Tag Archives: rasism

Att vara människa är den vita heterosexuella mannens privilegium

”Att vara människa är den vita heterosexuella mannens privilegium”

Klockrent av Lyra, under ett panelsamtal som inte handlade om queerlitteratur. Det vill säga: samtalet handlade bland annat om vilken litteratur som räknas som allmänmänsklig, och vilken som räknas som alternativ, avvikande – och queer.

Jag är på Queertopia, och känner ingen här vad jag vet. Om mindre än en och en halv timme ska jag föreläsa. Jag borde må illa av nervositet, men sitter bara och fånler bakom ett knallrosa paraply.

Den ensamma galningen (eller: Människors rädsla för det välkända)

Fredag eftermiddag, 15:26. Jag står på trappen och fotar dagens fynd med mobilkameran: 12 flaskor påskmust. Sedan låser jag upp porten och går in. Samma minut går larmet om explosionen i Oslo. Drygt en halvtimme senare läser jag den första artikeln.

Den första vågen i mitt twitterflöde är en hunger efter information. Ganska snabbt dyker en svallvåg upp: Kenth Ekeroth och Linus Bylund (riksdagsledamot respektive pressekreterare för SD) är tidigt ute med att insinuera att islamister ligger bakom, och flödet fylls av tweets om att inte dra alla över en kam.

Andra vågen: Någon som är utklädd till polis skjuter på ungdomsläger utanför Oslo. De första siffrorna säger att det är minst fem döda. Flödet svämmar över av retweets: Ring inte de som är där, deras telefonsignaler kan avslöja gömställena för mördaren.

Tredje vågen: När mördaren på Utøya är gripen och beskrivs vara blond med ”norskt utseende” och ”etnisk norrman” släpper alla ”säg inte att det är muslimer”-diskussionen. Istället heter det ”ensam galning” – eller ”inrikespolitisk galning”.

Jag tänker för mig själv att när folk är snabba att döma är det tydligen bara vita som kan vara ensamma galningar. Hur ensam och sjuk en person med mörk hud och svart hår än är, så är hen aldrig en ensam galning utan alltid del av en konspiration, och hur sammansvetsad en grupp med psykfriska personer med ”norskt utseende” än är så ska det väldigt mycket till för att de inte ska ses som just ensamma galningar.

Det är vita människors privilegium att vara ensamma galningar. Det är vita ickeensamma ogalningars privilegium att slippa förknippas med vita ensamma galningar. Men vi som är vita ensamma galningar då?

Jag får en klump i magen, öppnar den första flaskan påskmust, och går och lägger mig när den är urdrucken. När jag vaknar har nättidningarna publicerat namn, bild och förklaring: högerextremist, med betoning på extremist. Samtidigt har dödssiffran på Utøya nått 84.

Fjärde vågen av tweets och blogginlägg, såhär morgonen efter, är splittrad: De som pratar om SD och Kent Ekeroth. De som försöker diskutera vad som är okej och inte okej, som analyserar hat, våld, gammelmedias islamofoba vinklingar, utanförskap, mansroller, högerextremism

Jag förstår äntligen min egen känsla från igårkväll. Min reaktion idag liknar den lättnad som många uttryckte över att det inte var någon islamistisk terrorgrupp; de som var lättade för att det redan finns alldeles för mycket islamofobi och inte ville att det skulle späs på. På samma sätt känner jag lättnad när jag läser att det var en högerextremist; att folk säger ”ensam galning” men inte menar alla ensamma galningar är terrorister.

Jag hade lika gärna kunnat vakna till rubriker med felstavade diagnoser och lösryckta citat om empatistörning och gudinnorna vet vad. Och jag hade lika gärna kunnat känna pressen att ”förklara” att jag inte är terrorist. För vi normala psykfall är inte som de. De där. Du vet. De som gör SÅNT.

Jag har ibland blivit ombedd att förklara ”skillnaden” mellan De Som Gör SÅNT och Såna Som Är Ofarliga. Och visst finns det skillnader, generellt sett, men vad jag vet går det inte att säga att om man har egenskap X är man en potentiell våldsbrottsling, medan egenskap Y är ett vaccin mot att begå våldsbrott. Jag har vid ett antal tillfällen fått människor att känna panik när jag förklarat att man inte kan avgöra utifrån någons röstläge vad personen är kapabel till, och att det inte är självklart att en så kallad socialt kompetent person kan läsa av andras ansiktsuttryck och veta säkert vad den andra känner känner, eller vad de har för diagnoser.

Jag tror att det är precis just därför en del är rädda för ”psykiskt sjuka”: de skräms av insikten att det inte går att se på en människas hudfärg, hårfärg, klädsel och kroppsspråk att de är potentiella massmördare. Många som anses vara ”psykiskt friska” och skulle kunna kategoriseras som ”normalstörda” och ”neurotyper” får panik när de konfronteras med sin egen oförmåga att läsa andras tankar. De är ju normen själva. De är inte vana vid att inte förstå sin omgivning, och har inte livslång träning i att stå ut med att varenda människa de möter är obegriplig.

Rädslan för den ensamma galningen är på sätt och vis en rädsla för det välkända; för det man uppfattar som normalt och vardagligt. Man är rädd att inse att ens egen förmåga att alltid läsa av andra människor perfekt, kunna förstå deras tankegångar och bara ”veta” hur de fungerar – att det är en illusion. Rädslan för den ensamma galningen är rädslan för sin egen så kallade normalitet.

Om jag hade vaknat till spekulationer om felstavade diagnoser, så hade jag vägrat skriva att jag inte är en potentiell mördare. Däremot hade jag inte kunnat skriva det här inlägget, eftersom de flesta antagligen ändå hade utgått från att det enda jag ville säga var att alla psykfall inte är potentiella mördare. Det är helt fel. Alla människor är potentiella mördare. Oavsett hudfärg, tro, diagnos och påskmustkonsumtion.

Klok analys

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

För fyra år sedan hände något fantastiskt*

Den nittonde september 2006 började jag blogga. Det var en strategi för att överleva natten, i första hand, men också ett sätt att bearbeta min oro inför de kommande fyra åren. Jag hade precis börjat inse att den borgerliga regeringen inte var en mardröm, utan verklighet. Som jag såg det då hade alliansen, framförallt Moderaterna, gått till val på att hetsa mot såna som mig – och vunnit.

Så kände jag då, den nittonde september 2006. Exakt fyra år senare stirrar jag på rubrikerna och försöker fatta att det blivit ännu värre. Det lutar åt en till borgerlig regering ; det hade jag kunnat ta ändå. Men: SD har säkrat 20 mandat i riksdagen och kan få vågmästarroll – och nazistiska Svenskarnas parti (f.d. Nationalsocialistisk front) har fått ett mandat i Grästorps kommun i Västra Götaland.

Det är nog inte en slump att jag slog på elementet i sovrummet inatt, för jag frös så jag skakade. Ända sedan igårkväll har några rader av Mikael Wiehe rullat i mitt huvud:

Det gamla kommer aldrig tillbaka
Vi trodde det säkert och visst
Det gamla är över
och slut och förbi
och dömt att gå under till sist
Vi låter dom inte passera
Det var det som vi ropade ut
För här finns det ingen
som nånsin ger upp
Och så passera’ dom ändå till slut.

Även om Alla dessa minnen handlar om ett helt annat val – i Nicaragua – så tror jag att Wiehe själv skulle hålla med om att den låten passar väldigt bra idag. Sorg, och självrannsakan.

I fyra år – från och till – har jag bloggat, och det kommer jag att fortsätta göra. För fyra år sedan började jag uttrycka mitt motstånd, och jag är säkert helt orimligt naiv – men jag har inte gett upp än. Först bloggade jag för att överleva, sedan för att lära mig att leva, och nu för att jag vägrar se andra dö.

*) Rubriken syftar inte på att min blogg är fantastisk, utan på att min kamplust vaknade – och det är fantastiskt.

Bra bloggat: Sara Lövestam, VSASS. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Mina tre önskningar på valdagen

Jag tänker inte gå och rösta idag. Det gjorde jag nämligen redan förra lördagen, eftersom jag visste att jag inte skulle vara i form att släpa mig till vallokalen idag. Däremot är jag uppenbarligen i form för att klämma ur mig ett blogginlägg om valet.

Jag har tre önskningar som jag hoppas på idag:

  • Att alliansregeringen försvinner och byts ut mot tex. en rödgrön.
  • Att F! kommer in i riksdagen.
  • Att SD inte kommer in.

Det finns många anledningar till det. Flera av dem är väldigt personliga:

Jag har själv stått där med skräcken inför att bli utförsäkrad från den första september, så jag vet hur det känns. För min del löste det sig på ett alldeles fantastiskt sätt – jag fick ett jobb! – men jag vet att jag tillhör undantagen. Personer som inte kan jobba under några omständigheter tvingas söka jobb ändå, och personer som inte kan jobba men som kanske skulle kunna jobba i framtiden om de först fick vård, rehabilitering och stöd tvingas också söka jobb utan att ha fått det de behöver först, och personer som kanske skulle kunna jobba om det funnits några jobb som uppfyllde deras behov av tex. anpassade arbetstider och arbetsuppgifter får lära sig att det är allt eller inget som gäller.

Jag har sett en socialminister som ägnat tre år åt att låta bli att svara på frågor om en lag som rör den vård som bland annat jag behöver. Sedan november 2007 har Göran Hägglund kunnat stoppa steriliseringstvånget för transpersoner, men det var först i juli 2010 som han klämde ur sig ett nja. Det har alltså suttit en kristdemokrat som ansvarig för att avgöra vad jag får och inte får göra med mina äggstockar, om jag hårddrar det hela – och jag är inte nöjd med vad han har åstadkommit under tiden. Däremot är jag imponerad av vad F! föreslagit för förändringar, redan innan Socialstyrelsen presenterade sitt förslag.

Jag är född i Östersund och svensk medborgare. Jag har svenska som förstaspråk, blå ögon och en släkttavla som sträcker sig tillbaks till 1600-talet utan att röra sig utanför det som idag är Sverige och Norge – men jag passar inte in i SDs bild av hur Sverige bör vara. Jag är ganska säker på att om mina ögon varit bruna och min födelseort varit någonstans utanför EU, så hade jag setts som ett typexempel på misslyckad integration. Jag äter inte griskött, vill inte ha skolavslutning i kyrkan och hälsar helst på andra sätt än att ta folk i hand, till exempel.

Just idag vilar jag upp mig efter en operation som jag har skäl att misstänka att jag aldrig skulle ha fått alls om Sverigedemokraterna hade fått bestämma, och som jag tror skulle kunna göras mycket mer lättillgänglig för de som behöver den ifall SD och KD hålls utanför. En operation som jag kämpat för i åtta år, som betyder enormt mycket för mig – och för min möjlighet att arbeta. Ja, faktiskt. Transpersoner som behöver könskorrigerande behandling är kanske ingen jättestor grupp som märks i ohälsotalen i stort, men för den enskilda kan tex. hormonbehandling och operationer göra skillnaden mellan sjukskrivning och jobb, och i många fall faktiskt skillnaden mellan liv och död.

Och jag vill jobba. Jag kan jobba – om jag får chansen att göra det på rätt sätt. Men jag vill inte att det ska straffa sig att vara sjuk, funktionshindrad eller utsatt för fördomar. Det är idag fyra år sedan jag började blogga – i förtvivlan över valresultatet. Jag hoppas att jag inte känner samma ångest när jag vaknar imorgonbitti som jag gjorde då.

Lästips: Vill än en gång pusha för Jonas Gardells inlägg om KD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Bögknackning är en gammal svensk paradgren”

Det är sällan jag håller med Fredrick Federley, men idag gör jag det. Han skriver i Expressen om SDs historielösa flirtande med HBTQ-rörelsen:

”Sanningen är ju den att bögknackning är en gammal svensk paradgren som med framgång har använts av framförallt Sverigedemokraternas anfäder. Skinnskallarna som slog in våra huvuden på 1980-talet, som jagade oss i parkerna och lät oss leva i skräck under hela 1900-talet är de som lagt grunden för dagens SD. Det är därför Sverigedemokraternas nymodiga HBT-vänlighet klingar så illa.

För bara några år sedan attackerades Prideparaden av ett gäng nazister som i allt väsentligt delar Sverigedemokraternas syn på muslimer och på en konservativ familjebildning. Tack och lov var det många som då kunde komma till undsättning – annars hade det kunnat kosta människoliv.

Vad SD försöker sig på är konststycket att anklaga invandrarna för något som deras egna sympatisörer pysslade med i stor utsträckning för bara ett par årtionden sedan. Bögknackandet har en historia som är intimt förknippad med en uppfattning om svenskhet, där vi HBT-personer utgjorde en fara för den svenska stammen.

Vi kan inte förlåta er alla övergrepp ni begått mot oss och jag hoppas att HBT-samhället unisont stänger dörren för Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga krafter som försöker exploatera vår utsatthet. Vi är inte bättre än den tysta massan som ser hur folk behandlas illa om vi inte säger ifrån och bestämt tackar nej till Sverigedemokraternas flirt. Det som sådana som ni har gjort historiskt ska vi inte glömma den 19 september. Några försök till att blåsa liv i våra rädslor ska inte få oss att ge er vårt stöd. Jag är övertygad om att det gör klimatet bättre för oss HBT-personer om vi avvisar SD i stället för invandrarna.”

Jag vet att det statistiskt måste finnas HBTQ-personer i SD, och som inte är medlemmar men sympatiserar med SD, men varför de väljer att leva som de gör – att leva ut sitt främlingsförakt – är för mig en gåta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

SD går till val på att jaga pensionärer

Jag hade inte tänkt att göra det. Jag skulle stå emot. Jag behövde inte testa för att veta hur dumt det var. Sån har min inställning varit till alkohol, rökning, droger – och Sverigedemokraterna. Men så igårkväll, efter att ha matats med kommentarer på twitter om SDs reklamfilm, så klickade jag till slut på en länk och såg den. Efteråt kände jag mig smutsig och skamsen som hade fallit för grupptrycket. Men det här blogginlägget ska inte handla om varken mina eller andras känslor för SDs film, utan om att SD går till val på att försämra omsorgen och utmåla pensionärer som islamofober.

SDs film på youtube

Filmen bygger på det klassiska argumentationsfelet: Pensionärer mot invandrare. Pensionärsförbunden rasar; de vill inte bli förknippade med SD. Jag förstår dem, för SD är verkligen helt fel ute.

Jag har mött ett antal personer som har varit smygrasister i många år – fram tills de blev sjuka och behövde vård, eller tills deras funktionsnedsättningar hade växt sig så besvärliga att de behövde stöd. Helt plötsligt upptäcker de hur det är att vara beroende av någon annan, och det kan säkert vara omtumlande för den som är van att klara sig helt själv – men det finns också en detalj till som får dem att ändra inställning. De personer de möter som ska hjälpa dem – till exempel i hemtjänsten eller i vården – är ofta ”invandrare”. Det kan ibland vara första gången som de faktiskt umgås under en längre tid med någon som är uppvuxen utanför Västeuropa. Pusselbitar faller på plats. Det är svårt att hata en människa som hjälper en på toaletten när man har svårt att röra sig, eller som ser till att få i en mat när man knappt vet vilken dag det är.

Lägg därtill att det bara är en viss sorts pensionärer som räknas i Sverigedemokraternas Sverige: De som är födda i Sverige, har svenska som modersmål, som har arbetat och betalat skatt i Sverige i hela sitt liv, och som har ålderspension. Just det där med att ha betalat skatt brukar bland annat SD hänga upp sig på. Om man inte har lönearbetat i Sverige i 40 år, så har man inte rätt att få någonting – även om man är en gammal tant med rullator. Burka eller ej.

Kanske är det därför SD aldrig pratar om funktionshinder och sjukförsäkringar. Kanske är det därför deras snack om vård och omsorg enbart handlar om ålderspensionärer, och aldrig om yngre människor som också kan ha behov av olika insatser. Vi som är långtidssjukskrivna, vi som har aktivitetsersättning och sjukersättning, vi som är utförsäkrade fast vi inte kan arbeta och antagligen aldrig kommer att kunna göra det heller, och vi som skulle kunna arbeta ifall vi fick det stöd vi behövde först, och vi som har ett bra jobb men ständigt råkar ut för att samhället inte är tillgängligt – vi finns inte i Sverigedemokraternas värld. Kanske ska vi vara glada för det, för att vi slipper bli tvångskramade. Kanske ska vi fundera över varför vi inte blir det. Glada, alltså – och tvångskramade.

Det är bland annat därför jag först inte uppfattade att SDs film – och egentligen all högerextrem propaganda på samma tema – skulle vända sig till pensionärer. För mig är det nämligen självklart att filmen inte talar TILL de personer de säger sig värna, och inte heller FÖR dem, utan OM. Sverigedemokraterna raggar inte pensionärsröster lika lite som de talar för alla pensionärer – de raggar röster bland folk som vill ha något att skylla på. Pensionärer är praktiska att utnyttja på det sättet; likaså barn och ungdomar, och i vissa fall funkisar. Grupper som man egentligen inte behöver lyssna på eller tillerkänna rättigheter, men som går att gömma sig bakom: en mänsklig sköld i ordkriget.

Nog är det märkligt att ett parti som går till val på att försämra vården och omsorgen – vilket skulle bli resultatet om man plockade bort alla ”invandrare” som jobbar där nu – påstår sig värna om pensionärer. Det vore lite som att gå till val på att sluta skydda människor som flyr från förföljelse med motiveringen att de som förföljer dem bryter mot mänskliga rättigheter; som att använda ett fall där en kvinna som dömts till stening i Iran som ett argument för varför man inte ska ta emot flyktingar därifrån. Eller, oj. Hoppsan. Det är ju precis så SD argumenterar.

Lästips: Mitt tidigare inlägg ”Är ditt handikapp lönsamt, lilla vän?” Andra bloggar: Isobel, Karin Långström Vinge, Antigayretorik. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

SD vill ha övervakningskameror i ditt sovrum – eller?

Gudrun Schyman (F!) mötte nyss Jimmie Åkesson (SD) i en debatt om ”jämställdhet” en månad före valet. Det gick ungefär som man kunde förvänta sig.

Åkesson verkade nervös; Schyman verkade taggad. Åkesson hade en bild med sig av Sakineh (en kvinna i Iran som är dödsdömd för otrohet); Schyman hade med sig ord och argument. Åkesson pratade om ”våldtäktsvågen” som han påstår är ett nytt fenomen (underförstått: ”invandrarnas” fel), och när Schyman påpekade att det inte stämmer, så trillade han dit och visade att Fittans lag fungerar lika bra på tv som på nätet:

”Fittans lag

Då en nätdiskussion om könsroller blir mer avancerad, går sannolikheten för att någon, i syfte att misskreditera allt vad feminism, jämställdhet och genusvetenskap heter, drar upp

  1. Kukar och fittor och graviditeter
  2. ”Män är djur”
  3. Gudrun Schymans talibantal
  4. Tiina Rosenbergs könsförrädaretal
  5. ”Alla män är våldtäktsmän”
  6. Feministers lättkränkthet

mot ett.”

Åkesson drog nämligen upp det där talibantjatet igen, så fort Schyman sa emot honom. För om man inte skyller alla våldtäkter på ”invandrare” så måste det betyda att man hatar män, enligt hans logik. Sedan när Jimmie Åkesson fick frågan vad han ville göra åt våldtäkterna, förutom att utvisa folk och begränsa invandringen, svarade han att man måste arbeta förebyggande – genom att sätta upp övervakningskameror ”på platser där våldtäkter är vanliga”.

Mitt svar på twitter säger väl det mesta:

Min tweet: "Åkesson vill ha övervakning "på platser där våldtäkter är vanliga". Kameror i alla sovrum!"

”Åkesson vill ha övervakning ”på platser där våldtäkter är vanliga”. Kameror i alla sovrum!”

För det är just den bilden av våldtäkter som SD bygger sin retorik på: I deras värld finns liksom bara överfallsvåldtäkter på ensliga platser utomhus sent på kvällen, där offer och förövare inte känner varandra. Att de flesta våldtäkter antagligen begås i privata hem, där de inblandade känner varandra och kanske har ett förhållande, det passar inte deras bild av vad en våldtäkt är.

Myten om en riktig våldtäktsman (en ”invandrarkille” som antingen är okänd eller ytligt bekant med offret) och myten om ett riktigt våldtäktsoffer (en ”svensk” tjej som beter på ”rätt” sätt innan, under och efter övergreppet) och myten om den riktiga våldtäkten (en enslig stig i en park sent en kväll, en folktom bakgata mitt i natten) kan vara  förödande för de som utsätts för övergrepp men inte lever upp till den bilden. Jag säger bara Bjästa.

Men det är alltså precis den myten som SD odlar, och spär på, för att den passar deras syften. I deras värld är det bara vissa våldtäkter som räknas. Det är bara vissa våldtagna som ska få stöd, och det är bara vissa våldtäktsmän som är viktiga att sätta dit. Sverigedemokraterna tjänar på att folk är rädda för sånt som de vill att man ska vara rädd för. Inte konstigt då att de tolkar statistiken som de vill.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Mamma Mu som Manboy och arabisk musik på Nationaldagen

Idag har jag gjort något jag aldrig trodde att jag skulle göra, och som vanligt är det på grund av Dennis. Vi pratade igår om nationaldagen, och han föreslog att vi skulle gå dit. Jag tvekade en stund, men sedan sa jag ”ja”. Under hela kvällen igår och förmiddagen idag funderade jag på om det verkligen var en bra idé, och var på väg att dra mig ur gång på gång – och det var inte för att jag ogillar folksamlingar.

Jag är inte nationalist. Jag har aldrig kunnat definiera mig som svensk. Jag är världsmedborgare, i första hand. Dessutom tycker jag att den svenska flaggan är ful. Ändå lyckades Dennis alltså övertyga mig, så vi gick dit. Och visst fick vi kul. Det var fin musik och bra stämning, trots vädret. I början ösregnade det, men sedan sprack det upp, lagom till bandet som spelade kurdisk/arabisk musik. Det var ju de som folk hade rasat mot. Politiskt inkorrekt hade fått det att låta som att man hade valt bort såkallad svensk folkdans och folkmusik för detta, vilket inte stämde. Sånt fanns visst med i programmet, men vid det laget hade vi gått hem till Dennis, eftersom det började regna igen.

Sångaren som sjöng de kurdiska och arabiska låtarna på gräsmattan framför svenska flaggor

Sångaren som sjöng några av de kurdiska och arabiska låtarna

Solen sken som allra bäst under den ”arabiska musiken”. Man kan se det som att Moder Natur lite subtilt försökte påpeka vad hon tyckte var det viktigaste idag. De var väldigt bra, och jag ångrar inte att jag gick dit. Det, och att få se Mamma Mu och Kråkan dansa till Manboy och imitera Eric Saades vattenfall med paraply och vattenkanna, var dagens höjdpunkt.

Om det inte hade varit för att det var Sverige som man skulle fira, och om det inte vore för de svenska flaggorna, så skulle jag säga att jag gillar Nationaldagen. Nu väntar jag mig bara att alla de som rasade mot ”arabisk musik” i konsekvensens namn också rasar mot att Kråkan och Mamma Mu dansade till en massa engelskspråkiga låtar. För tänk så hemskt att smygindoktrinera barnen med engelska. De kan ju få för sig att det är okej att dansa i vattenfall och… eh… få lunginflammation?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min definition av rasism

Egentligen ska man skilja på handling och person, jag vet. Jag brukar inte gilla att prata om till exempel rasister, utan hellre om rasism. Jag har nämligen inte träffat någon som har kallat sig rasist (inte med den innebörden man tänker sig, i alla fall), men ändå hört en hel del rasistiska kommentarer från folk som anser sig vara ”toleranta” och ”vidsynta” och så. Dessutom så är rasism ett samhällsproblem och inte ett individproblem.

Men med det sagt så har jag en definition av hur en typisk slentrianrasist (inte direkt smygrasist, och inte heller en som går runt med hakkors och rakad skalle) beter sig:

”Om man har som vana att säga ”jag är inte rasist, men…” eller ”…fast det får man väl inte säga, för då blir man anklagad för att vara rasist” så är man rasist”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Om man nu vill att allt ska vara som det aldrig har varit, varför flyttar man inte till Skansen?

”som det skrivs att man ska fira hur sverige ser ut idag å inte som för hundra år sen…jag för min del trodde en tradition firades som den alltid har gjort å sett ut..är väl därför de är tradition…trodde ju jag…

Tackar på förhand/En som vill att vår nationaldag skall firas som den alltid har gjort”

Den kommentaren stod under en av artiklarna om nationaldagsfirandet i Sandviken. En grupp nationalister på Facebook vill ju som bekant förbjuda kommunen från att ha med de kurdiska och arabiska låtarna på firandet i Stadsparken imorgon. De vill ha en ”helsvensk” nationaldag. Gruppens grundare skriver själv:

”Önskar bara jag kunde förstå vad som anses så fruktansvärt provocerande med att vi vill fira vår SVENSKA nationaldag på ett traditionellt SVENSKT sätt”

Detta är stor humor. Jag som är invandrare från Jämtland är dåligt integrerad i det svenska samhället och vet inte så mycket om hur man firar Sveriges nationaldag, så jag googlade efter dess historia. Det dröjde inte lång stund innan jag hittade en text från 2008:

”På fredag är det Sveriges nationaldag, och för fjärde året är den en officiell helgdag, vilket innebär ledigt för de flesta. Successivt har svenskarna också börjat fira nationaldagen, och i en ny studie har etnologen Richard Tellström vid Restauranghögskolan i Grythyttan studerat hur nya traditioner så smått börjar ta form.
– Vi verkar ha en tudelad hållning till fenomenet, det är inte alldeles lätt för oss att vara svenskar i nationell mening.

Nej, att fira nationaldagen som svensk är inte helt lätt – dagen saknar ju festtraditioner här i Sverige, så de behöver uppfinnas.”

För två år sedan pratade man alltså i radio om hur man skulle skapa ett nationaldagsfirande, för att det inte riktigt fanns en sådan tradition. Nu råkar det faktiskt finnas en sådan tradition i Sandviken: I fem år har man arrangerat ett firande i Stadsparken, och även om programmet har varierat så har det aldrig varit tal om att ha ett renodlat ”svenskt” firande, hur nu det skulle se ut. Odd Westby, informationsansvarig hos kommunen säger:

”Vi har haft storbandsjazz, rockabilly och blues. Ingen har protesterat mot de inslagen. Inte heller i år är det diskussioner om att det ska spelas rhythm and blues.”

Med andra ord: Om det nu överhuvudtaget går att prata om att fira nationaldagen ”som man alltid gjort” eller på ett ”traditionellt svenskt sätt” så är det precis det man gör från kommunens sida. Facebookgruppen som vill förbjuda kommunens arrangemang kräver att man ska gå ifrån traditionerna.

Själv funderar jag på att för första gången i mitt liv gå på ett nationaldagsfirande. Inte för att jag tycker att det är något att fira, och inte för att jag tror på Sverige eller känner mig svensk, men för att vara en snigel på ögatde som ropartraditioner. De vet inte vad det är de ber om. Jag vet att det finns en annan Facebookgrupp som heter ”Om den svenska flaggan kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”. Jag skulle gärna säga ”Om svenska traditioners osvenskhet kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”. Om man nu vill att allt ska vara som det aldrig har varit, varför flyttar man inte till Skansen?

Läs även intervjuerna med Dennis i Arbetarbladet och GD, som grundade gruppen För ett mångkulturellt nationaldagsfirande, och Isters inlägg, samt andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Vägra kallas svensk!

Igår när jag var lite lagom småsur över alla smygrasistiska grupper på Facebook, så startade jag en egen: Vägra kallas svensk. Jag skrev såhär:

”Egentligen skulle den heta ”Om folks förmåga att genomskåda rasistisk smygpropaganda kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”, men det var för långt för Facebook.

Andra alternativa namn:

”Vi som inte tänker fira Sveriges nationaldag”

”Återinför de sekulära skolavslutningarna!*”

”Vi som ser ironin i att vissa nationalister rasar mot ”arabisk musik” på Nationaldagen, samtidigt som andra nationalister gör sitt bästa för att ge sken av att nationalism inte har med rasism eller intolerans att göra”

”Om du inte kan bevisa att dina förfäder var här före 1682 så har jag rätt att deportera dig, för min släkt var här före din”

”Vi som gillar att bo i en bögfeministisk vänsterdiktatur”

Eller, som en förklaring till gruppbilden: ”Varför får man säga svartpeppar när man inte får säga vitlök?”

*) Enligt min mamma var det först på 1960-talet som de började fira skolavslutning i kyrkan i det område där hon växte upp. Själv har jag haft turen att slippa det, då jag växte upp i den islamistiska diktaturen Östersund på 1980- och 90-talet. Visserligen hade jag aldrig sett en person iklädd slöja IRL förrän jag var 15 år, men det måste ju vara så… eller?”

Sedan fick jag det bekräftat av Leo Holtter, det om skolavslutningar. Han skrev på Facebook:

”Din mamma har rätt. Förstår inte varför en vacker tradition med skolavslutning i klassrummet bara försvann på mängder av platser. Det som irriterar mig lite, är att en tradition som troligtvis funkade från mitten på 1800-talet till åtminstone början på 1960-talet, (troligtvis längre) helt är bortglömt och det gafflas om en ”uråldrig svensk tradition” att ha skolavslutningar i kyrkan. Fullständig historielöshet kallar jag det för.”

Det är därför jag tycker att Sverigedemokraternas idé om att tvinga skolor att ha avslutning i kyrkan är ett tydligt tecken på att de inte har någon vidare koll på vilka traditioner de säger sig vilja bevara. Skolavslutningar i kyrkan är inte äldre än några decennier.

Jag är glad att aldrig ha blivit påtvingad att hålla skolavslutning i kyrkan; det vore helt orimligt där jag växte upp eftersom kyrkan – Frösö kyrka – låg flera kilometer utanför samhället. Jag är glad för att jag slapp att bli påtvingad den slentriankristendom som jag har förstått att många andra har upplevt – och för att det gör att jag genomskådar den historieförfalskning som såkallade nationalister håller på med.

Jag hoppas att alla som tjatar om hur viktigt det är med en ”helsvensk” nationaldag kämpar för att förbjuda kungafamiljen från att delta i firandet: Drottningen är inte född i Sverige och talar med brytning. Vad gäller kungen, så vet jag att den första Bernadotte kom hit 1810. Det är faktiskt inte så länge sedan alls, inte jämfört med min släkt. Och ändå är det jag som anses vara dåligt integrerad.

Eftersom jag är ättling till en av Karl XIIs soldater, och dessutom ättling till en person som fördrev samer för att exploatera Norrlands inland, och dessutom kan bevisa att min släkt har bott i det som idag kallas Sverige sedan åtminstone slutet av 1600-talet, så har jag rätt att bestämma vad som är svenskt och vem som är svensk och vilka som får bo i mitt land och inte. Det gäller ända tills någon som har bevis på att deras släkt har bott här ännu längre kommer och klagar. Så det så. Och jag vägrar kalla mig svensk, och jag vägrar tro på Sverige.

Bra bloggat: Ister. Länktips: Mångkulturellt nationaldagsfirande. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Saker som inte ingår i svensk kultur och därför inte bör vara en del av svenskt nationaldagsfirande

Jag ogillar nationalism och har aldrig sett någon anledning att fira Sveriges nationaldag eftersom jag aldrig har känt mig svensk. Däremot måste jag säga att man åtminstone har gjort ett bra försök här i Sandviken när man bestämde sig för att göra firandet modernt. I fem år har man haft inslag av ”musik och dans från olika delar av världen” som Arbetarbladet skriver. Såklart att det finns de som är missnöjda, och i sann svensk duktivismanda knyter man inte längre näven i fickan – man startar istället en protestgrupp på Facebook. En av grundarna, Daniel Hagström, förklarar sin ståndpunkt:

”Det rimmar dåligt att ha kurdisk och arabisk musik på ett svenskt nationaldagsfirande. Det finns ju 364 andra dagar på året där man kan spela sådan musik. På en svensk nationaldag ska det vara svensk kultur.”

Eftersom jag aldrig har deltagit i ett svenskt nationaldagsfirande så vet jag inte så mycket om vad det innebär, men jag kan lätt lista en massa andra saker som en sann svensk inte bör ägna sig åt på nationaldagen.

Saker som inte ingår i svensk kultur och därför inte bör vara en del av svenskt nationaldagsfirande

  • Fotografering med importerade kameror.
  • Drickande av importerat öl, vin, cider eller sprit.
  • Ätande av potatissallad eller färska tomater. Även om de är odlade i Sverige är det inga inhemska växter. Detsamma gäller för brännvin, eftersom det kan vara gjort av potatis.
  • Sånger av till exempel Cornelis Vreeswijk, som föddes i Nederländerna.
  • Viftande med flaggor, spontansång från grupper av män, spontant dansande på allmän plats och alla såna saker som i vilket annat sammanhang som helst brukar kallas för ”osvenskt”. Nationalism är väldigt osvenskt.
  • Nyttjandet av Facebook eller andra utländska sidor för att sprida sitt budskap.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Facebookgrupp lockade med hat och tortyr – lurade folk att stå för mänskliga rättigheter

Det fanns en gång människor som var naiva. De gick med i en facebookgrupp som skulle skänka två kronor per medlem till Haiti, och sedan bytte gruppen ut sin presentationstext och bild så att det såg ut som om de ville hämta hem lik från Haiti för att ha sex med. Folk blev rasande över namnbytet. Jag lärde mig att folk överlag är dåliga på källkritik.

Det fanns en gång människor som var naiva. De gick med i en facebookgrupp som hette ”Vi som hatar xx – Mannen som mördade xx i Landskrona”, och som sedan bytte namn till ”Vi som vill bygga ett öppet och tolerant Landskrona”. Folk blev rasande över namnbytet. Jag lärde mig att folk som hatar överlag är extremt dåliga på källkritik.

"Detta var en av alla dessa hatgrupper på facebook där vanliga  hyggliga ungdomar lätt som en plätt blivit det av en aggressiv mobb som  krävt både tortyr och dödsstraff. Grattis om du stod emot. Om inte,  lärde du dig något?"

Att hänga ut en person som inte dömts för ett brott med namn är förtal, och det spelar ingen roll egentligen att det redan fanns en grupp som gjorde detsamma. Den aggressiva tonen i många av inläggen är definitivt både olaga hot och hets mot folkgrupp. Det gör att jag inte är så förtjust i idén alls.

Däremot, som socialt experiment sett, är gruppen väldigt fascinerande. Det är verkligen inte svårt att piska upp stämningen och hetsa fram hat även hos människor som annars framstår som sansade och intelligenta, vare sig på nätet eller IRL. Man hittar något som alla människor är emot – mord, jordbävningar, djurplågeri, barnmisshandel – och sedan vinklar man det lite, och passar på när det hänt något som spelar dem i händerna.

Högerextremisterna kunde inte utnyttja Bjästa-fallet, för det passade inte deras syften. En ”svensk” våldtäktsman som skyddas av ett litet samhälle i Norrland går det inte att kräkas ur sig islamofobi och rasism om, även om en del faktiskt försöker. Förstå trollens frustration: De ville så gärna haka på drevet, men det gick ju inte om det inte var en ”invandrare” som bar skulden. Så när en person som uppfattas som ”invandrare” misshandlar en ”svensk” till döds, så ser de sin chans att få ur sig sitt hat. Resten rycks med av stämningen.

När gruppen bytte namn var man uppe i 1800 medlemmar; nu är de nere i 1399. Det är alltså minst 401 personer som har gått ur gruppen, förmodligen många av dem i protest mot namnändringen. Några av de som är med nu kan ju ha gått med efter namnbytet, men resten har alltså lurats in i en grupp som står för mänskliga rättigheter i tron att de stöttade tortyr och dödsstraff och rasism. Eller hur var det nu?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Farbror barbro, fascister och farorna med internet

Jag brukar vara ett fan av att ta debatter, vanligtvis – men bara när det faktiskt är något som är relevant. Det finns massor av debatter jag inte tar, och det finns ett antal olika anledningar till varför jag markerar bloggkommentarer som väntande.

Det kan vara att de är kränkande mot personer som inlägget handlar om, oftast kryddat med en hel del rasism och ableism:

”dom måste ju vara både efterblivna och mentalt handikappade”

”Är denna familj allmänt sjuk? Eller bara muslimer eller zigenare ?”

Det kan vara att de är riktade mot mig, och innehåller personangrepp:

”Allvarligt talat, på vilket sätt hjälper det din personliga utveckling att författa såna här inlägg i en blogg? Det du behöver är inte att förläsa dig på mer genustrams – du behöver mer terapi. Och jag är helt övertygad om att dina terapeuter har rätt. Sen måste det vara ett helvete att ha den här sexuella läggningen ovanpå dina neuropsykiatriska diagnoser, vilket bara är ytterligare ett skäl att söka hjälp.”

Men väldigt ofta är det för att de är irrelevanta i sammanhanget, och bara är ute efter att svartmåla en viss grupp. Till exempel, under ett inlägg om homofobi och transfobi i Litauen:

”Hahaha, snacka om att vara selektiv med hotbilden. Vänta tills alla de miljontals muslimer ni ”progressiva” släppt in i EU och Sverige börjar utöva politisk makt, då kommer de homosexuella att få fly. Ni radikaler/feminister är bra nyttiga idioter i islams tjänst.”

Eller om homofobi och transfobi i Storbritannien:

”Ni i gaymaffian kan verkligen att ta saker ur dess proportion. Det ni svenska queers måste fatta är att Sverige är rätt ensamt om sin talibanliknande fanatism vad gäller radikala ståndpunkter, och ute i världen så är Sverige del av bara 8 länder som delar denna vidriga syn – alla andra 180+ länder delar inte denna syn på äktenskap, och med ett islam med 600.000+ följare i Sverige, så ser det rätt mörkt ut för er homos och homosförespråkare…och kom ihåg, radikaler och homos i Sverige och utlandet förökar sig bokstavligen och bildligt talat uruselt. Tiden och demografin är emot er. Tack och lov blir homofanatismen en parentes i världens historia – och inte minst: en biologisk dead-end, om du fattar vad jag menar, hehe”

Eller om homofobi och transfobi i Ryssland:

”Angående ryssarnas behandling av bögaktivisterna, vänta bara till islam tar över Europa (de är på bra väg) – då kommer bögarne att yla av skräck…”

Eller om livslust och dödsångest, i största allmänhet:

”Ser du några problem med massinvandringen av muslimer, med tanke på islams fördömande av homosexhandlingar?”

Eller om internationella kvinnodagen:

”Etniskt svenska män beter sig alltmer som farbror barbro, medan de männen som tillhör fredens religion inte har några problem med att vara MÄN och dra in på kvinnors rättigheter. Jag förutser att inom en 50 årsperiod så kommer nog sverige att också vara en del av ”fredens rike” och då kommer svensk feminism att vara ett minne blott. Etniska svenskar förökar sig ju dessutom knappt, mycket tack vare ”jämställdheten”…”

Eller om djurplågeri:

”Och nu insåg jag ju att det är ytterligare en homosexuell till skaran som mer än gärna springer islamofila ärenden. Om det inte vore för allvarligheten i sak skulle det vara skrattretande. Böglobbyn främjar för en utvidgning av en ideologi, ja för islam är långt ifrån bara en religion, som förespråkar dödsstraff på homosexuella och där det än idag avrättas homosexuella regelbundet. Det är höjden av självförakt och förakt mot sina gelikar att som bög springa islamofila ärenden.”

Eller om manlighet och barns könsroller:

”Dagens meddelande till feminister och queer:are: VI SKITER I ER! Dessutom, med islam på stor tillväxt i Europa, så lär ni snart få foga er, oavsett om ni vill det eller ej.”

Eller om… Det finns hur många exempel som helst, och alla dessa kommentarer har det gemensamt att jag inte har godkänt dem. Jag är väl medveten om att de egentligen borde ha fått ruttna bort i kön för de kommentarer som väntar på moderering, men eftersom det är inne att diskutera det såkallade näthatet så vill jag visa att det finns de som har satt trollandet i system.

Jag ser det här på varenda en av de stora tidningarna med möjlighet att kommentera artiklarna, och på många bloggar också. Ofta känner jag igen nicknames, och ibland deras stavfel och vissa märkliga slangord som utmärker vissa personers språk. Till exempel finns det ett troll som gärna skriver ”homisar” om HBTQ-personer, och det är inte direkt ett vanligt ord annars. För att vurma för det såkallat svenska så mycket som de gör, så är många av dem otroligt dåliga på att hantera det svenska språket.

Det är alltså såhär högerextremister menar att de censureras och stängs ute från debatten. Det är detta som spär på deras ”utanförskap” och gör att det är så otroligt synd om dem, precis som de sverigedemokrater som hänger ut personer som inte ens har dömts för något brott i hopp om att ragga väljare. Det är detta som är den såkallade invandringskritiska offerkoftans byggstenar: Yttrandefrihet gäller bara om man tycker som de.

Jag tar ingen jävla debatt med folk som försöker styra vad jag ska blogga om, och vad jag ska lägga min energi på. Så enkelt är det. Sedan kan man kalla det för censur och pk-trams om man vill, och man kan skylla på näthatet och oja sig över att högerextremismen brer ut sig på nätet, som om det vore något speciellt för internet när det finns gott om rasism IRL.

Folk verkar glömma att internet byggs upp av människor, och att vi alla har en möjlighet att styra innehållet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan – 88 år av rädsla

”I [Alfred Petréns] båda motioner om en steriliseringslag ser man en tydlig linje. Han återkommer i bägge till det farliga i en ”otyglad sexualitet”. I bägge avslutar han med att lagen också bör tillåta kastration av sedlighetsförbrytare, något som inte vinner gehör. Men han talar också om de ”relativt högre stående kvinnliga sinnesslöa, vilka böra vara omhändertagna å sluten anstalt, enär deras sexualdrift är så otyglad, att de eljest föra ett sedeslöst levnadssätt och därvid även själva taga initiativet till otukt”.

Det är ”osmakligt” att förklara för de sinnesslöa som ska steriliseras vad ingreppet går ut på, för ”kommer den sinnesslöa flickan till full klarhet … att hon kan öva sexuellt umgänge utan att behöva befara några följder, så föreligger enligt mitt förmenande snarast en kontraindikation för att låta en sådan sinnesslö vistas ute i samhället.” Det är inte bara mot de ”sinnesslöas” anlag samhället ska skyddas – utan också mot deras tygellöshet. Det är i det ljuset man kan se Petrén långsiktiga arbete med att skapa ett antal sinnesslöanstalter, där de som drabbas av denna vaga diagnos skall spärras in och inte släppas ut förrän de låtit sig steriliseras – om ens då.”

Artikeln i DN handlar om Sverige på 1900-talet, om tvångssteriliseringarna av ”sinnesslöa”. De blev möjliga tack vare lagen från 1934, och ända in på 1970-talet steriliserades människor för att deras anlag ansågs vara en samhällsfara. En del var utvecklingsstörda, andra hade epilepsi, men många var bara helt enkelt fattiga.

Varför? För att man var rädd för det som inte gick att kontrollera.

Alfred Petrén la fram sin första motion om steriliseringar 1922. 85 år senare presenterades en uppdatering av samma idéer, fast den här gången handlade det inte om sinnesslöa”, utan om personer med transsexualism och personer med intersexuella tillstånd som behöver ändra sitt juridiska kön.

Bok: "Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag"

”Vårt förslag innebär att tillstånd till ändrad könstillhörighet alltid innefattar kirurgiska ingrepp som ofrånkomligt innebär sterilitet. Även om en person inte vill genomgå någon annan form av könskorrigerande operation, måste han eller hon få sina könskörtlar borttagna för att könstillhörigheten skall kunna ändras juridiskt. Skälet till detta förslag är att vi anser att det är rimligt att kräva att en person som har manlig könsidentitet inte har kvinnliga könskörtlar och tvärtom. Syftet är således inte i första hand att kräva ett ingrepp som gör patienten steril, även om det blir en konsekvens av ingreppet.” (SOU 2007:16, s. 183)

Man försöker verkligen att få att låta som att man absolut inte har som syfte att kräva att människor blir sterila, fast det är precis det man gör. Skuggan av tvångssteriliseringarna ligger fortfarande tung.De fortsätter med att påpeka att även om det finns de som inte klarar en operation på grund av sin fysiska hälsa, så är det ändå ett rimligt krav, eftersom personer som vill behålla äggstockarna eller testiklarna inte är transsexuella enligt deras sätt att se:

”Detta skulle möjligen tala för att patienten inte är transsexuell utan har någon annan form av psykiatrisk diagnos”

Det ligger alltså något slags förtäckt hot i resonemanget: Om du inte kan eller vill genomgå en operation, så är du inte transsexuell – vilket inte stämmer med den uppfattning som många utredare idag har – och därför ska du inte ha rätt till någon form av könskorrigerande behandling. Inga hormoner, ingen ändring av det juridiska könet, ingen operation för att platta till bröstkorgen, och så vidare. På samma sätt lirkade man förr med kvinnor som var ofrivilligt gravida och ville göra abort; de kunde få det – på villkor att de samtidigt lät sig steriliseras.

De vill inte kräva att människor är sterila för att få ändrad könstillhörighet. De vill bara kräva att folk ger upp sina äggstockar eller testiklar, och låtsas som att det är något helt annat. Inte så mycket för barnens skull, eller för genernas skull, utan för att de anser att definitionen av en man är en person utan äggstockar, och definitionen av en kvinna är en person utan testiklar.

Efter tre år med lagförslaget har fortfarande inget hänt, det har varken rivits upp eller röstats igenom, och Göran Hägglund har inga planer på att ta itu med det innan valet. Bakom både 1900-talets steriliseringsvurm och 2000-talets så ligger det en rädsla för sexualitet och fortplantning och könsorgan som inte går att kontrollera och styra med statliga kontroller.

Väldigt få människor idag skulle komma på tanken att kräva av personer som går igenom en abort, som ansöker om socialbidrag, som har en utvecklingsstörning eller epilepsi eller psykiska problem eller som tillhör resandefolket eller är romer – att de ska kastreras bara för det. De enda* som utsätts för en lag som kräver kastrering som villkor för annan behandling idag är trans- och intersexuella.

Varför? För att man är rädd för det man inte kan kontrollera.

***

*) vad jag förstått är kemisk kastrering av sexbrottslingar inte permanent, och hursomhelst handlar det om personer som är dömda för att ha begått brott. Det är inte brottsligt i Sverige att vara transsexuell.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Scientologisk definition av mänskliga rättigheter: Att inte få vård

Peter U Larsson är scientolog, medlem i ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR, scientologernas frontorganisation) och har två favoritämnen att blogga om: Det ena är ECT-behandling, det som brukar kallas ”elchocker”, och det andra är den såkallade ”ADHD-industrin”.

KMR driver ståndpunkten att psykiatrin alltid förstör människor som i grunden är friska och aldrig någonsin hjälper någon till ett bättre liv, och att all behandling som sker inom psykiatrin är verkningslös, onödig och farlig. Visst finns det skäl att vara kritisk till vissa behandlingsmetoder under vissa omständigheter, men det gäller all vård och är inget specifikt för psykiatrin. Ingen skulle komma på tanken att avskaffa vården för kroppsliga sjukdomar helt och hållet, bara för att den inte fungerar perfekt.

Jag har skrivit fem inlägg om Peter U Larssons kampanj mot psykiatrin, och totalt 30 inlägg om scientologernas antipsykiatriska propaganda. Bara en enda gång har han faktiskt svarat, åtminstone under sitt riktiga namn. Det var för två år sedan, men igår hände det igen: Jag har fått en kommentar från Peter U Larsson, efter att jag nämnt hans retorik som ett varnande exempel på hur man inte ska göra när man diskuterar psykiatrin och ECT-behandlingar. Och vilken kommentar sedan:

”Jisses!

Jag protesterar mot elchocker sedan över tio år tillbaka pga att jag personligen känner folk som har blivit skadade av dem. Mängder av människor har också kontaktat mig och berättat om sina skador efter ECT. Dessa vittnesmål har djupt berört mig och jag känner att det är deras talan jag för. Hundratals timmar har jag lagt ner på att stödja och hjälpa dessa människor.

Jag har fått artiklar publicerade i alla stora svenska tidningar. Mina hemsidor har tusentals besökare varje dag. Har varit i kontakt med regering, riksdag och Socialstyrelsen ang. problemet med ECT. Möte med dem finns nu inplanerade.

Ingen av er vet vem jag är. Ni vet heller inte vad KMR eller Scientologi är. Vad bryr ni er om de som har fått skador av ECT? Vad är era syften?

Ni kanske tror att ni vet en väldig massa. Ibland krävs det emellertid att man själv tittar efter och tänker självständigt. Åsikter, fördomar och skvaller är inte alltid pålitliga. Det krävs att man bryter grupptrycket och själv tänker och tittar efter. Det krävs en del mod!

Jag tycker heller inte om våld, tortyr, krig, mobbing, diskriminering eller droger. Det måste innebära att ni älskar dessa saker, eller? Innebär detta att ni handlar inte i judiska affärer? Ni kanske inte sitter bredvid en arab eller färgad på bussen.

Smutskastning och diskriminering kommer in när argumenten och förståndet tryter. Mänskliga rättigheter är grunden i varje samhälle och mänsklig relation.

Välkomna att skriva till mig så kan vi debattera elchockerna!

Hälsn,
Peter”

Av den här kommentaren kan jag sluta mig till att Peter U Larsson sätter likhetstecken mellan kampen för att avskaffa psykiatrin och mänskliga rättigheter. Om man vill diskutera fördelar OCH nackdelar med ECT-behandling så kan man inte räkna med något stöd, utan det är enbart de som är kritiska till all form av psykiatrisk behandling som räknas. Om man inte ensidigt fördömer ECT, utan hävdar att det finns personer som blir hjälpta av behandlingen, så sviker man personer som fått biverkningar och skador. Om man inte är med honom, så är man mot honom.

Halva kommentaren handlar om hur god Peter U Larsson är som engagerar sig i frågan, och vilken hög trovärdighet han har som debattör. Den andra halvan är en märklig röra av personangrepp, som bara är där för att dra uppmärksamheten från sakfrågan, som Mellanvärld påpekade.

Om någon undrar: Ja, han har rätt.

Jag älskar våld (i form av min spikmatta), tortyr (det är därför jag brukade skada mig själv innan jag fick vård), krig (det är därför jag går runt och citerar Gandhi: ”There’s no road leading to peace. Peace is the road”), mobbing (det är därför jag bloggar) diskriminering (det är därför jag tröttnade på att vara heterosexuell och blev transperson och bög) och droger (det är därför jag är nykterist).

Jag har aldrig handlat i en affär som jag uppfattat som judisk, eftersom jag inte riktigt vet hur man känner igen en. Antagligen borde jag fråga min bror Simon om det. Som jude och teolog borde han kunna berätta för mig hur jag känner igen en judisk affär när jag ser en. Rikkie föreslog att det kanske är en affär med kindlockar och kippa. Någon sådan affär har jag aldrig sett.

På bussen sitter jag helst inte bredvid någon alls, men det är tack vare psykiatrin – trots alla brister, misstag, stolpskott till läkare, missförstånd, felbedömningar, bortslarvade papper och biverkningar av mediciner – som jag kan åka buss. Vore det inte för psykiatrin så vore jag död idag.

Att få den vård man behöver är en mänsklig rättighet. För en del är det ECT, för andra är det andra behandlingsmetoder. Jag tycker att Peter U Larssons svar till mig återigen bevisar hur mycket han är beredd att egentligen diskutera psykiatrin objektivt och sakligt: Inte alls.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skolkande skolor och politikers välgörenhetsprojekt

En undersökning visar att runt 1500 skolpliktiga elever i kommunala skolor, och 150 i friskolor, skolkade i en månad eller mer under förra läsåret. Över 1000 av dem var borta i mer än två månader, och 600 skolkade hela vårterminen. Sju av tio tonårstjejer är stressade av skolarbetet och betygshetsen, medan killarna som istället reagerar med att slappa och skolka tappas bort. Ingen vinner.

Är jag förvånad? Nej, tyvärr inte.

Föräldrar till sju elever som går på Minervaskolan i Umeå uppger att de har blivit trakasserade av personalen, som om skolledningen verkligen vill att de ska ta sina barn från skolan. Skolinspektionen slog ifjol fast att Minervaskolan ”inte levt upp till författningens krav när det gäller att ge särskilt stöd, och efter en anmälan 2005 om att skolan hade förbjudit elever att bära slöja förklarade Skolverket att Minervaskolan inte hade ”uppfyllt författningarnas krav avseende rätten till särskilt stöd och arbetet med att förebygga och motverka alla former av kränkande behandling”.

Ett föräldrapar anmälde skolan till Skolverket för att skolan inte gett tillräckligt med stöd åt deras barn med ADHD, och när det blev känt fick de själva en anmälan till Socialtjänsten på sig. Socialtjänsten i Umeå har lagt ner tre undersökningar där Minervaskolan har anmält föräldrar; anmälningar som antagligen alltså helt och hållet är någon slags bestraffning för att de vågar säga emot. Margareta Rönngren, socialdemokratisk ordförande i för- och grundskolenämnden, säger att hon ”skulle aldrig acceptera det i den kommunala skolan. Jag anser att alla människor ska mötas med respekt”. Tyvärr är det inget som hon har någon makt över, eftersom Minervaskolan är en friskola, och såna har lättare att komma undan med diskriminering.

Är jag förvånad? Nej, tyvärr inte.

Ulf Jenssen, 20 år, har ADHD och en lätt utvecklingsstörning. Han var familjehemsplacerad men bodde i ett kallt, trasigt och nedskitat uthus på gården hos Stefan Möller, moderat politiker i Staffanstorp. Möller är ordförande i Socialnämnden – samma nämnd som först nekade Ulf en plats på ett LSS-boende, och sedan beviljade familjehemsplaceringen.

Ulfs läkare, psykolog och goda man försökte hjälpa honom, och kommunen gav honom en boendestödjare som skulle hjälpa honom att få det mer drägligt, men det var först när Ulf vände sig till media som något hände. Enligt Ulf fick han veta att han hade en kvart på sig att flytta ut. Enligt Stefan har Ulf missförstått: Ja, han skulle flytta ut, men det var en kvart tills det kom en person som skulle prata med honom om det. Nu har Stefan Möller lämnat sina uppdrag, och Socialstyrelsen granskar fallet. Stefan Möller fick totalt 300 000 kr för att låta Ulf Jenssen bo i uthuset; ungefär 11 000 i månaden. Ulf har nu äntligen blivit beviljad en plats på ett LSS-boende, som han först bad om.

Är jag förvånad? Nej, tyvärr inte.

Varför är jag inte förvånad? För att jag ser sambandet.

”Jag har inte gjort detta för pengar utan för att hjälpa Ulf” säger Stefan Möller. En sorts välgörenhet man gärna klarar sig utan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Förut var det inte rasistiskt!” Nej för ingen tyckte att ”negrer” var människor

Klockan är strax efter nio, men jag tror redan jag har hittat dagens bästa tweet. Att sammanfatta den såkallade negerbollsdebatten på max 140 tecken är en konst som Mikusagi behärskar:

”Folk får det att låta som om vi är överkänsliga idag. ”Förut var det inte rasistiskt!” Nej för ingen tyckte att ”negrer” var människor.”

Läs även Mikus underbara blogg.

Relaterat: Något är ruttet i staten Danmark, som vanligt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Storebror ser dina könsorgan – Del II

Dagarna efter avslöjandena om ”Jihad Jane”, eller Colleen LaRose som hon egentligen heter – den blonda amerikanska hemmafrun som blev islamistisk terrorist och skulle mörda den svenska konstnären Lars Vilks för hans teckning av Mohammed som rondellhund – kommer EU med ett förslag om att utreda möjligheten till en gemensam lag som reglerar nakenscanning på flygplatser.

Jag förstår att för de som uppfattat ”terrorist” som synonymt med ”antingen en svartmuskig man med långt skägg och turban, eller också en man eller kvinna i burka”, så är det en chock att få veta att det även kan omfatta en person som ser så västerländsk – nästan svensk – ut. Den tiden då man omedelbart misstänkliggjorde varenda människa som inte var vit  lagomsekulariserad västerlänning samtidigt som man släppte ombord horder av människor med spritflaskor i glas – potentiella brandbomber och stickvapen i en och samma taxfreekasse – är över.

I Manchester, där det redan finns scanners installerade, blev en kvinna nekad att boarda planet eftersom hon vägrade gå igenom kroppscannern. Hon hänvisade till medicinska skäl, men media har såklart tagit fasta på att hon även var muslim och skulle resa till Pakistan. Nej, man får inte hänvisa till några skäl alls; alla måste bli scannade – och saker och ting syns. Binders som håller brösten intryckta på transkillar och bröstproteser på kvinnor av alla de slag, behåar under kläderna på män och kvinnor och andra, tejpade, hoptryckta och undanstoppade kukar på personer som uppfattas som kvinnor och penisproteser eller avsaknaden av kukar på personer som uppfattas som män. Och så vidare.

Jag anser fortfarande att det är en kränkning av den kroppsliga integriteten, och jag är orolig att det kan komma att leda till dels att transpersoner blir outade i onödan – med alla risker det kan innebära – och dels att det öppnar för ännu mer trakasserier från säkerhetspersonalen.

Däremot har jag bestämt mig för hur jag ska göra nästa gång jag flyger från Heathrow: Min penisprotes får stanna hemma, eller i det incheckade bagaget, och jag får hoppas att min binder inte ser märkligare ut än vilken undertröja som helst. Jag vill helt enkelt inte riskera att de ser något ovanligt runt mitt skrev, associerar till kalsongbombaren, och tar in mig för kroppsvisitering. Då får de hellre se att jag är en man med en väldigt liten kuk.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Om er partner hade berättat att han/hon var invandrare. Hur skulle ni reagera?”

Så sent som i eftermiddags funderade jag över hur märkliga människor är. De flesta börjar förstå att det de skriver på nätet oftast går att hitta via sökmotorer och liknande, och har lärt sig att deras offentliga bloggar och facebooksidor inte ska innehålla sånt som de inte skulle vilja ropades ut över hela stan. Ändå verkar det som om många inte har tänkt på att det inte alltid bara är deras fyllebilder och sexfantasier som de av någon anledning inte vill sprida, utan kanske även en del åsikter.

Till exempel de två ”Nyköpingsflickorna” som bloggade under sina riktiga namn och hävde ur sig transfob dynga i ett inlägg, som sedan togs bort efter att de fått en del mothugg. Jag tror de är glada över att jag missade att skriva ut deras fullständiga namn, för det de skrev var inte särskilt genomtänkt. Nu senast är det Egoina som ställer en väldigt rak fråga, som säkert inte är illa menad alls, men där svaren från de som kommenterar är desto mer avslöjande:

”Om er partner hade berättat att han/hon tidigare varit ett annat kön. Hur skulle ni reagera?”

Det är visserligen många som bara är allmänt okunniga och oroar de sig för att de ska vara lesbiska, och även de som är sansade och mest skulle sörja att de inte skulle kunna få biologiska barn, och så några som förkunnar att eftersom de är bisexuella så gör det inget – men så finns det också en del kommentarer som gör mig mörkrädd och illamående.

Jag upphör aldrig att förvånas över det faktum att de heterosexuella som reagerar transfobt när just ”vad gör du om din partner kommer ut som f.d. transsexuell?”-frågan kommer på tal oftast undrar ”hjälp, är jag homo nu?”, medan de gånger man möter flator med förakt för transkvinnor handlar det oftast om att de anser att transtjejer ”egentligen” är män, och de gånger man hör bögar spy galla över transmän är det för att de är rädda att bli lurade på den kuk de hoppas på.

Gemensamt för de alla är att de väldigt sällan räknar med att få svar från någon som själv är transperson. Jag upptäckte det första gången för flera år sedan, när jag deltog i en diskussion på en blogg och försökte argumentera för varför det inte är okej att misshandla folk bara för att man förväntar sig att de ska ha fitta men visar sig ha kuk. En av de som stod på min sida tackade mig för att jag försvarade ”de transsexuella”. Först då insåg jag att jag hela tiden hade blivit läst som cisperson, som att det var självklart att ingen som själv var transperson hade kunnat läsa diskussionen.

Jag har märkt att de gånger jag outat mig som transperson på nätet har tonen omedelbart skärpts och folk har liksom blivit ängsliga över att ha blivit ”påkomna” med att vara politiskt inkorrekta. De hade inte räknat med att någon som faktiskt var berörd skulle sitta och tjuvlyssna på deras pladder – ungefär som det enligt vissa är okej att säga ”neger” om man bara inte gör det så att Ahmed hör, eller ungefär som det enligt vissa inte är någon fara med att säga att bögar är äckliga eftersom alla i rummet är heterosexuella. Jag tror inte heller att Marcus Birro hade räknat med att få svar på tal från transpersoner när han skrev:

”Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?”

Han hade nog väntat sig svar från bögar och flator och bin och genusvetare och feminister och vänstermänniskor och ateister, men inte från transpersoner. Mönstret går igen.

Transpersoner är lite som Jesus: Folk diskuterar om vi överhuvudtaget existerar (i den form vi anser oss existera), men det är få av de som faktiskt tror utan att själva vara jesusar som är medvetna om att vi finns överallt. Det gör vi. Vi läser din blogg, vi råkar höra dig och dina kompisar på busshållplatsen och vi bor i ditt kvarter. Tro inte att du kommer undan.

Låtsas att Egoinas fråga var ”Om er partner hade berättat att han/hon var invandrare. Hur skulle ni reagera? och läs kommentarerna igen. Känns de fortfarande lika okej?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det finns inget generande över min hårväxt

Flottigt hår. Finnar målade över hela ansiktet. Nervöst kroppsspråk. Folktandvårdens väntrum en onsdagsförmiddag tar inte fram det bästa hos mig. Det är då hon säger det. Vi sitter och pratar om tandläkare, eller om högskolan, eller om vad det nu är, när min ledsagare plötsligt säger:

– Vad mycket skäggväxt du har fått!

Jag tar det som en komplimang, och blir generad och smickrad. Hon säger att jag har mer ansiktshår än hennes bror, som är jämngammal med mig. Han kan bara få litegrann under hakan om han låter det vara, så om jag låter det här växa kan jag nog få till ett ordentligt skägg. Det har gått kanske sjutton dagar sedan jag rakade mig sist, och det börjar synas.

Immanuel i profil med luden haka

Hon jämför mig med sin bror. Tidigare när folk har försökt jämföra min skäggväxt med någon annans, så har de alltid jämfört mig med en kvinna: Sig själva, sin mamma, gamla tanter med hårstrån på hakan, butchflator. Det här är ett steg i rätt riktning, men samtidigt blir jag frustrerad över skillnaden.

Jag minns hur omåttligt less jag blev på en sminkförsäljare i London för mindre än ett år sedan. Jag stod i en galleria och väntade på mamma, när det dök upp en människa som ville att jag skulle prova en hudkräm med äkta saltvatten i. Jag var så nära att fråga om det finns förfalskat saltvatten, men ignorerade henom istället. Då försökte hen närma sig mig genom att ge vänskapliga råd om hur jag skulle bli av med min mustasch. Hen hade också såna problem, men hen visste hur man skulle behandla huden efter epileringen och hur man skulle sminka sig och allt sånt. Det var självklart för henom att min mustasch var generande hårväxt.

Nu visste ju inte den människan jag mötte i London att jag var kille, men även de som har vetat om att jag är transsexuell har försökt att relatera till mitt ansiktshår genom att jämföra det med sina egna små mustascher och hakstrån. Jag har fått veta mer om hemligheterna med blekning, vaxning, epilering och översminkning från fittfödda tjejer än från transtjejer, tror jag. Och så, idag, har mitt skägg IRL äntligen blivit uppgraderat till skägg, och inte nedvärderat som generande hårväxt. Det finns inget generande i mitt ansikte, mer än möjligen de ord som ibland ramlar ur min mun.

Det är märkligt att hela den evighetslånga såkallade diskussionen om kvinnors rakade armhålor aldrig verkar ha nått deras ansikten. Med tanke på hur många mustascher som bleks och vaxas, hur många hakstrån som rycks bort med pincett, och hur många liter smink som säljs för att täcka över skuggorna, så är det konstigt att idealet inte ifrågasätts mer. Kanske har det något att göra med att de kvinnor med minst chans att få synligt ansiktshår är unga, vita, ljushåriga och fittfödda.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tackolov att jag inte är muslim, för då skulle jag antas kränka någon mest hela tiden

För över ett år sedan skrev jag ett inlägg som fick en del att gå i taket. Jag bloggade om beröringsnormer, och varför en del människor blir kränkta av att man inte tar dem i hand. Den gången var det utifrån att Carl Hamilton hade blivit förbannad på tre kvinnliga programledare som skulle intervjua honom. Tjejerna ville inte ta honom i hand, och förklarade det med att det ingick i deras religion. Den här gången är det en man som blivit av med sin ersättning, som sedan fått rätt tack vare DO. Han gick på en anställningsintervju och vägrade ta den kvinnliga representanten i hand, och därför drogs ersättningen in.

Nu har mannen alltså vunnit, och folk väljer sida. Får man vägra att ta folk i hand på grund av religion? Vilken kränkning är störst: Att få ersättningen indragen eller att inte få skaka hand? Betyder det att religion har företräde framför till exempel kön när det gäller att avgöra vem som är kränkt? Och så vidare. Det intressanta är att folk verkar ha missat en ganska viktig poäng:

”Företaget återrapporterade inte till Arbetsförmedlingen. Att han skulle ha vägrat att ta någon i hand fick de veta bakvägen genom bekanta, det är en liten ort. Sedan drog Arbetsförmedlingen sina egna slutsatser om att han hade sumpat sin praktikplats genom det här, säger hon.

När DO kontaktade företaget förklarade de att mannen saknade kompetens och inte hade fått någon praktikplats – oavsett handskakning.

Det handlar alltså inte om den kvinnliga representantens upplevelse av att vara kränkt, utan om att Arbetsförmedlingen dragit slutsatsen att det måste ha varit den uteblivna handskakningen som han inte fick praktikplatsen. De utgick alltså ifrån att det de fick höra på avvägar – att han inte tagit henne i hand – varit en kränkning, och att det var anledningen. Jämför med att en arbetsförmedlare får veta att en tjej på en anställningsintervju på en frireligiös förskola nämnde sin fru; vore det också skäl att misstänka att hon inte ansträngt sig för att få jobbet?

Jag tycker det är väldigt talande att alla verkar ha missat den lilla detaljen med vem som egentligen är kränkt. Arbetsförmedlingen utgår alltså ifrån att personer måste bli kränkta av att inte få skaka hand. Folk som läser slarvigt utgår ifrån att domen betyder att det är rätt att diskriminera kvinnor.

För egen del tycker att det är obehagligt att skaka hand och gör det bara om jag känner mig tvingad, eftersom jag är känslig för beröring. Tackolov att jag inte är muslim, för då skulle jag antas kränka någon mest hela tiden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rullstolsbråk och spårvagnar med osynliga funktionshinder

Rullstolsbråk. Smaka på ordet. Jag får en bild för mitt inre av människor som skriker åt varandra och kastar rullstolar, eller som kanske rullar runt och kör på gående med flit för att de är förbannade. Nu verkar det inte vara så. Tyvärr, får man väl nästan säga.

Rullstolsbråk innebär att man beter sig som om man förväntade sig att kunna åka spårvagn som vem som helst. Man kliver på, och när föraren ber att kliva av sitter man kvar. Det får bara vara en rullstol på varje vagn, hävdar föraren. Erik Ljungberg och Anna Bonnevier får inte åka tillsammans, utan en av dem måste vänta på nästa vagn. De sitter kvar. Vagnen står still. Andra passagerare visar sin solidaritet och kräver att de ska få åka med. Polis kommer till platsen, och efter en och en halv timme bestämmer de att alla andra passagerare ska kliva av. Erik, Anna och deras assistenter får sedan åka helt ensamma. De kommer fram för sent till sjukgymnastiken, men de har gjort något viktigt. De har väckt folks uppmärksamhet på att otillgänglighet är en form av diskriminering.

Kjell Stjernholm drar paralleller till Rosa Parks, som vägrade ge sin sittplats på bussen åt en vit. Det var bussbolagets regler: Svarta fick inte sitta bredvid vita, och kunde bli tvungna att lämna sin sittplats ifall det var fullt och en vit klev på bussen. Västtrafik behöver däremot inte göra något sånt spektakulärt. Det enda de behöver skylla på är otillgänglighet. Deras äldre spårvagnar är inte säkra för rullstolsburna, alltså kan de säga åt folk att kliva av.

Det är 2010 nu. Enligt lagen ska alla ”enkelt avhjälpta hinder” vara åtgärdade. Det gäller publika lokaler och allmänna platser, men inte uttryckligen kollektivtrafik. Inte ens när man faktiskt kan komma ombord, så får man det. För även om det ser ut som om vagnen är tillgänglig, så är den inte det. Spårvagnarna har väl någon osynlig funktionsnedsättning, antar jag. Frågan är varför det är människorna som ska anpassa sig efter tekniken, och inte tvärtom.

Tips: Se ett inslag om det här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Autism kan skydda mot rasism

Vad ÄR egentligen en svensk identitet? Jag har undrat det så många gånger. När jag hör Sverigedemokrater och andra högerextrema är jag i alla fall säker på att jag inte är svensk, eftersom de förutsätter en massa saker som jag inte kan skriva under på. När jag däremot hör såna som Thomas Böhm, som hävdar att svenskhet är att vara tolerant, så blir jag i alla fall lite mer välvilligt inställd.

Jag har levt hela mitt liv med en rosa hjärna i en värld av blå, och först efter ett kvarts sekel fick jag veta vad det var som skiljde mig från de flesta andra: Aspergers syndrom och ADHD. Det är det som gör att jag fungerar annorlunda, och det är det som gör att jag inte känner någon slags samhörighet med människor bara för att de är i ungefär samma ålder, kommer från ungefär samma sorts familj och klass, eller från samma geografiska område.

Min hjärna är byggd efter ett annat mönster än de flestas, och det har lett till att jag inte fungerat så bra i sociala sammanhang där människor är väldigt lika varandra. I en grupp där alla förväntas vara ungefär likadana är också kraven på att passa in större, och straffet för den som misslyckas är hårdare. Könssegregerade grupper, eller grupper där alla är i ungefär samma ålder, eller där alla är singlar utan barn, eller där alla är studenter, eller där alla förväntas vara heterosexuella… i såna grupper är det svårare att vara sig själv – även om man faktiskt passar in i just det kriteriet som man har gemensamt. Man förväntas nämligen förstå och veta allt vad det innebär att vara man, nästan 30, singel, student, heterosexuell, och man förväntas ställa upp på vissa normer. Som man måste man till exempel ha någon slags inställning till fjollighet – fjollig, fjollofob eller fjolltolerant – och som nästan 30 förväntas man ha någon inställning till karriär, partners och eventuella barn. Och så vidare.

Ju mer likriktad en grupp är, desto mer förväntas medlemmarna ha gemensamt. För den som inte förstår vilka normer som gruppen håller på är det hela mest förvirrande, och man känner sig utanför. Man passar inte in, även om man uppfyller de ytliga kriterierna för att vara en i gänget. De sociala svårigheter som Aspergers syndrom, och ibland även ADHD, kan föra med sig ger ofta en känsla av att vara utanför. För en del är det oerhört destruktivt, men för andra är det något som går att se positivt att man inte har fått bekvämligheten att passa in, utan måste bygga sin identitet på andra grunder än ytliga egenskaper. Jag vill gärna tillhöra de senare.

I Sverigedemokraternas Sverige finns det inte mycket plats för avvikare av något slag. Deras bild av Sverige verkar bygga på att alla människor i ett land har ungefär samma erfarenheter, värderingar och behov. Jag vet av egen erfarenhet att det inte fungerar så. Mina nervbanors vindlingar har inte gett mig min politiska åsikt – men krocken med den neuronormativa världen har gjort det, i allra högsta grad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Letterman har fått transsex på hjärnan

– President Obama har har gett en utnämning till en person med arabiskt ursprung. Hon heter Amanda Simpson, och är rådgivare i handelsfrågor. Vi har en bild på henne. Ja, här är hon: Amanda Simpson, och hon är ara…

– Va?! (förvirrad) Amanda? A-amanda!? Är Amanda blatte?! (uppenbart i chock) Herreguuud! (blir upprörd, och rusar ut)

Nej, det är inte på riktigt. Det är inte så sketchen går, mellan David Letterman och hans sidekick. Ett sånt skämt skulle aldrig fungera; det vore ju fruktansvärt rasistiskt. Publiken skulle inte skratta hjärtligt, utan kräva en ursäkt.

Inte skulle skämtet fungera ordentligt heller, eftersom det första folk tänker på när de hör ordet ”arab” inte är ”sex”. Dessutom finns det inte någon slags allmän föreställning om att icke-vita som passerar* som vita utnyttjar det för att ha sex med vita, och att det beteendet är att lura de vita personerna som tror att de har sex med en annan vit person. Likaså när en person som outats som icke-vit blir mördad av sin partner i vredesmod över den avslöjade ”lögnen”: Då fylls inte forumtrådar av kommentarer om att hen fick skylla sig själv, för att man faktiskt måste respektera att inte alla tänder på blattar. Inte annat än i dåligt modererade forum och på högerextremistiska communities, i alla fall.

Sketchen på youtube

Men Amanda Simpson är – vad jag vet – inte en kvinna med arabiskt ursprung, men däremot en kvinna med transsexuell bakgrund. Hon är den första öppna transpersonen på en hög politisk post i USA, och som hon redan sagt själv: ”Att vara den första suger”.

***

*) Ordet passera används inom transvärlden om att uppfattas som det kön man föredrar att uppfattas som av personer man inte känner; till exempel passerar Amanda Simpson som kvinna. Ordet kommer från just att passera som vit, det vill säga att vara ättling till slavar men ha så ljus hy att man behandlas som vit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,