Tag Archives: operationer

Ett år på små rosa moln

image

Tidigare ikväll jagade jag solnedgången genom stadsparken. Molnen var knallrosa och himlen lavendellila. Kändes passande, med tanke på dagen: imorgon är det ett år sedan maston.

Ifjol stod jag i fönstret i flera veckor, och tittade ut på hösten som kom och gick. Med överansträngda bröstmuskler efter operationen, kunde jag knappt skriva sms eller få i mig medicin – än mindre öppna en dörr. Jag längtade efter att få se solnedgången utan ett skitigt fönster emellan, och efter att få se färgerna innan löven föll av – eller att bara få andas frisk luft. September är den bästa tiden på året.

Det jag inte kunde göra för ett år sedan, det tar jag igen idag – med råge. Jag föddes fem dagar innan min trettioårsdag. Sedan dess har jag svävat på de där rosa molnen som seglade över himlen ikväll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Transsexualsim, andra sommaren

Det är svårt att fota sig själv när man badar. Därför får ni tro mig på mitt ord: Jag har badat i havet. Endast iförd badbyxor. Årets första dopp, tillika det första badet (undantaget badkar) sedan operationen i september. Det var ljuvligt. Alldeles lagom varmt i vattnet, och så praktiskt att kunna röra sig fritt utan att saker var i vägen.

Jag är en badgroda. Jag älskar att bada, men har haft för mycket komplex i alldeles för många år. Nu ska ingenting få komma emellan mig och mitt badande längre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Experiment med säkerhetsbälte

Igår var det alltså ett halvår sedan operationen. Idag är första gången sedan dess som jag har på mig ett bilbälte som man ska.

Tidigare har jag hållit bältet borta från bröstkorgen genom trycka ner det med högerarmen, men idag vill jag testa hur det känns. Såhär efter tjugo minuter är det lite ömt, men inte så farligt. Vi får väl se hur jag känner mig efter två timmar, när vi är framme i Uppsala.

Jag ska på återbesök hos hormonläkaren. Det är nästan 20 månader sedan sist: jag har bara träffat honom när han skrev ut testosteronet. Det var i juni 2009. Man kan väl lätt säga att mycket har hänt sedan dess.

Ett halvår postop – in i garderoben

Idag är det exakt ett halvår sedan jag opererades. Idag är också den första dagen efter operationen som jag bemödat mig att faktiskt lägga in ren tvätt i garderoben.

De första två månaderna klarade jag nästan ingenting; de dagar jag lyckades föra handen till munnen för att få i mig mina värktabletter räknade jag som bra dagar. Men efter att jag varit på akutbesök hos kirurgen släppte mycket. Jag kunde röra mig igen.

De följande tre månaderna började jag långsamt fixa grundläggande saker hemma: Jag lärde mig att klä på mig, kamma håret, duscha, gå och handla, köra diskmaskinen, tvätta och sopa. Men jag avstod fortfarande från ”lyx”, som att byta sängkläder, dammsuga, vattna kaktusarna – och naturligtvis även att lägga in ren tvätt. Den samlades istället en liten back mitt i vardagsrummet, som snabbt blev överfull. Där grävde jag sedan fram det jag behövde, plagg för plagg.

Den senaste månaden har jag fått både energi och smidighet tillbaka. Jag behöver inte längre hushålla med krafterna och vara rädd att inte orka med något viktigt ifall jag använder armarna till något ”onödigt”.

Jag mår såklart mycket bättre nu. Allt är så annorlunda – utom en sak: Mina kurvor.

graf över bröstkorgsmått 2009-2011: över respektive under bröstenDet är lite småroligt att det faktiskt inte syns särskilt tydligt att jag blivit av med brösten, om man enbart tittar på måtten. Jag hade ju väldigt platta – men ändå stora – bröst den sista tiden.

Huvudsaken är i alla fall att det känns bättre nu. Min boendestödjare hade helt rätt i det hon sa för några dagar sedan:

”Jag har förstått att du inte är så mycket för garderober”

Hon syftade lika mycket på min öppenhet som på att jag hellre har saker i oordning framme på ett bord och en tom garderob, än hivar undan allt och gömmer det i garderoben.

Men det är nog ett friskhetstecken att emellanåt ägna sig åt lyxstädning, som att lägga in ren tvätt. Jag har saknat det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2010: Mer skägg, mindre bröst. 2011: Ja till livet

Hur sammanfattar man 2010? Var ska man börja, liksom? Det blev inte bara det bästa året i mitt liv hittills, utan förmodligen det år som det hänt mest saker i mitt liv.

2010 inleddes med en dunderförkylning, och avslutas på samma sätt. Däremellan har jag hunnit med:

Immanuel i profil

Januari 2010

Att odla skägg, och ungefär i samma veva börja passera som kille.

Att avsluta min kontakt med psykiatrin, efter att ha varit patient i olika sammanhang i åtta år. Jag är alltså psykiskt frisk, även om jag har tre av mina diagnoser (Aspergers syndrom, ADHD och transsexualism) och två mediciner (Concerta och Nebido) kvar.

Att åka på Peace & Love och uppleva The Arks magi; ett bevis för att jag är praktiskt taget frisk från min sociala fobi.

Att rasa mot tvångssteriliseringar på DNs framsida och virvla runt på Pride en hel vecka. Det var bara en enda dag (av fem) som jag faktiskt betalade in mig som besökare på Pride House: Övriga dagar var jag där som arrangör eller som deltagare i något panelsamtal som någon annan anordnat. Dessutom hängde jag i parken två kvällar, som volontär i KIMs tält.

Att bli utförsäkrad – och få ett nytt jobb, som föreläsare för Andet.

Att få bröstkorgsrekonstruktionen gjord i september, för att sedan överanstränga armarna i min naiva tilltro till min kroppsliga styrka, få infektion och nekros i såren, äntligen få vettig eftervård, och så till sist börja återhämta mig.

Att fylla 30, bara fyra dagar efter operationen.

Att börja resa runt och föreläsa, när jag väl börjat må bättre. Lidköping, Skövde, Sundbyberg, Köping, Örebro, Flen, Vadstena, Norrköping, Borås, Göteborg och Alingsås har jag hunnit med i höst. För fyra år sedan gick jag knappt utanför dörren.

Att bli kallad till Socialstyrelsens rättsliga råd och få den juridiska könskorrigeringen beviljad – på villkoret att jag blir steriliserad först.

Att gång på gång bli rättkönad av folk jag inte känner. Till detta räknar jag att till exempel förutsättas bry mig om sport, förväntas vara intresserad av tjejer, inte längre bli kallad manshatare – men framförallt att ofta få förtur och mer uppmärksamhet i olika sociala sammanhang, och att få nästan överdrivet mycket tacksamhet när jag gör saker jag trodde var självklara (som att hjälpa till att lyfta upp en barnvagn på bussen), men som kanske inte förväntas av killar i samma utsträckning som av tjejer.

Med andra ord: Förlåt att jag inte har bloggat tio inlägg om dagen i år. Jag har haft ganska fullt upp med att leva – men jag tänker inte sluta med någondera. Mitt nyårslöfte för 2011 är att lära mig att säga ja till livet: Inte som någon högerextrem pro-life-rörelse, alltså, utan snarare tvärtom. Jag lovar att ta vara på livet bättre. Efter 30 års krigande har jag äntligen slutit fred med min kropp, så jag har alla möjligheter i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Godis är nyttigt

Choklad. Chips. Bröd. Förrådet för förföriska födoämnen hemma hos mina föräldrar är skåpet ovanför kylskåpet – och utrymmet ovanpå. Ju onyttigare, desto högre upp.

Mamma och syster tjatar på mig att slappna av i axlarna, för jag är fortfarande stel efter operationen. Men det finns två saker som verkligen har utmanat min stela överkropp den senaste veckan: Vallmo, som visar sin kärlek genom att brottas, och godiset på översta hyllan.

Ingen förebild, men en massa efterbilder – 74 dagar post-op

Det har inte blivit så mycket fotande de senaste månaderna. Dels har jag inte haft så mycket energi, och dels har jag haft svårt att röra armarna så högt som man behöver för att hålla i kameran – som dessutom är väldigt tung. Men några bilder har jag lyckats få till; de har bara inte hittat in i bloggen förut.

Immanuel i sjukhussängen, med bandage på överkroppen

Några timmar efter operationen

Det har gått över tio veckor sedan min bröstkorgsrekonstruktion, och mitt liv har förändrats enormt mycket under den här tiden. Nästan uteslutande till det bättre.

Immanuel med bar överkropp och tejpade ärr

55 dagar efter operationen

För även om jag har haft ångest över att inte alltid kunna få i mig mat och vatten, över den infektion som jag fruktade och som sedan mycket riktigt visade sig, över riskerna för olika komplikationer, över smärtan, över isoleringen under den tid då jag inte kunde skriva och därmed var utestängd från 99% av hela mitt sociala liv, över frustrationen att inte kunna göra de saker som jag verkligen ville och behövde – även om jag har haft ångest, och även om jag ångrat en hel del av de saker jag gjort innan och efter operationen, så har jag inte för en sekund ångrat själva ingreppet.

Nyopererad. Naiv. Jag kände mig stark, och mådde så himla bra – så jag gjorde kanske vissa saker som jag borde låtit bli.

Om det är något jag verkligen borde ha tänkt på när jag förberedde mig, så var det att se till så det fanns någon hos mig den första tiden efter operationen. Jag läste senare att man inte bör lämnas ensam de första 48 timmarna efter narkos, för då kan man fortfarande få komplikationer. Dessutom ska man vara försiktig med att använda armarna i början.

Imanuel med stort bandage över bröstkorgen

Två dagar efter operationen

Själv blev jag utskriven dagen efter operationen. Jag hade visserligen sällskap av min boendestödjare på vägen hem, men sedan var jag ensam i tre dygn. Dålig idé, fast det fattade jag först någon vecka senare.

Immanuel med tejpade ärr och bröstvårtor

15 dagar efter operationen

Två veckor efter operationen. Hade precis blivit av med bandage nummer två. Känner mig lättad, och trots att det i mina ögon såg väldigt märkligt ut, så blev jag lugnad av sköterskans ord om att det såg bra ut.

De små vita bandagen, och att tejpa på bröstvårtorna, var däremot en usel idé, visade det sig. Jag litade på distriktssköterskan som inte visste riktigt hur man skulle göra. Nu har jag lärt mig en ganska dyrköpt läxa.

Bandagen slet jag av dagen efter, men tejpen satt som berget i två veckor. Jag kunde ju inte hålla rent när det satt tejp rakt över såren, och huden blev blå ibland när tejpen stramade. Varken hygieniskt eller bra för läkningen. Infektionen kom som ett brev på posten.

Immanuel i linne

44 dagar efter operationen

Sex veckor postop, drygt en vecka efter att äntligen ha blivit av med tejpen och några dagar efter att jag sluppit den eländiga svarta klumpen som satt på bröstvårtan. Nyss påbörjad andra antibiotikakur. Äntligen börjar det kännas som om kroppen får en chans att läka. Fortfarande väldigt stel, men inte alls som förut.

Men det jag såg mest på den här bilden var hur otroligt mager jag var (för att vara jag), och hur mina armmuskler gått och gömt sig.

Immanuel med bar överkropp och synliga, men relativt läkta ärr

73 dagar efter operationen

Och så nu. Bilden är tagen igår, drygt 10 veckor efter operationen. Jag har inte en trådstump kvar av stygnen; det är så gott som läkt. Några ställen spricker fortfarande lätt upp när jag duschar, men inte alls mycket och det verkar inte infekterat. Det enda jag egentligen har problem med nu är de där hundöronen i armhålorna. Utseendemässigt bryr jag mig inte, men det känns väldigt obehagligt när kläderna fastnar i de små utstickande hudflikarna.

Whiteboardtavla med datum skrivna på olika höjder

För en månad sedan nådde jag knappt upp till nederkanten av tavlan. Ca 35cm högre upp nu.

Men jag ska inte klaga. Jag tycker själv att det ser väldigt bra ut, och det är bara när jag har collegetröja eller jacka på mig som jag har ont nuförtiden. Jag är rörlig och stark, och har bröstvårtorna kvar. Jag lever, och jag är väldigt nöjd med min kropp – bara det är rätt häftigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bekräftelse på den frivilliga tvångssteriliseringen

Det kom en avi med posten idag. Rekommenderat brev. Ett stort kuvert adresserat till I Brändemo – med Socialstyrelsens logga på. I det stora kuvertet låg ett lite mindre kuvert, och i det låg det här brevet:

”Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; ingrepp i könsorganen, borttagande av könskörtlarna samt fastställelse av könstillhörighet som man gällande; Immanuel Brändemo [personnummer].

Socialstyrelsen beviljar ingrepp i könsorganen samt borttagande av könskörtlarna. Frågan om fastställelse av könstillhörighet som man bordlägges i avvaktan om inkommet bevis på sterilisering/kastrering.”

Brevet från Rättsliga Rådet

Det är ingen nyhet för mig. Jag har vetat om detta i många år, så det kommer inte direkt som någon överraskning. När jag var till RR i tisdags förklarade de att de redan beviljat min juridiska könskorrigering, men att den var vilande tills efter de fått in bevis på att jag var… tja, de kallade det ”steriliserad”, men de menade kastrerad. ”Enligt lagens andemening” tror jag de sa.

Det har gått fem månader sedan jag skrev under ansökningspapperna om att bli steriliserad, kastrerad och få mitt juridiska kön ändrat till man, men när jag kom till RR hade jag inte återhämtat mig efter bröstkorgsoperationen för snart två månader sedan. Jag äter fortfarande antibiotika mot en infektion, och har en ytlig nekros på ena bröstvårtan som inte har läkt ihop ordentligt än. Och nu var jag alltså där för att kastas in i ännu en operationshärva.

Jag har ansökt om den själv, javisst. För att ha det undanstökat. För att lagen kräver det. För att få min fastställelse som man. För att ett manligt personnummer gör att man inte längre blir kallad till cellprovskontroller, och för att jag har vrålat av smärta varje gång jag legat i en gynstol och därför ändå helst hade sluppit dem helt. Men ärligt talat framförallt för att jag (helt oberoende av min könsidentitet) tidigare har haft såna problem från livmoder och äggstockar att jag fantiserat om att slita ut dem själv för hand, och tänkte att det var lika bra att bli av med eländet. Ett elände som efter drygt ett år på testosteron äntligen försvann – och med det försvann min viktigaste anledning att vilja bli kastrerad.

Jag har inte ångrat något jag gjort – inte ens samma dag som jag fick kallelsen till RR och såg illaluktande gult var rinna från en svart, njurformad bröstvårta som min nya husläkare bedömde vara nekros – men jag har insett ännu tydligare än tidigare hur absurd situationen är. Där sitter jag framför en läkare, och sedan inför en grupp såkallade experter, och försöker ge rätt intryck för att bli godkänd; å ena sidan vill jag ha fastställelse, å andra sidan vore det lögn att säga att jag är beredd att hoppa upp på operationsbordet igen på några år, såvida det inte gäller liv eller död. Men lagen – eller de som tolkar den – tar inte hänsyn till vilken vård jag behöver och inte.

I somras blev vi transpersoner tvångskramade från höger och vänster i valrörelsen. Tillochmed Göran Hägglund klämde till slut ur sig något som nästan lät som om han inte tänkte sätta sig på bakhasorna alltför mycket:

”Sterilisering är ett grovt kroppsligt ingrepp som inte känns tidsenligt. Det gäller att hitta en väg som fungerar på ett rättssäkert och bra sätt för de personer som är berörda”

Men det var då. Det var valrörelse.

Tre dagar före valet opererade jag bröstkorgen, och efter det har ingen politiker tvångskramat mig (med undantag för Amanda, men det är varken med tvång eller i egenskap av politiker hon kramas). Kanske lika bra det. Jag är fortfarande öm och kurar ihop överkroppen när jag kramar mina vänner, fast det idag har gått sju veckor sedan operationen. Ytterligare sju veckor tidigare plus en dag, stod Socialstyrelsens generaldirektör på scenen i Pride Park och lovade:

”Ni ska inte behöva ockupera oss igen – i varje fall inte så länge som jag är generaldirektör för myndigheten!”

Men det var då. Det var Pride.

Nu då?

När det inte längre finns rosa röstsedlar att slåss om, och när de regnbågsfärgade flaggorna plockats ner för länge sedan, vem bryr sig då?

Jag frågade om det fanns en risk att de drog tillbaka ett beslut för att man ville vänta med ingreppen. Det skulle inte vara någon risk, sa läkaren, men jag skulle inte hoppas på att steriliseringskravet skulle tas bort, för om det ens skulle gå igenom är det isåfall många år kvar tills dess.

Orkar jag kämpa? Orkar jag slåss mot en märklig lag som alla skyndar sig att fördöma men ingen gör något åt? Orkar jag vänta?

Jag har väntat i 30 år. Visst klarar jag några år till. Nu när brösten är borta är kroppen inte längre min fiende, utan jag kan lägga mer energi på viktiga saker. Att myndigheter och privatpersoner sedan tar sig makten att bestämma att jag måste genomgå vissa operationer för att få deras godkännande – det säger mest om de själva.

***

Rekommenderad läsning:

Trollhare äntligen en man, men bara nästan

EXTRA: Sahlin och Åkesson om rasbiologi och tvångssteriliseringar i kammaren

Är du rädd om dina pungkulor, Fredrik?

Några av mina inlägg:

Tvångskastrering och tvångssterilisering – en grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Ansökan om frivillig tvångskastrering

Ansökan om frivillig tvångskastrering, del II: Kyskhetslöfte

Socialstyrelsen presenterar: En transvård för 2000-talet

Socialstyrelsen om tvångssteriliseringar på 2000-talet: ”En skam för Sverige”

Tvångssterilisering av könslomässiga skäl – en liten historisk tillbakablick

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan – 88 år av rädsla

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Handlös handlingskraft

Planen är perfekt. Jag måste ta kontrollen över min kropp, och lära mig att ta hand om mig själv. I sex veckor har jag ömsom kämpat idiotiskt hårt, och ömsom underkastat mig andras uppassning. Så jag har börjat träna.

Igår tvingade jag mig att krångla på mig en t-shirt; första gången jag fått på mig något plagg som man drar över huvudet. Tackolov har jag ett antal väldigt stora skjortor. Dessutom köpte jag Lactacyd på apoteket, för det är bra att tvätta ärren med. Det fanns inte mindre flaskor än en halvliter, så jag fick kämpa för att få hem den – men det gick.

Idag har jag tränat helt andra saker: Jag har duschat själv, stirrat mina geggiga sår-på-väg-att bli-ärr i vitögat och tvättat dem utan att svimma. När jag har duschat ensam tidigare har jag inte vågat blöta upp något i närheten av såren; dels just för att jag är rädd att svimma och dels för att jag haft så svårt att röra mig att om jag ramlar så har jag inte kunnat ta emot mig med händerna.

Det sista upptäckte jag förra torsdagen, då jag föreläst i Sundbyberg och satt på tunnelbanan med Mikusagi. En gammal person klev på, och jag reste mig liksom utan att tänka mig för och erbjöd min plats, trots att jag verkligen behövde sitta. Hen tackade nej, men precis när jag skulle sätta mig igen satte tåget igång med en knyck, och jag for bokstavligt talat handlöst framåt. Som tur var lyckades jag parera med fötterna, men det var nära att jag farit i golvet – utan att ens kunna röra armarna.

Men det där jobbar jag på nu: att bli mer rörlig, att bygga upp musklerna igen – och att kunna sköta min egen hygien. Målet är att klara mig hyfsat själv först på äventyret i Stockholm med Rättsliga Rådet på tisdag, och sedan åtminstone så mycket som det går på nästa föreläsningsturné. Om tio dagar ska jag vara i Köping och föreläsa två dagar i rad, och sedan Örebro och Flen. Jag kommer förhoppningsvis att vara starkare än vad jag är nu, men jag räknar ändå med att inte vara helt återställd och kanske behöva hjälp med tex. väskan.

*tittar mig omkring med hundögon och kopplar på min autistiska charm*

Det är mycket som händer nu. De senaste två månaderna har jag hunnit börja på ett riktigt jobb, genomgå en operation, hålla tre föreläsningar i tre olika städer, skriva in ”bröstvårta” som eget ord i T9 eftersom jag använder det ordet i vart och vartannat sms, åka taxi till stationen oftare än jag går till affären, förbruka ungefär 200 kompresser, två rullar kirurgtejp, tillräckligt mycket panodil för att kunna bygga ett fort av tomma kartonger och en hälsocentral (som jag bytt bort). Och justja, jag fyllde visst 30 också.

Jag är dessutom inne på min andra antibiotikakur, och den här gången står det inte att jag ska ta den i tio dagar – utan 239 timmar. Jag kommer alltså att bli frisk en timme snabbare den här gången. Vi får hoppas att det stämmer, för då är jag frisk till Köping.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Autism skyddar inte från infektioner – men är ett bra vaccin mot transfobi

Om tåget imorgon går i tid kommer det att avgå från Sandviken fyra minuter innan femveckorsjubileet. Så lång tid har gått sedan operationen, och först nu börjar det kännas som om såren har börjat läka. Det har tagit lite längre tid än planerat, men nu börjar det ordna upp sig.

I fredags drog den nya sköterskan bort tejpbitarna som suttit som berget över i två veckor, och efter det kändes det som om jag äntligen fick blodcirkulation i överkroppen. Det där med att bli blå och svullen vid armhålorna eller att känna att armarna börjar domna bort, och såna saker – det slutade på en gång. Tejpen satt för hårt, helt enkelt. På återbesöket i måndags såg det bättre ut på vänster sida, och i alla fall inte sämre på höger. Samtidigt har jag blivit mycket mer rörlig än förut, även om jag är ännu ömmare i huden nu när den inte längre är halvt bortdomnad för jämnan.

Imorgon torsdag är det dags att åka iväg och föreläsa igen. Den här gången ställer fina Mikusagi upp och hjälper mig med väskan. När jag pratade med S idag om min frustration över att det gått så långsamt sa hon det jag egentligen redan vet:

– Du kan inte jämföra dig med andra som gjort samma operation, för det är så olika mellan olika personer. Ingen kan veta hur det ska bli, i synnerhet inte när man inte fungerar som andra från början. Istället får man försöka använda det annorlunda så det blir bra.

Hon syftade kanske på det vi pratat om tidigare; att jag har röriga nerver redan från början och därför är van vid ryckningar, kramper och domningar, och dålig koll på när det faktiskt är det dags att ta det lugnt eller söka hjälp. Kanske tänkte hon på hur lätt jag har för att bli hysterisk när jag väl fattar att det kan vara något fel, och reagera med hela kroppen. Det känns ovanligt att tänka på det som ett fel; det är ju bara någon slags bonus som jag fått med min synestesi och fotografiska minne – med mitt  sätt att fungera.

I grund och botten är jag autistisk. Frågan är på vilket sätt jag kan utnyttja min Asperger och ADHD för att hantera att min högra bröstvårta är svart, njurformad och läcker stinkande var. Kanske är ytlig nekros en av de få saker som inte blir lättare att hantera för att man begåvats med en annorlunda hjärna.

Däremot är det nog tack vare min Asperger som jag kommit såhär långt, och faktiskt fått min operation till slut, för hade jag brytt mig om status och grupptryck hade jag haft det mycket tuffare. Autism skyddar inte från infektioner – men kan vara ett bra vaccin mot transfobi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Narcissist javisst

När jag skulle byta kompress första gången, förra lördagen, trodde jag att bröstvårtan skulle följa med – så nojig var jag.

När jag bytte kompress för ungefär trettiofemte gången, i fredags, la jag bara ifrån mig telefonen och fortsatte prata med pappa med högtalaren på medan jag tvättade händerna, torkade upp honungskletet och tejpade på en ny.

När jag bytte för kanske femtionde gången, nyss, kom jag att tänka på hur otroligt mycket lättare det är att stå ut med att se stygnen genom tejpen, att se huden bli blåaktig när tejpen sitter lite för hårt, att se den gulröda vätskan rinna från bröstvårtan – än det var att stå ut med att se bröstkorgen innan operationen.

När Amanda ringde igårkväll frågade hon vad jag gjorde. Jag sa som det var; jag beundrade min egen spegelbild. De senaste nio dagarna har jag antagligen sett mer av min överkropp i spegeln än under de 30 åren innan dess.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fantomsmärta utan saknade kroppsdelar

Några dagar efter att jag kommit hem från operationen skulle jag för första gången klia mig på magen. Med vänsterhanden krafsade jag försiktigt ungefär mittemellan naveln och revbenen på höger sida – men det kändes som om jag kliade mig alldeles nedanför höger nyckelben, och huden där reagerade med att bli irriterad.

Jag känner när honungskletet från bröstvårtan rinner till. Även om det oftast bara hinner rinna någon centimeter innan det sugs upp av kompressen, så är det på magen mer än en decimeter längre ner som jag plötsligt förnimmer en varm, lite fuktig känsla.

Flera gånger har det hänt att jag suttit med bar överkropp, och känt ett hårstrå landa på magen – men när jag tittar ner ligger det ett tappat hårstrå på ovansidan av bröstmusklerna istället.

Jag har dragit slutsatsen att mina nerver är lite extra förvirrade efter operationen, och inte tänkt så mycket på det – tills för en stund sedan. Före operationen hade jag ju svårt att använda tangentbordet om jag inte hade binder på mig, eftersom brösten hängde i vägen. Nu använder jag ritplattan istället eftersom den är mer ergonomisk, och till den använder man en slags penna. Det var då jag upptäckte det.

Jag gjorde en rörelse med pennan – och det kändes i bröstvårtan. Inte som att det stack till, utan det kändes precis som om någon petade på bröstvårtan med något kallt och trubbigt. Inte på något annat i närheten, eller på magen, utan bara där. När jag tittade ner såg jag att pennan befann sig precis där min bröstvårta brukade vara.

Då först fattade jag: Jag har fantomsmärtor. Bröstvårtorna brukade ju hänga nere vid magen, och nu när de sitter där de egentligen hör hemma är min kropp förvirrad. Tidigare har jag märkt att kroppens tyngdpunkt har förskjutits längre bakåt och att mina armhålor blivit djupa grottsystem som jag nästan behöver ficklampa för att se in i – och så nu detta. Förvirrande, men framförallt fascinerande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Saker jag gjort efter operationen – och inte

Det är ungefär ett dygn sedan jag kom hem från Linköping efter maston. Mastektomin. Bröstamputationen, som det står i papperen. Bröstkorgsrekonstruktionen, som jag hellre kallar det. Hursomhelst.

Saker jag gjort under min första hemmavarande dag efter operationen:

  • Vaknat vid fyratiden med ryggont. Att ligga på rygg i flera dygn är inte bra.
  • Ätit middagsrester från igår, som i sin tur kom från frysen.
  • Experimenterat med olika lösningar för att kunna sova på sidan.
  • Framåt femsnåret kommit på att svepa en kudde runt bröstkorgen, så att jag kan sova på sidan. Det är ett sånt råd jag läst i en artikel om tjejer som förstorat brösten i Veckorevyn eller något för en massa år sedan. Vad är oddsen för att jag någonsin skulle ha nytta av något alls jag har läst i en så kallad tjejtidning?
  • Sovit bättre.
  • Bloggat.
  • Pratat i telefon med syster, som konstaterat att om jag bloggar så är det ett friskhetstecken.
  • Surfat runt och upptäckt att det är val på gång. Det hade jag glömt. Tur att jag redan röstat.
  • Nojat över diverse komplikationer, som infektion, svullnad, brustna ärr och så vidare. I synnerhet med tanke på att jag sprang igår.
  • Ätit de sista middagsresterna, som jag inte orkade med klockan fyra på morgonen. Jag tror att alla måltider kan värmas upp två gånger innan de blir dåliga.
  • Pratat i telefon med mamma, som påpekat att jag måste komma upp ur sängen mer. Sjukgymnasten har talat.
  • Gått upp ur sängen för att hämta chipspåsen, och satt mig igen för att äta.
  • Hasat runt i lägenheten och beundrat min egen spegelbild.
  • Kommit på att jag kan ta idolporträtt av mig själv, eftersom kameran redan sitter på stativet.
  • Haft problem med att trycka ner avtryckaren på kameran, eftersom det kräver en viss styrka som jag uppenbarligen inte har än.
  • Upptäckt att jag inte har ont i knät. Jag har haft konstant värk sedan i vintras för att jag har sådan brosktillväxt som inte går att göra något åt, och som är ofarlig och vanlig ett par år efter puberteten. Jag kände av det första gången jag gått igenom puberteten, och nu kom den alltså tillbaka i vintras. Enda gångerna det har lindrats har varit när jag hade tandvärk och när jag hade vad-det-nu-var-för-infektion, då jag åt smärtstillande. Jag har liksom vant mig vid att knät gör ont, och märker det först när det inte känns längre. Värktabletter är inte så dumt ändå.
  • Tillbringat ett par timmar på toaletten på grund av antibiotikan – eller kanske på grund av att maten blivit uppvärmd lite för många gånger.
  • Börjat noja mig lite inför borttagningen av förbanden om en dryg vecka, och undrar hur i hela friden jag ska kunna åtgärda mitt flottiga hår innan dess. Svamppinnen ersätter kanske kroppsdusch, men vad gör man åt huvudet?
  • Hasat mig ut i köket och upptäckt hur svårt det är att laga mat när kökslådorna tjurar och man inte kan ta i. Bestämt mig för att lämna översta lådan helt utdragen, så jag inte behöver anstränga mig för mycket.
  • Lärt mig att röra på hela kroppen istället för på armen. Jag vrider överkroppen, tar steg fram och tillbaka och ställer mig på tå för att kunna göra sånt som att ta ut en flaska soja ur kylen – och jag lyfter allt med båda händerna.
  • Stekt tofu utan lock. Glaslocket till stora stekpannan väger alldeles för mycket för att jag ska kunna lyfta det ens med båda händerna.
  • Ätit scrambled tofu med svamp och majs. Inte illa.

Saker jag inte gjort, som jag velat göra men inte kunnat:

Saker jag inte har gjort, som jag hade kunnat göra men inte velat:

  • Gråta över att min drivkraft för att blogga – mitt hat mot min egen kropp – är praktiskt taget utplånad.
  • Sörja att jag inte längre känner att jag är trovärdig om jag vältrar mig i självömkan.
  • Ångra operationen.
  • Noja över att erkänna ens för mig själv att jag en gång i tiden läst Veckorevyn. För några år sedan skulle jag inte ha vågat nämna det utan att skriva en halv spaltkilometer om tex. min självförnekelseperiod. Nu tycker jag mig tillochmed kunna bjuda på det ifall någon på nätet får för sig att jag är tjej. IRL vet ju folk att jag inte är det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Smulor i sängen och svamp på pinne: Operationsförberedelser

Nästa helg räknar jag med att ha ganska begränsad rörlighet, framförallt i armarna. Efter bröstkorgsoperationen kan jag förvänta mig att dels vara lullig på smärtstillande, och dels att vara tvungen att begränsa mina armrörelser. Därför har jag försökt att städa idag, så att det är lättare att ta sig fram i lägenheten, men jag har också hunnit med att köpa ett hjälpmedel och tillverka ett annat.

Jag hittade nämligen en sängbricka på loppis: En stadig historia med utfällbara ben, så man kan sitta i sängen och äta, eller tex. använda datorn. Jag kommer nog att ha glädje av en sängbricka både den första tiden efter operationen och i framtiden, så det kändes givet att slå till på en sån när den dök upp och bara kostade tjugo kronor. Här ska smulas (och surfas) i sängen!

Min sänghörna: Flera olika sorters mysbelysning och en sängbricka på ben.

Hjälpmedel nummer två är en tvättsvamp på skaft. Även om jag inte vet vilka förhållningsregler jag kommer att få för bandagen och ärren, så måste jag ju rimligtvis åtminstone kunna tvätta mig under armarna när jag kommit hem från sjukhuset – och jag gissar att just de rörelserna som det kräver kan vara lite jobbiga med en nyopererad bröstkorg. Därför slaktade jag ännu en kjolgalge för att göra ett skaft till tvättsvampen, som ju inte är någon svamp utan snarare en boll av plastnät. ”Bollen” är nyinköpt, men galgen är gammal. Hursomhelst tror jag att jag kommer att uppskatta svamppinnen med.

När jag börjar få ordning på det praktiska känner jag mig också mer förberedd mentalt på det som ska komma. Jag har hunnit tänka igenom hur det kommer att vara när jag är där, och jag tror faktiskt att jag inte är särskilt nervös alls för tillfället. Det kan såklart förändras, men just nu känns det som om jag har koll på situationen – eller kanske snarare som att jag har accepterat att jag inte har koll, men att det är okej ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

14 dagar till operation: Jag har inga behag – jag har besvär

Om fjorton dagar ligger jag antagligen och sover i en sjukhussäng, alternativt är vaken men drogad av narkos och smärtstillande. Tror jag. Det är svårt att föreställa sig hur det är när man aldrig har blivit opererad förut. Jag lär vara svullen över bröstkorgen, men ändå plattare än vad jag är nu. Det är svårt att tänka sig, fast jag älskar att tänka på det. En platt bröstkorg – alldeles lagom i tid innan min 30-årsdag.

Jag har aldrig gillat att folk säger behag och menar utbuktande bröst. För mig finns det inget behagligt i såna, varken på mig eller någon annan. I mitt kvinnohatande sinne har jag istället kallat dem för besvär, men det har jag aldrig vågat uttala högt.

Alltså: Jag hatar såklart inte kvinnor. Däremot får jag ibland kommentarer om just det, eftersom jag tydligen får tjejer att må dåligt över sina kroppar om jag klankar ner på min egen. Därför jag vill inte använda alltför många hårda ord om såkallat kvinnliga kroppars egenheter, som att kalla bröst för besvär, att använda mensjävel som svärord, eller att tjata om att jag är hysterisk för att jag har för många livmödrar. Inte för att jag gör anspråk på vara någon jävla kvinnlig förebild, utan för att andra tillskriver mig den rollen – och kvinnliga förebilder måste såklart älska sina kroppar varenda sekund. Sedan har vi förstås det eviga syndomtycket som jag inte kan hantera på något bra sätt, annat än att helt enkelt undvika situationer då jag riskerar att råka ut för det.

Däremot kan jag helt ärligt säga att jag är både besvärad av och besvärlig på grund av de där klumpformade utväxterna, och nu när de snart är borta vågar jag säga det högt. Så även om jag räknar med att det kan uppstå komplikationer, och även om jag är medveten om att operationer inte trollar bort mitt förflutna, så tror jag att jag kan påstå att jag kommer att känna mig mer obesvärad efteråt – kanske tillochmed besvärsfri.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Jagad av fjollhästar med fallosar i pannan

Lördag kväll. Antar att normala människor antingen festar, slappar eller sover, eller jobbar. Själv sitter jag och planerar bröstkorgsoperationen. Arton dagar kvar. Jag försöker minnas alla tips jag hört genom åren:

Se till att du får med dig rejäla smärtstillande mediciner därifrån. Se till så du får informationen du behöver nedskriven. Ha med dig någon du litar på som stöd. Skaffa en kompressionsväst att bära den första tiden. Tänk på att du inte kommer kunna bära något tungt i början. Ställ ner saker du tror du kommer att behöva från de högsta hyllorna så du inte behöver sträcka dig. Meditera. Visualisera läkning. Ät C- och E-vitaminer, men undvik Alvedon och Ipren i en vecka innan. Fråga om du inte förstår. Peta inte upp bandaget i onödan. Följ instruktionerna du fått från mottagningen istället för att lyssna för mycket på andra.

Den senaste veckan har jag gått helt upp i jobb och har inte haft tid att känna efter. Delvis är det medvetet, eftersom jag vet att det tar alldeles för mycket energi att drunkna i oro. Jag vet vad jag vill, och det här är det jag behöver. Ändå drömmer jag märkliga drömmar om att jag springer över regnbågen, jagad av arga enhörningar som ser ut som fjolliga My little ponies, och om att jag träffar Karin Boye och blir kär i henne, och om en massa andra märkliga saker.

Enhörningar representerar styrka, renhet, kukar och Jesus. En gång i tiden trodde jag inte att enhörningar fanns, men sedan upptäckte jag att jag var en själv. Karin Boye har alltid fått representera mitt flatkomplex och ett visst kärleksobjekt från evigheter sedan. Om jag skulle försöka analysera mina drömmar har jag alltså problem med att acceptera delar av min identitet, och kanske i synnerhet delar av mitt förflutna. Kanske är det mitt penisavund, min kroppsfobi och mitt neurotiska förhållningssätt till kvinnlighet som kommer upp till ytan nu. Helt klart har det något med könsidentitet och sexualitet att göra att jag flyr längs en regnbåge undan fjollhästar med fallosar i pannan, och dessutom att jag blir kär i en flatikon – men vad betyder det?

Jag springer så fort jag kan för att komma undan de vassa tänderna som hugger efter mig. Vilka är de? Vad vill de mig? Från vilket hörn av mitt undermedvetna kommer de, och hur länge har de gömt sig där? Vad betyder det att alla andra verkar vilja jaga enhörningar, medan jag istället blir jagad av enhörningar?

Jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på vad de arga enhörningarna vill: att stanna upp och fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Operation Kön I: Ett datum!

Jag bad om ett datum, och jag fick ett. Ett datum för bröstkorgsoperationen – som dessutom var mycket tidigare än vad jag hade hoppats på. Överlycklig i tio minuter, tills jag kom på att det krockade med olika saker. Men nej, det datumet står fast. Går inte att ändra.

Så nu har jag en operationstid att ställa in mig på. Det är mycket runtomkring som inte alls är löst än, men så oändligt skönt att bli av med det. Inte bara att få operationen gjord alltså, utan också att inte behöva lägga tid och energi på att jaga den stackars kontaktsköterskan.

Jag har ett datum. När alla praktiska detaljer runtom är färdiga, så kan jag berätta vilken dag det är. Än så länge är det så många frågetecken som måste rätas ut, att jag tjuvhåller lite på det.

Hursomhelst: Något säger mig att det här kommer att bli den bästa hösten i mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

140 dagar i operationskön för icke-könsoperation – Del II

Mail: "Ts Hand-och plastikkir klin Rc skrev 2010-08-18 13:06: > > Hej > >   > > Du är operationsanmäld i mars 2010. Det kommer inte bli tidigare än oktober troligen. Jag har precis startat upp verksamheten efter sommaruppehållet och har bara de närmaste veckorna klara i nuläget."

Mail från kontaktsköterskan

Ibland tror jag på ödet. Ibland tror jag att vårdpersonal läser min blogg. Mer än en gång har jag fått en känsla av att en läkare, en psykolog eller så vet mer om mig än vad de borde om de enbart gått på det jag har berättat för dem och för andra vårdgivare. Oavsett vilket har jag helt plötsligt faktiskt fått besked om min bröstkorgsrekonstruktion.

En kort stund efter att jag postade mitt senaste inlägg rasslar det nämligen in ett mail från kontaktsköterskan:

”Det kommer inte bli tidigare än oktober troligen. Jag har precis startat upp verksamheten efter sommaruppehållet och har bara de närmaste veckorna klara i nuläget.”

Antagligen får jag min operation i slutet av oktober, eller möjligen i november; så tolkar jag det. Mer exakt än så kan de inte uttrycka sig, men det är ändå bra att få veta något efter 140 dagar i operationskö. När jag äntligen lägger mig på operationsbordet kommer det antagligen att vara över ett år sedan min utredare skrev remissen till kirurgen.

Nästa gång någon undrar var (t) står för vid mitt nick på Qruiser, så vet jag vad jag ska svara: Tålamod.

Fina Amanda skrev om mig. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

140 dagar i operationskön för icke-könsoperation

När man har gått i utredning i 30 månader för att få göra en könskorrigering, och gått på hormoner i 13½ månad, och redan skickat in ansökan till Socialstyrelsens rättsliga råd och ändring av juridiskt kön, tvångssterilisering och så vidare – då borde man egentligen också ha hunnit med att göra en bröstkorgsrekonstruktion också. Det är över tio månader sedan min utredare skrev remissen, men på grund av postslarv och väntetider har jag fortfarande manboobs i en sån storlek att jag ibland tror att jag ska snubbla på dem.

De senaste dagarna har jag kämpat för att få veta när jag kan tänkas få en operationstid, men det är inte det lättaste. Igår skrev jag i ett mail:

”imorgon förmiddag är jag förhoppningsvis lite klokare”

Att jag aldrig lär mig. Det enda jag har lärt mig idag är att jag aldrig ska inbilla mig att jag har förstått hur vårdbyråkrati fungerar, att jag inte har fått någon operationstid tilldelad och att jag inte kan få veta något mer förrän tidigast på fredag.

En snabb sammanfattning av de senaste veckornas krångel:

4/8

Mailar kontaktsköterskan i Linköping för att få veta när jag egentligen ska få den där operationen. När jag var där i mars fick jag veta att jag skulle få fixa till bröstkorgen ”kanske innan sommaren, men förmodligen efter”. Nu vill jag ha en närmare definition av vad ”efter sommaren” är. Bara ett ungefärligt besked, typ ”förmodligen under andra halvan av september”, hade varit till väldigt stor hjälp. Får ett automatiskt svar om att de har semester tills den 16/8.

16/8

Är hos mina föräldrar, men har numret till mottagningen inlagt i mobilen sedan remisstrulet i vintras. Kollar för säkerhets skull på hemsidan att det stämmer. Jodå, det ska fungera. Försöker ringa – men kommer inte ens fram till telefonsvararen. Kön är väl full.

17/8 9:18

Försöker ringa kliniken igen, via växeln, och får veta att samtalskön var full. Vänta några minuter, föreslår de.

17/8 9:29

Ringer direkt till mottagningen, och kommer fram till telefonsvararen. Lämnar personnummer och telefonnummer.

17/8 10:20

De ska ringa upp. Det gör de inte.

17/8 10:57

Mottagningen ringer upp. Jag hinner inte mer än förklara vad det gällde förrän sköterskan säger att jag har ringt fel. Hon ger mig numret till sjukhusets centrala vårdplaneringsavdelning, och upplyser mig om att de har telefontid mellan 8:30 och 10:00. Det är alltså för sent att ringa.

18/8 8:31

Ringer vårdplaneringsavdelningen, lämnar person- och telefonnummer.

18/8 8:42

Vårdplaneringen ringer upp och förklarar att jag har ringt fel. Den centrala vårdplaneringsavdelningen planerar visserligen operationer åt kliniken, men inte könskorrigeringande operationer. Det är bara kontaktsköterskan som har koll på det.

Då först kommer jag på att sköterskan kanske har ett eget nummer; jag minns att jag fick en gul lapp med mailadress. Stod det inte ett telefonnummer där också? Letar efter papperna. Alla mappar står i perfekt ordning i skåpet – utom naturligtvis den blå mappen om kroppslig vård. När jag till slut hittar mappen ligger just de papperna inte där.

18/8 9:13

Ger upp letandet. Ringer landstingsväxeln och ber att få bli kopplad till kontaktsköterskan. De förklarar att hon bara har telefontid på måndagar och tisdagar.

18/8 9:29

I ett desperat försök att ta reda på något alls ringer jag mottagningen igen. De kanske åtminstone kan se om det står något skrivet i min journal.

18/8 10:07

Mottagningen ringer upp, och som jag misstänkte säger de att det där måste jag ta med kontaktsköterskan. Det enda de kan se är att det inte finns någon tid inbokad för operation. De kan inte säga något alls om ungefär när det kan bli någon operation, eftersom de inte har något med det att göra, men upplyser mig om att sköterskan har telefontid på måndagar, tisdagar och fredagar.

18/8 10:41

Räknar ut att det har gått exakt 20 veckor sedan jag träffade kirurgen för konsultation; 140 dagar. Vårdgarantin säger att jag har rätt att påbörja behandling inom 90 dagar – och jag har alltså inte ens fått besked om när den ”behandlingen” (operationen) kan tänkas bli av.

18/8 11:01

Letar fram mailadresser till olika landstings patientnämnder och liknande.

Uppdatering:

18/8 12:37

Postar det här inlägget.

18/8 13:06

Får svar på mailet jag skickade för två veckor sedan. Tidigast i oktober, säger kontaktsköterskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I väntan på att efter sommaren ska börja

En gång i tiden älskade jag att bada, och det var svårt att övertala mig att komma upp ur vattnet. Jag längtar dit. Jag längtar efter att kunna sänka ner min kropp i svalkan och ta några simtag. Jag längtar efter att kunna röra mig fritt, att flyta runt. Att känna mig bekväm. Sist jag badade var sommaren 2007. Då badade jag två gånger. Innan dess var det förmodligen 2005 eller nåt. Jag saknar det otroligt mycket, men hindren är för stora. Kroppskomplexen har hållit mig hemma.

Efter sommaren. Det är då jag äntligen ska få operera bröstkorgen. Det är då jag äntligen ska bli av med de där sakerna som hänger i vägen. När börjar efter sommaren? Inte än, i alla fall, för kontaktsköterskan på kirurgen har semester och är inte tillbaka förrän nästa måndag. Först då kan jag ringa och tjata och fråga när jag ska få en tid.

Förr kände jag väldigt mycket mjölksyra, men det lättade betydligt när jag började med testosteron. Allt blev plötsligt så mycket enklare. Min kropp började kännas mindre som en fiende och mer som något jag faktiskt kunde leva med. Nu i sommar däremot, när jag har svettats floder på grund av brösten, och när jag inte kunnat bada, då har jag känt av den igen: Mjölksyran.

Jag har sprungit så länge att jag inte vet hur jag orkar – men jag har kommit så långt att jag aldrig i livet skulle ge upp nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Socialstyrelsen presenterar: En transvård för 2000-talet

En gång i tiden, när svenska staten fortfarande tvångssteriliserade personer för att de var fattiga, hade många barn eller många syskon, för att de ansågs vara ”sinnesslöa” eller ”sinnessjuka” eller hade epilepsi, så tillsatte man en utredning. En utredning som ledde fram till att man 1972 fick en lag som hette Lag om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Präglad av den tid den skrevs i var man mycket oroliga att transsexuella skulle få för sig att skaffa barn, och därför krävdes att personen har ”undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” för att få byta kön rent juridiskt.

Trettiofem år senare presenterades ett nytt lagförslag, som var tänkt att modernisera den gamla lagen. Tyvärr visade det sig att det nya förslaget – SOU 2007:16 – innehöll en del detaljer som faktiskt var ett steg bakåt i utvecklingen, i synnerhet vad gällde personer med intersexuella syndrom, och dessutom var argumenten dåligt underbyggda. Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag föll mellan stolarna. Ingen visste riktigt hur man skulle gå vidare med en så dålig utredning. Efter tre års tystnad lyckades Amanda Brihed få ur socialminister Göran Hägglund att han inväntar Socialstyrelsens utredning av vården.

Idag, den 30 juni 2010, är den utredningen delvis färdig. På Socialstyrelsens hemsida kan man ladda ner den pinfärska rapporten Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättsliga villkor för fastställelse av könstillhörighet samt vård och stöd. Det är en enorm skillnad, skulle jag säga. Om SOU 2007: 16 innebar ett steg framåt och två tillbaka, så har man här tagit flera ordentliga kliv framåt. Man har pratat med de olika intresseorganisationerna, men man har också bett om, och fått in, synpunkter från privatpersoner. Den här gången har utredarna faktiskt lyssnat på vad de som själva är berörda har att säga, och det märks:

Socialstyrelsens förslag angående transvård

  • Socialstyrelsen bör utarbeta informationsmaterial om vart man kan vända sig om man behöver hjälp, hur utredningen går till, vilken vård man kan få och vilka villkor som gäller för att få ny juridisk fastställelse.
  • Socialstyrelsen bör ta initiativ till samråd med Sveriges kommuner och landsting (SKL) i syfte att undersöka förutsättningarna att få till stånd tre till fem regionala utrednings- och behandlingsteam för vuxna med könsidentitetsstörningar.
  • Socialstyrelsen bör ta initiativ till samråd med SKL i syfte att undersöka förutsättningarna att få till stånd ett till två regionala utrednings- och behandlingsteam för och ungdomar.
  • Till varje regionalt utredningsteam bestående av psykiater, psykolog och socionom bör knytas endokrinologer, logopeder, foniatriker, hudläkare, gynekologer med ett specifikt uppdrag att ge behandling till personer med transsexualism och andra könsidentitetsstörningar.
  • Varje landsting bör utse en allmänpsykiatriker och barnpsykiatriker som har insikt om och kunskap om denna patientgrupp. Dessa psykiatriker bör ha regelbunden kontakt och samråd med utrednings- och behandlingsteamet. Till dessa psykiatriker bör personer med könsidentitetsstörningar i första hand kunna vända sig till.
  • Förutsättningarna för att könskorrigerande operationer av könsorganen och stämbandsoperationer ska definieras som rikssjukvård bör utredas.
  • Socialstyrelsen bör ta fram kunskapsöversikter för utredning och behandling av transsexualism och andra könsidentitetsstörningar. Det gäller särskilt innehållet i psykologundersökningarna och sättet som Real life perioden ska genomföras på.
  • Socialstyrelsen bör i samarbete med professionen ta fram ett nationellt vårdprogram/rekommendationer för vården av personer som lider av transsexualism och andra könsidentitetsstörningar.
  • Diagnoskoden transsexualism ska inte vara avgörande för om en person ska få behandling. Behandling ska kunna ges även till personer som har ospecificerad könsidentitetsstörning och inte vill genomgå en fullständig könskorrigering. Vid bedömningen ska överväganden göras utifrån patientens medicinska och psykosociala förutsättningar att genomgå behandlingen och hur behandlingen påverkar patientens livskvalitet.
  • Socialstyrelsen bör i samråd med professionen sammanställa aktuell kunskap som kan ge vägledning på vilka indikationer och under vilka förutsättningar som hormonbehandling ska ges. De medicinska och psykosociala riskerna med att ge behandling och inte ge behandling ska särskilt uppmärksammas.
  • Det finns ett stort behov av att ett kvalitetsregister byggs upp inom området utredning och vård av transsexuella och för personer med könsidentitetsstörningar. Det finns vidare ett stort behov av ett kunskapscentrum för att säkra forskning och kvalitetsutveckling samt säkerställa kunskapsspridning om könsidentitetsstörningar.
  • Statistik från Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen utgör ett viktigt underlag för forskning och kvalitetssäkring.

Socialstyrelsens förslag angående ändrad könstillhörighet

  • Kravet på att vara ogift ska tas bort. En persons kön har inte längre betydelse för möjligheten att ingå äktenskap. Det synes också vara olämpligt att införa ett i förväg uttryckligt samtyckeskrav från partnern.
  • Utländska medborgare ska kunna beviljas en ändrad könstillhörighet. Bosättningsbegreppet ska vara det styrande i den mening som framläggs i utredningen Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag (SOU 2007:16).
  • Kravet på att den som ansöker om ändrad könstillhörighet ska vara steriliserad eller på annat sätt sakna fortplantningsförmåga ska tas bort. Det ska vara tillåtet att frysa ner könsceller på samma villkor som ges andra patientgrupper.
  • Det bör utredas huruvida personer under 18 år ska kunna få sin juridiska könstillhörighet ändrad. Förutsättningarna för insättande av så kallade stopphormoner samt könskonträra hormoner bör övervägas skyndsamt för att minska risken för psykisk ohälsa.
  • Rättsliga rådet ska ge tillstånd till ingrepp i könsorganen såsom exempelvis sterilisering i de fall tillstånd krävs, borttagande av könskörtlar samt till operationer i könsorganen i syfte att göra dem mer lika det motsatta könets. Beslut om fastställelse av ändrad könstillhörighet bör inte fattas av Rättsliga rådet.
  • Beslut om fastställelse av ändrad könstillhörighet bör flyttas till avdelningen för regler och tillstånd vid Socialstyrelsen. På så sätt sker det en uppdelning mellan medicinska beslut och administrativa beslut.
  • Utredningen anser att det finns ett stort behov av samverkan mellan många olika myndigheter för att skapa ändamålsenliga rutiner. Detta för att exempelvis underlätta registreringen av nytt personnummer och att klarlägga de regler som gäller för att få sin identitet ändrad i till exempel examensbevis och slutbetyg.

Många av de här förslagen känns väldigt bra och jag får överlag ett väldigt positivt intryck av utredningen. Man vill till exempel att personer som inte är transsexuella i rent medicinsk mening ska kunna få behandling om de behöver det. Men det finns en sak som är värd att understryka, som Jenny Ottoson var snabb att påpeka:

Den här utredningen tar inte upp vården av personer med intersexuella syndrom, trots att de omfattas av samma lag.

Personer som fötts med oklart biologiskt kön och personer som fötts med ”klart” biologiskt kön men med behov av att göra en könskorrigering räknas alltså ihop, rent juridiskt – men den här utredningen gör tydligt att de inte går in på intersexuella syndrom:

”Utredningen har inte kunnat utreda vården av intersexuella. Under utredningsarbetet har det blivit tydligt att transsexuella och intersexuella är två olika målgrupper med olika medicinska och sociala behov som inte bör sammanblandas. Vård- och stödinsatser för intersexuella personer bör därför utredas separat.” (s. 17)

Jag hoppas att det innebär att man börjar en sådan utredning så snart som möjligt, och att den också kommer fram till bra resultat. Det börjar bli bråttom, men samtidigt är det såklart viktigast att resultatet blir bra. Därför hoppas jag också att de politiker av olika färger som har väntat in den här utredningen kommer ihåg att det här egentligen bara är en halv utredning. Personer med intersexuella syndrom är dels ingen homogen grupp, och dels har många behov som skiljer sig från de behov som personer som ”bara” är transsexuella har.

Jag har bara skummat igenom texten än så länge, men mitt spontana intryck är att de kommer med väldigt bra förslag. När jag läste lagförslaget från 2007 kändes det som om jag förflyttats 35 år tillbaka i tiden, men nu kanske vi äntligen får en könstillhörighetslag som passar för 2000-talet.

Direktlänk till rapporten som pdf. DN, UNT, SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ansökan om frivillig tvångskastrering, del II: Kyskhetslöfte

Förra måndagen var jag ju till utredaren igen. Det har gått över två år sedan jag påbörjade könskorrigeringen, och nästan ett år sedan jag började med testosteron, så vi bestämde att det var dags att skicka in papperna till RR: Socialstyrelsens rättsliga råd. Det är de som beslutar ifall jag får genomgå kastrering, och ifall jag får ändra juridiskt kön.

Jag fick fylla i en ansökningsblankett, som hon ska skicka in tillsammans med det intyg hon ska skriva ihop. Utöver ansökningsblankett och läkarutlåtande behövdes ett personbevis, och eftersom min skrivare är full med kaninhår (!) var jag tvungen att beställa det som snigelpost. Det tog några dagar, men idag damp det ner i hallen.

Personbevis och kuvertet det kom i

Nu är jag ännu ett steg närmare min frivilliga tvångskastrering. Frivillig som i att jag vill det även om jag inte var tvungen rent juridiskt, och som i att lagen egentligen ”bara” kräver sterilitet*. Tvångskastrering som i att jag måste genomgå någon operation som gör mig permanent steril för att få ändrat juridiskt kön, och som i att kirurgen och kirurgsköterskan hävdade att det inte räcker med att enbart skära av äggledarna (sterilisering)  utan att jag i praktiken måste operera bort äggstockar (kastrering) och livmoder för att få fastställelse – och för att överhuvudtaget få fortsätta med testosteron.

På personbeviset står bland annat att jag svensk medborgare och ogift. Eftersom det är några av de andra kraven för att få ändrad könstillhörighet, så behöver RR få veta det. Vi har en könsneutral äktenskapslag sedan över ett år, men vi har ingen äktenskapsneutral könstillhörighetslag. Som transsexuell måste man vara ogift när man ansöker om fastställelse, men det står en fritt att till exempel skilja sig och sedan gifta om sig med samma person efteråt.

Man måste alltså vara ogift, och man får inte ha möjlighet att skaffa biologiska barn efter könskorrigeringen**; Så ser den lagen som finns idag ut. Egentligen är de papper jag skrev under förra måndagen ett slags kyskhetslöfte. Eller, alltså, de kan ju inte hindra mig från att ha sex – bara från att bilda familj.

*) Det finns de som har fått igenom fastställelse med ”bara” sterilisering, och lagen som den ser ut idag kräver egentligen bara att man harundergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga”, men enligt en del har sterilisering visat sig vara för osäker för att man ska kunna räkna det som att ”sakna fortplantningsförmåga”. Hur man ska tolka den lagtexten håller Socialstyrelsen på att utreda.

**) Det är fortfarande inte tillåtet att frysa ner ägg eller spermier, även om många försöker få till en ändring där.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vitt klet i könshåret* och bröstattacker – bokstavligt talat

I eftermiddags skulle jag göra mig anständig inför att boendestödet skulle komma: Klä på mig riktiga kläder, borsta tänderna och så. Det var då jag upptäckte ett halvdussin små kluttar av något gråvitt i mustaschen. Jag förstod på en gång att det var tahini som satt kvar efter frukosten, men upptäckten fascinerade mig. Min mustasch är alltså så lång att matrester fastnar i den.

När jag nämnde det för min boendestödjare M sa hon att det nog är dags att jag börjar hålla efter skägget och mustaschen, för nu har de faktiskt växt till sig ganska ordentligt. Problemet är att jag ju nästan bara har skägg under hakan, så det syns inte så tydligt om jag inte vrider på huvudet.

Immanuel, med mustasch som börjar hänga ner över läppen

I övrigt går det mesta bra. Jag försöker förtränga mina bröst och låtsas inte om att det finns något som heter badstrand eftersom jag ändå inte kommer att kunna bada utan att känna mig obekväm förrän efter bröstkorgsoperationen – och den får jag först i höst. Om någon undrar varför jag skriver så få personliga inlägg om min transition just nu så är det för att jag inte vill riskera att bli bröstfixerad.

Immanuel, med skägg

Fast det är jag redan. Bröstfixerad alltså. Jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna som jag har fastnat med blicken i folks urringningar, men det har hänt alldeles för många gånger och jag skäms för det.

När utredaren förra måndagen frågade om jag fortfarande bara gillar killar sa jag att jag gått från att vara 95% bög till 90%. Hon kallade den förändringen för ”inom normalvariationen”. Jag har verkligen rannsakat mig själv och frågat mig om brösttittandet inte skulle vara ett tecken på förträngd heterosexualitet eller så, men nej. Det är så extremt sällsynt att jag attraheras av en person med kvinnlig könsidentitet, men de gånger jag faller för människor som har utbuktande bröst är det snarare trots än på grund av dem.

Jag attraheras inte av bröst, ändå kan jag inte låta bli att stirra. Det har jag i och för sig gjort en del även tidigare, men nu börjar det kännas riktigt besvärligt. Så länge man uppfattas som tjej så är liksom toleranströskeln för hur mycket man får kolla in ”andra tjejer” avsevärt högre jämfört med om man uppfattas som kille.

Jag tycker som sagt var inte att bröst är något trevligt att titta på, och gör mitt bästa för att låta bli. Det är mest som om jag är rädd att bli anfallen av jättetuttar och kvävd, eller nåt. Med andra ord: Om jag stirrar på dina bröst så är det inte för att jag har fantasier om hur du ser ut naken, utan för att jag har tvångstankar om bröstattacker – bokstavligt talat.

*) Är det bara jag som har tänkt att skägg och mustasch är som att gå runt med könshår i ansiktet? Det är ju samma hårkvalitet. För mig är det i allra högsta grad könshår, hursomhelst. Inte för att jag hänger upp min manlighet på det, men däremot min förmåga att passera som man.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Könsorganen sitter inte i könsidentiteten

Jag drömde att jag var jag var lärare, och att jag fick min utredare som elev. Det här var många år in i framtiden, och hon kände inte igen mig. Jag kände igen henne, men outade mig inte.

Hon ville skriva en uppsats om hur transvården både dekonstruerar och rekonstruerar könsmönster. Jag fick läsa hennes första utkast, där hon berättade om en patient hon hade haft. Hon beskrev en person som hade verkat väldigt övertygad om sin manliga könsidentitet, men som egentligen bara var ute efter en kropp med de egenskaper som räknas som manliga – platt bröstkorg, skägg, basröst, kuk – och som socialt sett fungerade bättre av att uppfattas som man än som kvinna. Patienten hade visat sig må mycket bättre psykiskt efter att hormonbehandlingen hade börjat, och av operationerna med. Patienten var säker på sina medicinska behov, och ångrade sig inte en sekund. Ändå var detta en person som var osäker på sin könsidentitet – men som inte lät den osäkerheten ta överhanden. Behovet av en könskorrigering är inte alltid direkt relaterat till en tydlig könsidentitet, var hennes slutsats.

Jag förstod att det var mig hon beskrev, men sedan vaknade jag så fortsättningen fick jag aldrig se.

Idag ska jag träffa utredaren för första gången sedan oktober. Vi ska antagligen prata om den ansökan om tillstånd att genomgå kastrering som jag behöver från Socialstyrelsens rättsliga råd. Efter drygt två år i utredning börjar det bli dags.

Jag tvekar inte inför vilken vård jag behöver, och jag trivs med de kroppsliga förändringarna. Jag mår bra av att uppfattas som en androgyn man. Jag fungerar mycket bättre i en manlig könsroll (även om den inte är så stereotypt maskulin) än vad jag hade vågat hoppas på. Jag har gått från att vakna med frågan ”Hur ska jag dö idag?” till ”Vad ska jag göra för roliga saker idag?”.

Om någon frågar ”Varför vill du byta kön?” är det så jag svarar. Identitetsmässigt är jag osäker – men jag känner en trygghet just i osäkerheten.

Könsidentiteten sitter inte i könsorganen – och avsaknad av en tydlig könsidentitet behöver inte betyda att man inte behöver en könskorrigering.

Dagens ord: Genusavund

För två veckor sedan skrev Amanda Brihed ett av de där blogginläggen som får mig att älska henne; om sorgen över att inte få bli förälder. Idag följer hon upp det med ett inlägg på Aftonbladet Debatt om kastreringstvånget för transsexuella och intersexuella:

”Jag får ofta höra att det inte är en rättighet att få barn. Men har staten verkligen rätten att stjäla möjligheten? Att förbjuda? Jag och många tusen med mig sörjer varje dag en möjlighet och ett liv vi blivit bestulna. Jag längtar till dagen då jag också får kalla mig människa, medborgare, kvinna och mamma. Hur många år till måste jag vänta?”

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: För en del transsexuella är det otroligt viktigt att rekonstruera könsorganen, att bygga en fitta av en kuk eller en kuk av en klitta (eller av ett hudrör). För en del transsexuella är det viktigt att få bort de testiklar eller äggstockar som de upplever bara ställer till med besvär. För en del transsexuella är det ingen stor sak att de inte kan bli föräldrar. Men det gäller inte alla.

Jag pratar inte gärna om tvångskastreringar, utan säger hellre kastreringstvång och kastrationskrav. Det är nämligen inte kastreringen som sådan som är problemet, utan tvånget och kravet. Tvånget är inte att bli fastspänd på en brits innan man rullas in till operation, utan tvånget ligger i det försåtliga att få det att framstå som en valmöjlighet när det i själva verket är allt eller inget som gäller. Risken är att folk efter könskorrigeringen grämer sig över att de inte kan få barn*, utan det finns också en risk att de som skulle behöva en könskorrigering men kanske inte kan eller behöver genomgå just de operationer som lagen kräver inte får någon vård alls. Orsaken kan vara allt från att utredaren bedömer att man inte är transsexuell om man inte går med på sterilisering, till att man själv inte ens vågar söka sig till utredningen för att man tror sig veta att det är hopplöst.

Kastreringstvång handlar om mer än att ”äta kakan och ha den kvar”, som någon skrev under artikeln – i sig ett märkligt uttryck. De får de att låta som om transpersoner är särskilt priviligerade, som att vi har fått dubbla möjligheter att ta för oss i livet och fritt kan välja att förändra våra kroppar och prova olika könsroller. Jag gillar verkligen den bilden, även om jag ofta känner att den ligger långt ifrån verkligheten.

Förmodligen är det just därför som det finns stelbenta regler om könskorrigeringar, och förmodligen är det just därför det sitter en massa människor och uttrycker sina åsikter om saker som de inte är insatta i, berörda av eller ens har förstått: De är avundsjuka på mina privilegier som transperson.

Det händer att folk säger att jag är en tjej med penisavund. Jag skulle säga att de som säger det lider av genusavund.

*) Det är inte detsamma som att ”ångra sitt könsbyte”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,