Tag Archives: psykpatientens överlevnadsguide

Positivt tänkande kan göra dig olyckligare

Om du säger ”Jag är värd att bli älskad” till dig själv kommer du kanske att må bättre – om du redan har en bra självkänsla. Om du däremot har en dålig självkänsla är risken stor att affirmationen bara får dig att må sämre.

En ny studie visar att självaffirmationer fungerar bäst på personer som redan har en bra självkänsla; de blir stärkta av att få säga sånt till sig själva, medan personer med sämre självkänsla snarare känner sig mer nedstämda efteråt. Ännu mer intressant är att det är en skillnad mellan hur man får tänka runt affirmationen. En person med låg självkänsla som får veta att hen får fundera över på vilka sätt påståendet stämmer och inte stämmer mår bättre än de som förbjuds att tänka negativt och enbart får tänka på varför påståendet stämmer.

Det är just det som KBT och liknande terapier går ut på: Att inte förbjuda negativa tankar, utan låta dem komma och gå. Att däremot tvinga sig att enbart ”tänka positivt” är kontraproduktivt om du inte redan har bra självkänsla. Det är kanske något att komma ihåg nästa gång livscoacherna står dig upp i halsen.

Cred till Minou, som skickade länken. Mer: Sammanfattning av undersökningen, och ett par artiklar: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Anledningar att skära sig, del II

Finns det rätt sätt och fel sätt att vara självdestruktiv på? Ja och nej. Framförallt tycker jag att det egentligen inte finns rätta och felaktiga sätt att skada sig på; att självskada är dåligt. Punkt. Men det är tyvärr inte riktigt så enkelt ändå.

Mellanvärld kommenterade ett gammalt inlägg om självskada, och trots att jag egentligen försöker sluta skriva om det kommer jag alltid tillbaka till de frågorna, antar jag. Hen undrar vad jag menar med ”rätt” och ”fel” sätt att självskada på. Det är inte världens enklaste fråga att svara på, eftersom det enda jag egentligen vet är att jag tydligen gjorde det på ”fel” sätt. Eller låt oss kalla dem synliga och osynliga istället.

En förutsättning för att kunna få hjälp för sitt beteende är att man ber om den hjälpen. Det underlättar dessutom om man passar in i mallen för en lämplig diagnos, och för att man ska göra det behöver man ha tydliga symtom. Om man självskadar på sätt som inte syns så är risken stor att man inte får den hjälp man behöver. När jag säger ”sätt som inte syns” menar jag såna som inte är självklara för anhöriga och ens den mest rutinerade psykiatriker att upptäcka. Det har att göra med metoder och teknik såklart, men lika mycket med ens beteende runtomkring.

Jag tänker inte skriva någon lista med exempel, men det är uppenbart att det finns ett schema för hur man förväntas självskada:

  • Syfte
  • Förberedelser
  • Tid och plats
  • Val av redskap
  • Teknik och tillvägagångssätt
  • Känslor före, innan och efter
  • Avslutande
  • Efterarbete
  • Kontakt

För varje punkt finns ett antal olika standardalternativ. Det är de som omgivningen förväntas ”förstå” handlingen utifrån. Om man faller utanför det mönstret är det mycket svårare att få syn på det självdestruktiva.

Alla vet vad en ärrad arm betyder, men hur ser man ett självskadebeteende som inte lämnar några tydliga spår? Om ärren är den desperatas sätt att kommunicera sin ångest, vad betyder det för den som inte ens har några synliga ärr? Betyder det att man inte vill ha hjälp? Betyder det att man inte behöver hjälp? Borde de som självskadar osynligt gå över till synligt självskadande för att få hjälp? Måste man kunna visa en ärrad arm för läkaren för att bli trodd när man faktiskt ber om hjälp?

Låter det absurt så förstår du nog vart jag vill komma. Man kan inte mäta självdestruktivitet, ångest eller hjälpbehov utifrån märken i huden. Det synsättet är farligt för alla som självskadar.

Det går att få hjälp även om man självskadar osynligt. Det kräver bara att man börjar berätta. Synliga ärr talar för sig själva; den som bara har osynliga måste kanske använda andra sätt att visa dem på. Och ord, bilder, musik eller nästan vad som helst är bättre än rakblad, är mitt råd. Själv skrev jag en dikt till en terapeut, och det fick henne att förstå saker jag aldrig hade kunnat säga rent ut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Konsten att manipulera en psykolog

Det tog fyra dagar att svara på alla frågor om drogvanor, familj, relationer, önskemål och mål överhuvudtaget och gudinnorna vet vad. Fjorton sidor. Ett och ett halvt års väntan på att anses vara stabil nog för terapi är kanske över, om jag har tur. Idag ska jag träffa en ny psykolog för att bedöma om jag kan få någon riktig terapi; om jag är tillräckligt frisk och tillräckligt sjuk för att uppfylla deras kriterier.

Jag ska köra en riktig fuling och visa mig från min mest manipulativa sida. Det finns nämligen en sak jag lärt mig fungerar att hota med, som jag kan stå för till hundra procent och som inte heller gör att de börjar överväga tvångsvård, vilket de skulle göra om jag sa att jag var självmordsbenägen. Jag har kört med det här för flera år sedan och det fungerade då.

Mitt hemliga knep för att få den terapi jag vill ha är att inte berätta hur dåligt jag mår – utan att berätta att jag överväger att isolera mig och dra mig undan från människor ännu mer än idag och bara ha kontakt med de jag står allra närmast. Jag står för det: ifall jag inte får hjälp att lära mig att bete mig som folk tänker jag inte försöka bli social heller. Det är trots allt det jag tillämpat i viss mån det senaste året, fast jag inte vågat uttala det av rädsla för att framstå som manipulativ. Det var förmodligen dumt; att manipulera (i betydelsen att försöka påverka andras känslor, beteenden och tankar, utan att lägga någon värdering i det) är trots allt det sätt som neurotyper kommunicerar genom.

Det har som sagt var fungerat förut. Neurotyper brukar vara väldigt måna om sociala relationer. För många är det ett öde värre än döden att vara socialt isolerad eller känna sig utanför, och om jag inte kan övertyga dem om mina svårigheter på något annat sätt än att dra på mig offerkoftan så får jag väl göra det. Att prata om känslor eller problembeteenden med neurotyper brukar man inte komma så långt med i en bedömningssituation. Det som fungerar är att prata deras språk; det sociala. Och djupt inne i varje neurotyp finns en rädsla att bli ensam, övergiven och lämnad. Min teori är att det går att spela på den för att göra sig förstådd.

Om någon timme får vi se om min hypotes håller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Konsten att bli en psykpatient

Den första delen i psykpatientens överlevnadsguide ska såklart handla om hur man gör för att ta sig in i psyksvängen – fast allra först lite om när och varför.

Först av allt måste man veta om man behöver professionell hjälp, eller om man klarar sig själv. Det händer då och då att media uppmärksammar att folk söker hjälp i onödan; att många situationer går att ta sig igenom utan att bli psykpatient. Och visst, det är tråkigt om folk som kunnat klara sig själva blir sämre av att bli ”övervårdade”.

Men det är också en hel del personer som skulle behöva hjälp, men som ändå tvekar. Om man har gått med sina problem en längre tid har man vant sig vid att må dåligt, och så letar man ursäkter:

Jamen, jag skär mig ju inte, bara rispar.

Jo, det är klart jag tänker på självmord, men jag har ju aldrig försökt PÅ RIKTIGT.

Jo, om man rispar eller om man tänker på självmord, så bör man söka hjälp. Men det finns många andra tecken också såklart, och jag kan inte gå in på alla här. Istället säger jag:

Om du inser att du behöver hjälp men är rädd att vara till besvär, att uppfattas som kverulant och inbillningssjuk eller att bli missförstådd eller att folk kommer att prata om dig – försök att se det som ett första steg mot att bli frisk att faktiskt våga utmana den rädslan.

Att söka hjälp i tid betyder inte att man kommer att leva resten av sitt liv i en korridor på en institution – i synnerhet som såna ställen knappt finns längre. Det kan ibland snarare vara det som räddar en från att bli ännu sjukare.

***

Lästips: En såndär underbart hoppingivande artikel om Arnhild Lauveng: överlevare, f.d. psykpatient med schizofrenidiagnos – och psykolog. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Psykpatientens överlevnadsguide

Jag har tvekat länge inför detta, eftersom jag är rädd att fastna i en offerroll, men jag tror det är dags att börja ta tag i det: Jag ska skriva en psykpatientens överlevnadsguide.

Den kommer – såklart – att inte vara heltäckande på något sätt. Den kommer att vara väldigt subjektiv. Det kommer kanske att skrämma en del, och göra några upprörda. Jag ska försöka att inte spä på fördomar, utan hålla det sakligt. Det görs många bra saker inom psykiatrin, det vet jag.

Nej, vården är inget monster, och de som jobbar där är inte onda. Men det underlättar betydligt om man har strategier för hur man beter sig som patient. Även den mest empatiska och kunniga terapeut har svårt att hjälpa om hen inte förstår vad ens problem är.

Min kompetens på området? Sex och ett halvt år som psykpatient hittills. Min sammanlagda tid på sluten avdelning är förmodligen nästan ett halvår, om jag orkat räkna. Jag har försökt sätta mig in i diagnoser och behandlingar och teorier, och pratat med andra och jämfört erfarenheter. Däremot är det enda jag är expert på mig själv, så det är där jag får börja.

***

Inspirerat av Tankestormar, med anledning av den senaste larmrapporten. Läs gärna mitt första inlägg: ”Konsten att manipulera läkare”. Bra bloggat: Ludmilla, Psykbryt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Konsten att manipulera läkare

DN ger idag bra råd om hur en ska bete sig för att få så mycket som möjligt ut från ett läkarbesök. Att ställa frågor och att vara påläst är jättebra, men de glömmer det viktigaste: Manipulation. Eller som det så vackert heter: Socialt samspel. Det viktigaste för att få en läkare (eller vilken annan viktig vårdpersonal som helst) att ge en bra vård handlar mycket om att spela Duktig Patient.

  • Tänk ut hur läkaren ska kunna se dig som människa och inte som en patient, och försök nämna det diskret i samtalet. För mig heter det magiska ordet ”högskolan”. Alla läkare har själva pluggat och har en helt annan respekt för akademiker än för gemene psykfall. Tyvärr. Att däremot spela med det uppenbart övertydliga kortet ”min pappa är läkare” känns alldeles för lågt. Läkare är väldigt lättmanipulerade för den som har rätt förutsättningar och vet att använda dem. Men kom ihåg att du inte är där för att vara trevlig.
  • Mata läkarens ego. Det är lätt att understryka hur ovetandes och underdånig du är. Använd språkliga broderier som ”eller hur?” och ”är det så?” för att inge läkaren en känsla av att vara den som har kontroll.
  • Se till så att läkaren tror att det är hen som sätter diagnosen. Föreslå ingen diagnos själv om du inte är säker på att läkaren kommer att tro dig.
  • Uttryck dig rätt. Säg aldrig ”jag tror jag har X för jag har [symptom Y]”, utan börja istället med en målande förklaring, typ ”jag läste en artikel i tidningen där det stod att om en har Y så kan det vara X. Tror du att det stämmer på mig?”
  • Säg aldrig att behandlingen du fått hittills suger även om den gör det. Tala aldrig skit om din förra läkare. Läkare är allergiska mot allt som låter som gnäll och precis som många andra yrkesgrupper håller de gärna varandra om ryggen. Om du måste förklara varför något inte fungerar, gör det väldigt konkret. Säg inte ”jag sover hela tiden”, det kan lika gärna betyda att du inte har några sömnproblem. Säg ”jag sover 20 timmar om dygnet” om det är det du gör.
  • Läs gärna din journal om du tror att du klarar av det, men förvänta dig inte att läkaren har gjort detsamma.

Dessa råd ska naturligtvis tas med en skopa salt ;) Även: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Patientens theory of mind

Läkare är människor. Läkare har åsikter. Ibland är det självklart okontroversiella åsikter: Lakrits är gott. Ibland är det mer kontroversiellt: Läkemedelsföretagen exploaterar fattiga människor med att ta hutlöst betalt för bromsmediciner. Eller varför inte: Alla människor tjänar på att värna om och särbehandla den struktur i samhället, familjen, triaden mamma pappa barn som sörjer för släktets fortbestånd och barnens bästa”.

Jag har träffat ett par dussin läkare genom åren. Jag har lärt mig patientens theory of mind: En läkare, terapeut, skötare, sköterska eller vad som helst, agerar alltid utifrån sina egna erfarenheter och åsikter. Oavsett om det är medvetet eller inte.

Vissa personer krockar en med, så är det bara. De har svårt att dölja sin förvåning över ens sätt att leva. Vare sig det är som homosexuell, som transsexuell, som asexuell, som queer eller som relationsanarkist – vissa personer blir bara så stressade att de inte kan tänka klart i ens närhet. De säger konstiga saker och fattar skumma beslut fast de egentligen är mycket kompetenta. De har bara en svag punkt, och det är patienten.

De första tio personerna jag träffade som började skruva på sig fick mig alla att tro att det var mitt fel. Jag var ju sjuk, så vad det än var som skulle bevisas var det mitt ansvar. Det var först när jag hörde andras historier som jag förstod att jag inte var ensam.

Så, nej, jag har inga större problem med att en läkare sitter och basunerar ut sina åsikter om kärnfamiljen, kyskhetsideal och abort. Då vet jag åtminstone var jag har henom. Det är de som låtsas acceptera utan att göra det som är det stora problemet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,