Tag Archives: diagnosmanual

Dagens ord: Dysdiversi

”Att veta vad som är problemet gör inte från eller till för mig, men det är ett hjälpmedel för att försöka förklara för de där diversitetshandikappade normona som propsar på att man måste vara som dem eller så är man jäääääättekoooonstig.”

Så skrev jag hos Mymlan – och insåg att min språkskada har slagit till igen. Ett nytt ord har sett dagens ljus. ”Diversitetshandikapp” kändes emellertid inte helt rätt. Efter en stunds grubblande kom jag fram till ett bättre ord:

Dysdiversi

Symtom: Oförmåga att adekvat uppfatta och uppskatta skillnader människor emellan, framförallt när det gäller osynliga egenskaper och sätt att fungera. Nämnandet av diagnoser som ADHD, Aspergers syndrom och dyslexi i personens närhet triggar hos vissa en känslomässig kedjereaktion av sällan skådat slag, medan det hos andra snarare verkar vara en frånvaro av reaktion som tyder på en bristande insikt.

Ofta maskeras denna svårighet bakom en såkallad god tanke: Om alla människor är likadana är alla jämlika. En klassisk fras är ”det är synd att de gett dig en stämpel, när du är så normal”. Svårigheterna kan ta sig flera uttryck, men en vanlig variant är den svartvita tolkningen: Små skillnader är inga skillnader, större skillnader är gigantiska.

Behandling: Dysdiversi är framförallt något som drabbar omgivningen. Personer med dysdiversiva symtom kan ägna sig åt både osynliggörande och stigmatiserande av personer som avviker från deras uppfattning av vad som är normalt.

Att handskas med personer med dysdiversi kräver stor försiktighet och svåra personliga avvägningar; antingen riskerar man att ens särdrag förringas och förlöjligas – eller så riskerar man att utmålas som jättekonstig, avvikande, störd och annorlunda på alla tänkbara sätt. Värt att tillägga är att personer med dysdiversi ofta uppfattar denna konstighet som något självklart negativt.

Komorbiditet: Dysdiversi och empatiska superkrafter förekommer i väldigt stor utsträckning samtidigt, och det är troligt att det är dysdiversin som orsakar superkrafterna. Då dysdiversiva symtom framförallt triggas när patienten utsätts för personer med neuropsykiatriska funktionshinder är det lämpligt att se det som ett tillstånd inom det neurofoba spektrat, och en underdiagnos är neuroepidemiskt syndrom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Dagens ord: Lingvistikskada och språkfetischism

Lingvistikskada är ett slags tvångssyndrom; språkfetischism är däremot något mer njutningsfullt. Man kan se det som två sidor av samma mynt, eftersom de egentligen båda beror på någon slags fixering vid språk. Denna fixering kan mycket väl ha sin grund i hyperlexi, som i sin tur har en tydlig koppling till autismspektrumdiagnoser.

Enstaka observationer av språknördar visar att många av dem är dels lingvistikskadade och dels hyperlexiska med tydliga autistiska drag. Huruvida de även är språkfetischister är svårare att ta reda på, men forskning pågår.

Lingvistikskadad är man till exempel om man tittar på en hockeymatch på tv, och tappar tråden för att man börjar fundera över vilka konnotationer ord som ”nät” och ”bur” ger ledtrådar om. Ett annat symtom kan vara att man tittar på ett tv-program som egentligen är jätteintressant, men ändå bara hakar upp sig på att en av rollfigurerna inte gör skillnad på tonande och tonlösa konsonanter i sitt uttal.

Språkfetischer är svåra att avslöja såvida personen ifråga inte själv outar sig. Ett erkännande av en språkfetisch kan låta såhär:

”Dålig meningsbyggnad är avtändande, men det är få saker som får mig att falla för en person som henoms förmåga att använda semikolon.”

Emellertid kan deras beteende ibland röja deras läggning. En fallstudie rapporterar till exempel om en person som gång efter annan bad undersökningsledaren att säga ”varg” och uttala det med ett rullande R, varpå hen verkade mycket tillfredsställd. Detta upprepades vid ett hundratal tillfällen, och det var uppenbart att personen ifråga hade en språkfetisch.

Det finns ingen behandling mot lingvistikskada, men besvären kan dämpas genom att skära ner på språkstudierna. Helt frisk blir man dock aldrig om sjukdomen väl har hunnit bryta ut; istället är det förmodligen mer tillrådligt att försöka acceptera situationen som den är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Dagens diagnoser: Förändringsfobi, normomani, könsmässigt tvångssyndrom och könsidentitetsstörning by proxy

Malin Wollins hen-hatande krönika inspirerade Witchbitch att efterfråga diagnoser för såna symptombilder, så jag tänkte dela med mig av några ord man kan tänkas använda när det gäller såna åsikter där ”homofobi” och”transfobi” är för starka ord, och ”heteronormativitet” och ”cisnormativitet är för vaga begrepp. Istället  presenterar jag alltså diagnoserna förändringsfobi, normomani, könsmässigt tvångssyndrom och könsidentitetsstörning by proxy.

Förändringsfobi

Symptom: En trygghetslängtan efter det som ”alltid varit på ett visst sätt, och därför alltid ska vara så”.

Behandling: Att upplysa en förändringsfobiker om att deras historiekunskaper är undermåliga när de generaliserar hej vilt kan utlösa stressreaktioner då en del kan gå in i ett nästan maniskt tillstånd och kasta ur sig både det ena och det andra. Står man dock pall rent emotionellt vinner man lätt diskussionen på walk-over.

Normomani

Det finns två varianter av denna störning: Egentlig normomani och Reflexiv normomani.

Symptom: Normomani visar sig genom att framföra värderingar och presentera dem som sanningar. Ett klassiskt exempel är ”Homosexualitet är en psykisk störning!”. Det är först om en person med normoman läggning får mothugg som de eventuellt nyanserar sina ståndpunkter, och däri ligger skillnaden mellan den egentliga normomanin och den reflexiva normomanin.

Personen med egentlig normomani fortsätter även efter att det påpekats att deras åsikter är just åsikter att insistera på att ”Det ÄR faktiskt så” eller ”Men det är ju sant!”. Personer med den lindrigare varianten – reflexiv normomani – kan i samma situation retirera till ”Jag tycker så, och det har jag rätt till”. Det de har gemensamt är deras självupplevda plikt att upplysa världen om vad de anser är normalt – eller snarare; att tala om för folk att de inte är normala.

Behandling: Den egentliga normomanin är svårbehandlad, på grund av att sjukdomsinsikt ofta saknas. Personer med reflexiv normomani kan däremot med lite tålamod lära sig att nyansera sina uttalanden, och ibland lära sig att det viktiga i en diskussion inte är att föra fram tvärsäkra påståenden utan att faktiskt ha argument.

Könsmässigt tvångssyndrom

Symptom: Detta är en störning som kan ha många olika ansikten, men det gemensamma är att man är besatt av könande – eller av avkönande. Detta är egentligen svårt att sätta en sjukdomsstämpel på, då det är ett väldigt vanligt förekommande drag, men det som kännetecknar det tvångsmässiga är att ta allt på en personlig nivå. Ett symptom är att tvinga in alla människor i sin egen förklaringsmodell, och ett annat att sparka bakut vid minsta antydan till motsatt åsikt, och känna sig påtvingad andras uppfattning.

Det kan heta att man känner sig så kränkt av att bli ombedd att kalla en transperson för rätt namn och pronomen att man ylar om censur, och det kan heta ”Ska vi inte säga han och hon? Hen? Över min avlidna kvinnokropp med vulva att jag säger hen, höna, till mina barn”, för att citera ovan nämnda Malin Wollin.

Behandling: Personer med könsmässigt tvångssyndrom handlar väldigt lätt i ett tillstånd av genuspanik, varpå stor försiktighet bör iakttagas. En stor del av dem har paranoida drag och det är viktigt att upplysa dem om att ingen kommer att tvinga dem att avstå från vare sig sina könsorgan, sin könsidentitet eller sitt namn bara för att andra får samma rättigheter.

Könsidentitetsstörning by proxy

Symptom: ”By proxy” betyder egentligen ”genom fullmakt”. En person med Münchhausens syndrom skadar sig själv för att få vård och uppmärksamhet – en person med Münchhausen by proxy skadar istället sitt barn i samma syfte. Detta är en allvarlig störning. Könsidentitetsstörning by proxy har egentligen bara namnet gemensamt – och att man skadar andra.

Återigen är det svårt att dra en skiljelinje, eftersom det är relativt vanligt att reagera med genusförsvar i en situation som upplevs som hotfull för ens könsuppfattning, men det som utmärker en person med könsidentitetsstörning by proxy är deras uthållighet och intensitet. De kan fortsätta envisas med att kalla en person med både slips och mustasch för ”min dotter” i flera år efter det vuxna barnets könskorrigering och mot barnets uttryckliga vilja. Det gör det lätt att missta deras störning för en queerhet, medan den egentligen grundar sig i ett förnekande av andra människors verklighetsuppfattning. Nästan alla med denna störning lider även av könsmässigt tvångssyndrom.

Behandling: Detta är den mest svårartade av de uppräknade diagnoserna. Ingen egentlig behandling finns. Diagnosen ska ställas med yttersta varsamhet, men i solklara fall finns det inte mycket mer att göra än att skilja patienten från dess offer.

***

Vad jag själv lider av? Ett svårartat fall av könsmässigt tvångssyndrom, såklart. Men jag förlitar mig på självterapi.

Beas Tankar skriver bra. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

ADHD ökar risken för idrott

Idrottare löper större risk än andra att diagnosticeras med ADHD

eller

Personer med diagnosticerad ADHD löper större risk än andra att drabbas av idrottskarriärer

välj själv vilket du tror på. Sambandet verkar i alla fall finnas.

Michael Phelps ADHD drev honom till att hyperfokusera så han tog inte mindre än åtta guldmedaljer i OS-bassängen i Peking. Nu hittar jag dessutom en artikel som berättar att nästan åtta procent av spelarna i Major League Baseball har ADHD. Detta ska ställas mot siffran 5,29%, som en världsomspännande studie kommit fram till.

En av representanterna för ligan förklarar:

“We are all male. We are far younger than the general population, and we have far better access to medical care than the general population”

Att han överhuvudtaget nämner det sista är intressant. Det är viktigt att skilja just mellan hur många som har diagnosen och hur många som uppfyller diagnoskriterierna.

Hursomhelst; du oroliga förälder som undrar om din dampunge kommer att vara dömd till ett liv i misär och utanförskap om hen får diagnosen ADHD – tänk på att det finns många som klarar sig bra och håller sig borta från idrottsträsket. En diagnos är inte hela världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Hormon orsakar neurotypiska symptom

Igår träffade jag Dennis och hans mamma när jag var på väg till terapin. Dennis höll för ovanlighetens skull tyst, och därför kände jag inte igen honom först. Min ”bild” av honom är nämligen att han är lång och pratar oavbrutet. Min ”bild” av hans mamma däremot är att hon har oändligt långt och vackert svart hår. Därför är hon lättare att känna igen. Om hon däremot skulle klippa av sig håret skulle jag inte ha en chans.

Jag vet inte hur de som känner igen ansikten utan problem lyckas. Uppenbarligen går de på helt andra kriterier än mig. Jag kan studera ett ansikte som jag studerar en bild och lära mig detaljer, men jag kan inte se helheten. Därför känner jag alltså inte ens igen min allra bästa vän när jag ser honom på gatan.

Jag har hela tiden varit inne på att om jag kunde lära mig att se helheter istället för att snöa in på detaljer så skulle det vara lättare att känna igen ansikten. Därför är det fascinerande att läsa om studien som Aftonbladet berättar om. Enligt den kan hormonet oxytocin öka människors förmåga att känna igen ansikten. Det förbättrar inte minnet generellt, utan det är just ansiktsminnet som blir bättre.

Samma hormon är kopplat till autism och social fobi, vilket bara gör det hela mer spännande. Det är ju ganska vanligt att autister är mer eller mindre ansiktsblinda, och att mer högfungerande personer med till exempel Aspergers syndrom även har drag av social fobi.

Jag känner att det här måste jag lära mig mer om. Inte nödvändigtvis för att ”bota” min ansiktsblindhet, utan för att jag vill försöka förstå hur de så kallade normala fungerar. Då kanske jag dessutom förstår lite mer av deras besatthet vid andra människor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Snabbtest – så vet du om du har ADHD, Aspergers syndrom eller OCD

När du får ett sms med två rader text, och ska svara på det: Hur många gånger måste du, i genomsnitt, gå tillbaka till ursprungsmeddelandet innan du får iväg svaret, för att minnas vad som stod?

0 gånger: Du har Aspergers syndrom med tillhörande fotografiskt minne – i alla fall om du kommer ihåg meddelandet ord för ord efter ett år, med smileys och allt. Annars är risken överhängande att du är en helt vanlig neurotyp med fungerande arbetsminne.

1 gång: Du har kanske ADHD eller någon annan slags uppmärksamhetsstörning, men risken är stor att du är neurotyp.

2-4 gånger: Du har med mycket stor sannolikhet ADHD eller ADD.

5 gånger eller mer: Det låter snarare som en tvångshandling. OCD tillhör också bokstavsfamiljen – du är i gott sällskap!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Sambandet mellan fjollighet och neuropsykiatriska diagnoser – Disneyversionen

Vad vore julafton utan Kalle Anka, och vad vore en trollhareblogg utan diagnosstämplande? Medan jag tittade på det halvsekelgamla programmet satte jag diagnoser på i stort sett alla tecknade och animerade figurer som dök upp.

Kalle Anka själv har eventuellt ADD, men framförallt har han narcissistiska drag. Han saknar förmåga att se att hans handlingar får konsekvenser för andra, förutom de uppenbara problemen med självbehärskning. Långben har vissa drag av Aspergers syndrom, men mer diffust. Fjolltjuren Ferdinands uppenbara aningslöshet inför vad som förväntas av honom på tjurfäktningsarenan är så autistiskt. Han förstår inte att han beter sig ”fel” utan agerar utifrån sina egna referensramar. I hans värld är människor ointressanta, medan blommor är hans specialintresse som tvingar fram hans tvångsmässiga sniffande.

Det är bortom allt tvivel att Piff och Puff har ADHD, ur ett mänskligt perspektiv. Fast ur ett ekorrperspektiv framstår människor förmodligen som segaste autismknäcken, för allt är ju relativt. När jag var liten var jag övertygad om att de var ihop, tills någon förklarade att ”men hallå, de är ju två killar”. Jag hade inte förstått varken att alla levande varelser har kön, att kön är grundläggande för en persons läggning, eller att Disneykaraktärer är tvångsmässigt heterosexuella. Det gjorde ju inte saken enklare att de pratade i falsett med ett livligt kroppsspråk när jag försökte tvångheterosexualisera dem i min hjärna.

Hursomhelst kan detta djurförsök kanske säga något om sambandet mellan könsroller och autism och ADHD. Eller åtminstone något om hur värdelöst det är att klistra etiketter på precis allt. Men det är mitt tvångsmässiga specialintresse; Det är omöjligt att stå emot.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Bipolärt NPF

Ena dagen är jag lugn och trög och kan inte tänka mig något bättre än att gräva ner mig i en snårig medicinsk rapport om ditten eller datten, andra dagen är jag uppe och springer och orkar knappt sitta ner länge nog för att bajsa ett endaste blogginlägg. Ena dagen uppfattas jag som bitter och allvarlig, nästa som speedad och hysterisk. Ena dagen är jag kall och trubbig, nästa kommer ansiktsuttrycken nästan automatiskt, utan att jag behöver kämpa med dem. Sån är jag, helt enkelt: Oförutsägbar.

Jag har försökt förklara det själv med emotionellt instabil personlighet (borderline), men det passade inte riktigt tyckte läkarna. En psykolog föreslog bipolär sjukdom, men det stämde inte riktigt det heller. Så jag står här med en Personlighetsstörning UNS i brist på bättre diagnoser. Själv har jag börjat se det som en effekt av mina två nästan motsatta diagnoser: Jag pendlar helt enkelt mellan mitt Asperger-jag och mitt ADHD-jag. Jag har alltid kvar tydliga drag av vardera, men de varierar i styrka. När aspiesidan är svag och ADHD-sidan stark är jag en ekorre på speed, och tvärtom.

Det låter kanske jobbigt, men det är egentligen mest opraktiskt. Det är svårt att planera när jag inte kan förutse vilket läge jag kommer att vara i på tisdag klockan tre, eller måndag om tre veckor. När jag pendlat som mest har jag inte ens klarat av att förutse var jag kommer att vara senare samma dag. Jag vet inte hur många gånger som jag satt igång med att laga en jättesats hoummus från grunden och samtidigt röja ut hela garderoben med fantastisk entusiasm – för att en timme senare somna på vardagsrumsgolvet.

Pendlingarna går snabbare och blir mer extrema när jag är stressad. Det intressanta är ändå att det som borde vara idealtillståndet, det mittemellan, inte alls självklart fungerar för mig. Ibland tar Asperger och ADHD ut varandra och jag befinner mig i en sällsynt harmoni, men ganska ofta krockar sidorna. Jag går liksom in i båda lägena samtidigt och det kan inte bli annat än kaos. Tänk dig själv att ha en rastlös unge inne i hjärnan som trampar sig själv i hälarna för att hen sölar.

Förklaringsmodell för Bipolärt NPF

Förklaringsmodell för Bipolärt NPF

Jag kallar det Bipolärt NPF, och säger att jag har aspiedagar och ADHD-dagar. Kämpar för att hitta en balans, en väg att styra svängningarna. Mitten undviker jag helst, och ler för mig själv när jag tänker på det. Inte undra på att jag har så svårt för normalitet.

Som en vidareutveckling av min kommentar hos Lisa Soulagera. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Breaking news: Vuxna kan ha ADHD

Läkemedelsverket utökar förskrivningsrätten för ADHD-medicin. Tidigare har enbart barnpsykiatriker och barnneurologer haft rätten att skriva ut mediciner med metylfenidat som Concerta och Ritalin; från och med första december ska alla psykiatriker och rättspsykiatriker kunna göra det.

Med tanke på att bokstavsvuxna numera erkänns mer och mer är det en logisk utveckling. Det finns fortfarande psykiatriker som anser att vuxna inte kan ha ADHD, men de verkar tillhöra ett utdöende släkte. Hoppas jag, i alla fall.

***

Dagens ADHD-blogg: ”Kronologiskt färdigpissat nu?” rekommenderas! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Solsken orsakar normalitet

”Mycket regn kan orsaka autism” rättades till och blev ”Koppling mellan autism och regn” i Aftonbladet. Om det regnar mycket medan barnet är under tre år riskerar det autism, visar en amerikansk studie. Det kan bero på kemikalier i regnet, eller på att regnigt klimat gör att barnen håller sig inne mer och får därmed bland annat mindre D-vitamin, enligt forskarna.

Det intressanta är inte den energi som läggs ner på att hitta en ”orsak” eller ett ”botemedel”, utan att det är så självklart i forskarvärlden att autism är ett medicinskt problem i första hand. Det ligger avsevärt mycket mer pengar i att hitta ett ”botemedel” än i att hitta pedagogiska  och terapeutiska lösningar som ser individens styrkor och svagheter sida vid sida. Därmed är det också en skillnad i prestige och status.

När BBC berättar om studien citerar de en läkare och pappa till ett autistiskt barn. Dr. Michael Fitzpatrick säger:

”The notion that autism is caused by higher rainfall is manifestly absurd. It is about time we recognised that autism has largely genetic causes and devoted our energies to providing the best possible education and care services for people with autism and their families.”

Jag kunde inte vara mer enig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Testosteron eller normer eller både och?

”Jag tror att förmågan att samspela med andra förvärras väldigt av oförmåga att finna sig i könsroller oavsett om det handlar om en identitetsfråga eller om det bara är för att det finns en del förmodligen helt grundlösa regler om vad som är manligt och kvinnligt.”

En vän skrev detta till mig i eftermiddags i ett av våra eviga samtal om vad som egentligen ger det andra, eller snarare vilket som kan tänkas vara mest vanligt: att utveckla symptom på Aspergers syndrom utifrån av att inte passa in i ett samhälle som håller benhårt på att sortera folk i två ”motsatta” kön, eller att bli könsöverskridare på grund av något som ”egentligen” beror på ett neuropsykiatriskt funktionshinder.

Jag tycker det ligger något i båda. Eller så kanske det helt enkelt finns ett annat samband: De kan båda bero på en tredje faktor. Jag har ägnat kvällen åt att läsa vissa delar av en doktorsavhandling av Susanne Henningsson som läggs fram i Göteborg på fredag. Den handlar om serotonin (japp, det ämne som många antidepressiva mediciner boostar) och könshormoner, och har sammanfattat och länkat ihop olika studier. Avsnittet om hormoner är det som jag tycker är intressant. De tittar på personlighetsdrag, klassisk autism och transsexualism hos genetiska ”män”. Visst har jag läst det mesta förut, men när jag ser det såhär samlat faller en del pusselbitar på plats:

  • Kvinnor med autism har i genomsnitt kanske utsatts för mer testosteron i fosterlivet än ickeautistiska kvinnor i genomsnitt.
  • Män med transsexualism (för den förvirrade: födda med flickkropp) har i genomsnitt kanske utsatts för mer testosteron i fosterlivet än fittfödda kvinnor i genomsnitt.
  • Kvinnor med transsexualism (födda med pojkkropp) har i genomsnitt kanske utsatts för mindre testosteron i fosterlivet än kukfödda män i genomsnitt.

Okej, detta är kraftigt förenklat. Men ändå. Hon sätter de inte i samband, men jag har svårt att låta bli.

Kanske är autistiska drag ibland orsakade av miljöns könsrigiditet, på samma sätt som ett barn som bestulits på sin frihet och sociala träning à la Natascha Kampusch kan visa ett ”inlärt autistiskt” beteende: Normerna/miljön gör en socialt handikappad.

Kanske är det vi kallar könsöverskridande eller transskap lättare att acceptera för den som autistiskt struntar i sociala regler: Frihet från normer gör det lättare att komma ut.

Kanske är det hormonnivåerna i fosterlivet som avgör om ett barn blir autistiskt eller inte, transsexuellt eller inte, och eftersom de kanske beror på samma sak är det i så fall inte så konstigt att det verkar så vanligt med båda samtidigt.

Jag kan inte bestämma mig vilken förklaring jag tycker är mest trovärdig eller ens vilken jag gillar bäst. Men nu är inte jag forskare, så jag behöver inte välja. Jag gillar alla tre. Och eftersom folk är olika är säkert anledningarna det med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Asperger orsakar homoäktenskap

Att människor gifter sig med papperskorgar och hus är något som oroar många högerkristna. Nu har vi fått en förklaring. The Independent berättar att Objectum Sexual, att ha objektfetischer som kan leda till äktenskap, har en femtioprocentig komorbiditet med Asperger syndrom.

En gång i tiden var det förbjudet för sinnesslöa, sinnessjuka och epileptiker att gifta sig. Det är väl därför vi snart har homoäktenskap, för att vi inte bromsade i tid.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Diagnosmanual

Jag säger: ”Homosexualitet är ingen sjukdom!” Och motståndarna säger ”nej, självklart inte”, byter ämne och börjar babbla om tro och förlåtelse.

Jag säger: ”Autism är ingen sjukdom!” Och motståndarna börjar prata om försvarslösa barn i rovgiriga forskares händer, om utvecklingsstörning och hur hemskt det måste vara att sakna det de kallar ett språk.

Jag säger: ”Transsexualism ÄR en sjukdom!” Och motståndarna säger: ”Det vet vi redan. Du är ju homosexuell egentligen”.

Inspirerat av en pseudonyhet från Fox News. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Moget!

Den som tror att det alltid är underbart att ha synestesi kan försöka tänka sig hur det är att få oönskade anatomiska fotografier i sin inkorg, och samtidigt ha en motorväg mellan synintryck och smaksinnet.

Det sa jag aldrig till doktorn. Däremot hade vi ett bra samtal om koncentration, rastlöshet, tics, tvångstankar och sinnesintryck. När jag nämnde att jag var synestet sken hon upp. Hon förklarade att det var en ”utvecklingsrest”. Ett tecken på att min hjärna inte mognat som vanliga hjärnor gör.

”Om en tvåmånaders bäbis kunde prata, då du!”

Kanske borde jag ha känt mig kränkt av att få höra att jag är omogen. Men jag tänkte på det hon sa hela vägen hem. Och kunde inte sluta le.

Nu vet jag varför vuxna människor är tråkiga. De känner aldrig smaken av jordgubbar med lakritssås när de hör Calleth You Cometh I. De känner aldrig den tunga lukten av kaprifol när de fingrar på ådrorna i den brunmålade träpanelen. De hör förmodligen inte ens Händel i motorsurret när de åker bil.

Tråkiga hjärnor ger tråkiga människor. Jag kan inte annat än att tycka synd om dem.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Bubblan

Det handlar inte om dig. Inget du gör kan ändra något. Inget du säger kan få mig att sluta.

Varje gång människor pratar och skrattar sluter sig min autistiska bubbla. Den sköra hinnan blir hård och sträv. Skaver. Stramar åt. Jag får inte luft.

Det handlar inte om rädsla, om skuld eller skam eller ångest. Inte till att börja med. I början handlar det alltid om trötthet. Om att inte hinna, inte förstå, inte veta, inte springa tillräckligt fort längs rätt trappor i hjärnan. Om att tappa den neurotypiska masken och aldrig lyckas fånga upp den innan den går sönder. Om att ge sken av att vara sur eller ledsen, utan att vara annat än utmattad och förvirrad.

Sedan kommer ångesten. Över att aldrig kunna vara normal. Över att aldrig kunna bete sig som folk. Över att aldrig kunna slappna av och känna mig bekväm, att alltid vara på min vakt. Över att aldrig förstå. Och, framförallt, över att inse att bubblan aldrig någonsin spricker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Speciella språk

Det har varit två oerhört intensiva dagar. Jag har lyssnat på föreläsningar om borderline ur ett brukarperspektiv, om DBT, om ögonrörelseterapi mot trauma, om Mr Tourette och om kostens betydelse vid psykisk sjukdom. Det var många intryck, många intressanta berättelser och många tankar har väckts. Men framförallt har jag minglat med människor och åter människor. Så till den grad att jag i stort sett inte orkat något annat än att sova när jag kommit hem.

Idag smög jag iväg ut i skogen för att äta mina medhavda morötter och russin. Jag satt där omgiven av skogsljudens tystnad och kände stressen rinna av mig. Ensamhet är guld värt. Hade jag stannat en minut till inne i den gigantiska entréhallen hade jag varit tvungen att bita någon. På riktigt.

Jag tuggade på mina träiga morötter och försökte smälta intrycken, när jag hörde ett ljud på stigen en bit bort. En schabrador dyker upp. Hen stannar och tittar på mig. Lite skrämd, men nyfiken. Jag pratar hund med henom några sekunder. Hen undrar vad jag gör där, i skogen. Jag förklarar att jag vilar mig.

Så ser jag människan i andra änden av kopplet. En sådan där människa som insisterar på att prata människa även med en hund. En sådan jag också försöker låtsas vara om jag blir störd av människor på en hundpromenad. En förväntas prata människa med hundar. För att inte verka konstig inför de andra människorna, antar jag.

Schabradoren lyder till slut mattes tjat och ryckande i kopplet och lommar iväg. Hen vänder sig om en sista gång borta vid kröken. Ögonen lyser av förvåning, som om han precis fattat att jag pratade hund. Det gör jag egentligen inte. Jag har bara lärt mig de enklaste fraserna utantill men min grammatik suger. Om jag försöker diskutera något komplicerat blir det enbart till att bluffa. Som på min föreläsning. Som när jag alls försöker prata människa. Men så länge ingen annan pratar mitt språk, vad har jag för val?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Bubbelbarn

Bakom varje skal finns en människa.
På andra sidan det iriscerande blänket i bubblan skymtar ett par ögon.
De går som i dimma.
Bubblans sköra starka hinna förvränger deras syn på varandra.

De ser inte världen som den är.
De ser inte bubblan de lever i.

Så ser de en person på andra sidan
De ser någon som lever fritt i världen
Men i deras ögon innesluts barnet av en bubbla.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,