Tag Archives: Cher

Warren Beattys transsexuella son, Chaz Bono och rätten att slippa få veta allt

För ungefär ett år sedan kom Chaz Bono ut som transsexuell. Den som folk trodde var Chers dotter visade sig vara Chers son. Nu har ännu ett kändisbarn kommit ut som transsexuell: Stephen Beatty, barn till Warren Beatty och Annette Bening.

Enligt Aftonbladet, som antagligen har läst Perez Hiltons blogg, har Stephen sagt tidigare att han ska göra en könskorrigering när han har fyllt arton – vilket han gjorde i januari i år – och han lever som kille och blir kallad för Stephen i skolan. De skriver också att föräldrarna inte är så glada över beslutet:

”Han är helt knäckt över situationen med [Stephens tjejnamn], säger en av hans Hollywoodkompsiar.

– När dottern var yngre försökte han och Annette handskas med situationen. Men [Stephens tjejnamn] är fast besluten att genomgå ett könsbyte”

Jag var tveksam till den uppståndelse som blev runt Chaz Bono, eftersom jag vet att det kan vara otroligt jobbigt och känsligt, samtidigt som skvallerpressen inte ser några som helst hinder för att sprida ut vad som helst. Men Chaz Bono var trots allt 40 år när han kom ut som transsexuell, och hade dessutom redan en komma-ut-process (som lesbisk) bakom sig. Stephen Beatty är alltså 18 år. Chaz kom dessutom ut genom att berätta det själv. Stephen har blivit outad.

Jag tänker inte spekulera i vad som är sant och inte, hur stämningen i familjen är, eller något sådant. Jag tänker inte gå in på detaljer. Däremot funderar jag över vad såna som Perez Hilton håller på med, som utan att blinka outar folk till höger och vänster. Om det nu är så att Stephen är transsexuell, och är på väg att göra en könskorrigering, och dessutom ligger i konflikt med sina föräldrar om det, så är det liksom inte läge att börja prata om att det inte är något att skämmas för.

För visst tror jag på öppenhet, det gör jag – men jag tror på självvald öppenhet. Visst tycker jag att man inte ska skämmas över att vara transsexuell, men det underlättar liksom inte att få det upptryckt i ansiktet – i synnerhet om man inte har det stöd man behöver från familjen.

Videon på youtube

Det påminner mig om en video där två transsexuella ger svar på tal på de där frågorna som personer som man inte känner så väl gärna ställer när de förstår att man är transsexuell. Frågan är ”Have you had surgery?” och en av dem börjar berätta om sin infekterade stortå, med äckliga detaljer om hur läkarna öppnade tån för att dränera den på grönt var:

”I guess I need to start talking about, right? ‘Cause I feel it’s really dishonest of me to hide things from you. Because everyone deserves to know about these things.”

Nej, omvärlden har inte rätt att veta precis allt. Vissa saker vill de faktiskt inte ens veta. Oavsett vad som är sant och inte, oavsett hur Stephen identifierar sig, oavsett vilken behandling han planerar, och oavsett hur familjesituationen är, så håller jag tummarna för att det går bra för honom.

Läs gärna min lilla guide till hur man jobbar med transfrågor i media.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gender Sender – Tio låtar som får dig i trans

Veckans bloggtema är Musik, och Mymlan vill att man länkar till en spellista på Spotify med ett särskilt tema. Det var inte särskilt svårt för mig att svänga ihop en med mina favoriter. Vi kan kalla den för Gender Sender: Tio låtar som får mig i trans, om man ska vara fyndig.

Tio låtar som jag – fullt medveten om att det i de flesta fall säkert inte var riktigt så det var tänkt – associerar med såkallat könsöverskridande. Som av en händelse är sex av tio låtar gjorda av The Ark, och det är bara en (vad jag vet, dvs. en enda öppen) transperson bland artisterna: Antony Hegarty från Antony & The Johnsons. Det är också bara två personer som jag antar är fittfödda på listan; anledningen till det är antagligen för att det inte finns så många öppna transkillar som är musiker.

Jag hade velat ha med Athens Boys Choir, men hen finns inte på Spotify. Fagette är inget för den pryda – men å andra sidan är ingenting på min blogg det:

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9ayyPzuHGNU]

Athens Boys Choir: Fagette

1. The Ark: It Takes A Fool To Remain Sane

I lördags trycktes en intervju med mig i Fria Tidningen, som tyvärr inte finns utlagd på nätet. Det handlade om psykradikalism, och jag vill minnas att jag sa något i stil med ”Man kan läsa 800 sidor The History of Madness – eller så kan man lyssna på It Takes A Fool To Remain Sane”. Det är populärversionen av Foucaults tegelsten.

”Because ridicule is no shame
Oh, it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh, it’s just a way to remain sane

— they’ve forgotten how to play
Oh, maybe they’re afraid to feel ashamed
to seem strange, to seem insane
to gain weight, to seem gay
I tell you this

That it takes a fool to remain sane”

Är det någon som kan gissa varifrån jag fick inspirationen till min ”Störd och stolt”-tröja?

I min "Störd och stolt"-tröja

Störd och stolt!

2. Alanis Morissette: Perfect

Perfect handlar egentligen om perfektionistiska föräldrar och prestationsångest, och har inget med könsidentitet att göra, fast kanske till viss del med könsuttryck. När jag hör de här raderna:

”I’m doing this for your own damn good
You’ll make up for what I blew
What’s the problem?
Why are you crying?”

ser jag framför mig en förälder med egen, internaliserad transfobi, som tvingar sitt barn att följa könsroller för att inte bli mobbad i skolan, men inte förstår att det bara lär barnet att hen inte duger som hen är. Och slutklämmen säger allt:

”We all love you just the way you are
If you’re perfect”


3. The Ark: The Most Radical Thing To Do

Varje gång jag läser om partners till transpersoner som råkat illa ut så hör jag Radical i huvudet. Det händer att cispersoner blir utsatta för transfoba hatbrott, till exempel för att de är män vars flickvän är transsexuell (läs tex. om Michael Hunt och Taysia Elzy), men det är kanske det mest extrema formen. Mer vardagligt är att cispersoner som har transpersoner som partners blir ifrågasatta: Om han verkligen är heterosexuell, hur kan han vara ihop med en såndär… med kuk? Är hon verkligen lesbisk, hennes flickvän går ju i könsutredning för att bli kille?

”The most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even them the world is
Seemingly telling you not to
I don’t know what’s wrong or right,
But I know what’s worth a fight
The most radical thing is to do what
Your heart tells you to”


4. Cher: Walking In Memphis

Jag vet att Walking In Memphis inte alls har med könsöverskridande att göra, men varje gång jag hör den blir jag påmind om att första gången jag hörde den läste Chers röst som en mansröst. Och andra, tredje och fjärde med. Det tog några veckor innan jag förstod att det var en kvinna som sjöng. Det är alltså en – vad jag vet – ciskvinna som sjunger, men det är något maskulint över rösten. Och detta tänkte jag alltså många år innan Chers son Chaz kom ut som transsexuell.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=cher&iid=2985034″ src=”5/5/e/6/Sonny_Cher_and_37d3.jpg?adImageId=10619172&imageId=2985034″ width=”380″ height=”257″ /]
Chaz Bono som barn med pappa Sonny Bono och mamma Cher


5. The Ark: The Others

”I’m building an army of misplaced lovers
Known as ”the others”
Working under covers of love
Cause we got nowhere else to go

Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here so you stupid gits
Know, you’re fucked-up, nowhere to go”

Egentligen finns det inte så mycket att säga om The Others. Den talar liksom för sig själv. För den som inte ser det uppenbara kan jag ge Ola Salos egen förklaring:

“The Others” is about feeling like you belong to a grey-scale in a world that only sees black and white. It is about bisexuality, but it is also a battle song for all those who don’t want to belong to one gender, or actually do. I got the idea for the song when I heard about the “Gender terrorist” De La Grace Volcano who demanded to have an “O” in the passport instead “F” as in Female or “M” as in Male. “O” like in Other.”


6. Antony & The Johnsons: For Today I Am A Boy

Är det någon låt som inte behöver förklaras så är det väl Antony Hegartys vackra, tragiska och ändå på något sätt hoppfulla låt om att känna sig felkönad:

”One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful woman
One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl
But for today I am a child, for today I am a boy”

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=antony+hegarty&iid=4347642″ src=”d/0/4/5/Teenage_Cancer_Trust_b9bc.jpg?adImageId=10620170&imageId=4347642″ width=”380″ height=”517″ /]
Antony Hegarty


7. The Ark: Let Your Body Decide

När jag hörde Let Your Body Decide första gången visste jag redan vad den handlade om: lusten att dansa, att röra sig som man vill utan att vara rädd att göra bort sig, att lita på känslorna och inte hänga upp sig på förnuftet hela tiden. Ändå kändes det som om den hade en helt annan innebörd.

”Thoughts
Is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture OK?
Am I straight or gay?
Let your body decide where you want to go”

När jag förstod att det var oundvikligt, att jag verkligen behövde en könskorrigering, så drabbades jag av en inre moralisk konflikt. Jag hade lärt mig att kroppsligt kön inte spelar någon roll, och intalat mig att jag kunde förtränga det på samma sätt som jag kunde förtränga att jag behövde sova och äta. Jag visste inte varför jag behövde förändra min kropp, bara ATT jag behövde det. Fortfarande när jag får frågan brukar jag förklara att jag inte riktigt vet. Det enda jag vet är att det är det jag behöver för att må bra, och det räcker som skäl. Jag lyssnar på vad min kropp behöver.

8. Bodies Without Organs: You’re Not Alone

Att vara transperson innebär ofta att man känner sig väldigt ensam, åtminstone i vissa perioder av livet. Jag får då och då mail från människor som kanske aldrig någonsin skulle våga berätta för någon i sin omgivning, men som skriver till mig och ber om hjälp i den där allra första, sköra fasen då man försöker inse själv vem man är. Jag minns själv hur det var, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag har känt mig så oerhört ensam, och framförallt missförstådd, men idag har jag ett nätverk av underbara människor. Jag är inte ensam, och det ska ingen behöva vara mot sin vilja.

”You’re not alone
You’re not the only one who hurts
You’re not alone
This is the moment of rebirth
I’ve seen your heartache
I feel the pain you hide inside”

9. The Ark: Tell Me This Night Is Over

Det är kanske lättast att förklara varför jag uppfattar Tell Me som en transsång med att citera ett blogginlägg jag skrev för över ett och ett halvt år sedan, när jag äntligen kommit igång med utredningen men fortfarande väntade på att börja leva:

”I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over
‘Cause I wanna start living my life before I get much older.”

Det är inte bara jag som tolkar den som en ts-sång, berättar han. Inte så konstigt. Det är som om den är skriven för det, tänker jag, men säger inget utan ligger tyst och ser upp bland de små sköra molnen. Att vänta på livet är absurt. Det går inte att leva här och nu, hur mycket en än försöker.”

Att försöka förneka den man egentligen är, eller att vänta på omvärldens tillstånd att vara sig själv, är verkligen att vänta på att börja leva.

10. The Ark: This Sad Bouquet

Den sista låten på listan handlar antagligen inte heller om transpersoner i någon form, men den är ändå viktig. När Tell Me This Night Is Over är ett rop på hjälp är This Sad Bouquet lite mer hoppfull om att det faktiskt kommer att förändras till det bättre, att problemen går att lösa:

”It took time, took time
to accept the fact that one must loose
everything except what you do not choose
It’s taken time, long time
and yet more time it will take
before my heart is free
and brave enough to break

This sad bouquet of forget-me-nots
that I threw away is growing scars and dots
in this weary heart
where there’s a bird, so shy
But one of these days
that bird will learn to fly”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Chaz Bono om sin könskorrigering: ”Könet sitter mellan öronen, inte mellan benen”

Många som gör en könskorrigering vill helst gömma eller glömma det liv de hade innan, för att det är för jobbigt att tänka på. De flesta är på något sätt tvungna att förhålla sig till det ändå, och för en del är det helt enkelt omöjligt att komma undan. Chaz Bono är en av dem. Chaz mamma heter nämligen Cher, och pappa Sonny Bono, och han har levt i strålkastarljuset hela livet. För fjorton år sedan kom han ut som lesbisk, och i somras som transman.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=chaz+bono&iid=5346112″ src=”0/8/5/1/2009_Outfest_Opening_377b.jpg?adImageId=7755558&imageId=5346112″ width=”388″ height=”594″ /]

I en intervju i Good Morning America berättar han om hur han kom till insikt om att han var kille: Precis som många andra transkillar kände han sig rätt hemma i lesbiska kretsar, men samtidigt inte.

”-När jag var tretton-fjorton var jag rätt säker på att jag drogs till tjejer. Så: Jag föll för tjejer, jag är en tjej, så jag antar att jag är lesbisk.

– Men det är det enkla svaret, eller hur? För vilket kön man dras till…

– Vilket kön man dras till har inget att göra med ens könsidentitet. Många tycker att det är väldigt förvirrande, men det är två helt olika saker. Det ena är hur du ser på dig själv och vem du känner dig som, och det andra är vilka du dras till”

Det är en riktigt bra intervju. Jag är grymt imponerad av reportern som lyckas hantera frågan på ett respektfullt sätt, utan alltför tydlig freakshow-stämpel – och ännu mer av Chaz, som ger bra svar.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rGr8vl0vlfg]

Chaz Bono i GMA på Youtube

Nej, han är inte rädd längre. Han var det förut, men nu lever han det liv han alltid drömt om. Nej, han tycker inte att hans könskorrigering går att se som ett politiskt ställningstagande. Han har kämpat hårt för det, men om han är öppen med det kan han bana väg för andra. Han är fortfarande HBT-aktivist, men nu lutar han mer åt T än åt H.

Och så det som redan blivit något slags bevingat uttryck, som jag i och för sig inte är helt säker på om jag själv skriver under på:

”Gender is between your ears, not between your legs”

Könet sitter mellan öronen, inte mellan benen.

För Chaz är det en könskorrigering, men för omvärlden är det ett könsbyte. Människor som vant sig vid att tänka på honom som ”hon” och [tjejnamn] och ”lesbisk” får nu lära om och tänka ”han”, ”Chaz” och ”heterosexuell”. Då är det såklart lättare för de som inte sorterar människor så mycket, utan bara behöver komma ihåg hans namnbyte.

Jag beundrar Chaz för att han vågar vara sig själv, och för att han inte – som vissa andra kända personer som det skvallras om – flyr undan och gömmer sig någonstans. Jag är säker på att Chaz inte kommer att ångra sin transition – och jag hoppas att han inte kommer att ångra att han valde att göra det offentligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,