Tag Archives: familj

Autistiska barn blev bostadslösa för att kunna gå i skolan

Igår läste jag om en familj på fem personer som blivit hemlösa för att de inte fått det stöd som barnen behövde. Eva och hennes man har fyra barn, och de tre av dem som fortfarande bor hemma har alla diagnoser: Autism eller Aspergers syndrom. Barnen behöver ledsagning till och från skolan, men när de bodde i Kättilstorp, som ligger i Falköpings kommun, så kunde de inte få den hjälpen.

Socialtjänsten hjälpte dem att få en lägenhet inne i centralorten, men den bostaden visade sig vara så nedgången och sliten att det inte fungerade att bo där. Barnen mådde sämre och sämre, och hyresvärden vägrade reparera sånt som var trasigt. De fick stöd från skolpersonal, och LSS-handläggaren skrev i ett utlåtande att bostaden var ”oacceptabel för en barnfamilj”. Till slut flydde de lägenheten, och Eva och ett av barnen bosatte sig i en bil på en parkeringsplats, medan pappan och de två andra barnen flyttade runt och övernattade hos snälla människor som kunde ge dem tak över huvudet.

För den som inte vet så mycket om autismspektrum låter det antagligen jobbigt att bo i en bil eller flytta runt, men för den som har lite mer insikt i vad det oftast innebär låter det som ett helvete. Personer inom autismspektrum har ofta ett stort behov av struktur och rutiner. Förutsägbarhet är trygghet, och alla avbrott från det invanda är en extrem påfrestning. Att flytta en endaste gång kan vara oerhört jobbigt och kräva väldigt lång tid innan man anpassat sig till den nya situationen. Att tvingas flytta runt mellan olika ställen låter fruktansvärt. Föräldrarna gör sitt bästa för att hålla struktur ändå, men det är förstås inte så enkelt.

Nu har tydligen situationen löst sig, tillfälligt. Efter uppmärksamheten i media har Socialtjänsten gått med på att hyra en sommarstuga åt dem, där de kan bo i väntan på en egen bostad. Allt är frid och fröjd – eller? Nja, det är ju ingen hållbar lösning det heller, och det är trist att familjen måste gå ut i media innan något händer.

Det mest anmärkningsvärda är ändå att familjen var tvungna att flytta till att börja med. Barnen behövde ledsagning för att kunna gå i skolan, men kunde inte få det för att de bodde på fel ort – fast det var samma kommun det handlade om. Så för barnens skull, för att de skulle få det stöd de behövde och har rätt till enligt lag, så flyttade familjen till en ny ort. Och blev bostadslösa.

Det är någonting som är väldigt fel när en familj blir bostadslösa för att få tillgång till det stöd som de egentligen har rätt till enligt lag. Jag utgår ifrån att föräldrarna vill sina barns bästa och är beredda att kämpa för att ge dem de bästa förutsättningarna. Det låter verkligen som det. Jag hoppas att de lyckas, även om det verkar som om de haft kommunen mot sig.

***

Relaterat: Tre av fyra utförsäkrade fick lägre ersättning än de hade som sjukskrivna. Det var väl precis tvärtom som regeringen lovat?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Tredje gången gillt för Thomas Beatie

Thomas Beatie är gravid. Igen. Tredje gången gillt.

Skärmdump från Advocate.com

Det är mindre än två år sedan Beatie skrev Labor of Love, artikeln som publicerades i HBT-tidningen The Advocate och illustrerades med en liten bild som Thomas fru Nancy hade tagit själv hemma hos dem. Artikeln som fick journalister världen över att kalla honom för ”världens första gravida man” och gjorde människor förvirrade i månader. Nätollare i alla länder älskade att kräkas ur sig ”sanningen” om hans könstillhörighet, läkare uttalade sig och kallade honom för ”en absurditet”, mer konservativa transsexuella och före detta transsexuella beskyllde honom för att ljuga och dra skam och vanära över ”äkta” transsexuella, och så var det gott om såkallade vanliga människor som bara inte förstod men som inte missade ett tillfälle att tycka till ändå.

På två år har världen förändrats. I somras skrev jag:

”Jag tror att man i framtiden kommer att prata om Beatie-effekten när man beskriver den period vi befinner oss i nu. Transrörelsens första våg handlade om rätten att få existera. Nu börjar vi kanske komma in i den fasen då man kan börja prata om rätten att få vara sig själva.”

Jag tycker mig se mer och mer att det faktiskt är så det har blivit. Att sikta på att bli accepterade, tolererade eller åtminstone inte ihjälslagna är ett väldigt lågt ställt mål, även om det fortfarande är långt kvar dit för många. Ett större mål är att transpersoner ges rätten att bestämma över sina egna kroppar och sina egna liv, på samma sätt som cispersoner får det: Rätten att få försöka skaffa barn*, rättigheten att själv besluta tillsammans med läkaren vilken sorts vård som är nödvändig utan att politiker och myndighetsutövare lägger sig i vilka kroppsdelar som anses lämpliga att ha, rätten att inte bli bortsorterad automatiskt när man söker jobb, rätten att slippa få sparken eller bli avstängd från skolan för att man bär kläder med ”fel” könskodning, rätten att definiera sin egen identitet, rätten att älska den man vill, rätten att gifta sig utan att tvingas till skilsmässa, rätten att få bli omnämnd med rätt namn och pronomen, rätten att inte bli stigmatiserad som ”psykiskt sjuk”

Några av målen är redan uppfyllda i Sverige, som rätten att välja förnamn oberoende av juridiskt kön, men det är långt kvar. När Thomas Beatie är gravid för tredje gången har han redan hunnit med att rubba världen i två omgångar. Jag önskar honom och hans familj lycka till.

*) Nej, barn är ingen rättighet, men det är inte heller någon rättighet att aktivt hindra människor från att skaffa barn på grund av ens personliga övertygelse att könskorrigeringar är fel/att män inte kan föda barn/att transpersoner måste bestraffas/whatever.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är för manlig för att kunna ragga

”Jag tror att kvinnor med sociala svårigheter, psykiska problem och så, har varit fullkomligt utlämnade till andras välvilja. Män däremot, har ofta har kunnat hitta en kvinna att gifta sig med: Någon som backar upp, sköter markservicen, håller ihop och agerar stötdämpare mot omvärlden. Det är därför kvinnor med Asperger och ADHD och sånt säkert ofta har hamnat på institution, medan männen har blivit nobelpristagare.”

Jag sa så till min boendestödjare M1 för en stund sedan, när vi diskuterade könsskillnader och diagnoser. Hon höll med mig, helt och hållet, men så la jag till:

”Fast det att man som kille måste vara den som tar initiativet är såklart ett problem, om man nu har svårt att ta kontakt med folk”

Det höll hon inte alls med om, utan hävdade att det är kvinnor som väljer män – men att kvinnor gärna får männen att tro att det är tvärtom. Jag är inte helt säker på hur det fungerar i enkönade relationer, men det gav mig plötsligt en känsla av att förstå, så jag utbrast:

”Så det är DÄRFÖR jag har så svårt att hitta någon! Jag tror mig välja själv vem jag ska bli ihop med, men i själva verket är det de som plockar mig. Så är det ju, om jag kollar på de relationer jag haft. Jag kan inte ta egna initiativ, inte egentligen. Herregud, jag är för manlig för att kunna ragga!”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En bög som heter Brita – En släktsaga

”Johan Andersson var 55 år då han blev gift med Brita Johansdotter som då var 32 år. Båda hade varit gifta förut. Brita liknade på flera sätt en karl, gick omkring i karlkläder och satt ofta och diskuterade med karlarna och spottade och betedde sig som de. De fingo fem barn, fast det påstods att Johan inte var far till åtminstone de två sista, De hade nämligen en dräng, Norsk-Halvar kallad, som Brita troligen tyckte mer om än sin man, gamle Johan.

Det var troligtvis Brita och drängen som kom med förslaget att de skulle resa till Amerika. Johan sålde gård och lösöre för vad han fick, vilket inte var mycket. Då de kommo till Trondheim såldes den ena hästen, och Brita tog hand om hela reskassan och köpte biljetter utom till Johan. Då han nu såg att han inte fick följa med längre, tog han lilla Johan med sig och körde hem med den häst de hade kvar.

Då de kommo hem blev det riktigt svårt för dem. De hade nu inget hem och inga pengar. Men Johan Andersson lyckades få ihop så pass stor reskassa, att han påföljande år kunde komma över till Amerika. Ditkommen blev han antagligen allt annat än väl mottagen. Inte långt därefter kom brev med meddelande om att han avlidit.”

(Nedtecknat av Paul Pålsson i Skärvången, citerat i Åkersjön – Högrun av Britt & Alfred Brändemo 1993)

Året var 1868. Kanske 130 år senare, när jag gick i gymnasiet, läste jag berättelsen i boken som morfar och mormor hade skrivit. Brita verkade fullkomligt omoralisk i sitt sätt att behandla sin man, tyckte jag då, men samtidigt otroligt häftig. Historien var som hämtad ur en film, även om jag förstod att ryktena på byn inte är världens mest tillförlitliga källor. Jag började grubbla över vem Brita var och varför hen gjorde allt detta. Pelargon i ett fönster

Var det en medveten plan att rymma till Amerika med drängen, eller är det bara något som elaka tungor har hittat på? Dödade Brita och Halvar Johan när han väl kom till Amerika? Och varför bestämde sig Johan, i sin tur, för att ge sig av igen för att leta upp dem? För barnens skull, eller för att hämnas för något? Och vem var Brita? VAD var Brita, mer än människa?

Året var 1868 när de emigrerade, och Brita var född 1820. De ord vi använder idag: Transperson, transvestit, transsexuell, transgender – de fanns inte då. Personer som Brita fanns, men de kallades för andra saker i den mån de levde öppet eller blev outade. Därför skulle det inte gå att fråga Brita om hen var transvestit eller transsexuell eller något annat; det finns inte ens henoms egna ord att gå efter, och om hen uppfattade sig själv som man, kvinna, både och, ingetdera eller något helt annat kan vi inte veta.

I min tonåriga fantasi var Brita en person som längtade bort, som drömde om något större. Hen var för stor för att rymmas i den lilla byn där alla uppfattade henne som en kvinna i manskläder. Kanske var hen tolererad på ytan, men det är möjligt att hen ville mer än så. Kanske ville hen börja om och leva som man, med Halvar vid sin sida. Kanske var Johan en skitstövel; kanske var han en snäll man som bara inte kunde förstå varför hans ”fru” inte var som kvinnor förväntades vara. Rakhyvel och rakborste från 1800-talet

Brita blev min idol, och den som öppnade mina ögon för att se hur ofta transpersoner göms undan, samtidigt som de egentligen hela tiden finns där om man bara läser med rätt glasögon. Transkillar beskrivs till exempel ofta som ”manhaftiga fruntimmer”; gärna med anspelningar på att de måste vara lesbiska – men i berättelsen om Brita verkar det ju snarare handla om en person som föredrar män.

Brita och jag delar inte blodsband, men jag är släkt med henoms försmådde make; Johan var min morfars farfars farfars bror. Däremot är det självklart för mig att se Brita som en släkting. Ibland tycker jag mig förstå precis hur hen måste ha känt sig, men det är mycket möjligt att jag bara projicerar min egen transsexualism på en person som helt enkelt var en pojkflicka. Men även om jag inte kan skryta med en transman som anfader, och oavsett hur hen skulle ha definierat sin könsidentitet idag, så är vi släkt – själsligen.

Jag vet inte om Brita var man, kvinna eller något annat, eller vilken av dagens trans-etiketter hen skulle ha känt igen sig själv bäst i. Kanske skulle hen ha kallat sig för genderqueer om hen haft dagens ordförråd; kanske skulle hen ha känt sig mer som en kvinnlig transvestit. Kanske var hen man innerst inne, men levde som kvinna för att hen inte kunde något annat av sociala skäl, och för att tanken på en man född i kvinnokropp som dessutom också älskade män var på tok för komplicerat för människor i små byar i norra Jämtland på 1800-talet att förstå. Kanske var hen en bög som hette Brita – men oavsett vilket är hen min förfader.

Veckans bloggtema: Släkt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pappa är inte en ärftlig titel – utan en hedersutnämning

Igår chattade jag, Dennis och Dennis pojkvän R alla tre. De bestämde sig för att adoptera mig, och gav mig ett nytt smeknamn: Manu. Dennis är ju redan min mamma, och nu fick jag en extrapappa till.

Jag har ett antal mammor och pappor som jag har valt själv, och sedan har jag Mamma och Pappa; de som står under de namnen i min telefonbok. Mamma och Pappa är de som inte har fått titlarna efter att jag blivit vuxen, utan de har varit tillförordnade föräldrar sedan den dag för nästan trettio år sedan då jag blev till. Det gör inte deras insats mindre, för om de hade misskött sig skulle jag ha kunnat att återkalla titlarna med omedelbar och retroaktiv verkan. Mina föräldrar är inte bara föräldrar för att de har satt mig till världen; de har ständigt bevisat att de förtjänar att vara föräldrar, även om jag inte alltid bevisat att jag förtjänar att vara deras barn.

Pappa sitter och ser ut över havet

Att jag har valt flera föräldrar betyder inte att mina två första inte duger; det är inte så man ska se det. Jag har valt att skaffa mig fler föräldrar för att jag helt enkelt har större behov av föräldrar än de flesta, och för att det är roligare så.

Min Pappa är ensam på Fars Dag, med bara hundarna som sällskap. Bara och bara förresten – jag är ganska säker på att de ser honom på samma sätt som jag gjorde när jag var liten: Han är borta oändligt mycket, och är så efterlängtad när han kommer hem. Nu hade han nyss sovit middag när jag ringde. Det brukar betyda att hundarna ligger bredvid honom i sängen, fast idag hade tydligen den äldre av dem varit rädd för något. Hursomhelst tror jag att de också ser honom som pappa, precis som jag ser dem som mina systrar.

Jag har haft tur, som fått så många fina pappor och mammor. Jag vet att det finns de som inte har en enda. En del av de som saknar pappa försöker visserligen intala sig själva att de har en, men innerst inne vet de att det inte är sant. En pappa är mer än hälften av ens gener och ett namn på en födelseattest. Det är en hederstitel som inte vem som helst kan få. Jag har haft turen att kunna dela ut den till fler än en – men det betyder inte att den minskar i värde. Tvärtom.

***

Förresten tycker jag mig känna igen mycket av Malin Wollins pappa i min egen. Fast min fejkar sin blekingsk-småländska och skulle inte kalla finnar för tyfus, utan böldpest. Jag misstänker att hon också har fått sin tjurskallighet från honom, precis som jag från min. En kristdemokrat tjatar om pappaledighet. Mer Fars Dag: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

”Jag får uppenbarligen inte vara pappa”

”Bennys begränsade möjligheter att på egen hand vara föräldraledig bedöms inte negativt påverka det kommande barnets behov av trygga och goda förhållanden.”

Så Benny får inte vara pappaledig, bestämmer kommunen. Rättare sagt: De bestämmer att han inte behöver en stödperson som hjälper honom att ta hand om barnet. Ungen har ju en mamma. En pappa som använder rullstol och inte kan gå ut med barnet i barnvagn själv är oviktig. Vilken puckad inställning.

Jag undrar om de skulle sagt samma sak om det hade varit han som hade varit den gravida, eller om det hade varit hans fru som varit den som behövt stöd. Det har skrivits en del om synen på mammor med olika funktionsnedsättningar, men mindre om pappor. Inte så konstigt; pappor är andra klassens föräldrar.

Jag vet att när jag säger det kommer antifeminister att instämma i kör, så det är lika bra att jag säger ifrån på en gång: Jag tänker INTE diskutera vårdnadstvister och statsfeminism och ditten och datten.

Hursomhelst får jag en känsla av att när man pratar om funkismammor så är det ofta utifrån olika klyschor: det är synd om dem eller så är de starka; de är avkönade eller påkönade; de borde inte skaffa barn eller de borde inte låta något hindra dem. Och så vidare. Men Den Dåliga Moderns ande svävar hela tiden över dem, precis som över alla mammor. Moderskap är något man ska bevisa om och om igen. Pappor, däremot, är liksom frivilliga.

”Jag får uppenbarligen inte vara pappa” säger Benny. Nej, det verkar inte bättre. En kvinna som behöver stöd för att ta hand om sitt barn riskerar kanske att få barnet omhändertaget om hon beskriver hur hon inte räcker till, men en man som behöver stöd för detsamma när det redan finns en kvinna är förklarad överflödig.

Pappor är bara viktiga när de är funktionella; den där ”min pappa kan klå din pappa”-pappan. Andra pappor är inte lika bra, lika viktiga och lika värdefulla, verkar det som att de tycker. Bullshit.

Läs gärna mitt inlägg om fördelarna med en funkispappa och andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Knarkarkvart heter det bara om man är underklass

”Ja, såhär ser det ut nu”, säger jag lite urskuldrande när pappa kliver in genom dörren och ser röran i hallen. På bokhyllan framför honom ligger allt från högar av papper till verktyg, solglasögon, tomma förpackningar och mystiska beslag. På golvet samlas skor i drivor, och det ligger även en del lådor, städredskap och garderobslister där. Framför hatthyllan står inte bara ett par väskor och en dramatenvagn, utan även en stor mjölkkruka som fungerar som paraplyställ. ”Jag tänkte att du skulle trivas om det såg ut som du är van vid”, lägger jag till.

Någon timme senare, när vi sitter och pratar om mitt målande, ser han sig om och säger att han inte tycker att det är så stökigt alls. Det ser ut precis som det gjorde den gången i somras då en boendestödjare frågade om jag inte blev deprimerad av att leva i den här röran. Han blev ju stressad bara av att se eländet och ville helst köra allt på tippen. Min pappa däremot, tycker inte alls att det är det minsta konstigt att prylarna väller fram överallt, att det ligger en hopkorvad trasmatta i en hög och att man måste kliva över badrumsvågen för att sätta sig i soffan. Jag säger att jag i alla fall har bestämt mig för att aldrig börja laga saker med silvertejp. Där går gränsen. Då får de hellre vara trasiga tills jag lyckas laga dem på riktigt.

Här har jag försakat allt vad städning och plockning heter i två månaders tid för att jag pluggat istället, och haft dåligt samvete för att det ser ut som en knarkarkvart. Men min pappa ser inte att det är särskilt stökigt; för honom är detta helt normalt. Jag börjar förstå varifrån jag ärvt min talang för inredning – och jag börjar förstå att det ingår i hans image som tankspridd-professor-typ att vara ”bohemisk”. Knarkarkvart heter det bara om man är underklass, är man välutbildad är det ett tecken på intellekt och kreativitet.

Med andra ord måste jag verkligen, verkligen se till att få ut min examen och skaffa mig ett tjusigt jobb, så att jag kan legitimera min stökighet. Antingen det, eller så får jag skaffa barn. Jobb låter enklare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Lattetik med stockholmssyndrom: Inte ens djuren är naturliga

Några barn ropar på uppmärksamhet, och mamman morrar surt åt dem. Det är bakgrundsljuden när jag pratar med Minou, som har ryckt in som barnmorska/extraförälder åt tre små valpar och deras mamma. De är en vecka gamla, och Minou berättar att för att valparna ska få någon mat måste man lyfta upp den morrande mamman, lägga henne ner och nästan hålla fast henne tills ungarna börjar dia. Först när mjölken börjar rinna slappnar hon av; hon kommer liksom på att det är trevligt då. Om valparna däremot självmant söker upp henne och börjar suga så reser hon sig och går därifrån, för hon är för rastlös för att sitta still.

Kanske har tiken ADHunD, kanske är hon bara en bortskämd lattemamma. Hursomhelst fick jag en inblick i hur  naturligt det egentligen är att ha modersinstinkter och styras av inte bara en biologisk klocka utan en hel planeringskalender med färdiga att-göra-listor, som det verkar låta som från vissa håll. Det är så naturligt att en del nyblivna mammor visserligen gillar sina barn och så, men liksom inte automatiskt vet precis hur de ska göra och inte har tålamod att umgås med dem hela tiden.

Kanske är det för att hundar under tusentals år har ”domesticerats” i fångenskap: Stockholmssyndromet, som Ronnie Sandahl kallar det. Kate Bornstein är inne på samma linje. Hundarna älskar sina kidnappare, ovillkorligen. Och vi älskar dem tillbaka, utom när de inte förstår skillnaden mellan ett torkat grisöra och en finsko. De egenskaper man i en människa skulle bedöma som osjälvständig personlighetsstörning ses som god social förmåga hos hundar, och det man i en hund kallar olydnad heter hos en människa initiativförmåga. Inte så konstigt då om en hund som avlats och fostrats till att vara utlämnad åt andras omsorg inte riktigt vet hur hon ska göra när det är hon själv som plötsligt ska ta kommandot.

Minou är för tillfället fyrabarnsmamma; en människodotter på väg in i vuxenlivet och tre veckogamla valpar. Till det kommer två katter och en vuxen hund. När jag hör barnens gnyende i bakgrunden triggar de en saknad i mig. Jag har ingen som helst längtan efter barn, men min biologiska klocka är inställd på att ta hand om lurviga varelser. Det är säkert så onaturligt som det bara kan bli – men inte ens de ickemänskliga djuren själva är ju särskilt naturliga av sig.

***

Amning skyddar inte mot allergi, och Malin Wollin har en poäng. Relaterat: En kvinna har skrivit en bok om sitt abortmissbruk. Jag anar att högerkristna vädrar morgonluft. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Professor eller psykfall, del II

Jag läser i Aftonbladet om en ny bok om babyindustrin; någon som heter Danny Wattin har skrivit ”Ursäkta, men din själ dog nyss” som någon slags framtidsvision om ett samhälle där människor beställer barn med olika egenskaper. Tekniken finns redan, men är hårt reglerad i Sverige. I USA är det däremot möjligt att till exempel välja olika egenskaper hos den som donerar spermier eller ägg: inte bara ögonfärg, hårfärg och etnicitet, utan även yrke, utbildning och likhet med en kändis.

”Äggen som är dyrast att köpa idag kommer från unga, blonda, blåögda toppstudenter. Det är samma ideal som i de gamla ras­biologiska idéerna.”

säger Wattin. Själv undrar jag mest om man kan reklamera barnet om det visar sig ha oönskade egenskaper. En sjuttonårig tjej i USA stämde mannen som biologiskt sett är hennes far för att han förde vidare en genetisk mutation, Fragil X, till henne. Hon hade fått inlärningssvårigheter på grund av kromosomfelet, och ansåg att han hade sålt en dålig produkt. Vem vet, om tjugo år kanske någon stämmer en spermadonator för att barnet inte alls ser ut som Keanu Reeves, eller för att sperman från professorn och Mensa-medlemmen resulterade i ett barn med grav autism och utvecklingsstörning.

Det sistnämnda är faktiskt nästan realistiskt. Om man började testa donatorernas anlag för autism skulle antagligen många av de som är eftertraktade för deras höga utbildnings skull falla ifrån. Det är en hårfin gräns mellan genialitet och utvecklingsstörning, och båda ryms inom autismspektrum. Att försöka designa en bäbis kanske inte alltid ger det man hade hoppats på, utan något helt annat – ett tekniskt geni som kan bygga robotar men inte klarar av att använda en tvättmaskin, till exempel.

Vi lever redan i en rasbiologisk värld, där det finns läkare som skor sig på att sälja tvivelaktiga behandlingar mot autism som kan göra barnen permanent impotenta och sterila; som om autister inte har någon användning för sina könsorgan ändå. Vi lever i en värld där ”social kompetens” är viktigare än allt annat, och där normen är att vara neurotyp (icke-autistisk); det gör det svårt att hitta en partner för den som inte är tillräckligt skicklig på det sociala spelet.

Kanske kommer systemet med donerade ägg och spermier att ge en ökning i antalet barn med olika autismtillstånd, om det kriterium de väljs ut efter är utbildning och yrke snarare än sånt som social begåvning. Frågan är om det i så fall är något att oroa sig för; det tycker då inte jag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Han kallar sig ”pappa”, men förstår inte att det är en titel man måste förtjäna

Han är som en katt som gärna kommer in i ditt hem och sover i din soffa och äter av din mat och kanske, kanske någon gång låter sig klappas. Om han vill, om han känner för det. Men det är sällan. Så länge du kan minnas har han flytt undan varje försök att nå honom. Allt ska ske på hans villkor.

Han är fri, säger de. Själv har han gått på myten om sin egen frihet. Han smyger i högt gräs och låter sig inte fångas in. Det händer att han kissar och bajsar i grannbarnens sandlåda. Pinsamt, men det verkar han inte förstå.

Han är så trevlig, säger de. Han kan charma vem som helst, och det vet han. Och det vet du. Du har sett mer än de flesta.

För hans skull har ditt hus stått öppet. Dörren har aldrig varit låst, inte ens på natten. Främmande människor har klivit in i ditt hem och tagit för sig och sedan gått sin väg, utan att du ens reagerat. Det är priset du betalat för att hålla hoppet uppe. Han kommer ju hem någon gång, till slut och för gott. Du vill tro det.

Han kommer alltid tillbaka, det gör han. Du vet inte när, eller hur, men du vet att det händer. En morgon sitter han där, som ingenting har hänt. Han låter sig matas innan han försvinner igen, utan ett ord. Så håller det på. Du frågar aldrig var han tar vägen, för du vill inte veta. Han berättar inte, men du förstår att han har fler hem än ditt och andra människor som är viktigare för honom än du.

Det gör ont, men ändå har dörren alltid varit olåst. Tills en dag då du får nog, och tar fram nyckeln du aldrig använt. Du låser dörren, och sätter dig att vänta. Andra säger att du är snål; att du borde ställa upp mer. Som om du inte redan hade nog med skuldkänslor.

Du sitter där och väntar på att höra hans jamande utanför dörren; du längtar efter att få se honom be om att bli insläppt. I ett kvarts sekel har han varit på väg någon annanstans. I hela ditt liv har han flytt. Han kallar sig ”pappa”, men förstår inte att det är en titel man måste förtjäna.

OBS! Det här handlar INTE om min egen pappa. Han är helt fantastisk. Det handlar om andras pappor, som inte verkar ha fattat vad det innebär att vara förälder. Bloggtema Pappa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Gör papporna med barn!

I Ohio har man föreslagit en ändring av abortlagen: Den förmodade fadern måste godkänna aborten, för att det ska bli tillåtet. Det betyder i sin tur att om fadern är okänd måste kvinnan lämna en lista över potentiella fäder, för att man ska kunna utreda faderskapet och få ett godkännande. Det är ungefär där jag tröttnar. Även om jag tycker att det är en bra idé att pappan också får en chans att säga sitt, så luktar det gammal unken familjepolitik lång väg.

  • En tjej som vill göra abort måste alltså redogöra för vilka hon har haft sex med runt tiden för befruktningen. Det kan upplevas som väldigt jobbigt i en redan tung situation att redogöra för sitt sexliv.
  • Sedan ska det utredas vem som är pappan, och det lär ta ett tag. Ju längre tiden går, desto mer komplicerad blir aborten att genomföra. Risken finns garanterat att den blir förhalad tills det för sent.
  • Så ska alltså den potentiella pappan svara på om han godkänner aborten eller inte. Detta oavsett omständigheter, vad det verkar. En kvinna som lever med en våldsam partner vill kanske inte behålla barnet eftersom hon vet att det kommer att göra det ännu svårare att bryta upp – men det är inte hon som bestämmer det. En tjej som blivit våldtagen måste ha tillstånd från sin våldtäktsman, och en tonåring som blivit utsatt för övergrepp av sin styvpappa måste det med.

Det jag undrar är: Om nu en pappa har rätt att kräva att det barn han avlat ska födas – kan man då inte bestämma att han också måste ta konsekvenserna?

Tänk om man skrev in i den lagen att om en pappa ville hindra mamman från att göra abort, så måste han först kunna bevisa att han är en lämplig far och därefter ta på sig det fulla ansvaret för barnen. Om mamman går med på det ska han kunna få enskild vårdnad, och mamman ska inte vara underhållsskyldig eftersom det inte var hennes idé att behålla barnet. Pappan ska då också naturligtvis vara den som står för de kostnader som uppkommer runt graviditeten och förlossningen, som vårdavgifter och inkomstbortfall.

Då hade det liknat något som jag möjligen skulle kunna gå med på. Men nu? Nej, tyvärr inte.

Uppdaterat: Läsarreaktioner. Mer genus. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett barn behöver inte (bara) en mamma och en pappa

Tjejer är flitigare med att gifta sig med varandra än killar. När partnerskapslagen infördes 1995 var det tvärtom, men sedan maj i år har 37 kvinnliga par och 11 manliga blivit vigda. Ulrika Westerlund på RFSL förklarar:

”Det var vanligare att man såg äktenskapet som en patriarkal struktur, på grund av dess historiska bakgrund. Idag är den analysen inte lika närvarande inom feminismen. Att alla får gifta sig har också luckrat upp det patriarkala mönstret”

Vilket förmodligen dessutom säger mycket om motståndet också. Allt tjat om att äktenskap är mellan man och kvinna handlar snarare om kön och förväntningar på kön än om något annat. Jag låg vaken inatt och funderade över det eviga rapandet av ”ett barn behöver en mamma och en pappa”. Det brukar bemötas av ”ett barn behöver förebilder av olika kön, men såna finns i barnets närhet ändå: Släktingar, vänner, grannar, förskolepersonal…”.

Jag tror att det snarare är så att barn framförallt behöver förebilder med olika egenskaper, intressen och livssituationer, för att se variationen och jämföra sig och identifiera sig och hitta vem man själv är. Kön är bara en tänkbar variabel. Om ett barn växer upp med en mamma och en pappa och bara ser andra familjer som också består av mamma-pappa-barn i liknande situationer, och där alla mammor är nästan likadana och alla pappor nästan likadana och alla barn nästan likadana och där alla familjer har ungefär samma rutiner och intressen och värderingar och ursprung och där ingen sticker ut – då kan man tala om problem med likriktning och att begränsa barnets möjligheter att utvecklas.

Vi är många som kan vittna om hur skadligt det är att växa upp i ett hypersegregerat vitt medelklassigt villagetto, men inga kristdemokrater har än så länge kommit på att det är ett problem för barn att växa upp i en sån miljö. Det är att göra det väldigt enkelt för sig att tro att en mamma och en pappa är allt som behövs för att uppfostra ett barn.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är så onormal att jag slipper vara avvikande

På den tiden jag försökte leva som tjej var inte ”Vill du ha barn?” en fråga folk ställde, annat än som ängslig följdfråga till ”Hur ska du göra när du får barn då?” eller något liknande i ett samtal om varför jag trivs bäst själv, varför jag gillar att bo i lägenhet eller något sånt. Jag fick ofta försöka förklara varför jag inte vill ha barn, med varierande resultat. Jag vill inte ha barn eftersom jag inte har något behov av… vad folk nu har för skäl till att skaffa barn. Dessutom tror jag att jag skulle ha svårt att räcka till som förälder eftersom jag bara är ett barn själv, om än närmare trettio år gammal.

Det hände att folk i all välmening förklarade att jag nedvärderade mig själv, men det hände också att jag fick höra att moderskapet var kvinnans stora privilegium och att det var otacksamt att tacka nej till en sån gåva. Livmodersfeminismen och moderskulten i vissa grenar av den såkallade alternativa världen stod mig upp i halsen, och gör det fortfarande. Som tur var är jag immun mot det mesta av det sedan jag kom ut som transsexuell.

De senaste tre åren har jag bara fått frågan om jag vill ha barn några få gånger: Från utredaren som ställde diagnosen och från min syster, och kanske från någon mer. Gemensamt för dem är att de har frågat någorlunda förutsättningslöst, utan att förvänta sig ett ”Ja självklart”. Tvärtom märker jag att en del inte frågar alls, utan snarare utgår ifrån att jag inte vill ha biologiska barn. Från att vara nästintill tvungen att njuta av moderskapets privilegier är jag numera praktiskt taget förbjuden att föröka mig.

De kvinnliga privilegierna har jag avsagt mig, för jag kände mig varken som kvinna eller särskilt priviligerad. I många år uppfattades det av en del som lite udda och avvikande att inte vilja ha barn. Inte alls, inte någonsin, inte under några förhållanden eller i några förhållanden. Idag är det däremot helt normalt att jag inte vill bli mamma – eller pappa, eller förälder överhuvudtaget. Med lagstiftarnas ord skulle jag ”riskera att orsaka förvirring i släktleden” om jag skaffade biologiska barn.

Visst tänker jag på alla de tjejer som vet att de inte vill ha barn, men ändå får höra ”jodå, vänta tills du blir äldre ska du se” fram tills de börjar närma sig 30. Det måste vara skitjobbigt. Som transkille har jag åtminstone haft det privilegiet att kunna tänka att om livmoderskaparna är så fördomsfulla att de tror att jag är tjej så är de ändå inte att lita på. Det har varit min hållhake för att slippa sugas in i biologihysterin. Man blir inte transsexuell på grund av folks fördomar, men att vara transperson i någon form kräver ett annat sätt att tänka runt kön – ett sätt som kan ha sina fördelar ibland.

Numera är det självklart att jag inte vill ha barn, eftersom jag förväntas vara i så svår konflikt med mina könsorgan att jag inte skulle komma på tanken att ha sex eller något annat som tvingar mig att uppmärksamma de där kroppsdelarna mellan navel och lår. Jag är så onormal att jag slipper vara avvikande.

Kanske lite off topic, men ändå ett svar på bloggutmaningen med tema: Mamma. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bra karlar reder sig inte själva

”Immanuel Brändemo har pratat med mor och far i telefon. Status: Mor planterar tvåhundra pilträd, far överväger att dricka latte på verandan.”

Min facebookstatus avslöjar en hel del, fast inte allt. Pappa berättade att det var han som övertalade mamma att bara köpa tvåhundra pilar, och inte tusen som hon hade tänkt sig.

Men vad gör då min pappa under tiden? Ja, han sitter nog där på verandan och dricker kaffe med en hund eller två bredvid sig och tittar ut över havet. Eller så tittar han på när min mamma jobbar. Det är så det brukar vara. Pappa fixar sånt som att diska och plantera i krukor och dammsuga och annat som går att sköta med en arm; mamma gör allt annat som måste göras akut och resten skjuts på obestämbar framtid.

Jag har bara vaga minnen av honom från tiden innan han blev sjuk, trots att vi levde med varandra i femton år före hjärnblödningen. Folk brukar fråga om det var jobbigt; om det är ett trauma att ”förlora” sin pappa på det sättet. Jag brukar säga att jag inte förlorat något alls – tvärtom.

Jag har sluppit växa upp i skuggan av en pappa som är störst och starkast, som det verkar vara för många andra. Jag har sluppit manlig-hets och machokamp under mina tonår. Inte bara för att min pappa är rätt så fjollig och genuscool av sig och för att alla trodde att jag var tjej, utan för att han inte är den där oberoende och fysiskt förmögna personen.

För mig är det inte självklart att bra karlar reder sig själva. För mig är det inte omanligt att be om hjälp eller erkänna att man inte klarar en viss sak. Min pappa har visat i ord och handling att det går alldeles utmärkt att vara man utan att vara fullkomlig och utan att leva upp till normer.

Jag hade egentligen inte ens reflekterat över det förrän jag började diskutera mansroller och föräldrar för några år sedan: Min pappa lever inte upp till normen om hur pappor ska vara. Han är inte stålmannen; inte störst och starkast. Men bäst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Kärlek övervinner silvertejp

Syster, jag och mamma

Syster, jag och mamma. Foto: Didi

En av de sakerna jag pratade med min älskling om inatt var det där med föräldrar och hur folk förväntar sig att föräldrar ska vara. Vi, eller åtminstone jag, kom fram till att folk är så himla fördomsfulla. De tror att det bara finns ett sätt att vara förälder på.

Min mamma har aldrig varit någon bullmamma. Hon har inte haft några ambitioner om att hålla hemmet skinande rent, och de gånger jag sett henne stryka har varit få. Hon är inte mycket för matlagning och andra världsliga ting, och lagom till påsk brukar julgardinerna plockas ner.

Om jag skulle säga samma saker om min pappa skulle han förmodligen uppfattas som fruktansvärt ojämställd, eftersom folk skulle utgå ifrån att min mamma skötte sånt. Sanningen är att ingen av dem gör särskilt mycket hushållsarbete – de har nämligen alltid haft bättre saker för sig. Uppfostra fyra barn, till exempel.

Mammaskap mäts inte i antalet hembakade bullar. Mammaskap står inte i motsättning till antalet improviserade lagningar med snören och silvertejp som blivit permanenta. Mammaskap har inget att göra med frånvaro av dammråttor; tvärtom. Det är bra för immunförsvaret att utsättas för lagom mycket skit.

Mammaskap, pappaskap, föräldraskap mäts inte i första hand i vad man gör för sitt barn, utan vad man gör MED dem. Mina föräldrar har visserligen ett hus som lagats med silvertejp och snören, och där standardrätten är makaroner med ketchup – men de har lagt krutet på oss barn istället. Kärlek övervinner det mesta, även silvertejp.

Det som stör mig mest är att jag inte hade kunnat skriva exakt samma inlägg på fars dag och få igenom samma budskap. Mammor får världen att fungera, men det betyder inte att de måste finna sig i den rollen.

Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Ska heterosexuella ha barn? Del II

För tre dagar sedan skrev jag inlägget ”Ska heterosexuella ha barn?”. Titeln var en direkt travesti på ”Ska homosexuella ha barn?” och de flesta verkade fatta poängen, men inte alla. Någon som kallade sig John skrev:

”Hade någon skrivit likadant om homosexuella skulle du avfärdat vederbörande som homofob. Vad ska man då kalla dig, heterofob?”

Hela diskussionen som följde är bara ett så tydligt exempel på varför det är fel att dra för stora växlar på föräldrarnas läggning och kön. Eftersom det var precis det jag ironiserade över tycker jag att jag lyckats ganska väl, faktiskt. Det är lika relevant att ifrågasätta ”heteroföräldrar” som ”homoföräldrar”.

Skillnaden är att heterosexualiteten inte har vanan inne att bli granskad och bedömd under århundraden. De som idag anser att heterosexualiteten är under attack och att heterosexuella diskrimineras och ifrågasätts reagerar utifrån en känsla av att vara utsatta, som på sätt och vis är ny men ändå inte.

Det är inget konstigt att ställa frågor som ”Ska homosexuella få ha barn?” eller ”Ska könsbytare slippa operera sina könsorgan om de inte vill?”; såna ämnen förväntas man kunna diskutera utan att någon tar illa vid sig, även om diskussionen är baserad på värderingar snarare än argument och moraliserande över högst personliga detaljer. Man måste ju respektera respektlöshet, annars slår man vilt med kränktsläggan.

Om man däremot frågar ”Ska heterosexuella få ha barn?” är det en heeelt annan sak. Och om man frågar: ”Ska könssparare slippa operera sina könsorgan om de inte vill?” är det förmodligen ingen som förstår varför man frågar så konstigt.

Artikeln som startade det hela. Relaterat: Bra skrivet om HBT-föräldrar, och ännu mer bra om heteronormen. Dåligt underbyggt om homosexuella som föräldrar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ska heterosexuella ha barn?

Jag är inte helt övertygad om att heterosexuella ska ha barn. Jag känner tillräckligt många vuxna barn till heterosexuella för att kunna dra slutsatsen att många av dem har haft ett helvete. Inte alla såklart, men många. Jag tillhör själv en av de som har haft turen att få helt underbara föräldrar, trots deras heterosexualitet.

Det finns föräldrar som bara är det på papperet – i synnerhet en del av de med kuk som tycker att deras jobb upphör efter befruktningen. Föräldrar som slår sina barn, våldtar dem, är fulla eller drogpåverkade inför barnen, föräldrar som slår den andra föräldern framför barnen, föräldrar som pressar sina barn att ha MVG i alla ämnen och säger varje dag hur värdelös hen är, och föräldrar som bryter löften gång på gång för att deras egna liv är viktigare än deras barn.

Men också föräldrar som ligger på köksgolvet och gråter i timmar och sover flera dagar i sträck, föräldrar som inte orkar ge sina barn mat och se till så de är någorlunda hela och rena, föräldrar som skäller på sina barn för att barnen gömt deras rakblad, föräldrar som berättar om sina självmordstankar för barnen, och föräldrar som gör självmordsförsök och hittas av sina barn.

Jag tror inte att heterosexuella ska ha barn bara för att de kan yngla av sig. Man blir inte förälder för att man har ägg eller spermier som fungerar ihop med ens partners ägg eller spermier; det krävs mer än så. Allt är inte biologi som glimmar.

Som ett svar till en del reaktionerartikeln om killarna som skaffade barn med surrogatmamma. Mer om surrogatmödraskap: 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Vila i frid, älskling

Lizzy Guevara: December 2002 - 12 Maj 2009

Lizzy Guevara: December 2002 - 12 Maj 2009

Min älskade älskling är död. I över sex år har hon stått ut med mig, för hon har inte haft så mycket till val. Hon har sett mer än de flesta kaniner gör; hon har sett mig när jag mått som sämst och som bäst, och följt med på ett antal semestrar inom Sverige. Varje gång jag har åkt bort, eller bara gått ut en stund, har hon hälsat på mig när jag kommit hem. Idag gjorde hon inte det.

Kaninvakten Dennis har berättat att hon varit lite hängig och inte druckit så mycket de senaste dagarna, och visst har jag anat redan innan att det inte är långt kvar. Sex och ett halvt år är ett ganska långt liv för en kanin; inget av hennes sex syskon lever längre.

Redan som foster var hon dömd till ett jobbigt liv; Hennes mamma levde under fruktansvärda förhållanden, och var höggravid när hon räddades därifrån. Gevvis och två av hennes bröder – Gandhi och Wollis – kom så småningom till mig, och jag har försökt att ge dem allt jag kan och försöka skapa en trygghet ändå. Om jag lyckades vet jag inte. Jag vill så gärna tro att hon hade ett bra liv hos mig, men att veta att hon dog ensam…

Hon är inte ensam längre. Hon har alla sina vänner nu: Mamman och de sex syskonen och Kax och Rebella och Saga och Lennon och Nemi och Mandi. Min älskling har skuttat vidare till grönare ängar. Nu är jag ensam kvar, med bara människor att ty mig till. Det ska väl gå, det med. På något sätt.

Sov gott, älskling. Tack för allt du gett mig. Jag önskar jag kunde gett en bråkdel av det tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Att vara lesbisk är ingen sjukdom

”Att vara lesbisk är ingen sjukdom.”

Det är därför det är dyrare för samkönade än olikkönade par att få hjälp med insemination i tre norrländska landsting, enligt Eva Söderberg på regionförbundet. Norrbotten tar ut 300 kronor i avgift, och Västerbotten, Västernorrland och Jämtland kräver 8000 för behandlingen – men bara när paret är samkönat. Just för att homosexualitet inte är någon sjukdom.

Med andra ord bör de flator som funderar på insemination hålla tummarna för att läkarna hittar till exempel något fel på deras äggstockar eller så, så de kan hävda att de har medicinska skäl, är min bittra tolkning.

Mer: 1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad är det för skillnad mellan en genusvetare och en kristdemokrat?

”Jag bad alltså Charlie [Weimers, från KDU] skicka sina referenser vilket han gjorde. Jag skrev till Charlie att om han övertygade mig med sin vetenskapliga grund skulle jag givetvis rätta in mig i ledet och bilda en heteronormativ kärnfamilj (och undrade om KD kanske kunde hjälpa till med förmedling av partner). Jag kan lättat säga att jag behövde inte mer än börja forska i hans referenser för att vara övertygad om att jag och min son kan fortsätta leva i den ickenormativa, men för oss mycket kompletta, familj vi utgör.”

Min idol Gunilla Gerland gör en fenomenal genomgång på Newsmill av den såkallade forskningen som skulle bevisa att barn mår bäst av heterosexuella kärnfamiljer. Vidare ger hon sig på att analysera kristdemokratiska politikers åsikter i andra frågor.

”Hallå journalister – sluta mjäka med KD!” skriver Gerland, och kräver att media lyfter fram det åsiktspaket som många kristdemokratiska politiker hon mött har visat. De erkänner – när tv-kamerorna är avstängda – att de är mot fri abort, mot partnerskap, mot att homosexuella skaffar familj och mot rätten till assisterad befruktning. Det sistnämnda även för heterosexuella, alltså. Om folk fick se vilka åsikter många KD-politiker verkar bära på skulle deras försök till image raseras.

Nej, så himla mycket vetenskap verkar det inte ligga bakom. Och om någon undrar varför jag inte ens kommenterat detta förut är för att min relation till socialminister Göran Hägglund, vars uttalande satte igång det hela, börjar likna min relation till påven. Mina förväntningar är liksom inte särskilt höga till att börja med, så det är inte mycket som förvånar mig.

Värt att notera är att folk som brukar kritisera genusvetenskap för att bygga på åsikter och anser sig hålla hårt på vetenskaplig stringens framför allt och kläcka ur sig något om ”genusvansinne” och ”feministisk diktatur” över dessa ovetenskapliga metoder, är märkligt nog väldigt tysta nu. När man lyssnar efter krav på vetenskaplighet ekar det tyst. Så konstigt.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sluta skuldbelägga folk som vill ha barn

Det är ingen mänsklig rättighet att få skaffa barn, nej. Men det är inte heller ett hållbart argument för att hindra folk från att göra det.

Aftonbladet berättar om ett svenskt par som inte kunde få barn och därför åkte till Ukraina och skaffade barn med en surrogatmamma. Barnet föddes och allt var frid och fröjd – tills de gick till svenska ambassaden i Kiev och försökte få ett provisoriskt pass för att åka hem.

De nyblivna föräldrarna berättar att de blev väldigt nonchalant bemötta av ambassadpersonalen, och de är alltså kvar där nere med sin tretton dagar gamla bäbis. Enligt ukrainsk lag är paret de juridiska föräldrarna – men enligt svenska myndigheter är det enbart den födande kvinnan som kan anses vara förälder. Att pappan faktiskt även rent biologiskt är barnets far spelar tydligen ingen roll.

Det är synd att de hamnat i kläm, men samtidigt så typiskt. För visst finns det problem med surrogatmödraskap: Det är risk att surrogatmammorna – oftast fattiga kvinnor – utnyttjas och att de behandlas som bäbismaskiner av de som är mindre nogräknade. Det är just det som är en av anledningarna till varför jag tror att det vore bra att tillåta det i Sverige.

Med genomtänkta lagar och rutiner kan man förhindra regelrätt människohandel och sluta skuldbelägga människor som vill ha barn. Det skulle alla parter vinna på – utom då förstås de som till varje pris vill lägga sig i andra människors liv.

***

Mer om barn: 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

A life less Svensson

Ungdomar drömmer om ett svenssonliv! proklamerar media sedan igårkväll. Ja, alltså, de vill ha ett bra jobb, hitta kärleken, ha ett fint hem och skaffa barn – men framförallt vill de vara fria.

Förlåt, men jag är fortfarande inte övertygad om att det där måste leda fram till vad folk tänker på som ett svenssonliv.

”Ett bra jobb” kan betyda ”nästan vilket jobb som helst så länge jag inte vantrivs”, men det kan lika gärna betyda ”åh, jag vet precis! Jag vill plugga till yogalärare i Indien/bli astronaut/whatever”.

”Hitta den rätta” behöver inte betyda samboskap och monogami.

”Bo i ett fint hem” kan betyda radhus eller villa, eller tjusig lägenhet i city. Men vad som är fint är ju som bekant olika för alla; ett kollektiv i ett gammalt hus där man får klottra på väggarna kan vara rena drömmen för någon.

”Skaffa barn” är väl det som det råder minst tvekan om vad det egentligen innebär, men inte ens det behöver vara särskilt svensson. Man kan skaffa barn som singel eller med en vän eller med sin partner plus två vänner till eller i ett kollektiv eller… Ja, ni fattar.

Fast grejen är väl att vad som är ”svenssonliv” inte är självklart. Om trettio år kanske det är väldigt mycket svensson att leva flersamt i ett kollektiv med gemensamt ansvar för barnen. Och vara yogalärare. Utifall att det var vad folk ville, alltså.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Den heterosexuella livsstilen är ett miljöhot

Skilsmässor är miljöförstörande, hävdar en australiensisk politiker som är känd för sina spektakulära uttalanden. Steve Fielding från det såkallade familjevänliga partiet Family First hävdar att det är mer miljövänligt att två personer bor tillsammans än att de bor isär, och därför är skilsmässor ett klimathot.

Om det enda skälet att fortsätta vara gifta är för att rädda miljön så är man nog illa ute. Eller som SvDs Emma Löfgren sammanfattar sådär underbart subtilt sarkastiskt som man nästan inte får göra på nyhetsplats i en tidning:

”Att paren som skiljer sig i stället skulle kunna flytta ihop med andra singlar och på det sättet undvika att öka sin miljöpåverkan, var inte ett förslag som kom upp under mötet.”

Family First är kända för att vara mot samkönade äktenskap, partnerskap,  samkönade pars adoptioner och inseminering för lesbiska. Det verkar inte som om samkönade par ska uppmuntras att hålla ihop och bilda familj alls. Det känns inkonsekvent. Kanske är det plötsliga miljöengagemanget orsakat av en insikt om att den heterosexuella livsstilen är ett miljöhot?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Skugge vs. von Sydow: Den som har högst adrenalinhalt när hon dör vinner!

”Måste kvinnor alltid hålla ihop?”

Det är Mymlan som frågar. Hon funderar över klyschan att kvinnor aldrig kan hålla sams (medan män håller ihop), och vad det betyder för en diskussion där två kvinnor har motsatt åsikt.

Allting började tydligen med ”Det största bloggbråket i Sveriges historia”: Linda Skugge vs. Ebba von Sydow. Största? Hm, nåja. Jag tänker inte gå in närmare på bråket i sig, men Katerina Janouch har försökt att styra upp diskussionen och påpeka att tjejer inte ska hoppa på varandra utan istället stötta och peppa, och det är vad Ebba själv också har sagt.

Det håller jag med om, på sätt och vis, men inte som någon feministisk utopi om systerskap, utan för att Skugge missar målet rejält:

”Ebba, på min 30-årsdag hade jag två små barn och la mig kl 19 för att jag var så slut att jag trodde att jag skulle hamna på dårhus. Under året då jag ammade min trea körde jag ofta ”trippel-nattning”, dvs man nattar alla tre barnen ensam. I åtta månader sov jag på en sketen madrass som jag själv åkt och köpt på fukking Jysk. Jag låg där och ammade hela nätterna, övriga barn låg bredvid mig i en våningsssäng. Vad gjorde du då, Ebba? Drack lite skumpa på Stureplan och kände dig stressad över att du inte kunde säga ”nej” till alla jobb?”

Känner ni igen det? Jag har sett exakt samma sak i en mängd sammanhang, ibland riktat mot mig själv, men ännu oftare mot andra. (följande exempel är fingerade men inte alls långt från verkligheten)

Äh, wannabe, du skär dig ju på fel sätt! Jävla emo. Man dör inte av att skära sig i [kroppsdel] med [verktyg], du tror bara att du är cool. Sluta gnälla, kom tillbaka när du har [detaljerad beskrivning av självmordsförsök] och blivit tvångsvårdad och bältesspänd för att du inte kan sluta [detaljerad beskrivning av självdestruktiv handling].

Men ååååååh, måste alla bögar vara så jävla stereotypa och fjolliga? Jag blir så förbannad! Och så gnäller de hela tiden och gråter ut i media så fort de känner sig kränkta. Ingen tar oss vanliga bögar på allvar för att fjollorna är så himla överkänsliga!

Men herregud, vad är det här?! Buuuhuuu, jag gillar inte min kropp, jag tror jag är kille! Din blogg är ett hån mot alla som är transsexuella på riktigt!

Nej, det är knappast en fråga om kön, egentligen. Det handlar om att känna sig som en underdog som måste bekräfta sitt eget lidande genom att nedvärdera alla andras problem. Livet blir så lätt en tävling i vem det är mest synd om. Linda Skugge ger mitt begrepp internaliserad bittrofobi en ny innebörd.

PS. Det hade varit roligt om Linda Skugge skrev om mig i sin blogg. Det finns massor av saker att attackera mig för; det är bara att fråga så kan jag ge inspiration. Fast nu gör inte jag anspråk på att vara någon slags förebild och inte är jag känd heller. Det är nog det som är problemet.

PS 2. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett inlägg där jag försvarade människors rätt att vara ytliga och självupptagna – och det har jag inte heller gjort.

***

Ebba ger svar på tal. Några bra inlägg: Mymlan igen, Tonårsmorsa, Deep Edition. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Ska barnen söka upp mig med en motorsåg i högsta hugg & envisas med att jag ska ta mitt föräldraansvar?”

En av mina favoritbloggare, Yrvädret, berättar om omgivningens reaktioner på att hon planerar att donera ägg till barnlösa:

”Jag har berättat detta för mina nära & kära, vilket så klart resulterar i massiv åsiktsbombardering.

– Asså, jag tycker INTE att du ska donera ägg! För du vet väl om att barnen/et kan söka upp dig om si så där 18år & vill veta varför du donerade ägg.

– Du vet väl om att du är deras biologiska mamma??!!

-Tycker verkligen att du ska tänka dig för innan du donerar ägg, man vet aldrig hur det kan sluta!

Vad då, man vet aldrig hur det kan sluta?? Ska barnen söka upp mig med en motorsåg i högsta hugg & envisas med att jag ska ta mitt föräldraansvar?”

Jag förstår inte riktigt folks upprördhet. Om de åtminstone hade sagt ”men tänk på baaaaarnen” hade jag åtminstone kunnat acceptera deras åsikter. Att donera sina ägg är en osjälvisk handling. Det är inget man gör för skojs skull, det borde väl vara uppenbart. Hade jag stått ut med tanken på att proppas full med ”kvinnliga” hormoner innan skulle jag också ha gjort det.

I grund och botten handlar det om att få göra vad man vill med sin kropp, utan att andra lägger sig i. Det borde vara självklart. Fast det är klart, om man ser det som att en kvinna sätter barn till världen (på ett eller annat sätt) utan att ha en tanke på att uppfostra barnet, så förstår jag att folk blir upprörda. Det är ju precis det en del män har gjort i alla tider.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,