Tag Archives: östrogen

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Jag lovade ju att skriva mer om argument för och emot kastrerings- och steriliseringstvånget för transsexuella, och för att ge någon slags bakgrund tänkte jag börja med att lista några av de skäl som transsexuella själva kan ha för att genomgå eller avstå från sterilisering/kastrering; alltså de anledningar som leder fram till ett högst privat beslut. Jag hade tänkt att ta med situationen för intersexuella också, men insåg att jag är för dåligt insatt i alla de specifika diagnoserna och vad en kastrering då kan tänkas innebära i alla olika situationer. Jag ber om ursäkt för det.

De skäl som jag listar här är såna som spelar in på enskilda personers privata beslut om vilken vård de egentligen behöver, och det är inte samma sak som att de skulle vara giltiga skäl för att vare sig införa obligatoriska kastreringar av transsexuella, eller för att förbjuda desamma. Alla människor är olika. Låt dem vara det.

Skäl en person med transsexualism kan ha FÖR att genomgå kastrering

Kukfödda (kvinnor)

  • Ångest över att ha könsorgan som ser helt fel ut: kanske framförallt att man har en kuk istället för fitta, men också att man har pung istället för blygdläppar. Om man genomgår vaginoplastik, då man skapar en fitta utifrån kuken, så ingår det att man tar bort pungen. Detta är antagligen det vanligaste skälet som kukfödda tjejer har. Man mår helt enkelt så otroligt dåligt av att ha fel könsorgan. Pungen och testiklarna som sådana tar man bort på köpet.

Som Arawn påpekade är en rekonstruktion av de yttre könsorganen definitivt inte samma sak som att genomgå kastrering. Däremot är det ofta de här argumenten som kommer upp i diskussionen, och eftersom en sådan operation i praktiken även innebär kastrering så tycker jag att det är värt att nämna.

Fittfödda (män)

  • Cancerrisken. Testosteron sägs öka risken för äggstockscancer (pdf).
  • Cellprovstagning och gynekologbesök. Om man har en fitta och en livmoder eller i alla fall en livmodertapp och är i fertil ålder och någon gång har haft en kuk eller liknande inne i fittan, så rekommenderas man att gå på regelbundna cellprovskontroller för att kunna upptäcka tidiga stadier av livmodercancer. Det är antagligen rätt vanligt bland transkillar att inte fixa att göra en sån undersökning, men om man inte har någon livmodertapp så behöver man inte göra de undersökningarna, eftersom man inte längre riskerar att få livmodercancer. Det är vanligt att man plockar ut äggstockar, äggledare och livmoder i ett svep på transsexuella killar.

Buck Angel’s Public Cervix Announcement (youtube)

  • Gynekologiska problem. Det finns de som får problem med att mensen aldrig tar slut fast de har gått på testosteron ett tag, och det finns de som fortfarande har problem med mensvärk och liknande.
  • Känslan av att ha fel könsorgan i kroppen. Även om äggstockar inte syns på utsidan, så kan det för en del vara en jobbig känsla att veta att man har dem.

Alla, oavsett kön

  • Hormonbalansen förändras av kastrering, och man kan ofta sänka dosen av hormonpreparat efteråt. Enbart sterilisering, som är kravet idag, påverkar däremot inte hormonerna på samma sätt.

Skäl en person med transsexualism kan ha för att INTE genomgå kastrering

  • Kroppen fungerar som det är, och man har inte det behovet. Det kan vara att man tycker att man överlever utan operation, och det kan vara att man tycker att kroppen fungerar utmärkt – och allt däremellan. Alla operationer innebär vissa risker och dessutom är det alltid en period efteråt då man måste återhämta sig och få en chans att läka. Om man inte har något skriande behov av operationen så är den helt enkelt onödig. Det är inte samma sak som att man inte är transsexuell, och det betyder inte att man inte behöver andra insatser, som till exempel hormonbehandling.
  • Längtan efter biologiska barn. Det är som lagen ser ut idag inte tillåtet att spara ägg eller spermier. Rättare sagt: Om Socialstyrelsens rättsliga råd får veta att man har sparat ägg/spermier så kan de neka en juridisk könskorrigering, eftersom det anses betyda att man inte är steril. Det går att spara ägg eller spermier i till exempel Danmark utan att Socialstyrelsen har möjlighet att ta reda på det, och i det nya lagförslaget från 2007 föreslår de faktiskt att det ska bli tillåtet att spara ägg och spermier. Däremot kommer det fortfarande att vara förbjudet med surrogatmödraskap. För en transsexuell man skulle det alltså betyda att han visserligen kan frysa ner sina ägg, men den enda person de får inplanteras i enligt svensk lag är honom själv. Om han då har opererat bort äggstockarna så är det förmodligen otroligt svårt att få livmodern att bli en gynnsam miljö för ett foster. Med andra ord: De som utredde lagen tycker att man får spara sina ägg, men inte använda dem, eftersom de samtidigt kräver kastrering.
  • Hormonell obalans. Att operera bort äggstockarna/testiklarna innebär att kroppens egen produktion av könshormoner slås ut. Man blir beroende av tillförsel av hormonpreparat för resten av livet, och om man av någon anledning måste sluta ta hormonerna så blir man sjuk. Å andra sidan finns det de som ser det som en större risk att till exempel äggstockarna helt plötsligt kickar igång igen om man tvingas sluta med testosteron, för att de skulle må mycket sämre om deras kroppar började återta kvinnliga egenskaper.
  • Medicinska hinder för att genomgå en operation. För en del personer med svåra funktionsnedsättningar eller vissa sjukdomar kan en operation innebära extra stora risker. Att då hindra dem från att ta del av till exempel hormonbehandling och juridisk könskorrigering bara för att de inte klarar av en operation är fruktansvärt grymt.
  • Operationsskräck. Om man verkligen har ett stort behov av operationen kan man tvinga sig själv att utsätta sig för rädslan, men om man tillhör de som inte känner det behovet lika starkt samtidigt som man mår extremt dåligt av tanken på operationer, sjukhus, blod och nålar etc., så är det en fråga om avvägning.
  • Ekonomiska skäl. I Sverige ingår könskorrigeringar i högkostnadsskyddet, och man betalar för sina läkarbesök, sina mediciner och sina sjukhusvistelser på samma sätt som för vilken sjukdom som helst. I de flesta länder i världen fungerar det inte så. Även om man har turen att bo i ett land där könskorrigeringar är lagliga – kanske kan man tillochmed få sin födelseattest eller sitt körkort ändrat – så är det oftast så att man betalar hela behandlingen själv. Samtidigt är transpersoner ofta diskriminerade på arbetsmarknaden, så det enda som återstår för många är att sälja sex för att ha råd att leva. Riktigt så illa är det alltså inte i Sverige, men även i Sverige finns det de som faktiskt inte har möjlighet av ekonomiska skäl att genomgå en könskorrigering. Det är nämligen idag bara svenska medborgare som kan ansöka om ändrad könstillhörighet hos Socialstyrelsens rättsliga råd, och det är bara de som kan ge tillstånd till kastrering. De som inte har svenskt medborgarskap kan alltså vara tvungna att åka utomlands för att få göra en operation, som de då får betala ur egen ficka – och ändå få krångel med myndigheterna när de kommer hem.

Det här är som sagt var några av de saker som kan spela in i en transsexuell persons privata beslut. I ett kommande inlägg ska jag ta upp hur de som är för respektive mot kastreringskravet argumenterar. Jag vill påpeka återigen att det här inte är några argument, utan att det är den typen av funderingar som kan dyka upp hos transsexuella. När man jämför detta med de argument som läggs fram för att tvinga alla att följa samma mall så blir det tydligt att det inte alltid stämmer överens.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mina könsorgan finns inte på twitter

Att inte ta åt sig är en svår konst. Att dessutom inte jaga upp sig till föreläsarmode är en ännu svårare konst om man heter Immanuel Brändemo. Även de gånger jag håller känslorna i schack så har jag lätt för att ramla in i ett läge där jag blir rättshaverist. Det är inte så svårt att provocera mig; ofta räcker det med att säga att jag inte vet någonting om saker jag vet att jag vet någonting om.

Igårkväll när jag kollade min twitter hade jag helt plötsligt fått 30 nya mentions. Det brukar kanske vara en eller två mellan varje gång jag kollar, men nu hade det alltså dragit iväg. Ganska snabbt förstod jag att det handlade om transsexualism, och om min kunskap om det var tillförlitlig eller inte.

Det hela började med att TantAgnes ställde en öppen fråga om argument för steriliseringstvång av transsexuella, och någon tipsade henne om min blogg, så hon länkade till det inlägget jag skrev om det historiska perspektivet. Då dök någon som kallar sig för theamazinghanna upp*:

– ”Steriliseringen av transsexuella?” Varför skulle en kvinna vilja ha en pung, som producerar manliga könshormoner?

– Oj, vad du förenklar. Det handlar ju också om infrysning av könsceller och hur önskan att bli förälder påverkar beslut.

– Inte alls. Tänk så här: skulle du vilja ha manliga könshormoner? Skäggstubb, manligt håravfall, basröst? Ingen kvinna vill det. Och det är en högst frivillig process. Ingen tvingas till nånting. Det är inte som steriliseringen av zigenare. Och, som sagt, sädesceller kan frysas i årtionden.

– Det där är en ganska spännande definition av valfrihet. Också kvinnorna som hade att välja mellan ofrivillig graviditet och sterilisering i vårt stolta folkhem hade med den sortens retorik ett fritt val. Visst, men dagens lagskrivning tillåter inte den möjligheten för transsexuella om jag tolkat saken rätt. Det har inte med relationen till könsdelar att göra, utan med möjligheten att bli biologisk förälder.

– På vilket sätt är det samma retorik? Önskan att ta bort pungen kommer från de transsexuella själva. Inte från nån myndighet. Om man är väldigt fäst vid sina manliga könsdelar är man inte transsexuell. Man är något annat. Möjligheten att bli biologisk föräldrer kvarstår så klart. Read my lips: ”Infrysning av spermier”.

– ”De transsexuella själva”. Det är inte som att det inte finns strider inom ts-världen också, om äkthetskrav och dylikt. Det är inte den homogena konsensusgrupp som jag tror att många cispersoner föreställer sig.

– Haha, nej. Som alla självutnämnda grupper. Bara en del gör verkligen själ för namnet. Därför stenhård prövning. Jo, framför allt tror jag att det finns en hel del som inte alls är transsexuella, bara transor. De skämmer ut resten.

Sedan bemödade sig Hanna med att läsa det blogginlägget som Agnes länkade till:

– OK, har läst artikeln nu. Den är bullshit. Total bullshit.

-Tänkte att du skulle tycka det. Ni har verkligen diametralt motsatt syn på saken.

– Gud, jag vet inte var jag ska börja med den här artikeln. Har författaren läst nånting om transexella, eller träffat en sån? Det är som att läsa en artikel om pingviner som börjar med att säga att de har fyra ben och bor i Afrika. Personer som artikelförfattaren skadar riktiga transsexuella. Som är en i huvudsak tyst grupp.

– Han skriver också om just detta med ”riktiga transsexuella” och vad som anses känneteckna sådana, rätt nyligen. @trollhare är själv transsexuell om jag förstått saken rätt, men jag har dålig koll på ovanligare definitioner också.

– Då fattar du saken fel. @Trollhare är bög. Väldigt mycket bög. Det här är transsexuella kvinnor: http://bit.ly/aYAHix. De är kvinnor med hormonproblem. Inte bögar. Inte transor.

– Är det en motsättning mellan att vara transsexuell och bög? Krävs heterosexualitet inför/efter könskorrigering, eller vad?

– Så klart att det är en motsättning. En bög är en man som gillar män. En riktig transsexuell är ingen man. Och nej, sexualiteten har ingenting med det att göra. Fast de flesta riktiga transsexuella är straighta. Googla. Jaha, och hur ska jag veta det? Jag trodde vi pratade MTF här. Jag menar, i så fall har väl @trollhare aldrig haft någon pung?

– Jaha, men din tvärsäkerhet om att personen vi talar om är bög och inte transsexuell förvånar mig isf.

– Tja, om en person beskriver sig som ”Bög. Väldigt mycket bög.” på sin hemsida, kan man ju få för sig att det är sant?

– – Men @trollhare är ju fittfödd…? Gjorde du just det du sade att @blondinrikard skulle göra? Misslyckades med att spotta en transsexuell?

– Haha! Men jag tror säkert att du fattar att man inte kan avgöra vem som är transsexuell på utseendet. Bara på vad man vill. Nej, men man varför har han skrivit en sådan artikel då?

– Jag trodde vi pratade MTF här. Jag menar, i så fall har väl @trollhare aldrig haft någon pung?

– Jag vet inte varför du återkommer till pungen hela tiden. Den är inte det centrala i frågan.

– Det var ju du som var emot ”tvångssterilisering”. Alltså pung eller äggstockar. Vilket är för långt för att skriva hela tiden.

– Javisst, jag påpekar vara att det är dumt att säga att just @trollhare aldrig träffat en transsexuell person…

– Riktig transsexualism är inget att ta lätt på. Det är en dödlig sjukdom. Rätt personer måste få del av de begränsade resurserna.

– Fast man kan väl vara precis lika djupt deprimerad fastän man vill ha kvar just könsdelarna?

– Nej, det kan man inte. Könsdelarna är en del av orsaken att man är deprimerad. Transsexualism är dyrt att behandla. Skulle du vilja att vem som helst skulle kunna påstå sig ha cancer, och få den vården?

– Naturligtvis inte. Men det måste tillåtas att finnas grader även i helvetet, med möjligt mänskligt välmående för ögonen.

– Ja, men ordet transsexualism har en betydelse. Det betyder inte att vilja klä sig i kvinnokläder och ha ett kvinnonamn. Kolla upp definitionen i DSM-IV eller ICD-10. Läs lite forskning. Prata med några som lideer av det. Det är en riktig sjukdom.

– Det vet jag redan.

– Och sen finns det möjlighet att ha kvar sina genitalia, döpa om sig till ett kvinnonamn och göra kosmetiska operationer. (Namn med vissa begränningar, men ändå)

Det var en del andra som kom med input, men det är som jag skrev senare till Emil Nordlander: ”Att prata tvångskastreringar på 140 tecken är som att laga buffé på trangiakök”. Det är svårt att förklara komplexa saker på twitter. Därför gick det ännu mer åt skogen när jag la mig i:

– Min bögighet är ingen kontraindikation för en ts-diagnos. Och sterilisering gäller mtf OCH ftm.

– Jo, men du är ganska uppenbart inte transsexuell. Har jag fel så berätta. Anledningen till sterilisering är följande: testiklar och äggstockar producerar könshormoner. Vill man ha könshormoner kan man inte kalla sig för transsexuell, och kan inte räkna med en dyr och livslång behandling för något man inte lider av.

– Jag skulle gärna höra varför jag inte är ts. Både jag, psykologen och utredaren var väldigt överens om diagnosen.

– Haha! Men om du är det, tror jag du skulle berätta. Eller hur? Om du inte har det tycker jag att du ska sluta låtsas.

– Varför är min diagnos relevant för att få uttrycka min åsikt? Jag har en ts-diagnos sedan 1½ år, går på T sedan juni. Nöjd?

– OK, du är FTM alltså?

– Ja, vad nu det har med saken att göra.

– Relevant eftersom du använder egen erfarenhet som ditt enda argument för det du vill säga? OK, du går på testosteron, alltså? Och du vill ha kvar dina äggstockar?

– Nej, jag vill inte ha kvar mina äggstockar. Men jag tycker att det ska vara upp till mig och läkaren, och inte RR. Det kan finnas många skäl. En ftm får inte bli bioförälder såvida han inte föder själv, och utan äggstockar blir det svårt.

– OK, jag har inte så stor erfarenhet av FTM. Ni tenderar att inte märkas lika mycket. Så, @trollhare, intressant. Så berätta, vad ska du ha dina äggstockar till? Så länge du går på testosteron gör de ju ingen nytta.

– Varför ska jag redogöra för dig vad jag gör med mina äggstockar? On topic: Sterilisering och kastrering är två olika saker. Sterilisering tar inte bort hormonpåverkan väl?

– Haha, det är mer än jag vet! Permanent sterilisering kräver väl avlägsnande av testiklarna, eller? OK, så varför skulle någon ha äggstockarna till om man går på testosteron? Ägglossningen upphör ju.

– Det kanske inte handlar om att ha dem till nåt, utan om att man inte har behov av att operera ut dem?

– Här tror jag att det är *stor* skillnad mellan MTF och FTM, faktiskt. Äggstockarna sitter på insidan.

– Jag diskuterar inte mina könsorgan eller definitionen av ts på twitter. Var det något särskilt du ville veta?

– Ja, en sak. Jag tycker inte att du ska jämföra behandling av transsexuella med tvångsterilisering. Det är jättefånigt.

Diskussionen mellan Hanna och Agnes fortsatte under tiden:

– Vad är det @trollhare ska berätta? Ts-diagnosen är inte direkt en hemlighet.

– Är den inte? Varför står det inget om det på hemsidan då? Då är det väl en hemlighet?

– Scrolla lite, klicka lite, det är öppet. Jag känner inte @trollhare öht men vet ändå.

– OK, kanske borde skriva det på presentationssidan då? Ska man var öppen så kan man lika gärna vara det.

– Jag har inte uppfattat några smygintentioner hos @trollhare. Tvärtom, en sällsynt ärlighet och öppenhet.

Hanna och 4everfine hamnade också i någon slags konflikt:

– @trollhare finns här på twitter så möjlighet finns ju till diskussion med författaren själv. bättre att prata med en person än om den, liksom.

– No need – han säger själv att han är bög: http://bit.ly/doC0yZ. En transsexuell hade nog rakat sig på bilden. ;)

– no need? Jag menar mest diskussionen kring blogginlägget, kan väl vara smart att inkludera författaren när möjlighet finns? det är just det här jag menar, fråga @trollhare istället för att anta en massa saker. ja, vadå berätta? Allt är ju öppet. Även ts-diagnos.

– Presentationssidan. Där står: ”Jag är bög. Väldigt mycket bög.”

– men läs mer, det står tydligt bl a här http://bit.ly/b63P1A

– OK, får jag föreslå att det kanske lyfts upp till presentationssidan om det är så öppet? Så att fler får veta?

Det var alltså mellan Hanna och mig som det blev något slags ordkrig, och resultatet sedan blev i alla fall att jag lovade Agnes att skriva en mer saklig redogörelse för argumenten från båda sidor. Jag bad henne om ursäkt också för att ha förstört diskussionen, för det kändes tråkigt att något som hade kunnat bli väldigt bra urartade. Det var Agnes jag bad om ursäkt, alltså. Inte Hanna.

Sedan satte jag mig och skrev ihop första delen, för att liksom smälta det jag precis hade varit med om. Jag vet att förr i tiden var det lätt för mig att tända på alla cylindrar när folk kom med den typen av anklagelser som Hanna svängde sig med. De senaste åren har jag däremot lugnat ner mig, men igår fastnade jag i det läget och hade svårt att ta mig ur.

Jag är extremt trött på den extrema mtf-normativitet som theamazinghanna ger prov på. MtF betyder male to female; när det gäller transsexuella är det alltså kukfödda kvinnor. Jag är FtM –female to male, en fittfödd man – och det märks att denna Hanna inte hade en tanke på att jag kunde tänkas vara transsexuell just för att jag är man, bög och orakad på bilden. Dessutom tycker hon alltså att jag borde skriva ut det ännu tydligare i bloggen, typ på första sidan. Ska jag vara öppen så måste jag outa mig precis hela tiden.

Det märkliga är att jag ofta får höra från andra med samma konservativa syn på vad transsexualism innebär att jag inte kan vara transsexuell just för att jag är så öppen med det. Om jag går ut och pratar om min transsexualism offentligt så bevisar jag att jag inte är transsexuell, eftersom äkta transsexuella ”i huvudsak är en tyst grupp”, och om jag inte kastar den i ansiktet i precis varenda blogginlägg jag skriver så kan jag inte vara transsexuell eftersom jag inte har kommit ut tillräckligt.

Det mest talande är egentligen att de som utmålas som det stora hotet aldrig är de okunniga cispersonerna, eller de politiker och tjänstemän som är förblindade av cisnormativt tänkande, eller sensationskåta journalister, eller nynazister, eller högerkristna extremister eller någon annan grupp. Nej, det stora problemet enligt många transkonservativister är just transpersonerna, transorna, de där som ger transsexuella dåligt rykte. Och jag är en av dem, alltså.

Jag trillar dit och gör det jag vet att jag inte borde göra: Jag svarar på personangreppen och anklagelserna. Det borde jag aldrig ha gjort. Vad jag gör och inte gör med min kropp är upp till mig. Vad jag har för könsorgan är upp till mig. Jag har ingen allmän redovisningsplikt inför någon – annat än inför Socialstyrelsens rättsliga råd. Det är de som kommer att fatta ett beslut en dag om huruvida jag får genomgå kastrering, och därefter få en juridisk könskorrigering.

Att jag bloggar om min transition gör inte att jag automatiskt måste berätta precis alla detaljer om min kropp för alla. Jag är öppen, och har inget emot att bli outad på nätet i de sammanhang som kräver det, och jag diskuterar mer än gärna olika argument för och emot steriliseringskravet. Däremot håller jag mina äggstockar borta från twitter, och jag vore väldigt glad om såna som Hanna kunde hålla tassarna borta från mina könsorgan.

***

*) För enkelhetens skull skriver jag ihop tweets som kommer från samma person i följd, så att det blir mer logiskt att följa. Jag har uteslutit vissa sidospår också.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tvångskastrering och tvångssterilisering, en grundkurs

Jag har bloggat ett antal inlägg där jag har argumenterat mot steriliserings- och kastreringstvång som krav för att få ändrad juridisk könstillhörighet för transsexuella och intersexuella. En diskussion som uppstod på twitter fick mig att inse att det är svårt att få överblick över läget. Det går inte att sammanfatta på de 140 tecken man får använda i en tweet, men det borde gå lättare i ett blogginlägg, eller flera. Så jag försöker. Vi kan börja med att presentera de två lagarna det handlar om.

Den lag som reglerar könskorrigeringar heter idag Lagen om fastställande om könstillhörighet i vissa fall (1972:119), och är alltså från 1972. Sverige var först i världen med att lagstifta om könskorrigeringar, och med den tidens mått mätt var det väldigt radikalt och progressivt. Men tiderna förändras, och eftersom det har hänt ganska mycket sedan 1972 bestämde man sig för att göra en utredning. Resultatet blev ett nytt lagförslag som presenteras i Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag (SOU 2007:16). Den lagen är alltså inte införd än, så ändringarna man föreslår gäller inte för närvarande. Förslaget presenterades och skickades ut på remiss under våren 2007, och många remissinstanser var väldigt kritiska. Remisstiden gick ut i november 2007. Efter det kunde man ha väntat sig att den skulle antingen tas upp för omröstning i riksdagen eller att man skulle försöka ändra i förslaget, men trots att förslaget presenterades för tre år sedan har ingenting hänt.

Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag

Vi har alltså en lag som gäller idag, och en som inte gäller men som kanske kan komma att gälla i framtiden. Det jag framförallt tänkte ta upp är det mest kontroversiella, nämligen kravet på sterilitet/kastrering, men jag måste nämna en sak först: Det är viktigt att komma ihåg att kraven inte är utformade som ett tvång, utan som ett regelverk för hur den juridiska biten av en könskorrigering ska gå till. I praktiken är det däremot så att om man inte lever upp till de kraven så kan man inte heller få fastställelse. I förlängningen kan det dessutom vara svårt att få övrig vård – hormonbehandling, och till exempel bröstborttagning för killar – om man är öppen i sina kontakter med utredaren att man inte är intresserad av sterilisering. Det är allt eller inget som gäller.

Vi börjar med den lagen som gäller:

”Fastställelse enligt första stycket meddelas endast om sökanden fyllt arton år och undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” (1972:119 1§)

Sterilisering är alltså när man skär av äggledare/sädesledare så att inga ägg/spermier kan transporteras vidare; ett relativt enkelt ingrepp som på kukfödda sker under lokalbedövning och på fittfödda under narkos.

Sterilisering: Man skär av äggledare mellan äggstockar och livmoder, respektive sädesledare ovanför testiklarna i pungen

Sterilisering

Formuleringen ”av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” är väldigt viktig i sammanhanget. Det betyder att det inte är ett obligatoriskt krav för precis alla att genomgå en operation. Till exempel behöver personer som är födda sterila på grund av något intersexuellt syndrom inte genomgå något ingrepp, och likaså antar jag att en fittfödd person som har gått igenom klimakteriet borde räknas till de som saknar fortplantningsförmåga. Detta är alltså ett av de krav som ställs idag på den som ansöker om ändrad juridisk könstillhörighet, och (om jag har förstått det rätt) så kan en kukfödd person som har stått under hormonbehandling under en längre tid anses vara steril. En fittfödd person med utvecklad livmoder och äggstockar måste däremot genomgå någon slags operation för att bli steril.

Detta ska jämföras med det lagförslag som eventuellt kan bli verklighet:

”För att en person skall kunna få sin juridiska könstillhörighet ändrad krävs att han eller hon har fått sina könskörtlar borttagna.” (SOU 2007:16 2§)

Könskörtlarna är alltså själva äggstockarna eller testiklarna. Vips är vi inne på något mycket mer komplicerat än bara avsaknad av fortplantningsförmåga:

  • Kastrering är ett större ingrepp jämfört med sterilisering.
  • Det finns inga undantag.

För att få ett juridiskt manligt kön måste man sakna äggstockar, och för att få ett kvinnligt juridiskt kön måste man sakna testiklar. Det spelar ingen roll om man kan producera ägg eller spermier, utan det är själva organen som måste bort. Det innebär till exempel att ett om en person med kvinnlig könsidentitet som har något intersexuellt syndrom, till exempel CAIS (Complete Androgen Insensitivity Syndrome, fullständig androgenokänslighet, dvs. att kroppen inte kan tillgodogöra sig manliga könshormoner) har outvecklade testiklar och är steril, så måste hon ändå genomgå en operation för att ta bort testiklarna. Detta oavsett om hon egentligen behöver operationen för sin fysiska och psykiska hälsa. Det är alltså inte upp till behandlande läkare och patienten själv (och när det gäller barn även föräldrarna) att avgöra vad som är bäst för den enskilda personen, utan det är något som lagen kräver.

Det betyder också att en transsexuell kvinna som är steril efter många års hormonbehandling ändå måste operera bort testiklarna, och det betyder att en transsexuell man som har genomgått klimakteriet ändå måste operera bort äggstockarna. För många transsexuella är det precis det de behöver, men det betyder inte att det är så för alla.

Kastreringskravet handlar inte om fertilitet och fortplantning. Det handlar om… ja, vad? I nästa inlägg ska jag försöka förklara argumenten från båda sidor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen

Om jag hade fått en krona varje gång någon uttalat sig tvärsäkert om ”tvekönade”, ”personer med dubbla könsorgan” eller ”hermafroditer” utan att ha någon som helst aning hade jag varit rik vid det här laget.

Nu råkar jag ha en del problem med att blogga om intersexuella tillstånd eller Disorders of sex development: Till att börja med kan jag inte särskilt mycket om det själv, och dessutom går det inte att prata om det i generella termer eftersom erfarenheterna är så olika. Intersexualism är egentligen bara ett samlingsbegrepp för ett antal olika tillstånd och medicinska diagnoser som har det gemensamt att ”personen är född med könsorganskaraktäristika av båda könen”, som Wikipedia uttrycker det. Det handlar om hormoner, om kromosomer och om äggstockar och testiklar – och om utseendet på de yttre könsorganen.

Jenny Ottosson, ordförande i stödföreningen INIS, sammanfattade det viktigaste om intersexualism såhär:

  • ”Tidiga könsoperationer hjälper inte alla nyfödda med DSD, även om det hjälper en del.
  • Ett tredje kön skulle hjälpa flera av oss.
  • Stigmatiseringen (socialt och psykologiskt) av att vara född med avvikande könsorgan är nog det som stjälper flertalet av oss.
  • Och okunskap är till förfång för oss alla.”

Jag tycker att det är en väldigt bra utgångspunkt: Det är för mig mer intressant att diskutera folks fördomar än att gå in på detaljer om symtom och diagnoser – och det är definitivt oetiskt att diskutera en specifik persons könsorgan.

Jag måste förresten passa på att protestera mot ordet ”hermafrodit”, som tyvärr är väldigt vanligt i engelska tidningsartiklar och liknande och därför hänger sig kvar i det svenska språket. Som i den här kommentaren som någon gett under Magnus Ahlkvists blogg:

”Det finns bara två kön. Man och kvinna. Det är en vetenskaplig, biologisk defination och inget öppet för tolkning. Det finns bara två normala, naturliga kön och antagligen inte ens några onaturliga kön!
Hermafrodit tex är inte ett kön, utan en missbildning, dom har två könsorgan men är bara ett kön biologiskt.”

Intersexuella har i och för sig ofta två könsorgan – men det har de flesta andra också. Om du har två testiklar eller två äggstockar, så har du två könsorgan. Däremot är det extremt ovanligt att ha både snopp och snippa på ett sånt sätt som jag antar att folk tänker sig det när de hör ”två könsorgan” – och det är dessutom är det desto vanligare att ha till exempel XXY eller X som könskromosomer.

Men så var det det där med ”hermafrodit”. Snälla, kan ni lära er att se skillnad på de här två bilderna, så vore det så oerhört mycket trevligare:

Vinbergssnäcka

Vinbergssnäcka: Snäcka: Hermafrodit

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=santhi+soundarajan&iid=4000446″ src=”8/5/b/d/15th_Asian_Games_25e6.jpg?adImageId=11200420&imageId=4000446″ width=”302″ height=”594″ /]
Santhi Soundarajan: Människa: Inte hermafrodit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Man blir bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma?

Som jag konstaterade i morse finns det människor som på fullaste allvar varnar för att soja gör pojkar feminina, och att veganism orsakar homosexualitet. Att äta sojakött och tofu, och dricka sojamjölk och allt det där, ska alltså göra småpojkarna till bögar. Framförallt är det deras mammors kostvanor under graviditeten som spelar roll, enligt artikeln, men ända upp i tonåren kan lättpåverkade pojkar bögifieras av fytoöstrogener i sojan. Flator har väl antagligen fått i sig lite mindre soja än heterotjejer. Hursomhelst orsakas manlig heterosexualitet av för lite soja, och det är alltså tack vare veganismen som det finns bögar och bisexuella killar. Eller något sånt.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Groddar av mungbönor och gröna linser

Några timmar senare lägger jag upp en bild på groddar, varpå Mellanvärld säger precis det jag alltid tänkt: De ser ju ut som spermier!

Hemodlade böngroddar är antagligen något som är mycket vanligare bland veg*ner än bland blandkostare. Det är gott, det är billigt, och det är en massa näringsämnen och en del protein i dem – och de ser ut som spermier. Jag känner att jag är något på spåren här. Tänk om det inte är sojaproteinets fytoöstrogener som gör folk till bögar. Tänk om det är tack vare groddarna.

Man blir kanske bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma? Om jag ska försöka undvika att bli heterosexuell gäller det nog att äta mycket soja, men framförallt att äta mycket groddar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Veganism orsakar homosexualitet

Ända sedan jag blev vegan första gången, för snart tio år sedan, har jag hört olika rykten om sojaprotein: Eftersom soja innehåller fytoöstrogener har en del hävdat att det kan orsaka cancer, men också att det kan lindra klimakteriebesvär, och framförallt att det gör människor mer feminina. Som transkille borde man undvika soja, hävdar en del, medan andra säger att det inte alls är någonting att bry sig om. Och så vidare.

Det är så många rykten och spekulationer, men aldrig förut har jag hört att soja kan orsaka homosexualitet. En nyzeeländsk gymägare hamnade i blåsväder nyligen för att ha skickat med en länk till en artikel om farorna med soja, där det bland annat står:

”Soy is feminizing, and commonly leads to a decrease in the size of the penis, sexual confusion and homosexuality. That’s why most of the medical (not socio-spiritual) blame for today’s rise in homosexuality must fall upon the rise in soy formula and other soy products. (Most babies are bottle-fed during some part of their infancy, and one-fourth of them are getting soy milk!) Homosexuals often argue that their homosexuality is inborn because ”I can’t remember a time when I wasn’t homosexual.” No, homosexuality is always deviant. But now many of them can truthfully say that they can’t remember a time when excess estrogen wasn’t influencing them.”

Den texten är en del av en längre artikelserie från 2006, som rabblar upp en mängd olika faror med sojaprotein, men redan från början visar man vart skåpet ska stå, eftersom rubriken är ”Soy is making kids ‘gay'”. Man blandar alltså ihop intersexuella syndrom som hypospadi (ett medfött tillstånd där urinröret mynnar på undersidan av snoppen) med ”sexuell förvirring” och homosexualitet, i en salig röra. Framförallt handlar det alltså om att gravida kvinnor och snoppfödda barn och ungdomar ska undvika soja för att inte riskera att utveckla feminina drag och homosexualitet.

Det Jim Rutz gör är att dra upp alla negativa effekter som man vet att östrogen i stora doser kan orsaka, och förutsätta att den sortens fytoöstrogen som finns i soja fungerar likadant som riktiga östrogener, och att de mängder fytoöstrogener som en genomsnittlig vegetarian eller vegan får i sig skulle vara skadliga:

”Sadly, vegan moms-to-be think they are eating healthfully when they swig soy milk, nosh on soy nuts, and eat veggie burgers. The tragic result can be undescended testicles, hypospadias or even homosexuality. No study says that soy dooms a child to homosexuality, but it’s not hard to believe that at some point during pregnancy babies are hardwired for sexual preference.”

Man kan alltså bli homosexuell av att äta mycket soja, och det är framförallt veg*ner som äter den farliga sojan. Veganism är ett hot mot heteronormen. Ännu ett skäl till att vara vegan, alltså.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hokus pokus transexiokus – Könsbyten och den verkliga förvandlingen

Jag satt och tittade på filmen om Lucy, och kunde inte låta bli att märka ord. Egentligen tyckte jag att det var ett rätt bra program med förvånansvärt få faktafel, men jag fastnade i mina egna tankar.

Dokumentären Livet som transsexuell tonåring följer engelska Lucy, som när programmet börjar är 17 år och är som tonåringar är mest, fast ändå inte. Hon har komplex, nojor och kärleksbekymmer – som blir ännu mer komplicerat av att hennes kropp inte vill samarbeta och av att killarna som hon dejtar gör en grej av det när de får veta. Ändå framstår hon som väldigt mogen för sin ålder, och jag önskar att jag hade varit så cool när jag var tonåring. Lucy kom ut som sextonåring och har gått på hormoner sedan dess, och mot slutet av filmen är det äntligen dags för den första av operationerna hon har sett fram emot: Bröstförstoringen. Hon träffar även en kirurg för att diskutera vaginoplastik – och det är här jag hakar upp mig på orden. I programmet säger de ”transform” om de fysiska förändringarna, som översätts med ”förvandling”.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Harry+Potter+daniel+radcliffe&iid=5337536″ src=”5/6/2/d/Shots_from_Harry_3ef1.JPG?adImageId=8807545&imageId=5337536″ width=”380″ height=”220″ /]
Harry Potter och en testosteronspruta?

För mitt inre ser jag nånting ur Harry Potter med svischande trollstavar och specialeffekter, för det är så jag uppfattar det svenska ordet: mystiskt, drastiskt, dramatiskt och magiskt. Jag skulle mycket hellre använda ord som förändra eller rätta till eller åtminstone omforma, för att beskriva den medicinska behandlingen. Men så hakar jag upp mig IGEN; den här gången på mina egna tankar. För visst ÄR förvandla ett bra ord – om man tolkar det på rätt sätt.

  • Man förvandlas inte från man till kvinna, eller tvärtom.
  • Man förvandlas inte från en kropp till en annan, och definitivt inte genom ett trollslag. Kroppen är densamma, med ärr, fräknar och rynkor och det ena låret lite fetare än det andra. Det är bara vissa egenskaper som förändras.
  • Man förvandlas inte till någon helt annan person, som är fri från alla minnen och kopplingar till livet man levde förut och som får helt nya egenskaper.
  • Man förvandlas inte nödvändigtvis till någon som helt plötsligt har andra intressen, värderingar, vänner, yrke – eller för den delen sexuell läggning.

Men:

Jag är samma person som jag var för drygt tre år sedan, och ändå någon helt annan. Min bitterhet, min självömkan och min naiva tilltro till min egen självdestruktivitet är historia, så på så sätt är jag förvandlad.

Om den jag var då hade träffat den jag är idag hade mitt gamla jag förmodligen avskytt mitt nya. Så vidrigt äckelkäck och överslätande, och så otroligt blind för sina egna brister och fel, skulle domen ha varit över mitt nya jag. Det bjuder jag på – för även om man inte kan hoppas på sagor, så är verklighetens förvandlingar ibland ännu bättre än så.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Postmenstruellt midvinterblot och ett julkort från hormonläkaren

Jag har fått ett slags julkort från min hormonläkare, kan man säga. Inte för att det står ”God jul” eller har någon tomte på eller så, men det är ett ark med färgglada klisterlappar som gör mig förväntansfull och glad – labbetiketterna inför proverna jag ska ta i samband med min tredje testosteronspruta.

Första gången jag tog blodprov var det sammanlagt 36* olika saker de skulle testa för. Det var i december 2008, och de fyllde åtta provrör med mitt blod i samband med kroppsundersökningen som ingår i utredningen. Jag hade fått en preliminär diagnos, men de behövde kolla min fysik för att fatta beslut om hormonbehandling. Andra gången var i juni i år, några veckor innan jag äntligen skulle få börja med testosteron, och det var 27* ämnen de testade för. Inför andra sprutan var det dags igen: 16 olika tester. En tydlig minskning redan då, men nu inför tredje sprutan sitter det bara tre små kryss på hela arket.

  • S-Östradiol
  • S-Testosteron
  • S-SHBG
Blodprovsremiss

Blodprovsremissen

    Östradiol är ett östrogen, och SHBG står för Sex Hormone-Binding Globulin; det är det som transporterar könshormoner i blodet. Det enda de ska testa är alltså själva balansen av könshormoner. Jag har en tid inbokad i början av januari hos distriktssköterskan för sprutan, och blodproverna tar man precis innan dess. Då har det gått sexton veckor sedan nummer två, och alltså över ett halvår sedan den första.

    Nyårsafton är mitt halvårsjubileum, men redan på måndag är det vintersolståndet. Jag tänker försöka fira midvinterblot, har jag bestämt. Det jag ska offra är i och för sig väldigt oblodigt – faktiskt tvärtom. Jag ska elda upp mina gamla tygbindor, som en symbol för att jag inte behöver dem längre. Planen har funnits länge: Jag skulle ha gjort det redan vid midsommar, om det inte hade tagit så lång tid att få träffa hormonläkaren. Det blev inget midsommarblot, men en fruktlöshetsritual. Bindorna förpassades till en låda i ett skåp i sovrummet, men ett halvår senare är jag däremot ganska säker på att mensen aldrig kommer tillbaka, så nu är det dags.

    Jag tänker fortfarande ibland på min engelska kurators berättelse om sitt eget klimakterium: Hon anförtrodde mig att hon gick med tamponger i handväskan fast hon inte haft mens på ett halvår. Det var en sorg för henne att sluta ha mens, och tampongerna var ett minne att hålla fast vid. Jag tror att det hon försökte säga då var att min upplevelse av att vara transsexuell egentligen var ett sätt att hantera sorgen över det hon uppfattade som en förlorad barndom, men det blev väldigt fel.

    Jag sörjer inte min mens; tvärtom försöker jag låta bli att vara bitter över all tid jag har förlorat på grund av den. Att göra mig av med bindorna är ett sätt att göra upp med mitt förflutna.

    *) ”Blodstatus” innebär egentligen åtta olika tester, och därför stämmer det inte som står i tidigare inlägg.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Rosa är inte bara en färg – det är en social konstruktion

    Skylt med Carl von Linné i rosa skjorta, görandes en fjollig gest

    En fjollig Carl von Linné

    Det finns en fråga jag ställt hundratals gånger men aldrig fått svar på, och jag börjar misstänka att det är för att det inte finns något svar att få. Frågan kommer upp i mitt huvud var och varannan gång jag diskuterar färgen rosa med någon som är upprörd över

    1. Att flickor ”förbjuds” ha rosa kläder, leksaker etc
    2. Att pojkar ”tvingas” ha rosa kläder, leksaker etc
    3. Att vuxna män gillar rosa och därmed är omanliga
    4. Att vuxna kvinnor inte gillar rosa och därmed är okvinnliga
    5. Alla ovanstående

    Frågan som aldrig får något svar kommer alltid när folk drar upp ”medfödda” och ”biologiska” skillnader i hjärnan som ska visa på hur naturligt det är att spela en viss könsroll: Män är starka, aktiva, utåtriktade och har beskyddarinstinkter. Kvinnor är lugna, passiva och inåtvända och har modersinstinkter.

    Frågan lyder:

    Vad i hela friden har rosa och blått med biologi att göra?

    Finns det någon som helst forskning som visar på att färgpreferenser har något med förmågan till olika sorters intelligens och personlighetsdrag? Finns det ett vetenskapligt klarlagt biologiskt samband mellan att föredra rosa och att vara omvårdande å ena sidan, och mellan att gilla blått och vara utagerande å andra sidan? Finns det någon koppling till kromosomer, eller är det hormonellt? Vad fyller det isåfall för funktion? Varför är det viktigt att pojkar gillar blått men inte rosa, och vice versa? Och vad betyder det att det funnits tider i historien då rosa var en färg som förknippades med män?

    Innan jag har fått ett vettigt svar på det kommer jag inte att kunna ta extrembiologister och antifeminister på allvar, utan kommer att avfärda deras argument som populistiska för att de inte gör skillnad på arv och miljö. Rosa är inte bara en färg – det är också en social konstruktion.

    Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Testosteronet gör mig till en fjollig veganfitta

    Inatt drömde jag om falukorv – strimlad och dränkt i blod. Det kan ha att göra med att mitt penisavund har blommat upp igen; igår såg jag snoppar i snön, i skummet i badkaret och precis överallt. Allt som är avlångt blir till fallossymboler. Nej, jag fantiserar inte efter att kastrera alla män, även om jag ibland får en känsla av att det är det folk tror. Däremot är det talande att jag drömmer om just korv, såhär halvvägs mot veganism. Korvar är kukar.

    Jo, jag vet att det provocerar. Jag vet att köttätande är en helig ko för att det förknippas med manlighet och människans makt över naturen. Manliga vegetarianer får för mycket östrogen och blir fjolliga, eller så är de helt enkelt veganfittor, och så vidare, enligt nätollare. Andra utgår helt enkelt från att man måste vara tjej om man är vegan, utan att för den skull egentligen lägga någon värdering i det.

    Och så finns det såklart de som alltid drar upp den psykiska aspekten också. Jag vet inte hur många gånger min veganism har analyserats av psykiatriker och terapeuter av olika slag. De kopplade den till ätstörningar, till känslomässig instabilitet, till näringsbrist, till de orimligt höga krav jag ställde på mig själv i övrigt – och till kvinnlighet. Det var en tjejgrej att vara vegan. När jag sa att jag läste om queerteori skrev de in i journalen att jag var ”aktiv i kvinnorörelsen”, och på samma sätt könades även min veganism till kvinnlighet genom att de liksom var tvungna att dra paralleller till hur vanligt det var bland tjejer att vara ”djurvänner”.

    Det de aldrig tänkte på var det jag själv såg som uppenbart: Att jag var vegan för att jag hade drömmar, drivkraft och en vilja att förändra. Jag ville förändra världen – och mig själv. Den gången gick det inte så bra, av andra skäl, men nu är jag tillbaka. Tack vare att jag numera står på testosteron orkar jag förändra mina matvanor och bli vegan.

    Jag är inte djurvän, och jag är inte tjej. Men en fjollig veganfitta, det är jag – tack vare hår på bröstet och målbrottsröst. Jag undrar hur det skulle gå ihop med en världsbild där manlighet mäts i lusten att döda.

    Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Definitionen av en man måste mutera med äggstockarna

    Alla foster är flickor från början, händer det att folk säger. Det de menar är att alla foster har möjligheten att utveckla kvinnliga eller manliga drag, men för att det ska bli en pojke måste det till testosteron, och dessutom måste kroppen ha möjlighet att ta upp det ordentligt. Jag har alltid tyckt att det är en spännande tanke: Alla har vi förutsättningar för att få en snopp eller snippa, pung eller blygdläppar.

    Däremot har jag aldrig hört någonting och skillnaderna och likheterna mellan äggstockar och testiklar – förrän nu. Ett forskarlag har upptäckt att en enda gen är det som styr om äggstockarna ska fortsätta fungera som äggstockar eller utvecklas till testiklar i möss. I vuxna djur alltså, inte i foster. Om man slår ut funktionen hos genen FOXL2 så kommer en annan gen att ta över och få äggstocken att utvecklas till en testikel och producera mer testosteron. De tillverkar inga spermier, men ändå.

    Detta gäller som sagt var möss, och det finns inget som säger att det skulle vara lika enkelt på människor. Ändå är tanken fascinerande. Inte bara ur en rent praktisk synvinkel – tänk så behändigt om det gick att få ens egna äggstockar att producera de hormoner man behöver – utan även ur ett mer filosofiskt perspektiv.

    Ett ”kvinnligt” yttre är förhandsvalet för foster; det som kroppen utvecklar ifall den inte styrs in i en annan inriktning. Ett ”kvinnligt” inre är däremot till viss del beroende av en enda gen, som om testiklar är ett slags förhandsval när det gäller inre könsorgan. Äggstockar och testiklar är så intimt förknippade med könstillhörighet att svenska lagstiftare vill definiera en man som en person som saknar äggstockar och en kvinna som en person som saknar testiklar, och kräva kastrering av alla som ansöker om ändrad könstillhörighet.

    Att offra sina äggstockar eller testiklar på ett rostfritt fat i operationssalen har länge varit det yttersta beviset för att man verkligen är en man eller kvinna, att man har lidit av transsexualism och nu är botad och frisk. Den bilden har lyfts fram av läkare och journalister, ivrigt påhejade av en liten grupp före detta transsexuella med inflytande – men den tiden då det sågs som det enda möjliga är förhoppningsvis snart förbi. Människor har olika behov även om de har samma diagnos – och det här gör det uppenbarligen ännu viktigare att diskutera kastreringskravet.

    Skillnaden mellan äggstockar och testiklar är en enda gen. Könsbarriären är inte tjockare än så.

    Läs mer: Matt Kailey på The Examiner, Telegraph, Times, Science Daily, ABC Science, PinkNews, Rapporten som pdf. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Könsstympning är inget privilegium – om transsexuella som kallar sig intersexuella

    I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

    Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

    Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet ”könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

    Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar ”vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

    Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det ”betyder”.

    Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

    Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

    Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,