Tag Archives: mat

IQn faller inte långt från blodsockret

I de norra utkanterna av Halmstad körde bussen i förmiddags förbi en kyrka som jag hade velat fota. Själva byggnaden var inget speciellt – en typisk funkiskyrka – men namnet på skylten bredvid:

Kärlekens kyrka.

Jag vet att Kärleken är en stadsdel i Halmstad, men det är ändå ett urcoolt namn.

Efter föreläsningen fick jag sällskap till stationen av Dean, som övervakade när jag täppte till min pladdrande trut med en nötbar innan jag klev på tåget mot Falkenberg. Då hade jag inte ätit på 12 timmar. Jag vet att jag SKA äta lunch, men det händer att jag glömmer det innan föreläsningen – och jag står mig i nio timmar om jag inte påminner mig själv om att jag borde äta, utan att känna mig det minsta hungrig eller bli allmänpåverkad. Det är först vid ungefär tolv timmar som det börjar gå utför, och det oerhört fort. Om jag äter frukost klockan fem hinner jag alltså inte känna någon hunger själv innan föreläsningen redan har börjat – och då gäller det istället att få i sig något så fort som möjligt efteråt om jag missar att tvinga i mig något innan. Föreläsningarna brukar sluta vid halv fem, så jag har en halvtimme på mig innan hjärnsläppet sätter in.

Den där lilla nötbaren som jag hittade i ryggsäcken och slukade på perrongen gjorde att jag höll mig vid liv tills jag kom ”hem” någon timme senare. Utan att flippa ur och bli okontaktbar, som jag riskerar att göra. Jag är aldrig mer än en blodsockerdipp ifrån att tappa allt vad fejkad neurotypi heter, och gå in i en mer autistisk roll.

Det är vid tolv timmar som den magiska gränsen för blodsockerfördumning går – efter tolv timmar är jag så svulten att jag inte kan tänka förnuftigt och inbillar mig att jag klarar mig någon timme till, och någon timme till, och… så vidare, tills jag ramlar ihop. Och det var tolv timmar mellan min frukost och den där nötbaren – verkligen på gränsen. Jag hade redan börjat tänka att jag egentligen kunde vänta med att äta den tills jag kom ”hem”.

Hade det inte varit för Dean hade jag nog inbillat mig att jag klarade mig hem på tom mage. Då tänkte jag såklart inte på att Falkenberg är en skum station, eftersom man måste veta att man ska av där och hålla koll på tiden själv för att vara förberedd. Tåget kör nämligen aldrig in i stan, och därför saktar de inte ner farten flera minuter i förväg, som tåg ofta gör. Inte heller får man några ledtrådar genom tågfönstret på att man närmar sig. Det gäller att vara på alerten, och det hade jag inte varit med tolv timmars fasta bakom mig.

Om det inte vore för att Dean tog mitt låga blodsocker på större allvar än jag själv hade vett att göra, hade jag kunnat missa min station och fått ta taxi från Varberg eller något. Så: kärlek till Dean, som räddade min kväll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Snabbmakaroner orsakar förhastade slutsatser om ADHD

”Vi är säkra på att förbättrad kost kan hjälpa de här ungdomarna [med ADHD], även om det är vår egen tes. Vi ser stor förändring hos dem som är vana att äta bara snabbmakaroner och ketchup”

Stating the obvious? En nederländsk studie som publicerats i Lancet hävdar att barn som har ADHD kan bli hjälpta av att anpassa kosten. Mattias Edgren på Stöd & Resurs unga vuxna i Stockholm beskriver i citatet ovan hur de själva sett samma sak i sin verksamhet. Oj, så konstigt.

Det är klart att man mår bättre om man börjar äta bättre, om ens matvanor var usla från början – med eller utan ADHD. För den som inte tror det, rekommenderar jag följande experiment:

  1. Ät två smörgåsar med enbart margarin på till frukost, och en halv matsked kidneybönor till lunch, eftersom du märkt att ifall du äter dig mätt så blir du jobbigt rastlös och impulsiv. Misstolka svältidiotin som att du är skärpt och koncentrerad. Kompensera med ett mindre berg av mackor när du kommer hem från skolan – denna gång med ost, eftersom du inte behöver tänka på att hålla hjärnan i svält längre. Ät några potatisar eller några slevar makaroner till middagen. Få med jämna mellanrum (varannan vecka) sockercravings då du häller i dig ett helt paket farinsocker eller en stor burk russin/tuggar i dig ett kvarts vitkålshuvud på en kväll/köper ett kilo godis och vräker i dig på två dagar. Ät aldrig någonsin frukt, och extremt sällan grönsaker, för att du vet att du blir dålig i magen av dem. Upprepa fem dagar i veckan i tolv år.
  2. Ät enbart två morötter om dagen fem dagar i veckan, i ett ännu mer fåfängt svält-dig-smart-och-sluta-fisa-försök à la högskolestudier. På fredagskvällarna äter du däremot istället ett berg av vit pasta, enbart kryddat med örtsalt, olivolja och vitlök – följt av en halvliter chokladhavreglass med krossade polkagrisar i. Svulla en halv limpa fullkornsbröd modell tegelsten alternativt ett halvt paket brungräddat knäckebröd för att fira CSN-utbetalningen en lördagsmorgon i månaden, och känn dig pervers eftersom du drömmer porriga drömmar om just fullkornsbrödsfrossande varje natt. Följ eventuellt upp nyttighetsutbrottet med att trycka i dig en hel låda halawa på lördagseftermiddagen, och svält sedan på söndagen så du är ditt vanliga korkade jag på måndagen. Upprepa varje vecka i fyra år.
  3. Ät havregryn med vatten till ur en plastbytta som du sedan kan slänga, ungefär två eller tre gånger i veckan. Kalla anrättningen för ”kallgröt” och insistera på att du inte behöver sylt eller russin eller något annat till, eftersom du knappt har råd med havregrynen ändå. Ät inget annat. Upprepa i drygt ett halvår, tills din kurator hittar dig liggande i fosterställning  utanför köket i panik över att diskberget – skedar, glas och muggar – ändå bara växer.

Jag lovar att även personer som inte har ADHD mår dåligt av en sån kost – men det kan vara så mycket svårare att få i sig bra mat om man har svårt att planera, svårt att läsa av kroppens signaler och veta att man är hungrig, svårt att försörja sig och därmed ha råd med mat överhuvudtaget, matsmältningsproblem av alla de slag, svårigheter att tåla konsistenser och smaker på mat, svårigheter att komma ihåg varför man har en gaffel i handen när man inte ätit på fjorton timmar och därmed har korkat till sig rejält i huvudet – eller av tusen andra anledningar har svårt att handla, laga mat, äta och diska. Just såna svårigheter som alltså inte är ovanliga vid ADHD, alltså.

Framförallt det lömska i att känna sig mindre rastlös när man inte äter och därmed lätt falla in i svält-och-socker-missbruk, är alldeles för dåligt uppmärksammat. Det är inte ovanligt med sockermissbruk och självsvält i självmedicinerande syfte – men det betyder inte att socker ger en ADHD.

Så nej, jag är inte jätteförvånad över att kostomläggningar kan lindra svårigheter vid ADHD. Däremot är jag mer skeptisk till att särskilda dieter skulle vara något mirakulöst ”botemedel”, eller att det skulle bevisa att ADHD orsakas av felaktig kost.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Min beredskap är god. Mat.

Fem paket färdigkokta kidneybönor. Två paket stora vita bönor, två blandade bönor och ett paket Salsa Mexicana (färdig linssås). Sju burkar vita bönor i tomatsås, fyra stora burkar champinjoner, en burk majs och en burk vindolmar (som från början var sex burkar, men de har en strykande åtgång…). I frysen ännu mer majs, gröna ärtor, rotfruktsmix och broccolimix, två portioner hemlagad grönsaksgryta, och två sorters bröd. Och så förstås pasta och knäckebröd och pepparkakor och russin och nötter och allt annat sånt som jag brukar ha hemma, och äpplen och morötter.

Konserver i skafferihyllan

Jag känner mig som en husfar på 40-talet, men det är inte tredje världskriget jag rustar för. Jag förbereder mig för en period då jag förmodligen varken kan eller vill handla eller laga mat mer än nödvändigt: Livet efter operationen. Jag brukar inte äta konserver så ofta, men de senaste veckorna har jag byggt upp ett litet lager längst upp i skafferihyllan. Ikväll flyttade jag ner alla burkar och tetror så jag når dem, och hjälp så mycket mat!

Däremot har jag med flit avstått från att köpa hem extra mycket glass, eftersom jag vet att jag kommer att leva på det isåfall. Jag har också avfärdat idén att vara rationell och köpa lördagsgodis i förväg, för då kommer det inte att finnas något kvar på lördag. Jag känner mig själv alltför väl.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

McGyver fixar middag

Det är inte helt lätt att fixa veganmat när man reser runt och bor på hotell, men det är såhär mitt liv kommer att bli som föreläsare. Jag måste vänja mig vid det och hitta mina knep. Ikväll kände jag mig nästan som McGyver när jag skulle försöka åstadkomma en middag på det lilla hotellrummet.

Tanken var att göra en wrap med tunnbröd, men hur gör man det utan några redskap? Tartexen (vegansk ”leverpastej”) ringlade jag ur tuben, och bredde ut den med en tomat. Men hur skulle jag skiva tomaten utan kniv? Efter att ha tänkt en stund kom jag på det: med tänderna! Jag bet upp lagom stora bitar, som jag spottade ut på brödet. Sedan rullade jag ihop brödet och njöt.

Att bita av och spotta ut mat sådär är inget jag skulle göra offentligt, men det fungerade utmärkt. Däremot tror jag att en kniv vore en bra idé i framtiden. Då kan jag bli McGyver på riktigt. Jag ska bara odla hockeyfrilla först.

Köttindustrin borde lära av minkfarmarna

Igårkväll åkte jag förbi en minkfarm. Det gör jag varje gång jag kommer hit, och varje gång ryser jag lite när jag ser de långa raderna med låga takåsar: Burar med minkar. Farmen är delvis skymd från vägen av en stor verkstadsbyggnad och ett högt plank, men den som har sett tillräckligt många bilder från minkfarmer fattar ändå snabbt vad det är där bakom.

Se bilderna från Djurrättsalliansens avslöjande här

Några minuter innan minkfarmen kör bussen förbi en kycklingfabrik. Inte en kycklingfarm alltså, utan ett slakteri. Även den ligger bakom ett högt staket med övervakningskameror, men där upphör likheterna. Medan pälsfarmen ser ut som om den helst vill krypa ner i marken och gömma sig, står slakteriet som en jättebyggnad med stora skyltar som förkunnar precis vad det är för ställe man kommit till. Staketet är ett vanligt gallerstaket, om än med taggtråd på toppen.

Kycklingfabriken har en liten servering och fabriksförsäljning av ”fågelprodukter”, och ligger granne med en camping. Innan bussen svischade förbi såg jag en lastbil inne på fabriksområdet, med sidodörrarna öppna så raderna av pyttesmå burar syntes. Tomma. Djuren var redan inne i anläggningen, antingen redan döda eller i väntan på döden.

Halländsk idyll, och skilda världar. För medan pälsfarmare vet att deras verksamhet är ifrågasatt och har opinionen mot sig, så är köttfarmare trygga och säkra på att det de gör anses vara samhällsnyttigt. Det är lätt att vara pälsmotståndare, men så fort man antyder att det inte är nödvändigt att äta kött och dricka komjölk så börjar folk genast värja sig. Då är man rabiat.

Strax före jul slog Djurrättsalliansens avslöjande om svenska grisfarmer ner som en bomb. Folk blev arga, ledsna, upprörda – men köpte skinka ändå. Den här gången är chansen att något händer större, och det är inte bara för att det är perfekt timing innan valet. Det är inte heller för att folk bryr sig mer om minkar än om grisar, men för att det är lättare att vara upprörd över något som inte kräver att man rannsakar sig själv.

Pälsnäringen är den perfekta fienden. Jag hoppas på ett förbud mot pälsindustrin, och på att det bara är början. Jag längtar till den dag då kycklingfabriken också ses som en suspekt verksamhet – och tills de också lägger ner.

Mitt första och andra inlägg om minkkampanjen. Dagens mediaskörd: Erlandssons löften, DN-ledare, Expressen-ledare, Djurrättsalliansen vill inte anmäla, minkfarmare försvarar sig, äktheten i bilderna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Lingonsylt, solrosfrön och gayglasögon – biverkningar av testosteron?

Det började med lingon. I julas retade pappa mig för att jag åt ketchup på stekt potatis. Ketchup! När man kan äta lingon! Jag sa att han började låta som farmor, och härmade hennes ”Jag vill nog gärna ha lite lingon”, som hon sa väldigt ofta innan hon for upp från bordet och ut i köket efter burken. Farmor åt lingon till nästan all lagad mat, utom pasta. Man kan ta smålänningen ut ur Småland, men inte Småland ut ur smålänningen. Och trots att min pappa inte har bott i Småland på över ett halvt sekel, så har han blivit lingonfixerad han med.

Inköpslista på papper: "Krösamos"

Min pappa vet vad som är viktigt

Sedan märkte jag att jag själv började äta mer och mer lingon. Till glass, på grillade mackor tillsammans med jordnötssmör, som den är med tesked ur ett litet glas. Idag märkte jag att jag dessutom har tagit upp pappas frukostvanor. Pappa äter alltid naturell yoghurt, med solrosfrön och möjligen lite hasselnötter i. Gissa vad jag hällde i min naturella soygurt? Solrosfrön, hasselnötter, gojibär och russin – men mest solrosfrön.

Daddy's very masculine glasses

Pappas glasögon

Testosteron gör märkliga saker med folk. Jag känner ett plötsligt sug efter att anlägga Einsteinfrisyr, och kanske till och med börja sova middag. Däremot går nog gränsen vid att börja dricka kaffe. Det jag funderar mest över är om jag skulle komma undan med att ha såna glasögon som han har. Min pappa passerar ofelbart som man även om han har sina lila ”gayglasögon” på sig. Det gör nog inte jag, tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den usla kockens bästa icke-recept

Veckans bloggtema är mat, och Mymlan efterlyser recept på snabb och god vardagsmat. Nu är jag en usel kock, och min vardagsmat består ganska ofta av väldigt enkla blandningar som bara kräver en enda kastrull om man ser till att hälla i sakerna i rätt ordning så att de kan koka tillsammans. Därför skulle jag nästan inte ens säga att jag kan ge något recept på vardagsmat, eftersom jag alltid lagar mat på impuls och på en höft:

  • Pasta kokt med gröna ärtor (från frysen), kryddad med en klick rinnig tahini (tex. Al Wadi i de lättigenkända gröna burkarna, men inte Kung Markattas som tyvärr har helt fel konsistens för att kunna användas som sås), ketchup och vitlökspulver.
  • Pasta kokt med röda linser och slantade morötter (alternativt förvällda rotfrukter ur frysen), kryddad med ajvar och vitlökspulver, och kanske några gröna oliver.
  • Couscous kokt med broccoli (från frysen; enklast är att man lägger den frysta broccolin i vattnet som får koka upp. När det kokar häller man i couscous och slår av plattan och låter det stå några minuter) kryddad med pressad citron, vitlökspulver, paprikapulver, spiskummin, jordnötssmör, russin och sojasås.
  • Pasta med vita bönor i tomatsås (där man värmer bönorna för sig i micron), kryddat med paprikapulver och vitlökspulver.
  • Pasta med aningen mer avancerad linssås ur frysen, lagad någon dag när jag haft mer energi: Röda linser kokade först i lite grönsaksbuljong (röda linser ska koka i ca 10 minuter och behöver inte blötläggas), och sedan med krossade tomater, lök, selleri, rivna morötter och gröna oliver, kryddad med grönsaksbuljong, vitlökspulver, paprikapulver, svartpeppar, spiskummin, basilika… de kryddor man känner för. Ibland vill jag ha en massa curry och kanel i såsen, och lite extra spiskummin. Lite sojasås och gurkmeja gör såsen färggladare. Om man spär ut såsen lite mer så blir det en linssoppa, som mättar bra som den är med en brödbit till.
Röda linser

Röda linser: Klimatsmart snabbmat

Och så vidare; kombinationsmöjligheterna är egentligen oändliga, och de här ingredienserna är såna som jag alltid har hemma. I synnerhet torkade röda linser är perfekta, eftersom de håller hur länge som helst och är färdiga på tio minuter. Gröna linser kokar på tjugo minuter, men alla andra baljväxter måste blötläggas först och sedan kokas ganska länge. Om man inte orkar koka själv finns det färdigkokta bönor och ärtor (och även linser – hur lat får man bli?) i tetrapack. En påse röda linser kostar några tior, räcker till många måltider och kan stå i skafferiet i flera år utan att bli dåligt. Hur många köttprodukter är lika praktiska?

Jag är beroende av spiskummin, vitlökspulver, tahini och ajvar, och det kanske märks. Kryddandet gör att något som annars skulle vara otroligt tråkig mat blir så mycket godare. Råvarorna gör att det är billig och snabb mat, och jag tycker att den är hyfsat god. Dessutom är det väldigt klimatsmart mat eftersom det inte är något kött eller mjölkprodukter i.

Men ibland vill man ha något lyxigare, även om det är vardag. Då passar avocadopasta. Egentligen är det pasta med en förenklad guacamole utan tomater (och utan gräddfil, för den delen). Därför är den fastare i konsistensen och smakar mer, och därför behövs det inga stora mängder heller.

Avocadopasta (1 portion)

  • 120g pasta (tex. gemelli, skruvar eller snäckor), salt.
  • 2 mogna avocados
  • En skvätt pressad citron
  • Örtsalt, svartpeppar, paprikapulver, vitlökspulver, spiskummin, chilipeppar (eller cayennepeppar)

Koka upp pastavatten i en kastrull, och medan du väntar gör du avocadomoset. Dela avocadon och peta bort kärnan, och gröp sedan ur fruktköttet med en gaffel. Lägg det förslagsvis i en djup (men inte alltför djup) tallrik, och mosa med gaffeln. Skvätt över pressad citron, och krydda. Blanda ordentligt och smaka av. Jag lovar att såsen är klar innan pastan är det.

Jag hade tvåa i hemkunskap, och för fyra år sedan hade jag inte ens som vana att äta en gång om dagen, men den mat jag har lärt mig att laga är väldigt enkel, billig och nyttig – och vegansk. Japp, det glömde jag kanske nämna. Jag fuskade lite i påskas och åt både mjölk och ägg: Om pannkakorna ändå är stekta och står på bordet är det väldigt svårt att låta bli dem, till exempel. Ändå finns det egentligen inget jag saknar som vegan efter drygt tre månader. Det mesta finns ju i veganska varianter, om man vill: Mjölk, grädde, yoghurt, glass, kött i olika former

Vaniljglass med pepparkaka, cashewnötter och chokladsås

Julglass: Sojavaniljglass med pepparkakor, chokladsås och cashewnötter

Även om man bör lära sig lite näringslära – eftersom den såkallade näringslära man fått med sig från skolan och familjen oftast är köttnormativ och mjölknormativ – så är det inte särskilt svårt att äta veganskt i Sverige idag. Inte ens om man är en usel kock, som jag är. I december, när jag precis hade bestämt mig för att bli vegan igen, skrev jag:

”Jag är en dålig vegan. Det var jag redan innan jag föll ifrån och började äta mjölkprodukter och därmed slutade vara vegan. Mitt smaksinne är nämligen lite stört, och jag gillar såna kombinationer som andra inte riktigt förstår tjusningen med: jordnötssmör i glass, eller popcorn med vitlökssmak. Jag är dessutom lat, snål och slarvig. Mitt lilla kök är kaotiskt och lika mycket en sanitär olägenhet som resten av min tvåa, och jag ser inte tjusningen i att stå och baka eget bröd, göra egen tofu och allt sånt till vardags. Men vegan är jag, så snart de få mjölkprodukterna som står och häckar i mitt kylskåp är slut.”

Det har fungerat alldeles utmärkt hittills. Jag lagar ingen jätteavancerad mat, och jag har fått bättre måltidsrytm eftersom jag tycker det är roligare att laga mat nuförtiden.

Hemgjord sushi med tofu, avocado och morot inrullat i ris och nori

Hemgjord sushi med morötter, avocado och marinerad tofu

Jag är en dålig vegan, på så sätt att jag inte lever upp till stereotyperna. Jag är en dålig vegan för att jag är lat, för att jag gillar märkliga smaker och för att jag aldrig kommer att kunna förföra någon till veganism med något mer avancerat än hemgjord sushi, varma mackor eller pepparkaksglass. Men jag är en fantastiskt duktig vegan när det gäller att hitta genvägar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är nog sista dagen man kan förföra den här

Idag är jag ett blåst mantimmer. De senaste dagarna har jag känt av en liten lätt sjukdomskänsla i kroppen, som igårkväll växte till feberfrossa. Därför gick jag och la mig redan vid tiosnåret, och sov i tolv timmar. Idag är jag inte sjuk. Jag har inte ont någonstans, jag hostar inte, näsan och ögonen är lagom torra och avsaknaden av slem är som den borde vara. Jag är bara dum. Puckobacillen har slagit till.

Jag tar ett nytt glas ur diskmaskinen utan att skölja av det först, vilket gör att vattnet smakar maskindiskmedel. Jag tar upp den sista tunna limpskivan ur påsen och granskar noga och sniffar på brödbiten, så att jag inte riskerar att sätta tänderna i en möglig brödskiva. Så säger jag högt:

”Det är nog sista dagen man kan förföra den här”

Som om det vore viktigt, ifall någon annan hade hört mig, måste jag rätta mig själv:

”Jag menar fördärva. Förvärva. Förstöra. Förtära! Varför använder jag ord som ‘förtära’ i mitt dagliga språk?”

Jag skakar på huvudet åt min kolhydratsfetischism, och funderar som vanligt över hur roligt det vore ifall min lägenhet var buggad. Fatta vad de stackars spionerna skulle få stå ut med mycket, i synnerhet om de hade kameror gömda också. Det är en sån sak jag ofta tänker på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Svält är knark – om att inte ha en ätstörning

Jag har ingen ätstörning. Officiellt sett har jag heller aldrig haft någon. De gånger ämnet har kommit upp i samtal med psykiatriker under mitt gamla liv som psykfall har det låtit ungefär såhär:

– Är du trött?

– Mmmm…

– Äter du och sover du som du ska?

– Njae… Sover gör jag väl…

– Hur har du det med maten?

[Tystnad]

– Äter du?

– Ja… ibland… (i betydelsen: ”Minst en gång i veckan”. Men det sa jag inte, för hur skulle jag ha kunnat veta vad hen egentligen menade?)

– Ibland? Kräks du? Stoppar du fingrarna i halsen och så?

– Nej. Jag har ingen kräkreflex, så det är ingen mening med det. (Den försvann när jag var tretton, och det händer att jag nämner det också. Ingen frågar någonsin varför min kräkreflex har försvunnit)

– Använder du laxermedel?

– Nej, allt jag äter kommer ändå ut inom tio minuter, så jag behöver inte det.

– Så bra, då har du ingen ätstörning i alla fall.

Att det finns andra sätt att ha ätstörningar på än att kräkas, svälta helt och använda laxermedel verkar ha gått väldigt många psykiatriker förbi. Nu hade jag visserligen inte heller de typiska psykiska symtomen heller på ätstörningar, eftersom jag inte var fixerad vid min vikt eller mitt utseende på det sättet som en person som uppfattas som ‘ung tjej med ätstörningar’ förväntas göra. Jag hade visserligen en fixering, men den handlade mer om att jag rent allmänt var värdelös och inte värd att äta, sova i sängar eller sitta på stolar. Vikten och utseendet var inget speciellt. Det var däremot maten, som ren kemi.

När jag inte åt alls var jag lugn och koncentrerad, eftersom jag inte hade någon överskottsenergi att bli rastlös av. Vräkte i mig godis gjorde jag däremot för att slappna av. När blodsockret rusade i höjden var det som om hela världen försvann och jag sjönk in i en dimma. Nästa morgon vaknade jag med en bultande huvudvärk, ömma leder och det kändes som om någon hade ersatt min hjärna med bomull. Jag har aldrig varit bakfull, men det måste vara lite så det känns.

Hösten 2006 började jag kämpa för att lära mig äta, och det gick framåt. Däremot var det först två och ett halvt år senare som jag verkligen kände att jag kunde äta utan att bli ”bestraffad” med rastlöshet och koncentrationsproblem. Det var nämligen då som jag fick en ADHD-diagnos och började medicinera med Concerta. Tidigare hade jag känt mig tvungen att välja mellan att låta hjärnan fungera någorlunda och att låta kroppen få det den behöver. Nu kunde jag få både och; vilken fantastisk lyx. Idag äter jag tre riktiga mål mat om dagen, och några mellanmål till – utan att få problem med hjärnan för det.

Det finns ett samband mellan ADHD och ätstörningar, och bland annat teorier om att en del personer med obehandlad ADHD självmedicinerar med svält och mat. Jag vet att det är så, för det var precis det jag gjorde. Svält är knark. Socker är knark. Rakblad är knark. Jag var en blandmissbrukare. Det finns inget annat sätt att se det på. Jag svalt inte mig själv för att jag ville vara snygg, utan för att jag ville vara intelligent. Svält gör en korkad – och det var väl därför jag trodde att jag kunde svälta mig smart.

Som en del av veckans bloggtema: Mat, inspirerat av intervjun med författaren Hillevi Wahl och psykologen om matmissbruk. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Selma-syndromet (eller: Filip och Fredrik i ”Vi som inte kan någonting om transpersoner”)

Filip: Kan så att säga en hermafrodit göra barn med sig själv?

***

Filip: Varför är det så många snubbar i Thailand som är opererade till kvinnor?

Amelia: Yrke! Ladyboys.

Filip: Ja. Det yrket finns, överhuvudtaget.

Amelia: Det finns, och det är accepterat. Det är accepterat av föräldrar och så. Det är ett yrke.

Filip: Man skulle kunna fråga om könsidentiteten är svagare där på något sätt?

Fredrik: Men kan man gå in till syokonsulenten och säga ”Jag skulle vilja bli en sånhär ladyboy, det verkar intressant”? ”Ja, men då ska du gå den här utbildningen”?

Stig-Björn: Ja, jo, men alltså: Alla kulturer har ju sina avvikelser. Varför är det en massa karlar i Sverige som hänger med andra karlar och spelar fotboll och ishockey? Alltså, vad fan är det för könsidentitet de har?

***

Filip: Jag blev så chockad, för jag pratade med Fredrik i telefon häromdagen, och han sa ”Jag käkar lite paj”, och jag började gapskratta, för att jag tyckte det… Det är så jävla kvinnligt att käka paj! Man gör inte det!

Amelia: Man gör inte det?

Filip: Inte som man!

***

Filip: Allt killar gör, gör de för att få knulla. Varför gör tjejer saker?

Anna: Tjejer gör kanske saker för att killar att göra saker för att få knulla.

Det händer lite då och då att olika journalister letar efter transpersoner att intervjua och söker i olika forum på nätet, och mailar till olika föreningar – och även till mig. Ibland är det väldigt seriösa förslag, ibland inte. Boston Tea Party (se programmet här) tillhör den senare kategorin, så jag är väldigt glad att Filip och Fredrik inte fick tag på en transperson att göra cirkus av. Hen hade nog ångrat sig efteråt, isåfall.

Expertpanelen består visserligen av rätt coola människor, men frågorna de får från programledarna gör att jag vill dunka huvudet i betongväggen. Det värsta har jag inte ens orkat citera här, men när de skämtar om hur killar reagerar på att bli våldtagna vill jag sticka fingrarna i halsen. Filips hals – eller Fredriks, jag ser inte skillnad på dem.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=S1MRU2Bxkeo]

”Vi som inte kan någonting om Selma Lagerlöf” på Youtube

Så sent som imorse återupptäckte jag min gamla favoritsketch från Pentagon, om någon minns det programmet från 1997: ”Vi som inte kan någonting om Selma Lagerlöf”. Jag undrar om det inte var Boston Tea Party som Fredrik Lindström förutspådde då.

Tramspersoner som sitter och ollar tv med okunskap om transpersoner är något jag klarar mig utan. Vi kan kalla det för Selma-syndromet – och det är ett syndrom som är så vanligt och följs av en så kraftig brist på sjukdomsinsikt att de flesta inte ens vet att de inget vet.

Lästips: Josefin Brink (v) om ett tredje juridiskt kön. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ingen död Jesus på mitt påskbord!

Idag är det Ostara, vårdagjämningen. Den hedniska påsken. Om två veckor är det dags för de som firar kristen påsk att sätta sig och äta ägg och lamm, och godis med gelatin. Av någon anledning firar många kristna att Jesus återuppstod med att äta döda djur. Den kopplingen har jag aldrig riktigt förstått.

Nu är lammkött på tapeten, efter en rad avslöjanden:

En bonde i Sala har fått klartecken att inplantera embryon av dorperfår i sina tackor. Dorper är en ras som växer fort, ger mycket kött och har knappt någon ull. Aftonbladet kallar dem för ”monster-lamm”, och jämför rasen med Belgian Blue.

Vart femte lamm får aldrig gå ut under hela sin livstid. Lagen kräver visserligen att lamm ska ha rätt att gå ute och beta, men eftersom det först är i juni som djuren måste släppas ut så gäller det inte alla. Lamm brukar vanligtvis födas i april, maj och juni, men eftersom efterfrågan är så stor under våren så ser fler och fler uppfödare till så att lammen föds under vintern istället.

Jordbruksministern säger att eftersom det är en tradition att äta lammkött till påsk så är det inget att gnälla över. Marit Paulsen säger att ”vi får inte göra fåren till grisar”, och menar att det är okej att grisar hålls instängda, men inte får. Även en del av de bönder som tycker att det är fel och inte gör så själva säger att det beror på att det är ett sätt att överleva ekonomiskt. En halländsk fårbonde som provat säger att eftersom efterfrågan är så stor till påsk så tjänar man bättre. Tomas Olsson i Västmanland säger ”Jag tycker att det är en väldigt bra lösning för svensk lammproduktion, faktiskt”. Han är ordförande i Svenska lammproducenterna och på hans gård finns det ett får – tacka eller lamm – per kvadratmeter. En annan uppfödare förklarar att”Jag tycker att vi ska ha ett globalt ansvar för att producera mat i Sverige”, som om det var viktigare än djurens rättigheter. Som om mat alltid måste vara animalisk, som om det måste finnas kött och mjölk och ägg på bordet för att man inte ska svälta.

Nu, det sista jag såg, var att man behandlar tackorna med syntetiska könshormoner för att synkronisera deras brunstperioder. Man använder sig av en tampong med progesteron för att styra fertiliteten så att alla tackor är brunstiga samtidigt. Praktiskt, javisst. För människorna.

The Lamb (The Ark) på Youtube

Jag har som sagt var aldrig fattat kopplingen mellan att fira livet med att frossa i död, men jag funderar en del över vad det betyder att Jesus ofta liknas vid ett lamm. Jag undrar hur många kristna som skulle gå med på att behandla Jesus som ett lamm behandlas i Sverige idag: En unge född av en hormonrubbad mamma, och som hålls fängslad hela sitt korta liv innan han dödas för att människor ska få känna sig lite bättre till mods.

När jag tänker efter är det inte så stor skillnad. Själv tänker jag – som vanligt – äta veganskt i påsk. Ingen död Jesus på mitt påskbord!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,,

Vissa garderober är det bäst att stanna i

Jag är en offentlig person, kom jag på idag. Inte känd, men just offentlig. Självklart har jag spärrar för vad jag delar med mig av, men varje gång jag märker att ett visst ämne jag är intresserad av är tabu utan att jag själv förstår varför, så får jag ett extremt sug efter att fläka ut just de delarna av mig. Det är lika bra att få det gjort, att komma ut ur alla garderober som finns så att man slipper bli outad och omtisslad och omtasslad.

Ja! Jag har burit damunderkläder. Ja! Jag har fått polisskjuts till psyket en gång. Ja! Jag äter lingonsylt på glass. Ja! Jag har en väldigt liten kuk.

I synnerhet min historia som psykfall och mitt varande som transsexuell bokstavsvuxen är såna saker jag outar nästan tvångsmässigt, för att avdramatisera. Vissa saker är det däremot inte meningen att resten av världen ska få veta, eller åtminstone inte se bildbevis på. Alldeles nyss var det väldigt nära att jag laddade upp en bild som inte alls var tänkt att hamna på min offentliga Flickr-sida.
Rorschach
Is. Inte Immanuel.

Jag tyckte det såg ut som ett snölandskap på miniatyren, och trodde att det var någon av bilderna jag tagit idag. Det visade sig vara min hud. Jag lyckas med att se både flintskallig och snedtandad ut på den bilden, och dessutom alltså blek som en snödriva i marssolen – trots att den är tagen inomhus och på kvällen. Det värsta är ändå min blick, som ser ut som om jag skulle kunna mörda vem som helst när som helst.

Ja, jag är fåfäng. Vissa bilder ska helt enkelt inte visas – av omtanke om de som råkar få syn på dem.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lakritssås på couscous ger minusvuxenpoäng

Vuxenpoäng: Att äta middag före sju – alltså att ha hunnit med både frukost och lunch och vara redo att äta på såkallad normal middagstid.

Ännu mer vuxenpoäng: Att sträcka mig efter lakritssåsen i kylen, men sedan komma på att middagen faktiskt består av couscous och majs, och att det nog snarare är sojasås jag ska krydda med.

Mest vuxenpoäng: Att inte omedelbart lova mig själv att jag någon gång ska prova lakritssås på couscous, utan faktiskt slå bort tanken helt.

Jag börjar bli så vuxen att det nästan är skrämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det lönar sig att vara asocial

I helgen var det snökaos, idag är det tydligen ännu värre. Jag följde på Facebook och Twitter hur det såg ut: Henrik, till exempel, satt först still i Stockholm och ingen visste om tåget gick. Sedan gick det faktiskt – till Hallsberg. Där frös tåget framför fast och de blev stående. Fram till Göteborg kom de först efter nio timmars försening.

”Förseningar i tågtrafiken, SJ kan inte leverera och ingen vet något… 5:38 PM Feb 20th

Nu är tåget här, men SJ har ingen personal till tåget… 6:31 PM Feb 20th

Går vi en revival för dragspel tillmötes? Och nej tåget har ännu inte lämnat stationen. 9:10 PM Feb 20th

Sitter fast på Stockholms centralstation och SJ vägrar informera om vårt tåg kommer att gå överhuvudtaget. 9:35 PM Feb 20th

Tåget ska gå om 5-10 min, själv är jag skeptisk men har köpt tysk öl och choklad med schweizernöt. 10:00 PM Feb 20th

Och gissa om tåget har gått, NEJ det har det inte… 10:29 PM Feb 20th

SJ sysslar inte med kundvård utan med vanvård… 10:30 PM Feb 20th

Tåget RULLAR! 10:36 PM Feb 20th

Nu sitter tåget fast utanför Halsberg. 1:09 AM Feb 21st

Nu finns bara en fungerande toalett ombord på tåget. Så jag skippar nog att dricka den där colan… 1:25 AM Feb 21st

Växeln är ur funktion och tåget framför har frusit fast, SOS Alarm är inkopplade. 1:39 AM Feb 21st

Tåget rullar igen, men varför SJ har ni på full belysning i vagnen klockan är kvart över två. 2:15 AM Feb 21st

Nu lämnade vi precis Alingsås. 4:46 AM Feb 21st

Mardrömstågresan är förhoppningsvis snart över. 4:48 AM Feb 21st

Nio timmar försenade, nu jakt på taxi… 5:12 AM Feb 21st

fick tag på taxi, är nu hemma och sängen väntar. 5:52 AM Feb 21st”

Överfulla toaletter, folk som röker i vagnarna och ingen information låter som en mardröm för en asocial autist med tarmproblem. Är det något jag vet att jag behöver tillgång till dygnet runt så är det en fungerande toalett inom tre minuters språngmarsch, och luft som går att andas – och information om vad som händer. Att inte veta något är att verkligen känna sig instängd och inlåst, och jag känner mig verkligen privilegierad som slipper.

Själv har jag det fantastiskt bra. Jag pluggar på distans, jag har alltid mat hemma som räcker i några veckor, och jag bor på fjärde våningen i ett hyreshus. Jag behöver inte gå till jobbet, till affären eller skotta snö. Anledningen till varför jag har det så väl förspänt och skulle klara av att inte gå ut på ett tag är för att det händer att jag faktiskt inte gör det.

Vanligtvis handlar jag en gång i veckan, men det finns utrymme för att låta bli det både en och två gånger. Jag har torrvaror, konserver och fryst mat så att jag klarar mig. Det är resultatet av dels en insikt om mina svackor, och dels en säkerhetsåtgärd ifall Försäkringskassan strular. Vintern för två år sedan var det 3500 kronor som kom bort på vägen mellan Försäkringskassan och banken, och det tog någon månad innan de kom tillrätta. Förra vintern gick jag utan bostadstillägg i två månader, eftersom deras beslut om förlängd aktivitetsersättning tog tre månader och de inte kunde börja handlägga förlängningen av bostadstillägget innan det första beslutet var fattat. Lägg därtill att jag själv har perioder då jag inte fixar att gå utanför dörren på kanske två veckor, så förstår ni varför ett förråd av basvaror är absolut nödvändigt. Samma sak när det gäller skolan: Jag pluggar på distans för att människor tar för mycket energi. Under hela läsåret har jag varit in till skolan vid några få tillfällen, men jag sköter mig själv.

Det finns de som säger att jag har anpassat mitt liv efter mina rädslor, att jag borde utmana mig själv mer och inte ge efter så lätt. Egentligen måste jag ju vilja ha ett sånt liv som de har, där man trängs med människor varje dag och är social, för annars är jag ju inte normal. Som om jag någonsin varit det.

Idag tror jag att många önskar att de hade det som jag. Det händer att det lönar sig att vara asocial.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,, , , , , , ,

Konstig mat, livsmedlens Pride Park eller bara chokladhavremjölk

I den mataffär jag brukar handla finns knappt några skyltar som talar om vad som finns i den och den gången. Man förväntas leta sig fram, om man inte är van. Därför reagerar jag när jag faktiskt ser en vepa som hänger lodrätt längs hyllkanten: Mjölkfritt. Och en annan, någon meter bort: Glutenfritt. Tydligt utmärkt, så att alla som letar efter mjölkfria och glutenfria varor ska hitta till hyllan. Praktiskt för de som vet vad de letar efter, men opraktiskt för de som inte visste att det egentligen var havremjölk och inte komjölk de ville ha, tänker jag när jag ser det. Livsmedlens Pride Park.

Vid mjölkdisken däremot, möts man av ett särskilt ställ nästan det första man gör: GoGreens sojamjölk och havrechokladmjölk på extrapris. Det har hänt att de har gjort liknande grejer med havregrädde och sojayoghurt förut; utan att förpassa den till specialhyllan och utan att nämna något om vad den inte innehåller. Jag blir nyfiken på om de märker någon skillnad i hur bra det säljer. Förmodligen behövs båda strategierna: Dels den hyllan där man vet vad som finns, och dels den där lockvaran som kan få laktostoleranta ickeallergiska ickeveganer på fall.

Det händer att jag funderar över om de affärer som har tydligare skyltar, och som skriver ut ”Främmande mat” som ett hyllnamn, vet vad de gör. De skulle lika gärna döpa om ”Specialkost” till ”Konstig mat”. Å andra sidan vore det rätt queert.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Veganterrorism och vitt klet

Hoppsan. Jag har visst varit vegan i över en månad, och ingenting har hänt. Jag har inte fått helt sjuka cravings efter något animaliskt, och jag har inte ens drömt mardrömmar om att bli tvångsmatad med ovegansk sockerkaka av piketpoliser, som jag hade förra gången jag blev vegan. Det var i och för sig tio år sedan.

Hemgjorda semlor

Eftersom jag älskar kardemumma ville jag baka semlor, men eftersom jag inte gillar vispad grädde så skippade jag även de veganska varianterna. Jag föredrar vaniljsås, och Oatlys vaniljsås har en väldigt fast konsistens om man skedar den direkt ur förpackningen istället för att vispa upp den. Själva bullreceptet snodde jag hos Veganmage, men anpassade det efter eget huvud. Jag använder till exempel hellre olja än margarin, eftersom det inte behöver smältas. Dessutom upptäckte jag att min havremjölk var för gammal, så jag bakade på vatten istället. Det gick det med, även om det kanske inte blev lika lyxigt resultat.

Semlor

Bullarna

  • 9 dl vetemjöl
  • 3 dl växtmjölk (tex. av soja eller havre), eller vatten
  • 0,5 tsk salt
  • 2 tsk kardemumma
  • 25 g jäst
  • 1 dl strösocker
  • 3/4 dl rapsolja (eller annan neutral, värmetålig olja)
  • Lite olja till pensling

Fyllning

  • Mandelmassa
  • Oatlys vaniljsås

Garnering

  • Florsocker

Se till att mjölken är fingervarm, och blanda den med oljan. Rör ut jästen i lite av vätskan, och se till så det löser sig. Blanda i resten av vätskan, och sedan de torra ingredienserna – mjölet sist. Knåda in mjöl i degen tills den inte är kletig längre. Låt jäsa i 40-60 minuter. Ta upp degen på ett mjölat bakbord (en ren plåt duger) och knåda in mer mjöl ifall det behövs. Dela degen i 12*bitar och rulla dem till bullar. Låt jäsa på plåten i 40-60 minuter. Slå på ugnen på 200° i god tid så att den är varm tills bullarna är färdigjästa. Pensla bullarna med lite olja och grädda i 10-15 minuter. Låt svalna, och fyll sedan med mandelmassa och vaniljsås, och pudra över florsocker. Servera omedelbart, för vaniljsåsen tappar konsistensen efter en stund i rumstemperatur.

*) Det står 12 i originalet. Själv gjorde jag åtta, och de blev inte särskilt stora ändå.

***

Resultatet? Det är jättegott, och det tyckte tangentbordet med. Den andra semlan lyckades lägga en fet klick vaniljsås rakt över det, nämligen. En halvmeter hushållspapper senare är det bara det som runnit ner under tangenterna kvar, och tangentbordet verkar fungera alldeles utmärkt ändå. Det är inte första gången något liknande händer, för jag har antagligen en hel del vegansk ostsås, ketchup och allt möjligt under tangenterna. Jag har i alla fall lärt mig en läxa: Var försiktig när du äter vid datorn, för veganmat är den senaste terrorismtrenden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Jag förstår inte alltid mitt eget bästa

Det skulle bara bli en liten siesta. Jo tjena. Jag sov nästan oavbrutet i sexton timmar. Lustgas, tre-fyra bedövningssprutor, lågt blodsocker, bortglömd Concerta, och knaprande av värktabletter gjorde mig tydligen väldigt trött. Såhär ett dygn efteråt är jag ändå väldigt glad att det blev av till slut. Jag har haft mindre värk de senaste 24 timmarna än vad jag hade under de fyra månader som gick mellan den första sprickan till utdragningen.

Det som hindrat mig har inte varit ekonomin, eftersom jag har tandvårdskort. Min aspergerdiagnos gör nämligen att jag faller under LSS, så jag betalar bara 150 spänn per besök så länge det räknas som ”nödvändig tandvård”. Det som hindrat mig har inte heller varit brist på tider hos tandläkaren, eller brist på tider då mitt boendestöd kunnat följa med. Det som hindrat mig har varit jag själv.

När jag gnisslade sönder tanden en natt i höstas var jag i en manisk period. Visst var jag lite öm i käken när jag vaknade, men det var ju inte så illa om jag bara lät bli att använda tanden, tyckte jag. Jag var som sagt var manisk, och kunde lätt prioritera bort de saker som gjorde smärtan värre: Mat, tandborstning och sömn. Därför var det först när jag kom ur den perioden och lugnade ner mig som jag ens kom på tanken att söka hjälp. Då hade pulpan redan hunnit bli infekterad. Jag fick tanden renspolad och lagad tillfälligt, men efter det gjorde det fruktansvärt ont, så de fick göra om det. Andra gången höll den tillfälliga lagningen i drygt en vecka, innan jag gnisslade sönder även den. Nu äntligen är tanden borta.

Det är så typiskt mig att förtränga saker tills de inte går att blunda för längre. Att lära sig att tugga med ena sidan av munnen är ju inte så svårt, och att hålla sig vaken för att inte gnissla är lätt när man är manisk. Om inte min boendestödjare M frågat varför jag var så trött när jag hade stannat uppe i ett dygn på grund av värken, så hade jag antagligen väntat tills tanden ramlat ut av sig själv.

Jag är bra på att fatta dåliga beslut, och det är något jag jobbar på att lära mig att acceptera. Jag förstår inte alltid mitt eget bästa  – och det är en av de viktigaste och värsta insikterna jag fått.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Man blir bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma?

Som jag konstaterade i morse finns det människor som på fullaste allvar varnar för att soja gör pojkar feminina, och att veganism orsakar homosexualitet. Att äta sojakött och tofu, och dricka sojamjölk och allt det där, ska alltså göra småpojkarna till bögar. Framförallt är det deras mammors kostvanor under graviditeten som spelar roll, enligt artikeln, men ända upp i tonåren kan lättpåverkade pojkar bögifieras av fytoöstrogener i sojan. Flator har väl antagligen fått i sig lite mindre soja än heterotjejer. Hursomhelst orsakas manlig heterosexualitet av för lite soja, och det är alltså tack vare veganismen som det finns bögar och bisexuella killar. Eller något sånt.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Groddar av mungbönor och gröna linser

Några timmar senare lägger jag upp en bild på groddar, varpå Mellanvärld säger precis det jag alltid tänkt: De ser ju ut som spermier!

Hemodlade böngroddar är antagligen något som är mycket vanligare bland veg*ner än bland blandkostare. Det är gott, det är billigt, och det är en massa näringsämnen och en del protein i dem – och de ser ut som spermier. Jag känner att jag är något på spåren här. Tänk om det inte är sojaproteinets fytoöstrogener som gör folk till bögar. Tänk om det är tack vare groddarna.

Man blir kanske bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma? Om jag ska försöka undvika att bli heterosexuell gäller det nog att äta mycket soja, men framförallt att äta mycket groddar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv – Del II

Just nu är jag helt fantastiskt duktig: Jag har nämligen börjat göra de där enkla sakerna som man förväntas göra. Sedan jag blev vegan vid nyår har jag fått mer inspiration att laga mat, och dessutom börjat äta tre gånger om dagen – och dessutom någorlunda jämt utspritt. Förr blev det oftast så att jag inte fick i mig lunch förrän vid sjutiden på kvällen, och vid midnatt kunde jag komma på att jag inte ätit middag och egentligen var jättehungrig. Valet då stod mellan att skjuta upp sänggåendet någon timme och äta sig mätt, eller att gå och lägga sig med knorrande mage. Det var ändå ett fantastiskt framsteg jämfört med den tiden då det inte var självklart att äta något alls varje dag, men allt det där har jag alltså kommit förbi nu.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Groddar av mungbönor och gröna linser

Dessutom händer det att jag lagar mer avancerad mat än förut: Jag har odlat groddar, lagat currygryta och lärt mig att göra egen sushi. Januari ifjol vill jag minnas att jag levde på gröt, makaroner-och-gröna-ärtor och rester ur frysen. Januari för två år sedan levde jag på en portion gröt varannan dag. Den där tiden på året då hyran är höjd men bostadstillägget släpar efter, och Försäkringskassan dessutom som tradition slarvar bort några tusen eller förhalar något beslut i ett par månader – den tiden brukar vara den jobbigaste, ekonomiskt sett. I år har jag sluppit det.

Hemgjord sushi med tofu, avocado och morot inrullat i ris och nori

Hemgjord sushi

Nästan en månad har gått sedan jag åt någon mjölkprodukt, men jag har egentligen inte märkt av någon skillnad. Jag har ju varit vegan tidigare, och det är inte så stor skillnad mot att vara laktovegetarian heller. Skillnaden är möjligen att jag drabbats av den obligatoriska nyfrälstheten, då man bara vill prova allt det där som man aldrig orkat eller vågat göra förut. Jag trodde aldrig att jag skulle fotografera min mat och lägga upp den på bloggen, till exempel. Det kan ju bero på att makaroner och gröna ärtor dränkta i vitlökspulver, rinnig tahini och ketchup inte är något att skryta med, även om det är gott. Detsamma gäller den tofudipp jag experimenterade med i helgen, som smakade helt okej – men som såg ut som blodblandad diarré.

Jag kan inte laga mat, jag har ett litet och hopplöst kök, och jag bor i en sanitär olägenhet. Även om det är oändligt långt kvar innan jag skulle våga ta något annat än extrema närbilder av någon maträtt i mitt kök, och även om jag inte skulle våga bjuda någon på maten, så är det i alla fall ett steg på vägen.

Klockan är tjugo över sex, och det är dags att laga middag. För några månader sedan skulle det ha varit en tidig lunch. Hittills har veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv visat sig fungera riktigt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Veganism orsakar homosexualitet

Ända sedan jag blev vegan första gången, för snart tio år sedan, har jag hört olika rykten om sojaprotein: Eftersom soja innehåller fytoöstrogener har en del hävdat att det kan orsaka cancer, men också att det kan lindra klimakteriebesvär, och framförallt att det gör människor mer feminina. Som transkille borde man undvika soja, hävdar en del, medan andra säger att det inte alls är någonting att bry sig om. Och så vidare.

Det är så många rykten och spekulationer, men aldrig förut har jag hört att soja kan orsaka homosexualitet. En nyzeeländsk gymägare hamnade i blåsväder nyligen för att ha skickat med en länk till en artikel om farorna med soja, där det bland annat står:

”Soy is feminizing, and commonly leads to a decrease in the size of the penis, sexual confusion and homosexuality. That’s why most of the medical (not socio-spiritual) blame for today’s rise in homosexuality must fall upon the rise in soy formula and other soy products. (Most babies are bottle-fed during some part of their infancy, and one-fourth of them are getting soy milk!) Homosexuals often argue that their homosexuality is inborn because ”I can’t remember a time when I wasn’t homosexual.” No, homosexuality is always deviant. But now many of them can truthfully say that they can’t remember a time when excess estrogen wasn’t influencing them.”

Den texten är en del av en längre artikelserie från 2006, som rabblar upp en mängd olika faror med sojaprotein, men redan från början visar man vart skåpet ska stå, eftersom rubriken är ”Soy is making kids ‘gay'”. Man blandar alltså ihop intersexuella syndrom som hypospadi (ett medfött tillstånd där urinröret mynnar på undersidan av snoppen) med ”sexuell förvirring” och homosexualitet, i en salig röra. Framförallt handlar det alltså om att gravida kvinnor och snoppfödda barn och ungdomar ska undvika soja för att inte riskera att utveckla feminina drag och homosexualitet.

Det Jim Rutz gör är att dra upp alla negativa effekter som man vet att östrogen i stora doser kan orsaka, och förutsätta att den sortens fytoöstrogen som finns i soja fungerar likadant som riktiga östrogener, och att de mängder fytoöstrogener som en genomsnittlig vegetarian eller vegan får i sig skulle vara skadliga:

”Sadly, vegan moms-to-be think they are eating healthfully when they swig soy milk, nosh on soy nuts, and eat veggie burgers. The tragic result can be undescended testicles, hypospadias or even homosexuality. No study says that soy dooms a child to homosexuality, but it’s not hard to believe that at some point during pregnancy babies are hardwired for sexual preference.”

Man kan alltså bli homosexuell av att äta mycket soja, och det är framförallt veg*ner som äter den farliga sojan. Veganism är ett hot mot heteronormen. Ännu ett skäl till att vara vegan, alltså.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Djurplågeri är inte okej bara för att det inte är religiöst

Folk skrek i högan sky när de såg bilderna från svenska grisfarmar, men sedan gick de några veckor senare och köpte julskinkor i alla fall. Försäljningen av ekologiska skinkor ökade litegrann, men någon minskning totalt sett syntes inte till. Julskinka är ju tradition. Sånt kan man inte ändra på.

De flesta muslimer godtar kött från djur som bedövats före slakt, enligt SvDs lilla faktaruta, och att inte bedöva före slakt är olagligt i Sverige. Ändå säljs det kött i Sverige som slaktats utan bedövning, för i övriga EU är bedövning inget krav.

Hela 94% av de julskinkor som såldes i december kom från grisar som fötts upp på icke-ekologiska gårdar. Grisar som mycket väl kunde ha levt som de på Djurrättsalliansens film. Minnet är kort, och det är ännu kortare om man först själv gör det aktiva valet att köpa kött som man vet kan komma från plågade grisar, och en månad senare går i taket över att det säljs halalkött i Sverige.

Nej, det är inte okej att slakta djur utan bedövning – men det är inte heller okej att acceptera djurplågeri bara för att det inte sker med religiösa förtecken. Eller kanske är det precis det som det handlar om: Att köttätande är som en religion i sig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rädda barnen från veganism

I Storbritannien gjorde man en undersökning bland barn och ungdomar om deras kunskaper om var maten kommer ifrån. Resultatet var nedslående: Var fjärde trodde att bacon kommer från får, bland annat. Man påpekar att det kan ha att göra med att så få barn besöker bondgårdar.

Det är kanske inte så konstigt. Risken finns att barnen som möter de ulliga gulliga djuren kan få för sig att det är fel att döda djur för mat. Barn förstår inte det där självklara i att alla ickemänskliga arter finns till för att vi ska kunna bestämma över dem, och de där klapphagarna på 4H-gårdar som visar någon slags idyll gör i själva verket kött- och mjölkindustrin en otjänst.

Alla vet ju att veganer och djurrättsaktivister är såna som har vuxit upp med disneyfilmer och tror att djur är människor, och myten om djurs gullighet är ett problem om man vill vara säker på att slippa skuldkänslor och en vegetarian i familjen. I rimlighetens namn borde köttfrälsta föräldrar alltså ta med sina barn till de djurindustrier som behandlar djuren som produktionsenheter – burhöns, sönderavlade mjölkkor och grisar som knappt kan röra sig – för att lära barnen att köttätande är okej och att djur inte har något annat värde än deras kroppars.

Risken finns förstås att barnen får mardrömmar och ångest av det de ser, men det gäller att härda dem. Barnen måste lära sig att djur inte har känslor eller värde, för att inte riskera att bli veganer. Eller?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Fetas rättigheter handlar inte om flygstolar – utan om att slippa vara så jävla duktiga

”Det viktigaste just nu är tillgången till vård. Tusentals, kanske miljontals, feta människor utestängs, bland dem jag själv.”

”Som fet människa blir jag nekad vård, vårdförsäkring, förebyggande vård, och dessutom kan jag ganska säkert räkna med att vårdpersonalen hyser starka fördomar mot mig. Samma gäller på arbetsplatser eller i servicenäringarna som på flyget”

Så säger Peggy Howell och Marilyn Wann från National Association to Advance Fat Acceptance till SvD. Och vad hakar de som kommenterar upp sig på? Jo, att feta faktiskt borde betala för dubbla stolar på flyget, för de får skylla sig själva.

Nej, fetas rättigheter handlar om så mycket mer än så. Fetas rättigheter handlar – bland annat – om att slippa vara tvungen att redogöra för hela sin medicinska historia och sin uppväxt och sina mat- och motionsvanor inför okända människor för att bli godkänd och accepterad: ”Jamen, okej, du är ju fet för att du gått på mediciner, dig kan vi acceptera. Du är inte som alla andra…”. Fetas rättigheter handlar om att slippa bli avfärdad hos doktorn med rådet att gå ner i vikt vad man än söker för. Fetas rättigheter handlar om att slippa få glåpord kastade efter sig på gatan, och om att slippa kommentarer från välmenande människor om kostråd och motion, och om att slippa de där blickarna från personerna i kön bredvid när man för första gången på ett år ska köpa en fucking jävla liten glasspinne.

Jag behöver idag aldrig förklara för någon varför jag väger som jag gör. Jag behöver inte stå till svars för den där chipspåsen i min varukorg, och jag behöver inte berätta vilka mediciner jag har tagit och vilka sjukdomar jag haft för att bli accepterad. När jag gick i gymnasiet vägde jag 64 kilo och kände mig fetast i världen. Fem år senare vägde jag ett tag 108 kilo, och idag är jag nere på 71. Jag har gått från normalvikt till fetma till normalvikt igen, och jag vet vad den stora skillnaden är: Man blir behandlad som en människa, även om man inte är så himla duktig och perfekt varenda sekund.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv

Jag stod och lagade middag när mamma ringde. Hon frågade om jag äter helt veganskt nu, och jag hade faktiskt glömt bort det. Inte nyårslöftet, alltså, utan att jag har ätit mjölk och ägg fram tills för bara en dryg vecka sedan. I åtta dagar har jag klarat mig hittills, utan några som helst problem. Än så länge har jag inte fått några cravings för vare sig fetaost eller pastellfiskar*, men det lär väl dyka upp så småningom.

Nötter och torkad frukt i en skål

Fredagsgodis

Det är inte svårt att leva veganskt när man är hemma; problemen kommer framförallt när man är ute och reser och så. Det kräver lite planering – som jag är så dålig på. Om man som jag oftast inte ens märker att man behöver äta förrän man känner sig märkligt yr och darrig, så är det väldigt viktigt att ha mat tillgänglig som går att kasta i sig. Naturligtvis är det bästa att se till så man äter med jämna mellanrum, men det är inte alltid det går – och om man väl står där och svajar och kommer på att det var tio timmar sedan man åt sist, så blir man inte mätt av moralkakor om regelbundna måltider. Det man behöver är något som går att trycka i sig omedelbart. Till exempel:

  • Morötter
  • Nötter
  • Solrosfrön
  • Riskakor
  • Frukt
  • Russin

Tanken är alltså inte att man ska leva på det, men en morot eller två, eller en näve solrosfrön, kan ge tillräckligt med energi för att man i alla fall ska orka med att koka makaroner eller leta upp ett matställe.

Ickeveganer förväntar sig att veganism innebär att det är jättekomplicerat att veta vad man kan äta och hur man ska få i sig allt. Jag vet att det finns de som låtsas att de är veganer – och en liten grupp av de som faktiskt är veganer – som en ursäkt för att underhålla ätstörningar: Man kan slippa undan måltider eftersom det ändå inte finns något man kan äta. Själv har jag svårt att komma ihåg att äta och svårt att få i mig mat när jag är stressad eller nervös, och har dessutom fobi för att äta bland folk, och det kan tolkas som ätstörningar fast det inte är det. Jag har en icke-ätstörning som jag kämpat med hela livet.

I år tänker jag skaffa mig matvanor och försöka komma på hur man gör för att läsa av hungersignaler innan de gått för långt – och jag tänker utnyttja min veganism som en ursäkt för att verkligen anstränga mig.

***

*) De där gröna, gula och röda godisfiskarna som säljs i lösvikt. De röda är det karmin (E120) i, och alla tre färgerna är behandlade med bivax.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Gravidcravings med min inre grottmänniska

Igår åt jag varma mackor med ajvar, surkål och hasselnötter till lunch. Idag blev mitt lilla söndagskvällsfika en trave pepparkakor dippade i hummus. Det är tre dagar in på mitt liv som vegan, men det är inte typiskt veganer att äta såhär. Däremot är det typiskt mig – och det är framförallt typiskt mig när jag har gravidcravings. Till exempel för sex år sedan när jag var gravid med Asperger och väntade på att föda en diagnos, eller för tre år sedan när jag var gravid med min inre man, då åt jag såna här kombinationer. Vad det är jag är gravid med nu vet jag inte riktigt; kanske min uppsats?

Pepparkaka dippad i en burk hummus

Eller så är det för att jag helt enkelt har lite hormonsvängningar, rent fysiskt. Det har gått 109 dagar sedan förra testosteronsprutan, och på torsdag är det dags igen. Då har det gått 16 veckor, och jag har en känsla av att mina värden är på väg neråt. Jag märker att min hud inte är riktigt så fet som den har varit på sistone, och jag svettas inte lika mycket trots att det är över 20 grader härinne. Andra förändringar är svårare att sätta fingret på, och några är faktiskt lite för privata för att beskriva ingående. Hursomhelst ska det bli skönt att få upp värdena.

Sasha sa att han hoppas att jag blir aggressiv den här gången: ”Du behöver mer sånt”. Jag är inte säker på om jag håller med, men om jag ska välja biverkning och det står mellan det och att tappa håret, så kanske det inte är någon dum idé. Det kan ju vara en skön omväxling att gå från folkskygg till folkilsk, om man inte överdriver. Jag hoppas bara inte att det är min inre grottmänniska jag ska föda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,