Tag Archives: människor

Det spelar ingen större roll ifall jag är människa eller inte

Igår skulle jag egentligen ha gått på Dennis födelsedagsfest, men min mage tyckte annorlunda. Jag fick finna mig i att tillbringa några timmar i sträck på toaletten istället. Det är sånt som händer när man har tarmar som lever sitt eget liv. Hursomhelst så satt jag där och mådde bokstavligt talat skit, och funderade över mitt psykiska tillstånd. Jag mår oftast väldigt bra nuförtiden, det gör jag. Ett år på testosteron har gjort underverk. Jag har mindre ångest, vågar mer och är mycket mer avslappnad. Min sociala fobi är nästan helt borta.

Det låter liksom för bra för att vara sant. Finns det verkligen inget som jag har missat, som jag har glömt? Finns det inget som har försämrats och blivit värre, eller som inte har blivit lika bra som jag hade hoppats? Jag funderade en stund, och till slut kom jag på att det fanns en sak som jag verkligen önskade att jag kunde förändra:

Jag skulle vilja kunna tro på min egen mänsklighet.

Förr i tiden var jag övertygad om att jag inte var människa. Jag var en demon. Inte besatt av en demon, för det skulle ju betyda att det fanns något i grunden oskyldigt i mig som hade blivit undanskuffat av onda makter utifrån, utan jag VAR en demon. Jag vet inte när tvångstankarna började, men de fanns nog där redan när jag började skolan. Hela mitt liv har styrts av en idé om att jag är en materialisering av ren ondska, att jag smittar andra genom min närvaro och att vad jag än gör så är det onda handlingar eftersom det är jag som gör dem.

Så, när jag var 22 och fick veta att det fanns något som hette Aspergers syndrom, så började min bild av mig själv som demon att spricka. Jag förstod att jag inte nödvändigtvis var ond bara för att jag gjorde saker som sårade andra människor. Under de sju år som har gått sedan dess har jag långsamt tagit det till mig, insikt för insikt:

  • Alla onda saker som har hänt och händer är inte mitt fel. Det var inte jag som startade varken digerdöden eller Förintelsen.
  • Alla handlingar jag gör är inte onda.
  • Jag är inte ond i grunden, även om jag gör fel ofta.
  • Det är inte ondska att avstå från att skada sig själv, att avstå från att välja det krångligaste sättet, den obekvämaste vägen och den mest självkritiska inställningen.
  • Det är inte ondska att göra misstag: att tappa boken i golvet, att missförstå instruktioner, att missa bussen.
  • Om jag tror mig göra en viss sak av en viss anledning – jag tappar boken i golvet för att den glider mig ur händerna – och någon annan uppfattar att jag gör det av en annan anledning – jag kastar boken i golvet med flit – så betyder inte det automatiskt att min tolkning är ett tecken på ondska för att jag har ett så uppblåst ego att jag tror mig vara oskyldig till allt, för att jag uppenbarligen har hjärntvättat mig själv så hårt att jag går på allt jag säger till mig själv.
  • Om jag tror mig göra en viss sak av en viss anledning – jag tappar boken i golvet för att den glider mig ur händerna – och någon annan uppfattar att jag gör det av en annan anledning – jag kastar boken i golvet med flit – så betyder det faktiskt inte ens att min tolkning måste vara fel. Det kan vara så att jag sitter inne på mer information om vad jag egentligen tänker, än de som bara tycker sig se att jag kastar boken i golvet.

Ungefär där började jag kalla mig själv för människa. Först på prov, sedan av slentrian. Det var lättare än jag trott, och det fick mig att sluta haka upp mig på det faktum att jag tvivlade på mänsklighet.

Men hur är det nu då? Tror jag idag att jag är människa? Jag var tvungen att känna efter. Jag kände efter länge, i flera timmar. Så, precis när jag egentligen skulle gå och lägga mig, så kom jag på det:

Det spelar ingen större roll ifall jag är människa eller inte. Det som spelar någon roll är om jag är medmänsklig. Är det något jag vill lära mig att tro på så är det inte mitt människovärde, utan min förmåga att göra gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bortom den blå ramen – rosa hjärnor är inte missfärgade!

Av en slump sprang jag på en dagboksanteckning jag krafsat ner en gång för snart fem år sedan. Jag skrev den tydligen på tåget mellan Gävle och Falun, den sjunde augusti 2005. Drygt fem sidor av ganska osammanhängande svammel. Innan bloggen blev min ventil var det så jag andades. När tankarna på att skada mig blev för starka skrev jag ner allt som snurrade i mitt huvud, hur konstigt, absurt, skrämmande och förvirrat det än var. Bland oro för förhållandet jag var i och rädslan för att sitta fast i sjukskrivning för all evighet och ångesten över att inte vara duktig nog hittade jag några rader som förklarar något ännu större:

”En god varelse, en människa, älskar sällskap och får ny kraft i mötet med andra som är som hon. De delar blåheten och känner sig trygga i den, så till den milda grad att de börjar definiera sig utifrån den: ”Vi är alla blå”. Visst finns det mångfald: ljust och mörkt, lavendel och turkos. Men allt faller inom den blå ramen.

Alla människor är blå. Om jag inte är blå ljuger jag, eller i bästa fall är jag något annat. Vadå? Det finns ingen beskriven art som är så lik en människa, men som föddes med en missfärgad, rosa hjärna.”

Det här var några veckor innan min aspergerdiagnos var färdigställd, och jag gick och väntade på resultatet. Var jag en människa med Aspergers syndrom, eller var jag inte människa alls?

Det är detta jag menar när jag pratar om rosa och blå hjärnor. Det är därför jag värjer mig instinktivt mot många försök att beskriva den mänskliga naturen: Jag upptäcker ofta att jag står i gränslandet mellan att få räknas som människa och att inte göra det. När folk säger att ett visst beteende är genuint mänskligt, eller att en viss situation är något som alla människor, oavsett modersmål, förstår – då känner jag mig väldigt ofta utestängd. Jag har det inte instinktivt i mig att förstå vad ett leende betyder, och mina spegelneuroner reagerar inte impulsivt och återger andras kroppsspråk. Jag avkodar inte de fina nyanserna i människors ansiktsuttryck utan att ägna mycket tid och energi åt att gissa mig fram, och jag är alltid den som inte läser av stämningen ordentligt.

Många av de saker som folk brukar säga är allmänmänskligt gäller inte mig. Förr i tiden fick det mig alltid att dra slutsatsen att jag inte var människa; sedan fick det mig att förstå att jag bara var annorlunda. Idag säger jag gärna att min hjärna är rosa – men den är definitivt inte missfärgad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Det ända en feminist behöver är en penis för att bli en normal människa”

Sent igårkväll dök det upp en såndär rolig kommentar i ett gammalt blogginlägg om fördomar mot feminister. ”Björn” skrev:

”det ända (!) en feminist behöver är en penis för att bli en normal människa”

Det gjorde mig förvirrad, så jag svarade:

”Nu skrämmer du mig. Menar du att jag är normal? Eller behöver jag en till?”

Banarnia Bananas Baker förklarade lugnande:

”Om du skaffar två blir du dubbelt så normal. Och det motsatta vad gäller dubbla uppsättningar fittor och fyra bröst.”

Jag förstod fortfarande inte, så jag var tvungen att fråga:

”Blir man fyrdubbelt normal med två kukar och två fittor?”

Jag är inte så bra på det där med att förstå normalitet, tydligen. Men som min idol sa igår:

”normality is for… err.. normal.. people”

Jag behöver alltså egentligen inte oroa mig för att inte förstå normalitet. Det kan jag överlåta åt de som faktiskt ägnar sig åt sånt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vårkänslor i skogsbrynet

Immanuel i skogen

Varje gång jag svänger in på stigen kommer lugnet över mig. Jag älskar att det bara tar tio minuter att komma ut i en riktig skog, fast jag bor centralt. Idag tog det över två timmar att gå ett par kilometrar, bara för att jag fastnade överallt med kameran. Ingen tussilago, ingen krokus, knappt någon barmark – men fågelsång.

Kotte, mossa och lavar på en liten fläck barmark bredvid en  snödriva

När jag kommit till slutet av skogen, och jag stod och fotade lavar och mossor på en stubbe, stannade en cykel precis bredvid mig. Jag noterade det i ögonvrån men fortsatte som ingenting, tills jag hörde en röst som frågade vad det var jag fotade. Det var samma person som jag träffat på exakt samma plats i december. Jag vet inte om hen kände igen mig, men vi pratade lite om foto, om växter, om våren, om vårdagjämningen. När hen satte sig på cykeln igen och trampade iväg ropade hen ”Gud välsigne dig!”. ”Detsamma!” var allt jag fick ur mig som svar.

Immanuel

12/12 2009

Mötet blev en påminnelse om hur mycket jag faktiskt har förändrats även om man bara räknar sedan december. Då kallade jag det för ”skäggstubb” om jag hade minsta antydan till skugga på hakan. Idag är jag bortskämd med mycket mer hår än så.

Immanuel i skogen

20/3 2010

Den största skillnaden är ändå psykisk. När jag var sjutton år var jag egentligen bara sju inombords, och när jag fyllde 27 var jag snarare 12. I den åldern fastnade jag sedan i ett bra tag framöver, men någon gång under förra våren insåg jag att jag hade fyllt tretton. Puberteten lät däremot vänta på sig i några månader till. I juni fick jag den första testosteronsprutan, och fyllde 14. Spruta nummer två, i september, fick mig att studsa fram till min femtonårsdag. Jag blev ett brölande pubertetsmonster. Det var fortfarande där jag befann mig sådär strax före jul.

Jag tror att jag har fyllt sexton år nu. Med tanke på att det är ett halvår och en dag tills min trettioårsdag var det verkligen på tiden. Idag har jag hittat någon slags lugn. Min första tanke när jag pratar med en främmande människa är inte längre ”passerar jag som kille nu?”. Jag vet inte om jag gör det, faktiskt. Kanske ibland, men knappast varje gång. Det spelar mindre roll numera, eftersom jag trivs bättre med hur min kropp ser ut och fungerar.

Förut gjorde det mig panikslagen att tänka på att jag kanske inte skulle få allt som jag ville – en kuk, till exempel. Idag känns det som jag kan leva med det. Jag har en bit kvar; förmodligen kommer jag aldrig att känna mig färdig. Som det känns just nu kan jag tänka mig att leva med det – för att bli färdig och att bli hel är inte samma sak.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen

Om jag hade fått en krona varje gång någon uttalat sig tvärsäkert om ”tvekönade”, ”personer med dubbla könsorgan” eller ”hermafroditer” utan att ha någon som helst aning hade jag varit rik vid det här laget.

Nu råkar jag ha en del problem med att blogga om intersexuella tillstånd eller Disorders of sex development: Till att börja med kan jag inte särskilt mycket om det själv, och dessutom går det inte att prata om det i generella termer eftersom erfarenheterna är så olika. Intersexualism är egentligen bara ett samlingsbegrepp för ett antal olika tillstånd och medicinska diagnoser som har det gemensamt att ”personen är född med könsorganskaraktäristika av båda könen”, som Wikipedia uttrycker det. Det handlar om hormoner, om kromosomer och om äggstockar och testiklar – och om utseendet på de yttre könsorganen.

Jenny Ottosson, ordförande i stödföreningen INIS, sammanfattade det viktigaste om intersexualism såhär:

  • ”Tidiga könsoperationer hjälper inte alla nyfödda med DSD, även om det hjälper en del.
  • Ett tredje kön skulle hjälpa flera av oss.
  • Stigmatiseringen (socialt och psykologiskt) av att vara född med avvikande könsorgan är nog det som stjälper flertalet av oss.
  • Och okunskap är till förfång för oss alla.”

Jag tycker att det är en väldigt bra utgångspunkt: Det är för mig mer intressant att diskutera folks fördomar än att gå in på detaljer om symtom och diagnoser – och det är definitivt oetiskt att diskutera en specifik persons könsorgan.

Jag måste förresten passa på att protestera mot ordet ”hermafrodit”, som tyvärr är väldigt vanligt i engelska tidningsartiklar och liknande och därför hänger sig kvar i det svenska språket. Som i den här kommentaren som någon gett under Magnus Ahlkvists blogg:

”Det finns bara två kön. Man och kvinna. Det är en vetenskaplig, biologisk defination och inget öppet för tolkning. Det finns bara två normala, naturliga kön och antagligen inte ens några onaturliga kön!
Hermafrodit tex är inte ett kön, utan en missbildning, dom har två könsorgan men är bara ett kön biologiskt.”

Intersexuella har i och för sig ofta två könsorgan – men det har de flesta andra också. Om du har två testiklar eller två äggstockar, så har du två könsorgan. Däremot är det extremt ovanligt att ha både snopp och snippa på ett sånt sätt som jag antar att folk tänker sig det när de hör ”två könsorgan” – och det är dessutom är det desto vanligare att ha till exempel XXY eller X som könskromosomer.

Men så var det det där med ”hermafrodit”. Snälla, kan ni lära er att se skillnad på de här två bilderna, så vore det så oerhört mycket trevligare:

Vinbergssnäcka

Vinbergssnäcka: Snäcka: Hermafrodit

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=santhi+soundarajan&iid=4000446″ src=”8/5/b/d/15th_Asian_Games_25e6.jpg?adImageId=11200420&imageId=4000446″ width=”302″ height=”594″ /]
Santhi Soundarajan: Människa: Inte hermafrodit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att säga ”hen” är en sexuell handling – och ett hot mot mänskligheten?

Jag har en morbid dragning till sånt som inte är bra för mig: Jag kan tycka att Göran Hägglund är snygg, och jag läser gärna de mest obskyra såkallade högerkristna tidningarna och bloggarna emellanåt. De ger mig ofta mycket mer än att delta i diskussioner med människor som tycker ungefär som jag, av någon anledning.

För ett tag sedan bloggade jag om att studieförbundet Sensus låter sina anställda välja mellan tre olika pronomen: De kan välja om de vill bli kallade hon, han eller hen. Kyrkans Tidning skrev om det, och vips var en kristdemokrat framme och ondgjorde sig över tilltaget. Per-Olof Hermansson, riksdagskandidat från Västra Götaland, skrev i ett pressmeddelande:

”Som kristdemokrat vill jag verka för att tendenser som denna beivras. Vi behöver i stället arbeta för att människor genom en inneboende mänsklighet baserat på etik och kultur behandlar varandra som de själva vill bli behandlade. Besluten om hur man skall leva måste lämnas till den enskilde i sitt sammanhang, familjen, och ytterst civilsamhälllet, inte till politiker och statliga institutioner.”

Nu idag ramlade jag in i en artikel i pingstkyrkliga Dagen som uppmärksammat detta, i samband med att Vänsterpartiet föreslår en könsneutral lagstiftning – hur de nu lyckas krysta ihop de två till synes skilda ämnena i en och samma text. De har tillochmed en omröstning där läsarna får tycka till om frågan ”Behövs ordet hen?”. Just nu är det 91% som har röstat nej, 5% ja och 3% vet inte.

Dagens fråga i Dagen

Det är precis som man kunde förvänta sig, men jag fascineras som alltid av kommentarerna:

”Det kommer bli nåt sjukt av detta precis som sexualiseringen av samhället iövrigt.”

”Så vitt jag vet så skapade Gud Adam och Eva…..inte adam och evert”

”Råder det inte tillräcklig förvirring kring detta redan. Ska vi göra det ännu svårare för människan att förstå sin sexualitet? Denna ständiga diskussion om kön och genus drabbar främst barn och ungdomar som redan är totalt förvirrade. Finns det inga viktigare saker för politiker att göra?”

”Gud skapade man och kvinna! Gud skapade ingen homosexuell. Vi lever i ett snedvridet samhälle där man på flera håll har valt att gå ifrån Guds ord. Gud älskar alla, även syndaren MEN Gud hatar synden. Homosex är synd och jag skulle nog vilja påstå att det är synd att byta kön.”

Här lär vi oss alltså att en viss andel av Dagens läsare associerar allt som har med kön att göra till sex, sex, och framförallt samkönat sex. Att säga hen är inte så oskyldigt som det verkar, utan det är en sexuell handling som kan skada sårbara ungdomar. Man kan riktigt se hur analsexets förförelse lurar bakom varje hörn så fort man inte tvångskönar människor stup i kvarten.

Men det går mycket djupare än så, visar det sig. Att vara man eller kvinna – och det är antingen eller som gäller; man får inte välja båda eller ingetdera – är att existera. Den som inte fogar sig finns inte, enligt signaturen Robert:

”Jaha, nu ska vi låtsas att vi inte är människor längre utan något annat. Men det spelar ingen roll vad vi kallar det. Vi är man eller kvinna oavsett om vi gillar det eller inte. Vad blir nästa genus? Att inte finnas och ändå finnas? Ska vi få ett mellanväsen också innan det är över i vår strävan att inte vara det vi är?”

På den tiden då högerkristna rasade mot könsneutrala äktenskap hette det att folk skulle få gifta sig med hundar, barn och papperskorgar om man lät vuxna människor av samma kön gifta sig, och nu är det alltså definitionen av vad en människa är som är hotad. Allt på grund av att en del människor skriver ett e istället för o eller a i mitten av ordet. Allt på grund av att definitionen av en människa är att hen är antingen man eller kvinna.

Jag tycker att det är dags att förändra synenvad en människa är, så om ordet hen mot all förmodan skulle utplåna begreppet människa i den betydelse vi känner till det ordet idag, så skulle jag tycka att det vore fantastiskt. Tyvärr är det inte så. Tyvärr kommer människor inte att sluta sätta sig själva och resten av mänskligheten på en piedestal upphöjd över den primitiva ”naturen” – men med ordet hen kommer man i alla fall undan att tvångskönas precis hela tiden.

Uppdatering: Läs också Karibiens inlägg. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Våga vara varulv

Jag drömde att jag kände en varulv; en snäll och beskedlig sådan. Hen var född i mänsklig kropp, men redan som barn började hen transformeras då och då. De första åren i smyg, men sedan mer och mer öppet. Ena stunden var hen en människa som alla andra, medan nästa sprang hen runt och var en unghund. Jag tyckte mycket om den hundiga sidan, och jag älskade de ständiga växlingarna eftersom jag såg båda sidorna som olika uttryck för en och samma personlighet. Hen tyckte själv att det var rätt jobbigt ibland att möta folks fördomar om varulvar, men visste att hen behövde det för att må bra.Lycklig hund

Problemet kom när hen skaffade sig en människa. Jag var inte avundsjuk; det var inte det. Tvärtom tyckte jag att det var en bra idé eftersom hen kunde behöva lite vägledning. Tyvärr visade det sig att människan var av den där sorten som absolut inte borde ha hund; hen var aggressiv och nedlåtande, och jag började misstänka att hunden blev slagen. Hen slokade med huvudet och drog sig undan. Jag såg min vän tyna bort, och det fanns inget jag kunde göra.

När min vän var i människohamn försökte jag prata med henom, som såklart förnekade allt. Allt var minsann bra, och det var ingenting som jag skulle förstå ändå. Jag visste inte vad jag skulle göra, tills jag en dag hittade henom i full färd med att försöka hindra sig själv från att bli hund. Hen hade försökt att raka av sig pälsen som växte ut, men inte lyckats, och till slut hade hen börjat skära sig med rakbladen istället. Då tog jag tillfället i akt och konfronterade min vän. Hen bröt ihop och berättade allt.

Hen sa att hen kommit att uppfatta livet som hund som något som måste innebära våld och förtryck, och då var det bättre att låta bli. Då berättade jag vad jag hade sett och tänkt, och om hur hen hade förändrats sedan den nya människan kom in i henoms liv. Mindes hen inte att innan dess var livet som hund väldigt skönt och roligt?

Jo, nu mindes hen. Under de månader som gått hade hen förträngt hur mycket hen älskade att springa runt med sina hundkompisar och brottas på skoj, att hoppa runt i snödrivor på vintern och havsvågor på sommaren, att rulla sig i gräset, att gräva i trädgården, att springa stadigt på fyra tassar, att kunna höra skillnad på sina vänners fotsteg en kilometer bort, att uppfatta världen i lukter och att bli kliad bakom öronen. Allt det hade hen glömt, för hen hade inte fått tillåtelse att göra sånt för människan.

När min vän insåg det behövde hen inte längre försöka hindra sig själv från att vara hund. Istället dumpade hen sin människa. Plötsligt var det mycket roligare att vara varulv, för oavsett om hen för stunden var hund eller människa till det yttre, så var hen alltid bara sig själv.

Det är väl ganska uppenbart vad drömmen handlar om: Förvirringen över vad som är vad. Om man är både hund och människa, men blir dels förtryckt för att folk har fördomar om varulvar, och dels förtryckt när man är i hundhamn för att man är underordnad i förhållande till människor, så är det verkligen inte lätt att stå för den man är. Fast än mer uppenbart är väl att det inte handlar om varulvar utan om transpersoner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Definitionen av en man måste mutera med äggstockarna

Alla foster är flickor från början, händer det att folk säger. Det de menar är att alla foster har möjligheten att utveckla kvinnliga eller manliga drag, men för att det ska bli en pojke måste det till testosteron, och dessutom måste kroppen ha möjlighet att ta upp det ordentligt. Jag har alltid tyckt att det är en spännande tanke: Alla har vi förutsättningar för att få en snopp eller snippa, pung eller blygdläppar.

Däremot har jag aldrig hört någonting och skillnaderna och likheterna mellan äggstockar och testiklar – förrän nu. Ett forskarlag har upptäckt att en enda gen är det som styr om äggstockarna ska fortsätta fungera som äggstockar eller utvecklas till testiklar i möss. I vuxna djur alltså, inte i foster. Om man slår ut funktionen hos genen FOXL2 så kommer en annan gen att ta över och få äggstocken att utvecklas till en testikel och producera mer testosteron. De tillverkar inga spermier, men ändå.

Detta gäller som sagt var möss, och det finns inget som säger att det skulle vara lika enkelt på människor. Ändå är tanken fascinerande. Inte bara ur en rent praktisk synvinkel – tänk så behändigt om det gick att få ens egna äggstockar att producera de hormoner man behöver – utan även ur ett mer filosofiskt perspektiv.

Ett ”kvinnligt” yttre är förhandsvalet för foster; det som kroppen utvecklar ifall den inte styrs in i en annan inriktning. Ett ”kvinnligt” inre är däremot till viss del beroende av en enda gen, som om testiklar är ett slags förhandsval när det gäller inre könsorgan. Äggstockar och testiklar är så intimt förknippade med könstillhörighet att svenska lagstiftare vill definiera en man som en person som saknar äggstockar och en kvinna som en person som saknar testiklar, och kräva kastrering av alla som ansöker om ändrad könstillhörighet.

Att offra sina äggstockar eller testiklar på ett rostfritt fat i operationssalen har länge varit det yttersta beviset för att man verkligen är en man eller kvinna, att man har lidit av transsexualism och nu är botad och frisk. Den bilden har lyfts fram av läkare och journalister, ivrigt påhejade av en liten grupp före detta transsexuella med inflytande – men den tiden då det sågs som det enda möjliga är förhoppningsvis snart förbi. Människor har olika behov även om de har samma diagnos – och det här gör det uppenbarligen ännu viktigare att diskutera kastreringskravet.

Skillnaden mellan äggstockar och testiklar är en enda gen. Könsbarriären är inte tjockare än så.

Läs mer: Matt Kailey på The Examiner, Telegraph, Times, Science Daily, ABC Science, PinkNews, Rapporten som pdf. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,