Tag Archives: komma ut

Konsten att ljuga för att få rätten att vara sig själv

Jag har ju redan lockat med att jag är med i DN idag, och såhär på kvällen noterar jag att det inte gick riktigt som jag trodde. Jag trodde att jag skulle få mest positiv respons, och så blev det. Jag förväntade mig några konservativa moralpredikningar, och ett par såna blev det också.

Men det intressanta är att jag byggt upp en sån hangup runt att outa mig som mellantinglig, så mycket att jag faktiskt glömt att jag redan har gjort just det, allteftersom. Det kanske inte är någon enorm jättegrej att komma ut som mellanting efter en könskorrigering. Kanske är det bara i mitt huvud som det är en enorm grej.

Jag tror liksom fortfarande att någon ska komma och ta ifrån mig min diagnos, och säga att jag inte har rätt till vård. Som om de skulle kunna dra in mitt testosteron nu, efter nästan två års behandling. Som om de skulle tvinga mig upp på operationsbordet igen för att tvinga på mig bröstimplantat som straff för att jag ljugit mig till en operation. Ja, jag har ljugit, men bara om en enda sak: om hur säker jag är på att jag är man. Jag har alltid varit säker på mina behov av könskorrigerande vård, men det hänger inte självklart ihop med könsidentiteten.

Att hata sin utåtbuktande bröstkorg så mycket att man är beredd att ta saken i egna händer om man tappar tron på att få operationen beviljad, att ha komplex för sin ljusa röst så mycket att man inte vågar prata med människor, att sedan fem års ålder ha drömt om att kunna odla skägg, att hata sina könsorgan, att veta att man behöver rätta till kroppen för att alls orka leva… det är inte självklart att man identifierar sig som man för det. Men om den enda vägen till att få förändra sin kropp är att kalla sig för man och säga att man är transsexuell – då var det en lögn jag var beredd att ta till.

Jag har inget emot att uppfattas som man. Det är okej att säga han, eller hen: för mig spelar det ingen roll så länge det inte är hon. Men jag kan inte känna att jag ÄR man. Jag är inte genusateist; snarare genusagnostiker. Jag vet inte om jag tror på kön eller inte. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer att fatta grejen med kön.

Jag tror även att det sitter en liten klick före detta transsexuella som är förbannade på mig för detta. Jag är väl i deras ögon en av de där ondsinta transpersonerna som inte borde ha rätt till vård, eftersom jag inte identifierar mig som man, och som dessutom ger transsexuella dåligt rykte. Ärligt talat skiter jag i deras åsikter.

När jag sökte vård första gången fick jag höra att jag inte kunde vara transsexuell för att jag inte var ”övertygande”. När jag sökte vård för fjärde gången – fyra år senare – skrev jag i brevet till personen som skulle fatta beslutet om att ge mig en remiss till själva könsutredningen att ”det går inte att ljuga för att få vara sig själv”. Den gången fick jag också höra att jag inte var ”övertygande”, och fick rådet att vänta i två år till innan jag skulle få börja i utredning.

Efter det flyttade jag, fick min remiss – och utan att inse det själv började jag faktiskt att så smått ljuga. Inte inför människor som känner mig, men inför psykiatern och psykologen som skötte utredningen ljög jag när de frågade om jag kände mig som man. Så ja, jag har ljugit för att få slippa leva i en lögn. Det fungerade faktiskt.

Jag vägrar skämmas för att ha manipulerat mig till den vård jag visste att jag behövde. Det var i nödvärn, som rent självförsvar mot den lag och den vårdapparat som ställer absurda krav. Och jag ångrar ingenting.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Kissie ger transfobin ett ansikte

Vissa saker gör mig så jävla förbannad och äcklad. Som när stjärnbloggaren Kissie outar en person som antagligen är en transsexuell tjej.

XX, vet ni vem det är..? Det är ingen stureplanbrutta som man kan tro. Det är en MAN (även hennes vän är en man) som lever på att lura killar på Stureplan. Dom har sex med alla, men hur..? Jo dom ger ut sig för att vara oskulder och ber männen ta dom i “2an” för att inte avslöja sig själva.”

Kissie hänger ut tjejen med bild och namn, under rubriken ”Dom är män som lurar killar på Stureplan”.

Kissies transkompetens är en sak; jag skulle kunna anmärka på hennes språk, hennes insinuationer om tjejens ”egentliga” kön och allt sånt, men det är inte väsentligt. Det stora problemet är själva outandet. Dels för att det är en kränkning i sig, och dels för att det faktiskt är att direkt försätta en människa i fara. Som Amanda, som själv blev tvångsoutad för några år sedan, påpekar:

”En tjej på Stureplan som blir outad som transsexuell riskerar sitt liv. Hatbrotten mot hbt-personer i utelivet i Stockholm är fruktansvärt många och det är ofta omfattande våld eller mord vi talar om. Det sociala livet är förstört för Kim idag och hon har all anledning att frukta för sin personliga säkerhet. Betydligt mycket mer än om hon ”bara” skulle varit H- eller B-person. Att vara trans är en social och arbetsmarknadsmässig dödsdom. Så det är med sorg jag ser hur människor som Kissie beter sig. Inte minst som de har ett oerhört starkt inflytande över hur andra människor ser på människor. Det här är under all kritik och värdighet. Jag blir skitledsen då jag ser sånt. Det skär i mig. Helt enkelt.”

Kissies blogginlägg är förtal. Det kallas ärekränkning:

”Straffet för brott av normalgraden är böter. Om brottet är att anse som grovt ska det rubriceras som grovt förtal. Påföljden kan då bestämmas till böter eller fängelse i högst två år. Vid bedömandet av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om uppgiften genom sitt innehåll eller den spridning den fått eller på annat sätt var ägnad att medföra allvarlig skada”

Kissies sätt att outa folk på är jävligt billigt och spelar direkt på heterosexuella mäns förmodade homofobi (som egentligen är transfobi), men jag skulle inte direkt gråta om det blev dyrt för henne i slutändan.

***

Dagens positiva, i alla fall: Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm invigningstalade: ”Ni ska inte behöva ockupera oss igen – åtminstone inte så länge jag är generaldirektör”. Madeleine om att öppenhet fungerar för henne, och en bra artikel om tvångssteriliseringar (fast kommentarsfältet och ”omröstningen” vågar jag inte titta på). Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är så gay att inte ens kläderna är i garderoben

Hög med ren tvätt

Såhär post-halsböld och pre-Pride har jag mycket att göra, så vissa saker får jag prioritera bort. Ja, vissa saker känns rentav fel att göra – som att tvinga in den rena tvätten i garderoben. Mina tröjor, jeans, handdukar, strumpor och så vidare, behöver inte skämmas för vad de är. Så det så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Postpubertalt hångel – ett könslomässigt dilemma

Igårkväll blev jag tvungen att sammanfatta på max 140 tecken varför jag aldrig gått på krogen, varför jag inte kan ragga, och vad det har för inverkan på mitt akuta, kroniska hångelunderskott:

”Jag går inte ”ut” alls. Rädslan att bli felkönad gör inte direkt underverk för hångelkvoten ;)”

När jag hade skrivit det insåg jag hur sant det var. En gång i tiden hände det att jag ändå la märke till om folk tittade lite extra på mig, var lite extra trevliga och så. I och för sig kunde det ta flera timmar innan jag fattade att de kanske hade flörtat med mig och då var det liksom för sent, men ändå. Det hände. Jag kan inte minnas när det hände senast; antagligen var det ett par år sedan. Med undantag för vissa tranny chasers på nätet så är jag tydligen immun mot raggning, och jag vet inte hur mycket det har att göra med att folk inte försöker flirta med mig eller om det beror på att jag inte läser av sånt längre.

Väldigt länge var jag överdrivet medveten om att jag inte passerade som kille, och därför visste jag att de som flirtade med mig med stor sannolikhet var heterosexuella killar och homosexuella tjejer. Även om den som flirtade med mig var bisexuell, så skulle det ändå vara en ”tjej” hen såg. Men nu, när jag har gått på testosteron i över ett år, så har jag börjat passera som kille.

Folk som har känt mig sedan tidigare och ansträngt sig för att försöka säga ”han” gör det mycket lättare nu än förr. Och idag fick jag äntligen hem det läkarintyg som skulle ha skrivits för nästan två månader sedan. Den läkaren har jag aldrig träffat förut, och han verkade förvirrad över vilket håll jag egentligen skulle byta, så att säga. Men i intyget står det:

”Berättar att han har blivit bättre under de senaste tre åren… Berättar att han har lärt sig att äta regelbundet.”

Tidigare har jag sett ”han” några gånger i vissa myndighetspapper, men aldrig från någon i vården vad jag kan minnas. Det brukar bli ”hon”, av ren slentrian, men inte den här gången. Jag passerar som kille. Det är dags att börja förstå det nu, och slappna av. Kanske hitta någon som kan lära mig att hångla. Som prepubertal var sånt inte ens att tänka på. Som postpubertal kommer jag kanske undan med att föreläsa en stund om transsexualism innan… innan vad?

Jag är medveten att jag bara genom att ställa frågan riskerar att få homofoba och transfoba moralkakor, men jag kan inte godta att någon rättfärdigar hatbrott. Inte heller kan jag godta att det skulle vara lögn att inte outa sig, eller något sånt. Jag är också medveten om att det förmodligen är en väldigt stor skillnad mellan kukfödda och fittfödda; att kukfödda transpersoner som passerar som tjejer och blir outade löper större risk att utsättas för våld än fittfödda transpersoner som passerar som killar. Jag är också medveten om att det antagligen är större risk att till exempel en transtjej blir misshandlad av en heterokille än att en transkille blir misshandlad av en bög (men hur vanligt är det att tjejer oavsett läggning begår transfoba hatbrott?). Men det jag är ute efter är inte om det är säkert eller osäkert att berätta, utan snarare under vilka omständigheter man bör göra det. Jag har många frågor jag skulle vilja ställa till cispersoner (icke-transpersoner), och det här är en av dem:

När ska man berätta att man inte ser ut som personer av ett visst kön förväntas se ut nakna? Är det något man alls behöver berätta, om man ändå inte tänker ha sex med personen och inte har en tanke på något långvarigt? Varför, isåfall? För min skull, eller för deras?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fem år med lerkukar, moderfader och fruktlöshetsritualer

På måndag är det sommarsolståndet; den längsta dagen på året. Men det är inte vilket sommarsolstånd som helst: Det är fem år sedan jag initierade mig själv som häxa, efter drygt ett års studier. Jag har svårt att fatta att det har gått så lång tid, men minst lika svårt att fatta att det inte är ännu längre sedan. Så otroligt mycket har hänt sedan dess ju.

Det var då jag valde namnet Trollhare. Jag gjorde det till mitt häxnamn över två år innan jag började kalla mig det på nätet, två och ett halvt år innan jag ansökte om att få heta det officiellt och mer än fyra år innan jag faktiskt fick det inlagt i folkbokföringen.

Det var också inför den dagen som jag – till min dåvarande sambos munterhet – tillverkade mig en fallos i lera. Jag har alltså en lerkuk, men jag använder den inte för någon slags sex eller så. Däremot är det en symbol för könslomässig stabilitet, som jag använde i min första fruktlöshetsritual.

Min grimoire (en pärm klädd i fint papper)

Min grimoire (nej, det är inte jag som gjort teckningen)

För att förbereda mig inför jubileet har jag gått igenom mina gamla grimoirer, och fastnade för de allra första anteckningarna. Någon gång under våren 2005 programmerar jag mina stenar till olika syften. En hematit programmerar jag med orden ”Jag står stadigt med fötterna på jorden i kontakt med mina kön”. Mina kön, i plural. Kön som i könsidentiteter, som jag då upplevde som ett svart hål. Under en ceremoni i maj samma år åkallar jag ”moderfader” i någon slags queer protest mot att böckerna föreslog att man skulle åkalla ”modern” eller ”gudinnan”. Och så, när jag initierar mig själv som häxa, så gör jag en ritual med lerfallosen och säger bland mycket annat ”hjälp mig att älska mig själv och min kropp”.

Såhär med facit i hand är det märkligt hur jag kunde gå runt i åratal och tro att jag bara inbillade mig att jag överhuvudtaget hade pratat med min dåvarande sambo om min könsidentitet och min längtan efter en könskorrigering. Det var först när jag började blogga under hösten 2006 som jag kunde se med egna ögon att det han påstod – att jag aldrig hade nämnt det förut – inte stämde. Jag hade ju skrivit ner vad vi sa bara tre dagar tidigare, men ändå tappade han hakan varje gång och utbrast ”Va?! Det har du aldrig sagt något om!”. Hjärntvättad som jag var med hans uppriktiga förvåning (som jag idag förstår var förträngning) varje gång, så har jag grundmurat i mig att jag nog ändå måste ha inbillat mig att jag ens hade några tankar på min könsidentitet innan hösten 2oo6, än mindre att jag delade med mig av dem till honom. Men jo, det gjorde jag, utan resultat.

Fem år efter den ceremonin behöver jag inte be om hjälp att älska mig själv och min kropp, för det gör jag redan. Att stå stadigt med fötterna på jorden i kontakt med mina kön är väl nästa steg – nu när jag ramlat igenom och  kommit ur det svarta hålet på andra sidan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

HBT – Homonormativ Beteende Terapi

Är det något som är säkert så är det att så länge Qruiser finns kommer det att dyka upp nya trådar där personer – företrädesvis kukfödda byxbögar – börjar med att ondgöra sig över begreppet HBT, och slutar med att uttrycka att de inte vill förknippas med transpersoner:

”Hej! Jag e 100% bög o e glad för det, men uttrycket HBT vill jag inte läggas under, det låter ju som en sjukdom!

Och sen har jag inte mycket gemensamt med allt som läggs in i denna förkortning (menar inte med detta att jag har nått emot transfolket o andra ”grupperingar”, utan känner ingen gemenskap med dem) Jag är bög, gay, homo…men jag e inte HBT!!”

Som svar på detta briljerar flashboy, som alltid:

”Ja, varför inte göra HBT till en ny terapi-form, där målet är att komma ut. Det behöver inte vara som homosexuell, du kan komma ut med vad som helst som kanske tynger dig. Kanske mår du dåligt över att du råkade hälla öl i din kompis mobiltelefon, bara att komma ut med det. Blir kompisen sur, skrik bara något om att han är normativ och slarvfobisk.

Efter terapisuccéerna KBT, DBT och MBT kommer nu HBT – Homonormativ Beteende Terapi.”

Fastän jag gillar begreppet HBT, så ser jag att det finns problem med likriktning. HBT används väldigt ofta som en synonym till homosexuella, och bisexuella och transpersoner blir inte nödvändigtvis synliggjorda för det. Däremot har jag minst lika stora problem med ord som gay, eftersom det är bögnormativt, och med de homosexuella, eftersom det så uttryckligen är homonormativt.

När jag säger HBT så menar jag inte homosexuella. När jag säger HBT menar jag homosexuella, bisexuella och transpersoner. Jag har identifierat mig som bisexuell i perioder, och som bög i andra perioder, och är och förblir transperson. Därmed inte sagt att jag har särskilt mycket gemensamt med random qruiserbög som tycker att det är viktigt att uttrycka gemenskap med andra bögar – men bara de som är tillräckligt mycket bög.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är rädd för HBT?

Moderaterna är inte rädda för HBT, skriver DN. Öppna moderater har satsat på att lära ut HBT-kompetens så att politikerna kan svara på frågor om HBT:

”Det är bra för människor i allmänhet att lära sig mer. HBT-frågor är en sådan sak. Vi tycker att det är viktigt att ha med de här frågorna i fler sammanhang; kunskapen saknas inom många områden. Om man som homosexuell till exempel söker läkare förutsätts man oftast vara heterosexuell – det är normen.”

Det låter ju fint, men journalisten måste ändå fråga:

”- Vad är moderater mer rädda för?

– Jag tror inte att vi är rädda för det här – egentligen. Vi inom Öppna moderater har en agenda som handlar om ett öppet samhälle. Som homosexuell eller invandrare – vem du än är – ska du kunna bli bemött som den du är utifrån dina förutsättningar.”

HBT reducerat till homosexualitet, alltså. När Öppna moderater skriver debattartikel i QX om hur HBT-personer är osynliggjorda i vård och omsorg så låter det ungefär likadant:

”Vän av ordning invänder då om det egentligen spelar någon roll – en könssjukdom är väl en könssjukdom, oavsett vilken sexuell läggning eller könsidentitet man har? Och att gå till en kurator, eller söka läkare för andra besvär, har väl inte med den sexuella läggningen eller könsidentiteten att göra? Jo, det har det. Bristande kunskaper om HBT-personers livsvillkor, bristande förståelse och insikt i vad det innebär att vara HBT-person, så kallad HBT-kompetens, får konkreta konsekvenser för den vård och omsorg HBT-personer erbjuds. De flesta läkare eller sköterskor utgår från att deras patienter är heterosexuella, eftersom de flesta människor är det. Det kan leda till att man inte tar relevanta prov eller ställer relevanta frågor. Särskilt problematiskt kan detta vara för unga i kontakten med ungdomsmottagningar eller skolhälsovården där osäkerhet och egen okunskap kan göra situationen väldigt jobbig.”

De nämner faktiskt könsidentitet, det gör de. En gång. Däremot nämner de inte könsuttryck, och som motpol till HBT-kompetens ställer de upp fördomen om att alla är heterosexuella. Inte fördomen om att alla är heterosexuella cispersoner, utan bara rätt och slätt heterosexuella. Att de flesta transpersoner faktiskt är heterosexuella, och därmed skulle räknas in i normen om det vore så enkelt att allt handlade om heterosexualitet, verkar de ha missat. Likaså verkar de ha missat att det även gäller bisexuella.

Om en person som uppfattas som kille nämner för läkaren att han har flickvän betyder det inte automatiskt att han aldrig har haft sex med andra killar. Det kan också vara så att denna nämnda flickvän har kuk. Det kan också vara så att denna ”kille” egentligen inte är kille, utan är transperson och definierar sin könsidentitet som tjej eller som något annat. Det kan vara så att denna kille är en kille med transsexuell bakgrund, som har en fitta och skulle behöva göra ett cellprov från livmodertappen. Och så vidare. HBT-kompetens handlar om mycket mer än att räkna ut om någon är homo eller hetero.

Jag skulle kanske inte haka upp mig på homonormativiteten om det inte vore för att samma grupp några veckor senare skriver ännu en debattartikel där de vill ”förenkla” för transpersoner. För att tala med Lukas Romsonsparkar de in öppna dörrar när de föreslår förändringar av namnlagen och möjligheten att få börja i utredning och med hormonbehandling som minderårig. Det de däremot duckar för är möjligheten att få ändrat juridiskt kön i folkbokföringen som minderårig, och även möjligheten att genomgå könskorrigerande operationer innan arton års ålder. De duckar för att stärka transpersoners rättigheter att få sin identitet bekräftad och de undviker att ifrågasätta det krav på sterilitet som gäller idag för den som ansöker om könskorrigering.

Det är alltså skillnad på folk och folk. När Öppna moderater vurmar för unga HBT-personer, och faktiskt samtidigt som de hävdar att ”var och en ska själv avgöra hur den kroppsliga könsidentiteten ska matcha den själsliga identiteten”, så tycker de ändå att de transsexuella ungdomar som själva vet att de behöver en könskorrigerande operation måste vänta tills de är arton – även om föräldrar, läkare och psykologer stöttar tonåringen.

Det finns transsexuella som verkligen behöver genomgå en underlivsoperation. Det finns transsexuella som inte har något större behov av att göra det, eller som av olika skäl inte kan. Det finns de som inte har möjlighet att få den sortens könsorgan de skulle vilja ha även om de kan genomgå en operation; många transsexuella killar tycker till exempel inte att de kukar som görs är tillräckligt bra för att de ska överväga det, och de kanske inte heller har så stort behov av att bli av med äggstockar och livmoder. Det finns ingen egentlig motsättning mellan de två grupperna, även om en del försöker tvinga fram en. Det finns inget som säger att de transsexuella som inte genomgår en viss operation inte är transsexuella. Det finns inget som säger att de transsexuella som behöver en viss operation blir tvingade till den.

Däremot finns det ett problem med att lagen kräver att man gör en viss sorts operation för att få ändrat juridiskt kön. Det är ett problem för de som inte behöver eller kan genomgå den operationen eftersom de måste ”välja” mellan att bli utan vård och att genomgå kastrering ändå, och det är ett problem för de som behöver genomgå den operationen eftersom en del av dem verkar tro att deras rätt att få den vården är direkt beroende av om de lyckas övertyga människor om att alla som argumenterar mot kravet är transvestiter som försöker lura folk att de är transsexuella.

Jag är inte ute efter att vägra folk operationer, även om det är precis det jag ständigt blir anklagad för. Tvärtom. Jag tycker att det viktigaste är att alla får möjligheten att få den vård de behöver, anpassad efter just deras behov. Att förbjuda könskorrigerande operationer av minderåriga är precis lika destruktivt som att kräva obligatorisk kastrering av alla transsexuella och intersexuella som ett krav för att få ändrad juridisk könstillhörighet. Folk är olika och har olika behov. För att räknas som insatt i HBT-frågor tycker jag att den kunskapen borde vara ett minimikrav.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det stora beslutet att byta kön var inget stort beslut

Idag är det två år sedan jag träffade utredaren för allra första gången inför min könskorrigering. Två år har gått sedan klockan officiellt sett började ticka, sedan dagarna började räknas. Socialstyrelsen kräver minst två år i utredning för att godkänna en ansökan om ändrad juridisk könstillhörighet, men de brukar också kräva att man har gått på hormoner och genomgått Real Life Experience i minst ett år.

Real Life Experience betyder att man lever i rätt könsroll i alla sammanhang, som för att prova på hur det är. Eftersom jag har levt öppet sedan 2007 är det inte direkt något hinder, men däremot hormonbehandlingen. Jag har bara gått på testosteron sedan slutet av juni, och just nu håller jag tummarna för att få en tid för att operera bröstkorgen innan sommaren. Ansökan till Rättsliga rådet, med ansökan om kastrering till det, är steget efter.

Två år är en väldigt lång tid, men åtta år är ännu längre. Jag räknade nämligen ut att det måste ha varit över åtta år sedan jag såg Boys Don’t Cry första gången. Det var den filmen som fick mig att flippa ur och inse att jag verkligen måste göra något åt saken. Egentligen visste jag ju det ännu längre tillbaka, men det var då jag bestämde mig för att försöka söka vård första gången.

Jag blir alltid lika förvånad varje gång någon pratar om en könskorrigering som något slags plötsligt infall, som ett beslut man fattar snabbt och lättvindigt utan eftertanke om man inte hålls tillbaka av en långsam vårdbyråkrati, och jag förstår inte varför varje anfall av mjölksyra efter flera år fortfarande bemöts med att det ”måste få ta tid” för att det är ”ett så oerhört stort beslut”.

Ungefär fjorton år efter att jag prövade att komma ut som transperson inför min första pojkvän, drygt åtta år efter att jag insåg att jag måste göra en könskorrigering, tre och ett halvt år efter att jag bestämde mig för att verkligen kämpa för att få den, och två år efter att jag faktiskt äntligen fick börja i utredningen, så kan jag säga det: Det var inget stort beslut.

Det stora beslutet var att välja att leva, inte att välja att göra en könskorrigering. Det andra var liksom bara en logisk konsekvens av det första.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skillnaden mellan Ricky Martins sexliv och Chaz Bonos könskorrigering

Det händer att jag funderar över hur mitt liv hade varit om jag hade kunnat leva stealth; om jag hade haft möjligheten att gå in i garderoben. Varje gång kommer jag fram till att det hade varit för jobbigt. Jag har själv valt att göra min transition så offentligt som jag gör, och det känns väldigt bra att inte känna att jag är tvungen att ständigt välja mellan att komma ut eller att inte göra det.

Andra har inte kunnat göra det valet, och har inte samma möjlighet att välja själv vad omvärlden får veta. Chaz Bono, till exempel. Om man är barn till Cher och Sonny Bono och uppvuxen med paparazzis så måste det vara fruktansvärt jobbigt. Jag är grymt imponerad av hans beslut att prata öppet om sin könskorrigering, även om jag ibland blir väldigt bekymrad för hans skull.

I förrgår, när jag bloggade om att Ricky Martin kom ut, så nämnde jag att en känd persons läkarintyg låg utlagt på nätet. Eftersom även Aftonbladet har hakat på det nu så antar jag att det är lika bra att säga att det är Chaz Bono. En skvallerblogg har alltså fått tag på den ansökan om juridisk könskorrigering som Chaz Bono har lämnat in, där hans läkare intygar att han har genomgått de operationer som lagen kräver. Jag tänker inte länka, eftersom det inte är något jag vill uppmuntra, men det är något jag misstänkte skulle komma.

Det är en viss skillnad mellan att Ricky Martin kommer ut som bög och att media skriver om Chaz Bonos könskorrigering. Skillnaden är dels det att ingen använder fel pronomen om Ricky Martin, eller använder ett namn han förmodligen tycker är jobbigt, och förhoppningsvis tänker folk efter både en och två gånger innan de lägger upp bilder av honom som är mindre smickrande.

Sökning på 'chaz bono' i Google, som föreslår att fortsätta frasen med "before and after", "photos", "girlfriend", "surgery", "transgender", "interview", "wiki", "good morning america" och "as a man".

Googles förslag när man googlar 'Chaz Bono'

Om man skriver in ”Ricky Martin” i Googles sökfält är det tredje förslaget  ”Ricky Martin homosexual”. Inget om ”Ricky Martin sex life” eller så. Om man däremot skriver in ”Chaz Bono” är det första förslaget på hur frasen ska fortsätta ”before and after”. Det fjärde förslaget är ”surgery”. Detta är alltså vad folk googlar på.

Chaz Bono heter numera Chaz juridiskt, så det finns ingen anledning att använda något annat namn överhuvudtaget. Det är uppenbart att Chaz har en manlig könsidentitet, och därför borde det inte vara jättesvårt att fatta att ”han” är ett bättre pronomen än ”hon”.

Eller jo, det är det tydligen. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Chaz, som inte har en chans att värja sig – men jag är samtidigt väldigt glad för hans skull, och tacksam över att han väljer att inte gå i landsflykt och gömma sig som en del andra transsexuella kändisar gjort. Det behövs öppna transpersoner, eftersom det fortfarande inte är självklart. Tyvärr.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ricky Martins bögighet och andra ickenyheter

Ikväll när jag surfade runt hittade jag en sak jag inte vill blogga om, men ändå blogga om. En pseudonyhet bland så många andra.

Det ryktas att X är transsexuell, att hon är kukfödd. Det sägs att Y brukar ha sex med transpersoner. Det finns paparazzibilder som visar att W numera lever som kvinna. Det skvallras om att Z blev bedragen av sin man med en transsexuell kvinna. Det finns läkarintyg upplagda på nätet som bekräftar inte bara att Q ansökt om ändrat juridiskt kön, utan som dessutom berättar att de enligt lag nödvändiga könskorrigerande operationerna har utförts.

Den som läst lite i min blogg och håller koll på vad som skrivs om transpersoner kan säkert lista ut vilka jag syftar på; det är en del kända och några väldigt kända personer. Jag brukar ha som tumregel att försöka låta bli att outa folk i onödan, utan vänta tills något är bekräftat eller tillbakavisat – eller tills det dyker upp i svenska tidningar. För samtidigt som jag vill att det inte ska vara någon större grej att någon är transperson, så vet jag att det ändå är det för många.

Jag säger ofta ”vad var det jag sa?” till mig själv när något av alla dessa rykten antingen överbevisas eller bekräftas. En sådan situation uppstod ikväll, bara en någon timme efter att jag sett Qs läkarintyg ligga på nätet. En helt annan person, som inte alls har kommit ut som transperson utan bara som homosexuell: Ricky Martin. Det är väl knappast någon som är jätteförvånad över att primadörernas primadör är bög:

”I am proud to say that I am a fortunate homosexual man. I am very blessed to be who I am.”

Det är förstås möjligt att blogginlägget är fejk, men nyheten har fått ett enormt genomslag. På några timmar har 415 nyhetsartiklar listats på Google News. Tre timmar efter att Ricky Martin har postat en länk på twitter till blogginlägget där han kommer ut verkar sidan ligga nere. Antagligen har den kraschat av överbelastning.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=ricky+martin&iid=7772533″ src=”f/8/0/b/The_52nd_Annual_42fe.jpg?adImageId=11862991&imageId=7772533″ width=”437″ height=”594″ /]
Ricky Martin

Folk vill läsa och se det med egna ögon; jag är inget undantag. Och oavsett om det kommer en dementi imorgon eller inte, så säger jag ”vad var det jag sa?”. Jag har alltid haft väldigt svårt att förstå varför folk insisterar på att människor är heterosexuella tills motsatsen bevisats. Det är tyvärr väldigt sällan kändisar kommer ut som heterosexuella just därför, och de gånger det händer är det oftast för att dementera rykten om homosexualitet. Som om det är antingen eller som gäller, liksom. Det är också därför bisexualitet är för komplicerat för många att förstå; det ses som ett springande ut och in ur garderober.

Det är normen som säger att Ricky Martin kommer ut som homosexuell. Jag skulle snarare säga att han bekräftar det som många redan anat. Tänk om man skulle behandla varje såkallad dementi på samma sätt:

Peter Jöback talar ut om heteroryktena: ”Det var jobbigt och kränkande”

Victoria och Daniel: ”Vi är heterosexuella – och trötta på att smyga med vår kärlek”

Dalin Nano avslöjar: ”Jag har aldrig bytt kön!”

Hoppsan, det sistnämnda var visst ganska nära sanningen. Hursomhelst: Den dagen jag ser en rubrik i Aftonbladet eller Expressen där en känd person kommer ut som heterosexuell, eller som cisperson, så kommer jag att blir riktigt imponerad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Trollhare – med en miljon sidvisningar

"Bloggstatistik. Totala visningar: 1 000 008. Busiest day:  4256 - 25 March 2010. Visningar idag: 2658. Totalsummor. Inlägg: 3028.  Kommentarer: 31857. Kategorier 143. Taggar: 2302."

Se där. Idag har den här bloggen nått över en miljon sidvisningar totalt. En miljon gånger har andra människor än jag själv klickat sig in på trollhare. Det trodde jag nog aldrig skulle hända.

Drygt 3½ år har gått sedan jag startade min första blogg på Aftonbladet, men statistiken är framräknad av WordPress, så det gäller alltså från att jag flyttade den hit vid nyår 2007. I perioder har bloggen legat nere och ibland har den varit avstängd för allmänheten, men jag har totalt bloggat aktivt och öppet i ungefär 29½ månad på trollhare.wordpress.com.

Immanuel i början av transitionen: Jättestor mörklila skjorta, kort svart hår, mascaramustasch

30/3 2007

Man kan nog lugnt påstå att det är väldigt mycket som har hänt sedan räkneverket började snurra för drygt tre år sedan. Jag tror inte att jag tänkte så mycket på det då, men en av de första bilderna jag tog våren 2007 var med de stängda garderobsdörrarna i bakgrunden. Idag känns det väldigt symboliskt. Jag hade precis kommit ut som transsexuell och hade inga planer på att låta mig stängas in någonsin igen, men det var ändå väldigt långt kvar innan jag kunde känna mig fri. Idag är jag på väldigt god väg.

Immanuel i rött tight linne med svart drake på, halvlångt brunt hår och äkta skäggväxt.

26/3 2010

En miljon sidvisningar, på min första lagliga namnsdag som Immanuel. Det blir nog både chips och glass ikväll. Tack alla underbara människor som läser och delar med er av råd och stöd och tröst och skratt och ilska, och alla som har stöttat mig när det har varit lite för jobbigt för att jag egentligen ska orka med alls. Ni är bäst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Dagens lektion i homonormativitet (eller: Hur kan Ola Salo gå in i garderoben? Är den inte fullproppad med paljettdräkter?)

Aftonbladet avslöjar att Ola Salo gifte sig med sin flickvän i vintras, och att de nu väntar barn ihop till våren. Det är inget som förvånar mig, mer än möjligen att de lyckats hålla det hemligt. Om man såg Ola Svensson Superstar när den dokumentären gick, och såg Ola tveka på orden varje gång han sa ”min flickvän” eller pratade om sig själv som ”pojkvän”, så var det inte svårt att gissa att det kanske inte var de orden han var van att använda.

Och ATT han lever med en kvinna är ingen nyhet – eller tydligen är det det, för vissa. Några av kommentarerna under artikeln uttrycker förvåning:

”Så han har gått in i garderoben igen då..eller bög ryktena var en mode nyck och ett sätt att göra sig ett namn..”

”trodde han va überbög?!?! Men men man lär sig nåt nytt varje dag. Grattis till honom och hans familj.”

”Har han en hustru?!? Troligt…”

<ironi>

Det går ju inte att vara bisexuell, nej. Det finns inte. Det är väl lite som med det tredje könet, eller med människor som Thomas Beatie som blir gravida fast de är män: Det heter bara att man faktiskt måste BESTÄMMA sig. Man måste bestämma om man är man eller kvinna, och om man är homo eller hetero. Om man skulle bestämma sig för att man till exempel är båda så har man inte bestämt sig alls. Och så vet ju förresten alla att det går att leva på bögrykten. Att vara bög är ett yrke.

</ironi>

Folk är så otroligt korkade ibland, som verkligen inte fattar att allt inte är svart eller vitt.

Med detta sagt: Jag blir riktigt glad av nyheten i sig. Grattis!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pojken och kråkan

Vad hade jag väntat mig egentligen? Jag skulle inte vara där; festen var bara för tjejer. Någon hade frågat mig om jag inte kunde hjälpa till i köket med förberedelserna, och dum som jag var hade jag gått med på det. Hon som hade övertalat mig visste att jag var transkille, men hon skulle inte komma förrän senare, och därför skulle jag ta hennes plats i början. Det var ett misstag att tacka ja, det visste jag redan när jag gjorde det, men jag var som vanligt för snäll för att säga nej.

Jag hade skägg och mörk röst, och en platt bröstkorg, så jag trodde att det skulle vara tydligt att jag inte identifierade mig som tjej och jag hade förväntat mig att det kanske skulle bli obehagligt för det. Så blev det inte, för ingen såg på mig alls, och jag sa inte ett ord. Jag bara stod där i köksdörren och visste inte vad jag skulle göra. Dels kunde jag verkligen inte laga mat, dels visste jag inte vad som skulle göras, dels kände jag ingen av de som var där och dels verkade det som om det inte fanns någon arbetsuppgift över.

På ett bord låg en död kråka på sidan med vingarna utdragna bakåt, som om hen flaxade för fullt. När jag skulle fråga en av de äldre kvinnorna i köket vad som skulle bli av den så blev jag istället tillsagd att gå ut i festsalen och kolla om de behövde hjälp med dukningen. Lättad över att slippa undan smet jag iväg, men upptäckte att det inte ens fanns några bord uppställda i salen. Istället stod alla festdeltagarna i en ring och förberedde någon slags dans. De som jobbade i köket var framförallt i medelåldern eller äldre, men här var i stället de flesta unga tjejer.

– Alla måste vara med! Kom här, du med!

Tjejen som stod i mitten av cirkeln ropade åt mig, och jag klev motvilligt fram. Musiken började, och ledaren förklarade att vi skulle blunda.

– Vrid huvudet åt sidan och titta på den som står bredvid dig. Titta inte på någon annan, bara på den personen.

Jag gjorde som hon sa och vred huvudet till höger, men såg rakt in i ett irriterat ansikte. Hon som stod bredvid mig viskade:

– Du tittar åt fel håll!

Jag vände på huvudet till vänster istället, och ett par meter längre bort stod en kvinna som gjorde en ännu mer irriterad min och väste:

– Fel håll! Titta inte på mig!

Så jag vred huvudet rakt fram och blundade. Ledaren förklarade att vi skulle göra vissa rörelser med armarna, och jag var tvungen att tjuvtitta för att förstå vad hon menade. Genom ögonfransarna såg jag hur de andra rörde sig självsäkert. Jag hörde plötsligt röster från köksdörren, säkert fem meter bakom mig. Det måste vara några av de som jobbade där som stod och tittade på.

– Så härligt att se tjejer som tar för sig och rör sig så vackert utan att det finns en man som ser dem!

Ledaren i mitten av cirkeln verkade ha hört det hon med, för hon började instruera:

– Känn hur du rör dig för din egen skull, för att du tycker att det känns bra att göra såhär. Känn hur du slappnar av bland dina systrar. Känn hur du återtar makten över din kropp. Ingen ser dig. Vad brukar du göra när ingen ser på? Jo, du slappnar av. Gör det.

Jag spände istället musklerna ännu mer, för att se avslappnad ut. Ingen skulle få veta att det fanns en spion bland dem. Ledaren klappade i händerna, och plötsligt började alla dansa i sidled. Jag krockade först med den tjejen som stod närmast, och hon fräste åt mig, så jag försökte ta så stora steg som möjligt för att komma undan henne. Det var inte helt lätt att springa i sidled med halvslutna ögon, men så stannade vi och alla började göra några extremt komplicerade rörelser. Jag förstod verkligen ingenting.

Det var så uppenbart vid det här laget att jag inte passade in alls, så jag klev helt enkelt ur ringen och gick därifrån. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, så jag smög in bakom gardinen och satte mig i fönsternischen. Med fötterna uppdragna syntes det nog inte att jag satt där, och jag hoppades att ingen hade sett mig. Tyvärr hade tydligen ledaren märkt att jag smet, för hon kom dit och kröp in bakom gardinen hon med.

– Mår du bra?

– Jodå…

– Det är ofta som man får fram många starka känslor när man dansar. Det är okej. Det kanske är första gången du dansar utan killar?

Jag öppnade munnen för att protestera, men det kom inte fram något ljud. Hon gick tillbaka till dansen, och jag satt kvar en stund. Det var kvavt, och jag kunde se de som dansade genom den tunna gardinen, även om jag visste att de inte såg mig. Så hörde jag ledaren:

– Så skönt att det inte finns en enda kille i rummet! Ingen manlig blick och inga krav på att man ska vara tillgänglig. Killar i all ära, men vi gör det här för oss själva. För att vi är bra!

Jag orkade inte känna mig som en bedragare längre. Även om ingen såg mig så såg jag mig själv, och det var illa nog. Så jag öppnade fönstret, hoppade ut och gick därifrån. Det måste ha varit flera minusgrader, och jag hade glömt min jacka därinne, men himlen var full av stjärnor och snön glittrade. I en snödriva satt en kråka och skrattade.

***

Jag tolkar den döda kråkan som mitt undermedvetnas påminnelse om Mikael Wiehes Flickan och kråkan:

Flickan och kråkan på youtube

Kråkan är mitt hopp, som alltså är dött och ligger redo att bli dissikerat. När jag inser att jag är hopplös på att vara duktig blir jag istället ivägskickad till de som ska lära känna sig själva som kvinnor, och vars kvinnlighet och icke-manlighet hela tiden trummas in. För att kunna dansa med måste man vara kvinna.

Att sitta bakom gardinen är fortfarande att räknas in bland tjejerna, för man blir ändå inte riktigt tagen på allvar när man markerar avståndet. De flesta människor kan möjligen acceptera att man kan hoppa ut genom fönstret, men de har ingen som helst förståelse för att man vill kunna sitta i fönsternischen och vara för sig själv – utan att det betyder att man egentligen hör hemma på festen.

Att sitta i fönsternischen är inget man gör för att man inte orkar dansa. Det kan lika gärna vara så att de som dansar gör det för att de inte vågar sätta sig ner och ta det lugnt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vissa garderober är det bäst att stanna i

Jag är en offentlig person, kom jag på idag. Inte känd, men just offentlig. Självklart har jag spärrar för vad jag delar med mig av, men varje gång jag märker att ett visst ämne jag är intresserad av är tabu utan att jag själv förstår varför, så får jag ett extremt sug efter att fläka ut just de delarna av mig. Det är lika bra att få det gjort, att komma ut ur alla garderober som finns så att man slipper bli outad och omtisslad och omtasslad.

Ja! Jag har burit damunderkläder. Ja! Jag har fått polisskjuts till psyket en gång. Ja! Jag äter lingonsylt på glass. Ja! Jag har en väldigt liten kuk.

I synnerhet min historia som psykfall och mitt varande som transsexuell bokstavsvuxen är såna saker jag outar nästan tvångsmässigt, för att avdramatisera. Vissa saker är det däremot inte meningen att resten av världen ska få veta, eller åtminstone inte se bildbevis på. Alldeles nyss var det väldigt nära att jag laddade upp en bild som inte alls var tänkt att hamna på min offentliga Flickr-sida.
Rorschach
Is. Inte Immanuel.

Jag tyckte det såg ut som ett snölandskap på miniatyren, och trodde att det var någon av bilderna jag tagit idag. Det visade sig vara min hud. Jag lyckas med att se både flintskallig och snedtandad ut på den bilden, och dessutom alltså blek som en snödriva i marssolen – trots att den är tagen inomhus och på kvällen. Det värsta är ändå min blick, som ser ut som om jag skulle kunna mörda vem som helst när som helst.

Ja, jag är fåfäng. Vissa bilder ska helt enkelt inte visas – av omtanke om de som råkar få syn på dem.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den första gång jag såg dig

Första gången jag träffade honom var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag var visserligen luttrad, bitter och cynisk upp över öronen, men jag hade ändå en naiv och romantiserad bild av hur det skulle kännas, hur det skulle vara, hur han skulle se ut och låta. Han var inte alls sån, när jag väl fick syn på honom. Ändå klickade det till i mig så högljutt att jag var förvånad över att inte fönsterrutorna skallrade.

Det kan ha varit oktober, det kan ha varit november – men hursomhelst var det en solig och varm dag, så jag svettades floder. Jag hade valt ut en plats för vårt första möte; ett ställe dit jag inte brukade gå, för säkerhets skull. Jag ville inte riskera att bli igenkänd, även om jag var fullt medveten om att risken ändå var stor. Falun är ingen jättestor stad, och jag hade bott där i sex och ett halvt år och hunnit lära känna en del människor. Jag var inte rädd för att folk skulle prata om mig bakom min rygg, men däremot var jag livrädd för det oundvikliga: Att folk skulle känna igen honom – eller att de inte ens skulle se honom.

Mina kläder var noga genomtänkta för vår första träff. Byxorna var gubbyxorna jag haft sedan gymnasiet, som trollade bort höfterna effektivt. Tröjan var en gigantisk röd collegetröja från Överskottsbolaget, och under den bar jag två alldeles för små sportbehåar över varandra. Resåren under armarna skavde, och hjärtat bultade så högt att jag tyckte att det ekade. Min lugg var precis för kort för att dras bakom öronen, och därför hängde den ner över de brännande kinderna och utgjorde ett visst skydd mot omvärlden, eftersom jag gick och tittade ner i golvet. Jag hade nyligen förstått att om jag hade regnbågsflaggor så var risken stor att jag uppfattades som lesbisk. Jag ville inte bli sedd som lesbisk, utan hellre som bög, så jag hade lämnat min regnbågsmönstrade axelremsväska hemma och gömt undan mitt regnbågsmönstrade nyckelband så att det inte hängde utanför fickan. På de ljusa fjunen på min överläpp hade jag kletat mascara, även om jag misstänkte att det bara såg konstlat ut. Jag ägde än så länge inga kalsonger, men hade tagit en strumpa och fyllt den med okokt bulgur och stoppat innanför trosorna.

Jag visste inte vad jag skulle köpa, för jag kunde inte följa min inköpslista. Jag vågade inte ta upp den ur fickan eftersom jag skämdes över min kvinnliga handstil på lappen. Efter många varv runt i affären fick jag i alla fall med mig vindruvor, oliver, toalettpapper, klyftpotatis och choklad, eller någon annan slumpmässig kombination. När det var dags att betala kunde jag inte få fram ett ord till kassörskan. Kassören. Det var en kille som satt där tyckte jag mig se under luggen, och det var en äldre man bakom mig i kön. Det kändes lite extra pinsamt, eftersom jag var övertygad om att män var bättre på att genomskåda en transkille än vad tjejer var.

Jag tyckte att det lyste lång väg om mig att jag var en tjej som låtsades att jag var kille, och bestämde mig för att det enda jag kunde göra var att ge upp och sjunka in i den kvinnliga rollen. Det vore så mycket lättare att bli uppfattad som butchflata; det var jag van vid. Så jag öppnade munnen för att le och säga ”på beloppet” på ett kvinnligt sätt. Det enda som kom ut var ett grymtande. Jag plockade snabbt ihop mina varor, men förbannade mig själv för att jag automatiskt använde bröstkorgen för att knuffa ner den bökiga vindruvslådan i kassen. Det kändes som ett omanligt beteende, men jag hade bråttom att komma därifrån innan jag började gråta. Så när jag till slut vände mig om för att gå ut stod han plötsligt där.

Jag hade letat efter honom i hela mitt liv, och drömt och fantiserat och hoppats. Med ångesten i bröstet hade jag sökt upp honom och var så rädd att jag inte visste hur jag skulle klara att gå ut någonsin igen nu när jag tyckte att jag misslyckats fullständigt – och då stod han där, på andra sidan glasdörrarna.

Han hade ett lite rundare ansikte än vad jag tänkt mig, axlarna var smalare och kroppen mer hopsjunken och oformlig, och blicken lyste rädsla lång väg. Men det jag såg var inte en tjej utklädd till kille. Det jag såg var en kille med social fobi. Han hade gömt sig i 26 år, och det här var första gången han vågade sig hemifrån.

***

Veckans bloggtema: Första gången. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dalin Nanos könsbyten orsakar sensationskåtslag

I lördags bloggade jag om Paradise Hotel-deltagaren Dalin Nano, som påstod att hon fötts som man. Resultatet lät inte vänta på sig: Det inlägget seglade direkt upp som det mest lästa inlägget den senaste månaden i min blogg, och statistikverktygets lista över sökord folk har använt för att hitta till min blogg visar varför.

"Top Posts för 30 dagar slutar 2010-03-09 (Summerat): Startsida: 10 613. Om mig: 810. Dalin Nano - dokusåpakändisen som gjorde: 760. Melodifestivalen i Sandviken släcktes av: 560. Länkar: 352. Döden är inte vacker - men självmord är: 305. Mysteriet med det tredje könet (eller: B: 283. Vem är Immanuel?: 273. Salem Al Fakir kan gå hela vägen till Os: 260. "Psyksjuk - och sjukt stolt": 251"

Mest lästa inlägg och sidor på min blogg den senaste veckan

Folk söker på hennes namn i olika kombinationer. Dalin Nano har gått om både Jessica Andersson och Lisbeth Salander, och det annars så klassiska sökordet fitta hamnar långt ner på listan i jämförelse.

"Search Terms for 7 days ending 2010-03-09 (Summarized): dalin nano: 264. trollhare: 100. dalin nano blogg: 80. dalin nanos: 34. dalin nano man: 28. kukar: 24. buck angel: 16. jessica andersson: 14. manipulera: 13. bara bröst bilder: 13. dalin nano strippa: 13. trollhare blogg:	12. dalin: 12. lisbeth salander: 10. internationella kvinnodagen: 10. dalin blogg: 10. miss landmine: 9. pernilla wahlgren blogg: 8. salem al fakir: 8. fitta: 8."

Mest använda sökord den senaste veckan, för folk som har hittat till min blogg

Allt detta för att hon skrev ett blogginlägg där hon påstod att hon ”va en man innan”. Igår tog hon tydligen tillbaka det uttalandet:

”jo nu kommer den riktiga sanna sanningen fram… JAG ÄR INGEN MAN!! ni som komenterat på min blogg om att jag ser ut som en man e helt ute o cyklar.. ”du ser ut som en man” ”du är en transa”.. 60% av alla blogg komentarer handlade bara om det… inte snällt av er:) jag e så kvinnlig som man bara kan bli.. så tänkte ok nu ska ni få bli lite omskadade o chockade o skriva att jag e man o kolla in era reaktioner, många va stöttande o gav en tröst, så tänk på det ni som verkligen e instängda i fel kropp, skit i samhället skit i vad folk tycker o träd fram o våga leva de livet ni vill.. dom flesta med hjärtat på rätt plats kommer att förstå o stötta er i erat val”

Med ens växer hon enormt i mina ögon. Jag vet att det finns en hel del fittfödda tjejer som får rykte om sig att vara ”omopererade”, ”könsopererade”, ”könsbytta”, ”egentligen en man” och så vidare, och de får känna på en del transfobi de med. Bara det faktum att folk säger ”du är en transa” och menar det som någon slags förolämpning tycker jag säger massor om hur samhället är uppbyggt.

Jag kan visserligen tycka att det finns bättre sätt att uppmärksamma transfobi på, men jag antar att det var menat som ett skämt och att Dalin helt enkelt överskattade människors förmåga att lista ut sånt. Hursomhelst tycker jag att de reaktioner det lett till är fantastiskt talande: Av de tretton bloggar (bortsett från min egen) som länkar till artikeln i Aftonbladet är det nio av dem som direkt drar upp hennes vilda sexliv, de flesta med anspelningar på att Dalins manliga partners har ”haft sex med en man”, och att det därför är synd om dem.

De andra fyra bloggarna som länkar är så mycket mer sansade: Catta, Madonnan och Zandrai, men bäst gillar jag Sophies sanningar. Jag hoppas att det är okej att citera hela inlägget:

”Om att sätta saker och ting i perspektiv

Dagens citat står dokusåpadeltagaren Dalin för: ”Det är inte direkt tredje världskriget, det är bara jag som blivit kvinna.”

Så sant som det är sagt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett skavsår i samhällets könsorgan – Tankar inför kvinnodagen

Det är oundvikligt. På måndag kommer den där dagen igen. Dagen jag aldrig vet hur jag ska förhålla mig till. Åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

Å ena sidan borde det vara en dag som jag älskar; den dag om året då det flödar genusmedvetenhet överallt. Som någon slags jämställdhetens valrörelse då alla försöker överträffa varandra. Å andra sidan borde det vara en dag som jag inte känner mig helt bekväm med; den dag då folk pratar om kvinnor kvinnor kvinnor, och då risken att bli felkönad och intvingad i ett falskt systerskap är större än annars. Jag tror att jag känner både och.

På åttonde mars ifjol stannade jag hemma.

På åttonde mars för två år sedan stack någon en röd ros i min hand när jag skyndade genom stan. Det var något kvinnoförbund som delade ut röda rosor – till personer de uppfattade som kvinnor? Eller till alla som kom förbi? Jag vet inte, jag hann inte fråga. Jag var på väg till stationen för att möta en person som skulle göra ett projekt om transsexualism.

På åttonde mars för tre år sedan satt jag med ångesten upptryckt i den hårt lindade bröstkorgen, mascaramustasch och en skjorta i King Kongs storlek, på en tillställning för ”kvinnor, män och barn”. Jag räknade mig som barn, eftersom jag var prepubertal.

På åttonde mars för sju år sedan gick jag i ett demonstrationståg med plakatet ”Avskaffa könen!”. Året därinnan hade jag gått med i demonstrationen för första gången, trots att jag var livrädd och trots att jag inte kände någon.

Åren däremellan – 2004, 2005, 2006 – minns jag inte riktigt. Jag tror att jag satt hemma och försökte bestämma mig för vad jag överhuvudtaget kände.

En dag om året blir könsskaven påträngande och påtaglig. En dag om året som påminner om att vi inte lever i en jämställd värld, men också en dag då det känns extra knepigt att vara transkille. Jag vill inte bli tjejad och girlpowrad, men jag vill inte heller höra att det är fint att killar ställer upp. Som om det är någon slags välgörenhet man ägnar sig åt om man är man och feminist.

Jag vet inte hur det är att känna sig som tjej. Jag vet faktiskt ärligt talat inte heller hur det är att känna sig som kille heller, det är mest något jag säger. Jag vet inte hur det är att ha en kvinnlig könsidentitet, och jag vet inte hur det är att vara kukfödd. Däremot vet jag hur det är att bli bemött som tjej, och numera tror jag mig veta mer och mer hur det är att bli bemött som kille. Glappet däremellan – genusvacuumet – är både större och mindre än jag räknat med. När jag ser skillnaden blir jag förbannad.

Jag är inte feminist för att jag är fittfödd. Jag är inte feminist för att jag har ”kvinnliga erfarenheter”. Jag är inte feminist för att jag vill vara en modern man. Jag är inte feminist för att jag är transperson. Men jag är feminist för att jag har könsskav – och för att jag är ett skavsår i samhällets könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Syns det om någon är homosexuell?

Syns det om någon är homosexuell eller bisexuell? Nej, sällan. Det krävs liksom att man ska ha en tröja som det står ”bög” på för att folk ska veta, på riktigt. Det är därför det är så knepigt att prata om fördomar mot ”homosexuella”, eller diskriminering mot ”homosexuella”, eller hatbrott på grund av ”sexuell läggning” eller liknande. Bortsett från om man ser två killar stå och råhångla, hur kan man gissa att de inte är heterosexuella? Jo, de beter sig ”omanligt”.

Det är till viss del även det som Don’t ask, don’t tell bygger på: ”Omanliga” män (och till viss del ”okvinnliga” kvinnor) ses som ett säkerhetshot, och därför får HBT-soldater i USAs armé sparken. För deras egen skull, för att inte bli utpressade av fienden. Och även om det är ”läggningen” som man jagar, så är det kanske framförallt könsuttrycket och det kroppsliga könet som förväntas ”avslöja” den.

Kanske låter det som om det inte borde finnas några transpersoner som soldater, mer än möjligtvis en och annan fittfödd kille som lever ut sina pojkdrömmar i en helmanlig miljö, men det är fel. Ett drag hos många kukfödda transpersoner är att om de har svårt att acceptera sina kvinnliga sidor, så söker de sig ibland till extremt manliga miljöer: Tekniker, ingenjör, byggare, soldat. Kanske är det ett sätt att förtränga känslorna och hålla masken, kanske är det lite en förhoppning om att lära sig att bli mer macho, men Amanda Simpson är hursomhelst långt ifrån den enda transkvinnan som gjort karriär inom det militära. Och den miljö de hamnar i är alltså en sådan där en del av dem, den de försöker förtränga, uppfattas som ett säkerhetshot. Garderobsdörren slår igen bakom dem som en säkerhetsdörr till en bunker.

Diskussionen om Don’t ask, don’t tell är bara ett exempel där man pratar om ”homosexualitet” eller ”homosexuella”, och osynliggör dels bisexuella och dels alla sorters transpersoner. Ibland får jag en känsla av att kukfödda byxbögar och fittfödda flator vet mindre om såkallad homofobi än vad de flesta transpersoner – oavsett läggning – gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sjöjungfrurs kukar och kentaurers fittor

Jag vaknar efter elva timmar; det är dubbelt så lång tid som jag brukar sova. Underlakanet är ihopkorvat på madrassen under mig, och jag är yr och förvirrad. Jag får ur mig ett ”Herregud!” sådär för mig själv, innan jag kravlar mig upp ur sängen. Vilken dröm.

Jag drömde att jag jobbade på ett sjukhus, eller rättare sagt att jag pluggade till läkare och hade praktik. Allt hade nog varit bra, om jag bara hade förstått ett ord av vad min handledare sa. Hon snäste åt mig emellanåt, och log mot mig ibland, men jag hörde aldrig vad hon sa. Frågan var om hon verkligen pratade svenska med mig, för jag hade inte uppfattat ett enda ord. Allt var så förvirrande, och jag hade ständiga skuldkänslor av att inte höra till, att inte passa in, att inte duga. Skuldkänslor som jag dövade med arbete. Jag jobbade hårt, dygnet runt nästan. Som ett resultat av det började jag få ont i benen av allt stående och gående, men det tänkte jag inte så mycket på. Det var ju inte så konstigt när man var uppe och sprang hela sin vakna tid. Jag började invaggas i en falsk säkerhet om att allt flöt på, och intalade mig själv att jag faktiskt kunde fixa det här – tills den dag då jag blev upptäckt.

Min handledare med det obegripliga språket kom och ville ha med mig på något. Tydligen skulle vi ut och flyga ambulanshelikopter, förstod jag när hon tryckte på hissknappen som ledde upp till sjukhustaket. Sedan gick allt väldigt fort, och nästa ögonblick jag minns är att jag ligger på en brits inne i helikoptern. Jag är omtöcknad och frågar varför, och helt plötsligt talar handledaren begriplig svenska. Jag hör hennes röst tydligt, trots dånet från motorn. Hon förklarar att jag svimmat på grund av syrebrist, för att min mask var trasig.

Jag tittar upp på henne, och märker att hon sitter och håller i min fot. Jag får panik och försöker rycka åt mig den, men min kropp är för svag och lyder inte riktigt. Hon säger att det finns risk att jag skadade mig när jag föll, och att hon har märkt att mina fötter är svullna, så hon drar upp mina byxben litegrann – och stirrar förbluffat på mitt nakna ben.

Min vad är alldeles fläckig av blåmärken, både nya blåsvarta och gamla bleknade gula. Det bildar ett mönster, men under huden syns det att underbenet i sig inte ser ut som ben brukar se ut. Det var det jag var rädd att hon skulle se.

– Ditt ben är brutet! När hände det här? Du måste ha gått med brutet ben i veckor, av blåmärkena att döma.

Hon sträcker sig efter det andra benet, och upptäcker samma sak där. Jag har gått i månader med båda benen brutna. Jag vet inte vad jag ska säga, men letar efter en bortförklaring. Jag vill inte att hon ska komma på vilka det är som går runt med brutna ben. Jag vill inte bli outad. Hon tänker febrilt och försöker förstå. Något far över hennes ansikte, som en skugga, men försvinner lika snabbt igen. Jag vet inte om hon vet, om hon har fattat det.

Allt jag ville var att vara en människa, och de sa att det var utseendet som avgjorde om man var människa eller inte. Det var därför jag klöv min fiskskjärt itu, så att jag kunde gå på land. Det är därför mina ben är brutna, och det är därför varje steg gör ont. Men det är också därför jag ville bli läkare, för att ingen annan ska vara tvungen att känna samma sak. Nu sitter jag här, med mina halvtaffligt hemsnickrade människoben, och undrar om jag får jobba kvar. Får sjöjungfrur jobba med människor? Är det verkligen en bra idé, med tanke på att vi ändå aldrig kommer att kunna förstå människorna på det sätt som människor förstår varandra?

Helikoptern landar igen. Jag blir tillsagd att ligga kvar så ska de hjälpa mig. Nervöst lyder jag, men jag vet inte vad som väntar. De andra plockar ihop sina saker och gör sig redo att kliva av, när en av de andra studenterna kommer fram till mig. Hon ser blyg ut, och ser sig om så att ingen annan ska se vad hon gör. Så drar hon upp byxbenet och visar sitt eget ben. Hon har också blåmärken över hela vaden, och hon ler mot mig i samförstånd. Så tar hon tag i mina ben, och vrider dem rätt. Det gör fruktansvärt ont, men jag vet att det egentligen är precis det jag behöver.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=mermaid&iid=1703701″ src=”8/e/4/9/Waterhouse_Mermaid_2c3e.jpg?adImageId=9380871&imageId=1703701″ width=”380″ height=”563″ /]

Det är väl ganska uppenbart att jag blev påverkad av att jag läste Den lilla sjöjungfrun igårkväll. Originalet alltså, inte den puttinuttiga disneyversionen. Det är väl också ganska uppenbart att jag tänkt en del på sistone på hur det var förra gången jag pluggade, och hur rädd jag var för att bli outad som avvikande. Jag vågade inte berätta om min Asperger, för jag var rädd att någon skulle säga att autister inte hör hemma på högskolan, och att jag aldrig skulle kunna jobba som lärare eftersom jag inte förstod de neurotypa eleverna. Men det finns också en annan sak i drömmen, och det är det som gör mig så förvirrad.

Sjöjungfrur är ett väsen som många unga transtjejer identifierar sig med. En sjöjungfru är en tjej med en underkropp som visserligen inte ser ut som vilken tjej som helst, men som ändå inte har någonting som sticker ut och liksom är i vägen – frågan är om hon har några könsorgan alls. Dessutom kan hon, som i sagan, få ben och gå på land som vilken människa som helst. Jag som transkille har istället identifierat mig med kentaurer: De är starkare, större och hårigare än mig, och… eh… mer välhängda, om man säger så.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=centaur&iid=4779917″ src=”5/2/7/2/Animal_Passion_df62.jpg?adImageId=9380913&imageId=4779917″ width=”380″ height=”311″ /]

Ändå har jag haft perioder då jag har försökt att leva som tjej, och misslyckats totalt. Det är då jag har klyvt min fiskskjärt itu och vinglat omkring på darriga ben, rädd för att bli upptäckt. Jag ägnade så mycket tid åt att bryta av mina ben, för att de envisades med att växa ihop. Sedan drygt tre år låter jag de vara, och istället för att bryta av benen hela tiden försöker jag att låta dem läka. Det svåra är att göra det utan att samtidigt binda ihop benen med varandra. Jag är trött på att ha ont, men jag vill ändå kunna fortsätta röra mig – och jag vägrar finna mig i att jag är tvungen att välja mellan de två. För hur jag än försöker leva med mina brutna ben, så har jag ändå en bild av min fiskskjärt som en jättestor kuk, och mina drömmar om att gå på jorden är inte begränsat till att gå på två ben. Jag vill springa runt på fyra ben som en kentaur – och det oavsett om jag har fitta eller inte.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

Jag minns inte de exakta orden, men jag minns hur mycket kallare det helt plötsligt blev. Uppkrupen i en fåtölj i entrén till universitetsbiblioteket sträckläste jag den där boken jag hört så mycket om, när en iskall vind svepte in i rummet. Den kom inte utifrån; det var den varmaste hösten i norra England någonsin, enligt av mina lärare. Kylan kom ut ur boken och slog mig i ansiktet.

Boken hette Gyn/Ecology, och var skriven av Mary Daly. En lång text full med ordlekar, som handlade om hur männen och manssamhället har förstört allt naturligt, allt äkta och allt kvinnligt. Hon ansågs vara en viktig författare inom ekofeminismen, och det var därför jag satt där med den tjocka boken i knät. Jag hade vetat att hon skulle säga saker jag inte höll med om, eftersom hon var särartsfeminist och jag var likhetsfeminist, men jag var inte riktigt förberedd på hur personligt det skulle bli.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Frankenstein&iid=5953168″ src=”a/2/4/2/Karloff_As_The_5298.jpg?adImageId=8840601&imageId=5953168″ width=”380″ height=”494″ /]
Boris Karloff som Frankensteins monster

Jag minns utläggningarna om ”män” som försökte bli kvinnor, och hur jag försökte förstå. När Janice Raymond 1979 publicerade The Transsexual Empire hade Mary Daly redan släppt Gyn/Ecology. Raymonds attack mot transpersoner var det som senare drev till exempel Sandy Stone att starta den transfeministiska rörelsen, i ren protest. Men Daly var alltså ett år före Raymond, och när Raymond fokuserade på hur transkvinnor infiltrerar feminismen som någon slags patriarkatets spioner, så var Daly mest inriktad på att förklara hur konstgjorda och onaturliga dessa ”male-to-constructed-females” var, och kalla dem för ”nekrofila” och ”Frankensteins monster”. Båda var fullt upptagna med transtjejer, och ägnade inte transkillar någon större uppmärksamhet – utom i förbifarten:

”The majority of transsexuals are ”male to female”, while transsexual females basically functions as tokens and are used by the rulers of the transsexual empire to hide the real nature of the game”

Transsexuella män – fittfödda män – är alltså bara symboliska galjonsfigurer, som de transsexuella kvinnorna – kukfödda kvinnor, som enligt Daly är män – är de som ligger bakom någon slags komplott. Det är det hon sitter och skriver i sin tjocka bok, och det var det som var den där iskalla vinden jag kände.

Så jag lärde mig att jag inte fanns, att mina känslor inte var på riktigt, att jag bara blev utnyttjad, att jag egentligen var en kvinna. Det här hände dessutom samma höst som jag för tredje gången berättade för ännu en terapeut att jag var transsexuell, och fick ännu ett ”nej, det är du inte” till svar. Det var samma höst som jag gick in i garderoben för första gången i mitt liv, som jag sedan stannade i i tre år. Det var naturligtvis inte Mary Dalys fel, men hon blev en av många pusselbitar som formade den där bilden jag sedan fick av mig själv som galen och självmanipulativ.

Jag har aldrig tvekat att kalla mig feminist, oavsett vilka betydelser andra har lagt i ordet. Feminism är inte en enhetlig rörelse, utan den blir vad folk gör den till. Radikalfeminismen är trots allt en så oerhört liten gren, även om Raymond och Daly har satt avtryck på feminismen och HBTQ-rörelsen som fortfarande känns ibland – som ifjol när journalisten Julie Bindel fick ta emot ett pris på Stonewall Awards trots att hon skrivit transfoba artiklar, eller när en av feminismens tungviktare, Germaine Greer, skriver om ”män som tror de är kvinnor”. Samtidigt börjar det verkligen bli dags att gå vidare.

Jag läste Gyn/Ecology hösten 2003. Sex och ett halvt år senare hittar jag en text som berättar att Daly mot slutet av sitt liv ändrade åsikt och var mindre transfob än hon var på 70-talet, och genom det får jag veta att Mary Daly är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men naturligtvis inte heller att jag är glad. Däremot hoppas jag att feminismerna på 2010-talet kommer att ha lämnat allt sånt bakom sig.

Delvis inspirerat av Tiina Rosenbergs recension, och Gudrun Schymans behov av att visa att feminister inte är bitterfittor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ingen människa vill vara sjuk, och vill man det är man inte riktigt frisk

Inne på psykmottagningen finns den kvävande, sövande bedövande tryggheten i att vara sjukförklarad och sedd som en abnormitet. Det har skrivits hur mycket som helst om diagnoshysteri och sjukskrivningsepidemier, och det antas vara något negativt att ”vilja vara sjuk”. Ett val man gör för att vinna fördelar eller nedvärdera sig själv. Antingen är man lat, eller så är man bitter – eller så är man både och i en självuppfyllande profetia.

I världen utanför finns stressen att passera som normalstörd, stressen att inte passera som normalstörd, stressen att inte vara ute med sin stördhet, att vilja komma ut men inte veta hur man gör, att inte vilja komma ut men inte veta hur man ska låta bli, att vara osäker på om man vill komma ut, att vara tvungen att komma ut, att råka outa sig ofrivilligt, att bli outad mot sin vilja, att råka outa andra, att tvinga på andra sin outning, att försöka bedöma om man är ute eller inte, om man borde komma ut och vad det får för konsekvenser om man gör det respektive låter bli.

Psykiatrin är som en pridefestival för psykfall. Man behöver inte vara rädd för att bli outad – för det är man redan i samma sekund man kliver in på mottagningen. Den som kommer in direkt utifrån och inte är helt bekväm med tanken på att bli outad kommer att uppleva det som isande kallt därinne; den som kommer in genom den motsatta dörren tycker att det är svalt och skönt. Allt beror på vilken temperatur man kommer från innan, och hur mycket kläder man har på sig.

Ingen människa vill vara sjuk, säger folk, och sätter likhetstecken mellan lidande och sjukförklaring. Som om den som vill ha en diagnos på sina svårigheter väljer att gå in i lidande och utanförskap bara därför. Som om den som ber om hjälp gör det för att hen vill hålla sig kvar i hjälplöshet. Som det är ett sjukdomstecken i sig att be om en sjukförklaring.

Ingen människa vill vara sjuk, och vill man det är man inte riktigt frisk.

Inspirerat av Elin Grelsons debattartikel. Mer om utförsäkringar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sam, 16: ”De är löjliga som retar mig bara för att jag är den jag är”

”-Vad skulle du säga till de som inte kan acceptera det här bland de som är jämnåriga till dig, vad skulle du vilja säga till dem?

– Jag vet inte, jag tycker de är rätt löjliga som håller på att reta mig bara för att jag är den jag är. Det är inget fel på att vara det, för de är ju sig själva och jag kan ju inte gå och reta dem. Så jag tycker att de ska sluta med det.”

Sam är 16 år och har blivit mobbad på sin förra skola för att han är transsexuell. Hans mamma och hans storasyster och tvillingsyster stöttar honom, och han går på stopphormoner och ska få börja med testosteron. Sam har vänner som inte tycker det är någon stor grej, men så var det inte förut innan han bytte skola. När han sitter i soffan hos Malou i Efter tio och får frågan svarar han så underbart, och med en röst som om det han säger är helt självklart. Mamma Camilla ställer dessutom hormonläkaren Olle Söder mot väggen och frågar varför det är så svårt att få stopphormoner innan puberteten hinner gå för långt åt fel håll.

Jag läste om Sam och Camilla i Aftonbladet för någon månad sedan, och blev oerhört imponerad av mamma Camillas lyhördhet. Jag sa då att ”Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig. Idag måste jag säga att jag är minst lika tagen av Sams mod – och klokhet.

Man kan ju inte gå runt och reta människor för att de INTE är transsexuella, för de kan ju inte rå för att de föddes med en kropp som matchar deras självbild, så då kan man inte reta folk för ATT de är transsexuella. Frågan är väl kanske om de som mobbat Sam vågar se sig själva i spegeln?

Han själv har i alla fall inget att skämmas för – tvärtom. Även om man inte kanske känner sig stolt över att vara transsexuell så tycker jag att man ska vara stolt över att man vågar vara sig själv. Det är mod.

Tyvärr kan jag inte bädda in Tv4-filmer, men det går att se avsnittet här. Cred: Rikkie. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De sociala fördelarna med att vara transperson

Att komma ut som transsexuell är verkligen en isbrytare som heter duga. Det är dessutom ofta ett utmärkt test på hur bra människor är på att hantera sina egna fördomar.

Jag träffade min blivande mentor för första gången idag: En annan student som ska vara ett stöd för mig, och som jag fått via funktionshindersamordnaren på högskolan. Vi har mailat lite, och så skulle vi alltså ses. Tanken var att vi båda skulle känna oss för och komma fram till hur vi ska göra och vad jag behöver och så. Jag visste inte vad hon visste om mig, men vi letade i alla fall upp ett litet rum och satte oss och pratade. Vi berättade lite om oss själva, och jag förklarade vad jag behöver hjälp med och hur jag fungerar och vad Aspergers syndrom är, och så kom vi in på mitt uppsatsskrivande. Allt kändes bra, som att det här är en person som det nog kan fungera med, så jag var bara tvungen att köra min standardkontroll.

Jag hade tyckt att det var märkligt att hon inte verkade ett dugg fundersam eller förvånad över mitt utseende eller min röst. De flesta människor som förväntar sig en Immanuel och ser mig brukar bli lite förvirrade om de inte själva är höjden av queerhet, men hon hade verkligen inte visat det minsta osäkerhet. Passerar som kille gör jag inte, det är jag medveten om, så därför misstänkte jag att samordnaren redan hade outat mig. På sätt och vis var det rätt. Så jag började:

”Du tyckte inte att det var konstigt att se mig när du förväntade dig någon som hette Immanuel?”

Njae, hon hade tyckt att det var lite speciellt, men det finns ju så många olika namn. Mina föräldrar kanske kom från något land där tjejer heter Immanuel, sånt är ju så olika i olika länder. Helt plötsligt mindes jag att hon en stund tidigare återberättat vad samordnaren sagt om mig, och använt ordet ”hon”. Då kopplade jag. Tjejen framför mig hade utgått från att jag var en tjej som hette Immanuel, utan att tycka att det var mer än stavningen med I som var särskilt konstig.

Så jag berättade att jag är transsexuell, och hon tappade hakan och lutade sig bakåt i stolen. Hon hade inte vetat någonting och hade inte anat det alls, och bekände direkt att hon har fördomar – för ”alla människor har ju fördomar, det är ju så”. Jag berättade lite om min könskorrigering och att jag vill bli kallad han, och efter kanske tio minuter så var det undanstökat och vi gick vidare till att jämföra olika städer. Eftersom hon var smålänning bekände jag mina fördomar om smålänningar – att alla smålänningar är snåla och älskar lingonsylt, och det får jag säga för jag är kvartssmålänning själv – och vi skrattade lite.

När det började skymma utanför fönstret och det blev dags att gå verkade det som om hon redan hade hunnit smälta nyheten, och det kändes väldigt bra. En person som kan erkänna att hen har fördomar utan att fördenskull klamra sig fast vid dem är förmodligen en person som jag kommer att kunna fungera bra ihop med.

Jag skulle säga att min nya mentor är klart godkänd på fördomstestet, men jag undrar hur andra gör för att avgöra om en människa är värd att satsa energi på. Den som inte kan komma ut som transperson – åtminstone inte utan att ljuga – antar jag använder andra metoder för att avgöra vem de har förtroende för. Mitt sätt är i alla fall något som både faller sig helt naturligt och samtidigt är otroligt praktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,