Category Archives: Penisavund

Rädslan för bristande penisavund

”Jeg er vel rett og slett ganske pragmatisk. Et hull er et hull, og noen hull egner seg bedre enn andre til visse typer aktiviteter. Hvis man altså har valget. Det er ikke sånn at hvis du putter pikken i “feil” hull blir du automatisk hetero. Det kan sikkert alle skaphomsene med kone og barn skrive under på. Min mannlighet trues ikke av det faktum at jeg har et hull mer enn de fleste menn.”

Läs Taralds inlägg om att balansera mellan penisavund och pragmatik. I Norge är det än mer omöjligt än i Sverige att få könsbekräftande vård, tex. hormoner, för den som inte passar in i normen för hur en stereotyp transsexuell är. Att till exempel kunna njuta av sex utan att ha gjort någon operation av underlivet är tabu. Att till exempel inte tycka att operationerna som finns är värda riskerna de innebär, är också tabu. Då har man diskvalificerat sig för vård överhuvudtaget, enligt Rikshospitalet.

Riktigt så illa är det inte i Sverige; här finns det fler än ett enda utredningsteam i hela landet. Det finns de som har en mer konservativ syn, men också de som har en mer öppen och liberal ståndpunkt. Och till skillnad från Norge finns det en Socialstyrelse som drar i rätt riktning.

Däremot känner jag definitivt igen det Tarald pratar om. Det är en sak att ”nöja sig” med det man har, för att operationsresultaten fortfarande är ganska osäkra – men det är en helt annan sak att tycka att det är helt ok könsorgan man har, att uppskatta deras sexuella funktioner och inte vilja riskera att de försvinner. Märkligt nog ses det inte som en styrka utan som ett hinder om man har något i sitt liv som faktiskt fungerar – om det råkar vara sexlivet, alltså.

Detta är minst lika provocerande som att vilja ha möjligheten till biologiska barn, och av samma anledning: Det cisnormativa* samhällskontraktet säger att en person som vill genomgå en könskorrigering måste bevisa sin lämplighet – och för att bli godkänd får man inte antyda att man har ett sexliv eller en önskan om att bilda familj, för sånt är förbehållet Människor. Transpersoner är inte människor, och har därför inga mänskliga rättigheter.

Det ingår nämligen också i kontraktet att maximera sitt lidande så mycket det bara går, om man söker transvård. Om man däremot är en transperson som inte behöver – eller inte orkar eller vågar – söka någon könskorrigerande behandling, så behöver man inte maximera sitt lidande själv. Det sköter andra åt en; man behöver inte tänka på det.

Men tillbaks till könsorganen och sexet: Det ingår i det cisnormativa kontraktet att en man definieras utifrån kuken: Dels måste man ha en kuk** för att räknas som man, och dels måste varje man vilja ha en ”godkänd” kuk. En man utan godkänd kuk ses i bästa fall som tragisk och förväntas lida av ett gigantiskt penisavund – i sämsta fall som ingen man alls. Och visst, många lider. Det förnekar jag inte. Men inte alla.

Jag kan avslöja en sak: Jag har praktiskt taget inget penisavund längre. Jag hade det förut, men det växte bort efter ett år på testo och en bröstkorgsrekonstruktion. Idag är jag såpass nöjd med resten av min kropp att det inte känns som något stort problem längre – och jäklar vad folk blir förvånade när jag förklarar det.

Jag som har kommit så långt, ska jag inte bli helt ”färdig”? Har jag kanske ångrat mig? Har jag ljugit? Låtsats vilja saker jag egentligen velat? Är jag en ond transterrorist som förstör för äkta transsexuella genom att ta upp vård i onödan? Är jag ett ångerfall, ett offer för min egen naivitet?

Nej, knappast.

Jag mår bra. Jag skulle kanske behöva rätta till mina små hundöron – hängande hudflikar vid armhålorna – efter bröstkorgsoperationen någon gång, men jag börjar vänja mig vid dem på samma sätt som jag vant mig vid att bara ha en bröstvårta. Däremot har jag inget behov av någon penisförstoring längre. Den jag har duger utmärkt, och om folk stör sig på det är det deras problem.

Jag har aldrig påstått att jag gör en könskorrigering för att passa in eller för att behaga någon annan – och det är väl kanske just den insikten som folk är så livrädda för.

***

*) Cisnormativ=som förutsätter att normen är att vara cisperson, dvs. att inte vara transperson.

**) En kuk som är godkänd av folkdomstolen, dvs. nättrollen. Deras definitioner av vad det innebär kan skilja sig enormt mycket åt från troll till troll, för att säkerställa att det absolut inte ska finnas någon som helst vetenskaplig förankring.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Ett kvarts sekel av skäggdrömmar, könsrollspel och penisavund – i bilder

Person i klänning håller i en jättestor ballong med ett ansikte med mustaschDet är inte direkt någon hemlighet, även om jag inte hunnit blogga så mycket om det: Jag har börjat jobba för Andet som föreläsare. Eller ja, egentligen har jag ju inte hunnit börja föreläsa än, och formellt sett börjar jag först på onsdag, men vi har tjuvstartat lite.

Min första föreläsning heter Rätt hjärna, fel kropp (pdf) och handlar om mina egna erfarenheter av att leva med Aspergers syndrom, ADHD och transsexualism. Premiären är i Vadstena den 27 september, och jag kommer att åka runt och föreläsa en hel del under hösten och våren.

Rätt hjärna, fel kropp

  • 27/9 Vadstena
  • 29/9 Linköping
  • 30/9 Norrköping
  • 13/10 Lidköping
  • 14/10 Skövde

Vi har inte hunnit planera längre, på grund av att jag inte vetat när jag ska få min bröstkorgsrekonstruktion. Nu när jag har ett operationsdatum – den 16 september – kan både jag och de andra på Andet äntligen få arbetsro. För mig innebär det att sätta mig och skriva föreläsningen.

För att få inspiration börjar jag bläddra i en hög med gamla teckningar som jag tog hem från mina föräldrar i julas. Jag har inte hunnit gå igenom dem så noga, men nu hade jag anledning att kolla närmare – och vilka bilder jag hittade. De flesta är rätt vanliga barnteckningar med vanliga motiv – lekplatser, födelsedagskalas, julaftnar, badbassänger och slalombackar – men några sticker verkligen ut. Det de har gemensamt är att jag var ungefär fem år när jag ritade dem, vilket råkar vara den ålder då jag blivit ganska säker på att jag inte var tjej och inte tänkte leva som kvinna när jag blev stor.

 

Det är inte min pappa på ballongen, om ni undrar, och ingen annan manlig släkting heller. Visserligen finns det personer i min släkt som haft skägg och mustasch i perioder, men jag ritade dem alltid med svart hår. Jag hade däremot mörkblont hår när jag var fem – till skillnad från min storasysters bruna och min lillebrors linblonda – och dessutom har personen som håller i ballongen också orange hår. Det är alltså jag som håller i en bild av mig själv i framtiden.

En leende flicka, och en gråtande, mer androgyn person som kliver ut ur flickanNästa bild är kanske mer subtil. Jag ritade tydligen ofta gråtande barn, och ibland var det hundar eller tillochmed solen som grät. Här är det en leende flicka – återigen med orange hår – men det är bara ett skal. Bakom den leende fasaden finns en mer androgyn person, som gråter.

Men det är lätt att läsa in saker i allt möjligt i jakten på bekräftelse. För många transpersoner som kommer ut är det antagligen nödvändigt att på sätt och vis skriva om sin historia, precis som vid många andra stora insikter – att inse att man har ADHD, att man är bisexuell, att man är adopterad, och så vidare – men för en del transsexuella går det överstyr. De fastnar i att leta tecken på att de minsann visste redan när de var jättesmå att de egentligen var födda i fel kropp, för att de anser det vara finare att vara ”primär” än ”sekundär”.

Därför ville jag inte dra för stora växlar på de här bilderna när jag hittade dem. Det kan vara så att jag övertolkar, tänkte jag – tills jag hittade en till bild. En liten blyertsteckning på ett anteckningsblock.

En person med långt hår (i "tjejig" frisyr) och snopp duscharEn person som duschar, och därför är naken. Hen har långt hår i hästsvans, och de där ”tjejiga” ansiktsdragen à la serietidning (långa ögonfransar och rosiga kinder) och något som liknar bröst – och snopp. Och hen ler.

När jag tittar närmare på andra bilder med personer som duschar och badar, så ser jag att det är många personer som jag först läst som tjejer som har något som hänger ner mellan benen. Lite subtilt, men inte för att jag råkat slinta med kritorna eller så.

Helt plötsligt fattar jag vad jag skrev förut, när jag försökte förklara hur det var när jag vid tjugotre års ålder gick in i garderoben:

”Eftersom min dåvarande sambo på inga villkors vis kunde acceptera min längtan, utan istället förbjöd mig att berätta för någon, så formade jag fantasier i huvudet om att vara en shemale*. Jag hade kunnat tänka mig att leva som tjej, om jag bara fick ha kuk. Jag kunde tillochmed tänka mig att ha en behå med lösbröst hela dagarna, bara jag då och då fick ta av mig den och känna mig som mig själv. Allt detta naturligtvis framförallt som någon slags kompromiss, men det var bara en av många anledningar till varför jag inte kände igen mig helt i de berättelser som fanns om hur det var att vara transsexuell: Mitt främsta mål var inte att passera som kille inför främlingar, utan att kunna känna mig hel.”

När jag var fem visste jag såklart inte vad en ”shemale” var, fast jag hade någon idé om att det var möjligt att välja själv vilka könsorgan man ville ha. För mig handlade då – när jag var 23 – det i första hand om att vilja ha en kropp som fungerade på ett visst sätt, snarare än att leva i en viss könsroll, och så är det fortfarande. Kanske var det precis så jag kände redan för ett kvarts sekel sedan, fast jag inte visste hur jag skulle kunna sätta ord på det.

Jag visste att jag inte var tjej när jag var tre år. Jag visste att jag ville ha snopp när jag var fem. Men att lägga ihop de två och dra slutsatsen att jag kanske var kille – det tog väldigt många år till. Det är nämligen inte alls självklart för mig att det skulle vara antingen-eller som gäller, eller att kvinnor inte kan ha kuk och män inte kan ha fitta. Förmodligen är jag inte primärt transsexuell, i den betydelsen att jag visste som liten att jag var kille. Däremot är jag definitivt primärt penisavundsjuk och primärt icke-tjej-identifierad – och primärt queer.

*) ”Shemale” är inte ett bra ord för att beskriva transtjejer, eftersom det lätt associeras till mainstreamporrens förvrängda bild av tjejer med kuk – men för att beskriva vad jag kände då (att jag var beredd att sälja min kropps yta för att få ha NÅGOT som kändes som jag) är det mitt i prick.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Att kunna mycket om sex vs. att kunna mycket om sex


DU ÄR GRYM JU!

Du kan mycket, mer än de allra flesta. Du tycker att nyheter om sex och könssjukdomar är viktigt och intressant. Ibland, i ditt nöje, kanske du missar vissa detaljer – men vad gör det? Du har en riktigt bra koll, vet hur du skydda dig, känner igen en sjukdom när den drabbar dig och hur den ska behandlas. Det är inte många som gör, grattis!

Hur mycket kan du om sex? Testa dig på Sex & Blandat och bräck din polare!

***

Av någon anledning känns det alltid lika komiskt med såna här tester. Jag kan ”mycket, mycket mer än de allra flesta” om sex, och ändå kan jag egentligen ingenting. Gång på gång kommer jag på mig själv med att försöka förstå saker som jag vet ändå är meningslösa att försöka begripa.

Relationer, framförallt. Även om summan av den tid jag har varit ihop med folk i någorlunda vuxen ålder överstiger elva år, så har liksom inget av det gett mig några erfarenheter som gör att jag kan förstå såkallade normala relationer. Såna mellan cispersoner (icke-transpersoner). Inte för att allt har varit elände – absolut inte – men för att jag aldrig fått chansen att fastna i alla dessa fällor som folk verkar hamna i: rädsla för att inte vara tillräckligt sexig, för att få dåligt rykte, för att vara en dålig partner, för att något ska göra ont eller bli konstigt…

Massor av saker som jag slipper, då det inte finns några direkta normer för hur man har sex som kille med fitta, och då jag redan vet vad som gör för ont och inte – och det har jag förstått stämmer inte ett dugg överens med hur man förväntas känna. Tur att jag inte fick veta det förrän jag redan lärt mig på egen hand. Osynlighet har sina fördelar ibland, och jag behöver aldrig oroa mig för att bli konstig; Man kan inte bli något man redan är. Visst har jag känt en hel del nojor och komplex i relationer, men de har nästan alla varit kopplade till min transsexualism på något sätt. Det är uppenbarligen en viss skillnad mellan att vara rädd att 13cm kuk inte ska ”räcka”, och att ha en kuk så osynlig att den kallas klitoris, till exempel.

Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna förstå känslan av att vara ”född i rätt kropp”. Och om jag inte förstår cispersoners tankar och känslor runt sin sexualitet, sina kroppar och sin könsidentitet – hur ska jag då kunna påstå att jag vet något om sex? Fast när jag ställer den frågan brukar jag inte få några direkta svar heller. Det verkar inte finnas någon som har undersökt cispersoners specifika problematik. Då och då får jag små insikter om hur det fungerar, men det skulle behövas så mycket mer för att jag faktiskt skulle kunna påstå att jag visste något alls.

Å andra sidan vet jag att det finns ett ord som heter ”cisperson”. Det är mer än vad de allra flesta cispersoner själva vet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Från en halvrutten köttklump till Pelle Svanslös med manboobs

Idag för tre och ett halvt år sedan skrev jag:

”Jag har ingen kropp. Den är död. Den är bara en halvrutten köttklump. Det är därför jag är min blogg. Här slipper jag ta itu med det faktum att jag har en kropp. Jag slipper bli beundrad eller bespottad på grund av mitt utseende; slipper bli berörd. Jag slipper bli påmind om att det finns en värld full av människor. Här är alla pappdockor och ingen är på riktigt, utom jag. Jag kan inte bli mer på riktigt än så här.”

Ikväll när jag låg i badet tänkte jag istället såhär:

”Den här kroppen gillar jag. Den duger rätt bra som den är nu. Jag är snygg. Synd bara att jag inte har några bröstvårtor, och att huden är lite skrynklig på bröstkorgen, och att jag inte kan röra armarna fritt för att jag har gigantiska fettknölar inklämda i armhålorna”

Det är tur att jag har såna hängtuttar att de lätt låter sig knölas ihop i armhålorna. Som skrynliga papperskassar med ett äpple i vardera. Det är sånt som händer när man först har vattenmeloner och sedan går ner 38 kilo. Ja, viktnedgången är ju inte anledningen till varför jag tål att se min kropp nuförtiden; den stora skillnaden är de 14 milliliter testosteronlösning som distriktssköterskor och deras elever har laddat min rumpa med under det senaste året.

Medan jag låg där och beundrade min IRL-photoshoppade kropp i badkaret började jag tänka på bröstkorgsoperationen på allvar. Redan när jag träffade kirurgen i mars och fick höra att jag kanske skulle få komma ”innan sommaren” så vågade jag inte riktigt tro på det. Nu, när det är i början av juni så är jag ganska säker på att oavsett när ”sommaren” börjar så lär de inte hinna med min operation innan dess.

Ännu en sommar med binders som stinker av intorkad svett en timme efter att man tagit på sig den, eftersom resåren får en att svettas floder. Ännu en sommar med det hotfulla prasslandet från vänster armhåla som varnar för att kardborrebandet som håller ihop bindern håller på att ge efter av svetten. Ännu en sommar med svettutslag – som ser ut och känns ungefär som skavsår, fast med äckligare lukt – under och emellan de inpressade brösten. Ännu en sommar med svampinfektion efter svampinfektion i amhålorna. Och: Ännu en sommar utan att kunna bada, utan att kunna gå på stranden eller hemma med bar överkropp. Ännu en sommar utan att kunna röra sig fritt.

Jag ser inte fram emot en sommar med bröst, så för att hålla humöret uppe skriver jag listor för vad jag ska göra för att förbereda operationen. En lista över saker jag ska ta med mig när jag åker dit, en lista över saker jag måste fixa innan jag åker och en lista över saker jag kan göra för att förbereda mig mentalt och kroppsligt på operationen.

Än så länge har jag bara börjat, men samtidigt har jag kommit så otroligt långt att jag inte fattar hur stort det är. Jag börjar bli rejält bortskämd med att orka leva: det går nästan på rutin. Min kropp är inte längre en halvrutten köttklump; den är faktiskt rätt schysst, även om jag har gigantiska manboobs och en pytteliten kuk. Brösten kommer jag att slippa snart. Penisavundet får jag leva med. Det ska väl gå det med, på något sätt. Kunde Pelle Svanslös så kan väl jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Penispumpar och bröstballonger

Det finns inga genvägar till en större kuk, säger en del transkillar. Det finns också de som säger att även om det inte gör det så skadar det inte att prova – i alla fall inte om man tycker att det är trevligt under tiden, så att säga.

Pumpning, alltså. Det finns stora pumpar gjorda för genomsnittliga medfödda kukar, och det finns mindre pumpar byggda för att pumpa en genomsnittlig medfödd klitoris. En vän som har en klitorispump berättade att den är lite för liten efter att man har börjat med testosteron, så när jag för några år sedan slog till på en så valde jag en stor. Den är väldigt, väldigt stor, trots att jag valde den allra minsta diametern jag kunde hitta. Utan att gå in för mycket på detaljer så kan jag avslöja att den går att använda – med lite tricksande för att få den på rätt plats – men jag letar efter något sätt att anpassa munstycket så att det sitter bättre. Gummihöljet måste sluta tätt mot huden för att det ska kunna bli ett vakuum, och det är inte det lättaste när man har anatomin mot sig.

Nåja. Det finns så många bra sidor och forum därute där transkillar delar med sig av sina tips, så jag började googla – men gissa om jag blev förvirrad först när en FTM frågade om bröstpumpar.

Pumpa brösten? Brukar inte transkillar vilja dölja dem istället? Eller är det en metod för att dölja dem, kanske? Eller är det jag som är normativ, det kanske visst finns FTMs – tex. transvestiter eller intergenders – som vill ha större bröst? Men hur pumpar man då? Blåser man upp brösten till ballonger?

Skärmdump från google

Det tog någon sekund innan jag kom ihåg att FTM inte bara står för Female To Male, utan även First Time Mom. En av träffarna på första sidan ledde nämligen till ett forum där en blivande mamma frågade om bröstpumpar som amningshjälp.

Jag har sprungit på den innebörden av förkortningen förut, framförallt när jag har försökt googla saker om hormoner och underlivsproblem av olika slag. Då har det mest varit störande, eftersom de sökresultat jag varit ute efter har drunknat i mängden. Den här gången känns det mest absurt och lite roligt. Bland alla penispumpar och testosteronfjuniga transkillar finns det helt plötsligt en ciskvinna vid namn Heather som ska föda i augusti och undrar vilken sorts bröstpump hon ska välja.

Jag undrar om hon och de andra cismammorna som kallar sig FTM någonsin har googlat det uttrycket de använder. Det skulle kunna orsaka minst lika intressanta reaktioner som min, tror jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Framtiden ringde, men jag hörde inte signalen

Onsdag förra veckan höll jag som bäst på att förbereda mig för ett väldigt viktigt möte, när telefonen ringde. Det var min utredares sekreterare, som undrade om jag kunde komma dit till halv sju. Jag ska ju dit på återbesök och få i ordning papperna till Rättsliga rådet och såna saker, och nu hade de fått ett återbud.

Klockan var alltså ungefär tjugo i tre när hon ringde, och jag skulle sitta i möte till fyra. Efter det skulle jag ha två och en halv timme på mig att ställa om mentalt efter mötet och dessutom ta mig till Uppsala. Bara själva tågresan tar en och en halv timme – i effektiv restid räknat – och det är ju långt ifrån självklart att det faktiskt går något tåg som passar.

– Nej, jag hinner inte dit, tyvärr. Jag bor i Sandviken; det är för långt att åka med så kort varsel.

– Så du tror inte att du hinner? Är du säker?

– Nej, tyvärr.

Uppenbarligen visste hon inte var Sandviken ligger, för hon lät mest förvånad över att jag inte skulle hinna.

I eftermiddags när jag kom hem la jag ifrån mig mobilen i hallen. Först nu upptäckte jag att någon ringt: Sekreteraren igen, som bad mig ringa tillbaka så snart som möjligt. Nu är klockan över nio och de har stängt sedan många timmar.

Det fantastiska är att det inte är jag som jagar på dem, utan de som frivilligt kontaktar mig. Tidigare har jag alltid fått ringa och tjata för att komma någonstans: remiss till utredningen i sjuttioelva kringelikrokar, diagnos, remiss till hormonläkaren, och sedan en faktisk tid hos honom, remiss till kirurgen och sedan jaga rätt på den borttappade remissen någonstans i posten mellan Uppsala och Sandviken…

Det finns två anledningar till att rollerna är ombytta, antar jag: Jag är inte riktigt lika desperat längre, och de vill ha mig färdig. Utredaren däremot är väl mån om att jag ska bli ”färdig” så hon kan ta sig an nya patienter. Jag klagar inte. Jag vill gärna bli så färdig som jag kan bli, och så hel som jag kan bli, så snart som möjligt. Men det är varken mina äggstockar eller mitt personnummer som egentligen är det allra största hindret. Det är två helt andra saker, eller rättare sagt tre. Eller ska vi säga fem?

Jag behöver bli av med mina gubbtuttar; den operationen står jag redan i kö för. Jag behöver en större kuk; det kommer jag inte att kunna få inom överskådlig framtid. En sak att se fram emot, en annan att lära sig att stå ut med. Det kommer förmodligen att bli lättare snart. Hur många gram vet jag inte, men det borde jag kanske ta reda på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min kropp är inte en social konstruktion – men ditt könsbyte är det

OBS! Det här inlägget är inte ett försök att förklara transsexualism generellt eller beskriva ”hur transsexuella känner sig”. Jag talar enbart för mig själv.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att passera som kille – tackolov. Varje gång jag fattar att det händer blir jag alldeles till mig. Felringningen där jag hade kunnat heta Jörgen. Då och då få höra ”han” eller ”herrn”. Och så, för en stund sedan, blev jag omnämnd som ”en ung man”.

Det är möjligt att jag om fem år kommer att vara så van vid att passera som kille att jag inte ens reflekterar över det längre, men än så länge är det något helt nytt och fantastiskt. För bara ett år sedan var jag väldigt fixerad vid att jag inte passerade som kille. Nuförtiden tänker jag knappt på det, annat än när jag faktiskt får bevis på det ena eller det andra. Vilket som egentligen kom först – att jag började passera som kille, eller att jag började slappna av – är nog omöjligt att säga. Helt klart är att det finns ett samband.

Så länge jag inte kände mig hemma i min kropp försökte jag få andras bekräftelse. Jag ville inte höra att jag var vacker, snygg, sexig, eller faktiskt ens manlig. Det enda jag ville höra var att folk utan att tänka efter kallade mig för ”han”. Jag vill fortfarande bli kallad för han – eller hen, det spelar ingen större roll för mig så länge det inte är hon – men jag bryter inte ihop om jag blir tjejad på samma sätt som jag gjorde förr. Det viktigaste är inte om jag passerar som kille, utan om jag klarar av att gå förbi en spegel utan att titta bort.

Alla de som säger att i ett perfekt jämställt och öppet samhälle skulle ingen ”vara tvungen” att förändra sin kropp, vad vet de? Naturligtvis är alla transsexuella olika, men jag skulle hellre säga att om vi hade haft ett perfekt samhälle så kanske folk skulle sluta hänga upp sig på att jag behöver förändra min kropp. Om vi hade haft ett perfekt samhälle så kanske folk skulle sluta utgå ifrån att jag ”opererar om mig” för att passa in i en mall. I själva verket är det – för mig – precis tvärtom.

För att få en kropp med platt bröstkorg, basröst, skäggväxt, kuk, mindre tydliga höfter, bredare axlar och mer synligt kroppshår – så måste jag passa in i en mall. Det var inte den skavande kvinnliga könsrollen som kom först, utan penisavundet och längtan efter en kropp med en massa egenskaper som jag sedan förstod kodades som manliga. Parallellt växte en insikt om att jag inte kunde vara tjej, för jag kände mig inte som tjej, identifierade mig inte som tjej och hade väldigt lite gemensamt med de tjejer, flickor, kvinnor och tanter jag mötte. Däremot tog det många år innan jag la ihop två och två och förstod att det kunde finnas ett samband mellan kroppen och identiteten. Jag visste ju inte att jag var kille. Det var jag inte heller, men jag håller på att bli det nu.

Jag skulle vilja säga att jag föddes med en själslig könlöshet, men med en inre bild av hur min kropp ska se ut för att jag ska må bra. Att sedan köna den idealkroppen som ”manlig” är en social konstruktion. Att sätta diagnosen ”Transsexualism” för att kunna ge mig den behandling jag behöver är en vårdadministrativ konstruktion, eftersom det behövs en medicinsk diagnos för att få behandling. Att säga att jag är ”född i fel kropp” är en semantisk konstruktion. Jag är inte född i fel kropp. Jag är inte ens född i fel kön. Jag är född med en kropp som har styrts av fel hormoner sedan fostertiden, som har orsakat att jag fötts med fel könsorgan och sedan har utvecklat fel egenskaper under den första puberteten. Men min kropp som sådan är inte fel.

Jag byter inte kön för att jag tar testosteron eller genomgår operationer. Det är inget könsbyte, för jag byter inte ut någon del av min identitet. Jag förändrar min kropp, och ju mer jag uppfattas som man desto mer vänjer jag mig vid att spela en manlig könsroll. Det egentliga könsbytet står däremot människor runtomkring mig för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Transfett – eller: Jag bestämmer om du får acceptera din kropp som den är

Jag skrev en kommentar på Julias blogg om kroppsnormer och tjockhet, men det blev så långt att det fick bli ett eget inlägg:

”Det är normalt att hata sin kropp om man är ”tjock” eller tex. har nedsatt rörlighet, och onormalt att inte göra det då. Däremot är det onormalt att må dåligt över sin kropp på något sätt ifall den räknas som ”normal”.

Om man tex. berättar att man har ätstörningar, och man är normalviktig, så får man ofta höra att ”det är väl bara att börja gilla dig själv, för du är ju inte tjock”. Underförstått: ”Om du däremot hade varit tjock, då jävlar…”.”

Det jag menar är att om man uppfattas som ”tjock tjej” och ger minsta antydan om att vara missnöjd med något i sitt utseende, sina relationer eller sin osäkerhet på nåt sätt, så blir svaret ofta ”Det är väl bara att gå ner i vikt”. Detta oavsett hur irrelevant vikten är för tex. att man inte vågar ta för sig i skolan eller ställa krav på sin sambo. Ens tjockhet genomsyrar tydligen precis alla delar av ens liv och är både ett symtom på och en orsak till att man har problem.*

Om man däremot inte uppfattas som ”tjock tjej” (och inte heller som ”jättesmal tjej”, kanske inte ens som en tjej alls), så blir svaret istället ”Det är väl bara att lära sig att tycka om sig själv”, även om det är något som i allra högsta grad handlar om kroppen. Om man till exempel har varit fet och gått ner i vikt men dragit på sig ätstörningar på köpet, och mår psykiskt dåligt på grund av det men fysiskt sett anses vara frisk och hälsosam – så möts man av en massiv oförståelse.

Det är ju jätteduktigt att ha gått ner i vikt, då mår du väl automatiskt bättre? Inte? Vadå, du vill väl inte bli fet igen?

Om man blir läst som tjock, i synnerhet som en tjock kvinna, så förväntas man vara missnöjd med sitt liv. Att inte vara det provocerar. Jag har förstått att det är lite samma sak som att till exempel vara rullstolsburen och inte desperat önska att man kunde gå. En kropp som inte ser ”normal” ut eller inte rör sig ”normalt” får man inte gilla. Men om ens kropp däremot klassas som ”normal” till det yttre, så får man inte vilja förändra den. Eller jo: Lite. Man får färga håret, tatuera sig och pierca sig. Man får träna så att den blir lite mer muskulös. Man får sminka sig om man uppfattas som tjej, och använda högklackade skor för att se lite längre ut om man är kort. Man får använda olika sorters underkläder som formar kroppen – så länge man inte bryter mot könsgränserna.

Däremot, att som biologisk man försöka äta upp sig lite i vikt för att få större bröst, eller att som biologisk kvinna linda sina bröst så de inte syns under kläderna – det är mer tabu. Då helt plötsligt måste man lära sig att älska sin kropp som den är. Om man dessutom hellre opererar bort brösten än lindar dem år ut och år in, så heter det att man ger efter för samhällets normer; att man är ett offer för snäva könsroller.

På samma sätt som överviktiga som ”väljer” att inte göra vadsomhelst för att gå ner i vikt, är transpersoner som ”väljer” att genomgå könskorrigerande behandlingar provocerande för den som helst bara ser kroppar av två slag – oavsett om man väljer att acceptera sin kropp eller sin personlighet, och därmed kanske förändra sin kropp.

En person som jag pratade med för några år sedan sa att eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna få en fungerande kuk så borde jag låta bli att försöka få en könskorrigering, för om jag inte kunde löpa linan ut så var det lika bra att avstå.

Din kropp är ju normal, vill du verkligen bli ett freak?

Ja, om det nu hade varit något jag fick välja. Det matchar mitt inre. Jag är en jävligt störd person, för det är såna som kan rubba världen.

*) Jodå, jag vet att det är många överviktiga också har ätstörningar. Det betyder inte att man kan utgå ifrån att varenda ”tjock” människa är det just för att de har överätit, och det betyder inte heller att man kan utgå ifrån att alla ”tjocka” människor mår psykiskt dåligt och har problem med sin självkänsla som en direkt följd av övervikten (och inte som en direkt följd av till exempel omgivningens fördomar).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Immanuel vs. Tant Röd: Dags att kalla in exorcisten

Imorgon. Det är inte långt kvar tills jag äntligen ska träffa kirurgen, nästan ett halvår efter att remissen skrevs. Konsultation, den här gången. Inte operation, men ett tillfälle att få veta mer och ställa frågor. I min rosa anteckningsbok har jag skrivit ner de frågor som har dykt upp de senaste månaderna, som jag vill fråga om. Generell information om de olika operationerna har jag redan koll på, men sedan kommer det ju alltid till sånt som mina egna personliga förutsättningar och de rutiner och liknande de har på just den här mottagningen.

Jag har varit ganska säker på att jag inte bara vill fixa bröstkorgen, utan även plocka ut livmoder, äggstockar och äggledare – fram tills för någon vecka sedan. Plötsligt började jag tänka att det kanske inte var så dumt att ha kvar dem ändå, men när jag satte mig och skulle lista fördelar och nackdelar hade jag väldigt svårt att begripa varför.

Det som talar för operation

  • Minskad risk för cancer: Testosteron kan öka risken för cancer i livmoder och äggstockar (pdf). Jag orkade inte ens se hela Southern Comfort när jag försökte. Dokumentären handlar om Robert Eads, en transman som dör av äggstockscancer, och jag försökte se den ungefär samtidigt som en person jag bryr mig mycket om genomgick behandling för en annan sorts cancer. Det finns få saker som är så överjävliga som cancer, helt enkelt.
  • Slipper cellprovstagning: Om man 1. Hatar sin fitta 2. Har vestibulit som gör att man gråter av smärta så fort någon petar där 3. Ändå någon gång har blivit penetrerad, och därmed rekommenderas att gå på regelbundna kontroller – så känns det som ett väldigt stort plus att slippa genom att helt enkelt göra sig av med de delar som man riskerar att få cancer i.
  • En jämnare hormonbalans: Jag har haft problem med biverkningar och höga värden, så att kunna sänka testosterondosen vore skönt.
  • En ren hämnd: Jag har haft överjävligt jobbiga menstruationer i 15 år. Det är dags att visa kroppen vem det är som bestämmer.

Det som talar mot operation

  • En liten rädsla för komplikationer.

Det är allt. Det finns såklart många olika uppfattningar om vad som spelar roll, och det här är bara mina egna personliga värderingar av vad som är viktigt. Jag har till exempel inget som helst intresse av att spara mina ägg och inplantera dem senare, eftersom jag är säker på att jag inte vill ha barn, så det är inget skäl att spara livmodern. För andra är det däremot väldigt viktigt.

Men jag har alltså haft lite kalla fötter, och därför letade jag efter mer information på nätet. När jag läste på Hudsons FTM guide trillade poletten ner, och jag fattade vissa saker jag undrat över de senaste månaderna.

”It is not uncommon for trans men who are pre-hysterectomy to experience a buildup of endometrial tissue, especially during the first few years of testosterone therapy. Endometrial tissue is normally shed during menstruation, but since this process is usually stopped a few months into testosterone therapy, additional tissue may continue to build up and may eventually begin to shed in the form of spotting.”

Utan att gå in på detaljer: Min livmoder och mina äggstockar fortsätter att ställa till det för mig fast jag inte har haft mens på fem månader. Det avgör saken. Tant Röd är utkastad, men hennes förfäder spökar fortfarande i min kropp och ger mig ingen ro. Imorgon – eller snarare idag – ska jag träffa exorcisten som kan driva ut demonerna för gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vårkänslor i skogsbrynet

Immanuel i skogen

Varje gång jag svänger in på stigen kommer lugnet över mig. Jag älskar att det bara tar tio minuter att komma ut i en riktig skog, fast jag bor centralt. Idag tog det över två timmar att gå ett par kilometrar, bara för att jag fastnade överallt med kameran. Ingen tussilago, ingen krokus, knappt någon barmark – men fågelsång.

Kotte, mossa och lavar på en liten fläck barmark bredvid en  snödriva

När jag kommit till slutet av skogen, och jag stod och fotade lavar och mossor på en stubbe, stannade en cykel precis bredvid mig. Jag noterade det i ögonvrån men fortsatte som ingenting, tills jag hörde en röst som frågade vad det var jag fotade. Det var samma person som jag träffat på exakt samma plats i december. Jag vet inte om hen kände igen mig, men vi pratade lite om foto, om växter, om våren, om vårdagjämningen. När hen satte sig på cykeln igen och trampade iväg ropade hen ”Gud välsigne dig!”. ”Detsamma!” var allt jag fick ur mig som svar.

Immanuel

12/12 2009

Mötet blev en påminnelse om hur mycket jag faktiskt har förändrats även om man bara räknar sedan december. Då kallade jag det för ”skäggstubb” om jag hade minsta antydan till skugga på hakan. Idag är jag bortskämd med mycket mer hår än så.

Immanuel i skogen

20/3 2010

Den största skillnaden är ändå psykisk. När jag var sjutton år var jag egentligen bara sju inombords, och när jag fyllde 27 var jag snarare 12. I den åldern fastnade jag sedan i ett bra tag framöver, men någon gång under förra våren insåg jag att jag hade fyllt tretton. Puberteten lät däremot vänta på sig i några månader till. I juni fick jag den första testosteronsprutan, och fyllde 14. Spruta nummer två, i september, fick mig att studsa fram till min femtonårsdag. Jag blev ett brölande pubertetsmonster. Det var fortfarande där jag befann mig sådär strax före jul.

Jag tror att jag har fyllt sexton år nu. Med tanke på att det är ett halvår och en dag tills min trettioårsdag var det verkligen på tiden. Idag har jag hittat någon slags lugn. Min första tanke när jag pratar med en främmande människa är inte längre ”passerar jag som kille nu?”. Jag vet inte om jag gör det, faktiskt. Kanske ibland, men knappast varje gång. Det spelar mindre roll numera, eftersom jag trivs bättre med hur min kropp ser ut och fungerar.

Förut gjorde det mig panikslagen att tänka på att jag kanske inte skulle få allt som jag ville – en kuk, till exempel. Idag känns det som jag kan leva med det. Jag har en bit kvar; förmodligen kommer jag aldrig att känna mig färdig. Som det känns just nu kan jag tänka mig att leva med det – för att bli färdig och att bli hel är inte samma sak.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Life is not a dress rehearsal

Jag drömde att jag var på ett badhus. Det fanns två drömmar att gå in igenom, och jag visste inte hur det såg ut därinne. Såklart visste jag att det fanns ett omklädningsrum, ett duschrum, en bastu och en toalett, och en dörr i andra änden ut till själva simhallen, men jag visste inte mer än så. Jag visste inte hur omklädningsrummet och duschen var inredda; ifall det fanns möjlighet att dra sig undan och byta om och duscha utan att andra hade insyn. Jag visste att jag skulle kunna byta om på toaletten, oavsett vilket rum jag valde – men man kan inte duscha på toaletten. Om man inte duschar innan man badar blir man åthutad av badvakten – och man ska duscha utan badkläderna på.

Jag är kanske ett halvår eller ett år framåt i tiden från nuet i drömmen, men en sak finns kvar: Rädslan över att inte passera som kille. Min kropp är i drömmen ungefär som den är nu, fast jag har äntligen fått en platt bröstkorg. Jag har en början till skägg och ganska mycket kroppshår, och min röst börjar låta mörkare än förut. Jag passerar som kille ganska ofta med kläderna på, men jag har inte visat mig naken för en annan människa på åratal, annat än hos doktorn. Även om min kropp är förändrad, så skaver komplexen fortfarande.

Jag står där och vet att jag inte kan välja damernas. Det är dit jag alltid har brukat gå, även efter att jag kom ut och började leva som kille. Då när jag brukade gå och simma hade jag ju inget val, och min kropp såg verkligen ut som en kvinnas, så ingen som såg mig som inte råkade veta hade ingen aning om att personen i badbyxor och trikålinne var en kille som smög runt i damernas omklädningsrum. Nu inser jag att om jag gick in på damernas så skulle det vara stor risk att jag blev ifrågasatt. Även om det vore smickrande så är det inget som lockar.

Nej, jag kan inte gå in på damernas längre. Jag har förbrukat mina kvinnliga privilegier sedan  jag började passera som något slags mellanting. Tanken gör mig lättad. Dörren till herrarnas är det enda som återstår, men jag vet inte vad som gömmer sig bakom den. Vad händer om jag inte passerar som kille? Blir jag utkastad då, eller finns det risk att jag blir trakasserad? Kommer männen och killarna att stirra, eller är de så upptagna med sin egen bögnoja att de aldrig skulle se på mig?

Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag tar ett djupt andetag, och medan jag står där och samlar mod går det människor förbi mig hela tiden. De vet precis vilket rum de ska välja, som om de aldrig gjort något annat. Så enkelt det måste vara, tänker jag. Så lätt det vore att slippa tänka, slippa försöka välja. Slippa låtsas som om det vore ett val man överhuvudtaget kunde göra.

Jag tar ett steg framåt mot herrarnas fast jag egentligen helst vill vända på klacken och gå därifrån, när jag får syn på en tredje dörr. ”Life is not a dress rehearsal” står det på den, och jag förstår precis vad det är för dörr. Lättad smiter jag in genom den. Ett eget omklädningsrum, en egen dusch: Det såkallade handikapprummet. Vilken oerhörd lyx att få göra som precis alla andra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Storebror ser dina könsorgan – Del II

Dagarna efter avslöjandena om ”Jihad Jane”, eller Colleen LaRose som hon egentligen heter – den blonda amerikanska hemmafrun som blev islamistisk terrorist och skulle mörda den svenska konstnären Lars Vilks för hans teckning av Mohammed som rondellhund – kommer EU med ett förslag om att utreda möjligheten till en gemensam lag som reglerar nakenscanning på flygplatser.

Jag förstår att för de som uppfattat ”terrorist” som synonymt med ”antingen en svartmuskig man med långt skägg och turban, eller också en man eller kvinna i burka”, så är det en chock att få veta att det även kan omfatta en person som ser så västerländsk – nästan svensk – ut. Den tiden då man omedelbart misstänkliggjorde varenda människa som inte var vit  lagomsekulariserad västerlänning samtidigt som man släppte ombord horder av människor med spritflaskor i glas – potentiella brandbomber och stickvapen i en och samma taxfreekasse – är över.

I Manchester, där det redan finns scanners installerade, blev en kvinna nekad att boarda planet eftersom hon vägrade gå igenom kroppscannern. Hon hänvisade till medicinska skäl, men media har såklart tagit fasta på att hon även var muslim och skulle resa till Pakistan. Nej, man får inte hänvisa till några skäl alls; alla måste bli scannade – och saker och ting syns. Binders som håller brösten intryckta på transkillar och bröstproteser på kvinnor av alla de slag, behåar under kläderna på män och kvinnor och andra, tejpade, hoptryckta och undanstoppade kukar på personer som uppfattas som kvinnor och penisproteser eller avsaknaden av kukar på personer som uppfattas som män. Och så vidare.

Jag anser fortfarande att det är en kränkning av den kroppsliga integriteten, och jag är orolig att det kan komma att leda till dels att transpersoner blir outade i onödan – med alla risker det kan innebära – och dels att det öppnar för ännu mer trakasserier från säkerhetspersonalen.

Däremot har jag bestämt mig för hur jag ska göra nästa gång jag flyger från Heathrow: Min penisprotes får stanna hemma, eller i det incheckade bagaget, och jag får hoppas att min binder inte ser märkligare ut än vilken undertröja som helst. Jag vill helt enkelt inte riskera att de ser något ovanligt runt mitt skrev, associerar till kalsongbombaren, och tar in mig för kroppsvisitering. Då får de hellre se att jag är en man med en väldigt liten kuk.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En man är mer än ett livsuppehållande system för sin penis

Igårkväll kom jag på att jag borde se hela den där Könskriget-dokumentären från 2005, så jag letade upp de två avsnitten på youtube och satte mig att kolla. Tidigare har jag bara sett småsnuttar, och inte orkat med allt. Jag visste att det var en hårt vinklad berättelse, mer retuscherad än en hollywoodkändis. Jag visste att jag skulle få höra ”Män är djur”. Jag visste att det skulle vara detta som ledde till att många människor idag tror att feminism är något som är detsamma som manshat, och att det är antifeministernas käpphäst som förr eller senare alltid dyker upp när någon yttrar sig om könsroller, genus, relationsvåld, könsdiskriminering, sexuella övergrepp eller vad som helst inom jämställdhet.

Jag undrar hur många av de som skriker om kvinnor som kallar män för djur egentligen har sett hela det tre minuter långa klippet där ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt till slut säger ”Män är djur”. Det är Evin Rubar som intervjuar von Wachenfeldt och försöker ställa henne mot väggen. Anledningen? I ROKS tidning skriver man om SCUM-manifestet. SCUM står för Society for Cutting Up Men och boken skrevs av Valerie Solanas 1968. Många olika tidningar skrev om SCUM-manifestet när det släpptes i svensk översättning, men det är såklart ROKS som man ställer mot väggen och försöker pressa fram en koppling.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=pBtKxYKQI_8]

Intervjun på Youtube

”- Och såhär upplever vi… om vi tittar på sambandet som finns i hela vårt samhälle idag, med all sexistisk reklam, så går det ju igen, och då är det ju precis så som hon skriver där. Så framställs män, och det är ju det här som hela tiden fortsätter, historiskt, om män… Om män ska ha den bilden. Det är ju vad män får med sig. Det är ju precis det som vi menar med utbildning, för det här kan ju få den yttersta konsekvensen att män känner att de har fullständig makt och kontroll.

– Och du tycker att det är okej att ni hyllar en bok som säger att manlighet är en bristsjukdom och att mannen är en biologisk olycka?

– Fast jag vill inte kommentera det. Liksom, det här är ju en insändare i tidningen. Jag vill inte gå ut och kommentera och prata för hela rörelsen att den står under. Förstår du?

– Men i eran tidning så hyllar ni det här manifestet som säger att män är djur, och maskiner, och vandrande dildos.

– Ja.

– Står du för det?

– Ja, det står jag för.

– Män är djur?

– Män är djur. (paus) Tycker inte du? Tycker inte du det?”

Det var där som människor i Sverige började säga ”jag är inte feminist, men” i allt större utsträckning. Det är efter detta som jag mött allt fler människor som säger att de strävar efter jämställdhet och inte feminism, eftersom feminism är att vilja ge all makt åt kvinnor. Det är efter det som jag fått höra att feminister hatar transpersoner, och att jag därför antingen ljuger om att jag är feminist eller att jag ljuger om att jag är transperson. Märkligt nog har jag upplevt extremt lite personligt hat från feminister, men desto mer från antifeminister.

Håller jag med om det hon säger här? Svar: ja – under vissa förutsättningar. Ireen von Wachenfeldt säger ”så framställs män”, och med den utgångspunkten kan jag hålla med.

Män framställs i mainstreammedia som maskiner, som vandrande dildos, som en biologisk olycka, och manligheten framställs som en bristsjukdom. Det betyder inte att män ÄR maskiner, dildos, olyckor och bristsjukdomar – däremot är det till stor del så män har beskrivits i samhället. Män har klappats på huvudet av könsmaktsordningen och fått veta att de är omöjliga att uppfostra. Män fortsätter att tvinga till sig ”sex”, kissa på ringen och glömma vilken klass deras barn går i, så länge de matas med bilden av sig själva som hopplösa och så länge kvinnor fortsätter matas med bilden av mannen som hopplös.

Män är djur. Det kommer vi inte undan. Precis som kvinnor är djur, och alla människor av alla kön är det. Men om man ska anklaga någon för att sprida en snedvriden, negativ bild av män så är det det snarare könsmaktsordningen som borde ställas till svars. Jag minns en vän i gymnasiet som citerade: ”En man är bara ett livsuppehållande system för sin penis”. Jag vet inte vem hon citerade, men jag tycker tyvärr fortfarande att det stämmer.

Jag har kämpat i snart 30 år för att få leva med den kropp jag behöver ha för att känna mig hel – en kropp som uppfattas som manlig – men jag ställer inte upp på att vara ett bihang till min kuk. Det är just därför jag är feminist.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En man är mer än sin fitta – en transkilles tankar på Internationella kvinnodagen

Får såna där verkligen skaffa barn? Är det inte säkrast att ställa kravet att de inte går och ynglar av sig, som ett villkor för att få vård? Inte för att forskningen visar att barn till såna är särskilt utsatta, men man vet ju aldrig. Det kanske är säkrast att kräva av dem att de ska gå med på att bli kastrerade. Många av dem verkar ju inte ha något emot det, och risken att någon blir med barn efteråt är… nej, den är inte stor, men det vore fruktansvärt. Det är ju ingen som är tvingad, det är ju ett fritt val vad de gör med sina kroppar – då ska de banne mig ta konsekvenserna också.

Nej, det är inte 1950-talet, och de som ska kastreras är inte såkallade sinnesslöa och sinnessjuka, våldtäktsoffer och socialt utsatta. Det är 2010-talet, och de som ska kastreras är människor som föddes med intersexuella tillstånd och transsexualism; människor som föddes med kroppar som läkarna inte kunde könsbestämma så lätt, och människor vars kroppar inte matchar deras könsidentitet. Människor som jag.

Igårkväll gick jag genom centrala Sandviken, och kom på mig själv med att undra om jag passerade som kille. Med en tillplattad bröstkorg och två veckors skäggstubb var det inte helt omöjligt. Såhär i skydd av mörkret borde jag ju det, men jag vet inte om det ungdomsgäng som stod och pratade kanske tio meter bort ens lade märke till mig. Däremot vet jag att så var fallet för någon vecka sedan, då jag i fullt dagsljus hörde ett gäng stå och prata om någon som de alla var övertygade om ”måste vara bög”. Kanske är jag paranoid, men om de står och stirrar på mig medan de säger sånt, så börjar jag misstänka att det är mig de pratar om. Det kändes inte olustigt, tvärtom. Jag blev glad över att jag antagligen passerade som kille.

Jag tänkte på det jag kom fram till för några dagar sedan, att jag alltid bara letat tecken på att jag INTE passerar som man, och därmed missat att jag faktiskt kanske börjat passera. Egentligen är det en smärre revolution, egentligen inte. På nätet har jag passerat i åratal. Det är därför jag föredrar att leva här, i den digitala världen, där det enda som räknas är den du själv ser dig som snarare än din röst och dina bröst. Om jag väljer att presentera mig som kille när jag registrerar mig anonymt på ett nytt forum, så kommer ingen att ifrågasätta det – så länge jag inte nämner ord som mensvärk eller könsmaktsordning.

Fast även i den digitala världen syns det att det är skillnad på män och kvinnor. Blir man läst som kvinna öppnar det automatiskt för en annan ton. En kvinna går att sätta på plats genom att anklaga henne för att vara instabil, tragisk, okunnig och naiv – eller rabiat, lömsk och ond. Antingen är man påtvingad offerkoftan, eller så är man en – ja just det: Kärring, bitch, häxa, hysterika. Hysteria betyder livmoder. En man, däremot, är bög. Män kan tillochmed vara bögar för att få kvinnor på fall. Att vara bög har ingenting med sexuell läggning att göra, utan med att inte vara en brölande alfahanne som ska knulla alla kvinnor och slåss med alla män.

När jag började med testosteron i somras så var jag på allvar oroad över att jag kunde komma att bli heterosexuell, och över att jag inte skulle känna mig bekväm med att slungas ut ur HBT-världen som jag sett andra göra. Jag var rädd att jag skulle tappa min fjollighet också, och komma på mig själv med att sitta där i träningsdress och snaggat hår och undra vart Immanuel tog vägen. Jag var rädd att jag skulle bli mer folkilsken än vad jag redan är, och att jag skulle bli min egen värsta mardröm: En man som föraktar kvinnor och kvinnlighet. En sexistisk skitstövel.

Rädslan gick över när jag insåg att den perioden redan låg bakom mig. Jag har haft ett enormt förakt för vissa saker som uppfattas som kvinnliga, men det börjar gå över mer och mer. Över åtta månader på testosteron har inte tagit ifrån mig de erfarenheter jag fått av att uppfattas som tjej i tjugonio år, men de tre sprutorna jag fått hittills har lindrat min könsskav. Jag är en helt ny människa, och jag är precis den jag alltid har varit. Jag har bestämt mig för att aldrig sluta vara bög, även om jag blir heterosexuell och straight-acting. Jag tror att det är ett bra vaccin mot den offerkofta av manlig modell som många antifeminister svassar runt i. För medan de ofta verkar lida av kastrationsångest, så har jag ingen sådan skräck. Jag blev av med möjligheten att utveckla testiklar långt innan födseln, och min kropp är föremål för en politisk diskussion sedan tre år tillbaka.

Jag är könlös i vissas ögon, tvåkönad i andras och mellan könen enligt somliga. Man kan inte uppnå konsensus om vilket kön jag har, eftersom en del går på kromosomer, andra på utseende, en tredje grupp på könsorgan, en fjärde på namn och en femte på vad man själv identifierar sig som. Jag har sett båda sidor och vet att skillnaden mellan manliga och kvinnliga könsroller är större än de flesta är medvetna om – vilket är mer än vad många vill veta. En man är mer än sin fitta. Det är nog därför jag är så farlig att mina äggstockar måste avlägsnas i förebyggande syfte.

***

Det här är en del av bloggstafettenInternationella kvinnodagen. Jag tog över stafettpinnen av HBT-sossen, och överlämnar den till Jens Holm UPPDATERING: Till Jöran Fagerlund. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snyggchock och könseufori

Ett tjugotal mörka strån på bröstet

Varje gång jag ligger i badkaret nuförtiden brukar jag titta ner på min kropp, och varje gång upptäcker jag nya saker. Testosteronet har satt igång helt fantastiska förändringar under de här dryga åtta månaderna. Låren är så ludna att det knappt syns någon skillnad mellan vänster och höger längre. Magen har så mycket hår att jag snart kan börja kamma den, och bröstkorgen har faktiskt ett antal hårstrån den med. Rumpan kan jag inte se, och kanske är det tur det. Den är antagligen hårig som om jag vore en kentaur. Faktum är att jag känner mig mer och mer som en sådan, kroppsligen. Hälften man, hälften häst.

Magen med ganska mycket hår

Idag när jag låg där så kunde jag i alla fall inte låta bli att säga högt för mig själv:

”Jag är så snygg ju!”

Det är sant. Jag har blivit narcissist och är så bekväm i min kropp att bara jag får maston gjord så skulle jag kunna få för mig att söka jobb som krokimodell.

Visst har jag fortfarande penisavund, men det har krympt i takt med att vissa kroppsdelar har vuxit till sig. Visst har jag fortfarande svårt att relatera till de där knöliga sakerna på överkroppen. Visst har jag fortfarande komplex varje gång jag är nyrakad över att jag ser så tjejig ut, och visst nojar jag över att min röst fortfarande är ganska ljus. Visst tar jag fortfarande aldrig ansiktsbilder utan att skjuta ut hakan. Visst klämmer jag alltid in manboobsen i armhålorna så fort jag ska fota utan binder. Visst har jag fortfarande en hudfärg som gör folk snöblinda, eksem, synliga blodådror, mopsmage och äckelfötter – men jag ÄR snygg. I alla fall enligt mig själv, och vad andra tycker spelar faktiskt ingen roll.

Det finns en envis myt om att transtjejer egentligen bara har autogynefili; att de tänder sexuellt på att se sig själva som kvinnor. Jag börjar på allvar tro att jag har en asexuell variant av autoandrofili, för jag gillar det jag ser i spegeln. Hursomhelst börjar jag verkligen känna av könseufori.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Regnbågens åtta färger – ta tillbaka magin och könsorganismen!

Hur många färger har prideflaggan, den med regnbågsfärger? De flesta skulle säga sex, antar jag. Det är den version som är den vanligaste numera, men en gång i tiden hade den faktiskt åtta. Enligt Wikipedia hade den ursprungliga flaggan från 1978 åtta ränder:

  • hot pink: sexuality
  • red: life
  • orange: healing
  • yellow: sunlight
  • green: nature
  • turquoise: magic/art
  • indigo: serenity/harmony
  • violet: spirit

När man skulle sy upp fler flaggor hade man svårt att få tag på knallrosa tyg, så man slopade den rosa randen. Sedan tog man även bort den turkosa, eftersom det var mer praktiskt att ha ett jämnt antal ränder när flaggan skulle hängas från en lyktstolpe; annars syntes inte den mellersta randen från andra sidan. Det var alltså sexualiteten som försvann först, och sedan magin och konsten.

Efter att jag läste det så har jag alltid försökt att göra regnbågsmönstret med åtta färger. Jag vill ha in magin i min regnbåge, och sexualiteten – eller asexualiteten – med. Idag gjorde jag till exempel ett slags handtag till min mobil så att jag lätt får upp den ur fickan, och åtta träpärlor blev precis lagom längd.

Mobiltelefonsnodd med träpärlor i rosa, rött, orange, gult, grönt,  turkost, blått och lila

Jag tycker att det på något sätt känns typiskt att sexualiteten försvann på grund av för hög efterfrågan, medan magin fick ge upp sin plats för rationaliteten. Jag tänker också på i vilket sammanhang det skedde; efter mordet på Harvey Milk, då efterfrågan på flaggorna tog fart. Jag tänker på att i filmen Milk syntes en enda kvinna, och de enda synliga transpersonerna var väldigt få och en del av en folkmassa. Filmen var full av byxbögar. Hade filmen handlat om Stonewall hade den antagligen gett en liknande bild. Transpersoner har slagits och tagit skit på ett sätt som många byxbögar (och för den delen säkert även en del kjolflator) aldrig gjort, men ändå förblivit osynliga.

När en person i kvinnokläder mördades i Puerto Rico för att hen hade kuk kallar amerikansk gaymedia det för ”homofobi”, och håller en minnesstund på samma dag som Transgender Day of Rememberance – utan att någonsin nämna att det snarare är transfobi än homofobi som ligger bakom, och utan att fråga transgrupper om de vill samarbeta. Resultatet: Hatbrott mot transpersoner osynliggörs.

I Sverige blir en kille diskriminerad av en busschaufför som tvingade honom av bussen, med motiveringen att hans ”trosor” syntes, fast han inte alls hade några trosor utan bara kalsonger. Det kallas för homofobi, där med. Utan att ha någon aning om exakt vad som hände och hur personen var klädd eller så, så gissar jag att det kanske snarare hade något att göra med att busschauffören reagerade på att klädseln eller beteendet var ”för” feminint, snarare än att det handlade om sexuell läggning. Det är isåfall transfobi, snarare än homofobi. Man behöver inte vara transperson för att bli utsatt för transfobi, men eftersom händelsen inträffade våren 2008 var det fortfarande lagligt att diskriminera personer med könsöverskridande identitet eller uttryck.

Transfobin måste döpas om till homofobi för att bli mer begriplig, och förut för att överhuvudtaget kunna kallas för diskriminering. Transmedvetenheten är ganska osynlig även inom den såkallade HBT-världen. Idag skriver Lars Gårdfeldt, präst och bög, om Jonas Gardell och om hur bögar får vara jesusexperter nuförtiden – och tolkar Siwerts Öholms berömda melodifestivalraseri som enbart homofobi, fast det antagligen var lika delar homofobi och transfobi. Om inte Mark Levengood hade haft en bröllopsklänning på sig, hade känslorna svallat så högt då? H och B tar steg framåt. T hänger fortfarande på efterkälken.

Medan jag trädde pärlorna på snodden funderade jag över hur jag egentligen hanterar magin. För mig är magi religion, och den är så nära sammanlänkad med min bild vad det innebär att vara transperson att det vore omöjligt att skilja dem åt. Jag har väldigt stor respekt för ateister, och det händer att jag önskar att jag kunde vara en av dem, men jag har lärt mig att jag inte kan det. Lika lite som jag kan styra min längtan efter att känna mig hemma i min kropp, lika lite kan jag styra mina sinnen – och förmågan att känna närvaro är ett sinne.

För mig har regnbågen åtta färger. Den rosa pärlan står kanske inte för sexualitet i mina ögon, utan för könsorganism, och den turkosa för magi. Jag vill inte vara utan någon av dem.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kläm på kuken – två år senare

För snart två år sedan kletade asexuella och pryda (nåja) Immanuel händerna fulla med glidmedel. Jag hade pysselstuga och byggde penisproteser av kondomer fyllda med hårgelé inför Kläm på kuken i Uppsala; en workshop där vi visade upp de hjälpmedel som fanns för transkillar, och diskuterade vad vi ville se i framtiden.

Två kondomer fyllda med hårgelé, formade till kuk och pung

Kondomkuk, mars 2008

Jag slutade själv med kondomkukar så snart jag fick en Mr. Limpy, men de är ju en väldigt enkel och billig variant – i synnerhet för den som vill känna sig fram. Idén till kondomkuken var inte min; den finns lite varstans på nätet, men det var Lukas som fick mig in på det spåret. Minou vidareutvecklade modellen genom att sy ett fodral i hudfärgat trikå, och jag har uppfunnit en packersele som inte ens behöver sys.

Hemgjord penisprotes, kondomerna med hårgelé är instoppade i tygfodralet

Kondomkuk i tygfodral

Idag hittade jag kondomkukarna igen, när jag städade i sovrummet. De låg i en plastpåse i en låda i byrån tillsammans med lite andra experimentella hjälpmedel.

Två kondomer som använts som penisprotes, då fyllda med hårgelé men idag intorkade och fyllda med vacuum

Kondomkuk, nästan två år efter tillverkningen

Eftersom de har legat ganska varmt har vätskan i hårgelén avdunstat, men kondomen har hållit ställningarna rätt bra. Det är alltså inte luft, utan vacuum som fyller ut tomrummet. Gummit är inte så sprött som jag trott att det skulle vara när jag pillar ut dem ur tygfodralet, och glidmedlet får fortfarande fingrarna att halka lite.

Nu blev protesen förstås inte använd regelbundet efter att kondomerna fylldes, utan de här var bara för demonstration, men ändå. Det är ganska häftigt att ett så tunt och känsligt material kan hålla så bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gender Sender – Tio låtar som får dig i trans

Veckans bloggtema är Musik, och Mymlan vill att man länkar till en spellista på Spotify med ett särskilt tema. Det var inte särskilt svårt för mig att svänga ihop en med mina favoriter. Vi kan kalla den för Gender Sender: Tio låtar som får mig i trans, om man ska vara fyndig.

Tio låtar som jag – fullt medveten om att det i de flesta fall säkert inte var riktigt så det var tänkt – associerar med såkallat könsöverskridande. Som av en händelse är sex av tio låtar gjorda av The Ark, och det är bara en (vad jag vet, dvs. en enda öppen) transperson bland artisterna: Antony Hegarty från Antony & The Johnsons. Det är också bara två personer som jag antar är fittfödda på listan; anledningen till det är antagligen för att det inte finns så många öppna transkillar som är musiker.

Jag hade velat ha med Athens Boys Choir, men hen finns inte på Spotify. Fagette är inget för den pryda – men å andra sidan är ingenting på min blogg det:

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9ayyPzuHGNU]

Athens Boys Choir: Fagette

1. The Ark: It Takes A Fool To Remain Sane

I lördags trycktes en intervju med mig i Fria Tidningen, som tyvärr inte finns utlagd på nätet. Det handlade om psykradikalism, och jag vill minnas att jag sa något i stil med ”Man kan läsa 800 sidor The History of Madness – eller så kan man lyssna på It Takes A Fool To Remain Sane”. Det är populärversionen av Foucaults tegelsten.

”Because ridicule is no shame
Oh, it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh, it’s just a way to remain sane

— they’ve forgotten how to play
Oh, maybe they’re afraid to feel ashamed
to seem strange, to seem insane
to gain weight, to seem gay
I tell you this

That it takes a fool to remain sane”

Är det någon som kan gissa varifrån jag fick inspirationen till min ”Störd och stolt”-tröja?

I min "Störd och stolt"-tröja

Störd och stolt!

2. Alanis Morissette: Perfect

Perfect handlar egentligen om perfektionistiska föräldrar och prestationsångest, och har inget med könsidentitet att göra, fast kanske till viss del med könsuttryck. När jag hör de här raderna:

”I’m doing this for your own damn good
You’ll make up for what I blew
What’s the problem?
Why are you crying?”

ser jag framför mig en förälder med egen, internaliserad transfobi, som tvingar sitt barn att följa könsroller för att inte bli mobbad i skolan, men inte förstår att det bara lär barnet att hen inte duger som hen är. Och slutklämmen säger allt:

”We all love you just the way you are
If you’re perfect”


3. The Ark: The Most Radical Thing To Do

Varje gång jag läser om partners till transpersoner som råkat illa ut så hör jag Radical i huvudet. Det händer att cispersoner blir utsatta för transfoba hatbrott, till exempel för att de är män vars flickvän är transsexuell (läs tex. om Michael Hunt och Taysia Elzy), men det är kanske det mest extrema formen. Mer vardagligt är att cispersoner som har transpersoner som partners blir ifrågasatta: Om han verkligen är heterosexuell, hur kan han vara ihop med en såndär… med kuk? Är hon verkligen lesbisk, hennes flickvän går ju i könsutredning för att bli kille?

”The most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even them the world is
Seemingly telling you not to
I don’t know what’s wrong or right,
But I know what’s worth a fight
The most radical thing is to do what
Your heart tells you to”


4. Cher: Walking In Memphis

Jag vet att Walking In Memphis inte alls har med könsöverskridande att göra, men varje gång jag hör den blir jag påmind om att första gången jag hörde den läste Chers röst som en mansröst. Och andra, tredje och fjärde med. Det tog några veckor innan jag förstod att det var en kvinna som sjöng. Det är alltså en – vad jag vet – ciskvinna som sjunger, men det är något maskulint över rösten. Och detta tänkte jag alltså många år innan Chers son Chaz kom ut som transsexuell.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=cher&iid=2985034″ src=”5/5/e/6/Sonny_Cher_and_37d3.jpg?adImageId=10619172&imageId=2985034″ width=”380″ height=”257″ /]
Chaz Bono som barn med pappa Sonny Bono och mamma Cher


5. The Ark: The Others

”I’m building an army of misplaced lovers
Known as ”the others”
Working under covers of love
Cause we got nowhere else to go

Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here so you stupid gits
Know, you’re fucked-up, nowhere to go”

Egentligen finns det inte så mycket att säga om The Others. Den talar liksom för sig själv. För den som inte ser det uppenbara kan jag ge Ola Salos egen förklaring:

“The Others” is about feeling like you belong to a grey-scale in a world that only sees black and white. It is about bisexuality, but it is also a battle song for all those who don’t want to belong to one gender, or actually do. I got the idea for the song when I heard about the “Gender terrorist” De La Grace Volcano who demanded to have an “O” in the passport instead “F” as in Female or “M” as in Male. “O” like in Other.”


6. Antony & The Johnsons: For Today I Am A Boy

Är det någon låt som inte behöver förklaras så är det väl Antony Hegartys vackra, tragiska och ändå på något sätt hoppfulla låt om att känna sig felkönad:

”One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful woman
One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl
But for today I am a child, for today I am a boy”

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=antony+hegarty&iid=4347642″ src=”d/0/4/5/Teenage_Cancer_Trust_b9bc.jpg?adImageId=10620170&imageId=4347642″ width=”380″ height=”517″ /]
Antony Hegarty


7. The Ark: Let Your Body Decide

När jag hörde Let Your Body Decide första gången visste jag redan vad den handlade om: lusten att dansa, att röra sig som man vill utan att vara rädd att göra bort sig, att lita på känslorna och inte hänga upp sig på förnuftet hela tiden. Ändå kändes det som om den hade en helt annan innebörd.

”Thoughts
Is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture OK?
Am I straight or gay?
Let your body decide where you want to go”

När jag förstod att det var oundvikligt, att jag verkligen behövde en könskorrigering, så drabbades jag av en inre moralisk konflikt. Jag hade lärt mig att kroppsligt kön inte spelar någon roll, och intalat mig att jag kunde förtränga det på samma sätt som jag kunde förtränga att jag behövde sova och äta. Jag visste inte varför jag behövde förändra min kropp, bara ATT jag behövde det. Fortfarande när jag får frågan brukar jag förklara att jag inte riktigt vet. Det enda jag vet är att det är det jag behöver för att må bra, och det räcker som skäl. Jag lyssnar på vad min kropp behöver.

8. Bodies Without Organs: You’re Not Alone

Att vara transperson innebär ofta att man känner sig väldigt ensam, åtminstone i vissa perioder av livet. Jag får då och då mail från människor som kanske aldrig någonsin skulle våga berätta för någon i sin omgivning, men som skriver till mig och ber om hjälp i den där allra första, sköra fasen då man försöker inse själv vem man är. Jag minns själv hur det var, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag har känt mig så oerhört ensam, och framförallt missförstådd, men idag har jag ett nätverk av underbara människor. Jag är inte ensam, och det ska ingen behöva vara mot sin vilja.

”You’re not alone
You’re not the only one who hurts
You’re not alone
This is the moment of rebirth
I’ve seen your heartache
I feel the pain you hide inside”

9. The Ark: Tell Me This Night Is Over

Det är kanske lättast att förklara varför jag uppfattar Tell Me som en transsång med att citera ett blogginlägg jag skrev för över ett och ett halvt år sedan, när jag äntligen kommit igång med utredningen men fortfarande väntade på att börja leva:

”I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over
‘Cause I wanna start living my life before I get much older.”

Det är inte bara jag som tolkar den som en ts-sång, berättar han. Inte så konstigt. Det är som om den är skriven för det, tänker jag, men säger inget utan ligger tyst och ser upp bland de små sköra molnen. Att vänta på livet är absurt. Det går inte att leva här och nu, hur mycket en än försöker.”

Att försöka förneka den man egentligen är, eller att vänta på omvärldens tillstånd att vara sig själv, är verkligen att vänta på att börja leva.

10. The Ark: This Sad Bouquet

Den sista låten på listan handlar antagligen inte heller om transpersoner i någon form, men den är ändå viktig. När Tell Me This Night Is Over är ett rop på hjälp är This Sad Bouquet lite mer hoppfull om att det faktiskt kommer att förändras till det bättre, att problemen går att lösa:

”It took time, took time
to accept the fact that one must loose
everything except what you do not choose
It’s taken time, long time
and yet more time it will take
before my heart is free
and brave enough to break

This sad bouquet of forget-me-nots
that I threw away is growing scars and dots
in this weary heart
where there’s a bird, so shy
But one of these days
that bird will learn to fly”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Hur föder män barn?”

Jag lägger en brakfis som ingen annan än jag hör. En vibration i mitt inre, som fortplantar sig genom dallrande bukfett och mopsansiktet på min mage. Ett plötsligt bubbel. Inte i magsäcken eller tarmarna, utan på ett annat ställe. Jag vet vad det betyder. Det har hänt flera gånger de senaste månaderna, men jag har försökt att bortförklara det. Nu vet jag.

Det är en av mina äggstockar som talar om för mig att jag inte slipper undan så lätt. Fastän jag har gått på testosteron i snart åtta månader och inte har haft mens sedan oktober så har jag fortfarande ägglossning, verkar det som. Än så länge är jag inte steril.

En gång i månaden känner jag den där snärtningen då ägget lossnar från äggstocken. En gång i månaden upptäcker jag att jag stinker lite mer än vanligt. Än så länge är jag inte helt fri från de månatliga cyklerna. Det gör inte så mycket, eftersom den allra värsta tiden är över.

Jag behöver inte längre gå runt och oroa mig för att få mens närsomhelst, behöver inte tänka på att tvätta tygbindor, behöver inte ägna två dagar i månaden liggandes i fosterställning, behöver inte fundera om man inte kan drunkna i sitt eget mensblod, behöver inte låta bli att äta i två dagar på grund av illamåendet, eller låta bli att ta på mig kläder fyra dagar i månaden på grund av gaserna, behöver knappt någonsin använda hörselskydden numera – och har inte gått in i en djup depression under den toalettbundna perioden, eftersom den knappt finns. Min skicklighet att sova en hel natt sittandes på en toalettstol har jag inte tränat på säkert ett halvår.

Apropå det hade någon googlat ”Hur föder män barn?”. Jag vill passa på att meddela världen att del killar har fitta. Eller en inåtvänd kuk. Eller ett bonushål. Eller vad man nu vill kalla det. De killar som inte har en sån brukar inte föda barn. För egen del tänker jag däremot att ifall jag blev gravid nu, så skulle jag hellre trycka ut ungen genom näsborren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är en snapphane

Transkille. Fittfödd kille. Transsexuell man. Bögfitta. Fittfjolla. Eunuck. Mantimmer. En kille med mycket liten kuk.

Med utgångspunkt i det fantastiska ordet snapp – ett könsneutralt ord för könsorgan, till exempel för att beskriva könsorgan som inte ser ut som de förväntas eller önskas göra – har jag kommit på ännu ett ord för att beskriva mig själv:

Snapphane. En hane med snapp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Snippa, snapp eller snopp? Okönade könsorgan

Mellanvärld kommer alltid med så kloka kommentarer i min blogg, och nu har hen börjat twittra också:

– Snippa, snapp eller snopp, det är den stora frågan

– Snapp?

– Ett tredje (ospecificerat) alternativ. från ”snipp snapp snopp”

Snapp. För den som inte känner sig bekväm med att köna sina könsorgan, eller som vill se sina könsorgan som något annat än snopp eller snippa, kuk eller fitta. För den som inte tycker att det är en nationell angelägenhet vad de har mellan benen. För de som har könsorgan som inte ser ut som könsorgan oftast gör, och som själva tycker att det är ett lämpligt ord. Inget att tvinga på någon, men ett ord att välja själv.

Jag har funderat länge på vad jag ska kalla mina könsorgan. Jag har en fitta, det kan jag inte förneka. Jag har också en kuk, även om den är mycket mindre än de flesta. Skulle någon kalla den för klitoris skulle det vara fel; framförallt för att jag inte ser den som en klitoris utan som en underutvecklad kuk, men också eftersom den efter sju månader på testosteron är större än vad klitorisar brukar vara.

Jag är definitivt inte intersexuell på något sätt, utan bara en transsexuell kille under behandling. Inte heller känner jag mig tvåkönad, så jag skulle aldrig försöka ta tillbaka det så negativt laddade hermafrodit som begrepp. Enligt min egen definition av orden har jag både kuk och fitta, men jag ser dem inte som två motpoler, och jag ser det inte heller som något som avgör min könsidentitet. Biologi och självbild hänger inte självklart ihop.

Jag har inte ett manligt och ett kvinnligt könsorgan; jag har könsorgan. Jag har snapp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Städning orsakar kukchock

Skrivbord, datorbord och fönster

Idag har det skett något alldeles unikt: Jag har sett mitt skrivbord. Det är inte längre dolt under en halvmeter med papper, tidningar, kvitton, böcker, pennor, saxar, askar, pärlor, kuvert, sladdar, kartonger, tänger, gem, omslagspapper, trasiga plastpåsar, paljetter, nålar, plastfjärilar, karottunderlägg, limflaskor, ljusslingor, skivor, självlysande spindlar, klistermärken och allt annat som har täckt nästan varje kvadratmillimeter av bordsytan förut. Det är nästan ett helt rum som är renstädat, otroligt men sant. Men jag gissar att glädjen blir kortvarig; inom en vecka kommer det att börja byggas pyramider på bordet igen. Det brukar vara så.

Skrivbord och hylla ovanför med prylar på

Jag har städat ihop med mina boendestödjare, och det gick faktiskt väldigt bra. Jag brukar ha jättesvårt för det och få ångest när de rotar i mina saker. Tidigare har jag haft personer som skulle hjälpa mig som slängde saker som var viktiga för mig, och också personer som utan att fråga helt plötsligt öppnade min garderobsdörr och började rota där. Det hör till saken att det låg ett par penisproteser i garderoben den gången, men i en påse. Annars hade jag faktiskt nästan önskat att hon hade fått syn på dem, för den boendestödjare jag hade då hade behövt lära sig en läxa. Det är inte okej att gräva i folks garderober utan att fråga.

En annan gång var det någon som nästan öppnade en skrivbordslåda där det låg kondomer överst i högen. En tredje gång var det någon som jag tror fick syn på min hemgjorda fallos i lera, som jag använder i ritualer och som hör hemma i en låda på mitt altare, men som jag slarvigt nog lämnat framme. En fjärde gång var det någon som skulle flytta på en kartong under sängen. En femte gång ville någon hjälpa mig att bädda när jag precis kom på att det låg kvar en sak under täcket som hörde hemma i lådan under sängen.  Och så vidare, och så vidare.

Såna händelser, i kombination med min allmänna tvångsmässighet, har gjort att det har tagit lång tid för mig att bygga upp ett tillräckligt stort förtroende för att låta andra människor hjälpa mig att städa. Jag räknar dessutom med att få en del panik de närmaste veckorna, eftersom jag inte kommer att veta exakt vart allting ligger. Men som jag sa till dem idag: Jag har lärt mig att lita på mitt fotografiska minne alldeles för mycket, och det är därför jag kommer undan med stöket. Det kanske är bra fobiträning att ha allt undanplockat och sorterat så att man inte vet var alla saker är.

Hemgjord penisprotes

Hemgjord penisprotes

Den här gången uteblev alla kukchocker, även om jag hittade ett tygfodral som Minou har sytt för att använda ihop med hemmagjorda kondomkukar. Det är sytt i hudfärgad kroppsstrumpa, och om man håller upp den så kan man eventuellt gissa vad den skulle kunna användas till, om man känner till att den tillhör en transkille. Snabbt och diskret tog jag den åt sidan.

Det är alltid något sånt man hittar hemma hos mig. Att hjälpa mig att städa innebär en ganska stor risk att bli kukchockad, men jag måste lära mig att våga utsätta människor för den risken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sjöjungfrurs kukar och kentaurers fittor

Jag vaknar efter elva timmar; det är dubbelt så lång tid som jag brukar sova. Underlakanet är ihopkorvat på madrassen under mig, och jag är yr och förvirrad. Jag får ur mig ett ”Herregud!” sådär för mig själv, innan jag kravlar mig upp ur sängen. Vilken dröm.

Jag drömde att jag jobbade på ett sjukhus, eller rättare sagt att jag pluggade till läkare och hade praktik. Allt hade nog varit bra, om jag bara hade förstått ett ord av vad min handledare sa. Hon snäste åt mig emellanåt, och log mot mig ibland, men jag hörde aldrig vad hon sa. Frågan var om hon verkligen pratade svenska med mig, för jag hade inte uppfattat ett enda ord. Allt var så förvirrande, och jag hade ständiga skuldkänslor av att inte höra till, att inte passa in, att inte duga. Skuldkänslor som jag dövade med arbete. Jag jobbade hårt, dygnet runt nästan. Som ett resultat av det började jag få ont i benen av allt stående och gående, men det tänkte jag inte så mycket på. Det var ju inte så konstigt när man var uppe och sprang hela sin vakna tid. Jag började invaggas i en falsk säkerhet om att allt flöt på, och intalade mig själv att jag faktiskt kunde fixa det här – tills den dag då jag blev upptäckt.

Min handledare med det obegripliga språket kom och ville ha med mig på något. Tydligen skulle vi ut och flyga ambulanshelikopter, förstod jag när hon tryckte på hissknappen som ledde upp till sjukhustaket. Sedan gick allt väldigt fort, och nästa ögonblick jag minns är att jag ligger på en brits inne i helikoptern. Jag är omtöcknad och frågar varför, och helt plötsligt talar handledaren begriplig svenska. Jag hör hennes röst tydligt, trots dånet från motorn. Hon förklarar att jag svimmat på grund av syrebrist, för att min mask var trasig.

Jag tittar upp på henne, och märker att hon sitter och håller i min fot. Jag får panik och försöker rycka åt mig den, men min kropp är för svag och lyder inte riktigt. Hon säger att det finns risk att jag skadade mig när jag föll, och att hon har märkt att mina fötter är svullna, så hon drar upp mina byxben litegrann – och stirrar förbluffat på mitt nakna ben.

Min vad är alldeles fläckig av blåmärken, både nya blåsvarta och gamla bleknade gula. Det bildar ett mönster, men under huden syns det att underbenet i sig inte ser ut som ben brukar se ut. Det var det jag var rädd att hon skulle se.

– Ditt ben är brutet! När hände det här? Du måste ha gått med brutet ben i veckor, av blåmärkena att döma.

Hon sträcker sig efter det andra benet, och upptäcker samma sak där. Jag har gått i månader med båda benen brutna. Jag vet inte vad jag ska säga, men letar efter en bortförklaring. Jag vill inte att hon ska komma på vilka det är som går runt med brutna ben. Jag vill inte bli outad. Hon tänker febrilt och försöker förstå. Något far över hennes ansikte, som en skugga, men försvinner lika snabbt igen. Jag vet inte om hon vet, om hon har fattat det.

Allt jag ville var att vara en människa, och de sa att det var utseendet som avgjorde om man var människa eller inte. Det var därför jag klöv min fiskskjärt itu, så att jag kunde gå på land. Det är därför mina ben är brutna, och det är därför varje steg gör ont. Men det är också därför jag ville bli läkare, för att ingen annan ska vara tvungen att känna samma sak. Nu sitter jag här, med mina halvtaffligt hemsnickrade människoben, och undrar om jag får jobba kvar. Får sjöjungfrur jobba med människor? Är det verkligen en bra idé, med tanke på att vi ändå aldrig kommer att kunna förstå människorna på det sätt som människor förstår varandra?

Helikoptern landar igen. Jag blir tillsagd att ligga kvar så ska de hjälpa mig. Nervöst lyder jag, men jag vet inte vad som väntar. De andra plockar ihop sina saker och gör sig redo att kliva av, när en av de andra studenterna kommer fram till mig. Hon ser blyg ut, och ser sig om så att ingen annan ska se vad hon gör. Så drar hon upp byxbenet och visar sitt eget ben. Hon har också blåmärken över hela vaden, och hon ler mot mig i samförstånd. Så tar hon tag i mina ben, och vrider dem rätt. Det gör fruktansvärt ont, men jag vet att det egentligen är precis det jag behöver.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=mermaid&iid=1703701″ src=”8/e/4/9/Waterhouse_Mermaid_2c3e.jpg?adImageId=9380871&imageId=1703701″ width=”380″ height=”563″ /]

Det är väl ganska uppenbart att jag blev påverkad av att jag läste Den lilla sjöjungfrun igårkväll. Originalet alltså, inte den puttinuttiga disneyversionen. Det är väl också ganska uppenbart att jag tänkt en del på sistone på hur det var förra gången jag pluggade, och hur rädd jag var för att bli outad som avvikande. Jag vågade inte berätta om min Asperger, för jag var rädd att någon skulle säga att autister inte hör hemma på högskolan, och att jag aldrig skulle kunna jobba som lärare eftersom jag inte förstod de neurotypa eleverna. Men det finns också en annan sak i drömmen, och det är det som gör mig så förvirrad.

Sjöjungfrur är ett väsen som många unga transtjejer identifierar sig med. En sjöjungfru är en tjej med en underkropp som visserligen inte ser ut som vilken tjej som helst, men som ändå inte har någonting som sticker ut och liksom är i vägen – frågan är om hon har några könsorgan alls. Dessutom kan hon, som i sagan, få ben och gå på land som vilken människa som helst. Jag som transkille har istället identifierat mig med kentaurer: De är starkare, större och hårigare än mig, och… eh… mer välhängda, om man säger så.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=centaur&iid=4779917″ src=”5/2/7/2/Animal_Passion_df62.jpg?adImageId=9380913&imageId=4779917″ width=”380″ height=”311″ /]

Ändå har jag haft perioder då jag har försökt att leva som tjej, och misslyckats totalt. Det är då jag har klyvt min fiskskjärt itu och vinglat omkring på darriga ben, rädd för att bli upptäckt. Jag ägnade så mycket tid åt att bryta av mina ben, för att de envisades med att växa ihop. Sedan drygt tre år låter jag de vara, och istället för att bryta av benen hela tiden försöker jag att låta dem läka. Det svåra är att göra det utan att samtidigt binda ihop benen med varandra. Jag är trött på att ha ont, men jag vill ändå kunna fortsätta röra mig – och jag vägrar finna mig i att jag är tvungen att välja mellan de två. För hur jag än försöker leva med mina brutna ben, så har jag ändå en bild av min fiskskjärt som en jättestor kuk, och mina drömmar om att gå på jorden är inte begränsat till att gå på två ben. Jag vill springa runt på fyra ben som en kentaur – och det oavsett om jag har fitta eller inte.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Skära kuk itu” – Freud <3 Pelle Svanslös

Sent igårkväll skrev jag ett inlägg om min lilla freudianska felskrivning: Dicocktomies. Jag fick in ett ”cock” istället för ”cho”, och tyckte det var väldigt talande för hur jag är. Då hade jag inte ens tänkt på resten av ordet, men det gjorde Emil Nordlander:

”Ännu roligare om man tittar närmre på ordet. En hejdlös språklig blandning förstås, men di – två och tomi – dela, skära, ger ju den fria översättningen ”skära kuk itu”. Som du är inne på, vad har Freud att säga om det här?”

Eftersom jag redan har analyserat mitt intresse för att hyvla gurka tror jag verkligen att det kan ligga något i det. Mitt undermedvetna är besatt av att skära i kukar. Jag är förmodligen den inverterade Ed Gein. Jag tror fortfarande att jag är Pelle Svanslös, och att jag en gång i tiden hade en kuk som jag sedan blev av med.

Helt fel ute var jag ju inte: Det var bara lite testosteron i tionde graviditetsveckan som fattades. Jag hade som foster förutsättningen att få en kuk, men den möjligheten rann ut i sanden. För exakt trettio år sedan hade jag fortfarande en möjlighet, även om det skulle inneburit att jag fötts med ett intersexuellt syndrom.

Den svenska staten vill tvångskastrera mig. De vet inte att jag redan är kastrerad sedan innan jag föddes.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Analmaracas och sprut i rumpan

Inatt drömde jag att jag träffade en kille som spelade maracas med kroppen genom att stoppa in hårda, intorkade russin i analen, och sedan dansa. Han sa att det bara var killar som kunde göra sånt; tjejer har en livmoder som är i vägen, så det låter inget då. Så såg han på mig och frågade om jag var kille eller tjej. Utan ett ord tog jag en näve russin, tryckte upp dem i rumpan, och dansade. Av ljudet hörde han att jag var kille.

Dagen T3: Tredje testosteronsprutan

Det var femton minusgrader ute imorse, och jag hade för första gången sedan jag flyttade söderut tagit på mig långkalsonger. Om jag skulle ha ont i rumpan ville jag åtminstone inte frysa. Jag gick till labbet först, som vanligt. De fyllde fyra provrör med mitt blod, och sedan var det till att sätta sig att vänta på distriktssköterskan. Jag har fått olika sköterskor varje gång, så det känns väldigt skönt att numera heta Immanuel i alla papper så att de inte ropar upp mig med fel namn.

Sköterskan verkade rutinerad och lite stressad, och det gick fort. Väldigt fort. Nebido ska injiceras i muskeln långsamt, och jag är van vid att ligga ner i säkert tio minuter, och med allt prat innan och lite efter hade jag räknat med minst en kvart totalt. De brukar säga till när de injicerat en fjärdedel, hälften och tre fjärdedelar, och båda de tidigare gångerna har det varit ungefär vid tre fjärdedelar som det har börjat göra ont. Den här gången skulle jag bara ha just tre fjärdedelar, men jag blev ändå förvånad. Precis när jag undrade om det var hälften kvar, drog hen ur sprutan och satte på plåstret. Det visade sig att hen använt en grövre nål än man brukar.

Knappt tio minuter efter att jag kommit in i rummet lämnade jag det. Visst var jag lite öm och lite yr, men inte alls så mycket som jag har känt av tidigare. Jag vilade några minuter på en bänk i sjukhusentrén innan jag gick hem, och jag kände knappt av det på hela vägen. Ingen spänningsvärk, och inget haltande. Inga pauser då jag försiktigt sätter mig på en bänk och vilar. Bara raka vägen hem.

Nu väntar jag spänt på effekterna av tredje sprutan. En mörkare röst, en kraftigare skäggväxt och hår på bröstet skulle inte sitta helt fel – men någon analmaracas vet jag inte om jag bryr mig om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,