Tag Archives: radikalfeminism

Pojken och kråkan

Vad hade jag väntat mig egentligen? Jag skulle inte vara där; festen var bara för tjejer. Någon hade frågat mig om jag inte kunde hjälpa till i köket med förberedelserna, och dum som jag var hade jag gått med på det. Hon som hade övertalat mig visste att jag var transkille, men hon skulle inte komma förrän senare, och därför skulle jag ta hennes plats i början. Det var ett misstag att tacka ja, det visste jag redan när jag gjorde det, men jag var som vanligt för snäll för att säga nej.

Jag hade skägg och mörk röst, och en platt bröstkorg, så jag trodde att det skulle vara tydligt att jag inte identifierade mig som tjej och jag hade förväntat mig att det kanske skulle bli obehagligt för det. Så blev det inte, för ingen såg på mig alls, och jag sa inte ett ord. Jag bara stod där i köksdörren och visste inte vad jag skulle göra. Dels kunde jag verkligen inte laga mat, dels visste jag inte vad som skulle göras, dels kände jag ingen av de som var där och dels verkade det som om det inte fanns någon arbetsuppgift över.

På ett bord låg en död kråka på sidan med vingarna utdragna bakåt, som om hen flaxade för fullt. När jag skulle fråga en av de äldre kvinnorna i köket vad som skulle bli av den så blev jag istället tillsagd att gå ut i festsalen och kolla om de behövde hjälp med dukningen. Lättad över att slippa undan smet jag iväg, men upptäckte att det inte ens fanns några bord uppställda i salen. Istället stod alla festdeltagarna i en ring och förberedde någon slags dans. De som jobbade i köket var framförallt i medelåldern eller äldre, men här var i stället de flesta unga tjejer.

– Alla måste vara med! Kom här, du med!

Tjejen som stod i mitten av cirkeln ropade åt mig, och jag klev motvilligt fram. Musiken började, och ledaren förklarade att vi skulle blunda.

– Vrid huvudet åt sidan och titta på den som står bredvid dig. Titta inte på någon annan, bara på den personen.

Jag gjorde som hon sa och vred huvudet till höger, men såg rakt in i ett irriterat ansikte. Hon som stod bredvid mig viskade:

– Du tittar åt fel håll!

Jag vände på huvudet till vänster istället, och ett par meter längre bort stod en kvinna som gjorde en ännu mer irriterad min och väste:

– Fel håll! Titta inte på mig!

Så jag vred huvudet rakt fram och blundade. Ledaren förklarade att vi skulle göra vissa rörelser med armarna, och jag var tvungen att tjuvtitta för att förstå vad hon menade. Genom ögonfransarna såg jag hur de andra rörde sig självsäkert. Jag hörde plötsligt röster från köksdörren, säkert fem meter bakom mig. Det måste vara några av de som jobbade där som stod och tittade på.

– Så härligt att se tjejer som tar för sig och rör sig så vackert utan att det finns en man som ser dem!

Ledaren i mitten av cirkeln verkade ha hört det hon med, för hon började instruera:

– Känn hur du rör dig för din egen skull, för att du tycker att det känns bra att göra såhär. Känn hur du slappnar av bland dina systrar. Känn hur du återtar makten över din kropp. Ingen ser dig. Vad brukar du göra när ingen ser på? Jo, du slappnar av. Gör det.

Jag spände istället musklerna ännu mer, för att se avslappnad ut. Ingen skulle få veta att det fanns en spion bland dem. Ledaren klappade i händerna, och plötsligt började alla dansa i sidled. Jag krockade först med den tjejen som stod närmast, och hon fräste åt mig, så jag försökte ta så stora steg som möjligt för att komma undan henne. Det var inte helt lätt att springa i sidled med halvslutna ögon, men så stannade vi och alla började göra några extremt komplicerade rörelser. Jag förstod verkligen ingenting.

Det var så uppenbart vid det här laget att jag inte passade in alls, så jag klev helt enkelt ur ringen och gick därifrån. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, så jag smög in bakom gardinen och satte mig i fönsternischen. Med fötterna uppdragna syntes det nog inte att jag satt där, och jag hoppades att ingen hade sett mig. Tyvärr hade tydligen ledaren märkt att jag smet, för hon kom dit och kröp in bakom gardinen hon med.

– Mår du bra?

– Jodå…

– Det är ofta som man får fram många starka känslor när man dansar. Det är okej. Det kanske är första gången du dansar utan killar?

Jag öppnade munnen för att protestera, men det kom inte fram något ljud. Hon gick tillbaka till dansen, och jag satt kvar en stund. Det var kvavt, och jag kunde se de som dansade genom den tunna gardinen, även om jag visste att de inte såg mig. Så hörde jag ledaren:

– Så skönt att det inte finns en enda kille i rummet! Ingen manlig blick och inga krav på att man ska vara tillgänglig. Killar i all ära, men vi gör det här för oss själva. För att vi är bra!

Jag orkade inte känna mig som en bedragare längre. Även om ingen såg mig så såg jag mig själv, och det var illa nog. Så jag öppnade fönstret, hoppade ut och gick därifrån. Det måste ha varit flera minusgrader, och jag hade glömt min jacka därinne, men himlen var full av stjärnor och snön glittrade. I en snödriva satt en kråka och skrattade.

***

Jag tolkar den döda kråkan som mitt undermedvetnas påminnelse om Mikael Wiehes Flickan och kråkan:

Flickan och kråkan på youtube

Kråkan är mitt hopp, som alltså är dött och ligger redo att bli dissikerat. När jag inser att jag är hopplös på att vara duktig blir jag istället ivägskickad till de som ska lära känna sig själva som kvinnor, och vars kvinnlighet och icke-manlighet hela tiden trummas in. För att kunna dansa med måste man vara kvinna.

Att sitta bakom gardinen är fortfarande att räknas in bland tjejerna, för man blir ändå inte riktigt tagen på allvar när man markerar avståndet. De flesta människor kan möjligen acceptera att man kan hoppa ut genom fönstret, men de har ingen som helst förståelse för att man vill kunna sitta i fönsternischen och vara för sig själv – utan att det betyder att man egentligen hör hemma på festen.

Att sitta i fönsternischen är inget man gör för att man inte orkar dansa. Det kan lika gärna vara så att de som dansar gör det för att de inte vågar sätta sig ner och ta det lugnt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Internationella kvinnodagen handlar inte om kvinnor

Imorgon smäller det. Imorgon är det internationella kvinnodagen, och dagen till ära deltar jag i en bloggstafett. Imorgon är den dag på året då det diskuteras jämställdhet och genus överallt, det släpps nya rapporter som visar hur dåligt och hur bra det är i Sverige och i resten av världen, och det skrivs i tidningar och i bloggar, mest hejarop och en del burop. Det är så det brukar vara. En dag om året.

Jag är alltid tveksam till hur jag egentligen känner. Borde jag låta internationella kvinnodagen vara ifred, och vara en dag då man pratar om det förtryck som faktiskt drabbar just kvinnor, eller borde jag kidnappa dagen, göra den till min egen och tolka den utifrån vad som faktiskt är relevant för mig?

Jag är inte kvinna. Jag har nog aldrig haft en kvinnlig könsidentitet, även om det fortfarande står så i folkbokföringen. Jag har aldrig levt i ett förhållande som jag har definierat som heterosexuellt – vad nu det betyder – även om det är vad andra kallat dem. Jag har aldrig blivit kallad för hora ansikte mot ansikte, även om jag har fått det inristat i mitt skåp i gymnasiet. Jag har aldrig blivit gravid, även om jag många gånger har varit livrädd för att så var fallet och en gång tagit dagen-efter-piller. Jag har aldrig gjort en abort, och jag har aldrig fött barn. Jag har aldrig blivit diskriminerad på arbetsplatsen som kvinna, eftersom jag knappt haft ett enda jobb i hela mitt tjugonioåriga liv. Jag har aldrig förväntats ta huvudansvaret för barnen jag inte har, även om jag förväntats ta huvudansvaret för min dåvarande sambo och ta över där hans mamma slutade dadda honom. Jag har aldrig varit en ensamstående mamma. Jag har aldrig tagit betalt för sex. Jag har aldrig varit rädd när jag är ute sent på kvällen. Jag har aldrig känt mig som något annat än en barbiedocka i klänning. Jag har aldrig levt i lesbiska kretsar och har ingen aning om hur tjejer fungerar i grupp. Jag har aldrig blivit bemött med rådet att bita ihop och ta det som en man, utan tvärtom har mina psykiska problem förklarats med att jag har svårt att acceptera min kvinnlighet och min heterosexualitet.

Däremot har jag äggstockar, fast de håller på att sluta fungera nu. Jag har XX-kromosomer och fortfarande kvar ett av mina tjejnamn juridiskt. Jag har erfarenhet av att bli tvingad att ha syslöjd i högstadiet fast det var tänkt att vi skulle få välja, bara för att det var så få som ville ha syslöjd att vår klassföreståndare bestämde att ”killarna” skulle få förtur till träslöjden. Jag har tagit cellprov från livmodertappen, jag har producerat bröstmjölk, jag har haft mens och bröst som hängde ner till naveln. Jag har burit pushupbehåar i storlek 80F. Det gör mig inte till kvinna.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att rada upp saker som inte gör mig till kvinna, men som gör att jag är feminist.

Det faktum att jag inte är betrodd att bestämma själv över min kropp och min reproduktion är en sån sak: Lagen som den ser ut idag kräver att jag saknar fortplantningsförmåga, medan den lag som kanske går igenom kräver att jag genomgår en kastrering. Mina äggstockar i utbyte mot ett manligt personnummer.

Det faktum att jag inte heller får gifta mig, med mindre att jag isåfall måste skilja mig inom ett år är också en sån sak. Visst är könsneutrala äktenskap införda i Sverige, men man måste fortfarande vara ogift för att få fastställelse av könstillhörighet.

Det faktum att personangrepp är mer eller mindre rutin så fort man diskuterar transpolitik, är också en sån sak. Det är så otroligt enkelt att manifestera sin icke-acceptans genom att konsekvent använda fel namn och pronomen om en person, fast man vet att det inte uppskattas, och komma med ”sanningar” om vad kön egentligen ”är”. På samma sätt som någon som uppfattas som kvinna effektivt sätts på plats genom att säga att hon är ful, sätts en transperson på plats med att hen inte är ”trovärdig” som man eller kvinna. Som om det är relevant i sammanhanget.

Det faktum att vad transpersoner gör med sina liv och sina kroppar görs till en allmän angelägenhet som människor anser sig ha rätt att ha åsikter om fast de inte vet ett dugg, är också en sån sak. Det tog många år innan könsöverskridande omfattades av lagarna mot diskriminering och hatbrott, och lagen om hets mot folkgrupp omfattar fortfarande inte transpersoner.

Allt det här är såna saker som feminister har fått höra i evigheter och slagits för, fast oftast ur andra perspektiv. Jag vet att det finns radikalfeminister som är transfober, och jag vet att det finns kanske framförallt en del transsexuella som verkligen avskyr all feminism eftersom de mött just de transfoba radikalfeministerna. Det de glömmer är att radikalfeminism är en så liten gruppering att de absolut inte är representativa för feminismer i stort, och att utan feminism så skulle transpersoner fortfarande vara kvar i mitten av 1800-talet.

Mina könsorgan gör mig inte till feminist, och inte heller min könsidentitet, men däremot det faktum att jag ständigt är på kollisionskurs med könsnormerna. Internationella kvinnodagen handlar i mina ögon inte om kvinnor, utan om människor av alla möjliga olika kön.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

Jag minns inte de exakta orden, men jag minns hur mycket kallare det helt plötsligt blev. Uppkrupen i en fåtölj i entrén till universitetsbiblioteket sträckläste jag den där boken jag hört så mycket om, när en iskall vind svepte in i rummet. Den kom inte utifrån; det var den varmaste hösten i norra England någonsin, enligt av mina lärare. Kylan kom ut ur boken och slog mig i ansiktet.

Boken hette Gyn/Ecology, och var skriven av Mary Daly. En lång text full med ordlekar, som handlade om hur männen och manssamhället har förstört allt naturligt, allt äkta och allt kvinnligt. Hon ansågs vara en viktig författare inom ekofeminismen, och det var därför jag satt där med den tjocka boken i knät. Jag hade vetat att hon skulle säga saker jag inte höll med om, eftersom hon var särartsfeminist och jag var likhetsfeminist, men jag var inte riktigt förberedd på hur personligt det skulle bli.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Frankenstein&iid=5953168″ src=”a/2/4/2/Karloff_As_The_5298.jpg?adImageId=8840601&imageId=5953168″ width=”380″ height=”494″ /]
Boris Karloff som Frankensteins monster

Jag minns utläggningarna om ”män” som försökte bli kvinnor, och hur jag försökte förstå. När Janice Raymond 1979 publicerade The Transsexual Empire hade Mary Daly redan släppt Gyn/Ecology. Raymonds attack mot transpersoner var det som senare drev till exempel Sandy Stone att starta den transfeministiska rörelsen, i ren protest. Men Daly var alltså ett år före Raymond, och när Raymond fokuserade på hur transkvinnor infiltrerar feminismen som någon slags patriarkatets spioner, så var Daly mest inriktad på att förklara hur konstgjorda och onaturliga dessa ”male-to-constructed-females” var, och kalla dem för ”nekrofila” och ”Frankensteins monster”. Båda var fullt upptagna med transtjejer, och ägnade inte transkillar någon större uppmärksamhet – utom i förbifarten:

”The majority of transsexuals are ”male to female”, while transsexual females basically functions as tokens and are used by the rulers of the transsexual empire to hide the real nature of the game”

Transsexuella män – fittfödda män – är alltså bara symboliska galjonsfigurer, som de transsexuella kvinnorna – kukfödda kvinnor, som enligt Daly är män – är de som ligger bakom någon slags komplott. Det är det hon sitter och skriver i sin tjocka bok, och det var det som var den där iskalla vinden jag kände.

Så jag lärde mig att jag inte fanns, att mina känslor inte var på riktigt, att jag bara blev utnyttjad, att jag egentligen var en kvinna. Det här hände dessutom samma höst som jag för tredje gången berättade för ännu en terapeut att jag var transsexuell, och fick ännu ett ”nej, det är du inte” till svar. Det var samma höst som jag gick in i garderoben för första gången i mitt liv, som jag sedan stannade i i tre år. Det var naturligtvis inte Mary Dalys fel, men hon blev en av många pusselbitar som formade den där bilden jag sedan fick av mig själv som galen och självmanipulativ.

Jag har aldrig tvekat att kalla mig feminist, oavsett vilka betydelser andra har lagt i ordet. Feminism är inte en enhetlig rörelse, utan den blir vad folk gör den till. Radikalfeminismen är trots allt en så oerhört liten gren, även om Raymond och Daly har satt avtryck på feminismen och HBTQ-rörelsen som fortfarande känns ibland – som ifjol när journalisten Julie Bindel fick ta emot ett pris på Stonewall Awards trots att hon skrivit transfoba artiklar, eller när en av feminismens tungviktare, Germaine Greer, skriver om ”män som tror de är kvinnor”. Samtidigt börjar det verkligen bli dags att gå vidare.

Jag läste Gyn/Ecology hösten 2003. Sex och ett halvt år senare hittar jag en text som berättar att Daly mot slutet av sitt liv ändrade åsikt och var mindre transfob än hon var på 70-talet, och genom det får jag veta att Mary Daly är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men naturligtvis inte heller att jag är glad. Däremot hoppas jag att feminismerna på 2010-talet kommer att ha lämnat allt sånt bakom sig.

Delvis inspirerat av Tiina Rosenbergs recension, och Gudrun Schymans behov av att visa att feminister inte är bitterfittor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,