Tag Archives: biologism

När Kronprins Victor gifte sig med Daniela

Kronprins Victor gifter sig med Daniela. Sveriges blivande kung föll för sin personliga tränare. Tjejen på gymmet har drillats i åratal för att bli accepterad som kungagemål, och nu är det dags. Daniela ska bli prinsessa. Den vanliga tjejen från en liten håla i Norrland ska bli kungens svärdotter.

När Victor säger ”ja” måste Daniela torka bort en tår ur ögonvrån. Efter vigseln håller Victor ett ganska formellt tal där han tackar svenska folket ”för att ni har gett mig min prinsessa”. Under kvällen håller Victors mamma drottningen ett tal där hon överraskar sin make kungen på deras trettiofjärde bröllopsdag med att ge honom en rosa ros och en kyss. Det mest rörande är däremot Danielas eget tal, där hon spontant och känsloladdat uttrycker sin kärlek till Victor. Det är uppenbart att även om de båda är väldigt kära i varandra, så är det Daniela som står för tårarna och de öppna kärleksförklaringarna.

Om det hade sett ut så igår så hade det varit extremt stereotypt, eller hur? Kvinnor visar känslor, män är mer formella – det har biologister försökt att mata oss med i decennier. Men nu var det inte så. De som stod för de starkaste känsloyttringarna var män: Daniel som grät* och deklarerade högt i sitt tal hur mycket han älskar Victoria, och kungens ”kärlekskupp”.

Jag är skeptisk till monarkin som statsskick, och till kungahuset som fenomen. Ändå kunde jag inte låta bli att kolla in lite av rapporteringen såhär i efterhand, och slogs av hur heteronormen slog över så att den blev queer.

*) Tydligen var även Victoria tårögd, men det har inte blivit samma grej i media. Att kvinnor snyftar på bröllop är en sak, men när en man gråter är det ju verkligen något stort på gång.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Caster Semenyas könsutredning – och min könsutredning av världens reaktioner

Minns ni Caster Semenya? Jag har definitivt inte glömt, i vart fall. Artonåringen som sprang snabbare än de andra tjejerna under friidrotts-VM i Berlin i augusti ifjol – men som blev utbuad av publiken, anklagad för könsfusk och sedan utsatt för en grym häxjakt. Det spreds rykten fram och tillbaka, och folk spekulerade i vilket kön hon ”egentligen” hade, och om hon medvetet hade försökt att dölja något.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=semenya&iid=6089684″ src=”http://view4.picapp.com/pictures.photo/image/6089684/12th-iaaf-world-athletics/12th-iaaf-world-athletics.jpg?size=500&imageId=6089684″ width=”425″ height=”594″ /]
Caster Semenya med sitt guld

Internationella friidrottsförbundet IAAF startade en utredning av hur de ska hantera hennes könstillhörighet, och man kom under hösten fram till att hon skulle få behålla sitt guld, men att hon skulle vara fortsatt avstängd i väntan på resultatet av utredningen. Däremot har det sydafrikanska friidrottsförbundet bett henne om ursäkt för att de inte har stöttat henne tillräckligt när hon har mått så dåligt som hon uppenbarligen har gjort efter Berlin. Idag ska tydligen den utredningen vara färdig, och Caster Semenya ska delta i en presskonferens i eftermiddag.

TT, som har skrivit artiklarna till SvD, Sportbladet och HD, formulerar det till en fråga om ifall hon ska få fortsätta tävla som kvinna eller inte. Det gillar jag, för det är faktiskt det som det hela handlar om. BBC skriver däremot ”Caster Semenya gender test results set to be announced”, och får det att låta som om den stora frågan är ifall Semenya är kvinna eller inte.

Alltså, utan att vara extremt insatt i just det här ärendet kan jag påpeka:

  • De har inte utrett hennes könsidentitet; hon känner sig som kvinna och det är inte ifrågasatt.
  • De har inte utrett hennes juridiska könstillhörighet; IAAF har vad jag vet inga planer på att kräva att hennes födelsebevis och andra id-handlingar ändras.
  • Det de har utrett är ifall hennes medicinska förutsättningar är tillräckligt i linje med vad det nu är som de anser är en kvinnokropp; framförallt ifall det går att säga att hon har tävlat under jämlika förutsättningar. Rättare sagt: De vill vara säkra på att hon inte har fått några medicinska fördelar av att till exempel ha kunnat tillgodogöra sig mer testosteron än de flesta kvinnor har. Jag kan gissa att de är mindre intresserade av att ta reda på ifall hon har fått några medicinska nackdelar.

När jag skriver det här vet jag alltså inte vad de kommer att säga, eller vad de har kommit fram till. Enligt TT ska IAAF ha beslutat att hon får tävla som kvinna. Egentligen spelar det ingen roll för mig eller för vad jag vill säga, även om det spelar oerhört stor roll för Caster Semenya själv såklart.

Det jag vill säga är just att det faktiskt inte spelar någon roll. IAAF avgör inte ifall Caster Semenya är kvinna, man eller något annat, och därför är det inte heller något som folk ska få sitta och spekulera i. Jag vet att jag är pessimist och hakar upp mig på troll alldeles för mycket, men för att ge ett typexempel: Sedan de första skandalrubrikerna har svenska journalister faktiskt skärpt till sig, men det har inte de som kommenterar artiklarna. Så sent som i maj i år skrev en person till exempel såhär:

Officiellt ”inväntar förbundet de medicinska testerna om Semenyas könstillhörighet”. I artikeln omnämns Caster som ”hon”. Således måste artikelförfattaren känna till svaret på de medicinska testerna. Och då uppstår frågan: varför publicerar han inte svaret för läsarna? Eller har han gjort det? Eller tar han bara helt enkelt bara personlig ställning i frågan.”

Ja, att kalla Caster Semenya för ”hon” är att ta ställning. Det är att ta ställning för hennes rätt att själv definiera sin könsidentitet, och det är också ett sätt att respektera hennes integritet. På samma sätt hade det varit ett ställningstagande att insistera på* att kalla Semenya för ”han”, när man vet att hon identifierar sig som kvinna. Det hade varit ett tydligt ställningstagande för trångsynthet, transfobi och tvångskönande. Det hade varit att uttala meningen

”Jag vet vad du känner och vad som är viktigt för dig, och jag vet hur dåligt du mår av att få höra fel pronomen – men jag anser att det är min rätt att tala om för dig att dina känslor inte spelar någon som helst roll för mig, att det du tycker är viktigt skiter jag i och att jag njuter av att veta att du mår dåligt, för jag anser att min rätt att bestämma ditt kön åt dig är viktigare än din rätt att slippa bli sårad.”

i en enda bokstav, i ett enda fonem: Ett o som blir till a.

Caster Semenya är en kvinna om hon känner att hon är kvinna. Inget blodprov, urinprov, röntgenundersökning, gynekologundersökning eller något som helst medicinskt test i världen kan varken bekräfta eller förneka hennes könsidentitet. Framförallt kan inget troll i världen – oavsett om de är forumtroll, skvallerjournalisttroll, bloggtroll, myndighetstroll, förbundstroll eller vårdtroll – ta ifrån Caster Semenya hennes människovärde.

I eftermiddag presenteras resultatet. Jag blir inte förvånad om det dyker upp fler medicinska detaljer än vad Caster Semenya själv skulle vilja kom ut – oavsett vad det är de hittat. Under tiden har jag gjort min egen lilla utredning av den genuspanik som uppstått, och överlag har jag hittat allvarliga brister i framförallt vilka ämnen som folk ansett sig ha rätt att få veta, spekulera offentligt i och uttrycka sina såkallade åsikter om.

*) Det är inte samma sak som att säga fel när man inte vet hur någon identifierar sig, och det är inte heller samma sak som att råka säga fel någon gång ibland av gammal vana, eller så. Det handlar om ett aktivt ställningstagande här, och det är skillnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att låta livet välja

Dröm:

Jag var på ett djurhem, och skulle adoptera en kanin. Kaninerna och marsvinen bodde i ett rum stort som mitt vardagsrum. Det var delat i två delar med ett gallerstaket emellan, och en smal gång längs ena väggen. I ena buren fanns det honor, och i den andra hannar. Jag förstod inte vilken som var vilken, men det kanske inte spelade någon roll.

Jag satt ner på golvet och lät dem hälsa på mig. Några höll sig skyggt i bakgrunden, medan andra var nyfikna och kom fram och nosade på min utsträckta hand. Jag lockade dem med russin, och några få vågade sig fram tillräckligt långt för att rycka åt sig ett russin och sedan springa tillbaka till ett tryggt hörn för att äta.

Det var då hen kom fram, en alldeles särskild kanin. Lite större än de andra, och silvervit i pälsen. Hen ignorerade russinen, utan hoppade rakt upp i mitt knä och la sig tillrätta. Jag fick klappa henom utan att hen rörde en min, och när jag sedan försiktigt lyfte upp henom såg jag att hen hade helt fantastiska ögon. De skimrade i alla regnbågens färger och jag tyckte mig se märkliga mönster i pupillen.

Hen var helt lugn och avslappnad – tills jag försökte vända lite försiktigt på henom för att se efter vad hen hade för könsorgan. Då morrade hen åt mig. Jag har hört kaniner knorra när de blir arga; det låter ungefär som ett ”hmpf!”. Den här morrade som en hund, och visade tänderna. Huggtänder. Jag förstod att hen inte ville att jag skulle se henoms könsorgan, så jag lät bli.

Hen såg ut som en kanin, men var social som en katt och morrade som en hund. Min kanin hade valt mig, och inte tvärtom.

Eftersom det fanns saker som behövde fixas kunde jag inte ta hem henom på en gång, så jag lämnade kaninen där och åkte hem själv. När jag klev in genom dörren och fick syn på min egen spegelbild upptäckte jag att det var kaninens ansikte jag såg.

Jämför med min gamla vanliga dröm:

Jag står naken i ett rum med en kanin i famnen. Stora strålkastare är riktade mot mig, som om det är en fotostudio. Det är varmt och jag svettas. Då märker jag att det är ormar på golvet. De slingrar sig upp mot mig, upp längs mina ben och mot kaninen. Det enda jag tänker är att de inte ska få henom. Jag vill skydda kaninen med mitt liv.

Ormarna ålar sig runt min kropp och får mig att tappa balansen så att jag ramlar. Kaninen far ur mina händer, och det sista jag tänker är att jag hoppas att hen skuttar tillräckligt snabbt så att hen klarar sig.

Tolkning:

Jag vill så gärna tro att det är mitt förnuft som styr, att jag har kontroll och valfrihet. I själva verket är det enda jag kan kontrollera mitt eget behov av kontroll, och det enda jag kan välja är leva. Jag vet inte hur många år jag gick runt och försökte intala mig själv att jag kunde kontrollera det okontrollerbara, och när det inte längre gick frågade jag mig varför istället för att acceptera situationen.

Är transsexualism medfött eller inlärt? Biologi eller social konstruktion? Handlar det om en kroppslig defekt helt frikopplat från kön, eller handlar det om att bejaka sin könsidentitet? Varför spelar kroppen någon roll? Varför spelar själen någon roll?

Jag vet vad jag tror, för egen del: Mitt behov av en kropp med vissa egenskaper kan mycket väl vara medfött och biologiskt – men däremot är idén om att det alltid har med könsidentitet att göra en social konstruktion. Behovet av en kuk, platt bröstkorg, skäggväxt och mörk röst är inte samma sak som att känna sig som en man.

Men det viktiga är inte VARFÖR. Det viktiga är ATT: Att jag gör det jag behöver för att må bra. Att jag får göra det. Att jag slipper känna skuld över att göra det. Att jag slipper lösa alla gordiska genusknutar för att bedömas vara ”trovärdig” som transsexuell. Den enda jag är ansvarig inför är mig själv.

I ett av mina allra första inlägg om transsexualism citerade jag Eva Dahlgren:

”Så många år som jag levt
med den jag ville va
Så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja”

Jag har inte valt min kropp, och jag har inte valt att inte kunna vara nöjd med den som den var innan jag började med testosteron. Däremot – efter väldigt lång tid – valde jag att låta livet välja. Om det sedan är något i min hjärna eller något i min hjärna spelar mindre roll.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min kropp är inte en social konstruktion – men ditt könsbyte är det

OBS! Det här inlägget är inte ett försök att förklara transsexualism generellt eller beskriva ”hur transsexuella känner sig”. Jag talar enbart för mig själv.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att passera som kille – tackolov. Varje gång jag fattar att det händer blir jag alldeles till mig. Felringningen där jag hade kunnat heta Jörgen. Då och då få höra ”han” eller ”herrn”. Och så, för en stund sedan, blev jag omnämnd som ”en ung man”.

Det är möjligt att jag om fem år kommer att vara så van vid att passera som kille att jag inte ens reflekterar över det längre, men än så länge är det något helt nytt och fantastiskt. För bara ett år sedan var jag väldigt fixerad vid att jag inte passerade som kille. Nuförtiden tänker jag knappt på det, annat än när jag faktiskt får bevis på det ena eller det andra. Vilket som egentligen kom först – att jag började passera som kille, eller att jag började slappna av – är nog omöjligt att säga. Helt klart är att det finns ett samband.

Så länge jag inte kände mig hemma i min kropp försökte jag få andras bekräftelse. Jag ville inte höra att jag var vacker, snygg, sexig, eller faktiskt ens manlig. Det enda jag ville höra var att folk utan att tänka efter kallade mig för ”han”. Jag vill fortfarande bli kallad för han – eller hen, det spelar ingen större roll för mig så länge det inte är hon – men jag bryter inte ihop om jag blir tjejad på samma sätt som jag gjorde förr. Det viktigaste är inte om jag passerar som kille, utan om jag klarar av att gå förbi en spegel utan att titta bort.

Alla de som säger att i ett perfekt jämställt och öppet samhälle skulle ingen ”vara tvungen” att förändra sin kropp, vad vet de? Naturligtvis är alla transsexuella olika, men jag skulle hellre säga att om vi hade haft ett perfekt samhälle så kanske folk skulle sluta hänga upp sig på att jag behöver förändra min kropp. Om vi hade haft ett perfekt samhälle så kanske folk skulle sluta utgå ifrån att jag ”opererar om mig” för att passa in i en mall. I själva verket är det – för mig – precis tvärtom.

För att få en kropp med platt bröstkorg, basröst, skäggväxt, kuk, mindre tydliga höfter, bredare axlar och mer synligt kroppshår – så måste jag passa in i en mall. Det var inte den skavande kvinnliga könsrollen som kom först, utan penisavundet och längtan efter en kropp med en massa egenskaper som jag sedan förstod kodades som manliga. Parallellt växte en insikt om att jag inte kunde vara tjej, för jag kände mig inte som tjej, identifierade mig inte som tjej och hade väldigt lite gemensamt med de tjejer, flickor, kvinnor och tanter jag mötte. Däremot tog det många år innan jag la ihop två och två och förstod att det kunde finnas ett samband mellan kroppen och identiteten. Jag visste ju inte att jag var kille. Det var jag inte heller, men jag håller på att bli det nu.

Jag skulle vilja säga att jag föddes med en själslig könlöshet, men med en inre bild av hur min kropp ska se ut för att jag ska må bra. Att sedan köna den idealkroppen som ”manlig” är en social konstruktion. Att sätta diagnosen ”Transsexualism” för att kunna ge mig den behandling jag behöver är en vårdadministrativ konstruktion, eftersom det behövs en medicinsk diagnos för att få behandling. Att säga att jag är ”född i fel kropp” är en semantisk konstruktion. Jag är inte född i fel kropp. Jag är inte ens född i fel kön. Jag är född med en kropp som har styrts av fel hormoner sedan fostertiden, som har orsakat att jag fötts med fel könsorgan och sedan har utvecklat fel egenskaper under den första puberteten. Men min kropp som sådan är inte fel.

Jag byter inte kön för att jag tar testosteron eller genomgår operationer. Det är inget könsbyte, för jag byter inte ut någon del av min identitet. Jag förändrar min kropp, och ju mer jag uppfattas som man desto mer vänjer jag mig vid att spela en manlig könsroll. Det egentliga könsbytet står däremot människor runtomkring mig för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mina äggstockar är en omyndighetsförklaring

Igår var jag alltså i Linköping och träffade kirurgen inför de operationer som ska vara en del av min könskorrigering: Bröstkorgsrekonstruktion, framförallt, men det samtalet kom att handla mest om var det som finns under midjehöjd – och då menar jag inte mina bröstvårtor.

Jag minns inte så mycket av gårdagen, men det kommer tillbaka i korta flashbacks. Inför mötet med kirurgen var jag så spänd, och efteråt så trött, så det är tur att jag hade ledsagaren med mig. Jag minns i alla fall hur jag var tvungen att säga åt kirurgen att inte prata så fort, för jag hängde inte med när jag precis visat bröstkorgen för honom och generat försökte krångla på mig min binder igen, och han pladdrade på om hur man opererar för att ärren runt bröstvårtorna ska bli så osynliga som möjligt.

Jag minns också att han sa att Socialstyrelsen kräver att man tar bort äggstockarna för att få nytt juridiskt kön. När jag invände att den nya lagen inte är införd än, och att jag har hört talas om ett fall där en person ganska nyligen fått godkänt med bara sterilisering skruvade både han och sköterskan på sig lite. De började förklara att det visserligen var sant, men att Socialstyrelsen inte ens själva riktigt vet vad som gäller och vad som borde gälla, och att hur man egentligen ska tolka lagen är under utredning, och att man tar stora risker om man behåller livmoder och kanske äggstockar. Det kan bli problem med hormonbalansen, med att gå till en gynekolog om man lever som man, med att ingen läkare vill skriva ut testosteron till en person som har livmoder och äggstockar och planerar att behålla dem, och så vidare.

Jag förstod att de tänker mycket på cancerrisken, men det blev inte bättre av att kirurgen plötsligt sa något i stil med ”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”. Det är hans åsikt som privatperson, och inte hans professionella bedömning som läkare. Det är hans tolkning av sin egen könsidentitet, och den är inte automatiskt överförbar på alla som identifierar sig som män.

Överlag tyckte jag ändå att mötet var bra, och jag klargjorde ju redan från början att jag i princip bestämt mig för att jag vill operera ut livmoder och äggstockar, så det är inget större grej för mig. Frågan är vad som hade hänt om jag hade varit osäker, och om jag inte hade varit så påläst som jag är. Det var väldigt lätt att få det intrycket att om man inte går med på kastrering så får man inte heller fastställelse, och att man dessutom kanske inte heller får fortsätta med hormonbehandlingen.

Visst finns det risker med att behålla äggstockar och livmoder, och det är därför jag har bestämt mig för att ta bort dem – men det ska vara mitt eget val. Kirurgen började med att säga att det inte är han som fattar beslutet, utan Socialstyrelsens rättsliga råd. Det är de som ska avgöra om jag får operera bort mina äggstockar, och det är därmed de som ska avgöra om jag får bli man även rent juridiskt. Det är inte han, som läkare, som bestämmer.

Framförallt är det inte jag som gör det, skulle jag säga. Det är inte jag själv som får besluta vad jag ska och inte ska göra med mina äggstockar. Kirurgen gillade att jag har fått skägg och att min röst är ganska djup, och skämtade om att jag snart får köra bil. Jag associerade direkt till att bli myndigförklarad, att få rätten att bestämma över mitt eget liv. Det är jag inte, tydligen. Inte än. Jag måste bara ge upp mina äggstockar först.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Eva Sternberg är livsfarlig för källkritiken

”I förra veckan gick Anna Carlsson upp med en doktorsavhandling på högskolan i Malmö. Anna Carlsson har vetenskapligt bevisat att barn under ett år, har råkat illa ut under de senaste tre åren i Sverige. Olyckfallsfrekvensen bland dessa barn har ökat med mer än trettio procent! Bland äldre barn har olycksfallsfrekvensen i stället gått ner.
Varför ökar olyckorna för barn under ett år?
Varför bara i Sverige?
Alla inom barnsjukvården vet.
Men det är bara jag som törs säga som det är.”

Det är så den börjar, Eva Sternbergs debattartikel i Expressen om varför pappor är farliga för barn. Jag bloggade om den för några dagar sedan, och jag var väl knappast den enda som var kritisk, minst sagt.

Sternberg hävdar att män ”har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt”, och därför kan inte män ta hand om barn. Namedroppandet av Anna Carlsson är bara början på en lång agitation mot pappor. Det intressanta är att Sternberg är väldigt medveten om att det inte finns särskilt mycket forskning som styrker hennes tes, och det är precis det hon spelar på:

Eftersom ingen forskare vågar ta reda på sanningen, frågade jag Folkhälsoinstitutet om jag själv fick göra en sådan undersökning. En sur gubbe svarade:
”Det är oetiskt att ifrågasätta mäns kapacitet att ta hand om barn.”
Hur många fler barn måste komma till skada på grund av detta tabu?”

Tyvärr var det lätt att tolka debattartikeln som att Anna Carlsson skulle hålla med Sternberg, men när jag skummade igenom hennes avhandling hittade jag ingenting som lät som det Sternberg försökte bevisa. Nu har Anna Carlsson själv svarat Eva Sternberg, och hon är antagligen inte så glad över att få sin forskning utnyttjad för obskyra politiska syften:

”Jag har inte över huvud taget jämfört mammor och pappors förutsättningar för att värna om barnens bästa. Det känns väldigt olyckligt att sammankopplas med resonemang som jag inte på något sätt står bakom. Tvärtom tar jag helt avstånd från Eva Sternbergs hypotes. Detta var såväl Expressen som Eva Sternberg informerade om redan när hennes olyckliga artikel publicerades. I dag har hon bett mig om ursäkt.”

Vad lär vi oss av detta? Att källkritik är viktigt – och att Eva Sternberg och andra biologister och antifeminister borde låta bli att hänvisa till forskare som lever och bor i Sverige om de inte är säkra på att det är forskare som är lika övertygade som de själva. Det är ju lite pinsamt att bli uppläxad av just den personen man försöker utnyttja för att ge sken av vetenskaplighet.

Om nu Eva Sternberg saknar forskning som bevisar hennes teser om att män är livsfarliga för barn, så kanske hon ska fråga sig varför. På riktigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stenåldersfundamentalisterna är livsfarliga för barnen

Innan attacken mot Birgitta Ohlsson hade jag nog aldrig hört namnet Eva Sternberg. Den gången anklagade hon alltså Sveriges nya EU-minister för att vara ett dåligt föredöme. Birgitta Ohlsson borde stanna hemma i en halv evighet efter att ha fått barn, och absolut inte börja jobba efter en månad, enligt en debattartikel i Expressen:

”Hon påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga ”nya” män på kortare tid än åtta miljoner års evolution.”

Eva Sternberg visste alltså att Ohlssons man var en dinosaurie, det var bara Birgitta Ohlsson och han själv som inte förstått det. Det är fantastiskt med människor som är så tvärsäkra på att de vet hur människor de kanske aldrig ens träffat fungerar.

Nu är Stenberg i farten igen, och den här gången är det hemmapappor i största allmänhet som är farliga för barnen:

”Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.”

Eva Stenberg grundar sin teori på att det blivit vanligare med olycksfall där små barn blir skadade, och drar slutsatsen att det måste bero på att svenska staten har lagt sig i föräldraledigheten. Det måste alltså vara papporna som klantar sig:

”Hur många fler spädbarn och små barn ska behöva drabbas av olyckor, för att deras pappor har hand om dem?
Hur länge ska vi tysta ned olyckor med barn som fått fingrarna avklippta av bildörren av en stressad pappa?
Ett första steg för att bryta olyckstrenden är att vetenskapligt fastställa vem av föräldrarna som har hand om barnet vid olyckstillfället.”

Sternberg har ingen statistik på att det är papporna som orsakar olyckorna, och det bortförklarar hon med att ämnet är ”tabu”. Så kan man ju också argumentera.

Biologister, livmodersfascister och särartsfeminister har länge skuldbelagt kvinnor som inte stannar hemma med barnen i femton år, men det räcker alltså inte. De senaste åren har det kommit mer och mer att man dessutom måste skrämma pappor från att ta hand om sina barn. Alla minns väl Annica Dahlströms uttalande om att pappor skadar barnen genom sin blotta närvaro; det här är bara fortsättningen.

När kvinnor börjar genomskåda biologistiska argument ger man sig på de som är ovana att göra genusanalyser, diskutera jämställdhet och tänka i feministiska banor: Männen. Det är kanske lättare att skrämma män att låta bli att ta ut föräldraledighet än att skrämma kvinnor att ta ut alla dagarna, eftersom män mer sällan har erfarenhet av att bli anklagade för att vara dåliga föräldrar på samma sätt som många kvinnor har.

Killar är helt enkelt mer mottagliga för antifeminism – inte för att killar och män alltid vinner på ett ojämställt samhälle, utan för att det är färre killar som är vana att fundera över könsroller och diskutera det öppet. Eva Sternberg vill få det till att män är livsfarliga som föräldrar på grund av att vi sägs vara förprogrammerade att jaga bisonoxar. Jag skulle säga att det är livsfarligt att tro att män inte har utvecklats sedan stenåldern.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Håller din kropp EU-standard?

”Ett nytt EU-förslag kräver obligatorisk mammaledighet i sex veckor, varav två ska vara före förlossning. Vänstern i EU-parlamentet är skarpt kritisk, eftersom man befarar att pappor stängs ute och att EU sänder en signal om att det bara är kvinnor som ska ta hand om barn.

På tisdag röstar utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet om förslaget som mejslats fram under hårda förhandlingar. Flera kontroversiella ändringsförslag – bland annat om obligatorisk amning i sex månader och förbud för nattarbete för kvinnor – har hamnat i papperskorgen.”

Läs den sista meningen igen. Obligatorisk amning i sex månader. Förbud mot nattarbete för (gravida) kvinnor. Jämfört med det verkar det nästan sansat att kräva obligatorisk mammaledighet, även om det är så förbannat korkat det med. Dels för att alla är olika, och har olika behov, och dels för att det finns risk att stänga ute pappor – och såklart även medmammor.

Det är en hårfin gräns ibland mellan att skydda och att kväva. Till och med Försäkringskassan vet numera att man inte kan dra alla gravida över en kam, men EU har inte lärt sig det än. Det finns såklart poänger i att lagstadga om rätten till föräldraledighet, men att den ska vara bunden till den biologiska modern och dessutom vara tvungen att börja två veckor innan planerad förlossning är ett steg tillbaka.

Nog är det märkligt att människor som talar sig varma om hur oerhört naturligt, personligt och speciellt det är att få barn samtidigt vill standardisera graviditet och förlossning och föräldraskap. Jag undrar förresten vilken EU-lag som reglerar gravida mäns rättigheter. Jag misstänker att de inte har några.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursulagate, del II: Varför bögar och transpersoner är farliga

Efter att ha bloggat om Ursulagate igår kollade jag återigen in bloggosfärens reaktioner. Det är egentligen inget nytt att Fredrick Federley dragar som Ursula ibland, men det har kanske inte nått ut lika stort tidigare. Jag läser den där bibelbloggarens reaktion, och får mig som vanligt ett gott skratt.

”När jag först läste debatten om riksdagsledamoten och centerpartisten Fredrik Federleys bjudresa till Gran Canaria fick jag inte ihop det riktigt när det också nämndes om en viss ”Ursula”. Vem var hon?

Men sedan gick det upp ett liljeholmen att ”Ursula” är Fredrick Federley som har klätt ut sig till ett fruntimmer. Kanske en del inte förstår hur allvarligt detta är. Men det ska jag snabbt ändra på genom att låta dig titta på en gay-video här nedanför från Stockholm Pride där ”Ursula” är med. (En annan kändis som också är med på videon är Blondinbella). Videon är minst sagt väldigt obehaglig. (Känsliga personer varnas). Dessutom tror jag inte att ett riktigt fruntimmer beter sig så här!”

”Gay-filmen”

Den ”obehagliga” videon visar bland annat en Ursula som slickar på fingret när hon sitter i en soffa på en fest, som sedan rättar till sina lösbröst, och som tittar på när några killar dansar på scen iklädda kalsonger. Inget mer. Det får mig att se ett mönster i hur extremhögern moralpanikar kring folks sexualitet.

  • ”Tjej” heteroporrar sig = vilseledd och synd om
  • ”Tjej” homoporrar sig = vilseledd och farlig, kan vara synd om
  • ”Kille” heteroporrar sig = vilseledd och synd om, kan bli farlig
  • ”Kille” homoporrar sig = farlig
  • ”Tjej” överskrider könsgränser = synd om, eftersom brott mot naturen leder till olycka
  • ”Kille” överskrider könsgränser = extremt farlig

Det är alltså oftast synd om personer som uppfattas som tjejer, medan killarna snarare är farliga – enligt det högerkristna, moralistiska synsättet. För varje gång man utgår ifrån att precis alla tjejer som flirtar med en kamera, som klär av sig i webcam, som pratar öppet om sex, som har tittat på porrfilm, rakat fittan, haft analsex eller vad det nu är måste vara vilseledda och försvarslösa offer per definition, så utgår man också ifrån att precis alla killar som har filmat en tjej som flirtat med en kamera eller sett en tjej i webcam, som har pratat sex med en tjej, som har tittat på porrfilm, har haft sex med en tjej med rakad fitta, haft analsex med en tjej och så vidare – måste vara farliga, nästintill våldtäktsmän.

Moralismen bygger på att utmåla tjejer som ständiga offer, och killar som ständiga förövare – men det bygger också på att alla måste vara heterosexuella. En kille som inte är intresserad av tjejer, eller som på något sätt inte finner sig i rollen som förtryckare, blir ett hot mot den så kallade ordningen i sig. Homofobi och transfobi kanske bygger på en idé att en man förväntas vara en potentiell våldtäktsman, och att de som inte deltar i den inbillade gruppvåldtäkten av jordens kvinnor är någon slags svikare.

Det är bara det att det inte stämmer. Det finns nämligen massor av kvinnor som har en sexualitet, som inte alls är slavar under någon man bara för att de ligger med dem – precis som det finns bögar och transpersoner som är fullfjädrade sexister.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist

Jag fick ett mail på Facebook av Mymlan/Sofia Mirjamsdotter efter en twitterdiskussion jag knappt förstod. Det finns en tradititon på Twitter att ha Follow Friday, då man tipsar andra om intressanta twittrare genom att nämna deras nick och sätta hashtaggen #ff, eller #ffse för svenska twittrare. Nu har Sofia startat #ffemale, som om jag förstått det rätt tipsar om kvinnor som twittrar bra. Kinga Sanden reagerade på taggen:

”Tack för #ff, men vadå #ffemale? Hoppas folk följer för innehållet och inte för, ursäkta, #ffittan”

Efter det var det flera twittrare som reagerade, och en diskussion om syftet med taggen uppstod. Det var i samband med det Sofia mailade mig, och frågade såhär:

”Hur ser du på detta att definieras efter kön? Du som antagligen funderat mer än de flesta på könsidentitet, hur viktigt är det att du presenteras som man och varför? hur ser du på att göra #ff female – är det fel utifrån att det är innehåll och inte person som räknas? Men om det är person som räknas oavsett kön – varför var det då så viktigt för dig att byta?”

Det är egentligen flera olika frågor, men jag ska försöka svara. Självklart är det bara min åsikt, och det är inte representativt för transpersoner eller så.

Jag har alltid uppfattat det som något i grunden negativt att sortera människor utifrån ytliga egenskaper som kön. Egentligen säger det ingenting om vem man är som person, men möjligen om hur man blir bemött av omgivningen. Jag brukar försöka låta bli att kritisera till exempel ”tjejprojekt” av olika slag, men samtidigt är det inget jag gillar. Om man nu vill ha en hashtagg för att tipsa om twittrare som skriver intressant om genus så är förmodligen #ffeminist en bättre tagg, även om inte alla är feminister.

Nog om det. Twitter är en värld i sig, men det där med att se till personliga egenskaper snarare än budskap är något som verkar vara svårt att komma ifrån. Jag har insett mer och mer de senaste åren att jag aldrig egentligen har varit kvalificerad att uttala mig om ”tjejgrejer”, eftersom jag inte förstår dem. Vad jag än säger om till exempel kvinnliga könsroller, om skönhetsideal, ätstörningar, horrykten eller våldtäkt, så blir det inte helt rätt om jag inte gör det på ett sånt sätt att jag outar mig som transperson. Ifall jag uppfattas som kvinna bara för att jag tar upp ämnet är det fel, men om jag uppfattas som man för att jag markerar att jag inte är kvinna och folk därmed utgår ifrån att jag inte talar i egen sak blir det också fel.

Jag är en man med erfarenheter och intressen som åtminstone på ytan anses vara kvinnliga. Ibland blir jag läst som kille, ibland som tjej, och ibland inte alls, och utifrån det blir jag bemött på olika sätt. Till exempel får jag mycket mindre skit när jag framstår som en heterosexuell man, jämfört med om jag uppfattas som bög eller som kvinna. Internet är en fantastisk möjlighet att utforska könsroller och upptäcka sina egna och andras fördomar. Även om jag ibland blir irriterad över det, så är det ett faktum att vi hela tiden blir könade utifrån det vi gör. Kön spelar roll, vad jag än tycker om saken.

När det gäller könsidentitet är det en annan sak, däremot. Egentligen är det inte så viktigt för mig att uppfattas som man; huvudsaken är att jag inte uppfattas som kvinna. För egen del är jag lika bekväm med att bli kallad hen som han, men inte hon. Min manliga könsidentitet bygger framförallt på två saker: Att jag vill ha en kropp med en massa egenskaper som brukar räknas som manliga – platt bröstkorg, mörk röst och kuk, till exempel – och att jag inte trivs med att bli könad som kvinna. En gång i tiden tänkte jag att det kunde vara möjligt att leva som tjej socialt sett, om jag bara fick ha den kropp jag drömde om. Sedan insåg jag att det krävdes en social transition för att göra det möjligt; en komma-ut-process som fortfarande pågår efter tre och ett halvt år.

Det var inte könsrollen som fick mig att vilja göra en könskorrigering, men däremot är det möjligt att behovet av att ändra min kropp har gjort att jag har fått en manlig könsidentitet. På köpet har jag fått en del erfarenheter och insikter om vad kön betyder för människor, socialt sett, men samtidigt diskvalificerat mig från listor över ”tjejbloggar” och liknande. Det är ingenting jag sörjer, egentligen. Jag har inget behov av att ingå i vare sig ett broderskap eller ett systerskap – men jag skulle väldigt gärna vara en del av en gemenskap som inte såg till personliga egenskaper, utan till vad man faktiskt har att säga. Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist, även om det hjälper.

Uppdatering: Ett exempel på vad som skulle bli lite fel ifall jag hade uppfattats som heterokille och inte var försiktig med orden, är att hylla Gudrun Schymans rumpa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Birgitta Ohlsson och gravida män

För någon vecka sedan satt folk och hävdade att det enbart var kvinnor som kunde föda barn, och därför är Scott Moore och Thomas Beatie kvinnor. Så sent som idag läser jag att Johan Hakelius i Aftonbladet har hakat på det, och han bara måste kommentera:

”Alla önskar vi säkert de berörda ett glatt havandeskap och en lycklig nedkomst, men är det bara jag som börjar bli trött på nyheter som bygger på att ingen nämner elefanten i rummet? Man kan förstås kalla sig vad som helst – schaktmaskin, påsköansikte, byxknapp – men naturen är fortfarande så reaktionär att 100 procent av världens gravida befolkning är kvinnor.”

Men nej, Johan Hakelius har fel. Det är inte bara kvinnor som föder barn. Däremot har han precis samma inställning som Eva Sternberg när det gäller att köna folk: Om jag har bestämt mig för att du är en kvinna eller en man, så är du det oavsett vad du själv säger. Sternberg hävdar nämligen i dagens Expressen att den nya EU-ministern är… tja, man. Eller i vart fall inte kvinna.

Folkpartisten Birgitta Ohlsson är gravid och beräknas föda i juli, och ska vara hemma i en månad efteråt. Sedan ska hon vara med i valrörelsen, är det tänkt. Det gör henne till en ”farlig förebild” som ”inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder”. Det kan ju inte vara så att människor är olika och att Birgitta Ohlsson känner sig själv och sin kropp bättre än vad någon annan – antagligen för henne fullkomligt främmande – människa gör. Så bra då att det kommer någon och berättar för henne hur hon fungerar.

Men så var det just det där med kön. Sternberg verkar ha någon slags bild av att kvinnor som inte är mammalediga länge, och som inte är den som ensam tar huvudansvaret för att ta hand om sina barn, helt enkelt byter kön:

”Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.”

Lämna sitt kvinnokön. Jag undrar vad det innebär. Är Birgitta Ohlsson en gravid man? Är hon en dragking, kanske? En transperson av något slag? Är det så Sternberg menar: att mammor som inte stammar hemma tills barnen är stora inte är kvinnor?

Jag skulle väldigt gärna se en ordfajt mellan de som hävdar att bara kvinnor kan föda barn, och Eva Sternberg. Det hade varit väldigt intressant att se hur det artar sig. Själv är jag övertygad om att alla människor ska få definiera sin egen könsidentitet, oavsett om de heter Scott Moore eller Birgitta Ohlsson – eller tillochmed Eva Sternberg. Allt annat vore absurt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Män är djur (Dagens ord: Naturlighetens lag)

Jag har vid ett antal tillfällen stiftat nya lagar: Tjockskallighetens lag, Psykfallets lag, Fettots lag, Analsexets lag, Reimers lag, Fittans lag och Twinglys lag. Alla utgår från samma mönster som Godwins lag:

”Då en Usenetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att en jämförelse görs som involverar nazister eller Hitler mot ett”

Att skriva lagarna har varit mitt sätt att hantera frustrationen över nätollarnas högljudda gnäll, framförallt den dynga antifeminister gödslar kommentarsfält med. Antifeministiska nätollare är väldigt flitiga med att klaga på allt som de uppfattar som mansdiskriminering: Att män sällan får rätt i vårdnadstvister, att pojkar sägs bli tvingade att ha rosa kjolar av genusvetare, att journalister skriver om kvinnors problem för att mörklägga mäns problem, och att journalister skriver om mäns problem antingen för att de vill håna alla män, eller för att de ”vågar” utmana den feministiska konspirationen. Att det finns journalister som skriver om exempelvis manlighet just för att de är feminister verkar inte ha gått fram.

Men ibland är det tvärtom. Ibland har nätollarna tagit ledigt och lyser med sin frånvaro, när de faktiskt behövs. Idag läser jag ett förvirrat inlägg om biologism på Newsmill, där Gudrun Ekstrand svamlar om instinkter och biologi. Det skulle gå att tolka texten som att det ligger i mäns biologi att inte bara vara våldsamma, utan dessutom att begå övergrepp:

”Forskningen har visat att män (i allmänhet) är aggressivare än kvinnor. Det beror på skillnaderna mellan mäns och kvinnors kromosomuppsättning.”

”Det är svårt att veta om pedofili eller våldtäkt ligger inom ramen för vad som är instinkter.  Historien är full av exempel på äldre män som gift sig med småflickor. I dag förekommer äktenskap mellan äldre män och 8-åringar i vissa delar av världen. Den senaste rapporten om Tiger Woods löd att han anklagar sin hustru för att inte vara tillgänglig lika ofta som han ville. Därför gick han till andra kvinnor. I äldre tider i Sverige fick kvinnor lära sig att inte fästa något avseende vid om mannen ”hoppade över skaklarna”.  Det ansågs naturligt. Om hon bara blundade under de aktiva åren så skulle mannen komma tillbaka och de kunde leva tillsammans på ålderdomen.”

I ärlighetens namn har jag ingen aning om vad det betyder, men jag hoppas att hen menar att bara för att något är naturligt betyder det inte att det är önskvärt. Det är hursomhelst långt ifrån första gången jag läser något liknande. Då och då kommer det artiklar av det här slaget, och det märkliga är den tystnaden som följer. Ja, inte från feministiskt håll alltså; feminister brukar ifrågasätta hur man kan insinuera eller rentav påstå att alla män är våldtäktsmän, och liknande. Den talande tystnaden kommer från antifeministerna.

Ingen av de vanliga antifeministerna skriker rakt ut att det är kränkande mot män att utmåla dem som offer för sin biologi, som latenta våldsverkare och som ett hot mot samhället. Inte när det marknadsförs med biologism-argumentet. Man får inte säga att män är djur, eller att mansrollen är problematisk, men däremot går det bra att säga att män är aggressiva våldtäktsmän av naturen.

Naturlighetens lag

”Då en debattartikel om mansroller uttrycker mer biologistiska åsikter, går sannolikheten för att antifeministiskt nätollande uteblir mot ett”

***

Med anledning av avslöjandet om f.d. polischefens misstänkta dubbelliv. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Om barn behöver en mamma och en pappa, varför inte båda i samma person?

Scott och Thomas Moore ska få sitt tredje barn ihop. De har redan två söner, från ett av Thomas tidigare förhållanden, och nu är Scott gravid i åttonde månaden. Både Scott och Thomas är transmän, och Scott behöll sina inre könsorgan vid könskorrigeringen. Aftonbladet lyckas till och med undvika den blunder som engelskspråkiga tidningar gjort: De skriver inte ut att han skulle vara världens andra gravida man. Thomas Beatie var inte först, och Scott Moore är därmed inte nummer två. Artikeln är imponerande.

Tyvärr är de transfoba ollarna är redan i farten och skriker att Scott minsann inte är någon man, att om man är man så har man inga äggstockar, och att det är synd om barnen och så vidare. Jag försöker att inte bli förbannad över att de sätter sig över hans egen rätt att definiera sig, och att man inte borde få göra en könskorrigering utan att ta bort äggstockar och livmoder: ”Om man nu ska få ”byta lag” så borde man ju inte få ha kvar äggstockar osv. Kan ju inte ha å äta kakan så att säga!”. Så jag försöker att tänka på hur det skulle ha låtit ifall Scott och Thomas hade varit kukfödda män, när jag ser att det är samma grej de hakar upp sig på:

”Sjukt! Vidrigt! Barn behöver en mamma och en pappa. Stackars barn som får en sån onaturlig uppväxt. Usch!”

Men vänta nu. Ett argument som en del kör med mot transsexuella är att man skulle vara något slags mellanting, vilket såklart är fullständigt fel. De allra flesta transsexuella är inte mittemellan man eller kvinna, utan de är antingen man eller kvinna. En transsexuell kvinna är en kvinna som föddes med snopp, och en transsexuell man är en man som föddes med snippa, i stora drag. Att hävda att en transsexuell man är en kvinna på det sättet är en kränkning, och även att hävda att en person som definierar sig som man skulle vara ett mellanting (precis som det är en kränkning att hävda att någon som definierar sig som mellanting är antingen man eller kvinna).

Men OM man skulle ta dem på orden, vad skulle man komma fram till då? Jo, att transsexuella är både män och kvinnor. Helt felaktigt, jag vet. Men om man nu hävdar att ett barn behöver en mamma och en pappa – vilket också är felaktigt – så borde väl transsexuella vara de allra bästa föräldrarna, eftersom det innebär att man är två i en.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gener orsakar kärnfamiljer

En brittisk datingsite har lanserat ett DNA-test som ska hjälpa kunderna att hitta en partner. Idén är att personer vars gener är så olika ens egna som möjligt är bättre partners, både för en stark avkomma och för att få ett bra sexliv med mindre otrohet. Man har dessutom en större chans att det faktiskt klickar, enligt företaget.

Det jag undrar då är hur en asexuell, icke-barnlängtande och flersam person ska tänka när hen försöker hitta någon att icke-knulla. Kanske borde jag leta efter folk med den där allel 334-genen?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Hormoner orsak till genuspanik?

En ny genusstudie har sett dagens ljus: Denna gången handlar det om testosteron, barn och leksaker. Forskare i Texas i USA tittade på hur tremånadersbäbisar reagerar på olika filmsekvenser som är tänkta att ge något slags hum om vad de skulle leka ifall de vore större, och jämförde med deras hormonvärden och deras testosteronhalt i fosterlivet.

För flickor spelar hormonvärdena tydligen ingen större roll, men för pojkar finns det en skillnad. Pojkar som hade höga testosteronvärden i kroppen var mer benägna att intressera sig för grupper av människor än för individer, jämfört med de med lägre värden, och de pojkar som hade fått höga doser testosteron i fosterlivet var i högre utsträckning intresserade av studsande bollar än av dockor.

Så vad betyder det?

Kanske att pojkar med höga testosteronvärden har en starkare central koherens – förmågan att se helheter och inte bara detaljer – än pojkar med lägre värden. Det skulle isåfall tala emot teorierna om att det finns ett samband mellan höga testosteronvärden och autism, eftersom ett typiskt autistiskt drag är just en svag central koherens.

Kanske att pojkar som utsatts för höga testosteronhalter i fosterlivet är mindre inriktade på människor och mer på saker; mindre på känslor och relationer och mer på ljud och rörelse. Det skulle isåfall, till viss del, tala FÖR ett samband mellan testosteron och autism.

Kanske att pojkar är mer känsliga för testosteronvariationer än vad flickor är – helt enkelt att flickor är friare att välja själva vad de gillar medan killar är hårdare styrda. Kanske att hormonhalter samverkar med andra faktorer i miljön. Kanske att barn redan vid tre månaders ålder har hunnit lära sig vissa grundläggande könsmönster.

Kanske är det hormonvärden som gör människor besatta av att hitta bevis, för att kunna förklara för andra människor att deras sätt att vara är fel och onaturligt. Kanske är det låga testosteronhalter som driver de som skriver arga kommentarer om att alla skillnader i beteenden mellan könen är biologiska. Det måste ju rimligen vara så, eftersom alla könsroller är avskaffade.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Testosteron orsakar inte aggressivitet – men myten om testosteron gör det

Du har säkert hört det till leda: Testosteron gör att folk blir aggressiva, mer benägna att ta risker och mer egoistiska – och det är därför män är skitstövlar i större utsträckning än kvinnor. Det ligger i hormonerna, och alltså vore det fel att ens försöka ändra sitt beteende…

Eller också inte.

En ampull Nebido, testosteron

Ett schweizisk-brittiskt forskarlag undersökte hur människor betedde sig efter att de fått antingen testosteron eller placebo. Försökspersonerna ställdes inför olika valmöjligheter för att fördela en summa pengar mellan olika parter, där poängen är att ju mer jämt man delar, desto större är chansen att få behålla en del av summan. Man upptäckte att de som fått testosteron faktiskt var mer rättvisa än de andra – men att den stora skillnaden var mellan de som trodde att de hade fått testosteron, och de som trodde att de hade fått placebo. Försökspersoner som hade fått placebo, men som trodde att det var testosteron, betedde sig mer aggressivt, själviskt och riskfyllt än de andra. En av forskarna, ekonomen Michael Naef, sammanfattar:

”It appears that it is not testosterone itself that induces aggressiveness, but rather the myth surrounding the hormone. In a society where qualities and manners of behavior are increasingly traced to biological causes and thereby partly legitimated, this should make us sit up and take notice.”

Det är alltså inte testosteron i sig som orsakar aggressivitet, utan snarare fördomen om att testosteron orsakar aggressivitet som folk utnyttjar för att ursäkta sitt eget beteende. Myterna om hormoners påverkan blir en självuppfyllande profetia.

Om det är så att män är en riskgrupp för att utveckla egoism, så beror det i alla fall inte på testosteronet. Man föds inte till egoist; man blir det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

Jag minns inte de exakta orden, men jag minns hur mycket kallare det helt plötsligt blev. Uppkrupen i en fåtölj i entrén till universitetsbiblioteket sträckläste jag den där boken jag hört så mycket om, när en iskall vind svepte in i rummet. Den kom inte utifrån; det var den varmaste hösten i norra England någonsin, enligt av mina lärare. Kylan kom ut ur boken och slog mig i ansiktet.

Boken hette Gyn/Ecology, och var skriven av Mary Daly. En lång text full med ordlekar, som handlade om hur männen och manssamhället har förstört allt naturligt, allt äkta och allt kvinnligt. Hon ansågs vara en viktig författare inom ekofeminismen, och det var därför jag satt där med den tjocka boken i knät. Jag hade vetat att hon skulle säga saker jag inte höll med om, eftersom hon var särartsfeminist och jag var likhetsfeminist, men jag var inte riktigt förberedd på hur personligt det skulle bli.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Frankenstein&iid=5953168″ src=”a/2/4/2/Karloff_As_The_5298.jpg?adImageId=8840601&imageId=5953168″ width=”380″ height=”494″ /]
Boris Karloff som Frankensteins monster

Jag minns utläggningarna om ”män” som försökte bli kvinnor, och hur jag försökte förstå. När Janice Raymond 1979 publicerade The Transsexual Empire hade Mary Daly redan släppt Gyn/Ecology. Raymonds attack mot transpersoner var det som senare drev till exempel Sandy Stone att starta den transfeministiska rörelsen, i ren protest. Men Daly var alltså ett år före Raymond, och när Raymond fokuserade på hur transkvinnor infiltrerar feminismen som någon slags patriarkatets spioner, så var Daly mest inriktad på att förklara hur konstgjorda och onaturliga dessa ”male-to-constructed-females” var, och kalla dem för ”nekrofila” och ”Frankensteins monster”. Båda var fullt upptagna med transtjejer, och ägnade inte transkillar någon större uppmärksamhet – utom i förbifarten:

”The majority of transsexuals are ”male to female”, while transsexual females basically functions as tokens and are used by the rulers of the transsexual empire to hide the real nature of the game”

Transsexuella män – fittfödda män – är alltså bara symboliska galjonsfigurer, som de transsexuella kvinnorna – kukfödda kvinnor, som enligt Daly är män – är de som ligger bakom någon slags komplott. Det är det hon sitter och skriver i sin tjocka bok, och det var det som var den där iskalla vinden jag kände.

Så jag lärde mig att jag inte fanns, att mina känslor inte var på riktigt, att jag bara blev utnyttjad, att jag egentligen var en kvinna. Det här hände dessutom samma höst som jag för tredje gången berättade för ännu en terapeut att jag var transsexuell, och fick ännu ett ”nej, det är du inte” till svar. Det var samma höst som jag gick in i garderoben för första gången i mitt liv, som jag sedan stannade i i tre år. Det var naturligtvis inte Mary Dalys fel, men hon blev en av många pusselbitar som formade den där bilden jag sedan fick av mig själv som galen och självmanipulativ.

Jag har aldrig tvekat att kalla mig feminist, oavsett vilka betydelser andra har lagt i ordet. Feminism är inte en enhetlig rörelse, utan den blir vad folk gör den till. Radikalfeminismen är trots allt en så oerhört liten gren, även om Raymond och Daly har satt avtryck på feminismen och HBTQ-rörelsen som fortfarande känns ibland – som ifjol när journalisten Julie Bindel fick ta emot ett pris på Stonewall Awards trots att hon skrivit transfoba artiklar, eller när en av feminismens tungviktare, Germaine Greer, skriver om ”män som tror de är kvinnor”. Samtidigt börjar det verkligen bli dags att gå vidare.

Jag läste Gyn/Ecology hösten 2003. Sex och ett halvt år senare hittar jag en text som berättar att Daly mot slutet av sitt liv ändrade åsikt och var mindre transfob än hon var på 70-talet, och genom det får jag veta att Mary Daly är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men naturligtvis inte heller att jag är glad. Däremot hoppas jag att feminismerna på 2010-talet kommer att ha lämnat allt sånt bakom sig.

Delvis inspirerat av Tiina Rosenbergs recension, och Gudrun Schymans behov av att visa att feminister inte är bitterfittor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rosa är inte bara en färg – det är en social konstruktion

Skylt med Carl von Linné i rosa skjorta, görandes en fjollig gest

En fjollig Carl von Linné

Det finns en fråga jag ställt hundratals gånger men aldrig fått svar på, och jag börjar misstänka att det är för att det inte finns något svar att få. Frågan kommer upp i mitt huvud var och varannan gång jag diskuterar färgen rosa med någon som är upprörd över

  1. Att flickor ”förbjuds” ha rosa kläder, leksaker etc
  2. Att pojkar ”tvingas” ha rosa kläder, leksaker etc
  3. Att vuxna män gillar rosa och därmed är omanliga
  4. Att vuxna kvinnor inte gillar rosa och därmed är okvinnliga
  5. Alla ovanstående

Frågan som aldrig får något svar kommer alltid när folk drar upp ”medfödda” och ”biologiska” skillnader i hjärnan som ska visa på hur naturligt det är att spela en viss könsroll: Män är starka, aktiva, utåtriktade och har beskyddarinstinkter. Kvinnor är lugna, passiva och inåtvända och har modersinstinkter.

Frågan lyder:

Vad i hela friden har rosa och blått med biologi att göra?

Finns det någon som helst forskning som visar på att färgpreferenser har något med förmågan till olika sorters intelligens och personlighetsdrag? Finns det ett vetenskapligt klarlagt biologiskt samband mellan att föredra rosa och att vara omvårdande å ena sidan, och mellan att gilla blått och vara utagerande å andra sidan? Finns det någon koppling till kromosomer, eller är det hormonellt? Vad fyller det isåfall för funktion? Varför är det viktigt att pojkar gillar blått men inte rosa, och vice versa? Och vad betyder det att det funnits tider i historien då rosa var en färg som förknippades med män?

Innan jag har fått ett vettigt svar på det kommer jag inte att kunna ta extrembiologister och antifeminister på allvar, utan kommer att avfärda deras argument som populistiska för att de inte gör skillnad på arv och miljö. Rosa är inte bara en färg – det är också en social konstruktion.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Definitionen av en man måste mutera med äggstockarna

Alla foster är flickor från början, händer det att folk säger. Det de menar är att alla foster har möjligheten att utveckla kvinnliga eller manliga drag, men för att det ska bli en pojke måste det till testosteron, och dessutom måste kroppen ha möjlighet att ta upp det ordentligt. Jag har alltid tyckt att det är en spännande tanke: Alla har vi förutsättningar för att få en snopp eller snippa, pung eller blygdläppar.

Däremot har jag aldrig hört någonting och skillnaderna och likheterna mellan äggstockar och testiklar – förrän nu. Ett forskarlag har upptäckt att en enda gen är det som styr om äggstockarna ska fortsätta fungera som äggstockar eller utvecklas till testiklar i möss. I vuxna djur alltså, inte i foster. Om man slår ut funktionen hos genen FOXL2 så kommer en annan gen att ta över och få äggstocken att utvecklas till en testikel och producera mer testosteron. De tillverkar inga spermier, men ändå.

Detta gäller som sagt var möss, och det finns inget som säger att det skulle vara lika enkelt på människor. Ändå är tanken fascinerande. Inte bara ur en rent praktisk synvinkel – tänk så behändigt om det gick att få ens egna äggstockar att producera de hormoner man behöver – utan även ur ett mer filosofiskt perspektiv.

Ett ”kvinnligt” yttre är förhandsvalet för foster; det som kroppen utvecklar ifall den inte styrs in i en annan inriktning. Ett ”kvinnligt” inre är däremot till viss del beroende av en enda gen, som om testiklar är ett slags förhandsval när det gäller inre könsorgan. Äggstockar och testiklar är så intimt förknippade med könstillhörighet att svenska lagstiftare vill definiera en man som en person som saknar äggstockar och en kvinna som en person som saknar testiklar, och kräva kastrering av alla som ansöker om ändrad könstillhörighet.

Att offra sina äggstockar eller testiklar på ett rostfritt fat i operationssalen har länge varit det yttersta beviset för att man verkligen är en man eller kvinna, att man har lidit av transsexualism och nu är botad och frisk. Den bilden har lyfts fram av läkare och journalister, ivrigt påhejade av en liten grupp före detta transsexuella med inflytande – men den tiden då det sågs som det enda möjliga är förhoppningsvis snart förbi. Människor har olika behov även om de har samma diagnos – och det här gör det uppenbarligen ännu viktigare att diskutera kastreringskravet.

Skillnaden mellan äggstockar och testiklar är en enda gen. Könsbarriären är inte tjockare än så.

Läs mer: Matt Kailey på The Examiner, Telegraph, Times, Science Daily, ABC Science, PinkNews, Rapporten som pdf. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Genusmedveten närvaro och syftet med könsskillnader (Eller: Varför rosa och blått alltid har lite lila i sig)

En rosa, blå och lila solnedgång

En vän nämnde det pussel jag lägger när jag försöker förstå det här med kön: Könsroller, könsidentitet, könsuttryck, könsorgan, hormoner, grupptryck, hjärnans struktur och samhällets krav på att allt ska gå att sortera i entydigt rosa eller blått. Just ordet ”pussel” fastnade jag för. Jag lägger pussel, jag löser deckare och jag utforskar vita fläckar på kartan trots att – eller tack vare – att min genuskompass inte är särskilt tillförlitlig. Så jag svarade:

”Det känns som om jag lägger ett pussel där det enligt bilden på kartongen bara finns rosa och blå bitar, men när man tittar närmare på varje enskild bit upptäcker man att nästan alla har ett stråk av lila i sig, och att det finns så många olika nyanser att man faktiskt KAN se skillnad på bitarna. Annars skulle det inte finnas någon mening med pusslet överhuvudtaget, kanske?”

Kanske är syftet med könsskillnader inte att hålla människor åtskilda i två fack, utan snarare att visa på den oändliga variationen och alla möjligheter det innebär. I så fall är det både talande och trist att människor ändå känner behovet av att ständigt kategorisera i antingen det ena eller det andra. Jag tror att fler behöver lära sig genusmedveten närvaro: Att hellre fria än fälla, att hellre utmana sina egna fördomar än att tvinga dem på andra – och att inse att det är okej att inte förstå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Könsstympning är inget privilegium – om transsexuella som kallar sig intersexuella

I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet ”könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar ”vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det ”betyder”.

Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Könsidentitetsstörning by proxy i Indien, USA, Sydafrika och Sverige

I Indien får eunucker, kanske mest kända som hijras, äntligen rösträtt. Visserligen har de redan haft rätten, i teorin, men de har varit tvungna att registrera sig i det kön de tillskrevs vid födseln, vilket i praktiken har lett till trakasserier och diskriminering. Efter att eunuckerna bojkottade valet i våras har man nu tänkt om och inför ett tredje kön i röstlängden. Man kan nu vara man, kvinna eller annat. Eftersom många eunucker upplever att de är varken män eller kvinnor, så är det en seger för deras rätt att vara sig själva.

Man kan jämföra det med den såkallade västvärlden, där det enbart finns två kön, och där man alltid måste ha ett otvetydigt kön, och bara ett enda. I den såkallade civilisationen där man bestämmer att könsorgan och identitet inte bara oftast följs åt, utan att de ALLTID måste göra det. I den påstått högt stående kulturen där läkarna bestämmer sig för att operera barn och beröva dem friska organ för att man tror sig värna deras eget bästa – ibland mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Via Amanda Brihed hittar jag det här klippet. Jag har hört talas om fallet förut. Det handlar om Patrick; ett barn i USA som fötts med en liten snopp, en testikel, en äggstock och en äggledare. Läkarna bestämmer att det måste vara en flicka, och adoptivmamman berättar om kampen för att överhuvudtaget få ta hem barnet från BB utan att låta dem operera könsorganen. Till slut gick hon med på att de skulle få ta ett vävnadsprov, för det fanns en risk att testikeln skulle utveckla cancer. Efteråt sa läkaren att de hade varit tvungna att ta bort testikeln, för de hade hittat en elakartad tumör i den. Mamman vägrade tro på dem, och fick till slut läsa journalen: På första sidan i rapporten står det att testikeln var helt frisk.

Läkarna hade alltså kastrerat Patrick enbart för att passa in i könsnormen. I Sverige håller man på att urholka barnens rättigheter att slippa den typen av onödiga ingrepp. Patricks fall är närmare till hands än man vill tro.

Semenyareportaget i Guardian

Jag tänker på hur Caster Semenya, efter alla anklagelser om ”könsfusk” gick ut och poserade i superfeminina kläder, och hur hon idag medverkar i ett fotoreportage i brittiska The Guardian där hon har utsläppt hår, en rosa tröja, en framtrollad byst och cykelbyxor som framhäver rundheten i hennes lår. Hon ler på varje bild, och av mustaschen från i somras syns inte ett spår. Stylad för att bevisa sin kvinnlighet, som en bög eller flata som anstränger sig för att spela heterosexuell. I den bransch hon jobbar i är kön viktigt, och hennes läkarjournaler anses vara av allmänt intresse.

Caster Semenya

Caster Semenya i somras. Foto: José Goulao under CC-licens http://www.flickr.com/photos/goulao/

Är det något jag har lärt mig under den här hösten så är det förmodligen att jag har underskattat den stockkonservativa synen på kön – med betoning på stock. Kuk eller inte kuk, som om det vore det enda, och som om det överhuvudtaget alltid är självklart att det går att avgöra. Jag förstår att för den som har könsidentitetsstörning by proxy är det oerhört stressande att möta någon man inte kan tvångsköna.

Störningen finns överallt, i alla kulturer. Den tar sig bara lite andra uttryck i Indien än i Sydafrika, i USA och i Sverige. Jag tror att det också kan vara en påminnelse för de som gärna tror att Sverige och västvärlden är bäst på allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,