Tag Archives: Europa

Att inte se kastreringstvånget för alla gravida män

Tänk dig att Aftonbladet eller Expressen skulle låta en transaktivist skriva en artikel om transhistoria, och en cisperson (icke-transperson) skriva om sitt cisprivilegium. Skulle det inträffa? Det händer att transaktivister får in debattartiklar i tidningarna såklart, och det händer mer och mer ofta att jag blir imponerad – eller i alla fall lättad – av hur svensk media skildrar transpersoner och transrättigheter, men det är långt kvar insåg jag nu.

Det krävdes liksom först att jag skulle se hur det faktiskt kan se ut, när det inte faller på begreppsförvirring, hopblandade pronomen och den där eviga driften att måla upp transpersoner som något spektakulärt och häftigt. Med andra ord: När det är personer som faktiskt kan något om ämnet som sköter tangentbordet. Renee Martin – som till vardags bloggar på Feminist Musings – tar upp just detta. Hon nämner problemet med att journalister som vill synliggöra transpersoner framförallt vill synliggöra transpersoner – och inte transrättigheter:

”Despite the extreme social issues that trans people deal with every day, the media would rather focus on issues like the pregnancy of Thomas Beatie. He is not the first nor will he be the last trans man to become pregnant. Yet the media, rather than using the case to explore the fluidity of gender, sensationalised and disciplined what should be an everyday event. And the very same media that claimed to have an interest in finally delving into our immutable understanding of gender as strictly male or female paid little to no attention when Sweden proposed that castration become necessary for transmen seeking sex reassignment surgery.

If Beatie’s pregnancy were truly understood as normal, a public outcry would have arisen when this clearly transphobic policy was suggested, yet instead it was left to the TLGB community and their allies to speak out against this travesty of justice”

Alltså: Journalister som har varit så kåta på att berätta om Thomas Beaties graviditeter har inte ägnat en bråkdel av den uppmärksamheten åt det hotande kastreringstvånget för transsexuella. Renee Martin avslutar sin artikel med orden:

”Accepting that gender may be expressed as a spectrum is a necessary first step to acknowledging the equality of all beings. To uphold the inequality that we choose to engage in, we regularly present the myth that trans people are deviant or a danger to cisgender people. Yet when we examine the statistics, the bodies that are being violated and abused are in the trans community. If freedom and respect does not apply to all people, the equality in which we claim to live in is a false construction.”

Jag är ledsen att behöva säga det, men hon har rätt. Vi lever inte alls i ett jämlikt och fritt samhälle, bara för att vi bor i det land som påstås vara det bästa i Europa på HBT-rättigheter (enligt en undersökning som i själva verket mäter HB-rättigheter, utan en enda transfråga). Vi lever i ett land där det tog ett och ett halvt år av aktivt arbete för att vuxna skulle få rätten att välja förnamn utan att vara begränsad av sitt juridiska kön, och där minderåriga fortfarande inte får ändra till ett ”könskonträrt” namn. Vi lever i ett land där människor inte ens ges en chans att försöka bli biologiska föräldrar, även om de hade möjligheten, bara för att staten tycker att det stör deras indelning i män och kvinnor. Vi lever i ett land där HBT-personer definierar ett ”bra bemötande” från vårdpersonal och myndighetspersoner utifrån avsaknaden av direkta kränkningar.

Det går framåt, det gör det, men med myrsteg. Idag läser jag en artikel om en person som nekats könskorrigering för att hon ansågs vara för manlig, och anmälde det till Socialstyrelsen. Det är såklart tråkigt att en person som tycker sig behöva det blir nekad vård, men det faktum att en dagstidning skriver om det som vilken nyhet som helst – utan att göra det till transation – är ett tecken på att något börjar hända.

Det säger visserligen också något om hur otroligt låga förväntningar jag har på journalister, men jag hoppas tiden är mogen för andra vågens transaktivism. Det handlar inte längre om rätten att existera – utan om rätten att få leva ett bra liv.

Cred: Tarald. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Litauen stoppar Baltic Pride – av omtanke om HBT-personer?

Imorgon invigs Baltic Pride i Vilnius i Litauen. På lördag är det tänkt att paraden ska äga rum – eller i alla fall var det planerat så. Idag meddelade man att demonstrationstillståndet har dragits in.

Det är inte första försöket att stoppa paraden; i mars lämnade 50 parlamentariker in en protest där de hävdade att paraden skulle bryta mot den nya lagen i Litauen som bland annat förbjuder ”främjande av homosexualitet”, men de misslyckades med att få igenom förbudet.

Nu heter det att paraden har stoppats för att man inte kan garantera deltagarnas säkerhet. Baltic Pride citerar riksåklagaren:

”We have reason to believe that the state will not be able to provide proper protection for the participants in the intended location, i.e., streets of Vilnius”

Med andra ord: Först gödslar man hatet med politisk dynga och låter det rota sig i rabatterna längs gatan – och sedan pekar man på plantorna man drivit upp och säger ”eftersom de är giftiga för dig så får du inte vara här”. Så omtänksamt. *ironi*

Uppdaterat: Ywonne Ruwaida (mp) på Aftonbladet Debatt. Lite mer bakgrund på DN. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ugandas homofobi – en spegling av västvärldens

Som jag bloggat om tidigare ligger det ett lagförslag i Uganda som föreslår ett förbud mot ”sexuella relationer mellan personer av samma kön”. Det talas om dödsstraff, och man vill införa ett angiverisystem som gör att alla som vet om att någon i deras omgivning kan vara HBT-person måste rapportera ”brottet” till myndigheterna inom 24 timmar för att själv slippa straff.

DN har intervjuat HBT-aktivisten Frank Mugisha som säger att ”Om lagförslaget klubbas igenom anser jag att Uganda blir det värsta landet i världen för hbt-personer att leva i”, och det är definitivt ingen överdrift. Samtidigt som HBT-aktivister har börjat synas och höras har det också på sätt och vis blivit farligare, säger Matilda Piehl som bland annat gjort filmen The Kuchus of Uganda:

”Plötsligt vet människor att de finns. Det har gjort att man har börjar fundera över begreppet homosexualitet. För rörelsen i stort är det här ett framsteg, för den enskilda individen kan det innebära fara”

Om man får tro DN så verkar i alla fall protesterna ge resultat:

”Sannolikheten att antiförslaget i Uganda röstas igenom är just nu ganska liten. Till en början fanns ett stort stöd i parlamentet men efter att många viktiga röster fördömt propositionen, bland andra Barack Obama och Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson, så har omröstningen skjutits upp och stödet försvagats. Uganda är beroende av bistånd.”

Och Ugandas etikminister James Nsaba Buturo säger:

”Det kommer inte bli något dödsstraff, inget hårt straff. Jag tror i stället att vi får se en tonvikt på terapi och andra former av vård för dessa personer att återgå till sitt ursprung”

Det är inte direkt det svar jag helst hade sett såklart, men det är bättre än dödsstraff. Såkallad terapi för att ”bota” homo- och bisexualitet och könsöverskridande är annars ett typiskt västerländskt fenomen, som mot bättre vetande förespråkas flitigt i extremistiska högerkristna kretsar framförallt i USA men även i Europa. En brittisk undersökning visade att var sjätte vårdgivare inom psykiatrin hade försökt ”hjälpa” patienter att ändra sin sexuella läggning, och man kan tillochmed bli hänvisad till en specialist på just ”reparativ terapi” inom ramen för det allmänna sjukförsäkringssystemet NHS.

Det låter som om homofoba politiker i Uganda har tagit intryck av västerländska påtryckningar, ja. De inhemska krafterna och de utländska hoten har fått homofoberna att tala tystare om dödsstraff. Däremot har de antagligen låtit sig inspireras av västerländska värderingar och traditioner när de istället överväger att satsa på såkallad vård. De har bara gjort den ännu omänskligare och grymmare.

Bra bloggat: Regnbågskonsulten, Humanistbloggen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This is your life, Anna Bergendahl

Jag hade två favoriter inför kvällens final i Melodifestivalen: Salem al Fakir och Anna Bergendahl. I början såg det rätt mörkt ut för båda när de utländska jurygrupperna delade ut sina poäng. Det var alldeles för mycket Ola och Eric Saade och Darin. Men så, under de svenska jurygruppernas poängutdelning, seglade Salem upp i täten. Anna var inte långt efter, och när tittarnas poäng delades ut så kom Anna igen – hon gick om och vann hela rasket.

This is my life på Youtube

Mina synestetiska intryck av This is my life är att gunga i en stor hängmatta, och det står jag fast vid. Jag kände verkligen rytmen av att gunga mjukt – och det ska komma från mig som är taktlösheten personifierad i dubbel bemärkelse. Man kan gunga hur högt och vilt som helst, men ändå är man trygg och ombonad. Malena Ernman ifjol var pudersnö; Anna Bergendahl är en hängmatta.

Jag vet inte om den går hem i Europa, och som vanligt hörs en del röster om att det var fel låt. Sånt hör till traditionen ju. Min hjärna kan säga att Salem – med eller utan Björn Gustafsson – skulle haft en aningen bättre chans i Oslo, men Anna Bergendahl är helt enkelt fantastisk. Det spelar faktiskt ingen roll, för jag tänker med hjärtat och inte med hjärnan.

Något inom mig går sönder när jag hör This is my life, för det kommer vatten från mina ögon. Min tårlöshet är botad, tack vare Anna Bergendahl. Det var länge sedan.

Tack.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Håller din kropp EU-standard?

”Ett nytt EU-förslag kräver obligatorisk mammaledighet i sex veckor, varav två ska vara före förlossning. Vänstern i EU-parlamentet är skarpt kritisk, eftersom man befarar att pappor stängs ute och att EU sänder en signal om att det bara är kvinnor som ska ta hand om barn.

På tisdag röstar utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet om förslaget som mejslats fram under hårda förhandlingar. Flera kontroversiella ändringsförslag – bland annat om obligatorisk amning i sex månader och förbud för nattarbete för kvinnor – har hamnat i papperskorgen.”

Läs den sista meningen igen. Obligatorisk amning i sex månader. Förbud mot nattarbete för (gravida) kvinnor. Jämfört med det verkar det nästan sansat att kräva obligatorisk mammaledighet, även om det är så förbannat korkat det med. Dels för att alla är olika, och har olika behov, och dels för att det finns risk att stänga ute pappor – och såklart även medmammor.

Det är en hårfin gräns ibland mellan att skydda och att kväva. Till och med Försäkringskassan vet numera att man inte kan dra alla gravida över en kam, men EU har inte lärt sig det än. Det finns såklart poänger i att lagstadga om rätten till föräldraledighet, men att den ska vara bunden till den biologiska modern och dessutom vara tvungen att börja två veckor innan planerad förlossning är ett steg tillbaka.

Nog är det märkligt att människor som talar sig varma om hur oerhört naturligt, personligt och speciellt det är att få barn samtidigt vill standardisera graviditet och förlossning och föräldraskap. Jag undrar förresten vilken EU-lag som reglerar gravida mäns rättigheter. Jag misstänker att de inte har några.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Genuspanik – en västerländsk tradition

Sent igårkväll när jag satt och pluggade ramlade jag över en text om synen på intersexualism i det antika Grekland och Rom. Barn som föds med tvetydigt biologiskt kön, som inte enkelt går att sortera som pojke eller flicka bara av att titta på könsorganen, får idag diagnoser av olika slag som brukar räknas ihop som intersexualism eller DSD: Disorders of sex development. På den här tiden använde man andra ord, och forskaren som har skrivit uppsatsen jag läste använder ord som androgyn och hermafrodit – och ”monster”, för att beskriva dåtidens syn på dessa barn.

De barn som föddes med könsorgan som inte var så enkelt könsbestämda sågs alltså som monster, och som ett hot mot samhället. Lösningen var att döda barnet så snart det fötts, även om det hände att barnen blev ”räddade” av sina föräldrar eller någon tjänare, och istället sattes ut i vildmarken. Efter att barnet dödats måste staden renas genom ritualer, för att inte bli smittad av ”monstret”.

Det är inte första gången jag läst något liknande, och säkert inte den sista heller, men det lämnade mig med en klump i magen. Idag läser jag i DN om övergivna barnHaiti:

”Barnen har kommit hit från ett större sjukhus och har samtliga något handikapp, alla är undernärda, flera är hivsmittade från födseln. De är övergivna. Men att överge barn är inget nytt för Haiti. Dock har problemet förvärrats av jordbävningskatastrofen.”

Idag när barn överges av sina föräldrar handlar det ofta om att de inte klarar av att ta hand om barnet, eller att de inte har råd att ge barnet det hen behöver. Ofta är det barn med särskilda behov. Med vissa undantag dödar man inte barn för att de är födda ”monster”, men där det inte finns ett ordentligt skyddsnät har man inte kommit längre än till motsvarigheten till att sätta ut barnen i skogen.

Men Haiti är inte Europa, och skälen är helt andra: Det handlar om nöd, och inte om vidskepelse. Att däremot utnämna barn med intersexuella syndrom – funktionshindrade eller ej – till monster är en gammal europeisk tradition som uppenbarligen fortfarande lever.

***

Om någon är intresserad av uppsatsen finns den att ladda ner här, fast det kräver att man har ett konto.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”No more GAYgala – we want TRANSgala!”

Varje gång den här tiden på året blir det lite suck och stön från min sida när jag förvandlas till Den Jobbiga Gnälliga Bittra Transpersonen som spyr lite sedvanlig galla över QX Gaygala. I och för sig är jag väl alltid sån, men när det vankas homonormativt glitter tjurar jag alltid lite extra. I år har de till exempel plockat bort kategorin ”Årets kämpe”, som var den mest självklara kategorin för aktivister överhuvudtaget.

Vi skulle kunna kalla det en kupp: Att försöka nominera transpersoner och transaktivister för att bryta homonormativiteten. Idén är Lukas Romsons, som startade Facebookgruppen ”No more GAYgala – we want TRANSgala!”. Galan äger alltså rum i början av nästa år, men redan nu får man nominera sina kandidater. När väl nomineringarna är räknade väljer QX ut de som fått flest nomineringar, så det finns tre kandidater till varje kategori för folk att rösta på. Därför är det bra om det finns någon slags samordning under själva nomineringen.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Thomas+Hammarberg&iid=1169069″ src=”7/d/b/8/49.jpg?adImageId=7899724&imageId=1169069″ width=”378″ height=”512″ /]

Lukas föreslog Thomas Hammarberg som Årets hetero. Hammarberg är Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter och mannen bakom en rapport som publicerades i somras med titeln ”Human Rights and Gender Identity”. Det finns egentligen en enda anledning till varför jag inte bloggat om den förut, och det är för att den kom strax före Pride så jag inte hann, men det är alltså ett otroligt viktigt dokument för att driva transfrågor. Till exempel står det som en av rekommendationerna:

”Abolish sterilisation and other compulsory medical treatment as a necessary legal requirement to recognise a person’s gender identity in laws regulating the process for name and sex change”

Hammarberg uppmanar alltså medlemsländerna att avskaffa eventuella krav på till exempel sterilisering i utbyte mot ett erkännande av könsidentiteten, och detta går stick i stäv med det lagförslag som ligger och väntar i Sverige.

Så: Thomas Hammarberg som Årets hetero känns självklart. Jag föreslår också Lukas Romson själv som Årets keep-up-the-good-work, eftersom han har kämpat för transpersoners rättigheter (och HBTQ-frågor i allmänhet) så länge att han är en institution i sig.

Övriga kategorier är jag inte helt klar med än, men gå gärna in i Facebookgruppen och ge era förslag. Det är verkligen på tiden att transpersoner och transaktivister syns även i HBTQ-världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,