Tag Archives: självhjälp

Tips på nyårslöften för dig som inte vet om du orkar ett år till

Jag vet att jag haft nästan orimligt mycket tur i livet, och att det inte är alla förunnat att behöva en könskorrigering. Jag vet att det kan låta provocerande, men jag säger det eftersom jag jämför mig med mina vänner och bekanta som är cispersoner och har till exempel borderline eller bipolär sjukdom. Deras ångest och självdestruktiva impulser liknar de som jag själv haft under så många år – men de kan inte lösa sina problem genom en könskorrigering, eftersom det inte är kroppen som är grundproblemet för dem.

En könskorrigering är inte en enkel lösning även för den som verkligen behöver det, såklart. Det är ingen snabb utväg – men jag hade ingen aning om att den skulle vara så effektiv. Jag är till exempel inte det minsta självmordsbenägen längre. Jag har vant mig av med mycket av det som jag förr tog för givet, och tränat bort många självdestruktiva beteenden de senaste fem åren. Det är i och för sig inte bara på grund av könskorrigeringen; mycket är tack vare bloggandet, och alla fina människor som stöttat mig. Ni är underbara!

Såhär på nyårsdagen tänker jag såklart tillbaka på hur de senaste åren har sett ut, och på mina nyårslöften som brukar ha temat ”var snällare mot dig själv”. För fem år sedan ”räckte” det med att lova att inte ta livet av mig under hela året. Det var det svåraste löftet jag gett, men det fungerade så bra att jag kunde lova detsamma året därpå. Sedan har det bara fortsatt. Under 2011 var löftet ”Jag lovar att ta vara på livet bättre”, och det tycker jag definitivt att jag har gjort.

Så jag tänkte ge några förslag på nyårslöften, ifall ni har svårt att komma på något. Framförallt för dig som undrar om du kommer orka ett år till. Du kan till exempel lova dig själv:

  • Att inte ta livet av dig. Åtminstone vänta ett år till; sedan kan du fatta ett nytt beslut. Låter det oändligt långt? Kanske en månad i taget känns mer överskådligt. Eller en vecka. Eller en dag, åtminstone. Sedan kan du besluta igen. Och igen, och igen, tills den dag då du inte ens behöver besluta längre utan fortsätter leva av ohejdad vana.
  • Att sluta självskada (oavsett hur du brukar självskada). Det är inget som händer över en natt och man brukar behöva professionell hjälp med det – vilket leder mig in på nästa punkt:
  • Att söka hjälp, ifall du inte redan har gjort det.
  • Att ifall du inte får den vård/stöd du behöver: börja säga ifrån och var en ”jobbig” patient/brukare, hellre det än att ta ut frustrationen på dig själv.
  • Att hitta något (minst en sak, men helst fler) som får dig att må bättre, och som inte är skadligt. Det kan vara att bada skumbad (om du har badkar), att gå ut och gå, att lyssna på musik, att måla tavlor, att blogga, att smsa med vänner… Och att sedan unna dig att göra det, även när du mår dåligt. Gör det just när du mår dåligt, för att vinna tid: för att stå ut i några timmar, tills den värsta ångesten lägger sig. Och unna dig att göra det även när du mår bra också, såklart.
  • Att förlåta dig själv för saker du gjort som kanske inte var så bra. Det viktiga är inte att inte göra misstag, utan att inte låta ångesten över dem ta över ens liv.
  • Att sluta med ovanan att döma dig själv. Det är precis som självskadandet en ovana som kan ta lång tid att bryta.
  • Att helt enkelt försöka vara mer självkonstruktiv, och vara snällare mot dig själv.

De tre sista punkterna är de som jag själv jobbar mest på numera. Ibland blir jag frustrerad över hur svårt det är att ändra sitt sätt att tänka. Det har tagit fem år hittills, och jag är långtifrån fri från tvångstankar och tvångshandlingar. Men jag lever – och om jag får bestämma, så tänker jag fortsätta med det i många år till. Alltid något.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Psykisk ohälsa – en garanti för dålig kroppsvård?

Idag skriver Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm i SvD om att personer med psykiska funktionsnedsättningar får sämre vård vid kroppsliga sjukdomar än andra:

”av de psykiskt sjuka som får stroke dör 30 procent fler inom tre månader, jämfört med övriga befolkningen. Personer med psykisk sjukdom som får lungcancer löper 50 procent högre risk att dö än andra lungcancerpatienter. Psykiskt sjuka blir dessutom i högre utsträckning inlagda på sjukhus för somatiska sjukdomar som med adekvat behandling hade kunnat tas om hand i den öppna vården.”

Botemedlet är att anpassa den kroppsliga vården efter patienternas behov:

”Vården har ett ansvar för att fånga upp de psykiskt sjukas hela sjukdomsbild. Det kräver utvecklade rutiner för samarbete mellan primärvård, psykiatri och somatisk specialistvård. Här har landstingen mycket kvar att göra.

Personer med psykiatrisk diagnos måste få mer tid i primärvården och i den somatiska specialistvården. En sammansatt sjukdomsbild och en rad riskfaktorer kräver mer resurser och ett större ansvarstagande från vården. Läkaren kan inte nöja sig med att sätta receptet i handen på patienten. Mer kraft måste läggas på uppföljning av den kroppsliga behandlingen, kanske krävs tätare återbesök än för andra patienter.

Det är oacceptabelt att psykiskt sjuka får sämre somatisk vård än andra. Socialstyrelsen och vårdgivarna har ett gemensamt ansvar för att eliminera ojämlikheterna.

Socialstyrelsen kommer det närmaste året att göra ytterligare uppföljningar och analyser för att ta reda på mer om vad som ligger bakom skillnaderna i vård och dödlighet i kroppsliga sjukdomar hos psykiskt sjuka. Det är också ett viktigt granskningsområde för Socialstyrelsens tillsyn, till exempel när myndigheten inspekterar vårdkedjan och förekomsten av vårdplaner för personer med psykisk funktionsnedsättning.”

Min gissning är att de – bortsett från rent medicinska riskfaktorer – kommer att hitta ett antal olika orsaker:

  • Personal i den kroppsliga vården är sällan kompetenta att möta patienter som har särskilda behov, och rutinerna är usla på många håll. Till exempel är grundläggande kunskap om hur man kommunicerar med patienter som har svårt att koncentrera sig eller minnas inget man kan ta för givet*, och att få ”tolkhjälp” är inte alltid självklart. För mig har det till exempel oftast handlat om att vara tvungen att försöka hitta en tid då mina boendestödjare kan följa med, vilket inte är det lättaste med mindre än några veckors varsel. Personliga ombud kan ibland göra såna saker, men det finns inte på alla orter och det är olika från kommun till kommun hur man tolkar deras arbetsuppgifter. Numera har jag fått ledsagning beviljad enligt LSS, men det är tack vare att jag har en aspergerdiagnos.
  • Vården överhuvudtaget är nedbantad och det krävs att man står på sig, slåss och tjatar för att få hjälp.
  • De patienter som faktiskt står på sig riskerar att få sitt beteende – att hävda sin rätt som patient – tolkat som ett psykiskt symtom, till exempel som tvångsmässig trotsighet eller som att man är uppslukad av sin offerroll. Detta gäller i ännu större utsträckning de som redan har en historia som psykpatient.
  • Personer med psykiska problem har ofta svårt att få livet och vardagen att fungera. Att bli tillsagd att börja träna när man knappt orkar kliva ur sängen, eller att få höra att man måste sluta med godis när man knappt kan bre en macka, kommer inte att ge någon effekt om man inte får det stöd man behöver i övrigt.

Och, såklart:

  • Det är ganska stor risk att vårdpersonal i den kroppsliga vården bedömer att ett visst problem eller symtom är psykiskt betingat, i synnerhet om de vet att patienten har psykiska problem, när det egentligen inte är det. Samtidigt är kunskapen om kroppsliga problem liten inom psykiatrin.

Jag skulle säga att kroppslig vård ofta är otillgänglig för personer med psykiska funktionsnedsättningar, och det beror både på landstingen och på kommunerna (som är ansvariga för insatser som boendestöd, till exempel). Utan att måla fan på väggen så tror jag att en fungerande stödapparat (till exempel soc och psyk) skulle spara samhället massor av pengar.

*) Det finns de som är fantastiska, såklart, och de som är mindre fantastiska. En läkare som blir irriterad av att vara tvungen att förtydliga sig/sammanfatta det de precis har sagt/skriva ner några ord på en lapp är ingen bra läkare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag har tröstat mig med skuldkänslor

Igår var det KBT igen, för nästnäst sista gången. I två veckor hade jag tränat på att enbart oroa mig på toaletten, och det fungerade hyfsat. Jag kan lägga undan orostankarna när de kommer och oroa mig mer effektivt kortare stunder i taget. Däremot har jag insett att jag verkligen tröstar mig med att döma mig själv. Jag har gått från att tänka

Jag vet inte om jag har gjort fel. Jag har nog sårat X nu. Hen tog nog illa upp. Åh, så typiskt mig, varför säger jag alltid så elaka saker? Jag är ond. Jag är en demon. Jag förtjänar inte att leva. Varför har jag inte tagit livet av mig än?

till att tänka

Jag vet inte om jag har gjort fel. Jag har nog sårat X nu. Hen tog nog illa upp. Ja, jag gjorde kanske fel. Det är mänskligt. Jag är människa, och jag gör fel. Jag sårar folk ibland, och jag får lära mig att leva med skulden.

Den förändringen har tagit några år, och är ett enormt framsteg såklart. Men det räcker inte. Min psykolog brukar prata om orostankar, och om tröstetankar som man använder för att försöka slå bort orostankarna. Om jag till exempel hade följt de råd som en del personer har gett mig tidigare hade jag kanske istället tänkt såhär:

Jag vet inte om jag har gjort fel. Jag har nog sårat X nu. Hen tog nog illa upp.

Nejdå, det är ingen fara. Jag överreagerar. Hen tog nog inte illa upp alls. Det ordnar sig.

Jo, jag tror det, för hen fick något konstigt i blicken. Någon muskel i ögonvrån ryckte till, jag såg det. Hen var på väg att börja gråta.

Men hen log ju. Hen förstod att jag inte menade något illa.

Vem är jag att avgöra om hen inte blev sårad? Jag har ju Asperger, jag är socialt inkompetent och kan inte läsa av människor.

Då hade jag försökt att trösta mig själv, utan att det fungerade. Istället ska jag utsätta mig för oron och stanna i den. Bekräfta oron och känna efter hur den känns, istället för att haka upp mig på vad som egentligen hände. Utsätta mig för känslan av att jag kanske har gjort fel.

Men på sistone har jag haft en känsla av att jag faktiskt använder det som en tröstetanke, för att jag har varit snabb med att utgå ifrån att jag faktiskt har gjort fel. Det är lättare att ta in ATT jag sårar människor än att ta in att jag inte vet NÄR jag sårar människor. När jag berättade det för psykologen gav hon mig i läxa att stanna ännu tidigare i tanken.

Jag vet inte om jag har gjort fel.

I nästan ett dygn har jag provat det, och det är nog den svåraste läxan hittills. Det var så mycket lättare när jag åtminstone kunde bestämma mig för att jag gjorde fel hela tiden. Jag har tröstat mig med skuldkänslor. Nu måste jag lära mig att släppa taget om den tryggheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

En analog kontrollpanel – i bilder

I helgen har jag pysslat lite med att försöka få ordning här hemma – men också att få ordning på ordningsskapandet. Projekt Sanitär Lägenhet är inte på något sätt färdigt, men jag börjar känna att jag har kommit någonstans. Då är det dags att belöna sig själv med lite pyssel, eller snarare tillverkning av hjälpmedel.

Ända sedan jag såg Madeleines fantastiska system med anslagstavlor och skyltar har jag tänkt att jag skulle behöva något liknande. Att försöka hålla allt i huvudet tar en massa tid och energi, och jag har insett att det är ganska onödigt. Jag har visserligen fått ordning på det mesta i datorn, men eftersom min mobiltelefon inte fungerar så bra när det gäller kalendrar och listor så behöver jag en analog kontrollpanel för att inte vara helt borta så fort jag reser mig från datorn.

Sagt och gjort: I lördags gick jag på loppis och fyndade ramar. Tre av dem hann jag göra klart under helgen, och det blev en evighetskalender, ett veckoschema och en projektlista. De två sistnämnda fungerar som whiteboards, fast det är vanliga ramar. Det stora veckoschemat har riktigt glas och den lilla tavlan har plastglas, och båda går utmärkt att skriva på med whiteboardpenna.

Anslagstavlorna i hallen

När jag gjorde projektlistan använde jag bitar av scrapbookingpapper för att göra rutor. Jag tänker att det är lättare att ”hålla ihop” en anteckning om underlaget är inrutat. Mitt bildminne är nämligen effektivt men inte särskilt ”bredsynt”, så jag måste skriva korta rader för att kunna memorera anteckningen i en enda bild.

Veckoschemat ser ut lite som de pedagogiska scheman som finns som hjälpmedel, men jag har en egen färgkombination. Det gör mig nämligen alltid så förvirrad när jag ser ”riktiga” veckoscheman, eftersom dagarna har fel färger. Till exempel är det för mig självklart att fredagar är rosa och lördagar lila – och om schemat säger att lördagar är rosa så blir det kaos i min hjärna. Jag var visserligen tvungen att anpassa nyanserna lite för att jag inte hade senapsgult och havsgrönt papper, men blekgult och blått är i alla fall ganska nära. Det här schemat är inte tänkt att vara fullständigt, eftersom det mer avancerade schemat ändå finns i datorn. Däremot skriver jag in sånt som avviker från den vanliga rutinen, till exempel ändrade tider.

Evighetskalender

Evighetskalendern bygger även den på samma färgsystem, och det tog ett tag att komma på hur jag skulle göra den. Jag ville kunna flytta om siffrorna så att de stämde med vilken månad det än var, och jag förstod att det skulle gå bäst med magneter. Till slut kom jag på att jag har väldigt mycket värmeljus; både utbrunna och nya. Det visade sig att även om själva metallburken som ljuset ligger i inte är magnetiskt, så är den lilla plattan som veken sitter på det. Bingo.

Evighetskalender

  • En tavelram (det gör inget om glaset är repigt)
  • Papper till ramen
  • 33 värmeljus (utbrunna eller nya)
  • Piprensare i sju olika färger (2-3 stycken av varje färg)
  • 33 små magneter
  • Limpistol med smältlim
  1. Börja med att dela på värmeljusen, och snoppa av veken från den lilla metallplattan som den sitter fäst vid. Du kommer att behöva alla 33 plattorna, men bara 31 av burkarna.
  2. Lägg ut plattorna på ramen som de ska ligga. Jag fick dem på rätt plats genom att ta den fula affischen som hade suttit i ramen och vika den ett antal gånger och sedan veckla ut den igen och lägga den under glaset. På så sätt hade jag linjer som stöd för att hitta rätt. Börja med att lägga de två mellersta raderna, med sju plattor i varje. Fortsätt sedan med de två andra raderna som också har sju plattor, och till sist den översta raden som har tre plattor längst ut till höger, och den understa raden som har två plattor längst ut till vänster.
  3. När plattorna ligger i rätt ordning är det bara att limma fast dem. Jag såg till att den lilla spetsen hamnade ner mot glaset och omgärdades av rejält med lim, så att det blev en så bred och plan bas uppåt som möjligt.
  4. Böj till siffrorna av piprensare, och limma fast i botten av ljusburkarna. Egentligen sitter de rätt bra om man bara klämmer in dem, men för att vara på den säkra sidan ifall duttade jag i lite lim.
  5. Vänd burkarna med botten upp, och limma fast magneterna.
  6. Klipp av alla lösa limtrådar som lätt blir när man håller på med limpistol, och torka rent glaset.
  7. Lägg papperet du vill använda i ramen och rama in som vanligt. Häng upp tavlan, och sätt dit siffrorna.
  8. Se till att du har någon bestämd plats alldeles i närheten där du kan förvara nummer 29, 30 och 31 de månader som har färre dagar.

Jag vet att det är dagisnivå på piprensare, men eftersom jag aldrig har gått på dagis så har jag mycket att ta igen. Nu har jag i alla fall bättre möjligheter att hålla någon slags ordning hemma. Det man inte har i huvudet får man ha i datorn, i mobilen – eller på väggen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Thinking outside the box might be facilitated by having a somewhat less intact box”

Jag brukar ju prata om Lagen om missfoster; den som säger att ”fula” och udda människor förväntas vara genier. Även om det säkert stämmer ibland, så är det grovt förenklat och fördomsfullt att tro att bara för att en person beter sig avvikande så måste hen vara överbegåvad.

Nu finns det forskning som visar att det kanske ligger något i det, på sätt och vis. Svenska forskare har kommit fram till att psykiskt friska med hög kreativitet har ett dopaminsystem som liknar det hos personer med schizofreni, och att det även kan ha betydelse för bipolär sjukdom:

”Studien visar att högkreativa människor som lyckades bra på divergenta tester hade lägre täthet på dopamin D2-receptorer i hjärnområdet thalamus än vad lågkreativa hade. Även schizofrena har låg täthet av D2-receptorer i thalamus. Ett fynd som antyder en tänkbar orsak till kopplingen mellan psykisk sjukdom och kreativitet, säger Fredrik Ullén.

Thalamus är det område i hjärnan som fungerar som ”reläcentral” där information filtreras innan den når områden i hjärnbarken, som bland annat används för tänkande och problemlösning.

Färre D2-receptorer i thalamus ger förmodligen mindre filtrering av signaler och därigenom ett ökat informationsflöde från thalamus, säger Fredrik Ullén och berättar vidare att det i sin tur skulle kunna vara en mekanism som ligger bakom både friska högkreativa människors förmåga att se många ovanliga samband i en problemlösningssituation och de bisarra associationer man finner hos psykiskt sjuka.”

Däremot poängterar Fredrik Ullén, en av forskarna, att personer som är sjuka inte nödvändigtvis kan få utlopp för kreativiteten:

”Blir du sjuk är det svårt att vara kreativ med de svåra problem man dras med. Däremot så har briljanta personer oftare psykisk sjukdom i släkten och de kan oftare än andra drabbas av psykisk sjukdom under perioder i livet.”

och Rakel Lundgren på Schizofreniförbundet säger:

”det kreativa kan förvandlas till vad som helst, det är inte alla gånger positivt att man är kreativ”

Hursomhelst är det väldigt intressant forskning, men det får mig att undra hur det hänger ihop med stigmatiseringen av psykisk ohälsa. En artikelserie i SvD har belyst hur ojämlik sjukvården är, och lyft fram att en patients utbildning och klassbakgrund gör stor skillnad. Högutbildade söker oftare vård utan att vara sjuka, och har lättare att få till exempel remisser och dyrare behandlingsalternativ. Det handlar om att kunna tala för sig.

De har framförallt berättat om den kroppsliga vården, men jag tror att detsamma gäller även inom psykiatrin. Är man högutbildad, vältalig, påläst – och samtidigt lugn och beter sig ”sansat” så har man störst chanser att ta sig fram som patient. Är man bohemisk, konstnärlig, impulsiv och känslosam – egenskaper som ofta sammanfaller med kreativitet – blir man lätt sedd som mer instabil än man faktiskt är, enligt mina erfarenheter.

Jag håller själv på att lära mig att tygla min kreativitet, eftersom jag har fattat att det är när kreativiteten får för stort spelrum som jag blir manisk. Därför är det inte särskilt förvånande att man har hittat en biologisk koppling mellan kreativitet och ”galenskap”. Däremot är jag övertygad om att lösningen inte är att döda kreativiteten för att bli av med problemet. Det har jag redan försökt.

Fredrik Ullén tror att det kan finnas en poäng med att generna för schizofreni och bipolär sjukdom har överlevt:

”Vi tänker gärna på psykiska sjukdomar som något som bara är negativt och så är det förstås för dem som drabbas. Men här ser vi att vissa egenskaper som psykiskt sjuka har delas av högkreativa och vissa gener som kan leda till psykisk sjukdom kan vara bra i vissa sammanhang.”

och han citeras i pressmeddelandet:

”Thinking outside the box might be facilitated by having a somewhat less intact box”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I mörkret kan ingen se att du är blind – eller att du har ADHD

I femton dagar har jag famlat mig fram i tillvaron. Jag går runt i ett halvdis och ett mörker om vartannat. Mina glasögon är nämligen trasiga, och i väntan på nya bågar växlar jag mellan att vara utan och att använda mina slipade  (och väldigt mörka) solglasögon.

Det går sådär. Jag är inte synskadad i medicinsk bemärkelse, utan tar mig fram tillochmed i min röriga lägenhet utan att välta särskilt många fler saker eller snubbla oftare än vad jag gör med glasögon. Jag kan läsa texten på skärmen om den inte är för liten eller skriven med för långa rader, i synnerhet om jag blundar med högerögat och lutar mig fram. Jag kan se skillnad på en gaffel och en sked, och jag kan skriva det här blogginlägget. Framförallt går det för att jag vet att det är tillfälligt. När jag får hem mina nya glasögon kommer det att fungera bättre, och jag kan skjuta upp vissa uppgifter tills dess.

Betyder detta då att jag skulle kunna säga att jag vet hur det är att vara synskadad och att jag kan förstå hur det är att vara blind? Nej, knappast. Jag har inte perfekt syn, men den faller inom det som räknas som normalt. Betyder det att jag plötsligt har fått ökad förståelse för hur det är att leva med nedsatt syn? Nej, egentligen inte. Jag har ju dessutom gått igenom en sån här period för åtta år sedan, när mina första bågar gick sönder. Inte ens då kan jag påstå att jag fick någon slags uppenbarelse av hur otroligt otillgängligt samhället är. Det visste jag nämligen redan. Jag har ju det som kallas för ”kognitiva svårigheter” och ”perceptionsproblem”, och de kan inga glasögon i världen göra något åt.

Det jag däremot har funderar över är likheterna mellan att ha nedsatt syn och att ha den sortens perceptionsproblem som är vanliga vid till exempel Aspergers syndrom, som jag har. Till exempel är det bra för många med tydliga markeringar som visar var det finns trösklar och trappsteg, och att stökiga miljöer med hög ljudnivå gör det svårt att orientera sig gäller för personer ur båda grupperna. Det finns också, såklart, vissa skillnader. En av dem är antagligen att det går att säga ”synskada” utan att någon omedelbart börjar prata om modediagnoser och ”är vi inte alla lite synskadade emellanåt?”. Folk har fattat att det är en viss skillnad mellan att till exempel som jag ha ”normal syn” men behöva glasögon, och att som min vän Marie inte se något alls.

Om man däremot pratar om Aspergers syndrom eller ADHD, så kommer det väldigt ofta någon slags diskussion om diagnosers vara eller inte vara, om man blir hjälpt eller stjälpt, om det är att sjukförklara människor eller ge dem undanflykter, och så vidare i all evighet. Utgångspunkten är alltid att eftersom de flesta människor tycker att de känner igen sig i kortfattade beskrivningar av en viss diagnos, så är den diagnosen meningslös. Tänk om jag skulle säga att eftersom det är så vanligt att använda glasögon eller kontaktlinser idag så är det meningslöst att prata om synskador och ögonsjukdomar.

Barn blir mobbade och kallade för glasögonorm, och ändå har föräldrar mage att släpa med sina telningar till ögonläkare och optiker. De gör det för att de vill sitt barns bästa, för att ge barnet bra förutsättningar – även i de fall då det inte är en fråga på liv eller död utan ”bara” att klara av att ha ett liv. Det brukar de flesta förstå. Få människor skulle påstå att det är barnmisshandel att ge ett barn glasögon när ögonläkaren rekommenderar det. Tvärtom.

Och detta alltså trots att man idag säljer många fler glasögon och gör många fler synundersökningar än vad man gjorde för hundra år sedan. Kontaktlinser fanns inte ens då, och hela den här grejen med att kränga läsglasögon överallt är en väldigt modern företeelse. Det går egentligen runt en massa människor som är synskade-wannabes. Jag själv tillhör de, eftersom jag gått på myten om att man ser intelligent ut i glasögon och dessutom gärna undviker ögonspasmer och huvudvärk. Jag överlever utan glasögon, ju. Det är bara jobbigare utan. Man kan säga att jag har blivit bortskämd med att få se klart och tydligt.

Går det att använda mig som ett avskräckande exempel på varför man borde förbjuda optiker att slentriankränga synundersökningar och glasögon? Går det att visa statistik över hur antalet personer med kontaktlinser och/eller glasögon har exploderat de senaste hundra åren och ta det som bevis för att det bara är en trend, och argumentera för att lägga ner all ögonsjukvård?

Nej, såklart inte. Och lika lite kan man säga att bara för att de flesta människor någon gång har känt något som kanske liknar det som en person med obehandlad ADHD lever med dygnet runt hela livet, så är ADHD en fantasdiagnos – eller att om man släcker ljuset så blir alla människor blinda.

***

Inspirerat av citatet:

”Det är vanligt med koncentrationssvårigheter i dag. Det är nästan som en ADHD-epidemi. Men det beror inte på att vi på något sätt förstört våra hjärnor utan helt enkelt på att kraven ökat och vi känner en obalans mellan vår kapacitet och den börda som läggs på oss.”

Och av Mymlan, Julia, Morrica, Mary och Smulgubbe.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stördhet – vägen till friskdom

Igår bloggade jag om Elisabet Höglunds krönika där hon drar märkliga paralleller och slutsatser om friskdom och sjukdom och ”handikapp”. Samtidigt vet jag att det finns någon slags poäng i det hon skriver; det kommer bara ut så himla dumt. För visst: Det är dumt att slåss för att vara sjuk när man kan slåss för rätten att vara frisk. Om det vore det frågan handlade om. Om det fanns någon direkt motsättning mellan att vara sjukskriven och att bli rehabiliterad. Om det inte faktiskt ibland var så att det ena är en direkt förutsättning för det andra.

Jag har mött personer som har förklarat för mig att jag aldrig kommer att kunna ha ett jobb och heller aldrig kommer att kunna plugga igen, och jag har vägrat ta till mig det. Jag har också mött personer som har förklarat för mig att det enda jag behöver för att klara av precis vadsomhelst är vilja – och när de säger så menar de inte att jag ska klara av saker med hjälp av träning, hjälpmedel, terapi och strategier. Det de menar är att det handlar om attityder. Mina attityder, min inställning. Inte omgivningens på något sätt. Tillgänglighet är ointressant när det stora problemet är att man väljer att vara sjuk.

Jag anser att de båda synsätten är lika förödande, fast det sistnämnda har antagligen skadat mig ännu mer. Det är såna uttalanden som ibland triggar mig att försöka lite för mycket för att bevisa att jag duger, att jag är lika bra som någon annan och att jag minsann inte låter mig hindras av mina egna hjärnspöken – och som också i längden får mig att krascha gång på gång. Och varje gång jag kraschar är det för att jag gjorde något fel. Det är aldrig för att hindren är absurt höga.

Jag läser i DN om Barbara Ehrenreichs nya bok Gilla läget, som handlar om självhjälpsideologin. Böcker, kurser och filmer med övningar och råd och hurtiga tillrop som lovar mirakel är en jättemarknad, både i USA och i Sverige:

”Barbara Ehrenreichs personliga möte med den här kulturen var när hon 2001 drabbades av bröstcancer. Plötsligt befann hon sig i en värld av rosa nallebjörnar där folk pratade om cancern som en möjlighet att blomstra och hitta sig själv – kemoterapi kunde faktiskt ge huden en ny lyster – och blev du inte frisk berodde det antagligen på att du hade fel attityd.

För, och här ligger en annan av de stora nackdelarna med filosofin, om det är upp till individen att skapa sin egen lycka, vems fel är det då om klassresan, giftermålet eller tillfrisknandet uteblir? Just det, ditt eget.”

Var och varannan gång som jag kritiserar framgångsmyten så kommer det välmenande råd om ditten eller datten; saker jag borde förändra i mitt liv. Skaffa mig ett jobb utanför hemmet, helst på heltid. Sköta hushållsarbetet och pappersarbetet helt själv och inte ta hjälp av någon. Börja motionera och skaffa mig en riktig hobby (mina intressen är antagligen oriktiga). Umgås med människor IRL mer. Börja äta tre gånger om dagen samtidigt som jag måste bli mindre beroende av mitt schema. Gå och lägga mig samma tid varje kväll samtidigt som jag måste lära mig att vara flexibel. Tjata mer på vården, och samtidigt försöka att inte ha så mycket med vården att göra för att inte bli passiviserad. Våga gå ut bland folk och trotsa mina rädslor, men samtidigt inte visa några av mina ryckningar eller göra andra saker som folk kan känna sig obekväma med. Utsätta mig för stressande situationer, men aldrig be om – än mindre kräva – att det ska finnas möjlighet att anpassa situationen till en nivå jag faktiskt klarar. Inte kräva att folk ska veta något om hur jag fungerar om jag inte berättar, och inte heller berätta eftersom jag då bara självömkar och fastnar i negativa spiraler.

Det fantastiska är att vad jag än gör så gör jag ju fel. Även när jag själv får för mig att jag lyckats med något så har jag egentligen misslyckats, eftersom jag i grunden har fel inställning. Det räcker nämligen inte med att försöka, eller ens att faktiskt nå sina mål och göra det man vill – man måste vilja rätt saker.

Så ja, på sätt och vis är det faktiskt så det är: Det handlar om att vilja. Och jag vill hellre leva ett liv där jag aldrig mer ligger i en landstingssäng och stirrar apatisk in i väggen oförmögen att tänka en enda tanke till slut vecka ut och vecka in, än att bete mig som folk. Det är sjukdomsförebyggande att inse sin stördhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Superarbetskraft eller supersjukskrivning?

En gång i tiden började jag skriva på en ny kategori i bloggen, som jag kallade DAMPtopia. Jag målade upp bilden av ett tillgängligt samhälle, där det inte var något hinder att vara ”annorlunda”. Tyvärr föll det på en sak: Jag berättade om en vanlig dag i DAMPtopia, och allt gick bra tills jag skulle gå till jobbet. Jag fastnade där; inspirationen tröt. För vad skulle jag ge mig själv för jobb i DAMPtopia? Vad skulle jag jobba med, och hur? Hur skulle jag kunna jobba?

De senaste månaderna har jag inte bloggat så mycket om dampaktivism och neuromångfald som jag egentligen har velat, eftersom jag har fått någon slags mental blockering. Dels har jag upptäckt att jag själv har svårt att acceptera sidor av mig själv som jag trodde att jag faktiskt hade lärt mig att acceptera, och dels har jag fastnat i en osäkerhet inför framtiden. När jag fyller 30 i höst går min aktivitetsersättning ut, och för att få sjukersättning ställs mycket hårdare krav. Är jag frisk nog att kastas ut på arbetsmarknaden? Är jag sjuk nog att få stödåtgärder?

Jag vill så mycket. Jag vill gärna tro att jag har något att bidra med. Jag vill gärna göra saker som jag klarar av, om jag får chansen. Men min osäkerhet över ifall jag klarar det, ifall jag väljer rätt, ifall jag kommer att misslyckas och falla hårt eftersom det sociala skyddsnätet är så grovmaskigt att man nästan ska ha tur om man lyckas bli uppfångad av det – det hindrar mig.

Jag fick ett mail från Torbjörn på Andet, som påminde mig om min osäkerhet. Han har startat ett projekt för att förmedla ”Superarbetskraft”, alltså personer med NPF (som han så fyndigt kallar Nya Psykologiska Funktionssätt, och inte Neuropsykiatriska Funktionshinder) till arbetsplatser som inte ställer orimliga krav på de anställda. Ett lovande initiativ, som verkligen behövs. Jag skulle vilja stå på barrikaderna och berätta om alla fantastiska saker som människor kan göra om de får en chans att göra dem, om de får det stöd och den feedback de behöver, och om de inte ses som en vandrande problemhärd. Jag skulle vilja berätta om alla människor jag känner – en del med officiella diagnoser, andra utan – som gör helt otroliga saker. Men jag skulle också vilja berätta om de svårigheter man kan möta på vägen – och jag skulle vilja göra det utan att låta så otroligt negativ.

För egen del håller jag andan, men jag kan inte blunda så mycket längre. Det är hög tid att börja fundera på framtiden; hur man ska kunna jobba om man inte fungerar riktigt som man förväntas göra. Det kan vara att man är otroligt intelligent och skicklig på vissa arbetsuppgifter, men inte klarar av sociala kontakter så bra. Det kan vara att man kan lösa komplicerade mattetal i huvudet, men inte förstår metaforen ”lägga ihop två och två”. Det kan vara att man är kreativ och jobbar hårt, men bränner ut sig gång på gång för att man inte lyckas slita sig från arbetet för att ta rast eller gå hem i tid. Man måste få odla sina styrkor samtidigt som man får det stöd man behöver. Den tudelning som är idag – antingen är du Frisk eller så är du Sjuk – är skadlig, eftersom man nästan tvingas välja sida.

Om man ska ha ett samhälle där alla får en chans, så måste det vara självklart att även personer med NPF räknas, och inte fastnar på praktikplatser de inte klarar av eller som de är överkvalificerade för, och att de som kan jobba om de får rätt förutsättningar faktiskt får den möjligheten. De senaste fyra åren har vi lärt oss att piskor fungerar ganska uselt för att tvinga sjukskrivna ut i arbete. Hur vore det att införa en rehabiliteringskedja värd namnet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kerstin Thorvall – kvinnan som gjorde mig galen

Jag tänkte inte blogga om det som alla andra bloggar och twittrar och pratar om. Jag tänkte inte blogga om det som känns som det mest privata av allt, det där som jag inte riktigt fixar att dela med mig av ens i en blogg: De där första åren som psykpatient, då jag formade någon slags identitet som psykfall. Ändå gör jag det. Kanske skulle Kerstin Thorvall själv ha gillat det.

Jag vet inte när jag läste Kerstin Thorvall första gången. Jag minns inte vilken bok det var. Men jag läste någon av hennes böcker där hon beskrev ångest så väl, och någonting klickade till i mig. Jag var säkert flera år över tjugo, men hade aldrig läst om ångest förut. Inte på det sättet.

Jag hade läst romaner om människor av alla åldrar och kön som uppenbarligen kände ångest, och jag hade läst krönikor av betydelsefulla män som beskrev deras ångest som de vänt till någon slags triumf. Den liknade inte min, inte alls. Men Kerstin Thorvalls ångest gjorde det. En människa som brottas med sin ensamhet och sin känsla av att vara till besvär, av att vilja vara till besvär och sina skuldkänslor över att vara till besvär. En människa som skrev krönikor om att vara inlagd på sjukhus när jag själv åkte in och ut på olika avdelningar, och om rädslan för att det inte ska bli bättre, som om det var mina egna ord.

Igår fick jag frågan vad cripteori betyder. För några år sedan skulle jag själv ha kunnat ställa samma fråga, men jag svarade att den är lite som en queerteori för funktionshindervetenskapen. Det är bara sju år sedan jag började forma mitt medvetande om definitioner av psykisk ohälsa och psykisk hälsa, om hjärnors funktioner, om psykiatrins alla korridorer och låsta dörrar. Insikterna kom inte med mina första möten med vården, utan med de böcker jag läste. Om Aspergers syndrom, om autism, om ADHD, om Tourettes syndrom, om psykiska funktionsnedsättningar, om funktionshinder ur ett socialt perspektiv och allt det där som formade min bild av mig själv och min bild av världen under de första skälvande åren som Psykpatient.

Men det jag tänkte mycket på då var Kerstin Thorvall och hennes självklara sätt att prata om ångest på. Inte som så många manliga konstnärer som verkar göra det för att visa sig djupa eller för att bevisa hur mycket de förändrats och hur duktiga de var som kommit över den, och inte som så många yngre tjejer som tyvärr viftas bort som uppmärksamhetssökande offerkoftor. Hon pratade om ångest. Punkt. Om vården. Punkt. Om hemtjänsten och om att inte kunna ta hand om sig själv. Punkt. Inte för att bevisa något och inte som en metafor och inte som något i det förflutna som man lärt sig att bemästra och övervinna. Ångest i realtid och utan underliggande betydelser. Inifrån. Och en ilska över att vara tabubelagd och osynliggjord. Den ilskan tog jag till mig och gjorde till min egen.

Jag har Kerstin Thorvall att tacka för att jag vågade börja prata om ångest, och våga ifrågasätta bilden av Psykisk Sjukdom och Psykiskt Sjuka. Idag läser jag att hon är död. Jag undrar vad hon skulle skrivit om det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Naiv och cynisk – på samma gång

Igår sov jag större delen av dagen. Idag är jag fortfarande avtrubbad. Jag räknar med att vara trött och korkad i en vecka, eftersom det är så det brukar vara efter en resa: Jag är trött i lika många dagar som jag varit bortrest.

Jodå, jag har haft det helt underbart. Nej, det märktes antagligen inte alls att jag var trött då, för jag kände det inte ens själv. Det är först när jag kommer hem och slappnar av som det släpper. Jag har lärt mig att det är så jag fungerar: Efter en resa är jag trött i skallen, yr, har hjärtklappning och är öm i hela kroppen. Det betyder inte att jag mår dåligt, utan det är bara ett tecken på överbelastning.

När jag berättade det för min boendestödjare frågade hon om det inte bara var för att jag förväntar mig att bli trött; att jag liksom stressar upp mig själv omedvetet. Underförstått att jag kan och borde lära mig att inte bli trött. När jag berättade det för min psykolog sa hon att jag måste lära mig att acceptera min trötthet, att stå ut med den även om den aldrig minskar.

På något sätt är det alltid där jag hamnar: I det ständiga valet mellan vad jag borde acceptera och vad jag inte borde acceptera. Oavsett om det handlar om min vilja att förändra mig själv eller mina funderingar runt relationer, så är det hela tiden det där valet.

Jag ägnade tre år i terapi åt att försöka acceptera min kropp som den var, innan jag insåg att det jag borde acceptera var att jag var transsexuell. Det är fortfarande samma sak, varje gång: Jag är rädd att göra samma dåliga val som jag gjorde då, och välja att försöka acceptera någonting som bara leder till ännu mer lidande. Det blir knappast lättare av alla välmenande råd än hit än dit från bekanta som tror sig vara säkra på vad det egentligen är jag måste acceptera.

Antingen är jag ansvarslös som tar en medicin som läkaren skrivit ut, eller så är jag ansvarslös som väntar tills jag är jättesjuk innan jag söker vård. Antingen tar jag inte mina problem på allvar eller så är jag fast i bitterhetsträsket. Antingen är jag naiv eller så är jag cynisk. Antingen har jag ingen insikt om mina egna brister, eller så nedvärderar jag mig själv.

Jag börjar tro att det ena inte utesluter det andra; att jag är både och. Jag är naiv och cynisk, bitter och godtroget optimistisk, självförhärligande och självförminskande – och framförallt är jag fruktansvärt ansvarslös fast jag inte gör annat än att oroa mig alldeles för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Complete Guide to Speaking Human – en övningsbok

Jag har gjort ”Vad är det värsta som kan hända?”-övningen tidigare. Det var min läxa för några veckor sedan, och den går ut på att utsätta sig för känslan och inte försöka hålla den ifrån sig. Idag gjorde vi den igen, fast det nog inte var menat så.

Jag vet vad som är det värsta med min sociala fobi: Inte att tvinga sig att göra det som är jobbigt. Inte ens att tvinga sig att göra det som är jobbigt och misslyckas. Det värsta som kan hända med min sociala fobi är att att tvinga sig att göra det som är jobbigt, och sedan inte ens veta.

Lyckades jag? Misslyckades jag? Vad hände? Vad betyder det där? Vad var det överhuvudtaget jag försökte göra som jag kanske lyckades, misslyckades, både och eller ingetdera med?

Idag sa min psykolog att eftersom jag har Asperger så är det ju lite speciellt. Hur jag än utsätter mig för de situationer – och tillochmed för de känslor – som jag tycker är jobbiga, så kommer jag aldrig till den där punkten då det börjar kännas lättare. Jag lär mig att göra saker trots ångesten, men jag lär mig inte att ångesten blir mindre för det. Den där upplevelsen av att det blir lättare ju mer man tränar fungerar inte, eftersom min ångest är kopplad dels till de frågor jag vet att jag inte kan få direkta svar på (Sårade jag henom nu? Var det där pinsamt och överdrivet gjort av mig?) och dels till de saker jag faktiskt gör som jag vet inte är bra (Oj, nu avbröt jag henom när hen pratade. Oj, jag pratar för högt. Oj, jag skulle inte ha avslöjat det där. Oj, jag borde inte ha skrattat).

”Kanske kommer du aldrig att slippa känna ångest i sociala situationer” sa hon. Det är det jag också har funderat över, men inte vågat säga. Det låter så bittert, som en undanflykt. ”Kanske är det något att lära sig att acceptera, utan att sluta utsätta sig för situationerna för det”.

Är det något som är svårt att acceptera så är det nog att jag kanske alltid kommer att ha social fobi, men att det inte är en ursäkt för att slippa ha ett socialt liv. Det finns bara en sak jag har svårare att acceptera än det – och det är att hur mycket jag än försöker lära mig vad som är ett socialt accepterat beteende, så kommer jag aldrig att kunna prata människa flytande. Jag letar fortfarande efter The Complete Guide to Speaking Human, och för varje gång någon försäkrar mig om att boken inte finns, desto mer övertygad blir jag.

Jag måste inse att även om jag hittade den boken så skulle jag inte bli så mycket lyckligare för det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Calleth Ark, Cometh I

Sommaren 2003 var sista gången jag var på en musikfestival. Jag har inte sagt ”senaste”, utan just ”sista”, eftersom jag var övertygad om att det aldrig skulle bli av igen. Det året bodde jag i Falun och stod vid djurrättsgruppens bokbord på Peace & Love i Borlänge. Jag har tre minnen från de dagarna: Att jag pratade med en massa fantastiska människor, att en fältarbetare trodde att jag var full när jag (som aldrig hade druckit en droppe alkohol i hela mitt liv) var uttorkad och trött – och The Ark.

Innan Peace & Love 2003 gillade jag The Ark. Efter det blev jag besatt, och det är jag fortfarande. Åren som följde har jag inte jättemånga minnen av, men jag märker det idag på vartenda ord jag skriver, varenda tanke jag tänker, att de är präglade av mitt sätt att förhålla mig till orden i låtarna jag lyssnat på så många gånger att jag ibland är nära att tro att det var The Ark som skrev Bibeln.

I min "Störd och stolt"-tröja

Störd och stolt!

Jag har nyss strukit min ”Störd och stolt!”-tröja, så att jag äntligen kan tvätta den. Tröjan har legat sedan Pride och väntat på det där damprycket som får mig att göra saker. Den texten hade jag aldrig kommit på om det inte hade varit för The Ark.

Jag har precis skrivit ordet ”dampryck”. Jag har hittat på begreppet aspiequeer och ordnat panelsamtal på Pride två år i rad där vi diskuterat alla tänkbara aspekter av vad som händer där kön och galenskap möts. Jag har läst Crip theory, och jag har bloggat hur många inlägg som helst om psyknormer, neuronormen och ordet ”normal”. Det hade jag aldrig gjort om det inte hade varit för The Ark.

Och jag har överlevt. Jag har legat apatisk i en landstingssäng på psyket, dreglat och stirrat in i väggen flera i veckor i sträck. Jag var knappt medveten om omvärlden, så borta jag var på tunga mediciner, men i min lilla vita mp3-spelare gick It Takes a Fool to Remain Sane, Calleth You Cometh I och Tell Me this Night Is Over på repeat. Jag hjärntvättade mig själv, och började leta vägar ut ur mörkret. I mitt fall hette vägen könskorrigering. Vad jag ville visste jag redan, och det modet som fattades fick jag av vänner och från musiken. Jag började förstå att det inte är så konstigt att man blir galen om alla insisterar på att man är tjej, när man vet att man inte är det.

It Takes a Fool på youtube

Jag missade när The Ark spelade på Peace & Love 2007, eftersom jag precis hade ramlat ner i en extra djup grop när jag insett att jag antagligen aldrig skulle få någon könskorrigering så länge jag bodde i Dalarna. Jag deppade ihop först över insikten, flyttade, fick min remiss och började leva. Men jag missade The Ark, och det har jag grämt mig för i tre år – men inte nu längre.

Sex år har gått sedan jag såg The Ark på Peace & Love; sex år som har förändrat mitt liv. Den 2/7 spelar de på Peace & Love igen. Den 26/4 släpps deras nya album In Full Regalia. Det råkar vara samma dag som jag har gått på testosteron i 300 dagar.

Calleth på Youtube

En ny chans. Livet är fullt av såna, fast det visste jag inte 2003. Idag har jag kommit så mycket längre än vad jag – och psykfolket – hade kunnat drömma om. Allt började med fyra ord: Calleth You Cometh I.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Internet som en mänsklig rättighet – eller som ett hjälpmedel IRL

Vad gör alla ouppkopplade människor hela dagarna? När jag twittrade ”Undrar ibland över vad folk som inte är ständigt uppkopplade har för liv” igår fick jag olika bud: Läser böcker, tittar på tv, umgås med människor IRL, dagdrömmer, jobbar… Jag gör allt det där på nätet redan, så jag hade glömt att det finns de som gör det offline också.

Mitt liv kretsar runt datorn, och kräver en någorlunda snabb och stabil uppkoppling för att fungera. Avsaknad av uppkoppling är ett funktionshinder för mig, men jag försöker att inte oroa mig i onödan. Jag vet inte hur många gånger jag fått förklara för folk IRL att det faktiskt inte handlar om verklighetsflykt, utan att det för mig ÄR verkligheten – och att det är en förutsättning för att få livet att fungera.

Emil Isberg ifrågasätter om internet är en mänsklig rättighet, och vill hellre kalla det för ett hjälpmedel:

”För mig är Internet ett hjälpmedel för att skapa ett mer informativt och socialt liv än man annars kanske inte skulle ha haft. Allt begränsning av Internet är alltså att försämra den hjälpen. Att ta bort Internet från någon ska likaställas med att ta bort rullstolen från en person som inte kan gå anser jag. Jovisst man har fortfarande möjligheten att uttrycka sin åsikt och leva, men man är mycket begränsad i sin rörlighet och i sitt informationsintag.”

Om man ska vara noga så är definitionen av ”hjälpmedel” enligt byråkratin att en produkt inte finns tillgänglig för allmänheten genom öppen handel. Det är därför man på många håll till exempel kan få en handdator eller mobiltelefon (Handi) med mycket enkla funktioner utskriven, men ingen ”vanlig” handdator eller mobil. Att det sedan fungerar som ett hjälpmedel är naturligtvis en annan sak.

För ja, det gör det. Utan datorn och bredbandet skulle mitt liv vara så oändligt mycket mer kaos. Dels har internet betytt skillnaden mellan nästintill total isolering och ett rikt socialt liv trots min Asperger och trots min sociala fobi, och dels har internet gett mig en möjlighet att få ordning på mitt liv. Har man som jag uselt arbetsminne, koncentrationsproblem och en annorlunda perception kan internet vara en enorm skillnad.

Veckoschemat i Thunderbird Lightning, med färgkoder för olika aktiviteter

Thunderbird Lightning

Jag har visserligen övergett den nätbaserade Googlekalendern till förmån för Lightning, som fungerar även i nedkopplat läge då den är en del av den nedladdade emailklienten Thunderbird, men det är när jag är uppkopplad som jag fungerar som bäst ändå. "Tea time!" Tea Timer-ikonen längst ner i hörnet på  webbläsaren

Till exempel har jag börjat använda ett tillägg till Firefox som heter Tea Timer, som helt enkelt är en slags äggklocka. Den är visserligen gjord för att hålla koll på när teet är färdigt, men det går att ställa in den på vilken tid man vill.

Teatimers alternativ: Green tea (3 min), Black tea (4 min) White tea (6 min), Rooibos (8 min), Oolong tea (5 min), French Press Coffee (4 min) eller eget alternativ

När tiden är ute poppar det helt enkelt upp ett litet fönster som förklarar att teet är klart, oavsett om man ställt in den på två sekunder eller en timme. Det nya fönstret lägger sig överst i webbläsaren, och drar uppmärksamheten till sig. Jag använder Tea Timer när jag lagar mat, när jag kör en tvättmaskin, och alla andra gånger jag behöver bli påmind om något efter en viss tid. Den går så snabbt att ställa in, så det fungerar väldigt bra.
Det lilla fönstret "Your tea is ready!" hoppar upp när tiden är ute

Visst finns det påminnelsefunktioner i mobiltelefonen också, men den är inte lika effektiv. När jag pluggar till exempel, så går jag ofta in i hyperfokus, och då stänger jag av öronen. Jag märker inte om mina vänner smsar, även om telefonen ligger bredvid mig och plingar så högt att jag hoppar till. Det går liksom inte in i min hjärna fast jag studsar upp i luften. Därför behöver jag se påminnelsen, och inte bara höra.

Jag fungerar som bäst när jag är uppkopplad eftersom jag kan följa impulserna att ta reda på vad jag vill veta omedelbart och därför lär mig massor, eftersom jag aldrig behöver känna mig så fruktansvärt avskärmad och missförstådd som jag gör IRL, eftersom jag njuter av att kunna kommunicera någorlunda obehindrat och på nästan samma villkor som alla andra, eftersom jag så sällan blir läst som tjej, eftersom jag kan prata med mina vänner, eftersom jag kan studera mitt specialintresse – människor – utan att vara tvungen att stirra i smyg bakom solglasögon – och eftersom jag helt enkelt är som gjord för att leva online.

Just nu säger Lightning åt mig att jag ska städa kontoret, och om jag inte hade fått den påminnelsen hade det aldrig blivit av. Internet och datorer ger mig ett bättre liv även bortom skärmen. Jag skulle säga att för mig och många andra med olika svårigheter är internet ett nödvändigt redskap för att uppnå mänskliga rättigheter: Makten över mitt eget liv.

***

Lästips: Internet och psykisk ohälsa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Till försvar för inbillningssjukan

KBT fungerar vid ryggvärk, visar en ny studie. DN berättar att man undersökte 600 personer med långvariga ryggproblem. Man gav 400 av dem kognitiv beteendeterapi, och resten fick bara rådgivning. Efter ett år uppgav 60% av de som fått KBT mycket bättre, men bara 30% av de som fått rådgivning.

Förklaringen är alltså att terapin fick dem att våga röra sig, och inte att smärtan var inbillad. Ändå verkar det vara lite tabu, eftersom så fort något ens påminner om något med ordet ”psyk-” i, så finns det de som misstolkar allt och kommer med hurtiga råd om att det bara är att bita ihop och skärpa sig, varvat med anklagelser om inbillning.

Det är väldigt mycket tabu att ”inbilla sig”, har jag förstått. Så oerhört synd.

Jag vet inget om hur det är att leva med värk som har rent fysiska orsaker; däremot är min kropp fantastiskt duktig på att hitta på det ena kroppsliga symtomet efter det andra som ett resultat av hur jag mår psykiskt. Ibland är det underbart, ibland inte. På gott och ont är det så jag fungerar, och jag vet inget annat. För mig är kroppen mest ett omslutande hölje som bär runt på hjärnan, och därmed går det inte att skilja fysiska och psykiska upplevelser från varandra.

Kanske är andra människor bättre på att skilja huvudet från kroppen än vad jag är. Jag vet inte. Men jag tror att man måste komma bort från idén om att psykiska reaktioner är inbillning – och något att skämmas för. Det om något är inbillning.

Lästips: SvD skriver om ECT. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Som en riktig karl

Viktiga papper från försäkringsbolag. Viktiga papper till Försäkringskassan. Den nya diagnosmanualen DSM-V som föreslår att skrota diagnosen ”Asperger’s disorder” och föra in allt under en och samma ”Autism spectrum disorder”. Skillnaden mellan att säga ”autister” och ”personer med autism”. Sjukreseregler och var i hela friden jag har gjort av de gamla biljetterna. Föreläsningar. Självförtroende och självkänsla. Bostadstillägg och hyreshöjning. Personlighetsstörningar i allmänhet och borderline i synnerhet.

Det var första gången på länge som jag haft en pappersfixardag med boendestödet, och pappersfixande – blankettifyllande, uttolkning av kryptiska brev skrivna på byråkratiska och såna saker – gör att man kan prata mer än om man städar.

M sitter ner på köksstolen i vardagsrummet, och jag står upp efter att ha vimsat runt och letat efter biljetterna. Hon ser mig snett nerifrån, och säger:

– Men alltså, vilket skägg du börjar få!

Hon ler. Jag ler. Hon säger att mitt ansikte har blivit mer fyrkantigt också, eller om det kanske är en synvilla. Är det inte så att kvinnor har mer fett även i ansiktet, att det är det som har försvunnit också? Jag har blivit rakare i kroppen, tycker hon, och höfterna har liksom försvunnit. Sedan ser hon mina håriga armar, och jag berättar att det är ingenting jämfört med hur mina ben ser ut. Jag fortsätter:

– Jag har hår på ryggen också.

– Oh, hjälp! Som en riktig karl!

Hon skrattar. Jag skrattar. Som en riktig karl. M frågar hur det går med känslorna. Jag börjar berätta, men vi blir avbrutna av att hennes jobbtelefon ringer. Hon måste svara, för det är någonting som har hänt.

Det jag skulle ha sagt var annars att jag börjar landa, men också att jag börjar förstå vidden av mina svårigheter mer och mer. Nu när jag känner mig mer hemma i min kropp och börjar våga utsätta mig för sånt jag är rädd för märker jag mer tydligt hur begränsat mitt liv har varit i nästan trettio år, och hur svårt det är att plötsligt passera som normalstörd utan att vara det. Jag är otroligt lättad över att saker och ting äntligen börjar fungera, samtidigt som det är förvirrande att vara så stabil och må så bra och klara så mycket men ändå inte allt som jag önskar att jag klarade. Jag vet inte ens vad som är rimligt att förvänta mig av mig själv, vad jag ska kräva att jag klarar. Jag vet inte hur saker och ting fungerar när de fungerar, för det är jag inte van vid. Jag kommer alltid att ha mina neuropsykiatriska funktionshinder och min transsexualism, men jag är på väg att bli frisk från min psykiska sjukdom.

Telefonen fortsätter ringa, och till slut inser hon att hon måste åka. Någon annan brukare är riktigt illa däran och hon behövs där, på plats. Hon ber om ursäkt gång på gång för att hon måste avbryta, och jag får nästan köra ut henne.

Det är inte jag som är sjuk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fontanellorgasm med tankehatt

Immanuel i tankehatten

Tankehatten

Det började redan i lågstadiet, om inte ännu tidigare. Jag hatade verkligen gymnastiken, men det fanns en enda sak som var kul: Att balansera en ärtpåse på huvudet. Trycket mitt uppe på huvudet gjorde mig lugn och skärpt, och jag minns att jag tänkte att jag önskade att jag hade fått ha en ärtpåse i klassrummet. Det hade nog hjälpt mig att koncentrera mig bättre.

I högstadiet började jag experimentera med böcker, och upptäckte snabbt att en ordbok hade den perfekta tyngden. Problemet var dels att det inte gick att plugga när man hade en bok på huvudet, och dels att om man satt till exempel på biblioteket så kunde folk titta konstigt på en, som om de aldrig hade sett en människa med en bok på huvudet förut. När jag gick på högskolan hände det att jag la min vetevärmare på skallen, men den låg inte heller kvar eftersom den var lite för stor.

Jag gav upp, men tanken på att ha något på huvudet fick ny fart när mamma började prata om sin ”whiskeypinne”. Hon höll på med akupunktur, och brukade bland annat sätta en nål på sig själv mitt uppe på huvudet. Det gjorde henne väldigt avslappnad, och det var därför den kallades så. Sedan fick jag mitt bolltäcke, och upptäckte hur otroligt skönt det var att ha en tyngd mot kroppen. Om jag bara kunde komma på hur jag skulle göra ett bolltäcke för huvudet, tänkte jag. En tankehatt. Det är bara det att jag inte har tålamod nog att sy, så att göra en egen ärtpåse kändes oöverstigligt.

I åratal mognade idén – tills idag, då jag kom på hur man gör en tankehatt med så få stygn som det bara går.

Man tar en udda strumpa, en hel och fräsch sådan i lämplig storlek, och fyller den med okokt ris, torkade ärtor, eller vad man nu har över i skafferiet. Själv hittade jag en påse gammalt råris som jag misstänkte hade härsknat lite, så jag använde det. Fyll strumpan med ris – och glöm inte bort att kolla då och då om det är lagom mycket genom att prova den på huvudet. När den har fått lagom tyngd formar du den lite som du tycker att den ska ligga på huvudet, vik ihop skaftet och sy ihop med rejäla, täta stygn så att riset inte spills ut. Ta sedan en fyrkantig sjal, typ palestinasjal eller en stor snusnäsduk, och vik den på diagonalen så att den blir en trekant. Knyt sjalen bak i nacken som ett huckle, och lyft sedan upp det översta tyglagret och peta in sockan så att den ligger på plats. Dra ner det översta tyglagret igen, och dra åt snibbarna i nacken lite hårdare så att sockan inte glider iväg.

Du har nu gjort din alldeles egna tankehatt. Om du fungerar som jag så kommer du att känna dig lugnare och tryggare och mer avslappnad när du bär den. Jag har haft min på mig i ett par timmar nu, och vill knappt ta av den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Där soporna samlas och övertygar sig själva om att de är sopor

En gata någonstans i London. Jag, syster, mamma och några av min systers vänner. Syster försökte förklara för mig varför jag skulle vänta med att knyta skosnöret tills vi kommit någon annanstans. Jag förstod inte vad det hade med saken att göra, förrän jag såg uppåt. Himlen var full av måsar och duvor.

– De har grejer som håller fåglarna borta från soporna, men de fortsätter att cirkla ovanför.

Jag böjde mig ändå ner på huk, och började knyta mitt skosnöre. Då kände jag något blött i nacken. Och på armen. Och hörde att det plaskade bredvid mig på trottoaren. Jag vände upp ansiktet för att säga något om att det regnade, när jag såg att det inte var vatten. Det var bajs. Fåglarna ovanför oss hade fått magsjuka och pepprade plötsligt gatan med skit. Det skvätte och stänkte.

Vi sprang tills vi kom till en port. Det var ett hus med en låst ytterdörr, men eftersom det var ett rejält utskjutande tak över ingången så borde vi vara säkra där, tänkte vi. Så fel vi hade. Fåglarna kom inflygande under taket i någon slags bombräd och lyckades bajsa sina projektiler på oss i vågrätt riktning. Jag fick fågelskit i ansiktet, i håret, på armarna och axlarna och över hela mig. Det var som om det regnade bajs.

Såhär analfixerad är jag ibland. Jag tänker att bajset är den skit som sprids på nätet, och att den gatan som ser ut att vara ofarlig egentligen bara är en site med ordentlig moderering. Man kan hålla trollen sysselsatta genom att vifta bort dem, men man kan inte hindra bajset från att komma så länge soporna som lockar finns där.

Soporna är egentligen inte sopor; det är bara som det ser ut. De sopor som fåglarna dras till är matrester som egentligen är fullt ätliga, men som människorna ratat. Man orkade inte äta upp hela äpplet, eller så var det fel sorts pålägg på mackan. Där soporna samlas och övertygar sig själva om att de är sopor, där flockas också fåglarna. De märker var soporna finns, och dras dit i stora flockar.

Människorna fnyser åt fåglarna och kallar dem för skadedjur, och uppmanar varandra att inte lämna några matrester framme – precis som när man automatiskt går i försvar för någon och säger ”nej, hen är inte psykiskt sjuk” istället för att ifrågasätta varför psykiska problem skulle diskvalificera en från mänskliga rättigheter. Som om man kan förhindra bajsregnet genom att gömma undan soporna, och låtsas att de inte finns. Som om det enda man kan välja mellan att skylla på är antingen soporna själva, eller fåglarna. Som om människorna inte fanns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Vila i ovissheten

Jag vill tacka för alla fina ord, alla kramar och omtankar jag har fått på sistone. Min värld vändes uppochner i torsdags eftermiddag, och sedan igår kämpar jag för att vända den rätt igen. Det verkar fungera. Marken gungar fortfarande, men jag följer med i rörelserna nu och har slutat försöka hålla mig upprätt till varje pris. Jag tror att det är den vägen som fungerar bäst. Tackolov att jag har fyra år av mindfulness-träning bakom mig, för det behövs.

Under de dagar som har gått har många tankar och känslor som jag burit på väldigt länge ställts på sin spets. Jag tror egentligen inte att jag visste att jag hade de tankarna och känslorna innan, så på sätt och vis är det något positivt ändå att jag börjar förstå delar av mig själv som jag inte riktigt har sett förut. Det är ingen smickrande bild av mig själv direkt, men det är nyttigt att konfronteras med min egen egoism.

Tre dygn har gått, och jag vet fortfarande väldigt lite om vad som har hänt. Jag prövar tanken på att jag kanske aldrig kommer att få veta. Att vila i ovissheten är min senaste strategi, för det är det enda jag har.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Det räcker inte med att säga ”självmord”

Med ojämna mellanrum dyker det upp någon slags debatt: De som vill att man pratar om självmord mot de som inte vill att man pratar om det. Jag står på båda sidorna.

När journalister frossar i detaljer, beskriver minut för minut av någons sista dygn i livet och kanske tillochmed publicerar bilder från platsen där personen hittades eller från övervakningskameror en stund innan (något som är vanligt i tex. USA), och redogör noga för förberedelserna men sedan släpper allt och bara konstaterar att när hen hittades var det redan för sent – då är jag inte sen att instämma i att det behövs en spärr för vad som egentligen skrivs. Sådana texter är rena självmordsmanualer. Man får lära sig vilka mediciner och i vilka doser någon tog, eller hur någon kom på ett nytt sätt att hänga sig. Lägg därtill att om man låter kända människor få uttala sig om vilken fantastisk person hen var, så är det inte så konstigt att en del tänker att det krävs att man dör för att bli uppskattad.

Men när man istället vill tysta ner allt och inte prata om självmord överhuvudtaget, så sänder man ut andra signaler: Att självmord och psykisk ohälsa är något att skämmas för, att det är något som ska vara dolt av tunga lager av skuldkänslor – både hos de som har självmordstankar och hos de efterlevande.

Jag är övertygad om att man måste våga prata om självmord, men att ändamålen inte alltid helgar medlen. Man måste fråga sig VAD man säger när man pratar om självmord, och VARFÖR man gör det. För att som journalist sälja lösnummer och få uppmärksamhet? För att som personligen berörd få tröst och känna sig mindre ensam och maktlös? För att som oberörd medmänniska känna sig djupsinnig och seriös och god? För att som anhörig bemöta rykten och missförstånd, och kanske med ett svagt hopp om att kunna förhindra att det händer igen?

Det räcker inte med att säga ”självmord”. Det räcker inte med att prata om detaljer, enskilda människor och tragiska öden. Det räcker inte heller att diskutera statistik fram och tillbaka. Jag tror att man måste hitta ett nytt sätt att prata om självmord på, som inte fastnar i samma gamla mönster. Önskar bara att jag visste hur.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Någon måste inte dö

”Det är alltid någon som måste alltid dö innan något händer. Annars fortsätter livet som om det inte finns några problem. Nej, någon måste alltid dö först. Och sedan vaknar alla, men då är det för sent. Det är därför någon måste dö.”

Del I av Ben X

Så börjar Ben X, en belgisk film som jag såg för ett tag sedan. Bens mamma sitter och pratar in i kameran. Ben spelar datorspel. Sedan får man lära sig att Ben har Aspergers syndrom, att han är mobbad i skolan, att han spelar ett spel där det finns en tjej som han är kär i, men som han aldrig har träffat. Hela filmen bygger fram mot någonting som man anar är hans död. Självmord.

Exakt vad som egentligen händer vill jag inte avslöja, men på sätt och vis är det någon som dör i filmen, och på sätt och vis inte. När man ser slutet framstår mammans ord på ett helt annat sätt.

Nej, någon måste inte dö. Det händer hela tiden att människor inte dör, men att saker och ting förändras ändå.

Jag tänker ofta tillbaka på hur det var förr, på den tiden jag själv levde med döden i bakhasorna. Det var det enda jag visste då, men idag gör jag det inte längre. Jag tänker på hur jag och de andra jag kände som var lika självdestruktiva pratade om döden. Vi var alla så olika. Någon såg sin död som ett straff mot de som hade skadat henom. Någon annan såg det som en teaterföreställning, där hon hoppades att den hon älskade mest i hela världen skulle förstå vad han gått miste om, men försent – hon skulle dö i hans armar. Någon tredje orkade bara inte leva. Någon fjärde sa inget alls. Och så jag, som såg det mer som en plikt, eftersom jag var helt borta i mina tvångstankar.

Jag vet inte hur det är med de andra idag. Vi tappade kontakten. Jag tror faktiskt att vi fortfarande lever allihop.

Jag önskar att jag hade vetat att det var okej att vilja leva. Att man fick det, även om man var konstigast i hela världen. Att man kunde ha rätt att välja bort människor som man inte mådde bra av. Att man inte behövde ta en massa skit. Att det var okej att göra fel, att ångra sig, att ramla. Att det var möjligt att ta sig upp på fötter, även när folk förutsatte att man skulle kunna gå ”igen” när man aldrig tagit ett steg i hela sitt liv. Att det gick att förändra saker, fast man inte visste något annat än det som var.

Jag vill krossa myten om att någon måste dö. Det är inte sant.

***

Det här inlägget skrev jag egentligen igår, men det blev inte postat pga. wordpress-buggar. Idag läser jag om ännu ett självmord. Skådespelaren Emil Forselius valde att ta sitt liv, 35 år gammal. Inlägget är egentligen inte relaterat till händelsen, men det råkade sammanträffa i tid.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag bar min konstighet på utsidan

Under tidig lördagsmorgon, medan kroppen ännu inte hade vaknat, låg jag och funderade över hur man kan använda kläder för att minska risken att bli tagen på allvar, och hur man synliggör det osynliga.

Förr i tiden hade jag nämligen en helt annan stil än vad jag har idag, och det har sina skäl. Jag älskade hippiestilen och hade gärna batikfärgade tröjor och vida byxor. Favoritfärgerna var lila och grönt, och jag hade dem gärna ihop. Dels för att det var bekväma kläder som inte skavde och som tålde att man gick upp och ner lite i vikt, och dels för att jag märkte att de gjorde ett speciellt intryck på folk.

Immanuel i lila batiktröja, grönrandiga vida byxor och grön långkofta, med okammat kort hår

Immanuel 2004

Ett av mina stora problem har alltid varit att jag passerar som normalstörd fast jag inte är det. Numera gör jag det 99% av tiden, och för tio år sedan var det väl snarare till 90%. Folk förväntar sig alltså att jag ska fungera och bete mig som dem, och från att de kan utgå från sig själva för att förstå mig, eftersom jag uppfattas som normal. Det gjorde att när – inte om, utan när – jag föll ifrån, när mina svårigheter plötsligt blev synliga, när jag ticsade, när jag svarade konstigt på frågor och missförstod sånt som andra tyckte var uppenbart, när jag svamlade, när jag inte läste av personer korrekt, när jag klampade över gränser, när jag höll distansen för mycket, när jag pratade för högt eller för lågt eller för mycket eller för lite, när jag visade ett ansiktsuttryck som inte stämde med vad jag borde visa eller när jag inte visade några ansiktsuttryck alls, och så vidare, så blev det problem.

Folk förväntade sig att jag skulle bete mig ”normalt”, men jag misslyckades ständigt med att leva upp till det. Resultatet blev att det inträffade en del missöden då folk uppfattade mitt beteende som oartigt och mig som elak, eftersom de trodde att jag gjorde saker med flit, och det hände också att folk helt plötsligt ”förstod” att jag var… annorlunda. Jag insåg att det var bra om folk visste om det så tidigt som möjligt, så att de var förvarnade. Därför la jag mig till med två olika strategier för att outa mig själv som miffo.

Det ena var egentligen något så enkelt som att då och då låta mig göra de kroppsrörelser och miner och tics som jag ofta vill göra men måste hålla tillbaka. Om jag släpper fram lite av dem, då och då, så släpper inte bara spänningarna utan även folks förväntningar på min förmåga att spela människa.

Det andra var alltså att klä mig på ett sånt sätt att ingen tog mig riktigt på allvar. En fet person, till synes en tjej med skäggväxt, med okammat hår och hippiekläder som pratade med en konstig röst och betedde sig lite allmänt udda hade det väldigt lätt att slippa bli tagen på allvar.

Immanuel i rött linne med ett svart tryck av en drake på

Immanuel 2010

Idag har jag en aningen mindre uppseendeväckande klädstil, och det är skönt att slippa få den uppmärksamheten man trots allt drog på sig som hippie. Samtidigt inser jag att anledningen till varför jag idag klarar att gå runt i jeans och t-shirt till stor del är för att jag istället outar mig med ord. Jag ser till att alla vet om mina svårigheter, så jag behöver inte längre bära några ytliga bevis på dem.

Det var så mycket lättare att passera som udda, konstig, avvikande, speciell, autistisk, utvecklingsstörd och psyksjuk för jämnan och emellanåt få komma ut ur garderoben som såkallat normal, än tvärtom. Jag bar min konstighet på utsidan, för att det var lättast så. Det var det enda sätt jag visste att synliggöra det osynliga. Idag har jag ord till min hjälp, och det är så mycket enklare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Psyksjuk – och sjukt stolt”

"Psyksjuk - och sjukt stolt" Artikel i Fria Tidningen

I lördags fick alla som prenumererar på Fria Tidningen läsa en intervju med mig om psykaktivism. Tyvärr lägger de inte ut alla artiklar på nätet, men snälla Ilona skickade den till mig. Efter att ha valsat runt några dagar i posten damp brevet ner på min hallmatta för en stund sedan. Jag har ju läst igenom texten innan, men det är ändå speciellt att se den i tryck; lite högtidligt. Med undantag för att de råkat skriva ”Aspberger” istället för ”Asperger” (och det är inte journalistens fel, utan det måste vara korrekturläsningen som har strulat) så är jag helnöjd.

”Psyksjuk – och sjukt stolt” är rubriken. Jag erkänner att jag ÄR stolt. Över att våga försöka vara den jag är, över att våga försöka förändra den jag är till det bättre, över att våga vara ärlig om vart jag har varit, vart jag befinner mig och vart jag hoppas att jag är på väg.

Alla mina drömmar om att förändra världen måste börja med mig själv. Ibland hatar jag det, men det är så det är. Så jag förändrar världen. Det gör vi alla. Frågan är åt vilket håll.

UPPDATERING: Artikeln ligger nu ute på nätet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gender Sender – Tio låtar som får dig i trans

Veckans bloggtema är Musik, och Mymlan vill att man länkar till en spellista på Spotify med ett särskilt tema. Det var inte särskilt svårt för mig att svänga ihop en med mina favoriter. Vi kan kalla den för Gender Sender: Tio låtar som får mig i trans, om man ska vara fyndig.

Tio låtar som jag – fullt medveten om att det i de flesta fall säkert inte var riktigt så det var tänkt – associerar med såkallat könsöverskridande. Som av en händelse är sex av tio låtar gjorda av The Ark, och det är bara en (vad jag vet, dvs. en enda öppen) transperson bland artisterna: Antony Hegarty från Antony & The Johnsons. Det är också bara två personer som jag antar är fittfödda på listan; anledningen till det är antagligen för att det inte finns så många öppna transkillar som är musiker.

Jag hade velat ha med Athens Boys Choir, men hen finns inte på Spotify. Fagette är inget för den pryda – men å andra sidan är ingenting på min blogg det:

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9ayyPzuHGNU]

Athens Boys Choir: Fagette

1. The Ark: It Takes A Fool To Remain Sane

I lördags trycktes en intervju med mig i Fria Tidningen, som tyvärr inte finns utlagd på nätet. Det handlade om psykradikalism, och jag vill minnas att jag sa något i stil med ”Man kan läsa 800 sidor The History of Madness – eller så kan man lyssna på It Takes A Fool To Remain Sane”. Det är populärversionen av Foucaults tegelsten.

”Because ridicule is no shame
Oh, it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh, it’s just a way to remain sane

— they’ve forgotten how to play
Oh, maybe they’re afraid to feel ashamed
to seem strange, to seem insane
to gain weight, to seem gay
I tell you this

That it takes a fool to remain sane”

Är det någon som kan gissa varifrån jag fick inspirationen till min ”Störd och stolt”-tröja?

I min "Störd och stolt"-tröja

Störd och stolt!

2. Alanis Morissette: Perfect

Perfect handlar egentligen om perfektionistiska föräldrar och prestationsångest, och har inget med könsidentitet att göra, fast kanske till viss del med könsuttryck. När jag hör de här raderna:

”I’m doing this for your own damn good
You’ll make up for what I blew
What’s the problem?
Why are you crying?”

ser jag framför mig en förälder med egen, internaliserad transfobi, som tvingar sitt barn att följa könsroller för att inte bli mobbad i skolan, men inte förstår att det bara lär barnet att hen inte duger som hen är. Och slutklämmen säger allt:

”We all love you just the way you are
If you’re perfect”


3. The Ark: The Most Radical Thing To Do

Varje gång jag läser om partners till transpersoner som råkat illa ut så hör jag Radical i huvudet. Det händer att cispersoner blir utsatta för transfoba hatbrott, till exempel för att de är män vars flickvän är transsexuell (läs tex. om Michael Hunt och Taysia Elzy), men det är kanske det mest extrema formen. Mer vardagligt är att cispersoner som har transpersoner som partners blir ifrågasatta: Om han verkligen är heterosexuell, hur kan han vara ihop med en såndär… med kuk? Är hon verkligen lesbisk, hennes flickvän går ju i könsutredning för att bli kille?

”The most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even them the world is
Seemingly telling you not to
I don’t know what’s wrong or right,
But I know what’s worth a fight
The most radical thing is to do what
Your heart tells you to”


4. Cher: Walking In Memphis

Jag vet att Walking In Memphis inte alls har med könsöverskridande att göra, men varje gång jag hör den blir jag påmind om att första gången jag hörde den läste Chers röst som en mansröst. Och andra, tredje och fjärde med. Det tog några veckor innan jag förstod att det var en kvinna som sjöng. Det är alltså en – vad jag vet – ciskvinna som sjunger, men det är något maskulint över rösten. Och detta tänkte jag alltså många år innan Chers son Chaz kom ut som transsexuell.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=cher&iid=2985034″ src=”5/5/e/6/Sonny_Cher_and_37d3.jpg?adImageId=10619172&imageId=2985034″ width=”380″ height=”257″ /]
Chaz Bono som barn med pappa Sonny Bono och mamma Cher


5. The Ark: The Others

”I’m building an army of misplaced lovers
Known as ”the others”
Working under covers of love
Cause we got nowhere else to go

Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here so you stupid gits
Know, you’re fucked-up, nowhere to go”

Egentligen finns det inte så mycket att säga om The Others. Den talar liksom för sig själv. För den som inte ser det uppenbara kan jag ge Ola Salos egen förklaring:

“The Others” is about feeling like you belong to a grey-scale in a world that only sees black and white. It is about bisexuality, but it is also a battle song for all those who don’t want to belong to one gender, or actually do. I got the idea for the song when I heard about the “Gender terrorist” De La Grace Volcano who demanded to have an “O” in the passport instead “F” as in Female or “M” as in Male. “O” like in Other.”


6. Antony & The Johnsons: For Today I Am A Boy

Är det någon låt som inte behöver förklaras så är det väl Antony Hegartys vackra, tragiska och ändå på något sätt hoppfulla låt om att känna sig felkönad:

”One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful woman
One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl
But for today I am a child, for today I am a boy”

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=antony+hegarty&iid=4347642″ src=”d/0/4/5/Teenage_Cancer_Trust_b9bc.jpg?adImageId=10620170&imageId=4347642″ width=”380″ height=”517″ /]
Antony Hegarty


7. The Ark: Let Your Body Decide

När jag hörde Let Your Body Decide första gången visste jag redan vad den handlade om: lusten att dansa, att röra sig som man vill utan att vara rädd att göra bort sig, att lita på känslorna och inte hänga upp sig på förnuftet hela tiden. Ändå kändes det som om den hade en helt annan innebörd.

”Thoughts
Is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture OK?
Am I straight or gay?
Let your body decide where you want to go”

När jag förstod att det var oundvikligt, att jag verkligen behövde en könskorrigering, så drabbades jag av en inre moralisk konflikt. Jag hade lärt mig att kroppsligt kön inte spelar någon roll, och intalat mig att jag kunde förtränga det på samma sätt som jag kunde förtränga att jag behövde sova och äta. Jag visste inte varför jag behövde förändra min kropp, bara ATT jag behövde det. Fortfarande när jag får frågan brukar jag förklara att jag inte riktigt vet. Det enda jag vet är att det är det jag behöver för att må bra, och det räcker som skäl. Jag lyssnar på vad min kropp behöver.

8. Bodies Without Organs: You’re Not Alone

Att vara transperson innebär ofta att man känner sig väldigt ensam, åtminstone i vissa perioder av livet. Jag får då och då mail från människor som kanske aldrig någonsin skulle våga berätta för någon i sin omgivning, men som skriver till mig och ber om hjälp i den där allra första, sköra fasen då man försöker inse själv vem man är. Jag minns själv hur det var, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag har känt mig så oerhört ensam, och framförallt missförstådd, men idag har jag ett nätverk av underbara människor. Jag är inte ensam, och det ska ingen behöva vara mot sin vilja.

”You’re not alone
You’re not the only one who hurts
You’re not alone
This is the moment of rebirth
I’ve seen your heartache
I feel the pain you hide inside”

9. The Ark: Tell Me This Night Is Over

Det är kanske lättast att förklara varför jag uppfattar Tell Me som en transsång med att citera ett blogginlägg jag skrev för över ett och ett halvt år sedan, när jag äntligen kommit igång med utredningen men fortfarande väntade på att börja leva:

”I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over
‘Cause I wanna start living my life before I get much older.”

Det är inte bara jag som tolkar den som en ts-sång, berättar han. Inte så konstigt. Det är som om den är skriven för det, tänker jag, men säger inget utan ligger tyst och ser upp bland de små sköra molnen. Att vänta på livet är absurt. Det går inte att leva här och nu, hur mycket en än försöker.”

Att försöka förneka den man egentligen är, eller att vänta på omvärldens tillstånd att vara sig själv, är verkligen att vänta på att börja leva.

10. The Ark: This Sad Bouquet

Den sista låten på listan handlar antagligen inte heller om transpersoner i någon form, men den är ändå viktig. När Tell Me This Night Is Over är ett rop på hjälp är This Sad Bouquet lite mer hoppfull om att det faktiskt kommer att förändras till det bättre, att problemen går att lösa:

”It took time, took time
to accept the fact that one must loose
everything except what you do not choose
It’s taken time, long time
and yet more time it will take
before my heart is free
and brave enough to break

This sad bouquet of forget-me-nots
that I threw away is growing scars and dots
in this weary heart
where there’s a bird, so shy
But one of these days
that bird will learn to fly”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rehabiliteringen av nyktra arbetsnarkomaner

Det är nästan ett halvår sedan jag officiellt blev student. Tiden har gått fort, och jag börjar snart vänja mig vid tanken på att jag kan producera något av värde, eller åtminstone något som inte bedöms utifrån att det är gratis och sysselsättningsterapi för stackars handikappade som är preciiiis lika mycket värda som alla andra och det är så roligt att de får vara med och får en chans att göra något de med. Ungefär. Så har det känts ganska ofta när nya bekantskaper inom Offantligheten* har frågat vad jag gör på dagarna.

I fem år var jag officiellt sysslolös och sjukpensionerad. Jag var student och hade precis insett att jag inte kunde fortsätta på den inslagna vägen när jag kraschade. Därför har jag aldrig haft något att återvända till, eller att falla tillbaka på. Jag har ingen arbetslivserfarenhet och ingen hobby som jag kunde utveckla, och det enda jag kunde – att läsa och skriva – hade försvunnit i ett hav av neuroleptika och antidepressiva. Jag visste bara att jag inte kunde gå tillbaka, och att det inte fanns någon väg framåt. Så jag fick börja med att ploga upp en stig i snön för att överhuvudtaget komma någon vart.

Länge har jag trott att det är därför det tagit så lång tid att bli frisk: Jag hade ingenting att komma tillbaka till. Idag fattar jag att det är tack vare det som jag faktiskt kom på fötter. Om jag hade haft ett jobb att återvända till eller en specifik utbildning som varit sammanhållen och som jag kunnat hålla fast vid att jag ville slutföra, så hade jag förmodligen gått tillbaka dit och trillat igen och igen och igen. Det ligger fortfarande i min personlighet att gå in för något till 200% och öka takten, och krascha gång på gång. Jag har haft en del mindre krascher under de här fem åren, så det är inget som har försvunnit helt och hållet.

Därför är den största utmaningen nu när jag pluggar igen inte att skriva uppsatsen, fast det har varit svårt att få fart på hjärnan ibland, utan att låta bli. Jag tränar varje dag på att lära mig att planera, att tänka realistiskt och att begränsa mig. Att försöka att stänga ner vid midnatt, och framförallt: Att inte jaga upp mig. Att inte fastna. Att inte ta på mig för mycket och sedan hata mig själv för att jag inte klarar av de orimligt höga krav jag ställt upp. Jag har ägnat fem år åt att försöka komma någonstans, och det senaste halvåret har jag faktiskt sett resultat – men den dagen min uppsats är färdig kommer jag att vara mest stolt över att jag lärde mig att leva.

Personer som blir långtidssjukskrivna är väldigt ofta såna som helt enkelt har varit för duktiga, även om de inte har fattat det själva. Omgivningen kräver för mycket, eller så är det en själv som ställer kraven, eller så är det både och – och på grund av det får man hjärtattacker och utmattningsdepressioner och olika sorters värk, och så. Därför är det absurt att det finns folk som verkligen tror att långtidssjukskrivna per definition är lata och inte vill jobba, när det ofta är precis tvärtom. Om man ska kunna rehabiliteras så måste man få lära sig att ta det lugnt först, för att sedan kanske kunna lära sig att arbeta utan att jobba ihjäl sig.

För min del har sjukfrånvaron handlat om att lära mig att hantera mitt missbruk. Jag är arbetsnarkoman, men numera på väg att bli nykter. Eftersom jag har ADHD har jag bara två lägen: Av och på. Svart eller vitt. Ja eller nej. Allt eller inget. Min egen plan för rehabilitering går ut på att installera en dimmer, men det kan man inte göra utan att bryta strömmen en stund. Det är så människor fungerar.

Vad som händer när uppsatsen är klar vet jag inte. Det enda jag vet är att jag kommer att vara tvungen att leva med mina svårigheter på något sätt, och jag hoppas att utslussningen i den så kallade verkligheten inte blir för brysk när jag befinns vara arbetsför på riktigt. Jag ska ju faktiskt leva med mig själv resten av livet.

***

*) Jag vet inte vad man annars ska kalla dem med ett enda namn: Byråkrater och vård- och omsorgspersonal av olika slag; folk som jobbar inom den offentliga sektorn. Försäkringskassehandläggare och LSS-handläggare och biståndsbedömare och aktivitetssamordnare och arbetsterapeuter och psykiatriker och psykologer och kuratorer och sköterskor och skötare och personliga ombud och boendestödjare och hemtjänstpersonal och så vidare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Våga inte påstå att jag inte är bitter och arg – gör mig inte till ett offer

Amanda Brihed har skrivit det bästa blogginlägget jag läst på riktigt länge. Hon förklarar vad transsexualism är på ett väldigt bra sätt, och inleder med oerhört mycket känsla. Amanda beskriver de fördomar som jag antar att hon själv har mött, som inte är helt ovanliga:

”Till er därute som fortfarande envisas med att använda fel pronomen. Till de som känner till mitt förra namn och vägrar lära er att använda mitt rätta namn. Till er som inte förstår den smärta jag bär på. Till er som inte fattar vad transsexualism egentligen handlar om.

Till de vilsna arbetsförmedlare som envisas med att presentera mig som honom och som någon sorts påhittat missfoster inför mina eventuella framtida arbetsgivare.

Till de arbetspsykologer som envisas med att skriva i utredningsunderlag och presentationsunderlag att jag är en HAN som behöver få utrymme hos en arbetsgivare att LÅTSAS vara en HON. Som envisas med att jag behöver en arbetsgivare som LÅTER mig vara TRANSSEXUELL på HELTID. Som om jag överhuvudtaget hade ett VAL.

Till de människor som hävdar att det jag behöver är en arbetsgivare som låter mig vara transsexuell på heltid för att jag behöver uttrycka min SEXUALITET PÅ HELTID.

Som om jag sprang runt i orange hotpants och rosa boa på arbetet, hade gruppsex fem gånger innan lunch varje arbetsdag och förväntade mig en jävligt stor julbonus varje år för min fantastiska lockiga frillas skull. I wish. Världen kanske skulle vara ett bättre ställe då?

Till er som inte förstår bättre. Det här är för er.”

Och hon fortsätter:

”Får jag skrika?
Får jag ställa mig på gatan och bara gråta?
Får jag gömma mig i ett mörkt hörn och känna mig svag och ledbruten och förtvivlad?
Är det ok?

Kan jag ta mig den friheten?
Jag vill ta mig den friheten.

För att jag vägrar vara stigmatiserad på grund av vem jag är. För att jag är trött på att bli sedd som ett offer. För att jag insisterar på min egen mänsklighet och på mitt eget människovärde. Att jag alls har ett. Människovärde.”

Och sedan:

”Smärtan och de problem som är kopplade till transsexualism bör inte förringas. Att människor kan må bra trots eller till och med på grund av transsexualism ska inte heller förringas.

Kort: Gör mig inte till ett förbannat jävla offer på grund av min bakgrund!!! – något jag kämpat för i många år; jag vägrar vara ett offer på grund av omvärldens fördomar. Men vi måste förstå vad det handlar om… På riktigt.”

Eftersom jag själv hela tiden brottas med mina egna komplex över offerrollen som transsexuell gick det in väldigt djupt i mig. Orden ”Gör mig inte till ett offer” fastnade, och när jag läste inlägget för säkert tionde gången på mindre än ett dygn förstår jag plötsligt var offerrollandet överhuvudtaget kommer ifrån.

Jag har alltid hatat att bli tyckt synd om, men inte vetat hur jag ska hantera det. Ett tag försökte jag att göra det omöjligt att tycka synd om mig; jag försökte vara så sur och tvär som det bara gick. Jag blev av med det värsta – syndomtycket – men slapp ändå inte anklagelserna och självömkan och offerrollande. Så jag bytte taktik, och försökte låta bli att prata om saker som jag märkte kunde trigga syndomtycket och därmed anklagelserna, och blev mer noga med hur jag formulerade mig.

Jag är minst lika bitter och cynisk idag som för något år sedan, och jag självömkar förmodligen ännu mer, men hur bitter, cynisk och självömkande man låter har ingen direkt koppling till vad man faktiskt tänker och känner. Jag får mindre syndomtycke idag, och det händer tillochmed att jag får såkallade komplimanger för att jag inte är så bitter och aggressiv som ”alla andra” transsexuella/transpersoner/feminister/vänstermänniskor/bokstavsvuxna/psyksjuka/veganer är. Varje gång är jag snubblande nära att fräsa åt dem att jag faktiskt är precis så jävla bitter, om inte värre. En av mina ömma punkter är nämligen generaliseringar.

Ibland spelar det faktiskt ingen roll att människor bara är okunniga, om de ska föreställa att vara psykologer men kallar det för att ”leva ut sin sexualitet på heltid” att leva som kvinna. Ibland spelar det faktiskt ingen roll att människor vill en väl, om de ständigt använder fel namn och fel pronomen, fast man bett dem. Ibland är det faktiskt den förbannat välvilliga och tanklösa okunskapen i omgivningen som gör en till offer. Man tvingas in i en offerroll som bakbinder ens händer, och blir sedan anklagad för att inte kunna resa sig själv.

Jag säger som Amanda: Gör mig inte till ett offer – men jag riktar det framförallt till de som faktiskt inte fattat ett dugg.

***

Läs inlägget här. Jag måste tillägga att reaktionernaavslöjandet om att nästan varannan kvinnlig skådespelare har blivit sexuellt trakasserad – rättare sagt: Den talande tystnaden då så få av de tillfrågade kvinnliga skådespelarna ville kommentera undersökningen till att börja med – definitivt har fått mig att fundera över varför folk är så förbannat rädda för att bli offerrollade. En av de bästa artiklarna, som jag också blivit inspirerad av: ”Apartheid, den rara versionen”. Transsexualism är definitivt en funktionsnedsättning där det största hindret ofta är en otillgänglig omgivning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,