoner ett tag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,, , , , , , , , , , , ,

Ugandas homofobi – en spegling av västvärldens

Som jag bloggat om tidigare ligger det ett lagförslag i Uganda som föreslår ett förbud mot ”sexuella relationer mellan personer av samma kön”. Det talas om dödsstraff, och man vill införa ett angiverisystem som gör att alla som vet om att någon i deras omgivning kan vara HBT-person måste rapportera ”brottet” till myndigheterna inom 24 timmar för att själv slippa straff.

DN har intervjuat HBT-aktivisten Frank Mugisha som säger att ”Om lagförslaget klubbas igenom anser jag att Uganda blir det värsta landet i världen för hbt-personer att leva i”, och det är definitivt ingen överdrift. Samtidigt som HBT-aktivister har börjat synas och höras har det också på sätt och vis blivit farligare, säger Matilda Piehl som bland annat gjort filmen The Kuchus of Uganda:

”Plötsligt vet människor att de finns. Det har gjort att man har börjar fundera över begreppet homosexualitet. För rörelsen i stort är det här ett framsteg, för den enskilda individen kan det innebära fara”

Om man får tro DN så verkar i alla fall protesterna ge resultat:

”Sannolikheten att antiförslaget i Uganda röstas igenom är just nu ganska liten. Till en början fanns ett stort stöd i parlamentet men efter att många viktiga röster fördömt propositionen, bland andra Barack Obama och Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson, så har omröstningen skjutits upp och stödet försvagats. Uganda är beroende av bistånd.”

Och Ugandas etikminister James Nsaba Buturo säger:

”Det kommer inte bli något dödsstraff, inget hårt straff. Jag tror i stället att vi får se en tonvikt på terapi och andra former av vård för dessa personer att återgå till sitt ursprung”

Det är inte direkt det svar jag helst hade sett såklart, men det är bättre än dödsstraff. Såkallad terapi för att ”bota” homo- och bisexualitet och könsöverskridande är annars ett typiskt västerländskt fenomen, som mot bättre vetande förespråkas flitigt i extremistiska högerkristna kretsar framförallt i USA men även i Europa. En brittisk undersökning visade att var sjätte vårdgivare inom psykiatrin hade försökt ”hjälpa” patienter att ändra sin sexuella läggning, och man kan tillochmed bli hänvisad till en specialist på just ”reparativ terapi” inom ramen för det allmänna sjukförsäkringssystemet NHS.

Det låter som om homofoba politiker i Uganda har tagit intryck av västerländska påtryckningar, ja. De inhemska krafterna och de utländska hoten har fått homofoberna att tala tystare om dödsstraff. Däremot har de antagligen låtit sig inspireras av västerländska värderingar och traditioner när de istället överväger att satsa på såkallad vård. De har bara gjort den ännu omänskligare och grymmare.

Bra bloggat: Regnbågskonsulten, Humanistbloggen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Jag lovade ju att skriva mer om argument för och emot kastrerings- och steriliseringstvånget för transsexuella, och för att ge någon slags bakgrund tänkte jag börja med att lista några av de skäl som transsexuella själva kan ha för att genomgå eller avstå från sterilisering/kastrering; alltså de anledningar som leder fram till ett högst privat beslut. Jag hade tänkt att ta med situationen för intersexuella också, men insåg att jag är för dåligt insatt i alla de specifika diagnoserna och vad en kastrering då kan tänkas innebära i alla olika situationer. Jag ber om ursäkt för det.

De skäl som jag listar här är såna som spelar in på enskilda personers privata beslut om vilken vård de egentligen behöver, och det är inte samma sak som att de skulle vara giltiga skäl för att vare sig införa obligatoriska kastreringar av transsexuella, eller för att förbjuda desamma. Alla människor är olika. Låt dem vara det.

Skäl en person med transsexualism kan ha FÖR att genomgå kastrering

Kukfödda (kvinnor)

  • Ångest över att ha könsorgan som ser helt fel ut: kanske framförallt att man har en kuk istället för fitta, men också att man har pung istället för blygdläppar. Om man genomgår vaginoplastik, då man skapar en fitta utifrån kuken, så ingår det att man tar bort pungen. Detta är antagligen det vanligaste skälet som kukfödda tjejer har. Man mår helt enkelt så otroligt dåligt av att ha fel könsorgan. Pungen och testiklarna som sådana tar man bort på köpet.

Som Arawn påpekade är en rekonstruktion av de yttre könsorganen definitivt inte samma sak som att genomgå kastrering. Däremot är det ofta de här argumenten som kommer upp i diskussionen, och eftersom en sådan operation i praktiken även innebär kastrering så tycker jag att det är värt att nämna.

Fittfödda (män)

  • Cancerrisken. Testosteron sägs öka risken för äggstockscancer (pdf).
  • Cellprovstagning och gynekologbesök. Om man har en fitta och en livmoder eller i alla fall en livmodertapp och är i fertil ålder och någon gång har haft en kuk eller liknande inne i fittan, så rekommenderas man att gå på regelbundna cellprovskontroller för att kunna upptäcka tidiga stadier av livmodercancer. Det är antagligen rätt vanligt bland transkillar att inte fixa att göra en sån undersökning, men om man inte har någon livmodertapp så behöver man inte göra de undersökningarna, eftersom man inte längre riskerar att få livmodercancer. Det är vanligt att man plockar ut äggstockar, äggledare och livmoder i ett svep på transsexuella killar.

Buck Angel’s Public Cervix Announcement (youtube)

  • Gynekologiska problem. Det finns de som får problem med att mensen aldrig tar slut fast de har gått på testosteron ett tag, och det finns de som fortfarande har problem med mensvärk och liknande.
  • Känslan av att ha fel könsorgan i kroppen. Även om äggstockar inte syns på utsidan, så kan det för en del vara en jobbig känsla att veta att man har dem.

Alla, oavsett kön

  • Hormonbalansen förändras av kastrering, och man kan ofta sänka dosen av hormonpreparat efteråt. Enbart sterilisering, som är kravet idag, påverkar däremot inte hormonerna på samma sätt.

Skäl en person med transsexualism kan ha för att INTE genomgå kastrering

  • Kroppen fungerar som det är, och man har inte det behovet. Det kan vara att man tycker att man överlever utan operation, och det kan vara att man tycker att kroppen fungerar utmärkt – och allt däremellan. Alla operationer innebär vissa risker och dessutom är det alltid en period efteråt då man måste återhämta sig och få en chans att läka. Om man inte har något skriande behov av operationen så är den helt enkelt onödig. Det är inte samma sak som att man inte är transsexuell, och det betyder inte att man inte behöver andra insatser, som till exempel hormonbehandling.
  • Längtan efter biologiska barn. Det är som lagen ser ut idag inte tillåtet att spara ägg eller spermier. Rättare sagt: Om Socialstyrelsens rättsliga råd får veta att man har sparat ägg/spermier så kan de neka en juridisk könskorrigering, eftersom det anses betyda att man inte är steril. Det går att spara ägg eller spermier i till exempel Danmark utan att Socialstyrelsen har möjlighet att ta reda på det, och i det nya lagförslaget från 2007 föreslår de faktiskt att det ska bli tillåtet att spara ägg och spermier. Däremot kommer det fortfarande att vara förbjudet med surrogatmödraskap. För en transsexuell man skulle det alltså betyda att han visserligen kan frysa ner sina ägg, men den enda person de får inplanteras i enligt svensk lag är honom själv. Om han då har opererat bort äggstockarna så är det förmodligen otroligt svårt att få livmodern att bli en gynnsam miljö för ett foster. Med andra ord: De som utredde lagen tycker att man får spara sina ägg, men inte använda dem, eftersom de samtidigt kräver kastrering.
  • Hormonell obalans. Att operera bort äggstockarna/testiklarna innebär att kroppens egen produktion av könshormoner slås ut. Man blir beroende av tillförsel av hormonpreparat för resten av livet, och om man av någon anledning måste sluta ta hormonerna så blir man sjuk. Å andra sidan finns det de som ser det som en större risk att till exempel äggstockarna helt plötsligt kickar igång igen om man tvingas sluta med testosteron, för att de skulle må mycket sämre om deras kroppar började återta kvinnliga egenskaper.
  • Medicinska hinder för att genomgå en operation. För en del personer med svåra funktionsnedsättningar eller vissa sjukdomar kan en operation innebära extra stora risker. Att då hindra dem från att ta del av till exempel hormonbehandling och juridisk könskorrigering bara för att de inte klarar av en operation är fruktansvärt grymt.
  • Operationsskräck. Om man verkligen har ett stort behov av operationen kan man tvinga sig själv att utsätta sig för rädslan, men om man tillhör de som inte känner det behovet lika starkt samtidigt som man mår extremt dåligt av tanken på operationer, sjukhus, blod och nålar etc., så är det en fråga om avvägning.
  • Ekonomiska skäl. I Sverige ingår könskorrigeringar i högkostnadsskyddet, och man betalar för sina läkarbesök, sina mediciner och sina sjukhusvistelser på samma sätt som för vilken sjukdom som helst. I de flesta länder i världen fungerar det inte så. Även om man har turen att bo i ett land där könskorrigeringar är lagliga – kanske kan man tillochmed få sin födelseattest eller sitt körkort ändrat – så är det oftast så att man betalar hela behandlingen själv. Samtidigt är transpersoner ofta diskriminerade på arbetsmarknaden, så det enda som återstår för många är att sälja sex för att ha råd att leva. Riktigt så illa är det alltså inte i Sverige, men även i Sverige finns det de som faktiskt inte har möjlighet av ekonomiska skäl att genomgå en könskorrigering. Det är nämligen idag bara svenska medborgare som kan ansöka om ändrad könstillhörighet hos Socialstyrelsens rättsliga råd, och det är bara de som kan ge tillstånd till kastrering. De som inte har svenskt medborgarskap kan alltså vara tvungna att åka utomlands för att få göra en operation, som de då får betala ur egen ficka – och ändå få krångel med myndigheterna när de kommer hem.

Det här är som sagt var några av de saker som kan spela in i en transsexuell persons privata beslut. I ett kommande inlägg ska jag ta upp hur de som är för respektive mot kastreringskravet argumenterar. Jag vill påpeka återigen att det här inte är några argument, utan att det är den typen av funderingar som kan dyka upp hos transsexuella. När man jämför detta med de argument som läggs fram för att tvinga alla att följa samma mall så blir det tydligt att det inte alltid stämmer överens.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blogga dig frisk?

Jag läser i DN om fenomenet sjukdomsbloggar, och slås av hur lika men ändå olika det är. Visserligen handlar artikeln framförallt om personer med svåra fysiska sjukdomar, som cancer, men jag tycker att mycket stämmer även när det gäller mer eller mindre renodlade psykiska problem. Sara Natt och Dag som har forskat på sjukdomsbloggar, tycker att det är bra att det börjar bli vanligt att blogga om svåra sjukdomar:

”Det ger stöd från omgivningen, ett stöd som vården inte kan ge. Dygnet runt, precis när man vill. Man får sympati och blir peppad”

Hon tar också upp hur det kan påverka vården:

”Även om det inte nämns några namn så är det ju lätt att man börja spekulera över vem det handlar om, säger Sara. Och jag har sett exempel på hur vårdpersonal kommenterat i sjukdomsbloggar, och kritiserat behandlingen, ”du borde ha fått det eller det”.”

Jag skulle säga att det gäller även diagnoser som räknas inom psykiatrin. Dels kan bloggen vara ett fantastiskt stöd, och dels kan det göra att man får bättre vård. Ja, faktiskt. Inte så att man får VIP-kort och smiter före vårdköer, och jag skulle aldrig någonsin drömma om att hota med att tala illa om en läkare eller så i bloggen. Faktiskt är det högst motvilligt som jag ens nämner bloggen i kontakter med vården. Det är två separata delar av mitt liv.

Jag är medveten om att det skulle kunna vara så att någon av alla de jag träffar har läst bloggen – även om det inte var för att de sökte efter just min blogg. Det räcker med att googla vissa diagnoser för att hitta hit, och jag är medveten om att det jag skriver på bloggen kan läsas av vem som helst – inräknat personen jag skriver om.

Men jo, att blogga om vården, sina sjukdomar och funktionsnedsättningar och funktionsuppsättningar kan leda till att man får en bättre vård. Det kan nämligen lösa upp knutar av oro och dessutom ge en mer självkänsla, och göra att man får lättare att säga till och säga ifrån, att våga fråga och våga prata och berätta och ifrågasätta.

Det händer att jag får en känsla av att min psykiater, min psykolog eller min utredare har läst min blogg, för att de säger något som låter som att de undermedvetet minns något som jag har skrivit. Tanken skrämmer mig inte. Det får vara så, isåfall. Jag har förtroende för dem och jag skriver inget jag inte kan stå för. Om folk inte alltid vill veta det jag berättar – det är en helt annan sak.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

”Patientföreningen” Benjamin vårdar sin transfobi

Det finns en liten klick före detta transsexuella – alltså framförallt kvinnor men även en del män som har gjort en könskorrigering och uppfattar sig som botade och därmed är de inte transsexuella längre – som bär på en massa transfobi. Det låter kanske märkligt, men det är möjligt eftersom det finns en hackordning även i transkretsar. Transsexuella och intersexuella står högre upp än transvestiter, transgenderister och intergenders, men allra högst upp står de före detta transsexuella. Personer som har genomgått en könskorrigering är liksom finare än andra, eftersom de bevisligen har haft en svår sjukdom som de sedan blivit botade från. Det ger både syndompoäng och oskuldspoäng, och även om det finns många före detta transsexuella som aldrig skulle utnyttja det övertaget så är det ett faktum – och därmed finns det också de som gör det.

Transfobin bland före detta transsexuella kan ta sig olika uttryck. Det kretsar ofta runt ett hat mot begreppet transpersoner och begreppet HBT, men även mot personer som är obekväma för deras syften. Det är inte ovanligt med en väldigt hätsk stämning, där alla som inte lever upp till deras egna kriterier för vad en transsexuell är avfärdas som transperson (eftersom det enligt dem inte går att vara transsexuell och transperson samtidigt) eller som transvestit. Det kan vara att man inte är säker på att man vill göra alla tänkbara operationer, eller att man inte spelar sin könsroll tillräckligt övertygande i deras ögon, eller att man inte har något behov av att försöka dölja sin bakgrund – men det räcker egentligen med att inte hålla med dem i deras åsikter för att få höra att man inte är transsexuell.

Jag har ägnat lite för mycket tid och energi tidigare åt att gräla med transfoba f.d. transsexuella, och hade egentligen tänkt låta bli det i framtiden. Däremot försöker jag att upplysa människor om att det finns andra perspektiv, eftersom de ofta får det att låta som att de representerar alla transsexuella och att alla transsexuella delar deras åsikter, när det inte stämmer. Till exempel skrev jag en kommentar på en blogg där bloggaren hade varit på ett möte med några av de här personerna, som är aktiva i den såkallade patientföreningen Benjamin. I inlägget nämndes Benjamins inställning till begreppet transpersoner, så jag passade på att påpeka:

”Det kan vara bra att veta att Benjamin inte representerar alla transsexuella. Det finns många transsexuella som tycker att det är bra att räkna in transsexuella i transpersoner också. Dessutom finns det många fler grupper än transsexuella och transvestiter, men jag vet att en del representanter för Benjamin gör det lätt för sig och säger att alla som inte lever upp till deras idé om vad en transsexuell är är transvestiter.”

Idag såg jag att Susanna Boudrie, som är Benjamins sekreterare, hade svarat på min kommentar:

”Och Immanuel, en del transpersoner gör det lätt för sig genom att hävda att de representerar transsexuella och fd transsexuella. Till skillnad från dig, RFSL, m.fl. hävdar vi inte att vi representerar ngn annan än oss själva.”

Jag vet inte när jag har påstått att jag representerar någon annan än mig själv. Däremot har jag svårt att tolka formuleringen på något annat sätt än att Susanna Boudrie anser att jag inte är transsexuell, vilket jag har hört flera gånger tidigare från Boudrie med vänner. Och om jag inte är transsexuell enligt hennes definition, så får jag inte uttala mig om frågor som bland annat rör transsexuella. Det är alltså plötsligt jag som måste bevisa min transsexualism och få den godkänd av den såkallade patientföreningen för att jag ska anses vara transsexuell i deras ögon. Det räcker inte med att jag vet att jag har transsexualism; det räcker faktiskt inte ens med en diagnos och en påbörjad hormonbehandling för att de ska låta bli att anklaga mig för att utge mig för att vara något jag inte är.

Jag vet att det diskuteras i olika funkisförbund och föreningar om diagnoskriterier och satsningar hit och dit ibland, men jag har svårt att tänka mig att någon sätter sig och skriker rakt ut över att pollenallergiker sprider lögner om allergiker generellt för att det är så många som har pollenallergi som går ut i media och pratar om det och då får folk fel bild av hur det är. Jag har svårt att se någon rasa över att personer med Aspergers syndrom skulle stjäla samhällsresurser från personer med klassisk autism, eller att någon skulle anklaga personer med icke-epileptiska anfall som behandlats för epilepsi innan det stod klart att anfallen var stressrelaterade, för att ha fuskat och ljugit till sig vård. Om det händer så kommer det i alla fall inte från en officiell representant för en förening.

Invändningen är alltid att det är så speciellt med transsexualism, för att folk har såååå mycket fördomar om vad det innebär, så man kan inte jämföra transsexualism med någon annan diagnos alls. Nu råkar det finnas flera andra diagnoser som omgärdas av fördomar, och eftersom jag har en del av dem själv har jag lärt mig att det säkraste sättet att upprätthålla myterna är att vara hemlighetsfulla och stigmatisera allt och alla i all oändlighet. Det är precis det de gör när de de insinuerar att de som lever öppet inte är transsexuella: De försöker lägga munkavle på alla som försöker att förbättra situationen, så att ingenting förändras. Fast i offerrollen? Jajamän!

Ska man vara en patientförening värd namnet vore det kanske på sin plats att läsa på om funktionshinderteori – och sluta med personangreppen mot alla som inte delar ens åsikter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VM i nördighet – från ABBA till magsjuka på två minuter

Vi tittar på ABBA GOLD. Jag säger något om ABBA, och om att de är Dennis favoriter. Två minuter senare beskriver pappa hur Giagi-bakterier-eller-parasiter-eller-nåt slår knut på tarmarna, och att de är vanliga i St Petersburg och Denver, och att han råkade ut för dem i Sudan.

Hur ett samtal om ABBA kunde leda in på magsjuka vet jag inte, för ingen av oss tycker att ABBA är en sjukdom. Däremot är det symtomatiskt för vår familj. Pappa leder gärna in samtalet på bakterier, virus, Sudan och Småland. Jag pratar helst om ord och diagnoser, så jag ska inte säga något.

Min pappa är infektionsläkare, om någon missat det. Det är inte ärftligt – men tackolov är nördighet det.

Tjejen som bara kunde gå baklänges och en bakåtsträvande bluffläkare

Mitt under den den värsta svininfluensahysterin och vaccinationsfobiepidemin i höstas dök det upp en såkallad nyhet som antagligen fick en del att bestämma sig för att avstå från vaccinet: 26-åriga Desiree Jennings hade tagit en vaccinspruta mot den årliga influensan, och tio dagar senare fick hon problem med skakningar, spasmer och kramper. Hon hade svårt att tala också, men symtomen försvann helt när hon gick baklänges eller sprang. Både Jennings och hennes läkare hävdade att det var dystoni, en sällsynt neurologisk funktionsnedsättning. Aftonbladet hakade på, och Metro.

Första intervjun med Desiree Jennings

Redan då höjdes en del kritiska röster, men de drunknade i mängden. Själv är jag ingen läkare, men nog hade även jag en del funderingar. Olov Sydow, docent i neurologi, uttalar sig på Second Opinion och hävdar att dystonin förmodligen är psykogen. Jennings har inte den typen av symtom som utmärker någon vanlig form av dystoni; till exempel brukar de komma smygande och inte så plötsligt. Mats Reimer som bloggar på Dagens Medicin är också väldigt skeptisk.

Sedan fick Jennings hjälp av Dr Buttar (inte läkare, utan osteopat, enligt Reimer) som behandlade henne med bland annat tryckkammare och andra metoder, och hon visade sig göra stora framsteg.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=oRw5s_04lMw]

Nyhetsinslag om den ”framgångsrika” behandlingen

Den doktor som behandlade Jennings hade hon fått kontakt med via Jenny McCarthy, och redan där borde det ringa varningsklockor. Jenny McCarthy är fotomodell och skådespelare, men också ett välkänt namn i autismsammanhang. Hon hävdar att hennes son Evan fick autism av vaccin, men som han sedan blev botad ifrån. Jenny McCarthy och hennes pojkvän Jim Carrey har sedan engagerat sig i den rörelse som uppfattar autism som något odelbart negativt men samtidigt möjligt att bota. Hon driver organisationen Generation Rescue vars huvudteser är att vaccin och felaktig kost orsakar autism, men att avgiftning och vissa kostomläggningar kan ta bort symtomen helt. Det faktum att den enda studie som verkligen har sagts kunna bevisa sambandet mellan vaccin och autism visat sig vara rent forskningsfusk, och att tidskriften The Lancet som publicerade studien 1989 nu drar tillbaka den, hindrar uppenbarligen inte McCarthy och hennes vänner.

Det verkar ha varit ungefär samma sorts behandling som autister får som Dr Buttar gav Jennings. Tryckkammare och ”chelation therapy” är behandlingsmetoder som Generation Rescue och Autism Speaks förespråkar. Nu visar Nyheter24, som tidigare gått på historien om vaccinreaktionen, en intervju som sägs bevisa att Jennings bluffar.

Intervju med Jennings där diagnosen ifrågasätts

Det trista är att filmen får det att framstå som att det är Jennings som medvetet lurar folk att tro att hon är sjuk, när det är uppenbart att hon har symtom. Sedan kan de ha psykiska eller fysiska orsaker, men det är en annan sak. Den som däremot borde ställas till svars är hennes såkallade läkare. Om det nu är så att Jennings trodde att hon hade dystoni fast det var psykiskt, och hon också trodde att Dr Buttar kunde bota henne, så är det inte så konstigt om behandlingen ”fungerade”. Det är så placebo fungerar ju.

För McCarthy och de andra som tror att autism kan botas hade Jennings varit två flugor i en smäll: Först ett bevis för vaccinets skadeverkningar, och sedan ett bevis för att behandlingsmetoderna fungerar. Nu är historien inte särskilt övertygande, även om den säkert har spätt på folks rädsla – men är det någon som borde utmålas som en bluff i det här sammanhanget är det den såkallade doktorn, och inte patienten. Den såkallade nyheten visar att journalister är dåliga på källkritik, och att de är tacksamma offer för sensationslystna bluffläkare.

Uppdatering: Även Expressen väljer vinkeln att det är Jennings som bluffar. Sorgligt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Låt politikerna gå före i vaccinationskön – mot psykofobi

Var fjärde svensk har någon gång psykiska problem. Var fjärde svensk kan däremot inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom. Var fjärde svensk skulle inte bjuda hem en person som varit patient inom psykiatrin, om de blev grannar. Var fjärde svensk skulle inte kunna tänka sig att bo nära en person som har psykiska problem. Var fjärde svensk instämmer inte i påståendet ”Vi måste inta en mer tolerant inställning till människor i vårt samhälle, som har en psykisk sjukdom”. Det är inte samma personer det handlar om, tvärtom: De som har personliga erfarenheter av psykisk ohälsa, eller som har erfarenheter av anhöriga eller arbetskamrater med psykisk ohälsa, eller som har utbildning inom eller har jobbat i till exempel psykiatrin, har mindre fördomar.

Handisam har släppt en rapport om människors attityder till psykisk ohälsa, och det är rätt sorglig läsning – men samtidigt förståeligt när man tittar på definitionerna av begreppet ”psykisk sjukdom”: 97,6% anser att schizofreni är en psykisk sjukdom, och 96,8% att Bipolärt syndrom (manodepressiv sjukdom) är det, men sedan sjunker talen. Drygt tre av fyra anser att depression är en psykisk sjukdom, och inte ens hälften att alkohol- och drogmissbruk är det. Däremot är det inte ens en tredjedel som anser att ”sorg” eller ”stress” är en psykisk sjukdom. Fullt förståeligt, eftersom det är såna ord som kan betyda så många olika saker. Det är skillnad mellan att sörja en gammal släkting som dött fridfullt efter ett långt och rikt liv, och att sörja sitt barn som valde att ta sitt eget liv. Det är skillnad mellan att springa till bussen varje morgon och att vara vaken tre dygn i sträck, jobba hundratimmarsveckor som standard och aldrig sova ut på flera år. Och det är skillnad mellan att sörja eller stressa när man är stabil i grunden, och när man redan är känslig.

Det är väl också det som är det stora problemet med begrepp som ”psykisk sjukdom”: Man lägger så olika betydelser i ordet. Jag kan förstå att människor tycker att en person med en pågående psykos är skrämmande, men det är inte samma sak som att personer i psykostillstånd alltid är farliga för omgivningen, och definitivt inte att alla med psykiska problem, psykisk ohälsa, eller psykisk sjukdom – vad man nu kallar det – är det.

Stigmatiseringen av psykisk ohälsa är enorm. Var tredje svensk anser inte att psykisk sjukdom är som vilken sjukdom som helst, enligt undersökningen, och jag håller med – fast av andra skäl. Det är inte för att psykiska problem i sig är annorlunda från fysiska, tvärtom. Den stora skillnaden mellan psykiska och kroppsliga sjukdomar är att de senare sällan är tyngda med skuld och skam. Undantagen* är till exempel fetma, och vissa ovanliga eller svårdiagnosticerade sjukdomar som ger symtom som kan uppfattas som psykiska: Trötthet, yrsel, illamående och värk går ofta lätt att bortförklara, om läkaren är på det humöret. Såna sjukdomar har en viss psykstämpel, och det är därför de är så tabubelagda.

Psykisk ohälsa smittar inte via luften. Psykofobi däremot, är extremt smittsamt. Handisam och nätverket NSPH driver ett projekt som ska vaccinera människor mot psykofobi, och jag hoppas att politiker får förtur i vaccinationskön den här gången. Det lär de behöva.

***

*) Jag är medveten om att även sjukdomar som förknippas med sexualitet och kön är tabubelagda, men även en del av dem räknas – eller har räknats – som psykiska av vården. Transsexualism, till exempel; att vara född med en felkönad kropp och behöva en könskorrigering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ulf Olsson och medias Norman Bates-komplex

Ulf Olsson är död. Han, som dömdes mot sitt nekande för två uppmärksammade mord för fem år sedan, har förmodligen tagit sitt eget livRättspsykiatriska kliniken i Sundsvall.

Jag skriver han, eftersom det förmodligen var så Ulf Olsson själv såg sig. För trots att skvallertidningarna under rättegångarna för fem år sedan frossade i spekulationer om att han skulle ha varit transsexuell, och han själv ska ha berättat om det, så var det inget han höll med om mot slutet. I alla fall inte i sitt allra sista blogginlägg:

Skärmdump av Ulf Olssons sista blogginlägg

Ulf Olssons sista blogginlägg

”En annan undersökning som gjordes kunde konstatera att jag har en sjukdom som heter Gynekomasti, det vill säga att jag har utvecklat bröst. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gynekomasti Detta utnyttjades genast av Sten Levander som då påstod att jag var transexuell, ville byta kön och att transsexualism var en psykisk sjukdom. Jag har aldrig haft någon önskan om att få byta kön. Utan att ha gjort några ytterligare undersökningar eller hört om min åsikt så skriver läkarna in i min journal att jag har denna ”psykiska sjukdom” som heter transsexualism och har en önskan om att få byta kön. Vid samtliga länsrättsförhandlingar så bekräftar sakkunnig denna ”sjukdomsbild” samt föreslår tvångsmedicinering för att få mig till att tala.”

Skärmdump från Ulf Olssons sista blogginlägg

Ulf Olssons sista blogginlägg

”Här sitter jag i en förutbestämd förvaring resten av livet för att bli kränkt av en maliciös personal, förnedrad för brott jag inte gjort mig skyldig till, påhittade symptomen på sjukdomar som t.ex. transsexualism.”

Jag har definitivt inte alla fakta på bordet här i just Ulf Olssons fall, men det låter mycket märkligt överhuvudtaget. Det är definitivt inte så det brukar gå till att ställa diagnosen transsexualism; den diagnosen brukar vara hett efterlängtad och ha ställts efter minst ett års utredning hos en specialist, och också vara det som ger en möjlighet att få påbörja hormonbehandling för en könskorrigering. Även om den formellt sett räknas som en psykiatrisk diagnos, och det brukar vara en psykiater som ställer diagnosen, fungerar den inte i sig som en förklaring på att man har allvarliga psykiska problem. Många transsexuella är deprimerade, men det är ofta framförallt en reaktion på omvärldens trångsynthet.

Dessutom har journalisterna som skrev om det då blandat ihop korten. Man drog till exempel upp detaljer om hans kroppsliga utveckling som något slags bevis, fast transsexualism inte alls har med det att göra. Hur ens kropp utvecklas under puberteten säger ingenting om huruvida man är transsexuell eller inte, till exempel. Var det hela gått snett – i media eller under själva undersökningen – vet jag inte, men att man har gjort intrång i Ulf Olssons privatliv är helt klart.

Ulf Olsson är död. Oavsett om han var skyldig eller inte, och oavsett vilka diagnoser han hade formellt och vilka diagnoser han borde ha haft, och oavsett hur sjuk eller frisk han var och vad allt berodde på, så är det hela en fem år gammal rättsskandal. Att Expressen skrev ut rubriker som ”Helén-mannen på väg att bli kvinna” är en skam för dem. Idag skulle de förhoppningsvis ha varit lite tystare om den biten, ifall ett liknande fall skulle ha kommit upp. Kunskapen om HBT-frågor har ökat, och dessutom möjligheterna att direkt kritisera dålig journalistik, tack vare sociala media. Därför vore det nästintill omöjligt att sprida såna rykten idag, på samma sätt.

Stigmatiseringen av könsöverskridande som sammankopplat med våldsamhet tillhör sånt som jag hoppas vi kan lägga bakom oss för gott. Journalisters Norman Bates-komplex vilar tungt över slutet av 1990-talet, och även de första åren av 2000-talet. Låt det stanna där.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Problemet med män är delvis löst – ”bögar” får ge blod

Det har varit lite märkligt förut: Socialstyrelsen hade ett strikt förbud för alla män som någonsin haft sex med en annan man att ge blod – men de kunde inte definiera vad en man var. Nu har de i alla fall bestämt sig för att en man som haft sex med en annan man får ge blod efter ett års avhållsamhet. I ett pressmeddelande skriver Socialstyrelsen:

”De nya föreskrifterna betyder att sexuellt riskbeteende –  inte sexuell läggning eller grupptillhörighet – ska vara styrande för riskbedömningen för vem som ska få bli blodgivare. En särskild karensregel införs och innebär att personer som har haft ett sexuellt riskbeteende tillfälligt kan stängas av som blodgivare under ett år. Dit räknas bland annat män som har haft sex med män.”

Det är skitbra att de äntligen gör upp med de gamla reglerna från åttiotalets aidsskräck, men jag saknar fortfarande en definition av vad en man är – och av vad sex är med, för den delen. Men Socialstyrelsen förespråkar individuella bedömningar istället för generella regler. Det innebär, som jag tolkar det, att det är fritt fram att försöka bli blodgivare för den transperson – eller den partner till en transperson – som i övrigt lever upp till kraven.

Bara jag får ordning på mina egna hormonvärden ska jag själv göra ett försök – för gratis fobiträning för nålrädsla är faktiskt inte så dumt.

Bra bloggat, de flesta skeptiska: Hjärtat bankar, Automagical markers, I am shit but at least I am me. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar mig om jag känner någon som ”lider av Aspergers syndrom”. Visserligen känner jag många som har asperger, men jag brukar inte fråga dem om de lider av det. Själv lider jag i alla fall inte av min asperger.

Det har varit svårt för mig att veta hur jag ska prata om asperger på något annat sätt än i form av ”syndromet”. Å ena sidan vet jag att människor har behov av stöd och insatser, och då måste man ha en diagnos – men å andra sidan är asperger i mångt och mycket snarare ett sätt att fungera på än något funktionshinder. Från vårdens sida har man försökt att bena ut det, och i det tredje diagnoskriteriet slår man fast:

”Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”

Det är alltså så att om man passar in på alla kriterier i övrigt, men inte egentligen har någon ”nedsättning av funktionsförmågan” så kvalificerar man inte för diagnosen Aspergers syndrom. Massor av människor har en aspergerpersonlighet, men inte några större svårigheter – och de människorna får alltså inte heller någon diagnos.

Det här var en av de sakerna som kom upp igår, när jag lyssnadeTorbjörn Anderssons fenomenala föreläsning om ”Radikala perspektiv på asperger och högfungerande autism”. Torbjörn använder nämligen ordet asperger i en vidare bemärkelse, och inte som en förkortning för Aspergers syndrom. Det han menar är snarare det som man kanske borde kalla aspergerpersonlighet; människor som fungerar på ett visst sätt – oavsett om de har en diagnos eller inte, och oavsett om de uppfyller det tredje diagnoskriteriet eller inte.

Att se asperger som en personlighetstyp istället för en störning är grundförutsättningen för att verkligen kunna prata om positiva sidor, möjligheter och begåvningar. Det gör det också möjligt att kunna diskutera aspergerdrag hos kända personer som inte fått någon formell diagnos: Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton och Emily Dickinson levde alla på den tid då ingen diagnos fanns att ställa, och många av dem hade kanske inte heller tillräckligt för att få en diagnos – men det faktum att så många av de stora vetenskapsmännen, författarna, konstnärerna och kompositörerna i historien hade autistiska drag är ändå något som är värt att fundera över.

Problemet med att se autismspektrum ur ett strikt medicinskt perspektiv – som något som ofelbart är en störning och helst borde gå att förebygga eller bota – är att man direkt diskvalificerar alla som är ”för duktiga” för att räknas in. Därmed förstör man möjligheten att se bakåt och upptäcka den autistiska historien, och man hindras också från att läsa in autistiska drag – eller bokstavsdrag generellt – i framgångsrika människor som lever idag: De är ju inte störda, de har ju inget handikapp, de är ju lyckade. Det är inget fel på dem…

Att diskutera varför en känd person gör si eller så, och säga ”hon fick ett DAMP-ryck och skrev mästerverket på tre dygn”, eller ”hans förmåga att föreläsa är verkligen autistisk!” är inte självklart smickrande, hur mycket jag än önskar det. Men Torbjörn Andersson har verkligen en autistisk förmåga – inte savant, men autistisk på så sätt att han vet vad han pratar om och att det är det han brinner för. Asperger är förmodligen ett av hans specialintressen, och det märks.

Jag vill att det ska gå att prata om asperger och ADHD som något mer än diagnoser, utan att för den skull förminska betydelsen av den hjälp man kan behöva. Jag vill att det ska vara självklart att det inte är något negativt att ha autistiska drag. Jag vill att folk slutar vara rädda för att stämplas som psykiskt sjuka, som störda, som handikappade. Eller som jag precis upptäckte att min kompis Jörgen hade skrivit på min Facebook:

”Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,