Tag Archives: män

I never will become the father of a son – Tvångskastrering och talibanvård

Jag drömde ju transvestitdrömmar inatt, men jag glömde nämna att när jag sedan vaknade var det med The Arks Father of a son i huvudet, med en lätt omgjord text. Istället för ”One day I will become the father of a son” sjöng jag ”I never will become the father of a son”. Det är ju det jag har gått med på. Papperen jag skrev under igår innebär att jag samtycker till att genomgå en operation då de plockar ut mina äggstockar.

Father of a son på youtube

För mig innebär det en lättnad: jag behöver den här behandlingen för att må bra. Samtidigt är jag förbannad på att staten lägger sig i på ett väldigt onödigt sätt. Jag har redan försökt att reda ut en del vanliga missförstånd runt hela kastreringstvånget:

Med allt detta sagt vill jag istället gå till botten med det egentliga problemet: Fördomar om kön. Våra fördomar. Dina, mina, de som sprids i media, de som snackas om i fikarummet, de som proklameras av forumtroll, de som sprids av staten, de som svävar runt som en tung, unken stank som ingen riktigt vet varifrån den kommer och som de flesta inte ens är medvetna om eftersom de aldrig har andats frisk luft.

Akademiska sjukhusets logga på sjukhusfasaden

Jag läser i Arawns blogg om två killar som har gått i utredning i Uppsala respektive Linköping, men som blivit stoppade av sina utredare när det började bli dags att skicka in papper till Rättsliga rådet – samma papper som jag skrev under igår, alltså. Som Arawn beskriver det:

”Motiveringen är att riktiga män har skägg och att dessa två män inte har skägg och därför inte kan vara män.”

Helt plötsligt känns det väldigt bittert att utredaren igår var väldigt imponerad av min skäggväxt. Jag har begåvats med den genetiska möjligheten att odla skägg, och jag trivs ganska bra med att ha skägg också. Det är inte alla som kan få så mycket skäggväxt, oavsett hormonbehandling, och det är inte heller alla som vill kunna det.

Det hela är ett lysande exempel på den dubbelmoral som tyvärr finns på många håll, även i transvården: Man ställer helt andra, högre krav på de som söker den vården än de krav man ställer på andra. Hur många kukfödda män i Sverige skulle finna sig i att man krävde att de odlade skägg för att de skulle räknas som män? Med risk för att bli lika påhoppad som Gudrun Schyman blev, men det låter som talibaneregimens könsapartheid.

Kastreringstvånget bygger inte på någon omsorg om barn till transsexuella, eller på omsorg om transsexuella. Tvärtom. Det bygger på en omsorg om fördomar om manlighet och kvinnlighet, om män och kvinnor. På så sätt är alla människor offer för transfobi. På så sätt är vi alla ansvariga, på så sätt är vi alla förövare – och på så sätt har vi alla någon slags möjlighet att göra något åt det. Till exempel att sluta prata om kön som om kuk eller fitta är allt som finns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pelle Svanslös, penisavund, pissoarstämning och pojkig passerbarhet

Idag har jag alltså skrivit under ansökan till rättsliga rådet om att få bli kastrerad. Idag har jag fått höra att mitt ansikte har förändrats oerhört mycket. Idag har utredaren sagt ”vad kul när man ser en sån skillnad” och syftat både på utseendet och på mitt mående, minst ett par tre gånger på drygt en halvtimme.

Idag har jag också gått på herrtoaletten på Akademiska sjukhuset för första gången. Den allra första gången jag kom dit och såg att toaletterna vid huvudentrén var könsuppdelade valde jag damernas, eftersom jag inte passerade och var extra livrädd just den dagen att få höra någon säga åt mig eller så. Senare upptäckte jag att det inte långt därifrån finns ”lösa” toaletter, såna där enskilda dörrar i en vanlig korridor, som inte är könsindelade, så efter det gick jag alltid på dem.

Idag däremot, när jag har vant mig vid att passera som man större delen av tiden, styrde jag självklart stegen mot herrarnas. Jag betedde mig som jag lärt mig: Att inte se någon i ansiktet, att röra mig snabbt och självsäkert och gå raka vägen till båsen. Eftersom jag brukar försöka utnyttja de okönade toaletterna när de finns, så det var nog första gången som jag gick på en herrtoalett efter att jag börjat passera som kille. Därför var det också första gången som jag kunde slappna av litegrann. Jag läste klottret på väggarna, och fascinerades av kombinationen avsaknad av teckningstalang och usla anatomikunskaper. De tecknade fittorna såg mest ut som reservoarpennor.

Tankarna vandrade och jag mindes det klotter som fyllde damernas på stadsbiblioteket i Falun innan de byggde om. Det grova språket som jag antar att tonårstjejer i Falun använde fick de diskreta ”Vill du se mig runka?” på den här herrtoaletten att blekna i jämförelse. När jag berättade för mitt ex att det stod ”Jag vill slicka ditt läckra rövhål inatt när du nyss har skitit” på tjejtoan så hävdade han att det kunde ingen tjej ha skrivit. Som alla vet är tjejer pryda. Typ.

Jag har ansökt om att bli kastrerad och få mitt juridiska kön ändrat till man. Jag har reclaimat min svans i Pelle Svanslös hemstad. Jag har gått på just den herrtoaletten jag inte vågade gå på den där vårdagen för två år sedan. Och precis som de gamla toalettdörrarna på stadsbiblioteket i Falun blev skrotade när de byggde om entrén, så skrotar jag delar av mitt gamla liv. De dörrarna borde ha bevarats för eftervärlden och räknats in i världsarvet på samma sätt som slagghögarna vid gruvan. Mina gamla dörrar var mest i vägen, däremot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min kropp är inte en social konstruktion – men ditt könsbyte är det

OBS! Det här inlägget är inte ett försök att förklara transsexualism generellt eller beskriva ”hur transsexuella känner sig”. Jag talar enbart för mig själv.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att passera som kille – tackolov. Varje gång jag fattar att det händer blir jag alldeles till mig. Felringningen där jag hade kunnat heta Jörgen. Då och då få höra ”han” eller ”herrn”. Och så, för en stund sedan, blev jag omnämnd som ”en ung man”.

Det är möjligt att jag om fem år kommer att vara så van vid att passera som kille att jag inte ens reflekterar över det längre, men än så länge är det något helt nytt och fantastiskt. För bara ett år sedan var jag väldigt fixerad vid att jag inte passerade som kille. Nuförtiden tänker jag knappt på det, annat än när jag faktiskt får bevis på det ena eller det andra. Vilket som egentligen kom först – att jag började passera som kille, eller att jag började slappna av – är nog omöjligt att säga. Helt klart är att det finns ett samband.

Så länge jag inte kände mig hemma i min kropp försökte jag få andras bekräftelse. Jag ville inte höra att jag var vacker, snygg, sexig, eller faktiskt ens manlig. Det enda jag ville höra var att folk utan att tänka efter kallade mig för ”han”. Jag vill fortfarande bli kallad för han – eller hen, det spelar ingen större roll för mig så länge det inte är hon – men jag bryter inte ihop om jag blir tjejad på samma sätt som jag gjorde förr. Det viktigaste är inte om jag passerar som kille, utan om jag klarar av att gå förbi en spegel utan att titta bort.

Alla de som säger att i ett perfekt jämställt och öppet samhälle skulle ingen ”vara tvungen” att förändra sin kropp, vad vet de? Naturligtvis är alla transsexuella olika, men jag skulle hellre säga att om vi hade haft ett perfekt samhälle så kanske folk skulle sluta hänga upp sig på att jag behöver förändra min kropp. Om vi hade haft ett perfekt samhälle så kanske folk skulle sluta utgå ifrån att jag ”opererar om mig” för att passa in i en mall. I själva verket är det – för mig – precis tvärtom.

För att få en kropp med platt bröstkorg, basröst, skäggväxt, kuk, mindre tydliga höfter, bredare axlar och mer synligt kroppshår – så måste jag passa in i en mall. Det var inte den skavande kvinnliga könsrollen som kom först, utan penisavundet och längtan efter en kropp med en massa egenskaper som jag sedan förstod kodades som manliga. Parallellt växte en insikt om att jag inte kunde vara tjej, för jag kände mig inte som tjej, identifierade mig inte som tjej och hade väldigt lite gemensamt med de tjejer, flickor, kvinnor och tanter jag mötte. Däremot tog det många år innan jag la ihop två och två och förstod att det kunde finnas ett samband mellan kroppen och identiteten. Jag visste ju inte att jag var kille. Det var jag inte heller, men jag håller på att bli det nu.

Jag skulle vilja säga att jag föddes med en själslig könlöshet, men med en inre bild av hur min kropp ska se ut för att jag ska må bra. Att sedan köna den idealkroppen som ”manlig” är en social konstruktion. Att sätta diagnosen ”Transsexualism” för att kunna ge mig den behandling jag behöver är en vårdadministrativ konstruktion, eftersom det behövs en medicinsk diagnos för att få behandling. Att säga att jag är ”född i fel kropp” är en semantisk konstruktion. Jag är inte född i fel kropp. Jag är inte ens född i fel kön. Jag är född med en kropp som har styrts av fel hormoner sedan fostertiden, som har orsakat att jag fötts med fel könsorgan och sedan har utvecklat fel egenskaper under den första puberteten. Men min kropp som sådan är inte fel.

Jag byter inte kön för att jag tar testosteron eller genomgår operationer. Det är inget könsbyte, för jag byter inte ut någon del av min identitet. Jag förändrar min kropp, och ju mer jag uppfattas som man desto mer vänjer jag mig vid att spela en manlig könsroll. Det egentliga könsbytet står däremot människor runtomkring mig för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Transpersonens och den sexuella läggningens tid är förbi”

Var och varannan gång jag har skrivit ett inlägg och klistrat in etiketten HBTQ på slutet, så klistrar jag också in homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet. Och sedan kommer det: transpersoner.

Ser ni skillnaden?

Homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet är sexuella läggningar, eller sexualiteter som Arawn tycker att de borde kallas. Att vara transperson handlar inte om sexualitet, utan om könsuttryck och könsidentitet. När folk säger transsexualitet och menar transsexualism är det inte heller en sexualitet utan en diagnos man ställer på personer som behöver en könskorrigering.

Hursomhelst så finns det en till skillnad, inbakad i själva formen på ordet:

  • Heterosexualitet är en egenskap. Heterosexuella är en grupp med det gemensamt att de har heterosexualitet.
  • Transpersoner däremot, är en grupp. Transperson är inte en egenskap. Transperson är en person med någon slags egenskap.

Varje gång jag skriver homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet så bekräftar jag att sexualiteten är en egenskap, inte en person. Det är en egenskap bland andra; inte hela ens identitet. Varje gång jag skriver transperson så bekräftar jag istället att det såkallat könsöverskridande tar över ens identitet.

Så jag kan skriva transidentitet istället, men då räknar jag bara de som själva har en identitet som trans-nånting. Man kan inte säga att någon har en transidentitet utan deras uttryckliga medgivande, även om de så har varit döda i 100 år och levde på den tiden då inget av de moderna orden som beskriver könsidentitet och könsuttryck existerade. Människor kan inte ha en transidentitet om de inte själva väljer att identifiera sig så. Man kan leva ett liv som räknas som könsöverskridande utan att någonsin ha hört ordet transperson, men för att ha en transidentitet måste man identifiera sig som det.

Så jag kan skriva transskap. Det är det bästa jag kan komma på, utöver det ganska klumpiga könsöverskridande identitet eller uttryck, men det är fortfarande inte helt perfekt. Som Arawn skriver:

”det är dags att vi gräver ned transpersonsbegreppet och börjar prata om individer med transerfarenheter eller transidentifierade personer. Vi måste komma ifrån att prata om könsöverskridande identitet och uttryck och istället prata om normer som reglerar alla människors möjlighet att själva definiera sitt kön och uttrycka det. Liksom många normpersoner – såsom vithyade individer eller personer som för tillfället har en full funktionalitet – är många cispersoner (personer som har ett linjärt kön) omedvetna om att de är cispersoner, att de har ett könsuttryck eller en könsidentitet.”

Är det något jag har lärt mig av de cispersoner jag känner så är det att de ofta har erfarenheter som på sätt och vis kan räknas som transerfarenheter, och på sätt och vis inte. Pojkflickan som passerade som pojke ibland, killen som fick bögrykte för att han spelade fiol och inte fotboll, kvinnan som får höra att hon ”inte är riktig kvinna” efter att ha opererat bort sin livmoder på grund av cancer och sjuksköterskan som ständigt får förklara att han inte är läkare utan just sjuksköterska har alla erfarenheter av könsnormer, men på olika sätt. En del cispersoner utgår ifrån sina egna erfarenheter när de försöker förstå transpersoners erfarenheter, och det kan bli helt fel – men det kan också bli ganska rätt.

Arawn pratar hellre om linjärt och ickelinjärt kön än om cispersoner och transpersoner, och det gillar jag. Man behöver inte ha en transidentitet för att ha transerfarenheter och man måste inte ha en cisidentitet för att ha ciserfarenheter. Det är förmodligen bara lite lättare för den som sorteras som onormal att se normen som den är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Varför måste transsexuella kastreras?

Jag lovade ju ett inlägg om skäl för att införa kastrering som krav för att få ändrad juridisk könstillhörighet, och bloggade om vilka personliga skäl någon kan ha för det. Sedan var jag tvungen att tänka efter hur jag skulle formulera mig så tydligt som möjligt.

Det är en otroligt stor skillnad mellan att fatta ett personligt beslut om vad det egentligen är man vill och behöver, och vad man anser bör gälla för alla transsexuella och intersexuella. Det är fullt möjligt att känna ett starkt behov av att genomgå en kastrerande operation utan att för den skull döma de som inte har samma behov, precis som det är fullt möjligt att inte behöva operationen men inte ha några som helst problem med att andra faktiskt gör det. Är det något folk lätt missar i debatten är det just det: Det är skillnad mellan det privata beslutet å ena sidan, och ens åsikter om vilka regler som bör gälla för alla å andra sidan. Man kan jämföra det med behovet av att skaffa barn: Att jag inte vill ha barn betyder inte att jag ser ner på människor som skaffar barn. Det finns inget krav på att jag måste yngla av mig för att bevisa att jag inte hatar barnfamiljer. Folk är olika, helt enkelt.

Med det sagt tänkte jag gå in på de argument som ibland läggs fram för att införa kastrering (eller för den delen för att behålla sterilisering, som det är idag) som ett krav för att ändra sitt juridiska kön. Det handlar alltså inte längre om vad enskilda personer vill, utan om vad samhället ska kräva av samtliga människor som ansöker om ändrad könstillhörighet. Det gäller både ungdomar och vuxna som genomgår en könskorrigering, och barn som fötts med intersexuella syndrom där den första läkarbedömningen av barnets könstillhörighet senare har visat sig stämma dåligt.

Lagen idag kräver alltså sterilisering (avsaknad av fortplantningsförmåga, tex. genom att skära av äggledare eller sädesledare), men det är tal om att kräva kastrering (avsaknad av äggstockar för att få ett juridiskt kön som man, och av testiklar för att folkbokföras som kvinna). Hursomhelst låter argumenten för båda ungefär likadant.

Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag

I utredningsrapporten till lagförslaget som lades fram 2007 berättar man till att börja med vad det är som ligger till grund för den ”gamla” lagen, som kräver sterilisering, när den infördes 1972:

”Kravet på att den som ansöker om fastställelse av könstillhörighet enligt könstillhörighetslagen skall ha blivit steriliserad eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga grundar sig enligt förarbetena på en vilja att förebygga att en transsexuell person efter fastställelse av den nya könstillhörigheten får egna barn, dvs. att den som officiellt har manligt kön blir mor och den som officiellt har kvinnligt kön blir far. Kravet på sterilisering är enligt förarbetena motiverat för att helt eliminera risken för den förvirring i släktskapsförhållandena som skulle uppstå om en transsexuell person som fått sin köns-registrering ändrad skulle få egna barn.” (SOU 2007:16 s. 170)

1972 var det alltså rädslan för gravida män som drev fram kravet på sterilitet, även om man inte trodde att det fanns någon större risk. Dels förutsatte man att de som genomgick en könskorrigering var heterosexuella i sin nya könsroll och levde monogamt med en cisperson, och dels var detta innan provrörsbefruktning blev möjligt:

”I förarbetena till könstillhörighetslagen betraktades frågan om den transsexuelles fertilitet som något perifer och teoretisk, efter-som man där antog att den transsexuelle inte skulle vilja inleda en relation som efter könstillhörighetsändringen var att betrakta som homosexuell, dvs. med någon av samma kön som den transsexuelle själv. Det har emellertid visat sig att det bland transsexuella, precis som bland befolkningen i övrigt, finns såväl hetero- som bi- och homosexuella. Det förekommer således, och är inte heller ovanligt, att en f.d. transsexuell lever tillsammans med en person som tillhör samma kön som han eller hon själv gör efter könstillhörighetsändringen.” (SOU 2007:16 s. 181)

En transsexuell kvinna förväntades alltså leva med en man, vilket betydde att ingen av dem hade något ägg som kunde befruktas, och en transsexuell man förväntades leva med en kvinna, vilket betydde att det inte fanns någon sperma med i leken. Ändå kände man sig tvungna att se till så att det inte skulle kunna vara möjligt. Detta är även något man bekymrar sig för år 2007:

”En farhåga skulle därför, som vi nämnde inledningsvis, kunna vara att en biologisk kvinna får sin könstillhörighet ändrad till man, inte genomgår könskorrigerande ingrepp, blir gravid och föder ett barn, eller tvärtom, att en person som är registrerad som kvinna i folk-bokföringen, blir far till ett barn” (SOU 2007:16 s. 182-183)

Då kommer frågan: Varför? Vad är det egentligen för skäl de som har skrivit lagförslaget anger för att införa kastreringstvång?

Det är lätt att gissa att de hänvisar till ”barnens bästa”, men det är faktiskt inte det de gör. Tvärtom slår de fast att den forskning som finns på barn till transsexuella föräldrar inte visar några såna skäl att förbjuda transsexuella att skaffa barn (s. 179). Eftersom de även föreslår att man ska tillåtas frysa ner ägg och spermier så har de inte mycket att invända mot transsexuella som föräldrar som sådana. Det de däremot framför som argument för att kräva av samtliga som ansöker om ändrat juridiskt kön att de saknar äggstockar eller testiklar är att det strider mot deras definition av vad en man respektive en kvinna är:

”Skälen till detta förslag är att vi anser att det är rimligt att kräva att en person som har manlig könstillhörighet inte har kvinnliga könskörtlar och tvärtom. Syftet är således inte i första hand att kräva ett ingrepp som gör patienten steril, även om det blir en konsekvens av ingreppet.” (SOU 2007:16 s. 183)

Där har vi det. En man är frånvaron av äggstockar; en kvinna är frånvaron av testiklar. Det är på denna värdering om vad kön är som lagförslaget från 2007 att införa ett krav på kastrering för transsexuella är grundat. Det är utifrån den bedömningen man vill kräva att den som ansöker om ändrad juridisk könstillhörighet också opererar ut äggstockar eller testiklar.

Sedan har olika remissinstanser och privatpersoner på nätet hört av sig med ganska många invändningar om just ”barnens bästa”, men det är svårt för dem att bevisa något då den enda forskning som finns på barn till transsexuella egentligen visar att det inte är någon skillnad mellan barn till transpersoner och barn till cispersoner. En del påpekar också de medicinska riskerna som finns med att behålla till exempel äggstockar och livmoder under långvarig testosteronbehandling, men det brukar mest vara en fundering och mer sällan framföras som argument för ett kastreringstvång.

Utöver det har en liten grupp transsexuella och f.d. transsexuella målat upp ett skräckscenario: Ifall någon får juridisk könskorrigering utan att genomgå kastrering så skulle det innebära att alla som behöver kastrering kommer att bli utan den behandlingen. Detta för de ibland fram i sina egna forum på nätet, för att utmåla ”transvestiterna” – alltså de som inte behöver en kastrering och könsorgansrekonstruktion utan till exempel ”bara” hormonbehandling och juridisk ändring, och för killar även bröstborttagning – som de ”riktiga transsexuellas” stora fiende. Det påståendet grundar sig naturligtvis på en falsk dikotomi; om du inte är med oss är du mot oss.

Korten blandas ofta ihop när man diskuterar vilka regler som egentligen ska gälla. För de oinsatta är det lätt att få för sig antingen att ”alla transsexuella vill göra operationen” eller ”ingen transsexuell vill göra operationen, men de blir tvingade till det”. För många som själva är berörda kan det vara svårt att hålla sina egna känslor utanför, och det är lätt hänt att jämställa sina egna behov med alla andras. Just det är å andra sidan något som absolut inte är unikt för transpersoner; många cispersoner jag har träffat försöker förstå ”vad transpersoner vill” utifrån sina egna behov. Som kirurgen jag träffade för några veckor sedan, när han antagligen började känna sig lite pressad:

”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”

Det enda det uttalandet egentligen säger någonting om, är hans egen upplevelse av sin könsidentitet som man – och hans uppfattning om vad andra som identifierar sig som man borde känna.

Jag tror att det märks ganska tydligt var jag själv står, även om jag försökte skriva det här inlägget så objektivt som möjligt. Jag är motståndare till kastreringskravet, och jag vill själv bli kastrerad. I mina ögon finns det ingen som helst motsättning mellan de två, eftersom det ena är min åsikt som transaktivist och det andra är min personliga upplevelse av vilken vård jag behöver. Vad jag gör och inte gör med mina äggstockar är något som rör mig och min läkare. Vad jag har och inte har innanför mina kalsonger är inget att ordna en folkomröstning om, och det är inget som klåfingriga politiker och byråkrater har med att göra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mysteriet med rädslan för gravida män nära en lösning

Nu fattar jag. Äntligen. Jag begriper plötsligt varför en del blir så otroligt upprörda och nästan skräckslagna av tanken på att det finns män som föder barn. Androtokofobi har varit ett stort mysterium, fram tills nu. Varför bryr sig folk så mycket om vad andra människor gör med sina kroppar? Varför tror de att de har rätt att ha en åsikt om och sätta sig till doms över – eller ”acceptera”transpersoner?

Gåtan närmar sig sin lösning, när jag ser en såndär typisk kommentar på Aftonbladet:

”Om det vore naturens mening att mannen skall sköta barnen så skulle han också föda dom”

Såklart. En person som man uppfattar som man till utseendet och rösten, som identifierar sig själv som man och som juridiskt sett är man också blir gravid och föder barn provocerar, just för att hans blotta existens är ett skavsår i könsmaktsordningen.

Eftersom nu män kan föda barn, så raseras massor av fördomar om vad en man och om vad manlighet är. Det är därför folk skyndar sig att säga att personer som Thomas Beatie och Scott Moore egentligen är kvinnor, för att skydda sina egna fördomar. För tänk om det vore så att män faktiskt kunde ta hand om barn.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bengt Westerberg är ju också feminist

Den 24 april ska jag vara med i ett panelsamtal på Feministiskt forum i Stockholm (pdf), om ”Att blogga mot normen”. När jag berättar det för pappa frågar han om jag ska fortsätta vara feminist. Jag hånskrattar en stund åt den dumma frågan; det är klart jag fortfarande är feminist även om jag lever som man – kanske snarare just därför. Då säger pappa:

”Ja, Bengt Westerberg är ju också feminist”

Bengt Westerberg?! Min pappa jämför mig med en folkpartist. Jag behöver kanske tänka över om jag inte börjar ligga alldeles för långt åt höger ibland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Buck Angel – Mannen med fitta i

Inatt drömde jag om Buck Angel, och det är tack vare intervjun med honom i senaste numret av QX (pdf). Jag blir faktiskt mer och mer imponerad av QX, som för några år sedan var homonormativitetens högborg, men som nu mer och mer börjar ta åt sig av kritiken och skriva om bland annat transpersoner ibland.

Men nu var det Buck Angel och inte QX jag drömde om, och därför var det inte ett dugg porrigt och sexigt alls. Vi satt och pratade i timmar om allt möjligt. Det är så det brukar vara när jag drömmer om honom. Han är visserligen porrstjärna – the man with a pussy – men det jag beundrar honom för är hans attityd och öppenhet. Jag älskar att läsa intervjuer med honom, och har honom som förebild när det gäller att försöka sluta fred med min kropp. Det finns inte så många öppna transkillar som är kända, och det finns ännu färre som pratar öppet om sitt egen kropp och sitt sexliv.

De flesta transpersoner som lever öppet brukar försöka undvika ämnet när de får frågor om sina könsorgan, och jag är inget undantag. Jag berättar i bloggen precis så mycket som jag anser att jag kan dela med mig av, men det gör det inte okej för random cisperson att maila mig på Qruiser och fråga om vilken kukstorlek och form jag tänker mig passar bäst för aktivt analsex och om jag isåfall tänker operera mig till en sådan, eller om jag kanske vill vara… eh… (det är här folk kommer på det politiskt inkorrekta i att säga ”kvinnan i förhållandet” om en passiv kille som råkar vara född i tjejkropp).

Buck Angel som cowboy

Foto: Buck Angel

Buck Angel har antagligen fått ännu mer övning i att lära sig att sätta gränser, eftersom han är porrstjärna. När han föreläste på Yale hade han fått ta emot hot innan, men han åkte dit ändå. En porrskådis – och dessutom en person vars kropp inte passar in i de könsnormer som finns – väckte transfobin och sexfobin hos vissa konservativa människor. Han även fått ta en del skit från transsexuella som tycker att han ger alla transpersoner dåligt rykte:

”Jag representerar inte någon, jag representerar bara mig själv, säger han bestämt. Det har inget att göra med transsexuella, och jag ser mig heller inte som transsexuell. Att vara transsexuell innebär för mig att vara i transiton, och det är jag inte längre. Jag är en man och lever mitt liv som en man. Jag har passerat den övergången. Jag har gått från A till B, jag är klar nu.

– Det jag gör är för alla som känner att de inte passar i något fack, och alla som känner ett utanförskap. Man måste få leva sitt liv och få identifiera sig som man själv vill. Jag dömer ingen, och ingen ska döma mig.”

Varenda transperson som lever öppet och gått ut offentligt har antagligen blivit anklagad för att sprida fördomar, för att man inte är representativ för precis alla transpersoner i hela världen. Den biten har jag själv kämpat med en del, och därför tänker jag på Buck Angel varje gång jag går ner mig i skuldkänslor över att vara en DÅRE: En Dålig Representant, en Dålig Regnbågsperson. En sådan som folk får fördomar av att lyssna på och prata med.

Egentligen skapas de fördomarna i folks huvuden oavsett vad man gör, och frågan är om det är värt det att ständigt försöka vara representativ och nyanserad och föredömlig och duktig för att man vet att vad man än gör så kommer det att tolkas utifrån ditten eller datten. Risken är att man förlorar sig själv på köpet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Eva Sternberg är livsfarlig för källkritiken

”I förra veckan gick Anna Carlsson upp med en doktorsavhandling på högskolan i Malmö. Anna Carlsson har vetenskapligt bevisat att barn under ett år, har råkat illa ut under de senaste tre åren i Sverige. Olyckfallsfrekvensen bland dessa barn har ökat med mer än trettio procent! Bland äldre barn har olycksfallsfrekvensen i stället gått ner.
Varför ökar olyckorna för barn under ett år?
Varför bara i Sverige?
Alla inom barnsjukvården vet.
Men det är bara jag som törs säga som det är.”

Det är så den börjar, Eva Sternbergs debattartikel i Expressen om varför pappor är farliga för barn. Jag bloggade om den för några dagar sedan, och jag var väl knappast den enda som var kritisk, minst sagt.

Sternberg hävdar att män ”har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt”, och därför kan inte män ta hand om barn. Namedroppandet av Anna Carlsson är bara början på en lång agitation mot pappor. Det intressanta är att Sternberg är väldigt medveten om att det inte finns särskilt mycket forskning som styrker hennes tes, och det är precis det hon spelar på:

Eftersom ingen forskare vågar ta reda på sanningen, frågade jag Folkhälsoinstitutet om jag själv fick göra en sådan undersökning. En sur gubbe svarade:
”Det är oetiskt att ifrågasätta mäns kapacitet att ta hand om barn.”
Hur många fler barn måste komma till skada på grund av detta tabu?”

Tyvärr var det lätt att tolka debattartikeln som att Anna Carlsson skulle hålla med Sternberg, men när jag skummade igenom hennes avhandling hittade jag ingenting som lät som det Sternberg försökte bevisa. Nu har Anna Carlsson själv svarat Eva Sternberg, och hon är antagligen inte så glad över att få sin forskning utnyttjad för obskyra politiska syften:

”Jag har inte över huvud taget jämfört mammor och pappors förutsättningar för att värna om barnens bästa. Det känns väldigt olyckligt att sammankopplas med resonemang som jag inte på något sätt står bakom. Tvärtom tar jag helt avstånd från Eva Sternbergs hypotes. Detta var såväl Expressen som Eva Sternberg informerade om redan när hennes olyckliga artikel publicerades. I dag har hon bett mig om ursäkt.”

Vad lär vi oss av detta? Att källkritik är viktigt – och att Eva Sternberg och andra biologister och antifeminister borde låta bli att hänvisa till forskare som lever och bor i Sverige om de inte är säkra på att det är forskare som är lika övertygade som de själva. Det är ju lite pinsamt att bli uppläxad av just den personen man försöker utnyttja för att ge sken av vetenskaplighet.

Om nu Eva Sternberg saknar forskning som bevisar hennes teser om att män är livsfarliga för barn, så kanske hon ska fråga sig varför. På riktigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Det ända en feminist behöver är en penis för att bli en normal människa”

Sent igårkväll dök det upp en såndär rolig kommentar i ett gammalt blogginlägg om fördomar mot feminister. ”Björn” skrev:

”det ända (!) en feminist behöver är en penis för att bli en normal människa”

Det gjorde mig förvirrad, så jag svarade:

”Nu skrämmer du mig. Menar du att jag är normal? Eller behöver jag en till?”

Banarnia Bananas Baker förklarade lugnande:

”Om du skaffar två blir du dubbelt så normal. Och det motsatta vad gäller dubbla uppsättningar fittor och fyra bröst.”

Jag förstod fortfarande inte, så jag var tvungen att fråga:

”Blir man fyrdubbelt normal med två kukar och två fittor?”

Jag är inte så bra på det där med att förstå normalitet, tydligen. Men som min idol sa igår:

”normality is for… err.. normal.. people”

Jag behöver alltså egentligen inte oroa mig för att inte förstå normalitet. Det kan jag överlåta åt de som faktiskt ägnar sig åt sånt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det finns inget generande över min hårväxt

Flottigt hår. Finnar målade över hela ansiktet. Nervöst kroppsspråk. Folktandvårdens väntrum en onsdagsförmiddag tar inte fram det bästa hos mig. Det är då hon säger det. Vi sitter och pratar om tandläkare, eller om högskolan, eller om vad det nu är, när min ledsagare plötsligt säger:

– Vad mycket skäggväxt du har fått!

Jag tar det som en komplimang, och blir generad och smickrad. Hon säger att jag har mer ansiktshår än hennes bror, som är jämngammal med mig. Han kan bara få litegrann under hakan om han låter det vara, så om jag låter det här växa kan jag nog få till ett ordentligt skägg. Det har gått kanske sjutton dagar sedan jag rakade mig sist, och det börjar synas.

Immanuel i profil med luden haka

Hon jämför mig med sin bror. Tidigare när folk har försökt jämföra min skäggväxt med någon annans, så har de alltid jämfört mig med en kvinna: Sig själva, sin mamma, gamla tanter med hårstrån på hakan, butchflator. Det här är ett steg i rätt riktning, men samtidigt blir jag frustrerad över skillnaden.

Jag minns hur omåttligt less jag blev på en sminkförsäljare i London för mindre än ett år sedan. Jag stod i en galleria och väntade på mamma, när det dök upp en människa som ville att jag skulle prova en hudkräm med äkta saltvatten i. Jag var så nära att fråga om det finns förfalskat saltvatten, men ignorerade henom istället. Då försökte hen närma sig mig genom att ge vänskapliga råd om hur jag skulle bli av med min mustasch. Hen hade också såna problem, men hen visste hur man skulle behandla huden efter epileringen och hur man skulle sminka sig och allt sånt. Det var självklart för henom att min mustasch var generande hårväxt.

Nu visste ju inte den människan jag mötte i London att jag var kille, men även de som har vetat om att jag är transsexuell har försökt att relatera till mitt ansiktshår genom att jämföra det med sina egna små mustascher och hakstrån. Jag har fått veta mer om hemligheterna med blekning, vaxning, epilering och översminkning från fittfödda tjejer än från transtjejer, tror jag. Och så, idag, har mitt skägg IRL äntligen blivit uppgraderat till skägg, och inte nedvärderat som generande hårväxt. Det finns inget generande i mitt ansikte, mer än möjligen de ord som ibland ramlar ur min mun.

Det är märkligt att hela den evighetslånga såkallade diskussionen om kvinnors rakade armhålor aldrig verkar ha nått deras ansikten. Med tanke på hur många mustascher som bleks och vaxas, hur många hakstrån som rycks bort med pincett, och hur många liter smink som säljs för att täcka över skuggorna, så är det konstigt att idealet inte ifrågasätts mer. Kanske har det något att göra med att de kvinnor med minst chans att få synligt ansiktshår är unga, vita, ljushåriga och fittfödda.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vilka kvinnor är alla kvinnor?

Män, män, män. Jag har såna problem med mitt manliga ego att jag inte kan låta bli att tafsa på mansrollen ens på internationella kvinnodagen. Det är svårt för mig att skriva om kvinnor, till stor del för att det redan har skrivits så mycket bra. Till exempel har flera reagerat på ett märkligt utspel på Twitter där Nya Moderaterna grattar alla kvinnor:

”Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen.”

Alliansfritt Sverige, HBT-sossen, Hanna Fridén, Martin Moberg, Karibien och framförallt Lisa Förare Winbladh sågar idén med gratulationer. Det måste jag säga att jag också gör. Grattis till vad? Jag kan räkna upp en massa framgångar för jämställdheten som skett under de hundra åren som gått sedan Internationella kvinnodagen instiftades 1910, men för att inte genera Moderaterna så kanske jag borde låta bli att nämna alla de förslag som Gamla Moderaterna har motarbetat.

Men det är så lätt att tänka sig kvinnor som en enhetlig grupp, av någon anledning. Kvinnor förväntas ha kroppar som fungerar som… tja, som kvinnokroppar. Som funktionella kvinnokroppar: gåendes, tvåbenta, tvåarmade, seende, hörande, normalstörda och allt det där – och fittfödda. Jag tycker att alla borde läsa Amanda Briheds tolkning av ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, Lukas Romsons genomgång av könsmaktsordningen i HBT-världen, Livet rullar vidare om tillgängligheten på kvinnojourer och möteslokaler – men framförallt Liten Saks inlägg:

”Hur ska jag orka kämpa för kvinnors rätt i samhället då jag först måste kämpa för att övertala rörelsen att jag borde få vara en del av den. Att jag trots att jag är hörselskadad kan uppfattas ha ett kön, ha ett intresse av att förändra förutsättningar för andra som uppfattas leva i samma kön. Jag kan faktiskt vara intresserad av att gå på möten, seminarium eller diskussioner. Men, vilken vikt anses mina åsikter vara när jag inte ens får höra andras åsikter. Inte kan vara delaktig då personer med en funktionsnedsättning stängs ute.

Diskussionen om personer med funktionsnedsättnings engagemang i olika slags föreningar brukar hamna i att man skall ta till de funktionshindrades (inte mitt ordval) erfarenheter.

Det är fel ingång enligt mig, det är min förbannade rättighet att få vara med. Jag ska få tillföra lika mycket och lika lite som vem som helst annars.

Ha en trevlig kvinnodag, själv ska jag jobba och mumla om intersektionalitet för döva öron.”

Definitionen av vad en kvinna respektive en man är fastnar tyvärr fortfarande så lätt i ett fullkomligt avkönande av personer med olika funktionsnedsättningar – och ja, jag räknar transsexualism och intersexuella tillstånd dit. Det finns ju idag tre kön enligt många offentliga toaletter: Män, kvinnor och rullstolsburna. Det är också till den såkallade handikapptoan som transpersoner ibland blir hänvisade när normen pinkar revir. Transpersoner av olika slag – transsexuella, transvestiter, intergenders, intersexuella, transgenderister och så vidare – måste, precis som personer med funktionsnedsättningar, ibland slåss för att övertyga andra feminister om att deras erfarenheter också räknas; att deras rättigheter också måste vara en del av den feministiska rörelsen.

När jag kommit såhär långt upptäcker jag att jag skrivit de, och inte vi, trots att jag själv är både transperson och funkis. Jag är bara inte kvinna. Ibland kan det vara tillräckligt svårt att förklara bara det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Män är djur, kvinnor är vackra, transpersoner är människor

Män är förtryckta av sin könsroll, typiska våldsoffer i krogmiljön och extremt överrepresenterade bland missbrukare.

Män är bättre än kvinnor på att parkera, generellt jävligt bra i sängen, duktigast, ofta starkast och potentiella gudar.

Män är sårbara, aldrig impotenta, luddproducenter, som datorer eller som tändstickor.

Män är förbrukningsvara i samhället, misstänkta för inblandning i terrordåden i bombay förra året, organiserade och egentligen här för att infiltrera sverige, dåliga på frukt och grönt och nu häktade misstänkta för kvacksalveri.

Män är djur. Män är svin. Män är från Mars. Män är män.

***

Kvinnor är människor, en särskilt utsatt grupp vid människosmuggling och utsatta för systematisk diskriminering.

Kvinnor är vackrast i världen, otroliga varelser som kan uppleva så mycket sorg och smärta och ändå ha styrka att resa sig upp ur askan som fågeln fenix, minst lika kompetenta som män, inte dumma i huvudet och det bästa som finns.

Kvinnor är annorlunda, osynliga i Carl Bildts liv, bättre på att utföra enklare arbete och rutinarbete, värdelösa enligt islamisk lära och blygare än pojkar/män.

Kvinnor är ett stort problem, ett samhällsproblem, fula, tråkiga och alltid ska de städa.

Kvinnor är vackra. Kvinnor är offer. Kvinnor är olika. Kvinnor är onda. Kvinnor är från Venus.

***

Transpersoner är människor, konstiga, välkomna att delta i demonstrationståget, väl medvetna, människor som lever som transvestiter, också så många fler än de transsexuella ungdomarna, inte samma sak som transsexuella, också en komplex fråga, inte ett grundläggande problem för ett jämlikt samhälle, farliga och förnekade grundläggande mänskliga rättigheter.

***

Transsexuella är olika, äckliga, oense om transsexualism ska vara kvar som sjukdom eller inte, det obekväma fenomenet som motbevisar deras hemmasnickrade teser om att könet bara är en social [konstruktion], inte psykiskt, något slags mellanting, [inte] sämre föräldrar än någon annan, en av genusfeministernas främsta fiender, förmodligen heterosexuella, deprimerade, i regel omåttligt begåvade när det kommer till att tänka utanför givna normer och ramar, naturligtvis olika och psykiskt störda.

***

Transvestiter är också med på ett hörn, äckliga, äckliga, äckliga, ute och gör stan när de bli överfallna av två personer, heterosexuella, som jag förklarat tidigare personer som har ett behov av att från och till byta om till det motsatta könet och gå in i den könsrollen, bögar, heterosexuella, oftast nöjda med sitt biologiska kön, homosexuella, personer som tycker om att klä sig i det andra könets kläder, personer som tycker om att klä sig i det andra könets, homosexuella, något som de flesta associerar till dragqueens och därmed förknippar med något lätt löjeväckande, en manifestation av det materiella i hur vi skapar våra identiteter, ofta spektakulära men på sitt eget sätt vackra, inte fetischister, en utsatt grupp i samhället som möts av misstro och fördomar, ingen cancersvulst, mer accepterade på ett sätt då asien har en kultur som genomsyras av könsöverskridande i många olika former, homosexuella, ej av denna värld, häftiga tycker jag, ute för tillfället, inte som emily howard, samma sak, lite som sagt annorlunda, inte transvestiter för att de blir sexuellt upphetsade av kvinnokläder, väldigt rörande och inte ovanliga vid sufiska helgedomar.

***

En liten snabb sammanställning av vad Blogipedia snappat upp om de olika orden; alltså vad svenska bloggar skriver om dem. Naturligtvis är det många av formuleringarna som är totalt lösryckta ur sitt sammanhang, men det är ändå talande. Om Internationella kvinnodagen har spelat ut sin roll så tror jag att folk nöjer sig med alldeles för lite.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En man är mer än ett livsuppehållande system för sin penis

Igårkväll kom jag på att jag borde se hela den där Könskriget-dokumentären från 2005, så jag letade upp de två avsnitten på youtube och satte mig att kolla. Tidigare har jag bara sett småsnuttar, och inte orkat med allt. Jag visste att det var en hårt vinklad berättelse, mer retuscherad än en hollywoodkändis. Jag visste att jag skulle få höra ”Män är djur”. Jag visste att det skulle vara detta som ledde till att många människor idag tror att feminism är något som är detsamma som manshat, och att det är antifeministernas käpphäst som förr eller senare alltid dyker upp när någon yttrar sig om könsroller, genus, relationsvåld, könsdiskriminering, sexuella övergrepp eller vad som helst inom jämställdhet.

Jag undrar hur många av de som skriker om kvinnor som kallar män för djur egentligen har sett hela det tre minuter långa klippet där ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt till slut säger ”Män är djur”. Det är Evin Rubar som intervjuar von Wachenfeldt och försöker ställa henne mot väggen. Anledningen? I ROKS tidning skriver man om SCUM-manifestet. SCUM står för Society for Cutting Up Men och boken skrevs av Valerie Solanas 1968. Många olika tidningar skrev om SCUM-manifestet när det släpptes i svensk översättning, men det är såklart ROKS som man ställer mot väggen och försöker pressa fram en koppling.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=pBtKxYKQI_8]

Intervjun på Youtube

”- Och såhär upplever vi… om vi tittar på sambandet som finns i hela vårt samhälle idag, med all sexistisk reklam, så går det ju igen, och då är det ju precis så som hon skriver där. Så framställs män, och det är ju det här som hela tiden fortsätter, historiskt, om män… Om män ska ha den bilden. Det är ju vad män får med sig. Det är ju precis det som vi menar med utbildning, för det här kan ju få den yttersta konsekvensen att män känner att de har fullständig makt och kontroll.

– Och du tycker att det är okej att ni hyllar en bok som säger att manlighet är en bristsjukdom och att mannen är en biologisk olycka?

– Fast jag vill inte kommentera det. Liksom, det här är ju en insändare i tidningen. Jag vill inte gå ut och kommentera och prata för hela rörelsen att den står under. Förstår du?

– Men i eran tidning så hyllar ni det här manifestet som säger att män är djur, och maskiner, och vandrande dildos.

– Ja.

– Står du för det?

– Ja, det står jag för.

– Män är djur?

– Män är djur. (paus) Tycker inte du? Tycker inte du det?”

Det var där som människor i Sverige började säga ”jag är inte feminist, men” i allt större utsträckning. Det är efter detta som jag mött allt fler människor som säger att de strävar efter jämställdhet och inte feminism, eftersom feminism är att vilja ge all makt åt kvinnor. Det är efter det som jag fått höra att feminister hatar transpersoner, och att jag därför antingen ljuger om att jag är feminist eller att jag ljuger om att jag är transperson. Märkligt nog har jag upplevt extremt lite personligt hat från feminister, men desto mer från antifeminister.

Håller jag med om det hon säger här? Svar: ja – under vissa förutsättningar. Ireen von Wachenfeldt säger ”så framställs män”, och med den utgångspunkten kan jag hålla med.

Män framställs i mainstreammedia som maskiner, som vandrande dildos, som en biologisk olycka, och manligheten framställs som en bristsjukdom. Det betyder inte att män ÄR maskiner, dildos, olyckor och bristsjukdomar – däremot är det till stor del så män har beskrivits i samhället. Män har klappats på huvudet av könsmaktsordningen och fått veta att de är omöjliga att uppfostra. Män fortsätter att tvinga till sig ”sex”, kissa på ringen och glömma vilken klass deras barn går i, så länge de matas med bilden av sig själva som hopplösa och så länge kvinnor fortsätter matas med bilden av mannen som hopplös.

Män är djur. Det kommer vi inte undan. Precis som kvinnor är djur, och alla människor av alla kön är det. Men om man ska anklaga någon för att sprida en snedvriden, negativ bild av män så är det det snarare könsmaktsordningen som borde ställas till svars. Jag minns en vän i gymnasiet som citerade: ”En man är bara ett livsuppehållande system för sin penis”. Jag vet inte vem hon citerade, men jag tycker tyvärr fortfarande att det stämmer.

Jag har kämpat i snart 30 år för att få leva med den kropp jag behöver ha för att känna mig hel – en kropp som uppfattas som manlig – men jag ställer inte upp på att vara ett bihang till min kuk. Det är just därför jag är feminist.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Internationella kvinnodagen handlar inte om kvinnor

Imorgon smäller det. Imorgon är det internationella kvinnodagen, och dagen till ära deltar jag i en bloggstafett. Imorgon är den dag på året då det diskuteras jämställdhet och genus överallt, det släpps nya rapporter som visar hur dåligt och hur bra det är i Sverige och i resten av världen, och det skrivs i tidningar och i bloggar, mest hejarop och en del burop. Det är så det brukar vara. En dag om året.

Jag är alltid tveksam till hur jag egentligen känner. Borde jag låta internationella kvinnodagen vara ifred, och vara en dag då man pratar om det förtryck som faktiskt drabbar just kvinnor, eller borde jag kidnappa dagen, göra den till min egen och tolka den utifrån vad som faktiskt är relevant för mig?

Jag är inte kvinna. Jag har nog aldrig haft en kvinnlig könsidentitet, även om det fortfarande står så i folkbokföringen. Jag har aldrig levt i ett förhållande som jag har definierat som heterosexuellt – vad nu det betyder – även om det är vad andra kallat dem. Jag har aldrig blivit kallad för hora ansikte mot ansikte, även om jag har fått det inristat i mitt skåp i gymnasiet. Jag har aldrig blivit gravid, även om jag många gånger har varit livrädd för att så var fallet och en gång tagit dagen-efter-piller. Jag har aldrig gjort en abort, och jag har aldrig fött barn. Jag har aldrig blivit diskriminerad på arbetsplatsen som kvinna, eftersom jag knappt haft ett enda jobb i hela mitt tjugonioåriga liv. Jag har aldrig förväntats ta huvudansvaret för barnen jag inte har, även om jag förväntats ta huvudansvaret för min dåvarande sambo och ta över där hans mamma slutade dadda honom. Jag har aldrig varit en ensamstående mamma. Jag har aldrig tagit betalt för sex. Jag har aldrig varit rädd när jag är ute sent på kvällen. Jag har aldrig känt mig som något annat än en barbiedocka i klänning. Jag har aldrig levt i lesbiska kretsar och har ingen aning om hur tjejer fungerar i grupp. Jag har aldrig blivit bemött med rådet att bita ihop och ta det som en man, utan tvärtom har mina psykiska problem förklarats med att jag har svårt att acceptera min kvinnlighet och min heterosexualitet.

Däremot har jag äggstockar, fast de håller på att sluta fungera nu. Jag har XX-kromosomer och fortfarande kvar ett av mina tjejnamn juridiskt. Jag har erfarenhet av att bli tvingad att ha syslöjd i högstadiet fast det var tänkt att vi skulle få välja, bara för att det var så få som ville ha syslöjd att vår klassföreståndare bestämde att ”killarna” skulle få förtur till träslöjden. Jag har tagit cellprov från livmodertappen, jag har producerat bröstmjölk, jag har haft mens och bröst som hängde ner till naveln. Jag har burit pushupbehåar i storlek 80F. Det gör mig inte till kvinna.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att rada upp saker som inte gör mig till kvinna, men som gör att jag är feminist.

Det faktum att jag inte är betrodd att bestämma själv över min kropp och min reproduktion är en sån sak: Lagen som den ser ut idag kräver att jag saknar fortplantningsförmåga, medan den lag som kanske går igenom kräver att jag genomgår en kastrering. Mina äggstockar i utbyte mot ett manligt personnummer.

Det faktum att jag inte heller får gifta mig, med mindre att jag isåfall måste skilja mig inom ett år är också en sån sak. Visst är könsneutrala äktenskap införda i Sverige, men man måste fortfarande vara ogift för att få fastställelse av könstillhörighet.

Det faktum att personangrepp är mer eller mindre rutin så fort man diskuterar transpolitik, är också en sån sak. Det är så otroligt enkelt att manifestera sin icke-acceptans genom att konsekvent använda fel namn och pronomen om en person, fast man vet att det inte uppskattas, och komma med ”sanningar” om vad kön egentligen ”är”. På samma sätt som någon som uppfattas som kvinna effektivt sätts på plats genom att säga att hon är ful, sätts en transperson på plats med att hen inte är ”trovärdig” som man eller kvinna. Som om det är relevant i sammanhanget.

Det faktum att vad transpersoner gör med sina liv och sina kroppar görs till en allmän angelägenhet som människor anser sig ha rätt att ha åsikter om fast de inte vet ett dugg, är också en sån sak. Det tog många år innan könsöverskridande omfattades av lagarna mot diskriminering och hatbrott, och lagen om hets mot folkgrupp omfattar fortfarande inte transpersoner.

Allt det här är såna saker som feminister har fått höra i evigheter och slagits för, fast oftast ur andra perspektiv. Jag vet att det finns radikalfeminister som är transfober, och jag vet att det finns kanske framförallt en del transsexuella som verkligen avskyr all feminism eftersom de mött just de transfoba radikalfeministerna. Det de glömmer är att radikalfeminism är en så liten gruppering att de absolut inte är representativa för feminismer i stort, och att utan feminism så skulle transpersoner fortfarande vara kvar i mitten av 1800-talet.

Mina könsorgan gör mig inte till feminist, och inte heller min könsidentitet, men däremot det faktum att jag ständigt är på kollisionskurs med könsnormerna. Internationella kvinnodagen handlar i mina ögon inte om kvinnor, utan om människor av alla möjliga olika kön.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett skavsår i samhällets könsorgan – Tankar inför kvinnodagen

Det är oundvikligt. På måndag kommer den där dagen igen. Dagen jag aldrig vet hur jag ska förhålla mig till. Åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

Å ena sidan borde det vara en dag som jag älskar; den dag om året då det flödar genusmedvetenhet överallt. Som någon slags jämställdhetens valrörelse då alla försöker överträffa varandra. Å andra sidan borde det vara en dag som jag inte känner mig helt bekväm med; den dag då folk pratar om kvinnor kvinnor kvinnor, och då risken att bli felkönad och intvingad i ett falskt systerskap är större än annars. Jag tror att jag känner både och.

På åttonde mars ifjol stannade jag hemma.

På åttonde mars för två år sedan stack någon en röd ros i min hand när jag skyndade genom stan. Det var något kvinnoförbund som delade ut röda rosor – till personer de uppfattade som kvinnor? Eller till alla som kom förbi? Jag vet inte, jag hann inte fråga. Jag var på väg till stationen för att möta en person som skulle göra ett projekt om transsexualism.

På åttonde mars för tre år sedan satt jag med ångesten upptryckt i den hårt lindade bröstkorgen, mascaramustasch och en skjorta i King Kongs storlek, på en tillställning för ”kvinnor, män och barn”. Jag räknade mig som barn, eftersom jag var prepubertal.

På åttonde mars för sju år sedan gick jag i ett demonstrationståg med plakatet ”Avskaffa könen!”. Året därinnan hade jag gått med i demonstrationen för första gången, trots att jag var livrädd och trots att jag inte kände någon.

Åren däremellan – 2004, 2005, 2006 – minns jag inte riktigt. Jag tror att jag satt hemma och försökte bestämma mig för vad jag överhuvudtaget kände.

En dag om året blir könsskaven påträngande och påtaglig. En dag om året som påminner om att vi inte lever i en jämställd värld, men också en dag då det känns extra knepigt att vara transkille. Jag vill inte bli tjejad och girlpowrad, men jag vill inte heller höra att det är fint att killar ställer upp. Som om det är någon slags välgörenhet man ägnar sig åt om man är man och feminist.

Jag vet inte hur det är att känna sig som tjej. Jag vet faktiskt ärligt talat inte heller hur det är att känna sig som kille heller, det är mest något jag säger. Jag vet inte hur det är att ha en kvinnlig könsidentitet, och jag vet inte hur det är att vara kukfödd. Däremot vet jag hur det är att bli bemött som tjej, och numera tror jag mig veta mer och mer hur det är att bli bemött som kille. Glappet däremellan – genusvacuumet – är både större och mindre än jag räknat med. När jag ser skillnaden blir jag förbannad.

Jag är inte feminist för att jag är fittfödd. Jag är inte feminist för att jag har ”kvinnliga erfarenheter”. Jag är inte feminist för att jag vill vara en modern man. Jag är inte feminist för att jag är transperson. Men jag är feminist för att jag har könsskav – och för att jag är ett skavsår i samhällets könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Manlighets är en tvångshandling

DN har startat en artikelserie där de tar upp ett väldigt angeläget ämne: Depressioner hos män. Inte depressioner i allmänhet, och inte depressioner hos kvinnor. Männen har fått ett kön, och det är ofta svårt för vårdpersonalen att se det. Män med psykiska problem pratar kanske om att de har ont i kroppen, eller så dövar de ångesten med olika droger, och en del tar till våld. Däremot är det svårt att få män att prata om sina känslor, och läkarna anpassar sitt bemötande efter det:

”Det verkar alltså vara så att läkaren sällan fördjupar samtalet med en man. Läkaren är mer benägen att acceptera förklaringen om ryggsmärtor och andra fysiska symtom hos en man än hos en kvinna”

Egentligen är det inget nytt: Det finns vad jag vet redan forskning som visar att kvinnors fysiska besvär lättare avfärdas som psykiskt betingade, både av de själva och av omgivningen. Att mäns psykiska besvär lättare avfärdas som fysiska låter lika rimligt. Fast nu är det ju sällan så att man säger att man avfärdar något symtom som fysiskt, som kroppsligt. Det anses av en del människor vara finare att ha fysiska problem än att ha psykiska, och för en del är det nästan en förolämpning att bli ”misstänkt” för att vara psykiskt sjuk när de söker för något symtom i kroppen.

Jag tror att man måste komma ihåg det när man pratar om varför män med psykiska problem blir borttappade: Fysisk sjukdom är mindre stigmatiserat än psykisk sjukdom, generellt sett. Det handlar om en ovana från vårdens sida att se mäns problem som psykiska, javisst, men det handlar också om mansrollen. Det handlar om att pojkar uppfostrats till att bita ihop och inte klaga, och till att inte prata om känslor. Det handlar om ett förakt för svaghet, och om att dra förhastade slutsatser. Det handlar om att upprepa ett destruktivt beteende som anses ingå i ens könsroll, som en tvångshandling.

Hur ska en vuxen man som aldrig har fått träna sig i att uttrycka vad han känner kunna förklara för en stressad AT-läkare på vårdcentralen att han har ont i själen? Hur ska en tonårskille som har fullt upp med att spela tuff och oberörd kunna öppna sig för skolkuratorn, eller ens våga gå dit? Hur ska en människa som har fått lära sig att förakta svaghet, eller åtminstone förakta all svaghet i sig själv, kunna erkänna sina svagare sidor? Och hur ska en människa kunna bli stark om hen inte ens kan se sina svagheter?

Jag tror inte att det är en slump att fjolla kan betyda både feminin man/bög och dåre. Jag tror inte heller att det är en slump att påhoppen på HBT-personer fortfarande spelar på bilden av bögar som både omanliga och psykiskt instabila, samtidigt. Därför tror jag inte heller att det är en slump att det är i queera kretsar som psykradikalismen frodas. Jag kanske är omanlig, men jag är hellre hel som människa än inklämd i en mansroll som skaver.

***

OBS! Om du tänker säga att det är ”feministernas fel” eller liknande, så kan du lika gärna surfa vidare till någon annan blogg. Jag har redan tagit den diskussionen massor av gånger och har inget behov av att upprepa mig.

Tips: En ny avhandling om just depression och könsskillnader.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Allt du inte visste att du inte visste om trans – begreppet HBT

Som en del i min lilla bloggkampanj Allt du inte visste att du inte visste om trans har jag gått igenom vad som egentligen skrivs om transpersoner och transfrågor rent allmänt. Jag har tittat på vad svenska bloggar har skrivit om trans den senaste veckan, och med hjälp av Knuff och Google Bloggsök försökt få någon slags bild. Sökorden jag använt har varit transsexuell, transvestit, transgender, intergender, intersex, transperson, transa, könsbyte och könskorrigering, och jag tänkte presentera resultatet efter olika teman.

Till att börja med har vi den gruppen där man egentligen pratar om HBT-personer i allmänhet, men nämner något av transorden specifikt – ibland kanske utan att veta vad man egentligen syftar på. Under den senaste veckan har jag hittat fem sådana bloggar:

”When he was running for office in Chicago and wanted strong support from the LGBT (lesbian, gay, bisexual and transgender) community, he made it clear he supported full equality”

”I Stockholm finns en fritidsgård för homo-, bisexuella och transpersoner i åldrarna 13 – 20 år som heter Egalia”

”Under utbildningen fick jag bland annat veta att bara hälften av alla hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner) är öppna med sin läggning på jobbet”

”Hur många av er som läser bloggen är homosexuella, bisexuella, transsexuella eller av annan sexuell minoritet?”

”Idag planerar jag att jobba med att marknadsföra mitt alldeles nya bokprojekt som är tänkt att bli en bok fylld av självbiografiska berättelser om hur det är att som homo, bi- eller transsexuell känna sig trängd utav HBT-normen”

De två första exemplen är antagligen ganska bra formuleringar, förutsatt att det faktiskt handlar om homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket jag i alla fall vet är fallet när det gäller Egalia. Det händer ofta att människor säger HBT fast de egentligen bara menar homosexuella, eller möjligen homosexuella och bisexuella. Transpersonerna blir representerade i ord, men inte i handling.

Däremot är det tredje och fjärde exemplet inte så bra: Det är ingen läggning att vara transperson. Transskap handlar om könsidentitet och/eller könsuttryck. En heterosexuell manlig transvestit som inte vågar berätta på jobbet att han tycker om att bära klänning, men som är gift med en kvinna och berättar öppet om henne och kanske tillochmed förklarat någon gång att han inte är attraherad av andra män, är alltså öppen med sin läggning (heterosexuell) men inte med sitt könsuttryck (transvestit).

HBT: Homosexuella, bisexuella, transpersoner

Det händer också – väldigt ofta – att folk läser HBT som homo- bi- och transsexuella, som i det femte exemplet. I synnerhet journalister brukar vara otroligt duktiga på det. Jag vet inte hur många gånger jag läst en såkallad förklaring i en fotnot under en artikel:

”HBT står för homo- bi och transsexuella”

FEL FEL FEL!

Transpersoner är inte samma sak som transsexuella, men det man menar med T i HBT är just Transpersoner. Transsexuella kan vara transpersoner (även om många transsexuella och f.d. transsexuella inte vill bli inräknade i begreppet transpersoner, och detsamma gäller många intersexuella), men långt ifrån alla transpersoner är transsexuella.

Transpersoner kan omfatta: Transvestiter, dragqueens, dragkings, postgender, genderqueera, transgender, bigender, nongender, agender, könlösa, intergender, two-spirits, kathoeys, intersexuella, transsexuella, eunucker, hijras - kvinnor, män, människor

Notera gärna att dragqueen och transvestit är två olika saker, i synnerhet om du är kommunpolitiker i Malmö. Notera gärna att både dragqueen och transvestit är olika saker än transsexuell och att ingetdera är en sexuell fetisch (möjligen med undantag för ”transvestitisk fetischism”, som inte är detsamma som transvestism), i synnerhet om du är upprörd medborgare i Nässjö kommun:

”För Centerpartiet sitter det i riksdagen, en mycket kontroversiell politiker vid namn Fredrick Federley. Denne Federley klär ofta ut sig till kvinna när han är ute i krogsvängen. Jag är personligen mycket engagerad i HBT-personers rättigheter i Sverige, men min fråga till er lyder; anser ni att denna transsexualitet (!), som en ledamot av Sveriges riksdag bedriver på sin fritid, skadar riksdagens rykte? Personligen anser jag att det är mycket olämpligt att en ledamot i Sveriges högst beslutande politiska organ, sysslar med fetischism (!). Det ger ett intryck av att ledamöterna i riksdagen inte tar sitt ämbete på allvar. Anser ni att det är helt okej för politiker att syssla med fetischism? (!) För man kan även vända på frågan, och fråga sig hur många personkryss en politiker i exempelvis Nässjö skulle få, om det vore allmänt känt att han offentligt klädde ut sig i kvinnokläder? Jag är för fullständiga rättigheter för HBT-personer, men politiker bör alltid sätta sitt politiska ämbete framför allt annat.”

Om man vill framstå som ”personligen mycket engagerad i HBT-personers rättigheter” så är det en dålig idé att inte vara påläst om vad de ord man använder faktiskt betyder.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Håller din kropp EU-standard?

”Ett nytt EU-förslag kräver obligatorisk mammaledighet i sex veckor, varav två ska vara före förlossning. Vänstern i EU-parlamentet är skarpt kritisk, eftersom man befarar att pappor stängs ute och att EU sänder en signal om att det bara är kvinnor som ska ta hand om barn.

På tisdag röstar utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet om förslaget som mejslats fram under hårda förhandlingar. Flera kontroversiella ändringsförslag – bland annat om obligatorisk amning i sex månader och förbud för nattarbete för kvinnor – har hamnat i papperskorgen.”

Läs den sista meningen igen. Obligatorisk amning i sex månader. Förbud mot nattarbete för (gravida) kvinnor. Jämfört med det verkar det nästan sansat att kräva obligatorisk mammaledighet, även om det är så förbannat korkat det med. Dels för att alla är olika, och har olika behov, och dels för att det finns risk att stänga ute pappor – och såklart även medmammor.

Det är en hårfin gräns ibland mellan att skydda och att kväva. Till och med Försäkringskassan vet numera att man inte kan dra alla gravida över en kam, men EU har inte lärt sig det än. Det finns såklart poänger i att lagstadga om rätten till föräldraledighet, men att den ska vara bunden till den biologiska modern och dessutom vara tvungen att börja två veckor innan planerad förlossning är ett steg tillbaka.

Nog är det märkligt att människor som talar sig varma om hur oerhört naturligt, personligt och speciellt det är att få barn samtidigt vill standardisera graviditet och förlossning och föräldraskap. Jag undrar förresten vilken EU-lag som reglerar gravida mäns rättigheter. Jag misstänker att de inte har några.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Idéhistoriens könsorgan

När jag började läsa Historia på högskolan pratade alla om genusperspektiv hit och dit. Det var tio år sedan, och jag blev överförtjust. I gymnasiet hade vi verkligen inte haft något genusperspektiv alls på undervisningen (bortsett från svenskläraren som alltid tog tillfället i akt att dra upp sin egen favoritroman: Marilyn Frenchs Kvinnorummet) förrän en tjej i klassen gjorde ett specialarbete om jämställdhet och det visade sig att vi alla – jag själv inräknad – hade väldigt dåliga kunskaper. Då, med några veckor kvar i skolan, fick vår historielärare för sig att vi faktiskt behövde genusperspektiv och slängde in ”genushistoria” som ett allra sista tema att jobba med. I tre år hade vi varit utan, så det krävdes verkligen inte mycket för att imponera på mig när jag började på högskolan. Jag hade längtat.

Historieböcker i min bokhylla

Ganska snart märkte jag tyvärr att det inte riktigt hängde ihop. Flera av lärarna försökte verkligen hålla ett genusperspektiv i föreläsningarna, men de böcker vi hade gick att dela in i två kategorier: De övergripande böckerna, som nästan bara handlade om överklassmän eller möjligen ibland om arbetarmän, och de böcker som handlade om Kvinnor. Vi hade en föreläsning om kvinnohistoria, men aldrig någon om manshistoria. Det behövdes ju inte eftersom nästan allt som inte hette något med kvinn- eller genus- handlade om män, tänkte jag uppgivet.

Historie- och samhällsböcker i min bokhylla

Men så fanns det en bok på litteraturlistan som vi blev rekommenderade att läsa, och att ha som referens när vi läste de andra böckerna: Idéhistoriens huvudlinjer. Den verkade annorlunda. Bilden på framsidan var lovande: Drottning Kristina, Prinsessan Elisabeth av Böhmen, Descartes och den franske ambassadören samtalar runt ett bord. Tyvärr matchade bilden på omslaget inte innehållet.

"Idéhistoriens huvudlinjer". Framsidan på boken visar en  målning med bl.a. Drottning Kristina

Visserligen fanns Kristina med på framsidan, men inte omnämnd i boken. Av över 200 namn var det bara sju kvinnor i namnregistret: Birgitta, Anne Boleyn, Rachel Carson, Héloïse, Katarina, Katarina av Aragonien och Kristina av Stommeln. Inte Mary Wollstonecraft. Inte Hildegard av Bingen. Inte Marie Curie, som är det exempel som professorerna Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström nämner i sin debattartikel i DN idag. Och Idéhistoriens huvudlinjer var alltså långt mycket bättre än de böcker vi hade haft i gymnasiet, för att inte tala om högstadiet. Visst är det ett faktum att det framförallt har varit män som har räknats som framstående forskare, filosofer och konstnärer, men det betyder inte att det inte fanns kvinnor och transpersoner som spelade roll. De har bara varit mer osynliga.

Ohlander och Witt-Brattström föreslår att man ska synliggöra kvinnor i historieundervisningen. Det tycker jag är en bra idé, fast jag tycker att man måste synliggöra männen också. Var det något jag lärde mig av det så kallade genusperspektivet i vissa böcker, så var det just att det bara gällde kvinnor. Män hade aldrig något kön, medan kvinnor var ett vandrande könsorgan.

Bra bloggat: Dagens skola. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursulagate, del II: Varför bögar och transpersoner är farliga

Efter att ha bloggat om Ursulagate igår kollade jag återigen in bloggosfärens reaktioner. Det är egentligen inget nytt att Fredrick Federley dragar som Ursula ibland, men det har kanske inte nått ut lika stort tidigare. Jag läser den där bibelbloggarens reaktion, och får mig som vanligt ett gott skratt.

”När jag först läste debatten om riksdagsledamoten och centerpartisten Fredrik Federleys bjudresa till Gran Canaria fick jag inte ihop det riktigt när det också nämndes om en viss ”Ursula”. Vem var hon?

Men sedan gick det upp ett liljeholmen att ”Ursula” är Fredrick Federley som har klätt ut sig till ett fruntimmer. Kanske en del inte förstår hur allvarligt detta är. Men det ska jag snabbt ändra på genom att låta dig titta på en gay-video här nedanför från Stockholm Pride där ”Ursula” är med. (En annan kändis som också är med på videon är Blondinbella). Videon är minst sagt väldigt obehaglig. (Känsliga personer varnas). Dessutom tror jag inte att ett riktigt fruntimmer beter sig så här!”

”Gay-filmen”

Den ”obehagliga” videon visar bland annat en Ursula som slickar på fingret när hon sitter i en soffa på en fest, som sedan rättar till sina lösbröst, och som tittar på när några killar dansar på scen iklädda kalsonger. Inget mer. Det får mig att se ett mönster i hur extremhögern moralpanikar kring folks sexualitet.

  • ”Tjej” heteroporrar sig = vilseledd och synd om
  • ”Tjej” homoporrar sig = vilseledd och farlig, kan vara synd om
  • ”Kille” heteroporrar sig = vilseledd och synd om, kan bli farlig
  • ”Kille” homoporrar sig = farlig
  • ”Tjej” överskrider könsgränser = synd om, eftersom brott mot naturen leder till olycka
  • ”Kille” överskrider könsgränser = extremt farlig

Det är alltså oftast synd om personer som uppfattas som tjejer, medan killarna snarare är farliga – enligt det högerkristna, moralistiska synsättet. För varje gång man utgår ifrån att precis alla tjejer som flirtar med en kamera, som klär av sig i webcam, som pratar öppet om sex, som har tittat på porrfilm, rakat fittan, haft analsex eller vad det nu är måste vara vilseledda och försvarslösa offer per definition, så utgår man också ifrån att precis alla killar som har filmat en tjej som flirtat med en kamera eller sett en tjej i webcam, som har pratat sex med en tjej, som har tittat på porrfilm, har haft sex med en tjej med rakad fitta, haft analsex med en tjej och så vidare – måste vara farliga, nästintill våldtäktsmän.

Moralismen bygger på att utmåla tjejer som ständiga offer, och killar som ständiga förövare – men det bygger också på att alla måste vara heterosexuella. En kille som inte är intresserad av tjejer, eller som på något sätt inte finner sig i rollen som förtryckare, blir ett hot mot den så kallade ordningen i sig. Homofobi och transfobi kanske bygger på en idé att en man förväntas vara en potentiell våldtäktsman, och att de som inte deltar i den inbillade gruppvåldtäkten av jordens kvinnor är någon slags svikare.

Det är bara det att det inte stämmer. Det finns nämligen massor av kvinnor som har en sexualitet, som inte alls är slavar under någon man bara för att de ligger med dem – precis som det finns bögar och transpersoner som är fullfjädrade sexister.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist

Jag fick ett mail på Facebook av Mymlan/Sofia Mirjamsdotter efter en twitterdiskussion jag knappt förstod. Det finns en tradititon på Twitter att ha Follow Friday, då man tipsar andra om intressanta twittrare genom att nämna deras nick och sätta hashtaggen #ff, eller #ffse för svenska twittrare. Nu har Sofia startat #ffemale, som om jag förstått det rätt tipsar om kvinnor som twittrar bra. Kinga Sanden reagerade på taggen:

”Tack för #ff, men vadå #ffemale? Hoppas folk följer för innehållet och inte för, ursäkta, #ffittan”

Efter det var det flera twittrare som reagerade, och en diskussion om syftet med taggen uppstod. Det var i samband med det Sofia mailade mig, och frågade såhär:

”Hur ser du på detta att definieras efter kön? Du som antagligen funderat mer än de flesta på könsidentitet, hur viktigt är det att du presenteras som man och varför? hur ser du på att göra #ff female – är det fel utifrån att det är innehåll och inte person som räknas? Men om det är person som räknas oavsett kön – varför var det då så viktigt för dig att byta?”

Det är egentligen flera olika frågor, men jag ska försöka svara. Självklart är det bara min åsikt, och det är inte representativt för transpersoner eller så.

Jag har alltid uppfattat det som något i grunden negativt att sortera människor utifrån ytliga egenskaper som kön. Egentligen säger det ingenting om vem man är som person, men möjligen om hur man blir bemött av omgivningen. Jag brukar försöka låta bli att kritisera till exempel ”tjejprojekt” av olika slag, men samtidigt är det inget jag gillar. Om man nu vill ha en hashtagg för att tipsa om twittrare som skriver intressant om genus så är förmodligen #ffeminist en bättre tagg, även om inte alla är feminister.

Nog om det. Twitter är en värld i sig, men det där med att se till personliga egenskaper snarare än budskap är något som verkar vara svårt att komma ifrån. Jag har insett mer och mer de senaste åren att jag aldrig egentligen har varit kvalificerad att uttala mig om ”tjejgrejer”, eftersom jag inte förstår dem. Vad jag än säger om till exempel kvinnliga könsroller, om skönhetsideal, ätstörningar, horrykten eller våldtäkt, så blir det inte helt rätt om jag inte gör det på ett sånt sätt att jag outar mig som transperson. Ifall jag uppfattas som kvinna bara för att jag tar upp ämnet är det fel, men om jag uppfattas som man för att jag markerar att jag inte är kvinna och folk därmed utgår ifrån att jag inte talar i egen sak blir det också fel.

Jag är en man med erfarenheter och intressen som åtminstone på ytan anses vara kvinnliga. Ibland blir jag läst som kille, ibland som tjej, och ibland inte alls, och utifrån det blir jag bemött på olika sätt. Till exempel får jag mycket mindre skit när jag framstår som en heterosexuell man, jämfört med om jag uppfattas som bög eller som kvinna. Internet är en fantastisk möjlighet att utforska könsroller och upptäcka sina egna och andras fördomar. Även om jag ibland blir irriterad över det, så är det ett faktum att vi hela tiden blir könade utifrån det vi gör. Kön spelar roll, vad jag än tycker om saken.

När det gäller könsidentitet är det en annan sak, däremot. Egentligen är det inte så viktigt för mig att uppfattas som man; huvudsaken är att jag inte uppfattas som kvinna. För egen del är jag lika bekväm med att bli kallad hen som han, men inte hon. Min manliga könsidentitet bygger framförallt på två saker: Att jag vill ha en kropp med en massa egenskaper som brukar räknas som manliga – platt bröstkorg, mörk röst och kuk, till exempel – och att jag inte trivs med att bli könad som kvinna. En gång i tiden tänkte jag att det kunde vara möjligt att leva som tjej socialt sett, om jag bara fick ha den kropp jag drömde om. Sedan insåg jag att det krävdes en social transition för att göra det möjligt; en komma-ut-process som fortfarande pågår efter tre och ett halvt år.

Det var inte könsrollen som fick mig att vilja göra en könskorrigering, men däremot är det möjligt att behovet av att ändra min kropp har gjort att jag har fått en manlig könsidentitet. På köpet har jag fått en del erfarenheter och insikter om vad kön betyder för människor, socialt sett, men samtidigt diskvalificerat mig från listor över ”tjejbloggar” och liknande. Det är ingenting jag sörjer, egentligen. Jag har inget behov av att ingå i vare sig ett broderskap eller ett systerskap – men jag skulle väldigt gärna vara en del av en gemenskap som inte såg till personliga egenskaper, utan till vad man faktiskt har att säga. Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist, även om det hjälper.

Uppdatering: Ett exempel på vad som skulle bli lite fel ifall jag hade uppfattats som heterokille och inte var försiktig med orden, är att hylla Gudrun Schymans rumpa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Om man som kvinna vill vara en man men tänder på män, är man då lesbisk eller heterosexuell?”

Fråga från Robert Almgren:

”Ursäkta min extrema okunnighet i ämnet, men är en transsexuell person endast någon som vill byta kön eller även någon som vill vara accepterad för att vara något ”mittemellan”? Om man som kvinna vill vara en man men tänder på män är man då lesbisk eller heterosexuell? I boken ”brainsex” (http://en.wikipedia.org/wiki/Brain_Sex) finns ett test som visar på om man tänker mer manligt eller kvinnligt, men författarna påpekar även att manligt eller kvinnligt tänkande inte behöver ha att göra med vad man tänder på, kan man då vara ”transsexuell” på olika sätt?”

Vi delar upp den i två…

”Är en transsexuell person endast någon som vill byta kön eller även någon som vill vara accepterad för att vara något ”mittemellan”?”

Transsexualism är en diagnos som ställs för en person som behöver en könskorrigering. Transsexuella är män eller kvinnor, och inget mittemellan, rent mentalt sett. Sedan hur kroppen ser ut är en annan sak.

Däremot finns det de som är till exempel intergender, som kan uppfatta sig som till exempel könlösa mentalt sett, men som ändå har ett behov av könskorrigerande behandling. Vad jag har förstått är det praktiskt taget omöjligt att få diagnosen transsexualism, och därmed könskorrigering, om man identifierar sig som till exempel könlös eller tillhörande ett tredje kön eller liknande – i alla fall om man är öppen med det inför sin utredare. Däremot förs det diskussioner om att göra det möjligt för intergenders att få vård, inom samma enheter som för transsexuella.

De allra flesta transsexuella vill bli kallade för ”han” eller ”hon”; det pronomen som matchar det kön de känner sig som. En del tycker att ”hen” är ett okej ord – bara det inte används om en person specifikt för att hen är transsexuell, men samtidigt inte om icke-transsexuella. Andra skulle uppfatta ”hen” som en fruktansvärd förolämpning. Sånt är individuellt.

Det betyder däremot inte att alla transsexuella behöver ”könsbytesoperationer” (Sexual reassignment surgery, SRS). Det betyder inte heller att alla transsexuella har jättesvårt att relatera till alla delar av sitt förflutna eller det som pekar på ”fel kön”. Till exempel finns det ett antal transkillar som fött barn.

Så för att göra ett långt svar kort: Nej. Transsexuella har en identitet som man eller som kvinna (det sociala/biologiska kön de ”byter” till), och inte som något ”mittemellan”. Däremot finns det många andra sätt att vara transperson på.

Frågan om läggning

”Om man som kvinna vill vara en man men tänder på män är man då lesbisk eller heterosexuell?”

Läggning har inget med könsidentitet att göra – fast ändå är det precis det det har. Nackdelen med att dela in läggning i homo- och heterosexualitet är nämligen att man först måste veta vad man själv har för kön (med bisexualitet slipper man det, däremot), men ens läggning som sådan – vilka personer man faktiskt dras till – har inget med ens könsidentitet att göra.

Alltså: Om man är en kille, fast som har en tjejkropp, och uppfattar sig själv som man – så ÄR man man. Och om man är en man som tänder på män, så är man rimligen varken lesbisk eller heterosexuell, utan bög (eller bisexuell, såklart). De flesta transsexuella är förmodligen heterosexuella, och det är till exempel vanligt att transsexuella killar har ”levt som lesbiska” innan de kom ut som transkillar – men det finns också såklart de som levt i ett ”heteroförhållande”.

Vi kan ta mig som exempel

Jag vill bli kallad för ”han”, men för mig går ”hen” lika bra – men absolut inte ”hon”. Om jag måste välja mellan att kalla mig homo-, hetero- eller bisexuell så väljer jag ibland homosexuell och ibland bisexuell, beroende på hur jag känner för dagen. Det händer att jag säger att jag är 90% bög, men mer specifikt är jag androgynofil – jag dras till androgyna personer – och queer – jag bryr mig inte om vilket kön folk har.

Knapp med texten "Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Och till sist…

Jag är inte så säker på vad jag tycker om Brain Sex, och alla såna böcker som vill få det till att män och kvinnor är så fundamentalt olika. En del transsexuella tycker att sån forskning är oerhört viktig och värdefull, men själv är jag väldigt skeptisk. Jag vet inte varför man blir transsexuell, men jag tror att ifall det nu hade varit så avgrundsdjupa klyftor mellan män och kvinnor som vissa vill hävda, så hade det inte varit så vanligt som det trots allt är att inte riktigt passa in bekvämt i det könsfack man först sorterades i.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

Jag minns inte de exakta orden, men jag minns hur mycket kallare det helt plötsligt blev. Uppkrupen i en fåtölj i entrén till universitetsbiblioteket sträckläste jag den där boken jag hört så mycket om, när en iskall vind svepte in i rummet. Den kom inte utifrån; det var den varmaste hösten i norra England någonsin, enligt av mina lärare. Kylan kom ut ur boken och slog mig i ansiktet.

Boken hette Gyn/Ecology, och var skriven av Mary Daly. En lång text full med ordlekar, som handlade om hur männen och manssamhället har förstört allt naturligt, allt äkta och allt kvinnligt. Hon ansågs vara en viktig författare inom ekofeminismen, och det var därför jag satt där med den tjocka boken i knät. Jag hade vetat att hon skulle säga saker jag inte höll med om, eftersom hon var särartsfeminist och jag var likhetsfeminist, men jag var inte riktigt förberedd på hur personligt det skulle bli.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Frankenstein&iid=5953168″ src=”a/2/4/2/Karloff_As_The_5298.jpg?adImageId=8840601&imageId=5953168″ width=”380″ height=”494″ /]
Boris Karloff som Frankensteins monster

Jag minns utläggningarna om ”män” som försökte bli kvinnor, och hur jag försökte förstå. När Janice Raymond 1979 publicerade The Transsexual Empire hade Mary Daly redan släppt Gyn/Ecology. Raymonds attack mot transpersoner var det som senare drev till exempel Sandy Stone att starta den transfeministiska rörelsen, i ren protest. Men Daly var alltså ett år före Raymond, och när Raymond fokuserade på hur transkvinnor infiltrerar feminismen som någon slags patriarkatets spioner, så var Daly mest inriktad på att förklara hur konstgjorda och onaturliga dessa ”male-to-constructed-females” var, och kalla dem för ”nekrofila” och ”Frankensteins monster”. Båda var fullt upptagna med transtjejer, och ägnade inte transkillar någon större uppmärksamhet – utom i förbifarten:

”The majority of transsexuals are ”male to female”, while transsexual females basically functions as tokens and are used by the rulers of the transsexual empire to hide the real nature of the game”

Transsexuella män – fittfödda män – är alltså bara symboliska galjonsfigurer, som de transsexuella kvinnorna – kukfödda kvinnor, som enligt Daly är män – är de som ligger bakom någon slags komplott. Det är det hon sitter och skriver i sin tjocka bok, och det var det som var den där iskalla vinden jag kände.

Så jag lärde mig att jag inte fanns, att mina känslor inte var på riktigt, att jag bara blev utnyttjad, att jag egentligen var en kvinna. Det här hände dessutom samma höst som jag för tredje gången berättade för ännu en terapeut att jag var transsexuell, och fick ännu ett ”nej, det är du inte” till svar. Det var samma höst som jag gick in i garderoben för första gången i mitt liv, som jag sedan stannade i i tre år. Det var naturligtvis inte Mary Dalys fel, men hon blev en av många pusselbitar som formade den där bilden jag sedan fick av mig själv som galen och självmanipulativ.

Jag har aldrig tvekat att kalla mig feminist, oavsett vilka betydelser andra har lagt i ordet. Feminism är inte en enhetlig rörelse, utan den blir vad folk gör den till. Radikalfeminismen är trots allt en så oerhört liten gren, även om Raymond och Daly har satt avtryck på feminismen och HBTQ-rörelsen som fortfarande känns ibland – som ifjol när journalisten Julie Bindel fick ta emot ett pris på Stonewall Awards trots att hon skrivit transfoba artiklar, eller när en av feminismens tungviktare, Germaine Greer, skriver om ”män som tror de är kvinnor”. Samtidigt börjar det verkligen bli dags att gå vidare.

Jag läste Gyn/Ecology hösten 2003. Sex och ett halvt år senare hittar jag en text som berättar att Daly mot slutet av sitt liv ändrade åsikt och var mindre transfob än hon var på 70-talet, och genom det får jag veta att Mary Daly är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men naturligtvis inte heller att jag är glad. Däremot hoppas jag att feminismerna på 2010-talet kommer att ha lämnat allt sånt bakom sig.

Delvis inspirerat av Tiina Rosenbergs recension, och Gudrun Schymans behov av att visa att feminister inte är bitterfittor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En bög som heter Brita – En släktsaga

”Johan Andersson var 55 år då han blev gift med Brita Johansdotter som då var 32 år. Båda hade varit gifta förut. Brita liknade på flera sätt en karl, gick omkring i karlkläder och satt ofta och diskuterade med karlarna och spottade och betedde sig som de. De fingo fem barn, fast det påstods att Johan inte var far till åtminstone de två sista, De hade nämligen en dräng, Norsk-Halvar kallad, som Brita troligen tyckte mer om än sin man, gamle Johan.

Det var troligtvis Brita och drängen som kom med förslaget att de skulle resa till Amerika. Johan sålde gård och lösöre för vad han fick, vilket inte var mycket. Då de kommo till Trondheim såldes den ena hästen, och Brita tog hand om hela reskassan och köpte biljetter utom till Johan. Då han nu såg att han inte fick följa med längre, tog han lilla Johan med sig och körde hem med den häst de hade kvar.

Då de kommo hem blev det riktigt svårt för dem. De hade nu inget hem och inga pengar. Men Johan Andersson lyckades få ihop så pass stor reskassa, att han påföljande år kunde komma över till Amerika. Ditkommen blev han antagligen allt annat än väl mottagen. Inte långt därefter kom brev med meddelande om att han avlidit.”

(Nedtecknat av Paul Pålsson i Skärvången, citerat i Åkersjön – Högrun av Britt & Alfred Brändemo 1993)

Året var 1868. Kanske 130 år senare, när jag gick i gymnasiet, läste jag berättelsen i boken som morfar och mormor hade skrivit. Brita verkade fullkomligt omoralisk i sitt sätt att behandla sin man, tyckte jag då, men samtidigt otroligt häftig. Historien var som hämtad ur en film, även om jag förstod att ryktena på byn inte är världens mest tillförlitliga källor. Jag började grubbla över vem Brita var och varför hen gjorde allt detta. Pelargon i ett fönster

Var det en medveten plan att rymma till Amerika med drängen, eller är det bara något som elaka tungor har hittat på? Dödade Brita och Halvar Johan när han väl kom till Amerika? Och varför bestämde sig Johan, i sin tur, för att ge sig av igen för att leta upp dem? För barnens skull, eller för att hämnas för något? Och vem var Brita? VAD var Brita, mer än människa?

Året var 1868 när de emigrerade, och Brita var född 1820. De ord vi använder idag: Transperson, transvestit, transsexuell, transgender – de fanns inte då. Personer som Brita fanns, men de kallades för andra saker i den mån de levde öppet eller blev outade. Därför skulle det inte gå att fråga Brita om hen var transvestit eller transsexuell eller något annat; det finns inte ens henoms egna ord att gå efter, och om hen uppfattade sig själv som man, kvinna, både och, ingetdera eller något helt annat kan vi inte veta.

I min tonåriga fantasi var Brita en person som längtade bort, som drömde om något större. Hen var för stor för att rymmas i den lilla byn där alla uppfattade henne som en kvinna i manskläder. Kanske var hen tolererad på ytan, men det är möjligt att hen ville mer än så. Kanske ville hen börja om och leva som man, med Halvar vid sin sida. Kanske var Johan en skitstövel; kanske var han en snäll man som bara inte kunde förstå varför hans ”fru” inte var som kvinnor förväntades vara. Rakhyvel och rakborste från 1800-talet

Brita blev min idol, och den som öppnade mina ögon för att se hur ofta transpersoner göms undan, samtidigt som de egentligen hela tiden finns där om man bara läser med rätt glasögon. Transkillar beskrivs till exempel ofta som ”manhaftiga fruntimmer”; gärna med anspelningar på att de måste vara lesbiska – men i berättelsen om Brita verkar det ju snarare handla om en person som föredrar män.

Brita och jag delar inte blodsband, men jag är släkt med henoms försmådde make; Johan var min morfars farfars farfars bror. Däremot är det självklart för mig att se Brita som en släkting. Ibland tycker jag mig förstå precis hur hen måste ha känt sig, men det är mycket möjligt att jag bara projicerar min egen transsexualism på en person som helt enkelt var en pojkflicka. Men även om jag inte kan skryta med en transman som anfader, och oavsett hur hen skulle ha definierat sin könsidentitet idag, så är vi släkt – själsligen.

Jag vet inte om Brita var man, kvinna eller något annat, eller vilken av dagens trans-etiketter hen skulle ha känt igen sig själv bäst i. Kanske skulle hen ha kallat sig för genderqueer om hen haft dagens ordförråd; kanske skulle hen ha känt sig mer som en kvinnlig transvestit. Kanske var hen man innerst inne, men levde som kvinna för att hen inte kunde något annat av sociala skäl, och för att tanken på en man född i kvinnokropp som dessutom också älskade män var på tok för komplicerat för människor i små byar i norra Jämtland på 1800-talet att förstå. Kanske var hen en bög som hette Brita – men oavsett vilket är hen min förfader.

Veckans bloggtema: Släkt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,