Tag Archives: biologi

Simmande gravida män – i Sverige

Varje dag har jag badat, sedan jag kom hit: I stekande sol och regn, i höga vågor och nästan vindstilla. Men idag var det speciellt. Brorsbarnen är här, med sina föräldrar i släptåg. Barnen, deras pappa och farmor och jag gick ner och badade. Brorsdotter, farmor (dvs. min mamma) och jag gav oss ut på äventyr med ”båten” – en gymnastikmatta som flöt bra – till några klippor längre bort på stranden.

I en klippskreva fick mamma syn på ett fiskstim, men när jag kollade närmare såg jag att det måste vara sjöhästbäbisar. Tångsnälla heter den arten sjöhästar som finns i Sverige, och de ska kunna bli upp till 35 cm långa. De här var bara några centimeter, så de måste ha varit alldeles nykläckta. På Fiskbasen läser jag:

”De kläcks efter 4-5 veckor, då ungarna är fullt utbildade och 25 mm långa. De kvarblir några dygn i yngelsäcken och/eller håller sig i hanens närhet för att vid fara söka skydd i hans hudpåse.”

Det fanns alltså förmodligen en vaktande sjöhästpappa i tången, som höll uppsikt över sina små barn. Jag älskar sjöhästar, så det kändes jättehäftigt att få se dem. De simmar en relativt nyförlöst, f.d. gravid man här nere vid stranden, tillsammans med sina ungar – och jag har simmat med dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Sjöhästar är onaturliga

Igårkväll satt mamma och tittade på Mitt i naturen, när de pratade om fiskar. Det ledde till följande tweets mellan mig och Mikusagi:

– halvlyssnar på tv-program om olika fiskar: ”de byter kön när de är 30 cm långa”. Fiskavund.

– Jag tittade på det! Var Mitt i naturen.

– Du! De pratade sjöhästar också ju. Jag har aldrig fattat varför det är så självklart att köna sjöhästar som man gör. Queert, men hur avgör man vad som är ägg/mjölke? Och varför tillåter cisnormen* en def. av manlighet som innebär barnafödande? Vet du det?

– Jag förstår inte vad kön är. Okej jag hajjar typ naturvetenskapens sätt att sortera människor, men djur? Alla djur är ju olika, som typ sjöhästen. Det är något med äggen men som sagt – vad är ett ägg?

Jag vill minnas att man definierar ägg i motsats till spermie eller mjölke som den större, mer energikrävande könscellen, som det inte finns lika många av. Däremot är det intressant att man verkar definiera ”hane” och ”hona” utifrån just vilka könsceller någon producerar. Det hade varit så lätt för heteronormativa forskare att hitta på att man just i sjöhästars fall skulle kalla de större könscellerna för mjölke, eftersom de kommer från den som penetrerar och sedan kan sjappa, och de mindre könscellerna för ägg, eftersom de kommer från den som blir penetrerad och sedan är gravid.

Det hade varit så enkelt att bestämma sig för att grundfunktionen hos en hane är att han inte kan vara gravid och föda barn, och att grundfunktionen hos en hona är att hon inte kan göra en hane på smällen. Om man som forskare verkligen hade velat bevara illusionen av att barnafödande är ett unikt kvinnligt privilegium, så hade man kunnat definiera de sjöhästar som blir gravida som honor och de som gör dem gravida som hannar. För vi vet ju vad Lars Göran Abelsson – ansvarig för det lagförslag som krävde tvångskastrering av transsexuella och intersexuella – sa i en intervju för två år sedan:

”Män föder inte barn. Det blir en felaktighet i det. Det är något onaturligt, det blir inget byte av kön (till man) om du har kvar en sådan funktion att du kan föda barn.”

Sjöhästar är alltså onaturliga.

*) Cisnormen= Normen som säger att alla är cispersoner (=inte transpersoner).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Insektsgifter och insiktsbrister kan orsaka ADHD

Idag skriver tidningarna om att insektsgift kan orsaka ADHD. Det är inte direkt första gången som någon ”kemikalie” utmålas som den stora boven. För ett halvår sedan var det schampo som kunde ge ADHD, och idag är det alltså bekämpningsmedel. Schampoundersökningen gick ut på att man mätte halterna av det misstänkta ämnet i urinen hos de gravida kvinnorna, och kollade senare hur det gått för barnen. Den här gången utgick man från barnens egen urin och jämförde med deras ADHD-diagnos.

Svenska forskare verkar tycka att det är en rimlig slutsats, fast inte så ”enkel” som att det är det enda som spelar in. Christopher Gillberg, till exempel:

”Detta är en stor och välgjord studie som visar att vi inte längre kan blunda för att det kan finnas ett sådant samband. Utsatthet för miljögifter kan vara den utlösande faktorn, även om ärftliga faktorer avgör risken för störningen”

Och Hans Forsberg:

”Har barnen exponerats för ämnena i större utsträckning under uppväxten, eller metaboliserar de dem annorlunda?”

Det är en bra fråga, tycker jag. Man vet redan att personer med neuropsykiatriska funktionshinder i större utsträckning än andra reagerar oväntat på till exempel mediciner. Man kan behöva väldigt låga – eller väldigt höga – doser för att få effekt, och man kan vara van vid att få ett dussin biverkningar som inte ens finns på listan över kända biverkningar varje gång. Och så vidare. Då är det kanske inte så konstigt om man också lagrar gifter i kroppen på ett annat sätt.

Oavsett hur man ska tolka det så kommer inte ADHD att sluta existera även om man förbjuder olika gifter. ADHD har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Att ha ADHD-struktur i hjärnan behöver inte vara negativt, men det kan vara det under vissa förutsättningar. Tänk om det gick att visa med ett enkelt urinprov hur närmiljön såg ut.

Jag är helt för att förbjuda onödiga gifter och tycker såklart att det är bra att man undersöker det, men jag önskar att man kunde lägga lika mycket energi på att ta reda på hur personer med ADHD-struktur i hjärnan utvecklar funktionsnedsättningar utifrån de hinder som samhället ställer upp. Kanske skulle ett sånt prov visa att bristande insikter i omgivningen var ett minst lika stort problem.

Läs artikeln här (pdf).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Att låta livet välja

Dröm:

Jag var på ett djurhem, och skulle adoptera en kanin. Kaninerna och marsvinen bodde i ett rum stort som mitt vardagsrum. Det var delat i två delar med ett gallerstaket emellan, och en smal gång längs ena väggen. I ena buren fanns det honor, och i den andra hannar. Jag förstod inte vilken som var vilken, men det kanske inte spelade någon roll.

Jag satt ner på golvet och lät dem hälsa på mig. Några höll sig skyggt i bakgrunden, medan andra var nyfikna och kom fram och nosade på min utsträckta hand. Jag lockade dem med russin, och några få vågade sig fram tillräckligt långt för att rycka åt sig ett russin och sedan springa tillbaka till ett tryggt hörn för att äta.

Det var då hen kom fram, en alldeles särskild kanin. Lite större än de andra, och silvervit i pälsen. Hen ignorerade russinen, utan hoppade rakt upp i mitt knä och la sig tillrätta. Jag fick klappa henom utan att hen rörde en min, och när jag sedan försiktigt lyfte upp henom såg jag att hen hade helt fantastiska ögon. De skimrade i alla regnbågens färger och jag tyckte mig se märkliga mönster i pupillen.

Hen var helt lugn och avslappnad – tills jag försökte vända lite försiktigt på henom för att se efter vad hen hade för könsorgan. Då morrade hen åt mig. Jag har hört kaniner knorra när de blir arga; det låter ungefär som ett ”hmpf!”. Den här morrade som en hund, och visade tänderna. Huggtänder. Jag förstod att hen inte ville att jag skulle se henoms könsorgan, så jag lät bli.

Hen såg ut som en kanin, men var social som en katt och morrade som en hund. Min kanin hade valt mig, och inte tvärtom.

Eftersom det fanns saker som behövde fixas kunde jag inte ta hem henom på en gång, så jag lämnade kaninen där och åkte hem själv. När jag klev in genom dörren och fick syn på min egen spegelbild upptäckte jag att det var kaninens ansikte jag såg.

Jämför med min gamla vanliga dröm:

Jag står naken i ett rum med en kanin i famnen. Stora strålkastare är riktade mot mig, som om det är en fotostudio. Det är varmt och jag svettas. Då märker jag att det är ormar på golvet. De slingrar sig upp mot mig, upp längs mina ben och mot kaninen. Det enda jag tänker är att de inte ska få henom. Jag vill skydda kaninen med mitt liv.

Ormarna ålar sig runt min kropp och får mig att tappa balansen så att jag ramlar. Kaninen far ur mina händer, och det sista jag tänker är att jag hoppas att hen skuttar tillräckligt snabbt så att hen klarar sig.

Tolkning:

Jag vill så gärna tro att det är mitt förnuft som styr, att jag har kontroll och valfrihet. I själva verket är det enda jag kan kontrollera mitt eget behov av kontroll, och det enda jag kan välja är leva. Jag vet inte hur många år jag gick runt och försökte intala mig själv att jag kunde kontrollera det okontrollerbara, och när det inte längre gick frågade jag mig varför istället för att acceptera situationen.

Är transsexualism medfött eller inlärt? Biologi eller social konstruktion? Handlar det om en kroppslig defekt helt frikopplat från kön, eller handlar det om att bejaka sin könsidentitet? Varför spelar kroppen någon roll? Varför spelar själen någon roll?

Jag vet vad jag tror, för egen del: Mitt behov av en kropp med vissa egenskaper kan mycket väl vara medfött och biologiskt – men däremot är idén om att det alltid har med könsidentitet att göra en social konstruktion. Behovet av en kuk, platt bröstkorg, skäggväxt och mörk röst är inte samma sak som att känna sig som en man.

Men det viktiga är inte VARFÖR. Det viktiga är ATT: Att jag gör det jag behöver för att må bra. Att jag får göra det. Att jag slipper känna skuld över att göra det. Att jag slipper lösa alla gordiska genusknutar för att bedömas vara ”trovärdig” som transsexuell. Den enda jag är ansvarig inför är mig själv.

I ett av mina allra första inlägg om transsexualism citerade jag Eva Dahlgren:

”Så många år som jag levt
med den jag ville va
Så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja”

Jag har inte valt min kropp, och jag har inte valt att inte kunna vara nöjd med den som den var innan jag började med testosteron. Däremot – efter väldigt lång tid – valde jag att låta livet välja. Om det sedan är något i min hjärna eller något i min hjärna spelar mindre roll.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skuld, skam och förgyllda utedass: Mitt (förhoppningsvis) sista inlägg om transfobi bland (f.d.) transsexuella

När jag skrev inlägget ”Patientföreningen” Benjamin vårdar sin transfobi visste jag att jag öppnade Pandoras ask. Jag visste att det fanns en risk att det skulle leda till evighetslånga diskussioner med vissa personer som gjort en könskorrigering och därför anser sig ha rätt att uttala sig för precis alla som gör en könskorrigering, men jag var beredd att ta det. Jag är trött på att få höra att jag inte är transsexuell, men jag är ännu tröttare på det ständiga kriget som vissa verkar föra då de sprider vad de anser är sanningen om hur alla transsexuella är.

Jag är medveten om att det kan låta som internt tjafs inom transrörelsen, och jag försöker hålla det så långt borta från mig som möjligt för det mesta. Samtidigt tror jag att det kan vara bra för den som försöker förstå hur samtal om transsexualism och könskorrigeringar och könsidentitet och transpersoner och könsuttryck och så vidare fungerar.

För den som har fått en arg kommentar i sin blogg för att hen i största välmening inkluderat ”transsexuell” i ordet ”transperson”.

För den som har fått en utskällning i något forum för att hen överhuvudtaget sagt ”transperson”.

För den som har fått en föreläsning om könsskillnader i hjärnan från någon som påstår att det här är så ALLA transsexuella tycker och tänker och känner.

För den som har fått höra att transvestiter utnyttjar lagar som är till för transsexuella, eller att införandet av ett tredje juridiskt kön för de som vill ha det är en katastrof för transsexuella.

För den som verkligen vill försöka förstå. För den som inte dömer men hela tiden blir misstänkliggjord för att just döma.

För den som behöver en könskorrigering, men som tror sig inte ha rätt till det eftersom deras behov inte liknar det som beskrivs som det enda rätta. För den som är förvirrad i sin könsidentitet och söker stöd men möter hånskratt och påhopp från de som har ett självpåtaget ansvar att hjälpa dem till rätta. För den som får höra att den som söker till utredningen men sedan inte gör någon operation för att rekonstruera könsorganen förtjänar nackskott för att ha tagit upp vårdplatser i onödan*.

För de transpersoner – transsexuella eller inte – som inte känner igen sig i beskrivningen av hur en ”riktig” transsexuell är. För de cispersoner som menar väl men inte vet hur de ska göra utan att bli påhoppade.

Jag skrev alltså ett inlägg om de negativa attityder man kan möta som transsexuell – från andra transsexuella. Det finns en liten grupp människor som verkar försöka sätta sig till doms över andra och insinuerar att andra inte är transsexuella om de inte vill/tycker/känner/gör ditten eller datten. Det handlar inte om att diskutera diagnoskriterier, utan om att definiera andras könsidentitet åt dem i syfte att tysta dem och om att dessutom spela på en offerroll av att vara förföljd av såna som ”sprider lögner” om transsexualism.

En del av dem är organiserade i föreningar, men inte alla. Däremot verkar de ha ungefär samma sorts argument: Förvirring och personangrepp. Efter sex veckor tycker jag mig se vissa mönster i deras argumentation.

1. Personangrepp mot mig

”Immanuel, en del transpersoner gör det lätt för sig genom att hävda att de representerar transsexuella och fd transsexuella. Till skillnad från dig, RFSL, m.fl. hävdar vi inte att vi representerar ngn annan än oss själva.”

2. Självmotsägelse

”Jag skall nöja mig med att konstatera att jag aldrig sagt att du inte är transsexuell. Jag diagnosticerar inte människor. Det enda jag har sagt är att – till skillnad från RFSL – påstår inte patientföreningen Benjamin att den representerar andra än sina medlemmar.”

3. Ogenerat blottande av sina förutfattade meningar om mig när jag påpekar vad hon faktiskt sagt:

”Jag slingrar mig inte. Jag har inte uttalat mig om dig. Jag känner dig inte annat än till namnet. Vad jag har sagt är att RFSL uttalar sig för de transsexuella och fd. transsexuella – till skillnad från vissa ts och fd ts – och jag fick intrycket att du gjorde detsamma.”

4. Censurmartyrskap

”Om din blogg bara är till för de som tycker lika som du, så lovar jag, ni ska få leka ifred”

5. Skuldbeläggande: Det är RFSLs fel att transfobi finns.

”Faktum är att de föräldrar och barn som vi har jobbat med har problem, därför att sociala myndigheter, domstolar som beslutar om LVU, skolor, mm tror att föräldrarna är perversa om de tillåter barnet uttrycka sin transsexualism. Därför att dessa myndigheter uppfattar transsexualism som en sexuell läggning, eftersom RFSL gör sig till ”vår” representant. Och barn kan enligt dessa myndigheter inte ha en sexuell läggning – vilket naturligtvis är fel i sig!

Ett barn med transsexualism i Sverige är därför tvångsomhändertaget, därför att barnets föräldrar anses perversa . Minst två till lever under ständigt hot om tvångsomhändertagande.”

6. Skamuppvisning som argument

”Du kan inte ändra allas åsikter vad du än gör men du, rfsl, kim och qx sprider så mycket fördomar att man ju måste ta avstånd från er alla! Jag var en gång stolt i pridetåget men nu vet jag att man är en jävla cirkusapa där ich alla säjer jaha det var ju det vi visste!”

7. Anklagelser om förföljelse

”RFSL kränker mig ända in i benmärgen på det här sättet och tar ifrån mig min lagstadgade rätt att bara få vara kvinna i lagens mening men det skiter man högaktningsfullt i. RFSL försvårar mina möjligheter till ett normalt liv som kvinna genom att högljutt sprida information till mina vänner att jag minsann är en transperson och därmed en naturlig del av deras påhittade fantasisamhälle som man kallar HBT samhälle som jag i grund och botten inte har ett skvatt gemensamt med.”

8. Påståenden om ordens betydelse (som inte stämmer) som bevis för att RFSL påstår att transsexualism är en social konstruktion

”Immanuel för det första verkar du inte kunna uttyda ordet transgender som RFSL baserar sin svenska översättning på. Transgendered people har blivit transperson. Ordet transgender betyder översatt på svenska transgenus. Genus är en ideologi om det socialt konstruerade könet. Trans i sammanhanget betyder transport och i det här fallet den omvända transporten av det socialt konstruerade könet.

DVS man hävdar med det här att transgender människor blivit det de blivit genom omvänd social påverkan. DVS man hävdar genom det här ordet att transsexualism uppkommit genom social påverkan med resultatet att man i princip skuldbelägger det transexuella barnets föräldrar att genom negativ social påverkan skapat barnets transsexualism.

Varken transsexualism eller exempelvis transvestism uppkommer genom social påverkan. Man kan med andra ord inte inte inkludera varken transsexualism eller transvestism i ett ord som transperson.”

9. Personangrepp: Eftersom jag har en åsikt om X är allt jag säger om Y lögn.

”Ditt Svar är ju i grund och botten bara löjligt och likaså den diktionära förklaringen du hänvisar till av ordet gender. Könsskillnader mellan människor och djur vad avser egenskaper handlar uteslutande om neurobiologi.

Jag har vid tillfällen sett dig skriva på andra forum där du försvarar genusvetenskap. Genus”vetenskap” är uteslutande en ideologi. Av den anledningen är den diktionära förklaringen du hänvisar till av ordet gender ett falsarium i ett försök att implementera socialkonstruktivism i biologi i syfte att försöka få människor att acceptera en i grund och botten feministisk ideologi som man med alla till buds stående medel försöker framställa som vetenskap. DVS gender är i grund och botten det exakt samma som genus.”

Ett tips till de som vill argumentera mot mig: I min blogg bestämmer jag vilka diskussioner som är intressanta, och anser mig ha rätt att kräva bevis för huvudlösa påståenden. Eftersom varken Susanna Boudrie eller Christel lyckades komma med några konkreta bevis för allt de anklagar RFSL för, så tänker jag inte diskutera frågan med någon förrän de kan komma med tydliga exempel som styrker deras påståenden.

Ett annat tips: Håll er borta från att blanda in semantik och etymologi om ni inte behärskar det själva. Och, snälla: även om jag säger ”konnotation” och ”Sapir-Whorfs hypotes” så är det fortfarande krystat att svänga sig med ”den diktionära förklaringen” och ”implementera”. Att använda svåra ord för att täcka upp dåliga argument är som att förgylla ett utedass.

Härmed förklarar jag evighetsdiskussionen avslutad.

*) Det är bara ett exempel på den typen av åsikter som vissa personer har framfört i ett visst forum – och den kommentaren blev inte bortplockad av klubbägaren. Tvärtom visade ägaren sitt stöd för den som skrev det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Thinking outside the box might be facilitated by having a somewhat less intact box”

Jag brukar ju prata om Lagen om missfoster; den som säger att ”fula” och udda människor förväntas vara genier. Även om det säkert stämmer ibland, så är det grovt förenklat och fördomsfullt att tro att bara för att en person beter sig avvikande så måste hen vara överbegåvad.

Nu finns det forskning som visar att det kanske ligger något i det, på sätt och vis. Svenska forskare har kommit fram till att psykiskt friska med hög kreativitet har ett dopaminsystem som liknar det hos personer med schizofreni, och att det även kan ha betydelse för bipolär sjukdom:

”Studien visar att högkreativa människor som lyckades bra på divergenta tester hade lägre täthet på dopamin D2-receptorer i hjärnområdet thalamus än vad lågkreativa hade. Även schizofrena har låg täthet av D2-receptorer i thalamus. Ett fynd som antyder en tänkbar orsak till kopplingen mellan psykisk sjukdom och kreativitet, säger Fredrik Ullén.

Thalamus är det område i hjärnan som fungerar som ”reläcentral” där information filtreras innan den når områden i hjärnbarken, som bland annat används för tänkande och problemlösning.

Färre D2-receptorer i thalamus ger förmodligen mindre filtrering av signaler och därigenom ett ökat informationsflöde från thalamus, säger Fredrik Ullén och berättar vidare att det i sin tur skulle kunna vara en mekanism som ligger bakom både friska högkreativa människors förmåga att se många ovanliga samband i en problemlösningssituation och de bisarra associationer man finner hos psykiskt sjuka.”

Däremot poängterar Fredrik Ullén, en av forskarna, att personer som är sjuka inte nödvändigtvis kan få utlopp för kreativiteten:

”Blir du sjuk är det svårt att vara kreativ med de svåra problem man dras med. Däremot så har briljanta personer oftare psykisk sjukdom i släkten och de kan oftare än andra drabbas av psykisk sjukdom under perioder i livet.”

och Rakel Lundgren på Schizofreniförbundet säger:

”det kreativa kan förvandlas till vad som helst, det är inte alla gånger positivt att man är kreativ”

Hursomhelst är det väldigt intressant forskning, men det får mig att undra hur det hänger ihop med stigmatiseringen av psykisk ohälsa. En artikelserie i SvD har belyst hur ojämlik sjukvården är, och lyft fram att en patients utbildning och klassbakgrund gör stor skillnad. Högutbildade söker oftare vård utan att vara sjuka, och har lättare att få till exempel remisser och dyrare behandlingsalternativ. Det handlar om att kunna tala för sig.

De har framförallt berättat om den kroppsliga vården, men jag tror att detsamma gäller även inom psykiatrin. Är man högutbildad, vältalig, påläst – och samtidigt lugn och beter sig ”sansat” så har man störst chanser att ta sig fram som patient. Är man bohemisk, konstnärlig, impulsiv och känslosam – egenskaper som ofta sammanfaller med kreativitet – blir man lätt sedd som mer instabil än man faktiskt är, enligt mina erfarenheter.

Jag håller själv på att lära mig att tygla min kreativitet, eftersom jag har fattat att det är när kreativiteten får för stort spelrum som jag blir manisk. Därför är det inte särskilt förvånande att man har hittat en biologisk koppling mellan kreativitet och ”galenskap”. Däremot är jag övertygad om att lösningen inte är att döda kreativiteten för att bli av med problemet. Det har jag redan försökt.

Fredrik Ullén tror att det kan finnas en poäng med att generna för schizofreni och bipolär sjukdom har överlevt:

”Vi tänker gärna på psykiska sjukdomar som något som bara är negativt och så är det förstås för dem som drabbas. Men här ser vi att vissa egenskaper som psykiskt sjuka har delas av högkreativa och vissa gener som kan leda till psykisk sjukdom kan vara bra i vissa sammanhang.”

och han citeras i pressmeddelandet:

”Thinking outside the box might be facilitated by having a somewhat less intact box”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Centralisera BUP – för barnens skull

Två av Sveriges mest välkända barnläkare – Salomon Schulman och Hugo Lagercrantz – har skrivit en debattartikel i DN där de föreslår att barn- och ungdomspsykiatrin borde överlåtas åt barnläkare. Framförallt neuropsykiatriska funktionshinder måste uppmärksammas, och det tror de att man kan lösa genom att lyfta ansvaret från BUP och skolhälsovården och till ett särskilt neuropsykiatriskt centrum vid universitetssjukhusen:

”Trots att många ungdomar med ovannämnda problem kommit i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin har de alltför sällan fått adekvat behandling. Förr såg man välmenande psykodynamiskt skolade psykologer och läkare arbeta huvudsakligen med individualterapi och föräldrasamtal. Alltför ofta var de anfäktade av flummigt tänkande om barns frihet och kreativa möjligheter. Vetenskaplig utvärdering saknades.”

Jag gillar verkligen idén, för det behövs mer samlad kompetens och tydligt ansvar. Idag är det en djungel på många håll, oavsett om man är barn eller vuxen. Det är svårt att få en diagnos, svårt att få stöd utan diagnos – och svårt att få stöd efter diagnos också på många håll. Myterna om kylskåpsmammors skuld och om att det är hemskt att ”sätta en stämpel” på barn lever och frodas, och likaså myten om att det bara är att ta sig i kragen.

”Vi föreslår därför att barn- och ungdomspsykiatrin och skolläkarverksamheten tas över allt mer av barnläkare för att till fullo integreras i den barnmedicinska specialiteten. Det är en mycket populär specialitet, som många läkarkandidater vill ägna sig åt. Så låt barnen och ungdomarna ha sin egen läkare – som de törs lita på! Det är barnläkarna som på ett tidigt stadium kan identifiera de problematiska barnen på barnavårdscentraler och akutmottagningar. De är biologiskt skolade och har en stor potential att förkovra sig i hjärnforskning och neuropsykiatri.”

Det låter bra, och jag förstår vad de är ute efter. Det finns väl få områden av vården som har så dåligt rykte som barn- och ungdomspsykiatrin. Är det inte skandalrubriker om hur långa väntetiderna är eller om hur man tvångsvårdar ungdomar på rättspsykiatrisk klinik, så är det paranoida artiklar om hur psykiatrin drogar barn på rutin. Jag tror definitivt att man måste höja kompetensen, men det gäller överlag. Kunskapen om neuropsykiatriska funktionshinder är ofta så otroligt låg och samordningen oerhört dåligt skött.

Här i Gävleborg vill de lägga ner utredningsteamet och föra över ansvaret på allmänpsykiatrin. Risken finns att det blir ännu mer godtyckligt vilken hjälp man får, i synnerhet när förändringen införs utan att tillsätta några extra resurser.

I Västra Götaland är det fortfarande svårt att få någon utredning som vuxen, och man har i praktiken infört medicinstopp. Det finns exempel på ungdomar som placerats på hem i andra landsting och börjat medicinera mot ADHD där, men som när de sedan flyttas hem igen blir av med sin medicinering – trots att medicinen var en förutsättning för att de skulle må så bra att de kunde skrivas ut.

Berättelserna om alla de barn, ungdomar och vuxna som inte har fått någon diagnos och därmed inget stöd, även om de har valsat runt i psykiatrin i åratal, är oändliga.

Vilken läkarkategori som har huvudansvaret är för abstrakt för mig. Det viktiga är att man kommer någonstans, och specialistcenter är kanske rätt väg, både för barn och vuxna. En sak är säker: Situationen idag är ohållbar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nobody puts baby under the rug

Dröm:

Jag var hemma hos mormor och morfar, men det såg helt annorlunda ut i huset. De var också väldigt annorlunda både från hur de var när de levde och från hur de brukar vara när jag drömmer om dem.

Några av mormors bekanta kom dit på besök. Den första som kom var en kvinna jag inte kände, men hon var trevlig och hade en baby med sig. Det allra första hon gjorde var att byta blöjor på barnet, och därför bad hon mig att gå ut ur rummet eftersom det bara var kvinnor som fick vara med när man bytte blöjor. Så jag och morfar gick ut.

Senare frågade om jag ville hålla babyn, och jag sa ja. När jag fick ungen i min famn blev jag helt överlycklig. Hen strålade av blått ljus, som jesusbarnet.

En stund senare gick jag runt i köket och skulle göra i ordning fika åt gästerna. På golvet låg en trasmatta, och jag råkade kliva på den utan att märka att det var en bula i mattan, så jag snubblade till. Då såg jag att under mattan låg babyn och sov. Jag hade alltså trampat rakt på ungen, men hen snusade bara vidare som om inget hade hänt.

Ännu en stund senare skulle jag sätta mig i en soffa, och märkte att kudden bakom ryggen verkade knölig. Så jag grävde fram den med armen bakom ryggen – och fick upp ungen där med. Jag hade satt mig på babyn, som fortfarande sov fridfullt.

Senare skulle jag duka bordet med djupa tallrikar för vi skulle äta chokladpudding, men det fanns inte tallrikar nog. Därför ställde jag fram en stor temugg åt mig själv, som jag tänkte att jag kunde äta ur. När vi satt där vid bordet upptäckte jag att babyn var jätteliten och satt i min mugg. Då skrattade mormor.

Tolkning 1:

Min biologiska klocka säger åt mig att inte skaffa barn för att jag knappt kan ta hand om mig själv.

Tolkning 2:

Jag behöver lära mig att inte oroa mig i onödan, sådär i största allmänhet, för det händer att saker inte går sönder och att det man har tänkt sig faktiskt fungerar.

Tolkning 3:

Jag är på väg att bli steril, och det här är mitt undermedvetnas sätt att kontrollera att jag är okej med det. Det är jag. Jag vill inte hitta några bäbisar under mattan eller bakom ryggen.

Tolkning 4:

Jag kommer kanske aldrig att komma ifrån det faktum att jag föddes med möjligheten att bli gravid, men det innebär inte att jag måste utnyttja den möjligheten – och det innebär inte att bara för att jag inte vill bli gravid måste ta avstånd från de som vill det.

Jag kan föreläsa om det hemska i kastreringstvånget samtidigt som jag ser fram emot att själv bli kastrerad. Jag kan prata om vad lagen egentligen säger på en scen, men i ett undersökningsrum hos kirurgen vågar jag inte göra detsamma. Jag går inte bakom någons rygg och jag sopar inget under mattan – inte ens ett sovande jesusbarn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Varför måste transsexuella kastreras?

Jag lovade ju ett inlägg om skäl för att införa kastrering som krav för att få ändrad juridisk könstillhörighet, och bloggade om vilka personliga skäl någon kan ha för det. Sedan var jag tvungen att tänka efter hur jag skulle formulera mig så tydligt som möjligt.

Det är en otroligt stor skillnad mellan att fatta ett personligt beslut om vad det egentligen är man vill och behöver, och vad man anser bör gälla för alla transsexuella och intersexuella. Det är fullt möjligt att känna ett starkt behov av att genomgå en kastrerande operation utan att för den skull döma de som inte har samma behov, precis som det är fullt möjligt att inte behöva operationen men inte ha några som helst problem med att andra faktiskt gör det. Är det något folk lätt missar i debatten är det just det: Det är skillnad mellan det privata beslutet å ena sidan, och ens åsikter om vilka regler som bör gälla för alla å andra sidan. Man kan jämföra det med behovet av att skaffa barn: Att jag inte vill ha barn betyder inte att jag ser ner på människor som skaffar barn. Det finns inget krav på att jag måste yngla av mig för att bevisa att jag inte hatar barnfamiljer. Folk är olika, helt enkelt.

Med det sagt tänkte jag gå in på de argument som ibland läggs fram för att införa kastrering (eller för den delen för att behålla sterilisering, som det är idag) som ett krav för att ändra sitt juridiska kön. Det handlar alltså inte längre om vad enskilda personer vill, utan om vad samhället ska kräva av samtliga människor som ansöker om ändrad könstillhörighet. Det gäller både ungdomar och vuxna som genomgår en könskorrigering, och barn som fötts med intersexuella syndrom där den första läkarbedömningen av barnets könstillhörighet senare har visat sig stämma dåligt.

Lagen idag kräver alltså sterilisering (avsaknad av fortplantningsförmåga, tex. genom att skära av äggledare eller sädesledare), men det är tal om att kräva kastrering (avsaknad av äggstockar för att få ett juridiskt kön som man, och av testiklar för att folkbokföras som kvinna). Hursomhelst låter argumenten för båda ungefär likadant.

Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag

I utredningsrapporten till lagförslaget som lades fram 2007 berättar man till att börja med vad det är som ligger till grund för den ”gamla” lagen, som kräver sterilisering, när den infördes 1972:

”Kravet på att den som ansöker om fastställelse av könstillhörighet enligt könstillhörighetslagen skall ha blivit steriliserad eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga grundar sig enligt förarbetena på en vilja att förebygga att en transsexuell person efter fastställelse av den nya könstillhörigheten får egna barn, dvs. att den som officiellt har manligt kön blir mor och den som officiellt har kvinnligt kön blir far. Kravet på sterilisering är enligt förarbetena motiverat för att helt eliminera risken för den förvirring i släktskapsförhållandena som skulle uppstå om en transsexuell person som fått sin köns-registrering ändrad skulle få egna barn.” (SOU 2007:16 s. 170)

1972 var det alltså rädslan för gravida män som drev fram kravet på sterilitet, även om man inte trodde att det fanns någon större risk. Dels förutsatte man att de som genomgick en könskorrigering var heterosexuella i sin nya könsroll och levde monogamt med en cisperson, och dels var detta innan provrörsbefruktning blev möjligt:

”I förarbetena till könstillhörighetslagen betraktades frågan om den transsexuelles fertilitet som något perifer och teoretisk, efter-som man där antog att den transsexuelle inte skulle vilja inleda en relation som efter könstillhörighetsändringen var att betrakta som homosexuell, dvs. med någon av samma kön som den transsexuelle själv. Det har emellertid visat sig att det bland transsexuella, precis som bland befolkningen i övrigt, finns såväl hetero- som bi- och homosexuella. Det förekommer således, och är inte heller ovanligt, att en f.d. transsexuell lever tillsammans med en person som tillhör samma kön som han eller hon själv gör efter könstillhörighetsändringen.” (SOU 2007:16 s. 181)

En transsexuell kvinna förväntades alltså leva med en man, vilket betydde att ingen av dem hade något ägg som kunde befruktas, och en transsexuell man förväntades leva med en kvinna, vilket betydde att det inte fanns någon sperma med i leken. Ändå kände man sig tvungna att se till så att det inte skulle kunna vara möjligt. Detta är även något man bekymrar sig för år 2007:

”En farhåga skulle därför, som vi nämnde inledningsvis, kunna vara att en biologisk kvinna får sin könstillhörighet ändrad till man, inte genomgår könskorrigerande ingrepp, blir gravid och föder ett barn, eller tvärtom, att en person som är registrerad som kvinna i folk-bokföringen, blir far till ett barn” (SOU 2007:16 s. 182-183)

Då kommer frågan: Varför? Vad är det egentligen för skäl de som har skrivit lagförslaget anger för att införa kastreringstvång?

Det är lätt att gissa att de hänvisar till ”barnens bästa”, men det är faktiskt inte det de gör. Tvärtom slår de fast att den forskning som finns på barn till transsexuella föräldrar inte visar några såna skäl att förbjuda transsexuella att skaffa barn (s. 179). Eftersom de även föreslår att man ska tillåtas frysa ner ägg och spermier så har de inte mycket att invända mot transsexuella som föräldrar som sådana. Det de däremot framför som argument för att kräva av samtliga som ansöker om ändrat juridiskt kön att de saknar äggstockar eller testiklar är att det strider mot deras definition av vad en man respektive en kvinna är:

”Skälen till detta förslag är att vi anser att det är rimligt att kräva att en person som har manlig könstillhörighet inte har kvinnliga könskörtlar och tvärtom. Syftet är således inte i första hand att kräva ett ingrepp som gör patienten steril, även om det blir en konsekvens av ingreppet.” (SOU 2007:16 s. 183)

Där har vi det. En man är frånvaron av äggstockar; en kvinna är frånvaron av testiklar. Det är på denna värdering om vad kön är som lagförslaget från 2007 att införa ett krav på kastrering för transsexuella är grundat. Det är utifrån den bedömningen man vill kräva att den som ansöker om ändrad juridisk könstillhörighet också opererar ut äggstockar eller testiklar.

Sedan har olika remissinstanser och privatpersoner på nätet hört av sig med ganska många invändningar om just ”barnens bästa”, men det är svårt för dem att bevisa något då den enda forskning som finns på barn till transsexuella egentligen visar att det inte är någon skillnad mellan barn till transpersoner och barn till cispersoner. En del påpekar också de medicinska riskerna som finns med att behålla till exempel äggstockar och livmoder under långvarig testosteronbehandling, men det brukar mest vara en fundering och mer sällan framföras som argument för ett kastreringstvång.

Utöver det har en liten grupp transsexuella och f.d. transsexuella målat upp ett skräckscenario: Ifall någon får juridisk könskorrigering utan att genomgå kastrering så skulle det innebära att alla som behöver kastrering kommer att bli utan den behandlingen. Detta för de ibland fram i sina egna forum på nätet, för att utmåla ”transvestiterna” – alltså de som inte behöver en kastrering och könsorgansrekonstruktion utan till exempel ”bara” hormonbehandling och juridisk ändring, och för killar även bröstborttagning – som de ”riktiga transsexuellas” stora fiende. Det påståendet grundar sig naturligtvis på en falsk dikotomi; om du inte är med oss är du mot oss.

Korten blandas ofta ihop när man diskuterar vilka regler som egentligen ska gälla. För de oinsatta är det lätt att få för sig antingen att ”alla transsexuella vill göra operationen” eller ”ingen transsexuell vill göra operationen, men de blir tvingade till det”. För många som själva är berörda kan det vara svårt att hålla sina egna känslor utanför, och det är lätt hänt att jämställa sina egna behov med alla andras. Just det är å andra sidan något som absolut inte är unikt för transpersoner; många cispersoner jag har träffat försöker förstå ”vad transpersoner vill” utifrån sina egna behov. Som kirurgen jag träffade för några veckor sedan, när han antagligen började känna sig lite pressad:

”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”

Det enda det uttalandet egentligen säger någonting om, är hans egen upplevelse av sin könsidentitet som man – och hans uppfattning om vad andra som identifierar sig som man borde känna.

Jag tror att det märks ganska tydligt var jag själv står, även om jag försökte skriva det här inlägget så objektivt som möjligt. Jag är motståndare till kastreringskravet, och jag vill själv bli kastrerad. I mina ögon finns det ingen som helst motsättning mellan de två, eftersom det ena är min åsikt som transaktivist och det andra är min personliga upplevelse av vilken vård jag behöver. Vad jag gör och inte gör med mina äggstockar är något som rör mig och min läkare. Vad jag har och inte har innanför mina kalsonger är inget att ordna en folkomröstning om, och det är inget som klåfingriga politiker och byråkrater har med att göra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Jag lovade ju att skriva mer om argument för och emot kastrerings- och steriliseringstvånget för transsexuella, och för att ge någon slags bakgrund tänkte jag börja med att lista några av de skäl som transsexuella själva kan ha för att genomgå eller avstå från sterilisering/kastrering; alltså de anledningar som leder fram till ett högst privat beslut. Jag hade tänkt att ta med situationen för intersexuella också, men insåg att jag är för dåligt insatt i alla de specifika diagnoserna och vad en kastrering då kan tänkas innebära i alla olika situationer. Jag ber om ursäkt för det.

De skäl som jag listar här är såna som spelar in på enskilda personers privata beslut om vilken vård de egentligen behöver, och det är inte samma sak som att de skulle vara giltiga skäl för att vare sig införa obligatoriska kastreringar av transsexuella, eller för att förbjuda desamma. Alla människor är olika. Låt dem vara det.

Skäl en person med transsexualism kan ha FÖR att genomgå kastrering

Kukfödda (kvinnor)

  • Ångest över att ha könsorgan som ser helt fel ut: kanske framförallt att man har en kuk istället för fitta, men också att man har pung istället för blygdläppar. Om man genomgår vaginoplastik, då man skapar en fitta utifrån kuken, så ingår det att man tar bort pungen. Detta är antagligen det vanligaste skälet som kukfödda tjejer har. Man mår helt enkelt så otroligt dåligt av att ha fel könsorgan. Pungen och testiklarna som sådana tar man bort på köpet.

Som Arawn påpekade är en rekonstruktion av de yttre könsorganen definitivt inte samma sak som att genomgå kastrering. Däremot är det ofta de här argumenten som kommer upp i diskussionen, och eftersom en sådan operation i praktiken även innebär kastrering så tycker jag att det är värt att nämna.

Fittfödda (män)

  • Cancerrisken. Testosteron sägs öka risken för äggstockscancer (pdf).
  • Cellprovstagning och gynekologbesök. Om man har en fitta och en livmoder eller i alla fall en livmodertapp och är i fertil ålder och någon gång har haft en kuk eller liknande inne i fittan, så rekommenderas man att gå på regelbundna cellprovskontroller för att kunna upptäcka tidiga stadier av livmodercancer. Det är antagligen rätt vanligt bland transkillar att inte fixa att göra en sån undersökning, men om man inte har någon livmodertapp så behöver man inte göra de undersökningarna, eftersom man inte längre riskerar att få livmodercancer. Det är vanligt att man plockar ut äggstockar, äggledare och livmoder i ett svep på transsexuella killar.

Buck Angel’s Public Cervix Announcement (youtube)

  • Gynekologiska problem. Det finns de som får problem med att mensen aldrig tar slut fast de har gått på testosteron ett tag, och det finns de som fortfarande har problem med mensvärk och liknande.
  • Känslan av att ha fel könsorgan i kroppen. Även om äggstockar inte syns på utsidan, så kan det för en del vara en jobbig känsla att veta att man har dem.

Alla, oavsett kön

  • Hormonbalansen förändras av kastrering, och man kan ofta sänka dosen av hormonpreparat efteråt. Enbart sterilisering, som är kravet idag, påverkar däremot inte hormonerna på samma sätt.

Skäl en person med transsexualism kan ha för att INTE genomgå kastrering

  • Kroppen fungerar som det är, och man har inte det behovet. Det kan vara att man tycker att man överlever utan operation, och det kan vara att man tycker att kroppen fungerar utmärkt – och allt däremellan. Alla operationer innebär vissa risker och dessutom är det alltid en period efteråt då man måste återhämta sig och få en chans att läka. Om man inte har något skriande behov av operationen så är den helt enkelt onödig. Det är inte samma sak som att man inte är transsexuell, och det betyder inte att man inte behöver andra insatser, som till exempel hormonbehandling.
  • Längtan efter biologiska barn. Det är som lagen ser ut idag inte tillåtet att spara ägg eller spermier. Rättare sagt: Om Socialstyrelsens rättsliga råd får veta att man har sparat ägg/spermier så kan de neka en juridisk könskorrigering, eftersom det anses betyda att man inte är steril. Det går att spara ägg eller spermier i till exempel Danmark utan att Socialstyrelsen har möjlighet att ta reda på det, och i det nya lagförslaget från 2007 föreslår de faktiskt att det ska bli tillåtet att spara ägg och spermier. Däremot kommer det fortfarande att vara förbjudet med surrogatmödraskap. För en transsexuell man skulle det alltså betyda att han visserligen kan frysa ner sina ägg, men den enda person de får inplanteras i enligt svensk lag är honom själv. Om han då har opererat bort äggstockarna så är det förmodligen otroligt svårt att få livmodern att bli en gynnsam miljö för ett foster. Med andra ord: De som utredde lagen tycker att man får spara sina ägg, men inte använda dem, eftersom de samtidigt kräver kastrering.
  • Hormonell obalans. Att operera bort äggstockarna/testiklarna innebär att kroppens egen produktion av könshormoner slås ut. Man blir beroende av tillförsel av hormonpreparat för resten av livet, och om man av någon anledning måste sluta ta hormonerna så blir man sjuk. Å andra sidan finns det de som ser det som en större risk att till exempel äggstockarna helt plötsligt kickar igång igen om man tvingas sluta med testosteron, för att de skulle må mycket sämre om deras kroppar började återta kvinnliga egenskaper.
  • Medicinska hinder för att genomgå en operation. För en del personer med svåra funktionsnedsättningar eller vissa sjukdomar kan en operation innebära extra stora risker. Att då hindra dem från att ta del av till exempel hormonbehandling och juridisk könskorrigering bara för att de inte klarar av en operation är fruktansvärt grymt.
  • Operationsskräck. Om man verkligen har ett stort behov av operationen kan man tvinga sig själv att utsätta sig för rädslan, men om man tillhör de som inte känner det behovet lika starkt samtidigt som man mår extremt dåligt av tanken på operationer, sjukhus, blod och nålar etc., så är det en fråga om avvägning.
  • Ekonomiska skäl. I Sverige ingår könskorrigeringar i högkostnadsskyddet, och man betalar för sina läkarbesök, sina mediciner och sina sjukhusvistelser på samma sätt som för vilken sjukdom som helst. I de flesta länder i världen fungerar det inte så. Även om man har turen att bo i ett land där könskorrigeringar är lagliga – kanske kan man tillochmed få sin födelseattest eller sitt körkort ändrat – så är det oftast så att man betalar hela behandlingen själv. Samtidigt är transpersoner ofta diskriminerade på arbetsmarknaden, så det enda som återstår för många är att sälja sex för att ha råd att leva. Riktigt så illa är det alltså inte i Sverige, men även i Sverige finns det de som faktiskt inte har möjlighet av ekonomiska skäl att genomgå en könskorrigering. Det är nämligen idag bara svenska medborgare som kan ansöka om ändrad könstillhörighet hos Socialstyrelsens rättsliga råd, och det är bara de som kan ge tillstånd till kastrering. De som inte har svenskt medborgarskap kan alltså vara tvungna att åka utomlands för att få göra en operation, som de då får betala ur egen ficka – och ändå få krångel med myndigheterna när de kommer hem.

Det här är som sagt var några av de saker som kan spela in i en transsexuell persons privata beslut. I ett kommande inlägg ska jag ta upp hur de som är för respektive mot kastreringskravet argumenterar. Jag vill påpeka återigen att det här inte är några argument, utan att det är den typen av funderingar som kan dyka upp hos transsexuella. När man jämför detta med de argument som läggs fram för att tvinga alla att följa samma mall så blir det tydligt att det inte alltid stämmer överens.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stenåldersfundamentalisterna är livsfarliga för barnen

Innan attacken mot Birgitta Ohlsson hade jag nog aldrig hört namnet Eva Sternberg. Den gången anklagade hon alltså Sveriges nya EU-minister för att vara ett dåligt föredöme. Birgitta Ohlsson borde stanna hemma i en halv evighet efter att ha fått barn, och absolut inte börja jobba efter en månad, enligt en debattartikel i Expressen:

”Hon påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga ”nya” män på kortare tid än åtta miljoner års evolution.”

Eva Sternberg visste alltså att Ohlssons man var en dinosaurie, det var bara Birgitta Ohlsson och han själv som inte förstått det. Det är fantastiskt med människor som är så tvärsäkra på att de vet hur människor de kanske aldrig ens träffat fungerar.

Nu är Stenberg i farten igen, och den här gången är det hemmapappor i största allmänhet som är farliga för barnen:

”Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.”

Eva Stenberg grundar sin teori på att det blivit vanligare med olycksfall där små barn blir skadade, och drar slutsatsen att det måste bero på att svenska staten har lagt sig i föräldraledigheten. Det måste alltså vara papporna som klantar sig:

”Hur många fler spädbarn och små barn ska behöva drabbas av olyckor, för att deras pappor har hand om dem?
Hur länge ska vi tysta ned olyckor med barn som fått fingrarna avklippta av bildörren av en stressad pappa?
Ett första steg för att bryta olyckstrenden är att vetenskapligt fastställa vem av föräldrarna som har hand om barnet vid olyckstillfället.”

Sternberg har ingen statistik på att det är papporna som orsakar olyckorna, och det bortförklarar hon med att ämnet är ”tabu”. Så kan man ju också argumentera.

Biologister, livmodersfascister och särartsfeminister har länge skuldbelagt kvinnor som inte stannar hemma med barnen i femton år, men det räcker alltså inte. De senaste åren har det kommit mer och mer att man dessutom måste skrämma pappor från att ta hand om sina barn. Alla minns väl Annica Dahlströms uttalande om att pappor skadar barnen genom sin blotta närvaro; det här är bara fortsättningen.

När kvinnor börjar genomskåda biologistiska argument ger man sig på de som är ovana att göra genusanalyser, diskutera jämställdhet och tänka i feministiska banor: Männen. Det är kanske lättare att skrämma män att låta bli att ta ut föräldraledighet än att skrämma kvinnor att ta ut alla dagarna, eftersom män mer sällan har erfarenhet av att bli anklagade för att vara dåliga föräldrar på samma sätt som många kvinnor har.

Killar är helt enkelt mer mottagliga för antifeminism – inte för att killar och män alltid vinner på ett ojämställt samhälle, utan för att det är färre killar som är vana att fundera över könsroller och diskutera det öppet. Eva Sternberg vill få det till att män är livsfarliga som föräldrar på grund av att vi sägs vara förprogrammerade att jaga bisonoxar. Jag skulle säga att det är livsfarligt att tro att män inte har utvecklats sedan stenåldern.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen

Om jag hade fått en krona varje gång någon uttalat sig tvärsäkert om ”tvekönade”, ”personer med dubbla könsorgan” eller ”hermafroditer” utan att ha någon som helst aning hade jag varit rik vid det här laget.

Nu råkar jag ha en del problem med att blogga om intersexuella tillstånd eller Disorders of sex development: Till att börja med kan jag inte särskilt mycket om det själv, och dessutom går det inte att prata om det i generella termer eftersom erfarenheterna är så olika. Intersexualism är egentligen bara ett samlingsbegrepp för ett antal olika tillstånd och medicinska diagnoser som har det gemensamt att ”personen är född med könsorganskaraktäristika av båda könen”, som Wikipedia uttrycker det. Det handlar om hormoner, om kromosomer och om äggstockar och testiklar – och om utseendet på de yttre könsorganen.

Jenny Ottosson, ordförande i stödföreningen INIS, sammanfattade det viktigaste om intersexualism såhär:

  • ”Tidiga könsoperationer hjälper inte alla nyfödda med DSD, även om det hjälper en del.
  • Ett tredje kön skulle hjälpa flera av oss.
  • Stigmatiseringen (socialt och psykologiskt) av att vara född med avvikande könsorgan är nog det som stjälper flertalet av oss.
  • Och okunskap är till förfång för oss alla.”

Jag tycker att det är en väldigt bra utgångspunkt: Det är för mig mer intressant att diskutera folks fördomar än att gå in på detaljer om symtom och diagnoser – och det är definitivt oetiskt att diskutera en specifik persons könsorgan.

Jag måste förresten passa på att protestera mot ordet ”hermafrodit”, som tyvärr är väldigt vanligt i engelska tidningsartiklar och liknande och därför hänger sig kvar i det svenska språket. Som i den här kommentaren som någon gett under Magnus Ahlkvists blogg:

”Det finns bara två kön. Man och kvinna. Det är en vetenskaplig, biologisk defination och inget öppet för tolkning. Det finns bara två normala, naturliga kön och antagligen inte ens några onaturliga kön!
Hermafrodit tex är inte ett kön, utan en missbildning, dom har två könsorgan men är bara ett kön biologiskt.”

Intersexuella har i och för sig ofta två könsorgan – men det har de flesta andra också. Om du har två testiklar eller två äggstockar, så har du två könsorgan. Däremot är det extremt ovanligt att ha både snopp och snippa på ett sånt sätt som jag antar att folk tänker sig det när de hör ”två könsorgan” – och det är dessutom är det desto vanligare att ha till exempel XXY eller X som könskromosomer.

Men så var det det där med ”hermafrodit”. Snälla, kan ni lära er att se skillnad på de här två bilderna, så vore det så oerhört mycket trevligare:

Vinbergssnäcka

Vinbergssnäcka: Snäcka: Hermafrodit

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=santhi+soundarajan&iid=4000446″ src=”8/5/b/d/15th_Asian_Games_25e6.jpg?adImageId=11200420&imageId=4000446″ width=”302″ height=”594″ /]
Santhi Soundarajan: Människa: Inte hermafrodit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist

Jag fick ett mail på Facebook av Mymlan/Sofia Mirjamsdotter efter en twitterdiskussion jag knappt förstod. Det finns en tradititon på Twitter att ha Follow Friday, då man tipsar andra om intressanta twittrare genom att nämna deras nick och sätta hashtaggen #ff, eller #ffse för svenska twittrare. Nu har Sofia startat #ffemale, som om jag förstått det rätt tipsar om kvinnor som twittrar bra. Kinga Sanden reagerade på taggen:

”Tack för #ff, men vadå #ffemale? Hoppas folk följer för innehållet och inte för, ursäkta, #ffittan”

Efter det var det flera twittrare som reagerade, och en diskussion om syftet med taggen uppstod. Det var i samband med det Sofia mailade mig, och frågade såhär:

”Hur ser du på detta att definieras efter kön? Du som antagligen funderat mer än de flesta på könsidentitet, hur viktigt är det att du presenteras som man och varför? hur ser du på att göra #ff female – är det fel utifrån att det är innehåll och inte person som räknas? Men om det är person som räknas oavsett kön – varför var det då så viktigt för dig att byta?”

Det är egentligen flera olika frågor, men jag ska försöka svara. Självklart är det bara min åsikt, och det är inte representativt för transpersoner eller så.

Jag har alltid uppfattat det som något i grunden negativt att sortera människor utifrån ytliga egenskaper som kön. Egentligen säger det ingenting om vem man är som person, men möjligen om hur man blir bemött av omgivningen. Jag brukar försöka låta bli att kritisera till exempel ”tjejprojekt” av olika slag, men samtidigt är det inget jag gillar. Om man nu vill ha en hashtagg för att tipsa om twittrare som skriver intressant om genus så är förmodligen #ffeminist en bättre tagg, även om inte alla är feminister.

Nog om det. Twitter är en värld i sig, men det där med att se till personliga egenskaper snarare än budskap är något som verkar vara svårt att komma ifrån. Jag har insett mer och mer de senaste åren att jag aldrig egentligen har varit kvalificerad att uttala mig om ”tjejgrejer”, eftersom jag inte förstår dem. Vad jag än säger om till exempel kvinnliga könsroller, om skönhetsideal, ätstörningar, horrykten eller våldtäkt, så blir det inte helt rätt om jag inte gör det på ett sånt sätt att jag outar mig som transperson. Ifall jag uppfattas som kvinna bara för att jag tar upp ämnet är det fel, men om jag uppfattas som man för att jag markerar att jag inte är kvinna och folk därmed utgår ifrån att jag inte talar i egen sak blir det också fel.

Jag är en man med erfarenheter och intressen som åtminstone på ytan anses vara kvinnliga. Ibland blir jag läst som kille, ibland som tjej, och ibland inte alls, och utifrån det blir jag bemött på olika sätt. Till exempel får jag mycket mindre skit när jag framstår som en heterosexuell man, jämfört med om jag uppfattas som bög eller som kvinna. Internet är en fantastisk möjlighet att utforska könsroller och upptäcka sina egna och andras fördomar. Även om jag ibland blir irriterad över det, så är det ett faktum att vi hela tiden blir könade utifrån det vi gör. Kön spelar roll, vad jag än tycker om saken.

När det gäller könsidentitet är det en annan sak, däremot. Egentligen är det inte så viktigt för mig att uppfattas som man; huvudsaken är att jag inte uppfattas som kvinna. För egen del är jag lika bekväm med att bli kallad hen som han, men inte hon. Min manliga könsidentitet bygger framförallt på två saker: Att jag vill ha en kropp med en massa egenskaper som brukar räknas som manliga – platt bröstkorg, mörk röst och kuk, till exempel – och att jag inte trivs med att bli könad som kvinna. En gång i tiden tänkte jag att det kunde vara möjligt att leva som tjej socialt sett, om jag bara fick ha den kropp jag drömde om. Sedan insåg jag att det krävdes en social transition för att göra det möjligt; en komma-ut-process som fortfarande pågår efter tre och ett halvt år.

Det var inte könsrollen som fick mig att vilja göra en könskorrigering, men däremot är det möjligt att behovet av att ändra min kropp har gjort att jag har fått en manlig könsidentitet. På köpet har jag fått en del erfarenheter och insikter om vad kön betyder för människor, socialt sett, men samtidigt diskvalificerat mig från listor över ”tjejbloggar” och liknande. Det är ingenting jag sörjer, egentligen. Jag har inget behov av att ingå i vare sig ett broderskap eller ett systerskap – men jag skulle väldigt gärna vara en del av en gemenskap som inte såg till personliga egenskaper, utan till vad man faktiskt har att säga. Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist, även om det hjälper.

Uppdatering: Ett exempel på vad som skulle bli lite fel ifall jag hade uppfattats som heterokille och inte var försiktig med orden, är att hylla Gudrun Schymans rumpa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Män är djur (Dagens ord: Naturlighetens lag)

Jag har vid ett antal tillfällen stiftat nya lagar: Tjockskallighetens lag, Psykfallets lag, Fettots lag, Analsexets lag, Reimers lag, Fittans lag och Twinglys lag. Alla utgår från samma mönster som Godwins lag:

”Då en Usenetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att en jämförelse görs som involverar nazister eller Hitler mot ett”

Att skriva lagarna har varit mitt sätt att hantera frustrationen över nätollarnas högljudda gnäll, framförallt den dynga antifeminister gödslar kommentarsfält med. Antifeministiska nätollare är väldigt flitiga med att klaga på allt som de uppfattar som mansdiskriminering: Att män sällan får rätt i vårdnadstvister, att pojkar sägs bli tvingade att ha rosa kjolar av genusvetare, att journalister skriver om kvinnors problem för att mörklägga mäns problem, och att journalister skriver om mäns problem antingen för att de vill håna alla män, eller för att de ”vågar” utmana den feministiska konspirationen. Att det finns journalister som skriver om exempelvis manlighet just för att de är feminister verkar inte ha gått fram.

Men ibland är det tvärtom. Ibland har nätollarna tagit ledigt och lyser med sin frånvaro, när de faktiskt behövs. Idag läser jag ett förvirrat inlägg om biologism på Newsmill, där Gudrun Ekstrand svamlar om instinkter och biologi. Det skulle gå att tolka texten som att det ligger i mäns biologi att inte bara vara våldsamma, utan dessutom att begå övergrepp:

”Forskningen har visat att män (i allmänhet) är aggressivare än kvinnor. Det beror på skillnaderna mellan mäns och kvinnors kromosomuppsättning.”

”Det är svårt att veta om pedofili eller våldtäkt ligger inom ramen för vad som är instinkter.  Historien är full av exempel på äldre män som gift sig med småflickor. I dag förekommer äktenskap mellan äldre män och 8-åringar i vissa delar av världen. Den senaste rapporten om Tiger Woods löd att han anklagar sin hustru för att inte vara tillgänglig lika ofta som han ville. Därför gick han till andra kvinnor. I äldre tider i Sverige fick kvinnor lära sig att inte fästa något avseende vid om mannen ”hoppade över skaklarna”.  Det ansågs naturligt. Om hon bara blundade under de aktiva åren så skulle mannen komma tillbaka och de kunde leva tillsammans på ålderdomen.”

I ärlighetens namn har jag ingen aning om vad det betyder, men jag hoppas att hen menar att bara för att något är naturligt betyder det inte att det är önskvärt. Det är hursomhelst långt ifrån första gången jag läser något liknande. Då och då kommer det artiklar av det här slaget, och det märkliga är den tystnaden som följer. Ja, inte från feministiskt håll alltså; feminister brukar ifrågasätta hur man kan insinuera eller rentav påstå att alla män är våldtäktsmän, och liknande. Den talande tystnaden kommer från antifeministerna.

Ingen av de vanliga antifeministerna skriker rakt ut att det är kränkande mot män att utmåla dem som offer för sin biologi, som latenta våldsverkare och som ett hot mot samhället. Inte när det marknadsförs med biologism-argumentet. Man får inte säga att män är djur, eller att mansrollen är problematisk, men däremot går det bra att säga att män är aggressiva våldtäktsmän av naturen.

Naturlighetens lag

”Då en debattartikel om mansroller uttrycker mer biologistiska åsikter, går sannolikheten för att antifeministiskt nätollande uteblir mot ett”

***

Med anledning av avslöjandet om f.d. polischefens misstänkta dubbelliv. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Terrängen stämmer inte överens med kartan, och då kanske man måste rita om kartan”

Jag såg precis en direktsändning från Malmö Högskola av ett panelsamtal om könsöverskridande inom idrotten. Christina Nordström,  f.d. orienterare med intersexuellt syndrom, Maria Sundin, transaktivist, Helena Tolvhed, historiker, Martin Ritzén, professor i endokrinologi, och Leif Larsson, ledamot i Riksidrottsstyrelsen, diskuterade hur idrottsvärlden ska bli bättre på att bemöta idrottare som är intersexuella eller transsexuella. Samtalet leddes av Anja Gatu, sportkrönikör på Sydsvenskan.

Det var mycket intressant, men tyvärr missade jag nästan hela den första timmen. Man diskuterade bland annat medias behandling av Caster Semenya, och hur IOKs krav på underlivsoperation som villkor för transsexuella ställer till det för transkillar. En transsexuell man har ingen fördel av att ha fitta och äggstockar framför sina kukfödda medtävlande, och operationsresultaten är ofta så dåliga att många väljer att avstå från en penisrekonstruktion – men IOK kräver bland annat att man har gjort det, för att man ska få tävla som man. Maria Sundin ställde Martin Ritzén mot väggen, som i egenskap av rådgivare åt IOK försvarade kravet med hänvisning till lagen. Maria protesterade, för det är inte alls så det ser ut vare sig i Sverige eller i flera andra länder, men tyvärr bytte man snabbt ämne. Det finns ju så mycket att ta upp.

Kvällens höjdpunkt var nog ändå en fråga från publiken. Någon undrade om det verkligen var så relevant att prata om rättvisa förutsättningar mellan män och kvinnor, för: ”är elitidrottare överhuvudtaget normala?”. Jag tycker det är en väldigt bra fråga. Elitidrott är per definition inte demokratisk. De grenar som har högst status är ofta såna där muskelstyrka är en fördel, men Maria Sundin tog det exemplet att inom en del kampsporter finns äldre män som lätt dänger unga muskelknippen i golvet. Det handlar om skicklighet och smidighet, och inte om råstyrka.

Sedan kom diskussionen in på hur man egentligen ska göra när det bara finns två klasser att tävla i, och att alla måste sorteras i någon av dem. Helena Tolvhed beskrev situationen väldigt bra:

”Terrängen stämmer inte överens med kartan, och då kanske man måste rita om kartan”

Det är inte verkligheten, terrängen, människorna med intersexuella tillstånd eller transsexualism, som är problemet. Alldeles för många människor använder en köns-GPS som inte är tillförlitlig och felkönar människor stup i kvarten – och det märkliga är att när GPS och terräng inte stämmer överens, så är det ofta verkligheten som får skulden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Jag skulle vilja att det var lika lätt att säga ”jag har skadat foten” som ”jag har intersexuellt syndrom”

”En del pratar om att det är skamligt att vara intersexuell. Jag förstår inte vad de pratar om. Skamligt är något man kan rå för. En åsikt, en handling, ett beteende. Någon som tillskansar sig något ekonomiskt, det tycker jag är skamligt. Men inte sådant här.”

Christina Nordström växte upp som tjej, men när hon* var sjutton år började man utreda hennes könstillhörighet. Hennes storasyster hade redan fått en diagnos, och man misstänkte att Christina också kunde ha något intersexuellt syndrom. Det visade sig att hon hade androgenokänslighet; hon har XY-kromosomer, men kroppen kan inte ta upp testosteron och därför ser den kvinnlig ut.

Sydsvenskan har intervjuat Christina, och för ovanlighetens skull ligger inte fokus på det avvikande, utan på normen. Eftersom Christina själv är gammal idrottare så har hon följt med i debatten runt Caster Semenyas eventuella intersexuella tillstånd:

”Det hade inte varit något problem om [Caster Semenya] inte hade utklassat dem. Sen är hon inte typiskt kvinnlig till sättet heller, inte som Jelena Isinbajeva som står och gråter. Sån har jag också varit och då får man inte mycket sympati. Man får inte vara kaxig om man har något sånt här. Då ska man vara snäll och det är jag mycket emot”

Jag tror det ligger väldigt mycket i det. Om Caster Semenya hade visat ”kvinnlig” svaghet hade domen kanske inte fallit riktigt lika tungt. Som intersexuell, eller som transperson, eller som avvikare från någon såkallat viktig norm i samhället, så förväntas man visa respekt för normen och vara ödmjuk även om man inte får någon ödmjukhet tillbaka.

Christina tar också upp vad hon skulle vilja se från idrottsförbundens sida, och vilken sorts attityd som behövs:

”Egentligen skulle jag vilja att det var lika lätt att säga ”jag har skadat foten” som ”jag har intersexuellt syndrom”. Dit tror jag att det är väldigt långt.”

***

*) Jag är lite osäker på vilket pronomen Christina själv föredrar, så jag skriver hon eftersom det är det som används i artikeln.

TIPS: På torsdag 28/1 kommer en paneldiskussion att hållas på Malmö högskola om könsöverskridare inom idrotten. Den börjar klockan 18:30, i biblioteket, och kommer att direktsändas på Sydsvenskans hemsida.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Genuspanik i godishyllan

I förrgår hette det att Caster Semenya ska få börja tävla igen. Idag heter det däremot plötsligt att könstestet som IAAF beställt inte är klart, och att hon inte får tävla förrän dess.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Semenya&iid=6073237″ src=”4/5/3/0/12th_IAAF_World_3ba3.jpg?adImageId=9039872&imageId=6073237″ width=”380″ height=”246″ /]

Jag har skrivit 20 inlägg tidigare som nämner hennes namn – och detta trots att jag för ett halvår sedan inte hade någon aning om vem hon var, och trots att jag egentligen är fruktansvärt ointresserad av sport. Jag har till exempel skrivit om glipan mellan könen, om medias reaktion, om vita skönhetsideal, om begreppet ”könsfusk”, om könsidentitet, om biologiska sanningar som en social konstruktion, om påhoppen och kränkningarna, om transfobi riktat mot barn med intersexuella syndrom, om den långa vägen mot upprättelse, om hennes plötsliga stilbyte, om den mentala våldtäkt hon utsatts för, om diskussionerna kring hur man egentligen ska definiera kön inom idrotten, och slutligen, när jag utsåg behandlingen av Caster Semenya som Årets Skam i min sammanfattning av 2009.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Semenya&iid=6040913″ src=”b/b/3/3/12th_IAAF_World_64de.jpg?adImageId=9040018&imageId=6040913″ width=”380″ height=”253″ /]

Jag hoppades att det skulle stanna där; att det 2010 skulle bli ett bättre år. Nu är jag mer osäker. Men en sak har jag lärt mig: Folks förmåga att häva ur sig rena kränkningar och allmänt taktlösa saker är enorm. Jag trodde aldrig att jag skulle se ett sånt hat så offentligt riktat mot en person som alla var medvetna om förmodligen hade ett intersexuellt syndrom. Jag kan inte minnas att jag har sett en sådan massiv hatkampanj mot någon öppet intersexuell person tidigare, med undantag för Santhi Soundarajan. Det beror visserligen på att det helt enkelt inte finns så många öppna eller outade intersexuella, som samtidigt är världskända.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Semenya&iid=6089687″ src=”2/8/1/3/12th_IAAF_World_22ff.jpg?adImageId=9040053&imageId=6089687″ width=”380″ height=”267″ /]

Som icke-intersexuell transperson har jag varit väldigt okunnig om hur transfobin slår även mot dem. Jag trodde en gång i tiden, ung och dum som jag var, att folk kunde ha mer förståelse för en person som trots allt fötts med något som helt uppenbart är ett rent kroppsligt tillstånd, än för till exempel transvestiter och transsexuella. Är det något jag lärt mig det senaste halvåret är det att det tyvärr inte riktigt stämmer – men hatattackerna säger mer om de som känner sig provocerade av henne, än om Caster Semenya själv.

Det finns de vars kön inte går att utläsa så självklart utifrån deras kroppars utseende, utan man måste lyssna till hur personen ifråga själv definierar sig. För personer som är besatta av att tvångsköna andra är det såklart oerhört jobbigt att behöva ta hänsyn till sånt; det skulle ju innebära att de var tvungna att visa respekt för andra människor – men framförallt skulle det hota deras syn på vad kön egentligen är. I en värld där kön marknadsförs som en godispåse med antingen bara rosa eller bara blå godisar i, är lösgodishyllans existens i sig en provokation.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gener orsakar kärnfamiljer

En brittisk datingsite har lanserat ett DNA-test som ska hjälpa kunderna att hitta en partner. Idén är att personer vars gener är så olika ens egna som möjligt är bättre partners, både för en stark avkomma och för att få ett bra sexliv med mindre otrohet. Man har dessutom en större chans att det faktiskt klickar, enligt företaget.

Det jag undrar då är hur en asexuell, icke-barnlängtande och flersam person ska tänka när hen försöker hitta någon att icke-knulla. Kanske borde jag leta efter folk med den där allel 334-genen?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Hormoner orsak till genuspanik?

En ny genusstudie har sett dagens ljus: Denna gången handlar det om testosteron, barn och leksaker. Forskare i Texas i USA tittade på hur tremånadersbäbisar reagerar på olika filmsekvenser som är tänkta att ge något slags hum om vad de skulle leka ifall de vore större, och jämförde med deras hormonvärden och deras testosteronhalt i fosterlivet.

För flickor spelar hormonvärdena tydligen ingen större roll, men för pojkar finns det en skillnad. Pojkar som hade höga testosteronvärden i kroppen var mer benägna att intressera sig för grupper av människor än för individer, jämfört med de med lägre värden, och de pojkar som hade fått höga doser testosteron i fosterlivet var i högre utsträckning intresserade av studsande bollar än av dockor.

Så vad betyder det?

Kanske att pojkar med höga testosteronvärden har en starkare central koherens – förmågan att se helheter och inte bara detaljer – än pojkar med lägre värden. Det skulle isåfall tala emot teorierna om att det finns ett samband mellan höga testosteronvärden och autism, eftersom ett typiskt autistiskt drag är just en svag central koherens.

Kanske att pojkar som utsatts för höga testosteronhalter i fosterlivet är mindre inriktade på människor och mer på saker; mindre på känslor och relationer och mer på ljud och rörelse. Det skulle isåfall, till viss del, tala FÖR ett samband mellan testosteron och autism.

Kanske att pojkar är mer känsliga för testosteronvariationer än vad flickor är – helt enkelt att flickor är friare att välja själva vad de gillar medan killar är hårdare styrda. Kanske att hormonhalter samverkar med andra faktorer i miljön. Kanske att barn redan vid tre månaders ålder har hunnit lära sig vissa grundläggande könsmönster.

Kanske är det hormonvärden som gör människor besatta av att hitta bevis, för att kunna förklara för andra människor att deras sätt att vara är fel och onaturligt. Kanske är det låga testosteronhalter som driver de som skriver arga kommentarer om att alla skillnader i beteenden mellan könen är biologiska. Det måste ju rimligen vara så, eftersom alla könsroller är avskaffade.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Testosteron orsakar inte aggressivitet – men myten om testosteron gör det

Du har säkert hört det till leda: Testosteron gör att folk blir aggressiva, mer benägna att ta risker och mer egoistiska – och det är därför män är skitstövlar i större utsträckning än kvinnor. Det ligger i hormonerna, och alltså vore det fel att ens försöka ändra sitt beteende…

Eller också inte.

En ampull Nebido, testosteron

Ett schweizisk-brittiskt forskarlag undersökte hur människor betedde sig efter att de fått antingen testosteron eller placebo. Försökspersonerna ställdes inför olika valmöjligheter för att fördela en summa pengar mellan olika parter, där poängen är att ju mer jämt man delar, desto större är chansen att få behålla en del av summan. Man upptäckte att de som fått testosteron faktiskt var mer rättvisa än de andra – men att den stora skillnaden var mellan de som trodde att de hade fått testosteron, och de som trodde att de hade fått placebo. Försökspersoner som hade fått placebo, men som trodde att det var testosteron, betedde sig mer aggressivt, själviskt och riskfyllt än de andra. En av forskarna, ekonomen Michael Naef, sammanfattar:

”It appears that it is not testosterone itself that induces aggressiveness, but rather the myth surrounding the hormone. In a society where qualities and manners of behavior are increasingly traced to biological causes and thereby partly legitimated, this should make us sit up and take notice.”

Det är alltså inte testosteron i sig som orsakar aggressivitet, utan snarare fördomen om att testosteron orsakar aggressivitet som folk utnyttjar för att ursäkta sitt eget beteende. Myterna om hormoners påverkan blir en självuppfyllande profetia.

Om det är så att män är en riskgrupp för att utveckla egoism, så beror det i alla fall inte på testosteronet. Man föds inte till egoist; man blir det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

Jag minns inte de exakta orden, men jag minns hur mycket kallare det helt plötsligt blev. Uppkrupen i en fåtölj i entrén till universitetsbiblioteket sträckläste jag den där boken jag hört så mycket om, när en iskall vind svepte in i rummet. Den kom inte utifrån; det var den varmaste hösten i norra England någonsin, enligt av mina lärare. Kylan kom ut ur boken och slog mig i ansiktet.

Boken hette Gyn/Ecology, och var skriven av Mary Daly. En lång text full med ordlekar, som handlade om hur männen och manssamhället har förstört allt naturligt, allt äkta och allt kvinnligt. Hon ansågs vara en viktig författare inom ekofeminismen, och det var därför jag satt där med den tjocka boken i knät. Jag hade vetat att hon skulle säga saker jag inte höll med om, eftersom hon var särartsfeminist och jag var likhetsfeminist, men jag var inte riktigt förberedd på hur personligt det skulle bli.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Frankenstein&iid=5953168″ src=”a/2/4/2/Karloff_As_The_5298.jpg?adImageId=8840601&imageId=5953168″ width=”380″ height=”494″ /]
Boris Karloff som Frankensteins monster

Jag minns utläggningarna om ”män” som försökte bli kvinnor, och hur jag försökte förstå. När Janice Raymond 1979 publicerade The Transsexual Empire hade Mary Daly redan släppt Gyn/Ecology. Raymonds attack mot transpersoner var det som senare drev till exempel Sandy Stone att starta den transfeministiska rörelsen, i ren protest. Men Daly var alltså ett år före Raymond, och när Raymond fokuserade på hur transkvinnor infiltrerar feminismen som någon slags patriarkatets spioner, så var Daly mest inriktad på att förklara hur konstgjorda och onaturliga dessa ”male-to-constructed-females” var, och kalla dem för ”nekrofila” och ”Frankensteins monster”. Båda var fullt upptagna med transtjejer, och ägnade inte transkillar någon större uppmärksamhet – utom i förbifarten:

”The majority of transsexuals are ”male to female”, while transsexual females basically functions as tokens and are used by the rulers of the transsexual empire to hide the real nature of the game”

Transsexuella män – fittfödda män – är alltså bara symboliska galjonsfigurer, som de transsexuella kvinnorna – kukfödda kvinnor, som enligt Daly är män – är de som ligger bakom någon slags komplott. Det är det hon sitter och skriver i sin tjocka bok, och det var det som var den där iskalla vinden jag kände.

Så jag lärde mig att jag inte fanns, att mina känslor inte var på riktigt, att jag bara blev utnyttjad, att jag egentligen var en kvinna. Det här hände dessutom samma höst som jag för tredje gången berättade för ännu en terapeut att jag var transsexuell, och fick ännu ett ”nej, det är du inte” till svar. Det var samma höst som jag gick in i garderoben för första gången i mitt liv, som jag sedan stannade i i tre år. Det var naturligtvis inte Mary Dalys fel, men hon blev en av många pusselbitar som formade den där bilden jag sedan fick av mig själv som galen och självmanipulativ.

Jag har aldrig tvekat att kalla mig feminist, oavsett vilka betydelser andra har lagt i ordet. Feminism är inte en enhetlig rörelse, utan den blir vad folk gör den till. Radikalfeminismen är trots allt en så oerhört liten gren, även om Raymond och Daly har satt avtryck på feminismen och HBTQ-rörelsen som fortfarande känns ibland – som ifjol när journalisten Julie Bindel fick ta emot ett pris på Stonewall Awards trots att hon skrivit transfoba artiklar, eller när en av feminismens tungviktare, Germaine Greer, skriver om ”män som tror de är kvinnor”. Samtidigt börjar det verkligen bli dags att gå vidare.

Jag läste Gyn/Ecology hösten 2003. Sex och ett halvt år senare hittar jag en text som berättar att Daly mot slutet av sitt liv ändrade åsikt och var mindre transfob än hon var på 70-talet, och genom det får jag veta att Mary Daly är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men naturligtvis inte heller att jag är glad. Däremot hoppas jag att feminismerna på 2010-talet kommer att ha lämnat allt sånt bakom sig.

Delvis inspirerat av Tiina Rosenbergs recension, och Gudrun Schymans behov av att visa att feminister inte är bitterfittor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Postmenstruellt midvinterblot och ett julkort från hormonläkaren

Jag har fått ett slags julkort från min hormonläkare, kan man säga. Inte för att det står ”God jul” eller har någon tomte på eller så, men det är ett ark med färgglada klisterlappar som gör mig förväntansfull och glad – labbetiketterna inför proverna jag ska ta i samband med min tredje testosteronspruta.

Första gången jag tog blodprov var det sammanlagt 36* olika saker de skulle testa för. Det var i december 2008, och de fyllde åtta provrör med mitt blod i samband med kroppsundersökningen som ingår i utredningen. Jag hade fått en preliminär diagnos, men de behövde kolla min fysik för att fatta beslut om hormonbehandling. Andra gången var i juni i år, några veckor innan jag äntligen skulle få börja med testosteron, och det var 27* ämnen de testade för. Inför andra sprutan var det dags igen: 16 olika tester. En tydlig minskning redan då, men nu inför tredje sprutan sitter det bara tre små kryss på hela arket.

  • S-Östradiol
  • S-Testosteron
  • S-SHBG
Blodprovsremiss

Blodprovsremissen

    Östradiol är ett östrogen, och SHBG står för Sex Hormone-Binding Globulin; det är det som transporterar könshormoner i blodet. Det enda de ska testa är alltså själva balansen av könshormoner. Jag har en tid inbokad i början av januari hos distriktssköterskan för sprutan, och blodproverna tar man precis innan dess. Då har det gått sexton veckor sedan nummer två, och alltså över ett halvår sedan den första.

    Nyårsafton är mitt halvårsjubileum, men redan på måndag är det vintersolståndet. Jag tänker försöka fira midvinterblot, har jag bestämt. Det jag ska offra är i och för sig väldigt oblodigt – faktiskt tvärtom. Jag ska elda upp mina gamla tygbindor, som en symbol för att jag inte behöver dem längre. Planen har funnits länge: Jag skulle ha gjort det redan vid midsommar, om det inte hade tagit så lång tid att få träffa hormonläkaren. Det blev inget midsommarblot, men en fruktlöshetsritual. Bindorna förpassades till en låda i ett skåp i sovrummet, men ett halvår senare är jag däremot ganska säker på att mensen aldrig kommer tillbaka, så nu är det dags.

    Jag tänker fortfarande ibland på min engelska kurators berättelse om sitt eget klimakterium: Hon anförtrodde mig att hon gick med tamponger i handväskan fast hon inte haft mens på ett halvår. Det var en sorg för henne att sluta ha mens, och tampongerna var ett minne att hålla fast vid. Jag tror att det hon försökte säga då var att min upplevelse av att vara transsexuell egentligen var ett sätt att hantera sorgen över det hon uppfattade som en förlorad barndom, men det blev väldigt fel.

    Jag sörjer inte min mens; tvärtom försöker jag låta bli att vara bitter över all tid jag har förlorat på grund av den. Att göra mig av med bindorna är ett sätt att göra upp med mitt förflutna.

    *) ”Blodstatus” innebär egentligen åtta olika tester, och därför stämmer det inte som står i tidigare inlägg.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Rosa är inte bara en färg – det är en social konstruktion

    Skylt med Carl von Linné i rosa skjorta, görandes en fjollig gest

    En fjollig Carl von Linné

    Det finns en fråga jag ställt hundratals gånger men aldrig fått svar på, och jag börjar misstänka att det är för att det inte finns något svar att få. Frågan kommer upp i mitt huvud var och varannan gång jag diskuterar färgen rosa med någon som är upprörd över

    1. Att flickor ”förbjuds” ha rosa kläder, leksaker etc
    2. Att pojkar ”tvingas” ha rosa kläder, leksaker etc
    3. Att vuxna män gillar rosa och därmed är omanliga
    4. Att vuxna kvinnor inte gillar rosa och därmed är okvinnliga
    5. Alla ovanstående

    Frågan som aldrig får något svar kommer alltid när folk drar upp ”medfödda” och ”biologiska” skillnader i hjärnan som ska visa på hur naturligt det är att spela en viss könsroll: Män är starka, aktiva, utåtriktade och har beskyddarinstinkter. Kvinnor är lugna, passiva och inåtvända och har modersinstinkter.

    Frågan lyder:

    Vad i hela friden har rosa och blått med biologi att göra?

    Finns det någon som helst forskning som visar på att färgpreferenser har något med förmågan till olika sorters intelligens och personlighetsdrag? Finns det ett vetenskapligt klarlagt biologiskt samband mellan att föredra rosa och att vara omvårdande å ena sidan, och mellan att gilla blått och vara utagerande å andra sidan? Finns det någon koppling till kromosomer, eller är det hormonellt? Vad fyller det isåfall för funktion? Varför är det viktigt att pojkar gillar blått men inte rosa, och vice versa? Och vad betyder det att det funnits tider i historien då rosa var en färg som förknippades med män?

    Innan jag har fått ett vettigt svar på det kommer jag inte att kunna ta extrembiologister och antifeminister på allvar, utan kommer att avfärda deras argument som populistiska för att de inte gör skillnad på arv och miljö. Rosa är inte bara en färg – det är också en social konstruktion.

    Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Caster Semenya är för bra för att duga som hon är

    [picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Santhi+Soundarajan&iid=4075891″ src=”f/7/7/b/15th_Asian_Games_813f.jpg?adImageId=8287446&imageId=4075891″ width=”380″ height=”259″ /]

    Santhi Soundarajan pustar ut efter målgången i Asian Games 2006 då hon vann silver – som hon sedan blev av med

    Santhi Soundarajan är ett namn; Caster Semenya ett annat. Det är få friidrottare jag känner till, men de två namnen har jag varit tvungen att lägga på minnet. Santhi är en fattig tjej från Indien som sprang för att försörja sin familj; Caster är en fattig tjej från Sydafrika. Det de båda har gemensamt är att deras karriärer grusades på grund av att deras könstillhörighet ifrågasattes. Santhi blev av med sin medalj från Asian Games 2oo6; Caster fick efter många turer till slut behålla sin från VM i Berlin i somras, men hennes fortsatta karriär är osäker. Båda är uppfostrade som flickor och de såkallade avslöjandena kom som en kalldusch för båda. Santhi blev utfryst från samhället och försökte begå självmord, men idag jobbar hon som tränare och drömmer om en comeback. Caster befinner sig antagligen fortfarande i en känslomässig bergochdalbana.

    [picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=caster+semenya&iid=6089684″ src=”2/8/c/a/12th_IAAF_World_6504.jpg?adImageId=8287501&imageId=6089684″ width=”380″ height=”531″ /]

    Caster Semenya och guldmedaljen från VM 2009 – som hon får behålla

    I kvällens Halvlek i Svt fick man se bland annat en intervju med Santhi, eftersom programmet tog upp ett förslag nya regler för kvinnliga friidrottare. De som har mycket höga testosteronvärden ska ges en chans att till medicinsk behandling, och efter det ska de ha rätt att tävla som kvinnor. Det skulle innebära att både Caster Semenya och Santhi Soundarajan inte har fått sina idrottskarriärer förstörda för all framtid, utan har en möjlighet att få komma tillbaka och tävla som kvinnor.

    Förslaget är kontroversiellt, för även kan vara positivt för de individer det handlar om så är det inte helt självklart att börja kräva av deltagarna att de ska manipulera sina kroppar för att passa in i en norm. Anette Brömdahl, doktorand i genusforskning och expert på intersexuellas rättigheter, sågar förslaget:

    ”Ska en lång människa inte få spela basket? Eller Phelps, som har väldigt stora och platta fötter och därmed har något övertag i simning, ska han då inte få simma för att han har det här naturliga övertaget?… Det här fokuserar bara på kvinnor också, måste vi komma ihåg. Det är inte inom den manliga skalan. Att en man kan producera mer testosteron än någon annan; det ses på sätt och vis som okej. Men en kvinna som producerar mer än en annan kvinna ses då som ett hot. Hon ses som något manligt, som onaturligt och hör inte hemma inom den kvinnliga skalan”

    Hennes argument är alltså att det enbart är kvinnors testosteronvärden som blir granskade och ifrågasatta, och det har hon rätt i. En man får vara vilken he-man som helst så länge han inte är dopad, medan en kvinna utropas som ”könsfuskare”. Manlighet syns på ytan; kvinnlighet däremot måste definieras, dämpas och begränsas för att inte komma för nära manligheten. Det naturliga – det medfödda – ses som onaturligt och måste rättas till oavsett om det verkligen behövs eller inte – för att bli just naturligt.

    ***

    Läs alla mina inlägg om Caster Semenya:

    Caster Semenya är en hjälte

    Könsidentitetsstörning by proxy i Indien, USA, Sydafrika och Sverige

    Häxprocessen mot Caster Semenya, del sjuttioelva: Upprättelse?

    Sämre än djur – om människovärde

    Caster Semenya hotar synen på kön – och på handikapp

    Människovärde är inget som mäts med ett blodprov – Epilog om Caster Semenya

    Har du fitta nog att visa kuken, eller ollar du bara?

    Caster Semenya förtjänar inte en medalj – utan två

    Vad som är biologiskt kön är något som är socialt konstruerat

    100% kvinna, man – eller sig själv

    Caster Semenya och det egentliga könsfusket

    Homosexuella vet inte att män och kvinnor är olika – det är därför bögar gifter sig med kvinnor

    Könsfusk kräver ingen stake

    Ain’t I A Woman? Caster Semanya och rasistiska kvinnoideal

    ***
    Läs mer om programmet här och se själva programmet i svtPlay och även intervjun med Annette Brömdahl.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Kastrerade gurkor och jakten på könsorganen

    Inatt drömde jag en obehaglig dröm om att jag kom ut som heterosexuell. Egentligen var det inte heterosexualiteten i sig som var problemet, utan de förväntningar som heterosexualiteten medförde. Jag har aldrig levt upp till de krav som ställs på bögar generellt, och att min bild av heterosexualitet är skruvad är väl ingen nyhet, men jag trodde att min heterofobi hade lugnat ner sig. I drömmen hade jag själv inga problem med min heterosexualitet, men resten av världen hade det. Jag passade inte in någonstans, men det var först när jag vaknade som jag insåg att det faktiskt redan är så – och att det verkar fungera ändå.

    Till frukosten ställde jag mig och började hyvla gurka över smörgåsarna, och kom på att det är en såndär sak jag älskar att göra. Ljudet och känslan av osthyveln som glider över gurkans skäryta är underbart. Jag skar upp säkert halva gurkan och fick lägga skivorna i flera lager för att de skulle rymmas. Först då insåg jag vad jag höll på med; vad gurkor symboliserar. Jag har kanske inte direkt tappat mitt penisavund, men det har minskat. Jag känner mig mer och mer hemma i någon slags identitet som eunuck. Inte ett mellanting, och inte som en mindre värd man, men som en biologisk man vars könsorgan inte fungerar som normerna föreskriver. Det är inget jag har valt frivilligt – tvärtom har jag jobbat hårt på att pressa mig själv att acceptera att jag förmodligen aldrig kommer att kunna få könsorgan som fungerar som jag vill.

    I dagarna väntar jag på att inte få någon mens, som en bekräftelse på att jag inte fick någon förra månaden heller. Min röst är fortfarande lite ljusare än de flesta mäns, och mina könsorgan ser inte riktigt ut som de förväntas. Jag har inga testiklar och kan inte producera spermier och bli biologisk far på det sättet. Jag kan inte penetrera någon med min kroppsegna kuk. Jag vet inte hur det är att byta om i killarnas omklädningsrum eller använda en pissoar, och om någon frågar efter min komma ut-historia skiljer den sig från de flesta andra homosexuella eller bisexuella killars på några viktiga punkter.

    För ett tag sedan var det en nätbekant som beskrev mig som ”biologisk man”, och jag var osäker på om han visste om min transsexualism då men kände mig lite smickrad. Jag vet inte vad jag egentligen lägger i ordet ”biologisk man”, men jag tror att jag är där nu, när mina hormonnivåer motsvarar vad som räknas som manliga. Än så länge är det långt kvar innan puberteten är över; jag har bara gått på testosteron i fem månader så det är mycket kvar att utforska.

    Jag är inte längre en biologisk kvinna. Jag är fittfödd och fittförsedd, men inte fittidentifierad. Jag är en XX Boy, en transkille och en FtM. Jag har manliga hormonvärden och könsorgan som faktiskt numera stämmer ganska bra in på beskrivningen ”tvetydiga”. Med tiden kommer jag att bli helt steril. Jag är en kukperson, men en infertil sådan. En eunuck – och jag börjar känna att det är något jag kanske kan leva med.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,