Tag Archives: kvinnligt

Den första gång jag såg dig

Första gången jag träffade honom var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag var visserligen luttrad, bitter och cynisk upp över öronen, men jag hade ändå en naiv och romantiserad bild av hur det skulle kännas, hur det skulle vara, hur han skulle se ut och låta. Han var inte alls sån, när jag väl fick syn på honom. Ändå klickade det till i mig så högljutt att jag var förvånad över att inte fönsterrutorna skallrade.

Det kan ha varit oktober, det kan ha varit november – men hursomhelst var det en solig och varm dag, så jag svettades floder. Jag hade valt ut en plats för vårt första möte; ett ställe dit jag inte brukade gå, för säkerhets skull. Jag ville inte riskera att bli igenkänd, även om jag var fullt medveten om att risken ändå var stor. Falun är ingen jättestor stad, och jag hade bott där i sex och ett halvt år och hunnit lära känna en del människor. Jag var inte rädd för att folk skulle prata om mig bakom min rygg, men däremot var jag livrädd för det oundvikliga: Att folk skulle känna igen honom – eller att de inte ens skulle se honom.

Mina kläder var noga genomtänkta för vår första träff. Byxorna var gubbyxorna jag haft sedan gymnasiet, som trollade bort höfterna effektivt. Tröjan var en gigantisk röd collegetröja från Överskottsbolaget, och under den bar jag två alldeles för små sportbehåar över varandra. Resåren under armarna skavde, och hjärtat bultade så högt att jag tyckte att det ekade. Min lugg var precis för kort för att dras bakom öronen, och därför hängde den ner över de brännande kinderna och utgjorde ett visst skydd mot omvärlden, eftersom jag gick och tittade ner i golvet. Jag hade nyligen förstått att om jag hade regnbågsflaggor så var risken stor att jag uppfattades som lesbisk. Jag ville inte bli sedd som lesbisk, utan hellre som bög, så jag hade lämnat min regnbågsmönstrade axelremsväska hemma och gömt undan mitt regnbågsmönstrade nyckelband så att det inte hängde utanför fickan. På de ljusa fjunen på min överläpp hade jag kletat mascara, även om jag misstänkte att det bara såg konstlat ut. Jag ägde än så länge inga kalsonger, men hade tagit en strumpa och fyllt den med okokt bulgur och stoppat innanför trosorna.

Jag visste inte vad jag skulle köpa, för jag kunde inte följa min inköpslista. Jag vågade inte ta upp den ur fickan eftersom jag skämdes över min kvinnliga handstil på lappen. Efter många varv runt i affären fick jag i alla fall med mig vindruvor, oliver, toalettpapper, klyftpotatis och choklad, eller någon annan slumpmässig kombination. När det var dags att betala kunde jag inte få fram ett ord till kassörskan. Kassören. Det var en kille som satt där tyckte jag mig se under luggen, och det var en äldre man bakom mig i kön. Det kändes lite extra pinsamt, eftersom jag var övertygad om att män var bättre på att genomskåda en transkille än vad tjejer var.

Jag tyckte att det lyste lång väg om mig att jag var en tjej som låtsades att jag var kille, och bestämde mig för att det enda jag kunde göra var att ge upp och sjunka in i den kvinnliga rollen. Det vore så mycket lättare att bli uppfattad som butchflata; det var jag van vid. Så jag öppnade munnen för att le och säga ”på beloppet” på ett kvinnligt sätt. Det enda som kom ut var ett grymtande. Jag plockade snabbt ihop mina varor, men förbannade mig själv för att jag automatiskt använde bröstkorgen för att knuffa ner den bökiga vindruvslådan i kassen. Det kändes som ett omanligt beteende, men jag hade bråttom att komma därifrån innan jag började gråta. Så när jag till slut vände mig om för att gå ut stod han plötsligt där.

Jag hade letat efter honom i hela mitt liv, och drömt och fantiserat och hoppats. Med ångesten i bröstet hade jag sökt upp honom och var så rädd att jag inte visste hur jag skulle klara att gå ut någonsin igen nu när jag tyckte att jag misslyckats fullständigt – och då stod han där, på andra sidan glasdörrarna.

Han hade ett lite rundare ansikte än vad jag tänkt mig, axlarna var smalare och kroppen mer hopsjunken och oformlig, och blicken lyste rädsla lång väg. Men det jag såg var inte en tjej utklädd till kille. Det jag såg var en kille med social fobi. Han hade gömt sig i 26 år, och det här var första gången han vågade sig hemifrån.

***

Veckans bloggtema: Första gången. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Allt du inte visste att du inte visste om trans – begreppet HBT

Som en del i min lilla bloggkampanj Allt du inte visste att du inte visste om trans har jag gått igenom vad som egentligen skrivs om transpersoner och transfrågor rent allmänt. Jag har tittat på vad svenska bloggar har skrivit om trans den senaste veckan, och med hjälp av Knuff och Google Bloggsök försökt få någon slags bild. Sökorden jag använt har varit transsexuell, transvestit, transgender, intergender, intersex, transperson, transa, könsbyte och könskorrigering, och jag tänkte presentera resultatet efter olika teman.

Till att börja med har vi den gruppen där man egentligen pratar om HBT-personer i allmänhet, men nämner något av transorden specifikt – ibland kanske utan att veta vad man egentligen syftar på. Under den senaste veckan har jag hittat fem sådana bloggar:

”When he was running for office in Chicago and wanted strong support from the LGBT (lesbian, gay, bisexual and transgender) community, he made it clear he supported full equality”

”I Stockholm finns en fritidsgård för homo-, bisexuella och transpersoner i åldrarna 13 – 20 år som heter Egalia”

”Under utbildningen fick jag bland annat veta att bara hälften av alla hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner) är öppna med sin läggning på jobbet”

”Hur många av er som läser bloggen är homosexuella, bisexuella, transsexuella eller av annan sexuell minoritet?”

”Idag planerar jag att jobba med att marknadsföra mitt alldeles nya bokprojekt som är tänkt att bli en bok fylld av självbiografiska berättelser om hur det är att som homo, bi- eller transsexuell känna sig trängd utav HBT-normen”

De två första exemplen är antagligen ganska bra formuleringar, förutsatt att det faktiskt handlar om homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket jag i alla fall vet är fallet när det gäller Egalia. Det händer ofta att människor säger HBT fast de egentligen bara menar homosexuella, eller möjligen homosexuella och bisexuella. Transpersonerna blir representerade i ord, men inte i handling.

Däremot är det tredje och fjärde exemplet inte så bra: Det är ingen läggning att vara transperson. Transskap handlar om könsidentitet och/eller könsuttryck. En heterosexuell manlig transvestit som inte vågar berätta på jobbet att han tycker om att bära klänning, men som är gift med en kvinna och berättar öppet om henne och kanske tillochmed förklarat någon gång att han inte är attraherad av andra män, är alltså öppen med sin läggning (heterosexuell) men inte med sitt könsuttryck (transvestit).

HBT: Homosexuella, bisexuella, transpersoner

Det händer också – väldigt ofta – att folk läser HBT som homo- bi- och transsexuella, som i det femte exemplet. I synnerhet journalister brukar vara otroligt duktiga på det. Jag vet inte hur många gånger jag läst en såkallad förklaring i en fotnot under en artikel:

”HBT står för homo- bi och transsexuella”

FEL FEL FEL!

Transpersoner är inte samma sak som transsexuella, men det man menar med T i HBT är just Transpersoner. Transsexuella kan vara transpersoner (även om många transsexuella och f.d. transsexuella inte vill bli inräknade i begreppet transpersoner, och detsamma gäller många intersexuella), men långt ifrån alla transpersoner är transsexuella.

Transpersoner kan omfatta: Transvestiter, dragqueens, dragkings, postgender, genderqueera, transgender, bigender, nongender, agender, könlösa, intergender, two-spirits, kathoeys, intersexuella, transsexuella, eunucker, hijras - kvinnor, män, människor

Notera gärna att dragqueen och transvestit är två olika saker, i synnerhet om du är kommunpolitiker i Malmö. Notera gärna att både dragqueen och transvestit är olika saker än transsexuell och att ingetdera är en sexuell fetisch (möjligen med undantag för ”transvestitisk fetischism”, som inte är detsamma som transvestism), i synnerhet om du är upprörd medborgare i Nässjö kommun:

”För Centerpartiet sitter det i riksdagen, en mycket kontroversiell politiker vid namn Fredrick Federley. Denne Federley klär ofta ut sig till kvinna när han är ute i krogsvängen. Jag är personligen mycket engagerad i HBT-personers rättigheter i Sverige, men min fråga till er lyder; anser ni att denna transsexualitet (!), som en ledamot av Sveriges riksdag bedriver på sin fritid, skadar riksdagens rykte? Personligen anser jag att det är mycket olämpligt att en ledamot i Sveriges högst beslutande politiska organ, sysslar med fetischism (!). Det ger ett intryck av att ledamöterna i riksdagen inte tar sitt ämbete på allvar. Anser ni att det är helt okej för politiker att syssla med fetischism? (!) För man kan även vända på frågan, och fråga sig hur många personkryss en politiker i exempelvis Nässjö skulle få, om det vore allmänt känt att han offentligt klädde ut sig i kvinnokläder? Jag är för fullständiga rättigheter för HBT-personer, men politiker bör alltid sätta sitt politiska ämbete framför allt annat.”

Om man vill framstå som ”personligen mycket engagerad i HBT-personers rättigheter” så är det en dålig idé att inte vara påläst om vad de ord man använder faktiskt betyder.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fel nummer, rätt kön

Telefonen ringer, något mobilnummer jag inte känner igen. Jag svarar:

– Ja, hallå?

Några sekunders tystnad. En manlig röst i andra änden frågar förvirrat:

– Vart har jag kommit?

Tankarna spinner igång direkt. Vad ska jag säga? Tänk om hen ifrågasätter min röst? Tänk om hen säger nåt som den där felringaren ifjol, som sa ”Du låter inte som någon Jörgen”, vad gör jag då? Tänk om det är någon som ska ringa till mig, men som inte är medveten om att jag är transsexuell och som ifrågasätter om det verkligen är jag? Måste jag ha en så förbannat ljus och kurvig röst? Varför har jag inte ägnat mer tid åt röstträningen? Varför kan jag inte passera som kille fastän jag gått på testosteron i 227 dagar?

Efter en halv sekunds tvekan svarar jag, och försöker låta manlig och oberörd:

– Till Immanuel Brändemo.

– Jaha, då har jag kommit fel.

Hen lägger på. Jag blir påmind om att jag fortfarande svarar utan att nämna mitt namn, för att det en gång i tiden hände att människor bara kände till mitt tjejnamn och blev förvirrade när jag sa ”Immanuel”, precis som det ibland händer att folk blir förvirrade IRL när den som står framför dem inte ser ut som en Immanuel förväntas se ut, och precis som när folk har försökt komma på vad jag egentligen heter. Jag måste ju ha sagt Immanuelle, kanske Emanuelle? Eller är Immanuel ett kvinnonamn i Spanien? Killar kan ju heta Maria, så kanske kan tjejer heta Immanuel? Alla dessa fascinerande mentala kullerbyttor folk gör för att få det att stämma.

Kanske passerade min röst som manlig den här gången, kanske inte. Oavsett vilket är det dags att jag lär mig att svara i telefon med mitt förnamn nu, och slutar försöka undvika alla konstiga situationer. Det blir bara så mycket krångligare när jag försöker låta bli att krångla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist

Jag fick ett mail på Facebook av Mymlan/Sofia Mirjamsdotter efter en twitterdiskussion jag knappt förstod. Det finns en tradititon på Twitter att ha Follow Friday, då man tipsar andra om intressanta twittrare genom att nämna deras nick och sätta hashtaggen #ff, eller #ffse för svenska twittrare. Nu har Sofia startat #ffemale, som om jag förstått det rätt tipsar om kvinnor som twittrar bra. Kinga Sanden reagerade på taggen:

”Tack för #ff, men vadå #ffemale? Hoppas folk följer för innehållet och inte för, ursäkta, #ffittan”

Efter det var det flera twittrare som reagerade, och en diskussion om syftet med taggen uppstod. Det var i samband med det Sofia mailade mig, och frågade såhär:

”Hur ser du på detta att definieras efter kön? Du som antagligen funderat mer än de flesta på könsidentitet, hur viktigt är det att du presenteras som man och varför? hur ser du på att göra #ff female – är det fel utifrån att det är innehåll och inte person som räknas? Men om det är person som räknas oavsett kön – varför var det då så viktigt för dig att byta?”

Det är egentligen flera olika frågor, men jag ska försöka svara. Självklart är det bara min åsikt, och det är inte representativt för transpersoner eller så.

Jag har alltid uppfattat det som något i grunden negativt att sortera människor utifrån ytliga egenskaper som kön. Egentligen säger det ingenting om vem man är som person, men möjligen om hur man blir bemött av omgivningen. Jag brukar försöka låta bli att kritisera till exempel ”tjejprojekt” av olika slag, men samtidigt är det inget jag gillar. Om man nu vill ha en hashtagg för att tipsa om twittrare som skriver intressant om genus så är förmodligen #ffeminist en bättre tagg, även om inte alla är feminister.

Nog om det. Twitter är en värld i sig, men det där med att se till personliga egenskaper snarare än budskap är något som verkar vara svårt att komma ifrån. Jag har insett mer och mer de senaste åren att jag aldrig egentligen har varit kvalificerad att uttala mig om ”tjejgrejer”, eftersom jag inte förstår dem. Vad jag än säger om till exempel kvinnliga könsroller, om skönhetsideal, ätstörningar, horrykten eller våldtäkt, så blir det inte helt rätt om jag inte gör det på ett sånt sätt att jag outar mig som transperson. Ifall jag uppfattas som kvinna bara för att jag tar upp ämnet är det fel, men om jag uppfattas som man för att jag markerar att jag inte är kvinna och folk därmed utgår ifrån att jag inte talar i egen sak blir det också fel.

Jag är en man med erfarenheter och intressen som åtminstone på ytan anses vara kvinnliga. Ibland blir jag läst som kille, ibland som tjej, och ibland inte alls, och utifrån det blir jag bemött på olika sätt. Till exempel får jag mycket mindre skit när jag framstår som en heterosexuell man, jämfört med om jag uppfattas som bög eller som kvinna. Internet är en fantastisk möjlighet att utforska könsroller och upptäcka sina egna och andras fördomar. Även om jag ibland blir irriterad över det, så är det ett faktum att vi hela tiden blir könade utifrån det vi gör. Kön spelar roll, vad jag än tycker om saken.

När det gäller könsidentitet är det en annan sak, däremot. Egentligen är det inte så viktigt för mig att uppfattas som man; huvudsaken är att jag inte uppfattas som kvinna. För egen del är jag lika bekväm med att bli kallad hen som han, men inte hon. Min manliga könsidentitet bygger framförallt på två saker: Att jag vill ha en kropp med en massa egenskaper som brukar räknas som manliga – platt bröstkorg, mörk röst och kuk, till exempel – och att jag inte trivs med att bli könad som kvinna. En gång i tiden tänkte jag att det kunde vara möjligt att leva som tjej socialt sett, om jag bara fick ha den kropp jag drömde om. Sedan insåg jag att det krävdes en social transition för att göra det möjligt; en komma-ut-process som fortfarande pågår efter tre och ett halvt år.

Det var inte könsrollen som fick mig att vilja göra en könskorrigering, men däremot är det möjligt att behovet av att ändra min kropp har gjort att jag har fått en manlig könsidentitet. På köpet har jag fått en del erfarenheter och insikter om vad kön betyder för människor, socialt sett, men samtidigt diskvalificerat mig från listor över ”tjejbloggar” och liknande. Det är ingenting jag sörjer, egentligen. Jag har inget behov av att ingå i vare sig ett broderskap eller ett systerskap – men jag skulle väldigt gärna vara en del av en gemenskap som inte såg till personliga egenskaper, utan till vad man faktiskt har att säga. Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist, även om det hjälper.

Uppdatering: Ett exempel på vad som skulle bli lite fel ifall jag hade uppfattats som heterokille och inte var försiktig med orden, är att hylla Gudrun Schymans rumpa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lustfylld manlighet och drogad röst

I väntrummet kliver en tandläkare ut och ropar upp Tilde eller Hilde eller något sånt. Det sitter ett par personer som skulle kunna vara Tilde eller Hilde i soffan till vänster, men ingen av dem reagerar. Jag sitter ensam och väntar in M, och ett par stolar bort sitter någon som ser ut som en ung kille. Tandläkaren ropar upp Tilde/Hilde igen, och tittar ut över väntrummet. Jag inser att hen förväntar sig att det är jag. Tydligen passerar jag inte som kille.

Kanske en kvart senare ligger jag och andas in lustgas. Det är lika skönt som jag minns det; man blir avslappnad och bryr sig mindre om vad som händer. Jag blundar och börjar mumla mitt mantra inombords: Lavendel. Lavendel. Lavendel. En underbar färg och en härlig doft. En blomma med bakteriedödande och lugnande egenskaper passar perfekt att fokusera på när man ska dra ut en tand.

Jag tänker att jag måste sluta oroa mig för att inte passera, för annars kommer jag att gå runt och noja mig resten av livet. Jag tänker på min röst som fortfarande är för ljus, och på hur mycket jag känner igen Matt Kaileys frustration över att bli tagen för att vara kvinna över telefon. Han pratar inte så korthugget som män förväntas göra, så folk kallar honom för ma’am hur han än förklarar. Kanske är det någonting jag också fortfarande kommer att märka av även efter flera år.

Tandläkaren skruvar upp lustgasen lite, och jag börjar hosta. Det hörs inget, men jag känner hur min bröstkorg rör sig som om jag inte får luft. Ändå är jag lugn, för gasen är effektiv som tusan. Hon frågar om jag mår bra, och om hon ska skruva ner lustgasen ett snäpp. Jag hör mig själv säga ”Ja, det är går bra. Men kanske… lite”. Min röst är så mörk som den annars bara är när jag anstränger mig, och den är precis sådär korthuggen och platt som jag skulle vilja.

Nu sitter jag här med en bomullstuss i käften och har försökt få i mig lite värktabletter. Den näst bakersta tanden i vänster underkäke ligger numera i smådelar i soporna på Folktandvården. Det gör inte ont än, för de tre (eller var det fyra?) bedövningssprutorna hänger fortfarande i. Lustgasen är ute ur kroppen för länge sedan, och jag mår bra. Jag kunde inte få ur mig många ord när jag väl kom ur dimman, men det gör inget.

Det enda trista just nu är att jag vet att nästa gång jag öppnar käften för att säga något, så kommer jag inte att låta så manlig som jag gjorde i morse. Jag kan ju inte direkt gå runt och vara hög på lustgas för jämnan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Man blir bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma?

Som jag konstaterade i morse finns det människor som på fullaste allvar varnar för att soja gör pojkar feminina, och att veganism orsakar homosexualitet. Att äta sojakött och tofu, och dricka sojamjölk och allt det där, ska alltså göra småpojkarna till bögar. Framförallt är det deras mammors kostvanor under graviditeten som spelar roll, enligt artikeln, men ända upp i tonåren kan lättpåverkade pojkar bögifieras av fytoöstrogener i sojan. Flator har väl antagligen fått i sig lite mindre soja än heterotjejer. Hursomhelst orsakas manlig heterosexualitet av för lite soja, och det är alltså tack vare veganismen som det finns bögar och bisexuella killar. Eller något sånt.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Groddar av mungbönor och gröna linser

Några timmar senare lägger jag upp en bild på groddar, varpå Mellanvärld säger precis det jag alltid tänkt: De ser ju ut som spermier!

Hemodlade böngroddar är antagligen något som är mycket vanligare bland veg*ner än bland blandkostare. Det är gott, det är billigt, och det är en massa näringsämnen och en del protein i dem – och de ser ut som spermier. Jag känner att jag är något på spåren här. Tänk om det inte är sojaproteinets fytoöstrogener som gör folk till bögar. Tänk om det är tack vare groddarna.

Man blir kanske bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma? Om jag ska försöka undvika att bli heterosexuell gäller det nog att äta mycket soja, men framförallt att äta mycket groddar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Till försvar för dumfeminismen

Lisa Magnusson raljerar på Aftonbladet över ordet hen, som hon kallar ”ett dumfeministiskt fjäderfä”. Elin Grelson skriver ett fantastiskt bra svar, men till skillnad från Elin så använder jag ordet hen i mitt dagliga språk. Det är nämligen väldigt praktiskt.

  • Du pratar med en kompis som är arg på sin chef, men du förstår inte riktigt vad som har hänt. På frågan ”Vad är det som har hänt?” får du bara svaret ”Min chef är en idiot!”. Du vill fråga vad chefen har gjort, men vet inte vad chefen heter eller har för kön. Så vad säger du?
  • Du läser en artikel om en reporter (som också råkar vara neurokirurg) som opererar ett barn på Haiti. En stund senare vill du återberätta den, men inte kommer ihåg om reportern är en man eller en kvinna. Det spelar kanske inte ens någon roll om du minns namnet, för Sanjay Gupta säger dig inget, och på bilden står vad som ser ut att vara tre män och en kvinna runt operationsbordet. Men om du läser artikeln noga hittar du ett ”han”. Om du inte kollar så noga, och om du inte vet att Sanjay är ett mansnamn och inte utgår helt fräckt från att medicinreportrar och neurokirurger oftast är män, hur ska du då kunna berätta vad som stod där?
  • Du är ute och går med en vän, men någon har – till synes helt i onödan – parkerat sin stadsjeep halvvägs upp på trottoaren som ni går på. Det är en smal trottoar, så ni måste klämma er in mellan bilen och väggen, och det är bökigt. Precis efteråt ser ni en lapplisa komma förbi, och du vill säga något skadeglatt till din vän om att nu får felparkeraren i alla fall böter. Vad säger du om du inte vet om det är en man eller en kvinna som har parkerat så?

Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på tillfällen då hen är ett alldeles perfekt ord – och jag är faktiskt övertygad om att det ger en viss effekt på genusfronten. Det blottar nämligen våra egna fördomar, gång på gång:

– Jag var till doktorn igår, för min mensvärk från helvetet. På vårdcentralen alltså. Där kan de ju ingenting, så jag bad om att få en remiss till gyn, men det ville hen inte ge mig.

– Det är så typiskt! Män alltså. Manliga läkare. De tror att mensvärk inte är något – som om de hade någon aning om vad det innebär att ha mens! Vad hette han?

– Birgitta.

Eller varför inte:

Barn: Vilken fin hund, får jag klappa?

Hundmänniska: Javisst.

Barnet (klappar hunden): Ååååh, så fin. Min granne har en sånhär hund, men den är mycket vildare. Den får man inte klappa.

Hundmänniska: Men Tiger är så snäll, och hen tycker om att få uppmärksamhet.

Förälder: Det är för att det är en tik som hon är så snäll. Det är en flicka, eller hur? De är mycket lugnare. Hanarna kan man knappt ha inomhus.

Hundmänniska: Nej, det är en hanhund.

Förälder (gör ansats att titta mellan benen): Men han är kastrerad va?

Hundmänniska: Nej.

Vi tvångsmatas med könsroller varje dag, och att säga hen leder kanske inte till någon queer utopi där alla är fullkomligt jämställda och kön inte spelar någon roll. Det är bara ett ord, men ett ord som ibland kan dämpa könsskaven.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vid vilken ålder slutar tjejer att visa rumpan?

En brittisk undersökning visar att killar mognar vid 27 års ålder, och är fullvuxna vid 29. Det är senare än tjejerna, som är några år tidigare. Om man tittar närmare på studien, så har de listat beteenden som man anses som vuxen om man slutar med, och vid vilken ålder det inträffar:

  • Dricka shots – 29
  • Dra dumma skämt – 29
  • Bli utkastad från nattklubbar – 28
  • Kalla sin partner för ”bird” eller ”missus” – 28
  • Köra för fort – 28
  • Svära – 28
  • Ge råa kommentarer – 27
  • Skryta om sexuella erfarenheter – 27
  • Köra omkring planlöst – 26
  • Köra med fönstrena öppna och hög musik – 26
  • Använda fåniga raggningsrepliker – 26
  • Bära jeans som hänger runt höfterna – 26
  • ”Moona” – 26
  • Vissla efter kvinnor – 25
  • Pimpa bilen – 25

Jag borde alltså vara vuxen vid det här laget – men hur vuxen är jag?

Tja, jag har aldrig slutat dricka shots, eftersom jag aldrig har börjat, och inte heller har jag blivit utkastad från nattklubbar eftersom jag aldrig varit på krogen. Jag har aldrig slutat kalla någon partner för ”bruden”, eller vad man nu skulle kunna översätta det till, och jag har aldrig slutat vissla efter kvinnor eller moona – eftersom jag aldrig har kommit på tanken att göra det. Eftersom jag inte har något körkort har jag aldrig heller slutat köra för fort eller något av de andra sakerna på listan som har med bilar att göra.

Dumma skämt drar jag däremot, och råa kommentarer. Jag svär massor, och jag skryter hej vilt om mitt icke-existerande sexliv. Det enda jag egentligen har slutat med är att ha hängiga jeans. Det skulle innebära att jag är 26. Jag som trodde att jag bara var 15, för det är så jag känner mig. Det hade varit mer intressant att se en undersökning om tonårsbeteende, för det är nog snarare i den skalan jag passar in.

Det är bara en sak som förvånar mig: När de jämför killar och tjejer så har tjejerna inte fått frågan om när de slutade moona och vissla på kvinnor, utan om när de slutade visa trosorna och brösten, och det är inte riktigt samma sak. Jag undrar hur gamla tjejer är när de slutar visa rumpan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Män som hatar kvinnor och antifeminister som sinkar männens frigörelse

Det finns en paradox som jag kallar Fittans lag:

”Då en nätdiskussion om könsroller blir mer avancerad, går sannolikheten för att någon, i syfte att misskreditera allt vad feminism, jämställdhet och genusvetenskap heter, drar upp

  1. Kukar och fittor och graviditeter
  2. ”Män är djur”
  3. Gudrun Schymans talibantal
  4. Tiina Rosenbergs könsförrädaretal
  5. ”Alla män är våldtäktsmän”
  6. Feministers lättkränkthet

mot ett.”

När jag skrev det var det för att jag tröttnat på att diskutera med antifeminister. De har nämligen gjort det nästintill omöjligt att skriva något om mäns utsatthet, eftersom de antingen tolkar det som manshat, eller så tar de tillfället i akt att påpeka att det är förbjudet att påtala diskriminering av män i den bögfeministiska vänsterdiktaturen* vi lever i.

Nu senast är det Stieg Larsson och Lisbeth Salander som de attackerar, igen. Vi har hört det förut:

  1. Å ena sidan kommer Lisbeth Salander undan med allt våld enbart för att hon är kvinna, vilket enligt Per Ström är ett tecken på att Stieg Larsson hatade män.
  2. Å andra sidan är inte Lisbeth Salander någon riktig kvinna, enligt Rigmor Robèrt, eftersom hon slår tillbaka.

Nu kommer den tredje sidan in:

”Han tar alltså ut den hämnd, som han tror att kvinnor skulle ta ut, i sina böcker. Problemet med detta är bara att ett sådant förhållningssätt, som också den extrema feminismen har, inte gör världen bättre. Utan tvärtom gör att halva mänskligheten ställs mot den andra halvan.

Stieg Larssons dåliga samvete gjorde alltså att han skrev de deckare, som har gjort honom världsberömd efter hans död. Men det kvinnor och män behöver är inte skuldkänslor, synen på sig själva som offer eller synen på sig som våldtäktsmän. Utan ett nytt synsätt, som innefattar tilltron både till sig själv och andra. Att inse att alla är jämställda.”

Det jag tycker är talande i hela diskussionen om hur otroligt manshatande Stieg Larsson måste ha varit är att alla fokuserar på Lisbeth Salander och skurkarna. Ingen ägnar en enda tanke åt Mikael Blomkvist. Fast det är klart; hans roll är ganska obetydlig. I första filmen, till exempel, är han ganska korkad och naiv jämfört med Salander. Han är dessutom den som vill kela, medan hon bara vill knulla på sina villkor.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Nyqvist&iid=4810070″ src=”5/1/d/c/The_Girl_With_c804.jpg?adImageId=9153191&imageId=4810070″ width=”380″ height=”570″ /]
Noomi Rapace och Mikael Nyqvist (som spelar Salander och Blomkvist)

Alla de som öser ur sig hat över Lisbeth Salanders och Stieg Larssons påstådda manshat missar den uppenbara manliga förebilden i Mikael Blomkvist. Han är varken kvinnohatare eller toffel, men han får ingen uppmärksamhet eftersom ingen verkar komma ihåg att han finns. Mikael Blomqvist är den klassiska kvinnliga birollen – den som backar upp hjälten – men samtidigt är han svår att sortera. Han är uppenbarligen inte bög, och inte direkt metrosexuell, men ändå feminin.

Heterosexuella mjukiskillar som inte är typiskt metrosexuella är fortfarande svåra att hantera inom heteronormen. Det är därför Blomkvist är osynlig – och osynligheten i sig avslöjar att det är långt kvar till männens frigörelse.

***

*) Inte ett citat från debatten, men från en underbar Jan Berglin-strip som jag tyvärr inte hittar på nätet. Tack Dean!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Det är fan rätt bögigt att hålla på och fjäska och dansa med brudarna bara för att få ligga lite”

”- Det är fan rätt bögigt att hålla på och fjäska och dansa med brudarna bara för att få ligga lite.

– Det är väl för fan bögigare att ligga med killar?!

– Nä, det är väl fan det inte. Jag tycker inte det. Det känns liksom mer… softare. Manligare, framför allt. Två män. Manligt.”

Jag älskar när man leker med ord och könsroller och driver med fördomar, i synnerhet när man driver med homofobi, så Nakenlekar känns som en helt perfekt kortfilm för mig. Jag försöker att vara tyst eftersom klockan är mycket, men jag kommer på mig själv med att vrålgarva gång på gång.

Nakenlekar på youtube

Det är sjukt kul att ”bögigt” blivit synonymt med ”omanligt” eller ”feminint”, för det gör ju onekligen att killar som lever med och/eller som raggar på tjejer måste vara bögigare än killar som enbart lever med/raggar på killar. Det är bögigt att vara hetero.

Cred till Dennis. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Genuspanik i godishyllan

I förrgår hette det att Caster Semenya ska få börja tävla igen. Idag heter det däremot plötsligt att könstestet som IAAF beställt inte är klart, och att hon inte får tävla förrän dess.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Semenya&iid=6073237″ src=”4/5/3/0/12th_IAAF_World_3ba3.jpg?adImageId=9039872&imageId=6073237″ width=”380″ height=”246″ /]

Jag har skrivit 20 inlägg tidigare som nämner hennes namn – och detta trots att jag för ett halvår sedan inte hade någon aning om vem hon var, och trots att jag egentligen är fruktansvärt ointresserad av sport. Jag har till exempel skrivit om glipan mellan könen, om medias reaktion, om vita skönhetsideal, om begreppet ”könsfusk”, om könsidentitet, om biologiska sanningar som en social konstruktion, om påhoppen och kränkningarna, om transfobi riktat mot barn med intersexuella syndrom, om den långa vägen mot upprättelse, om hennes plötsliga stilbyte, om den mentala våldtäkt hon utsatts för, om diskussionerna kring hur man egentligen ska definiera kön inom idrotten, och slutligen, när jag utsåg behandlingen av Caster Semenya som Årets Skam i min sammanfattning av 2009.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Semenya&iid=6040913″ src=”b/b/3/3/12th_IAAF_World_64de.jpg?adImageId=9040018&imageId=6040913″ width=”380″ height=”253″ /]

Jag hoppades att det skulle stanna där; att det 2010 skulle bli ett bättre år. Nu är jag mer osäker. Men en sak har jag lärt mig: Folks förmåga att häva ur sig rena kränkningar och allmänt taktlösa saker är enorm. Jag trodde aldrig att jag skulle se ett sånt hat så offentligt riktat mot en person som alla var medvetna om förmodligen hade ett intersexuellt syndrom. Jag kan inte minnas att jag har sett en sådan massiv hatkampanj mot någon öppet intersexuell person tidigare, med undantag för Santhi Soundarajan. Det beror visserligen på att det helt enkelt inte finns så många öppna eller outade intersexuella, som samtidigt är världskända.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Semenya&iid=6089687″ src=”2/8/1/3/12th_IAAF_World_22ff.jpg?adImageId=9040053&imageId=6089687″ width=”380″ height=”267″ /]

Som icke-intersexuell transperson har jag varit väldigt okunnig om hur transfobin slår även mot dem. Jag trodde en gång i tiden, ung och dum som jag var, att folk kunde ha mer förståelse för en person som trots allt fötts med något som helt uppenbart är ett rent kroppsligt tillstånd, än för till exempel transvestiter och transsexuella. Är det något jag lärt mig det senaste halvåret är det att det tyvärr inte riktigt stämmer – men hatattackerna säger mer om de som känner sig provocerade av henne, än om Caster Semenya själv.

Det finns de vars kön inte går att utläsa så självklart utifrån deras kroppars utseende, utan man måste lyssna till hur personen ifråga själv definierar sig. För personer som är besatta av att tvångsköna andra är det såklart oerhört jobbigt att behöva ta hänsyn till sånt; det skulle ju innebära att de var tvungna att visa respekt för andra människor – men framförallt skulle det hota deras syn på vad kön egentligen är. I en värld där kön marknadsförs som en godispåse med antingen bara rosa eller bara blå godisar i, är lösgodishyllans existens i sig en provokation.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hormoner orsak till genuspanik?

En ny genusstudie har sett dagens ljus: Denna gången handlar det om testosteron, barn och leksaker. Forskare i Texas i USA tittade på hur tremånadersbäbisar reagerar på olika filmsekvenser som är tänkta att ge något slags hum om vad de skulle leka ifall de vore större, och jämförde med deras hormonvärden och deras testosteronhalt i fosterlivet.

För flickor spelar hormonvärdena tydligen ingen större roll, men för pojkar finns det en skillnad. Pojkar som hade höga testosteronvärden i kroppen var mer benägna att intressera sig för grupper av människor än för individer, jämfört med de med lägre värden, och de pojkar som hade fått höga doser testosteron i fosterlivet var i högre utsträckning intresserade av studsande bollar än av dockor.

Så vad betyder det?

Kanske att pojkar med höga testosteronvärden har en starkare central koherens – förmågan att se helheter och inte bara detaljer – än pojkar med lägre värden. Det skulle isåfall tala emot teorierna om att det finns ett samband mellan höga testosteronvärden och autism, eftersom ett typiskt autistiskt drag är just en svag central koherens.

Kanske att pojkar som utsatts för höga testosteronhalter i fosterlivet är mindre inriktade på människor och mer på saker; mindre på känslor och relationer och mer på ljud och rörelse. Det skulle isåfall, till viss del, tala FÖR ett samband mellan testosteron och autism.

Kanske att pojkar är mer känsliga för testosteronvariationer än vad flickor är – helt enkelt att flickor är friare att välja själva vad de gillar medan killar är hårdare styrda. Kanske att hormonhalter samverkar med andra faktorer i miljön. Kanske att barn redan vid tre månaders ålder har hunnit lära sig vissa grundläggande könsmönster.

Kanske är det hormonvärden som gör människor besatta av att hitta bevis, för att kunna förklara för andra människor att deras sätt att vara är fel och onaturligt. Kanske är det låga testosteronhalter som driver de som skriver arga kommentarer om att alla skillnader i beteenden mellan könen är biologiska. Det måste ju rimligen vara så, eftersom alla könsroller är avskaffade.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Egentligen är du bara bög för att du är rädd för fittor

Dennis, min bästa vän och dessutom fjollighetsguru, är en cisperson (han är alltså en kukfödd kille i killkläder, ingen transperson) som har vissa intressen, förebilder och egenskaper som folk räknar som kvinnliga – och dessutom är han bög. Det räcker tydligen för att folk ska attackera honom och projicera sin transfobi och sitt kvinnoförakt på honom. I början av vår vänskap var jag lite avundsjuk eftersom han verkade kunna vara hur feminin som helst utan att få sin könsidentitet ifrågasatt, men det visade sig inte riktigt stämma. Det händer nämligen att folk skriver till honom att han är ”transa”, och får det att låta som en anklagelse, och allt möjligt annat.

Så hur gör då jag, som själv faktiskt är transperson, för att stötta Dennis? Det är inte särskilt svårt. Dennis tar inte åt sig när folk attackerar honom för att han är bög eller tjejig. Då skrattar han bara åt det, och visar mig: ”Kolla här! De kallar mig för transa! Haha!”. Därför kan även jag passa på att håna honom lite då och då. Heterohån, kallar jag det, eftersom ifall han vore tjej så skulle han vara stereotypt heterosexuell. Han skulle tillochmed ha den fittskräck som många fittfödda tjejer verkar ha, bara lite starkare.

Jag driver med honom för att han är min vän, och för att jag vet att han förstår och inte tar illa upp – och för att få distans till min egen, internaliserade transfobi. För den som sa det, hen var det.

Chatt med Dennis pojkvän, jag skriver:

– Det är något jag måste berätta… Dennis… Han är bög.
– Va?! Nej!
– Jo, det är sant!
– Är Dennis kille?!

Chatt med Dennis, som skriver till mig:

– Säg åt mig att sluta bita på naglarna!
– Dennis, sluta bita på naglarna, annars kommer jag och ger dig smisk! Eller ännu värre: Jag skickar bilder på fittor
– Hahahaha! Bläääääääääää *mår illa*
– Ja, sluta nu! Det är nog det mest effektiva att hota dig med.
– Ja!
– Min lilla fittofob. Du är som en femåring: ”Inga tjejbaciller!” Egentligen är du bara bög för att du är rädd för fittor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Testosteron orsakar inte aggressivitet – men myten om testosteron gör det

Du har säkert hört det till leda: Testosteron gör att folk blir aggressiva, mer benägna att ta risker och mer egoistiska – och det är därför män är skitstövlar i större utsträckning än kvinnor. Det ligger i hormonerna, och alltså vore det fel att ens försöka ändra sitt beteende…

Eller också inte.

En ampull Nebido, testosteron

Ett schweizisk-brittiskt forskarlag undersökte hur människor betedde sig efter att de fått antingen testosteron eller placebo. Försökspersonerna ställdes inför olika valmöjligheter för att fördela en summa pengar mellan olika parter, där poängen är att ju mer jämt man delar, desto större är chansen att få behålla en del av summan. Man upptäckte att de som fått testosteron faktiskt var mer rättvisa än de andra – men att den stora skillnaden var mellan de som trodde att de hade fått testosteron, och de som trodde att de hade fått placebo. Försökspersoner som hade fått placebo, men som trodde att det var testosteron, betedde sig mer aggressivt, själviskt och riskfyllt än de andra. En av forskarna, ekonomen Michael Naef, sammanfattar:

”It appears that it is not testosterone itself that induces aggressiveness, but rather the myth surrounding the hormone. In a society where qualities and manners of behavior are increasingly traced to biological causes and thereby partly legitimated, this should make us sit up and take notice.”

Det är alltså inte testosteron i sig som orsakar aggressivitet, utan snarare fördomen om att testosteron orsakar aggressivitet som folk utnyttjar för att ursäkta sitt eget beteende. Myterna om hormoners påverkan blir en självuppfyllande profetia.

Om det är så att män är en riskgrupp för att utveckla egoism, så beror det i alla fall inte på testosteronet. Man föds inte till egoist; man blir det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag låter som en man som försöker låta som en kvinna

Igår var första gången i år som jag gick utanför dörren. Idag var inte första gången, men tredje, som jag hörde min egen röst i år. Eftersom jag är sjuk och hes har jag gjort avbrott i röstträningen, och försöker vila rösten så mycket det går. I förrgår ringde jag in till psyk för att förlänga ett recept, och jag märkte hur oerhört hes jag var. Rösten sprack hela tiden, men var ändå ganska ljus.

Idag är jag däremot hes på ett annat sätt. Nyvaken ringer jag hälsocentralen direkt när de öppnar vid åtta, och kommer på medan jag väntar att jag borde testa om jag överhuvudtaget har någon röst. Det hinner jag inte, för de svarar på en gång så fort jag tänkt tanken. Men rösten bär, som tur är. Jag kan få fram flera stavelser på raken, och mitt ärende löser sig. Jag får en ny tid för testosteronsprutan redan imorgon. Det är då jag kommer av mig lite, när jag hör hur jag låter. För även om jag vet att min röst är lite mörkare på morgonen, och i synnerhet när jag är hes, så hade jag inte förväntat mig detta.

Jag talar med en ganska mörk röst, men jag har en intonation som går upp och ner på ett sånt sätt som nästan bara kvinnor gör. Testosteronet och viruset har gjort sitt, men beteendet är fortfarande det inövade ”kvinnliga”. Jag låter som en man som försöker låta som en kvinna – och jag vet inte om jag ska vara glad eller irriterad över det. Jag tror att jag framförallt är glad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Storasystrar är bra att ha

För drygt fem år sedan, när min brorsdotter föddes, fick hon massor av rosa kläder av föräldrar och släktingar. Två år senare kom en lillebror, som till att börja med fick en del blå plagg. Det var nog ingen som planerat att det skulle bli så, men det var så det var.

Just nu sitter brorssonen, 2½ år gammal, i sin systers gamla rosa pyjamas och äter lussebulle. De passar väldigt bra i rosa båda två. Storasystrar är bra att ha.

Jag har gått från att hålla politiken i mitt huvud till att bära den i min kropp

Om jag ska läsa en bok i pappersformat gör jag det helst naken – det är nämligen skönast att läsa i badkaret. I en och en halv timme plöjde jag en bok av Michel Foucault om sexualmoral i det antika Grekland och heteronormativitet i 1900-talets Europa. Sedan låg jag kvar och funderade över det här med kroppar, och mindes artikeln jag läst precis innan om shariakravetskäggväxt hos män, och om det såkallade perfekta kvinnoansiktets geometri, och varför folk hakar upp sig på sånt. Jag funderade över hur män som av olika anledningar inte kan odla skägg gör om det är lag på att ha det, och hur det är att växa upp med ett intersexuellt tillstånd i en kultur där könsgränsen markeras med en berlinmur. Det ledde mig in på hur jag egentligen känner inför att vara politisk genom min blotta existens och uppenbarelse.

Immanuel, med finnar och skäggstubb

En veckas skäggstubb

Jag blir allt oftare förkroppsligad som transperson ju längre jag kommer i min könskorrigering. Det är något jag upplever mer och mer, i takt med att min identitet som eunuck har blivit tydligare på sistone. Min kropp har förändrats så mycket fysiskt under testosteronbehandlingen att det inte längre alltid är självklart för omvärlden att ögonblickligen sortera mig som tjej, och med det kommer nya erfarenheter. Förr i tiden såg jag det möjligen som en politisk handling att outa mig själv som kille och som transsexuell, och även som en politisk handling från andras sida att relatera till och hantera mitt outande. På den tiden var det mest teori; folk jag kände kunde lugnt fortsätta att se mig som tjej även om de försökte lära sig pronomen och namn, och folk jag inte kände kunde fortsätta vara ovetandes.

Idag är jag mer av ett mellanting, fysiskt sett, och därmed lite besvärligare för omgivningen. Jag är mellantingligad och aningen mer svårbestämbar än förut, i synnerhet om jag är orakad. Jag tror att ifall jag klippte håret kort, skaffade stereotypt manliga kläder och övade in ett typiskt manligt kroppsspråk och kämpade ännu mer med rösten så skulle jag passera som kille. Jag är inte säker, men det är möjligt att det skulle fungera. Ändå gör jag det inte, för det finns saker jag värderar högre än att passera – att vara mig själv, till exempel.

Många andra transsexuella skulle säkert inte hålla med mig om det, och det är inte heller något jag har haft som mål på vägen hit, men insikten är fantastisk. Jag har gått från att hålla politiken i mitt huvud till att bära den i min kropp – och fast jag inte skulle trott det för bara ett halvår sedan, så känns det otroligt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rosa är inte bara en färg – det är en social konstruktion

Skylt med Carl von Linné i rosa skjorta, görandes en fjollig gest

En fjollig Carl von Linné

Det finns en fråga jag ställt hundratals gånger men aldrig fått svar på, och jag börjar misstänka att det är för att det inte finns något svar att få. Frågan kommer upp i mitt huvud var och varannan gång jag diskuterar färgen rosa med någon som är upprörd över

  1. Att flickor ”förbjuds” ha rosa kläder, leksaker etc
  2. Att pojkar ”tvingas” ha rosa kläder, leksaker etc
  3. Att vuxna män gillar rosa och därmed är omanliga
  4. Att vuxna kvinnor inte gillar rosa och därmed är okvinnliga
  5. Alla ovanstående

Frågan som aldrig får något svar kommer alltid när folk drar upp ”medfödda” och ”biologiska” skillnader i hjärnan som ska visa på hur naturligt det är att spela en viss könsroll: Män är starka, aktiva, utåtriktade och har beskyddarinstinkter. Kvinnor är lugna, passiva och inåtvända och har modersinstinkter.

Frågan lyder:

Vad i hela friden har rosa och blått med biologi att göra?

Finns det någon som helst forskning som visar på att färgpreferenser har något med förmågan till olika sorters intelligens och personlighetsdrag? Finns det ett vetenskapligt klarlagt biologiskt samband mellan att föredra rosa och att vara omvårdande å ena sidan, och mellan att gilla blått och vara utagerande å andra sidan? Finns det någon koppling till kromosomer, eller är det hormonellt? Vad fyller det isåfall för funktion? Varför är det viktigt att pojkar gillar blått men inte rosa, och vice versa? Och vad betyder det att det funnits tider i historien då rosa var en färg som förknippades med män?

Innan jag har fått ett vettigt svar på det kommer jag inte att kunna ta extrembiologister och antifeminister på allvar, utan kommer att avfärda deras argument som populistiska för att de inte gör skillnad på arv och miljö. Rosa är inte bara en färg – det är också en social konstruktion.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Immanuel med I – för porrfilmernas skull

Det finns en anledning till varför jag stavar mitt namn Immanuel och inte Emanuel: Det har en lite syrligare form och en vassare smak att stava med I. Mer jag, helt enkelt.

Sedan finns det en anledning till: Problemet med Emanuel är att det är lätt att blanda ihop med Emanuelle, och jag gillar inte tanken på att det finns en maskulin och en feminin form av namnet. Immanuel är mer androgynt. Dessutom ville jag slippa såna problem som Sasha fick: När hans vårdcentral såg att de hade en patient med kvinnligt personnummer som hette Fredrik ville de vara snälla – så de la till ett A. Samma sak en gång när jag följde med honom till ett läkarbesök på en annan mottagning, och de utgick ifrån att det stod fel på papperet när de såg en ”tjej”. Han fick heta Fredrika. Inte så kul.

Sedan finns det en tredje anledning som bygger på den andra, och som jag blev påmind om idag. Min helt underbara boendestödjare försöker fortfarande efter ett och ett halvt år att lära sig att stava till Immanuel, och när vi pratade om stavningen och uttalet nämnde hon skrattande att hon någon gång hade råkat kalla mig Emanuelle.

”- Som porrfilmerna!”

Det är just en anledning att stava med I: Min manlighet var fortfarande väldigt sårbar när jag valde namn, och jag ville inte bli hopblandad med en kvinnlig porrfilmskaraktär. Jag skulle inte riktigt ha fixat att folk såg en naken kvinna för sitt inre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stinker rosa – eller våra fördomar om färgerna?

De perfekta familjeförhållandena måste vara att ha syskonbarn: Man behöver inte uppfostra några ungar själv, men får ändå en ursäkt att gå i leksaksaffärer ett par gånger om året. Årets första julklappsrunda gav faktiskt leksaksaffärerna godkänt – vilket kan bero på att jag höll mig undan både de ”rosa” och de ”grönsvarta” avdelningarna.

Leksaksmotorsågar, finns i grönt och orange.

Leksaksmotorsågar, finns i grönt och orange. Inte könssegregerat.

Några tjejer i England har startat ett upprop som de kallar ”PinkStinks”, som vänder sig emot ”the culture of pink” som tar över småflickors liv. Om man läser artikeln i Aftonbladet får man lätt bilden av att det handlar om färgen i sig, men det är alltså inte det som är grejen utan hela kvinnlig-hetsen – och den påverkan på tjejers självkänsla de utgår ifrån att den för med sig.

Så nej, det handlar inte om att rosa i sig är en farlig färg, men däremot tycker jag att begreppet ”rosa kultur” är träffande. Den är mycket tydligare i England än i Sverige, och det handlar väldigt mycket om utseende. Jag tror inte riktigt att det går att översätta det till svenska förhållanden rakt av, nämligen. I Sverige är rosa framförallt en färg, om än en ”kvinnlig” sådan. I Storbritannien är rosa en färg som oftast signalerar att något är opraktiskt och ytligt.

Rosa prinsessor och röda bilar på målarlådor

Rosa prinsessor och röda bilar på målarlådor. Könssegregerat.

Jag tog bilden ovan på en bokhandel i Gävle, och det var ett av de tydligaste exemplena på när det ställs upp två roller att välja mellan. Det finns en rosa och en rödgrå målarlåda: Den ena med prinsessor på kartongen, och den andra med bilar. Målarlådor är annars inte såna leksaker som är kända för att vara könsstereotypa – tvärtom. Att skapa fritt och måla och rita brukar anses vara något som är okej för alla barn, även i de mest könskonservativa miljöer, och därför brukar de göras så könsneutrala som möjligt. I alla fall var det så när jag var liten.

Det handlar inte om att rosa är en farlig färg, utan om att rosa används som en signal för att dressera småflickor in i skön-hets och kvinnlig-hets. Om varenda barnklädesaffär och leksaksaffär är segregerade i två olika avdelningar, där det i bästa fall finns en ”killig” och en ”tjejig” variant av samma vara – då har man inte mycket till valmöjlighet. Jag tycker att det är synd att en så fin färg som rosa missbrukas som den gör och associeras med svaghet och osjälvständighet. För vad är det som säger att rosa inte hade varit en passande färg på en leksaksmotorsåg?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En bög som heter Brita – En släktsaga

”Johan Andersson var 55 år då han blev gift med Brita Johansdotter som då var 32 år. Båda hade varit gifta förut. Brita liknade på flera sätt en karl, gick omkring i karlkläder och satt ofta och diskuterade med karlarna och spottade och betedde sig som de. De fingo fem barn, fast det påstods att Johan inte var far till åtminstone de två sista, De hade nämligen en dräng, Norsk-Halvar kallad, som Brita troligen tyckte mer om än sin man, gamle Johan.

Det var troligtvis Brita och drängen som kom med förslaget att de skulle resa till Amerika. Johan sålde gård och lösöre för vad han fick, vilket inte var mycket. Då de kommo till Trondheim såldes den ena hästen, och Brita tog hand om hela reskassan och köpte biljetter utom till Johan. Då han nu såg att han inte fick följa med längre, tog han lilla Johan med sig och körde hem med den häst de hade kvar.

Då de kommo hem blev det riktigt svårt för dem. De hade nu inget hem och inga pengar. Men Johan Andersson lyckades få ihop så pass stor reskassa, att han påföljande år kunde komma över till Amerika. Ditkommen blev han antagligen allt annat än väl mottagen. Inte långt därefter kom brev med meddelande om att han avlidit.”

(Nedtecknat av Paul Pålsson i Skärvången, citerat i Åkersjön – Högrun av Britt & Alfred Brändemo 1993)

Året var 1868. Kanske 130 år senare, när jag gick i gymnasiet, läste jag berättelsen i boken som morfar och mormor hade skrivit. Brita verkade fullkomligt omoralisk i sitt sätt att behandla sin man, tyckte jag då, men samtidigt otroligt häftig. Historien var som hämtad ur en film, även om jag förstod att ryktena på byn inte är världens mest tillförlitliga källor. Jag började grubbla över vem Brita var och varför hen gjorde allt detta. Pelargon i ett fönster

Var det en medveten plan att rymma till Amerika med drängen, eller är det bara något som elaka tungor har hittat på? Dödade Brita och Halvar Johan när han väl kom till Amerika? Och varför bestämde sig Johan, i sin tur, för att ge sig av igen för att leta upp dem? För barnens skull, eller för att hämnas för något? Och vem var Brita? VAD var Brita, mer än människa?

Året var 1868 när de emigrerade, och Brita var född 1820. De ord vi använder idag: Transperson, transvestit, transsexuell, transgender – de fanns inte då. Personer som Brita fanns, men de kallades för andra saker i den mån de levde öppet eller blev outade. Därför skulle det inte gå att fråga Brita om hen var transvestit eller transsexuell eller något annat; det finns inte ens henoms egna ord att gå efter, och om hen uppfattade sig själv som man, kvinna, både och, ingetdera eller något helt annat kan vi inte veta.

I min tonåriga fantasi var Brita en person som längtade bort, som drömde om något större. Hen var för stor för att rymmas i den lilla byn där alla uppfattade henne som en kvinna i manskläder. Kanske var hen tolererad på ytan, men det är möjligt att hen ville mer än så. Kanske ville hen börja om och leva som man, med Halvar vid sin sida. Kanske var Johan en skitstövel; kanske var han en snäll man som bara inte kunde förstå varför hans ”fru” inte var som kvinnor förväntades vara. Rakhyvel och rakborste från 1800-talet

Brita blev min idol, och den som öppnade mina ögon för att se hur ofta transpersoner göms undan, samtidigt som de egentligen hela tiden finns där om man bara läser med rätt glasögon. Transkillar beskrivs till exempel ofta som ”manhaftiga fruntimmer”; gärna med anspelningar på att de måste vara lesbiska – men i berättelsen om Brita verkar det ju snarare handla om en person som föredrar män.

Brita och jag delar inte blodsband, men jag är släkt med henoms försmådde make; Johan var min morfars farfars farfars bror. Däremot är det självklart för mig att se Brita som en släkting. Ibland tycker jag mig förstå precis hur hen måste ha känt sig, men det är mycket möjligt att jag bara projicerar min egen transsexualism på en person som helt enkelt var en pojkflicka. Men även om jag inte kan skryta med en transman som anfader, och oavsett hur hen skulle ha definierat sin könsidentitet idag, så är vi släkt – själsligen.

Jag vet inte om Brita var man, kvinna eller något annat, eller vilken av dagens trans-etiketter hen skulle ha känt igen sig själv bäst i. Kanske skulle hen ha kallat sig för genderqueer om hen haft dagens ordförråd; kanske skulle hen ha känt sig mer som en kvinnlig transvestit. Kanske var hen man innerst inne, men levde som kvinna för att hen inte kunde något annat av sociala skäl, och för att tanken på en man född i kvinnokropp som dessutom också älskade män var på tok för komplicerat för människor i små byar i norra Jämtland på 1800-talet att förstå. Kanske var hen en bög som hette Brita – men oavsett vilket är hen min förfader.

Veckans bloggtema: Släkt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Genusmedveten närvaro och syftet med könsskillnader (Eller: Varför rosa och blått alltid har lite lila i sig)

En rosa, blå och lila solnedgång

En vän nämnde det pussel jag lägger när jag försöker förstå det här med kön: Könsroller, könsidentitet, könsuttryck, könsorgan, hormoner, grupptryck, hjärnans struktur och samhällets krav på att allt ska gå att sortera i entydigt rosa eller blått. Just ordet ”pussel” fastnade jag för. Jag lägger pussel, jag löser deckare och jag utforskar vita fläckar på kartan trots att – eller tack vare – att min genuskompass inte är särskilt tillförlitlig. Så jag svarade:

”Det känns som om jag lägger ett pussel där det enligt bilden på kartongen bara finns rosa och blå bitar, men när man tittar närmare på varje enskild bit upptäcker man att nästan alla har ett stråk av lila i sig, och att det finns så många olika nyanser att man faktiskt KAN se skillnad på bitarna. Annars skulle det inte finnas någon mening med pusslet överhuvudtaget, kanske?”

Kanske är syftet med könsskillnader inte att hålla människor åtskilda i två fack, utan snarare att visa på den oändliga variationen och alla möjligheter det innebär. I så fall är det både talande och trist att människor ändå känner behovet av att ständigt kategorisera i antingen det ena eller det andra. Jag tror att fler behöver lära sig genusmedveten närvaro: Att hellre fria än fälla, att hellre utmana sina egna fördomar än att tvinga dem på andra – och att inse att det är okej att inte förstå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Manlighet(s) är en psykisk sjukdom (Eller: Jag är inte kvinna för att jag är impotent)

Skylt med Carl von Linné i rosa skjorta i fjollig pose

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka PsykbrytsJonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

”Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom ;)

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker: History of madness och History of sexuality (1-3) av Michel Foucault, och Melankoliska rum av Karin Johannisson

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en ”manlig” kropp i en ”manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Vad är manlighet? Länk till Potenslinjen på Google

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida ”information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är ”viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

  1. Vara praktiskt händig (7,1)
  2. Ha bra potens (6,4)
  3. Ha välavlönat jobb (5,9)
  4. En attraktiv partner (5,9)
  5. En vältränad kropp (5,8)
  6. Ett attraktivt yttre (5,5)
  7. Vara sportintresserad (4,9)
  8. Alltid vara redo för sex (4,9)
  9. Äga tekniska prylar (3,9)
  10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med ”en vältränad kropp” och ”ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

Knapp med texten "Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

Torso från antika Grekland

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får ”välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,