Category Archives: Bröst

Ett halvår postop – in i garderoben

Idag är det exakt ett halvår sedan jag opererades. Idag är också den första dagen efter operationen som jag bemödat mig att faktiskt lägga in ren tvätt i garderoben.

De första två månaderna klarade jag nästan ingenting; de dagar jag lyckades föra handen till munnen för att få i mig mina värktabletter räknade jag som bra dagar. Men efter att jag varit på akutbesök hos kirurgen släppte mycket. Jag kunde röra mig igen.

De följande tre månaderna började jag långsamt fixa grundläggande saker hemma: Jag lärde mig att klä på mig, kamma håret, duscha, gå och handla, köra diskmaskinen, tvätta och sopa. Men jag avstod fortfarande från ”lyx”, som att byta sängkläder, dammsuga, vattna kaktusarna – och naturligtvis även att lägga in ren tvätt. Den samlades istället en liten back mitt i vardagsrummet, som snabbt blev överfull. Där grävde jag sedan fram det jag behövde, plagg för plagg.

Den senaste månaden har jag fått både energi och smidighet tillbaka. Jag behöver inte längre hushålla med krafterna och vara rädd att inte orka med något viktigt ifall jag använder armarna till något ”onödigt”.

Jag mår såklart mycket bättre nu. Allt är så annorlunda – utom en sak: Mina kurvor.

graf över bröstkorgsmått 2009-2011: över respektive under bröstenDet är lite småroligt att det faktiskt inte syns särskilt tydligt att jag blivit av med brösten, om man enbart tittar på måtten. Jag hade ju väldigt platta – men ändå stora – bröst den sista tiden.

Huvudsaken är i alla fall att det känns bättre nu. Min boendestödjare hade helt rätt i det hon sa för några dagar sedan:

”Jag har förstått att du inte är så mycket för garderober”

Hon syftade lika mycket på min öppenhet som på att jag hellre har saker i oordning framme på ett bord och en tom garderob, än hivar undan allt och gömmer det i garderoben.

Men det är nog ett friskhetstecken att emellanåt ägna sig åt lyxstädning, som att lägga in ren tvätt. Jag har saknat det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Torrboll och trans-amason – 5½ månad postop i bilder

Det har snart gått ett halvår sedan min bröstkorgsrekonstruktion, men det har varit ont om bilder. Ber om ursäkt för det, men det har sina skäl.

De första fyra månaderna kunde jag knappt lyfta upp kameran alls, än mindre hantera den om jag lyckades få fast den på stativet. Det svider och stramar fortfarande en del när jag lyfter armarna.

Dessutom tyckte jag själv att jag såg hemsk ut i ansiktet: En allergisk reaktion mot panodil under postop-tiden gjorde att jag fortfarande har problem med att min hud fjällar extra mycket – och det säger jag, som är atopiker och van vid extremt torr hud. Jag kunde klia mig lite försynt på näsan, och hela tröjan solkades ner av en lavin av hudflagor på ett kick. Först de senaste veckorna har det gett med sig, fast jag inte tagit en enda panodil sedan början av december.

Immanuel med armarna i kors och bar överkropp

Men förra måndagen, när jag precis kommit hem efter testosteronsprutan, bestämde jag mig för att det verkligen var på tiden att ta lite nya bilder. Tyvärr glömde jag bort dem efteråt, och kom ihåg dem först nu. Men såhär ser jag alltså ut.

Jag har fortfarande lite problem med att vara överspänd och ha muskelryckningar i bröstmusklerna, och med att det stramar och svider i ärren om jag sträcker mig eller om jag har lyft något tungt. Förra måndagen var också första dagen jag tog på mig mitt halsband som postop. Tyvärr fick jag ett litet skavsår av pentagrammet på ett av ärren, men det var bara tillfälligt och läker bra nu.

Jag har de senaste två-tre veckorna också kunnat använda bröstkorgen som stöd till exempel när jag bär ett berg av tvätt eller matvaror, och huden på bröstkorgen reagerar inte längre med att bli knallröd och svullet irriterad så fort man rör vid den det minsta. Jag kastar inte av mig tröjan det första jag gör när jag kommer hem, även om det är skönt när hundöronen inte har något tyg att skavas mot. Däremot har jag fortfarande felkopplade nerver: när jag kliar mig på magen så känns det uppe vid nyckelbenet, och så vidare.

Det har gått 172 dagar sedan operationen; nästan ett halvår. Jag börjar finna mig tillrätta med alla märkliga funktioner min kropp har nuförtiden, även om det har tagit sin tid. Jag börjar nästan tycka att det är min vänstra bröstvårta som ser konstig ut – den är ju utbuktande! Den högra är platt, med ett dike i nederkanten, så den hakar i alla fall aldrig i kläderna.

Eller, jag kallar den inte för bröstvårta, egentligen, för jag är medveten om att den inte är det. Mer som ett tomrum. Men det är okej. Jag är mer som en amason nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2010: Mer skägg, mindre bröst. 2011: Ja till livet

Hur sammanfattar man 2010? Var ska man börja, liksom? Det blev inte bara det bästa året i mitt liv hittills, utan förmodligen det år som det hänt mest saker i mitt liv.

2010 inleddes med en dunderförkylning, och avslutas på samma sätt. Däremellan har jag hunnit med:

Immanuel i profil

Januari 2010

Att odla skägg, och ungefär i samma veva börja passera som kille.

Att avsluta min kontakt med psykiatrin, efter att ha varit patient i olika sammanhang i åtta år. Jag är alltså psykiskt frisk, även om jag har tre av mina diagnoser (Aspergers syndrom, ADHD och transsexualism) och två mediciner (Concerta och Nebido) kvar.

Att åka på Peace & Love och uppleva The Arks magi; ett bevis för att jag är praktiskt taget frisk från min sociala fobi.

Att rasa mot tvångssteriliseringar på DNs framsida och virvla runt på Pride en hel vecka. Det var bara en enda dag (av fem) som jag faktiskt betalade in mig som besökare på Pride House: Övriga dagar var jag där som arrangör eller som deltagare i något panelsamtal som någon annan anordnat. Dessutom hängde jag i parken två kvällar, som volontär i KIMs tält.

Att bli utförsäkrad – och få ett nytt jobb, som föreläsare för Andet.

Att få bröstkorgsrekonstruktionen gjord i september, för att sedan överanstränga armarna i min naiva tilltro till min kroppsliga styrka, få infektion och nekros i såren, äntligen få vettig eftervård, och så till sist börja återhämta mig.

Att fylla 30, bara fyra dagar efter operationen.

Att börja resa runt och föreläsa, när jag väl börjat må bättre. Lidköping, Skövde, Sundbyberg, Köping, Örebro, Flen, Vadstena, Norrköping, Borås, Göteborg och Alingsås har jag hunnit med i höst. För fyra år sedan gick jag knappt utanför dörren.

Att bli kallad till Socialstyrelsens rättsliga råd och få den juridiska könskorrigeringen beviljad – på villkoret att jag blir steriliserad först.

Att gång på gång bli rättkönad av folk jag inte känner. Till detta räknar jag att till exempel förutsättas bry mig om sport, förväntas vara intresserad av tjejer, inte längre bli kallad manshatare – men framförallt att ofta få förtur och mer uppmärksamhet i olika sociala sammanhang, och att få nästan överdrivet mycket tacksamhet när jag gör saker jag trodde var självklara (som att hjälpa till att lyfta upp en barnvagn på bussen), men som kanske inte förväntas av killar i samma utsträckning som av tjejer.

Med andra ord: Förlåt att jag inte har bloggat tio inlägg om dagen i år. Jag har haft ganska fullt upp med att leva – men jag tänker inte sluta med någondera. Mitt nyårslöfte för 2011 är att lära mig att säga ja till livet: Inte som någon högerextrem pro-life-rörelse, alltså, utan snarare tvärtom. Jag lovar att ta vara på livet bättre. Efter 30 års krigande har jag äntligen slutit fred med min kropp, så jag har alla möjligheter i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Ingen förebild, men en massa efterbilder – 74 dagar post-op

Det har inte blivit så mycket fotande de senaste månaderna. Dels har jag inte haft så mycket energi, och dels har jag haft svårt att röra armarna så högt som man behöver för att hålla i kameran – som dessutom är väldigt tung. Men några bilder har jag lyckats få till; de har bara inte hittat in i bloggen förut.

Immanuel i sjukhussängen, med bandage på överkroppen

Några timmar efter operationen

Det har gått över tio veckor sedan min bröstkorgsrekonstruktion, och mitt liv har förändrats enormt mycket under den här tiden. Nästan uteslutande till det bättre.

Immanuel med bar överkropp och tejpade ärr

55 dagar efter operationen

För även om jag har haft ångest över att inte alltid kunna få i mig mat och vatten, över den infektion som jag fruktade och som sedan mycket riktigt visade sig, över riskerna för olika komplikationer, över smärtan, över isoleringen under den tid då jag inte kunde skriva och därmed var utestängd från 99% av hela mitt sociala liv, över frustrationen att inte kunna göra de saker som jag verkligen ville och behövde – även om jag har haft ångest, och även om jag ångrat en hel del av de saker jag gjort innan och efter operationen, så har jag inte för en sekund ångrat själva ingreppet.

Nyopererad. Naiv. Jag kände mig stark, och mådde så himla bra – så jag gjorde kanske vissa saker som jag borde låtit bli.

Om det är något jag verkligen borde ha tänkt på när jag förberedde mig, så var det att se till så det fanns någon hos mig den första tiden efter operationen. Jag läste senare att man inte bör lämnas ensam de första 48 timmarna efter narkos, för då kan man fortfarande få komplikationer. Dessutom ska man vara försiktig med att använda armarna i början.

Imanuel med stort bandage över bröstkorgen

Två dagar efter operationen

Själv blev jag utskriven dagen efter operationen. Jag hade visserligen sällskap av min boendestödjare på vägen hem, men sedan var jag ensam i tre dygn. Dålig idé, fast det fattade jag först någon vecka senare.

Immanuel med tejpade ärr och bröstvårtor

15 dagar efter operationen

Två veckor efter operationen. Hade precis blivit av med bandage nummer två. Känner mig lättad, och trots att det i mina ögon såg väldigt märkligt ut, så blev jag lugnad av sköterskans ord om att det såg bra ut.

De små vita bandagen, och att tejpa på bröstvårtorna, var däremot en usel idé, visade det sig. Jag litade på distriktssköterskan som inte visste riktigt hur man skulle göra. Nu har jag lärt mig en ganska dyrköpt läxa.

Bandagen slet jag av dagen efter, men tejpen satt som berget i två veckor. Jag kunde ju inte hålla rent när det satt tejp rakt över såren, och huden blev blå ibland när tejpen stramade. Varken hygieniskt eller bra för läkningen. Infektionen kom som ett brev på posten.

Immanuel i linne

44 dagar efter operationen

Sex veckor postop, drygt en vecka efter att äntligen ha blivit av med tejpen och några dagar efter att jag sluppit den eländiga svarta klumpen som satt på bröstvårtan. Nyss påbörjad andra antibiotikakur. Äntligen börjar det kännas som om kroppen får en chans att läka. Fortfarande väldigt stel, men inte alls som förut.

Men det jag såg mest på den här bilden var hur otroligt mager jag var (för att vara jag), och hur mina armmuskler gått och gömt sig.

Immanuel med bar överkropp och synliga, men relativt läkta ärr

73 dagar efter operationen

Och så nu. Bilden är tagen igår, drygt 10 veckor efter operationen. Jag har inte en trådstump kvar av stygnen; det är så gott som läkt. Några ställen spricker fortfarande lätt upp när jag duschar, men inte alls mycket och det verkar inte infekterat. Det enda jag egentligen har problem med nu är de där hundöronen i armhålorna. Utseendemässigt bryr jag mig inte, men det känns väldigt obehagligt när kläderna fastnar i de små utstickande hudflikarna.

Whiteboardtavla med datum skrivna på olika höjder

För en månad sedan nådde jag knappt upp till nederkanten av tavlan. Ca 35cm högre upp nu.

Men jag ska inte klaga. Jag tycker själv att det ser väldigt bra ut, och det är bara när jag har collegetröja eller jacka på mig som jag har ont nuförtiden. Jag är rörlig och stark, och har bröstvårtorna kvar. Jag lever, och jag är väldigt nöjd med min kropp – bara det är rätt häftigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bekräftelse på den frivilliga tvångssteriliseringen

Det kom en avi med posten idag. Rekommenderat brev. Ett stort kuvert adresserat till I Brändemo – med Socialstyrelsens logga på. I det stora kuvertet låg ett lite mindre kuvert, och i det låg det här brevet:

”Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; ingrepp i könsorganen, borttagande av könskörtlarna samt fastställelse av könstillhörighet som man gällande; Immanuel Brändemo [personnummer].

Socialstyrelsen beviljar ingrepp i könsorganen samt borttagande av könskörtlarna. Frågan om fastställelse av könstillhörighet som man bordlägges i avvaktan om inkommet bevis på sterilisering/kastrering.”

Brevet från Rättsliga Rådet

Det är ingen nyhet för mig. Jag har vetat om detta i många år, så det kommer inte direkt som någon överraskning. När jag var till RR i tisdags förklarade de att de redan beviljat min juridiska könskorrigering, men att den var vilande tills efter de fått in bevis på att jag var… tja, de kallade det ”steriliserad”, men de menade kastrerad. ”Enligt lagens andemening” tror jag de sa.

Det har gått fem månader sedan jag skrev under ansökningspapperna om att bli steriliserad, kastrerad och få mitt juridiska kön ändrat till man, men när jag kom till RR hade jag inte återhämtat mig efter bröstkorgsoperationen för snart två månader sedan. Jag äter fortfarande antibiotika mot en infektion, och har en ytlig nekros på ena bröstvårtan som inte har läkt ihop ordentligt än. Och nu var jag alltså där för att kastas in i ännu en operationshärva.

Jag har ansökt om den själv, javisst. För att ha det undanstökat. För att lagen kräver det. För att få min fastställelse som man. För att ett manligt personnummer gör att man inte längre blir kallad till cellprovskontroller, och för att jag har vrålat av smärta varje gång jag legat i en gynstol och därför ändå helst hade sluppit dem helt. Men ärligt talat framförallt för att jag (helt oberoende av min könsidentitet) tidigare har haft såna problem från livmoder och äggstockar att jag fantiserat om att slita ut dem själv för hand, och tänkte att det var lika bra att bli av med eländet. Ett elände som efter drygt ett år på testosteron äntligen försvann – och med det försvann min viktigaste anledning att vilja bli kastrerad.

Jag har inte ångrat något jag gjort – inte ens samma dag som jag fick kallelsen till RR och såg illaluktande gult var rinna från en svart, njurformad bröstvårta som min nya husläkare bedömde vara nekros – men jag har insett ännu tydligare än tidigare hur absurd situationen är. Där sitter jag framför en läkare, och sedan inför en grupp såkallade experter, och försöker ge rätt intryck för att bli godkänd; å ena sidan vill jag ha fastställelse, å andra sidan vore det lögn att säga att jag är beredd att hoppa upp på operationsbordet igen på några år, såvida det inte gäller liv eller död. Men lagen – eller de som tolkar den – tar inte hänsyn till vilken vård jag behöver och inte.

I somras blev vi transpersoner tvångskramade från höger och vänster i valrörelsen. Tillochmed Göran Hägglund klämde till slut ur sig något som nästan lät som om han inte tänkte sätta sig på bakhasorna alltför mycket:

”Sterilisering är ett grovt kroppsligt ingrepp som inte känns tidsenligt. Det gäller att hitta en väg som fungerar på ett rättssäkert och bra sätt för de personer som är berörda”

Men det var då. Det var valrörelse.

Tre dagar före valet opererade jag bröstkorgen, och efter det har ingen politiker tvångskramat mig (med undantag för Amanda, men det är varken med tvång eller i egenskap av politiker hon kramas). Kanske lika bra det. Jag är fortfarande öm och kurar ihop överkroppen när jag kramar mina vänner, fast det idag har gått sju veckor sedan operationen. Ytterligare sju veckor tidigare plus en dag, stod Socialstyrelsens generaldirektör på scenen i Pride Park och lovade:

”Ni ska inte behöva ockupera oss igen – i varje fall inte så länge som jag är generaldirektör för myndigheten!”

Men det var då. Det var Pride.

Nu då?

När det inte längre finns rosa röstsedlar att slåss om, och när de regnbågsfärgade flaggorna plockats ner för länge sedan, vem bryr sig då?

Jag frågade om det fanns en risk att de drog tillbaka ett beslut för att man ville vänta med ingreppen. Det skulle inte vara någon risk, sa läkaren, men jag skulle inte hoppas på att steriliseringskravet skulle tas bort, för om det ens skulle gå igenom är det isåfall många år kvar tills dess.

Orkar jag kämpa? Orkar jag slåss mot en märklig lag som alla skyndar sig att fördöma men ingen gör något åt? Orkar jag vänta?

Jag har väntat i 30 år. Visst klarar jag några år till. Nu när brösten är borta är kroppen inte längre min fiende, utan jag kan lägga mer energi på viktiga saker. Att myndigheter och privatpersoner sedan tar sig makten att bestämma att jag måste genomgå vissa operationer för att få deras godkännande – det säger mest om de själva.

***

Rekommenderad läsning:

Trollhare äntligen en man, men bara nästan

EXTRA: Sahlin och Åkesson om rasbiologi och tvångssteriliseringar i kammaren

Är du rädd om dina pungkulor, Fredrik?

Några av mina inlägg:

Tvångskastrering och tvångssterilisering – en grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Ansökan om frivillig tvångskastrering

Ansökan om frivillig tvångskastrering, del II: Kyskhetslöfte

Socialstyrelsen presenterar: En transvård för 2000-talet

Socialstyrelsen om tvångssteriliseringar på 2000-talet: ”En skam för Sverige”

Tvångssterilisering av könslomässiga skäl – en liten historisk tillbakablick

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan – 88 år av rädsla

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Handlös handlingskraft

Planen är perfekt. Jag måste ta kontrollen över min kropp, och lära mig att ta hand om mig själv. I sex veckor har jag ömsom kämpat idiotiskt hårt, och ömsom underkastat mig andras uppassning. Så jag har börjat träna.

Igår tvingade jag mig att krångla på mig en t-shirt; första gången jag fått på mig något plagg som man drar över huvudet. Tackolov har jag ett antal väldigt stora skjortor. Dessutom köpte jag Lactacyd på apoteket, för det är bra att tvätta ärren med. Det fanns inte mindre flaskor än en halvliter, så jag fick kämpa för att få hem den – men det gick.

Idag har jag tränat helt andra saker: Jag har duschat själv, stirrat mina geggiga sår-på-väg-att bli-ärr i vitögat och tvättat dem utan att svimma. När jag har duschat ensam tidigare har jag inte vågat blöta upp något i närheten av såren; dels just för att jag är rädd att svimma och dels för att jag haft så svårt att röra mig att om jag ramlar så har jag inte kunnat ta emot mig med händerna.

Det sista upptäckte jag förra torsdagen, då jag föreläst i Sundbyberg och satt på tunnelbanan med Mikusagi. En gammal person klev på, och jag reste mig liksom utan att tänka mig för och erbjöd min plats, trots att jag verkligen behövde sitta. Hen tackade nej, men precis när jag skulle sätta mig igen satte tåget igång med en knyck, och jag for bokstavligt talat handlöst framåt. Som tur var lyckades jag parera med fötterna, men det var nära att jag farit i golvet – utan att ens kunna röra armarna.

Men det där jobbar jag på nu: att bli mer rörlig, att bygga upp musklerna igen – och att kunna sköta min egen hygien. Målet är att klara mig hyfsat själv först på äventyret i Stockholm med Rättsliga Rådet på tisdag, och sedan åtminstone så mycket som det går på nästa föreläsningsturné. Om tio dagar ska jag vara i Köping och föreläsa två dagar i rad, och sedan Örebro och Flen. Jag kommer förhoppningsvis att vara starkare än vad jag är nu, men jag räknar ändå med att inte vara helt återställd och kanske behöva hjälp med tex. väskan.

*tittar mig omkring med hundögon och kopplar på min autistiska charm*

Det är mycket som händer nu. De senaste två månaderna har jag hunnit börja på ett riktigt jobb, genomgå en operation, hålla tre föreläsningar i tre olika städer, skriva in ”bröstvårta” som eget ord i T9 eftersom jag använder det ordet i vart och vartannat sms, åka taxi till stationen oftare än jag går till affären, förbruka ungefär 200 kompresser, två rullar kirurgtejp, tillräckligt mycket panodil för att kunna bygga ett fort av tomma kartonger och en hälsocentral (som jag bytt bort). Och justja, jag fyllde visst 30 också.

Jag är dessutom inne på min andra antibiotikakur, och den här gången står det inte att jag ska ta den i tio dagar – utan 239 timmar. Jag kommer alltså att bli frisk en timme snabbare den här gången. Vi får hoppas att det stämmer, för då är jag frisk till Köping.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Autism skyddar inte från infektioner – men är ett bra vaccin mot transfobi

Om tåget imorgon går i tid kommer det att avgå från Sandviken fyra minuter innan femveckorsjubileet. Så lång tid har gått sedan operationen, och först nu börjar det kännas som om såren har börjat läka. Det har tagit lite längre tid än planerat, men nu börjar det ordna upp sig.

I fredags drog den nya sköterskan bort tejpbitarna som suttit som berget över i två veckor, och efter det kändes det som om jag äntligen fick blodcirkulation i överkroppen. Det där med att bli blå och svullen vid armhålorna eller att känna att armarna börjar domna bort, och såna saker – det slutade på en gång. Tejpen satt för hårt, helt enkelt. På återbesöket i måndags såg det bättre ut på vänster sida, och i alla fall inte sämre på höger. Samtidigt har jag blivit mycket mer rörlig än förut, även om jag är ännu ömmare i huden nu när den inte längre är halvt bortdomnad för jämnan.

Imorgon torsdag är det dags att åka iväg och föreläsa igen. Den här gången ställer fina Mikusagi upp och hjälper mig med väskan. När jag pratade med S idag om min frustration över att det gått så långsamt sa hon det jag egentligen redan vet:

– Du kan inte jämföra dig med andra som gjort samma operation, för det är så olika mellan olika personer. Ingen kan veta hur det ska bli, i synnerhet inte när man inte fungerar som andra från början. Istället får man försöka använda det annorlunda så det blir bra.

Hon syftade kanske på det vi pratat om tidigare; att jag har röriga nerver redan från början och därför är van vid ryckningar, kramper och domningar, och dålig koll på när det faktiskt är det dags att ta det lugnt eller söka hjälp. Kanske tänkte hon på hur lätt jag har för att bli hysterisk när jag väl fattar att det kan vara något fel, och reagera med hela kroppen. Det känns ovanligt att tänka på det som ett fel; det är ju bara någon slags bonus som jag fått med min synestesi och fotografiska minne – med mitt  sätt att fungera.

I grund och botten är jag autistisk. Frågan är på vilket sätt jag kan utnyttja min Asperger och ADHD för att hantera att min högra bröstvårta är svart, njurformad och läcker stinkande var. Kanske är ytlig nekros en av de få saker som inte blir lättare att hantera för att man begåvats med en annorlunda hjärna.

Däremot är det nog tack vare min Asperger som jag kommit såhär långt, och faktiskt fått min operation till slut, för hade jag brytt mig om status och grupptryck hade jag haft det mycket tuffare. Autism skyddar inte från infektioner – men kan vara ett bra vaccin mot transfobi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Fantomsmärta utan saknade kroppsdelar

Några dagar efter att jag kommit hem från operationen skulle jag för första gången klia mig på magen. Med vänsterhanden krafsade jag försiktigt ungefär mittemellan naveln och revbenen på höger sida – men det kändes som om jag kliade mig alldeles nedanför höger nyckelben, och huden där reagerade med att bli irriterad.

Jag känner när honungskletet från bröstvårtan rinner till. Även om det oftast bara hinner rinna någon centimeter innan det sugs upp av kompressen, så är det på magen mer än en decimeter längre ner som jag plötsligt förnimmer en varm, lite fuktig känsla.

Flera gånger har det hänt att jag suttit med bar överkropp, och känt ett hårstrå landa på magen – men när jag tittar ner ligger det ett tappat hårstrå på ovansidan av bröstmusklerna istället.

Jag har dragit slutsatsen att mina nerver är lite extra förvirrade efter operationen, och inte tänkt så mycket på det – tills för en stund sedan. Före operationen hade jag ju svårt att använda tangentbordet om jag inte hade binder på mig, eftersom brösten hängde i vägen. Nu använder jag ritplattan istället eftersom den är mer ergonomisk, och till den använder man en slags penna. Det var då jag upptäckte det.

Jag gjorde en rörelse med pennan – och det kändes i bröstvårtan. Inte som att det stack till, utan det kändes precis som om någon petade på bröstvårtan med något kallt och trubbigt. Inte på något annat i närheten, eller på magen, utan bara där. När jag tittade ner såg jag att pennan befann sig precis där min bröstvårta brukade vara.

Då först fattade jag: Jag har fantomsmärtor. Bröstvårtorna brukade ju hänga nere vid magen, och nu när de sitter där de egentligen hör hemma är min kropp förvirrad. Tidigare har jag märkt att kroppens tyngdpunkt har förskjutits längre bakåt och att mina armhålor blivit djupa grottsystem som jag nästan behöver ficklampa för att se in i – och så nu detta. Förvirrande, men framförallt fascinerande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Honungsbröst och magrutor

Det rinner blodblandad honung ur min högra bröstvårta sedan i fredags, men det är ingen infektion utan en normal reaktion på den (enligt kirurgsköterskan) dåliga idén att kleta på ett lufttätt salvförband istället för att hålla såret luftigt. Distriktssköterskan hade tydligen en annan uppfattning eftersom hon satte på det förra fredagen, men jag slapp i alla fall honungskletet efter en vecka, och det som kommer ut nu är alltså inte var utan rester av salvan.

Igår gav honungen mig anledning att stifta närmare bekantskap med mina fjompigare sidor. Sånt är nyttigt. Jag har en kompress – en luftig sådan – fasttejpad över den läckande bröstvårtan, och den behöver bytas minst två gånger om dagen. Igår hade en av de tejpbitarna fastnat i en annan tejpbit som ska hålla ihop ärret under bröstet. De hade klistrats ihop av en droppe halvtorkad honungsgegga. För  att få loss den fanns det bara en sak att göra: att blöta upp tejpen och pilla isär bitarna.

Det var första gången jag rörde själva tejpen runt ärren. Tidigare hade jag fått hjälp att tvätta mig, och jag visste att det var obehagligt. Inte för att vattnet gör ont, utan för att blöt tejp blir tung, och tejp som torkar blir hård och stel. Dessutom såg jag framför mig hur jag med en av mina muskelryckningar i precis fel sekund skulle spritta till med handen, dra med mig tejpen och därmed slita upp ärret.

Första gången jag bytte kompress, i lördags, trodde jag innan att bröstvårtan skulle följa med och jag skulle förblöda ensam på badrumsgolvet – enbart av den anledningen att det var det värsta tänkbara scenario min morbida fantasi kunde komma på. Det har gått bra att byta kompress varenda gång, och jag överlevde även gårdagens äventyr, fast jag var allt bra yr och darrig när jag efter två ynka blodsdroppar och utan spruckna stygn hade fått isär tejpbitarna.

Jag har reclaimat min egen bröstkorg och visat att jag kan sköta mina ärr själv, så idag är jag oövervinnerlig. Jag kan koka två portioner makaroner med grönsaker och hälla av vattnet efteråt, utan att få kramp i bröstmusklerna. Jag får på mig både skjortor och strumpor på mindre än en minut, jag öppnar kylskåpsdörren och ytterdörren utan större problem, och jag kan skruva av locket på ketchupflaskan och pilla bort folien. Jag kan tillochmed öppna diskmaskinen och plocka ut de mindre sakerna ur den, fast inte tallrikarna. Däremot går jag fortfarande bet på att ens öppna dörren till torktumlaren, eftersom jag trots tre veckors flitigt övande inte har lyckats träna upp min telekinetiska förmåga ordentligt.

Jag sa till S att de tre kilo som jag tappat efter operationen måste vara muskler som förtvinat, men att jag i alla fall borde få schyssta magrutor så mycket som jag använder magen och fötterna istället för händerna. Hon var tveksam till om det räckte med att plocka upp post, sladdar och kläder, öppna och stänga lådor och luckor och manövrera micron med foten för att bli deffad. Glädjedödare.

Men magrutor eller inte – jag kan se mitt eget hjärta slå under huden, nu när jag inte har drivor av hud i vägen. Bara det väger lätt upp honungen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Handlöst tänkande – 17 dagar utan manboobs

Det har gått en vecka sedan jag bloggade senast. I tio dagar har jag gjort väldigt lite väsen av mig på nätet, och jag har förstått att en del har varit lite oroliga – men det är inte så illa som en del kanske har trott. Jag har inte bloggat, inte twittrat, inte svarat på särskilt många mail. På två veckor var jag bara utanför dörren två gånger – för att bli skjutsad till hälsocentralen. Jag har inte träffat några vänner IRL förrän idag, och jag har varit ensam nästan hela tiden. Men jag har haft tid att tänka, och det är inte så illa det heller.

Vi tar det från början:

Jag blev opererad torsdagen den 16 september, och utskriven dagen därpå. Boendestöd S följde med mig hem på fredagen, och gav mig sitt privata mobilnummer ifall jag skulle behöva något. Nästa inbokade tid var tre dygn senare, på måndagskvällen. Då hade jag så ont att jag inte kunde fylla på ett vattenglas för att kunna ta medicinen, utan svalde den utan vatten, och inte heller hade jag lyckats öppna kylskåpet på hela dagen. Men inte hade jag kommit mig för att be någon om hjälp. Jag mådde ju bra psykiskt. Det är nyttigt att komma upp och röra på sig. Och det är normalt att ha ont efter en operation.

Immanuel med stort bandage över bröstkorgen

Två dagar efter operationen

Tisdag, onsdag och början av torsdagen förflöt ungefär på samma sätt. Jag harvade på och klarade av och var duktig. Jag använde fötterna istället för armarna så långt det var möjligt, och spände armarna så mycket jag kunde för att kunna låsa upp ytterdörren, öppna kylskåpet eller fylla på ett vattenglas. Jag spände mig egentligen hela tiden, för att inte tappa balansen så fort jag stod upp, gick, höll i något eller låg ner. Jodå, man kan tappa balansen när man ligger på rygg; det visste jag inte ens förut. De enda stunder jag inte hade jätteont var när jag satt framför datorn, så jag överdrev det kanske lite grann – tills torsdag eftermiddag förra veckan.

En vecka hade gått sedan operationen, och jag hade känt mig starkare för varje dag, men hade fortfarande väldigt ont. Jag skulle laga lunch och tog tag i kylskåpsdörren när det högg till i bröstkorgen. Fast jag använt högerhanden började vänster bröstmuskel att krampa och svullnade till. Jag skrev en tweet om kylskåpet, och väntade en stund. Under en veckas tid hade jag vant mig vid att det ibland gjorde så ont att jag inte kunde få i mig mat, vatten och medicin, och visste att det kunde gå bättre en kvart senare eller så. Jag hade ju tagit min värkmedicin i tid, så det borde inte vara några problem. Trodde jag.

Så jag försökte igen, och det högg till på samma sätt – men det slutade inte den här gången. Den mest akuta smärtan brukade gå över inom en halv minut, så jag satte mig och andades och väntade. Och väntade. Och väntade. När det gått över en timme och jag fortfarande knappt kunde röra mig av smärta förstod jag att det kanske inte var riktigt såhär det var tänkt att kännas, så jag ringde 112. De förstod inte riktigt vad det var för operation jag gjort, men de tyckte jag skulle åka in. Jag fegade ur, men smsade mina boendestödjare. Flera timmar senare när smärtan börjat avta och jag istället håller förvirrade monologer för sugröret i mitt vattenglas, så upptäcker S att jag skrivit. Då har jag nyss lyckats bryta mig in i ett litet russinpaket; det första jag ätit sedan frukost tolv timmar tidigare.

Fredag morgon på hälsocentralen. S fixade tiden, och är återigen vid min sida. Läkaren ser inga tecken på infektion, men tycker att vi ska ta av bandaget. Sköterskan tittar på min bandagerade bröstkorg, som mest känns som om den är invirad i silvertejp, och sedan på mitt likbleka hyperventilerande ansikte, och förstår att det kommer att behöva ta sin tid. Sedan tillbringar jag och S två timmar i duschrummet på hälsocentralen för att blöta upp bandaget, eftersom det är det skonsammaste sättet att få bort det. Hon spolar varmt vatten över min rygg, tvålar in mig och pillar bort tejpen en millimeter i taget, och häller i mig saft så jag inte ska svimma. Jag sitter utslagen med ryggen mot kaklet och blundar när bandaget börjar falla av.

Immanuel med tejpade ärr och små förband på bröstkorgen

Femton dagar efter operationen

Sköterskan konstaterade att det inte fanns några tecken på infektion, men att jag överansträngde bröstmusklerna genom att spänna mig. Istället började jag träna på att vila armarna, och det tog en vecka. Nu mår mina armar bättre, och såren läker fint. Förra fredagen byttes det lufttäta bandaget mot tejp och tubgas, eftersom mina bröstvårtor var så ömma. I fredags blev det bara tejp och små förband på bröstvårtorna. Sköterskan säger att det ser ut som det ska. Jag är benägen att hålla med. För även om jag har lite för mycket hud som hänger på sidorna, och även om ärren såklart inte är så vackra som de är nu, så är jag väldigt nöjd.

På en vecka gick jag från att vara den där som självklart klarar mig ensam i tre dygn fast jag är nyopererad, till att sitta på en duschpall och låta mig bli tvättad. Skillnaden? Smärtan, som gjorde mig drogad, och insikten om att det kanske inte var meningen att jag skulle klara allt helt själv. Det svåra var inte att lägga sitt liv i kirurgernas händer, utan att lägga det i mina egna.

Alla de där råden om att ”lyssna till din kropp” som svar på om man kan eller ska göra ditten eller datten efter en operation fungerar liksom inte om man inte har någon kontakt med den. Det har jag nu, äntligen. En vecka med mig själv som enda sällskap, och en kropp som börjar se ut som något jag kan leva med – det är så dags då.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I de blindas rike är den enögde inte kung – utan en dåligt integrerad synvandrare

Pappa är här över natten, på väg från ett jobb till ett annat. När han ringde igår sa jag att jag inte skulle passa upp honom, och så blev det. Jag varken kan eller får lyfta eller bära, och även om det gått framåt de senaste dagarna så tog det tex. tio minuter imorse att ta på sig en tröja – och det var ändå en collegetröja med dragkedja. Bröstmusklerna ömmar hela tiden, och de flesta armrörelser gör att de når hela skalan från ”diffust obehagligt” till ”nästan outhärdligt”. I förmiddags hjälpte M mig att sätta igång en tvättmaskin, och sedan fick den stå i ett par timmar. När pappa kom ikväll fick han lägga över den blöta tvätten i torktumlaren.

Det låter säkert fullkomligt logiskt, eftersom jag är nyopererad, men det kändes väldigt ovant. Min pappa är ju delvis förlamad och kan bara använda en arm, så det brukar ju snarare vara tvärtom. Två personer som tillsammans har en användbar arm – om det inte vore för att jag aldrig har gillat det uttrycket så är det väl ungefär det de menar med ”I de blindas rike är den enögda kung”.

Varför jag inte gillar det uttrycket? Jo, för att det är synnormativt. Till att börja med; det urgamla uttrycket utgår ifrån att det inte finns olika sorters synnedsättningar i olika svårighetsgrader – utom då att vara enögd. Jag gissar att de menar att den enögde har s.k. normal syn på det öga hen har, och är uppvuxen som seende i ett samhälle där seende är normen, så hen aldrig har lärt sig punktskrift. Dessutom utgår jag ifrån att personen inte är autistisk.

I de blindas rike är normen däremot att inte se. Visserligen kan det vara praktiskt med någon som ser i vissa situationer, men förmodligen skulle samhället ändå vara uppbyggt på helt annat sätt än det vi har idag. Folkpartiet skulle till exempel gå till val på att alla måste kunna läsa punktskrift för annars är man dåligt integrerad.

Seende som kom dit skulle efter en tid bli väldigt stressade av att aldrig kunna få sitt bekräftelsebehov tillfredsställt då de inte får ögonkontakt med den de pratar med, och eftersom blinda (kanske i synnerhet de som fötts blinda och aldrig har träffat en seende och lever i ett blindnormativt samhälle) inte kommunicerar med ansiktsmimik och kroppsspråk på samma sätt, så skulle de seende från en synnormativ kultur få kommunikationsproblem. Seende personer med Asperger eller högfungerande autism skulle kanske däremot ha större chans att bli välintegrerade medborgare än seende icke-autister, då de ofta inte behöver använda kroppsspråk eller söka ögonkontakt för att kommunicera effektivt.

En enögd, seende sedan födseln och från en synnormativ kultur och dessutom ickeautist, skulle däremot snarare vara en analfabet som talar med brytning och inte har tagit seden dit hen kommer tillräckligt mycket, om hen så sticker ut sitt enda öga, för hen kommer att vara synvandrare för all framtid.

När pappa fått igång min torktumlare bjöd jag honom på den vetelängd jag fått av M igår, och när jag skar upp det frågade han varför. Bitarna var ju färdigskurna, bara inte helt igenom. Man kunde ju bryta loss dem, sa han. Jag berättade hur jag kvällen innan, på min 30-årsdag, hade ägnat en halvtimme åt att försöka veckla ut den hoprullade öppningen på påsen, och sedan försiktigt klippt upp papperspåsen kanske fem cm, så jag kunde komma åt fikabrödet. Vid det laget var jag så slutkörd att jag inte ens kunde lyfta kniven och än mindre skära, så jag tog en gaffel och högg upp en linje som till slut frilade en liten bit. Pappa frågade varför jag inte bara ätit den som den är.

Jag stirrade på honom som om han hade frågat varför jag inte sprungit maraton. För drygt en vecka sedan hade jag inte haft några som helst problem med att hantera en vetelängd. Igår kunde jag enbart hålla i påsen om jag bar den tryckt mot kroppen, och bara i några sekunder, så att hålla i den för att äta fanns liksom inte. Idag kunde jag ställa fram hela påsen på bordet och skära upp brödet. Men igår var ändå en bra dag jämfört i måndags kväll, då jag hade svårt att få i mig medicinen; när jag gett upp försöken att lyfta ett tomt glas för att fylla det med vatten hade dosen innan hunnit sluta verka, fastän jag börjat i god tid. Jag var så stel att jag knappt fick upp handen till munnen när jag svalde pillren utan vatten. Allting är relativt.

I de blindas rike är inte den enögde kung, men sex dagar efter min operation har min ”enarmade” pappa en välfungerande arm mer än mig – och efter nästan en vecka så kan jag konstatera att livet är bra mycket lättare nu än innan operationen. När jag satt ensam på min 30-årsdags kväll, utslagen på en pinnstol utanför köksdörren och grät av smärta i en paus halvvägs genom påsklippandet, så konstaterade jag att jag var lycklig och att jag hade en helt fantastisk födelsedag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Saker jag gjort efter operationen – och inte

Det är ungefär ett dygn sedan jag kom hem från Linköping efter maston. Mastektomin. Bröstamputationen, som det står i papperen. Bröstkorgsrekonstruktionen, som jag hellre kallar det. Hursomhelst.

Saker jag gjort under min första hemmavarande dag efter operationen:

  • Vaknat vid fyratiden med ryggont. Att ligga på rygg i flera dygn är inte bra.
  • Ätit middagsrester från igår, som i sin tur kom från frysen.
  • Experimenterat med olika lösningar för att kunna sova på sidan.
  • Framåt femsnåret kommit på att svepa en kudde runt bröstkorgen, så att jag kan sova på sidan. Det är ett sånt råd jag läst i en artikel om tjejer som förstorat brösten i Veckorevyn eller något för en massa år sedan. Vad är oddsen för att jag någonsin skulle ha nytta av något alls jag har läst i en så kallad tjejtidning?
  • Sovit bättre.
  • Bloggat.
  • Pratat i telefon med syster, som konstaterat att om jag bloggar så är det ett friskhetstecken.
  • Surfat runt och upptäckt att det är val på gång. Det hade jag glömt. Tur att jag redan röstat.
  • Nojat över diverse komplikationer, som infektion, svullnad, brustna ärr och så vidare. I synnerhet med tanke på att jag sprang igår.
  • Ätit de sista middagsresterna, som jag inte orkade med klockan fyra på morgonen. Jag tror att alla måltider kan värmas upp två gånger innan de blir dåliga.
  • Pratat i telefon med mamma, som påpekat att jag måste komma upp ur sängen mer. Sjukgymnasten har talat.
  • Gått upp ur sängen för att hämta chipspåsen, och satt mig igen för att äta.
  • Hasat runt i lägenheten och beundrat min egen spegelbild.
  • Kommit på att jag kan ta idolporträtt av mig själv, eftersom kameran redan sitter på stativet.
  • Haft problem med att trycka ner avtryckaren på kameran, eftersom det kräver en viss styrka som jag uppenbarligen inte har än.
  • Upptäckt att jag inte har ont i knät. Jag har haft konstant värk sedan i vintras för att jag har sådan brosktillväxt som inte går att göra något åt, och som är ofarlig och vanlig ett par år efter puberteten. Jag kände av det första gången jag gått igenom puberteten, och nu kom den alltså tillbaka i vintras. Enda gångerna det har lindrats har varit när jag hade tandvärk och när jag hade vad-det-nu-var-för-infektion, då jag åt smärtstillande. Jag har liksom vant mig vid att knät gör ont, och märker det först när det inte känns längre. Värktabletter är inte så dumt ändå.
  • Tillbringat ett par timmar på toaletten på grund av antibiotikan – eller kanske på grund av att maten blivit uppvärmd lite för många gånger.
  • Börjat noja mig lite inför borttagningen av förbanden om en dryg vecka, och undrar hur i hela friden jag ska kunna åtgärda mitt flottiga hår innan dess. Svamppinnen ersätter kanske kroppsdusch, men vad gör man åt huvudet?
  • Hasat mig ut i köket och upptäckt hur svårt det är att laga mat när kökslådorna tjurar och man inte kan ta i. Bestämt mig för att lämna översta lådan helt utdragen, så jag inte behöver anstränga mig för mycket.
  • Lärt mig att röra på hela kroppen istället för på armen. Jag vrider överkroppen, tar steg fram och tillbaka och ställer mig på tå för att kunna göra sånt som att ta ut en flaska soja ur kylen – och jag lyfter allt med båda händerna.
  • Stekt tofu utan lock. Glaslocket till stora stekpannan väger alldeles för mycket för att jag ska kunna lyfta det ens med båda händerna.
  • Ätit scrambled tofu med svamp och majs. Inte illa.

Saker jag inte gjort, som jag velat göra men inte kunnat:

Saker jag inte har gjort, som jag hade kunnat göra men inte velat:

  • Gråta över att min drivkraft för att blogga – mitt hat mot min egen kropp – är praktiskt taget utplånad.
  • Sörja att jag inte längre känner att jag är trovärdig om jag vältrar mig i självömkan.
  • Ångra operationen.
  • Noja över att erkänna ens för mig själv att jag en gång i tiden läst Veckorevyn. För några år sedan skulle jag inte ha vågat nämna det utan att skriva en halv spaltkilometer om tex. min självförnekelseperiod. Nu tycker jag mig tillochmed kunna bjuda på det ifall någon på nätet får för sig att jag är tjej. IRL vet ju folk att jag inte är det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Post-op, pre-depp, pro-happiness

Tack alla som har skrivit fina saker, som har hållit tummar, grattat och så vidare. Det känns väldigt bra att ha ett sånt här stöd såhär dagen efter hemkomsten.

Jag har lärt mig några nya saker:

  • Personalen är guld – även den sköterska som förnumstigt sa ”allt i livet är inte smärtfritt” som svar på ”jag kan inte andas för det gör så ont” efter att de dragit första dränet. Hade de väntat med att dra andra dränet tills jag lugnat ner mig hade jag antagligen hunnit bygga upp en rädsla för det. Tänk dig att du har en centimetertjock plastslang instucken flera centimeter under huden, som de ska dra loss. Det går liksom inte att göra det på något trevligt sätt.
  • SJs sätt att upplysa om ändringar suger (vilket inte är något nytt, men leder till nästa punkt)
  • Man ska inte springa för att hinna med tåget när man är nyopererad.
  • S gjorde helt rätt som övertalade mig att köpa chips på Statoil innan vi gick upp i lägenheten igår. Hon förklarade att jag behöver extra näringsrik mat.
  • Man kan visst sova på sidan, och därmed slippa få ont i ryggen, om man sveper en kudde över bandaget.
  • Sängbrickan är en hit.
  • Jag har lätt för att kröka ryggen när jag står upp, för att bandaget stramar lite annars. Då är det skönt med den gördel som jag fick av Minou i testopresent. Den fungerar lite som en kompressionsväst.
  • Jag har tappat 600g. Innan jag åkte vägde jag 67,7kg, men igår när jag kom hem stannade vågen på 67,1. De har plockat bort tre hekto från vardera bröst – lika mycket som en genomsnittlig lösgodispåse, tänker jag. Ändå är dubbel mastektomi ingen metod jag rekommenderar för viktnedgång sådär generellt. Som bantningsmetod är den synnerligen ineffektiv – men som bröstkorgstillplattningsmetod är den mycket bättre.
  • Det är lättare att plocka upp saker från golvet med tårna än med fingrarna, och att slå på och av en strömbrytare på golvet med foten är hur enkelt som helst.
  • Jag har världens finaste vänner. Dennis, till exempel, som skrivit ett kort och lagt i mitt brevinkast så jag hittade det när jag kom hem, och alla som skrivit gulliga sms och mail och så. Dessutom har jag världens finaste familj; mamma har mailat flera gånger, och syster har ringt två gånger för att höra hur det är med mig.
  • Jag mår mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, och har mycket mer energi och rörlighet än vad jag trodde.

Nu inväntar jag den stora postop-depressionen som vissa förståsigpåare förklarat att alla får efter tre dagar, oavsett vilken operation de gått igenom. Men framförallt inväntar jag ÅNGER. Enligt vissa troll på nätet kommer ju alla som ”opererat om sig” eller ”trott att de kan byta kön” att ångra sig. De bara vet att jag – precis som alla som tror sig vara väldigt nöjda med sina operationer – egentligen ångrar sig. Jag undrar hur många år man måste vänta innan man kommer på att ångra sig?

Nej, jag är inte ett dugg rädd för att ångra mig, och blir jag deprimerad så är det väl hänt. Jag har överlevt depressioner förut, och just nu mår jag väldigt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dan före dan före op-aredan

Immanuel i binder

Det är inte långt kvar nu. Ikväll har jag packat, städat, snurrat runt, och pysslat ihop en liten amulett. Jag mår rätt bra och är ganska trött – så trött att jag faktiskt kanske får en blund i ögonen inatt. Tidigare idag var jag sjuk av oro och ville helst gå och lägga mig, men jag härdade ut, och nu känner jag mig mycket lugnare.

Onsdag är det inläggning, torsdag är det operation, och fredag är det utskrivning. Sån är planen. Jag har läst på så mycket jag kunnat, försökt att vara förutseende, och peppat mig själv. Jag har varit rädd både för att bli tvångssocialiserad och för att känna mig ensam, men idag insåg jag att det är jag ju inte. För även om det råder mobilförbud på avdelningen, så kommer jag nog att känna det stöd jag fått. Ni är underbara.

Immanuel i binder

Jag tänker försöka blogga under morgondagen, och sedan kommer jag tillbaka först på fredag. Håll ut. Det tänker jag göra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Pre-post-op-depression

Glöm det där jag sa om att inte vara nervös inför operationen. Det är jag. Under hela dagen idag har jag känt fjärilarna i magen, och det har bara blivit värre och värre. Så till slut, när jag inte kunde förtränga dem med jobb längre, var jag tvungen att rasta dem. De lugnade ner sig efter en stund, tack vare kameran. Foto är ingen hobby – det är terapi och inget annat.

Vackert orange träd med löv även på marken

Få saker gör mig så avslappnad och samtidigt reder ut tankarna så bra som att rasta kameran. Den här gången började jag ifrågasätta varför jag egentligen är nervös. För ärligt talat går jag inte riktigt på det själv att det skulle finnas en risk att de ger mig en bröstförstoring av misstag.

Dahlia (?) i rabatten

Så när jag krälade i rabatterna i Stadsparken kom jag på det: Jag är inte ens rädd för att dö på operationsbordet, eller för att någon allvarlig komplikation ska inträffa. Det är inte själva operationen jag nojar över. Faktiskt.

Oron handlar om Före och Efter: Jag är rädd för att känna mig övergiven, men mer rädd för att känna mig överbeskyddad. Jag är rädd för att känna mig ensam natten innan operationen och sedan hela helgen efter att jag kommit hem – men jag är definitivt ännu räddare för att bli mentalt överbelastad av att ha folk i närheten.

Glad Immanuel i Stadsparken

Det är alltså bara min gamla sociala klaustrofobi som gör sig påmind; jag är rädd för att känna mig instängd i sociala sammanhang* jag inte kan hantera. Jag är dessutom övermedveten om att alla sorters operationer kan leda till en post-op-depression, och jag har liksom tagit ut den lite i förskott.

När jag insett det släppte oron plötsligt. Den fobin känner jag ju. Det hade varit värre om jag hade varit rädd för något annat än min egen ångest, men det här klarar jag. Det här kan jag hantera – och då menar jag inte operationen, för den får kirurgerna och sköterskorna ta hand om, utan mina känslor.

*) Sociala sammanhang = alla sammanhang där man möter eller löper stor risk att möta andra människor IRL, eller är inom syn- eller hörhåll, och därför måste skära ner på sånt som att prata för sig själv och ticsa. Även att tex. dela rum med någon med ett skynke emellan sig är ett socialt sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Plastkort parerar plattbröstbristsparanoia

Igår såg min att-göra-innan-operation-lista ut såhär:

  • Städa
  • Fixa vattningsanordning till växterna
  • Packa
  • Ställa i ordning runt sängen
  • Ställa ner saker som står högt upp tex. i köket, så att jag når dem
  • Rösta
  • Planera min 30-årsdag

Idag la jag till:

  • Fota min bara överkropp och ta måtten, så jag har något att jämföra med sedan
  • Tvätta mina binders en sista (?) gång
  • Äta hälsosam mat
  • Sova ordentligt
  • Ta reda på om det finns något bra falafelställe i Linköping
  • Köpa en badsvamp på pinne (eller i alla fall en badsvamp – pinnen går att fixa)
  • Fixa en ny patientbricka, eftersom de ville se den sist jag var i Linköping.

Jag har redan en patientbricka, som de fick se sist jag var där – men det står fel namn, fel adress och fel hemlandsting på den. Jag har inte visat den på flera år ju, men eftersom jag inte fanns i deras register så ville de se den då. Trots att det var ett halvår sedan har jag inte fixat en ny, men nu måste det bli av.

Om jag inte fixar den innan jag åker ner, så finns det risk att det namnet hamnar i några papper någonstans, och att någon kanske använder det namnet om mig när jag är där. Självklart matar det också min noja över att bli misstagen för att vara tjej under operationen, och vakna upp med en bröstförstoring istället för en bröstborttagning.

Den nojan är en trygg noja, eftersom jag kan skratta åt hur fånig den är. Såna nojor är bara bra. Det hindrar mig från att noja över verkliga risker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En vecka till operation: Jag tror på ett liv innan 30

Om mindre en timme är det torsdag: en vecka kvar till operationen. Det börjar sjunka in, fast det tog två veckor. Idag satt vi och planerade resan. Jag har en lista i min filofax på saker jag måste göra innan:

  • Boka biljett
  • Tvätta
  • Bunkra upp mat (konserver och frysta grönsaker)
  • Se till så jag har bra kläder lättillgängliga (tex. tröjor och skjortor som man inte drar över huvudet)
  • Läsa på
  • Städa (Tex. snubblade jag på hörlurssladden idag. Jag var nära att ramla, och sladden gick sönder. Sånt vill jag slippa när jag dels är lullig på smärtstillande och dels inte kan ta emot mig ordentligt om jag ramlar)
  • Fixa vattningsanordning till växterna
  • Packa
  • Ställa i ordning runt sängen
  • Ställa ner saker som står högt upp tex. i köket, så att jag når dem
  • Rösta
  • Planera min 30-årsdag (21/9)

Jag börjar fatta att jag ska opereras, men ändå är det fortfarande lite overkligt. När jag åker ner har jag binder på mig. När jag åker hem är den utbytt mot blåmärken och bandage. Det jag önskar mig i 30-årspresent – förutom världsfred, butler/pojkvän och en HTC-nånting-telefon, såklart – är en bättre regering och att operationen och läkningen går bra.

Jag minns vad jag sa när jag kom ut från utredarens mottagning första gången och hoppade jämfota av glädje framför tv-kamerorna: ”jag kommer att ha ett liv innan jag fyller 30”. Det har jag redan, och om inget oförutsett inträffar – peppar peppar – kommer jag dessutom att känna att två stenar har lyfts från mitt bröst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

14 dagar till operation: Jag har inga behag – jag har besvär

Om fjorton dagar ligger jag antagligen och sover i en sjukhussäng, alternativt är vaken men drogad av narkos och smärtstillande. Tror jag. Det är svårt att föreställa sig hur det är när man aldrig har blivit opererad förut. Jag lär vara svullen över bröstkorgen, men ändå plattare än vad jag är nu. Det är svårt att tänka sig, fast jag älskar att tänka på det. En platt bröstkorg – alldeles lagom i tid innan min 30-årsdag.

Jag har aldrig gillat att folk säger behag och menar utbuktande bröst. För mig finns det inget behagligt i såna, varken på mig eller någon annan. I mitt kvinnohatande sinne har jag istället kallat dem för besvär, men det har jag aldrig vågat uttala högt.

Alltså: Jag hatar såklart inte kvinnor. Däremot får jag ibland kommentarer om just det, eftersom jag tydligen får tjejer att må dåligt över sina kroppar om jag klankar ner på min egen. Därför jag vill inte använda alltför många hårda ord om såkallat kvinnliga kroppars egenheter, som att kalla bröst för besvär, att använda mensjävel som svärord, eller att tjata om att jag är hysterisk för att jag har för många livmödrar. Inte för att jag gör anspråk på vara någon jävla kvinnlig förebild, utan för att andra tillskriver mig den rollen – och kvinnliga förebilder måste såklart älska sina kroppar varenda sekund. Sedan har vi förstås det eviga syndomtycket som jag inte kan hantera på något bra sätt, annat än att helt enkelt undvika situationer då jag riskerar att råka ut för det.

Däremot kan jag helt ärligt säga att jag är både besvärad av och besvärlig på grund av de där klumpformade utväxterna, och nu när de snart är borta vågar jag säga det högt. Så även om jag räknar med att det kan uppstå komplikationer, och även om jag är medveten om att operationer inte trollar bort mitt förflutna, så tror jag att jag kan påstå att jag kommer att känna mig mer obesvärad efteråt – kanske tillochmed besvärsfri.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Jagad av fjollhästar med fallosar i pannan

Lördag kväll. Antar att normala människor antingen festar, slappar eller sover, eller jobbar. Själv sitter jag och planerar bröstkorgsoperationen. Arton dagar kvar. Jag försöker minnas alla tips jag hört genom åren:

Se till att du får med dig rejäla smärtstillande mediciner därifrån. Se till så du får informationen du behöver nedskriven. Ha med dig någon du litar på som stöd. Skaffa en kompressionsväst att bära den första tiden. Tänk på att du inte kommer kunna bära något tungt i början. Ställ ner saker du tror du kommer att behöva från de högsta hyllorna så du inte behöver sträcka dig. Meditera. Visualisera läkning. Ät C- och E-vitaminer, men undvik Alvedon och Ipren i en vecka innan. Fråga om du inte förstår. Peta inte upp bandaget i onödan. Följ instruktionerna du fått från mottagningen istället för att lyssna för mycket på andra.

Den senaste veckan har jag gått helt upp i jobb och har inte haft tid att känna efter. Delvis är det medvetet, eftersom jag vet att det tar alldeles för mycket energi att drunkna i oro. Jag vet vad jag vill, och det här är det jag behöver. Ändå drömmer jag märkliga drömmar om att jag springer över regnbågen, jagad av arga enhörningar som ser ut som fjolliga My little ponies, och om att jag träffar Karin Boye och blir kär i henne, och om en massa andra märkliga saker.

Enhörningar representerar styrka, renhet, kukar och Jesus. En gång i tiden trodde jag inte att enhörningar fanns, men sedan upptäckte jag att jag var en själv. Karin Boye har alltid fått representera mitt flatkomplex och ett visst kärleksobjekt från evigheter sedan. Om jag skulle försöka analysera mina drömmar har jag alltså problem med att acceptera delar av min identitet, och kanske i synnerhet delar av mitt förflutna. Kanske är det mitt penisavund, min kroppsfobi och mitt neurotiska förhållningssätt till kvinnlighet som kommer upp till ytan nu. Helt klart har det något med könsidentitet och sexualitet att göra att jag flyr längs en regnbåge undan fjollhästar med fallosar i pannan, och dessutom att jag blir kär i en flatikon – men vad betyder det?

Jag springer så fort jag kan för att komma undan de vassa tänderna som hugger efter mig. Vilka är de? Vad vill de mig? Från vilket hörn av mitt undermedvetna kommer de, och hur länge har de gömt sig där? Vad betyder det att alla andra verkar vilja jaga enhörningar, medan jag istället blir jagad av enhörningar?

Jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på vad de arga enhörningarna vill: att stanna upp och fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Mindre bröst, mindre höfter – och mer självförtroende

Immanuel med skägg

Att ta självporträtt tar tid, det vet jag ju. Ungefär en 50-60 bilder brukar jag få ta innan jag hittar en eller två som fungerar. Därför hann jag inte mer än att lägga in dem i datorn innan boendestödjare M dök upp. Vi har inte setts på över en månad, så vi ägnade en del tid åt att lägga upp planer för hösten.

Jag berättade att jag äntligen fått ett operationsdatum, och hon blev såklart jätteglad för min skull. Vi pratade om könskorrigeringar ett tag – tvångssteriliseringar, transfobi, självkänsla – men sedan kom vi in på mer praktiska saker, som jobbgrejer, städning och matvanor.

Strax innan hon skulle gå frågade hon om jag inte behövde köpa lite nya kläder nu när jag ska börja jobba – eftersom jag har så stora kläder jämt. Hon sa att jag bara har blivit smalare och smalare, ”i synnerhet sedan du blev karl”. Visst har jag fortsatt att tappa kilon även efter att jag började med testosteron, men det är nog också mycket det att jag vågar visa mig i lite tightare kläder nu. Jag har mindre bröst och mindre höfter, och mer självförtroende.

Immanuel med skägg

Efter att hon gått kom jag på att jag faktiskt inte behöver gömma mig alls snart. Det där med att gömma mig i stora tröjor är över när jag väl blivit av med brösten. Jag kommer inte ens att använda binders längre. En märklig känsla, men fantastisk. Jag tror inte att jag har fattat det än.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Operation Kön I: Ett datum!

Jag bad om ett datum, och jag fick ett. Ett datum för bröstkorgsoperationen – som dessutom var mycket tidigare än vad jag hade hoppats på. Överlycklig i tio minuter, tills jag kom på att det krockade med olika saker. Men nej, det datumet står fast. Går inte att ändra.

Så nu har jag en operationstid att ställa in mig på. Det är mycket runtomkring som inte alls är löst än, men så oändligt skönt att bli av med det. Inte bara att få operationen gjord alltså, utan också att inte behöva lägga tid och energi på att jaga den stackars kontaktsköterskan.

Jag har ett datum. När alla praktiska detaljer runtom är färdiga, så kan jag berätta vilken dag det är. Än så länge är det så många frågetecken som måste rätas ut, att jag tjuvhåller lite på det.

Hursomhelst: Något säger mig att det här kommer att bli den bästa hösten i mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Livet är det som händer när man står i operationskö

Förra veckan kämpade jag med att få tag på kontaktsköterskan i Linköping. Idag lyckades jag äntligen.

Jag behöver få veta när jag ska få min bröstkorgsoperation ju; både för min egen skull och för jobbets. Det är frustrerande att fortfarande ha manboobsen kvar, men det är också frustrerande att inte kunna planera höstens arbete ordentligt. Vi har problem att lägga upp mitt föreläsningsschema eftersom jag inte vet när jag kommer att vara borta.

Men idag fick jag alltså tag på henne, och förklarade precis det. Då plötsligt lossnade det, och jag fick ett löfte om att få en tid mailad till mig idag eller imorgon. Jag sa som det var:

”Jag tar hellre en spikad tid i november än att bara veta att det blir någon gång i oktober”

För hur mycket jag än längtar efter operationen, så är livet mer än att stå i vårdkö. Tålamod har jag så det räcker; förmodligen alldeles för mycket för att det ska vara riktigt hälsosamt. Jag har skjutit upp livet i nästan 30 år i väntan på vård, men jag tänker inte vänta på att bli ”klar” innan jag börjar leva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

140 dagar i operationskön för icke-könsoperation – Del II

Mail: "Ts Hand-och plastikkir klin Rc skrev 2010-08-18 13:06: > > Hej > >   > > Du är operationsanmäld i mars 2010. Det kommer inte bli tidigare än oktober troligen. Jag har precis startat upp verksamheten efter sommaruppehållet och har bara de närmaste veckorna klara i nuläget."

Mail från kontaktsköterskan

Ibland tror jag på ödet. Ibland tror jag att vårdpersonal läser min blogg. Mer än en gång har jag fått en känsla av att en läkare, en psykolog eller så vet mer om mig än vad de borde om de enbart gått på det jag har berättat för dem och för andra vårdgivare. Oavsett vilket har jag helt plötsligt faktiskt fått besked om min bröstkorgsrekonstruktion.

En kort stund efter att jag postade mitt senaste inlägg rasslar det nämligen in ett mail från kontaktsköterskan:

”Det kommer inte bli tidigare än oktober troligen. Jag har precis startat upp verksamheten efter sommaruppehållet och har bara de närmaste veckorna klara i nuläget.”

Antagligen får jag min operation i slutet av oktober, eller möjligen i november; så tolkar jag det. Mer exakt än så kan de inte uttrycka sig, men det är ändå bra att få veta något efter 140 dagar i operationskö. När jag äntligen lägger mig på operationsbordet kommer det antagligen att vara över ett år sedan min utredare skrev remissen till kirurgen.

Nästa gång någon undrar var (t) står för vid mitt nick på Qruiser, så vet jag vad jag ska svara: Tålamod.

Fina Amanda skrev om mig. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

140 dagar i operationskön för icke-könsoperation

När man har gått i utredning i 30 månader för att få göra en könskorrigering, och gått på hormoner i 13½ månad, och redan skickat in ansökan till Socialstyrelsens rättsliga råd och ändring av juridiskt kön, tvångssterilisering och så vidare – då borde man egentligen också ha hunnit med att göra en bröstkorgsrekonstruktion också. Det är över tio månader sedan min utredare skrev remissen, men på grund av postslarv och väntetider har jag fortfarande manboobs i en sån storlek att jag ibland tror att jag ska snubbla på dem.

De senaste dagarna har jag kämpat för att få veta när jag kan tänkas få en operationstid, men det är inte det lättaste. Igår skrev jag i ett mail:

”imorgon förmiddag är jag förhoppningsvis lite klokare”

Att jag aldrig lär mig. Det enda jag har lärt mig idag är att jag aldrig ska inbilla mig att jag har förstått hur vårdbyråkrati fungerar, att jag inte har fått någon operationstid tilldelad och att jag inte kan få veta något mer förrän tidigast på fredag.

En snabb sammanfattning av de senaste veckornas krångel:

4/8

Mailar kontaktsköterskan i Linköping för att få veta när jag egentligen ska få den där operationen. När jag var där i mars fick jag veta att jag skulle få fixa till bröstkorgen ”kanske innan sommaren, men förmodligen efter”. Nu vill jag ha en närmare definition av vad ”efter sommaren” är. Bara ett ungefärligt besked, typ ”förmodligen under andra halvan av september”, hade varit till väldigt stor hjälp. Får ett automatiskt svar om att de har semester tills den 16/8.

16/8

Är hos mina föräldrar, men har numret till mottagningen inlagt i mobilen sedan remisstrulet i vintras. Kollar för säkerhets skull på hemsidan att det stämmer. Jodå, det ska fungera. Försöker ringa – men kommer inte ens fram till telefonsvararen. Kön är väl full.

17/8 9:18

Försöker ringa kliniken igen, via växeln, och får veta att samtalskön var full. Vänta några minuter, föreslår de.

17/8 9:29

Ringer direkt till mottagningen, och kommer fram till telefonsvararen. Lämnar personnummer och telefonnummer.

17/8 10:20

De ska ringa upp. Det gör de inte.

17/8 10:57

Mottagningen ringer upp. Jag hinner inte mer än förklara vad det gällde förrän sköterskan säger att jag har ringt fel. Hon ger mig numret till sjukhusets centrala vårdplaneringsavdelning, och upplyser mig om att de har telefontid mellan 8:30 och 10:00. Det är alltså för sent att ringa.

18/8 8:31

Ringer vårdplaneringsavdelningen, lämnar person- och telefonnummer.

18/8 8:42

Vårdplaneringen ringer upp och förklarar att jag har ringt fel. Den centrala vårdplaneringsavdelningen planerar visserligen operationer åt kliniken, men inte könskorrigeringande operationer. Det är bara kontaktsköterskan som har koll på det.

Då först kommer jag på att sköterskan kanske har ett eget nummer; jag minns att jag fick en gul lapp med mailadress. Stod det inte ett telefonnummer där också? Letar efter papperna. Alla mappar står i perfekt ordning i skåpet – utom naturligtvis den blå mappen om kroppslig vård. När jag till slut hittar mappen ligger just de papperna inte där.

18/8 9:13

Ger upp letandet. Ringer landstingsväxeln och ber att få bli kopplad till kontaktsköterskan. De förklarar att hon bara har telefontid på måndagar och tisdagar.

18/8 9:29

I ett desperat försök att ta reda på något alls ringer jag mottagningen igen. De kanske åtminstone kan se om det står något skrivet i min journal.

18/8 10:07

Mottagningen ringer upp, och som jag misstänkte säger de att det där måste jag ta med kontaktsköterskan. Det enda de kan se är att det inte finns någon tid inbokad för operation. De kan inte säga något alls om ungefär när det kan bli någon operation, eftersom de inte har något med det att göra, men upplyser mig om att sköterskan har telefontid på måndagar, tisdagar och fredagar.

18/8 10:41

Räknar ut att det har gått exakt 20 veckor sedan jag träffade kirurgen för konsultation; 140 dagar. Vårdgarantin säger att jag har rätt att påbörja behandling inom 90 dagar – och jag har alltså inte ens fått besked om när den ”behandlingen” (operationen) kan tänkas bli av.

18/8 11:01

Letar fram mailadresser till olika landstings patientnämnder och liknande.

Uppdatering:

18/8 12:37

Postar det här inlägget.

18/8 13:06

Får svar på mailet jag skickade för två veckor sedan. Tidigast i oktober, säger kontaktsköterskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Spegel, spegel på väggen där, säg vem som nojigast i landet är

På grund av bröstrelaterad kroppsdysfori, bacillrelaterat sunkeri och uppsats-och-jobb-relaterad hysteri har sommaren förflutit utan att jag har riktigt orkat med att kolla mig i spegeln eller fota mig. I synnerhet sedan den femte testosteronsprutan för nästan tre veckor sedan har jag känt att mitt hår och min panna har varit småflottiga för jämnan, och dessutom har håret blivit alldeles för långt. Det var hög tid att klippa sig – men när jag satt saxen i håret och började försöka forma en frisyr upptäckte jag något fascinerande.

Immanuel visar hårviken på höger sida

Jag har fått ett manlig hårfäste. Min panna letar sig allt högre upp i hårbotten. Det är en typisk bieffekt av testosteron, och nu när jag gått på testo i över ett år är det inte så konstigt att det börjar synas. Men det häftiga är att det bara märks någon skillnad på höger sida; vänster ser ut som den alltid har gjort. Jag har verkligen en tudelad kropp, där högersidan är den där det växer mest skägg och kroppshår. Inte för att jag undersökt det, men det skulle inte ens förvåna mig om svetten från min högra armhåla stinker värre än den från min vänstra.

Det gjorde mig glad att hitta ännu ett tecken på att testosteronet verkar. Trots att jag fortfarande inte har gjort min bröstkorgsoperation, så känns det som att jag har kommit såpass långt att jag äntligen kan börja släppa på spänningarna. Jag trivs mycket bättre med min kropp nu än någonsin, och jag har kommit så långt som att papperna till Socialstyrelsens rättsliga råd är inskickade. Ansökan om kastrering, sterilisering och ändrat juridiskt kön.

Immanuel klänger på spegeln

Visserligen händer det fortfarande att jag tycker att mitt ansikte ser för ”tjejigt” ut; att jag tycker mig skymta en skäggig dam i spegeln. Jag visste ju det när jag började med testo, att det inte skulle lösa alla problem, så jag har varit beredd på att det skulle komma bakslag. Och visst har det gjort det:

  • Att inte få göra min bröstkorgsrekonstruktion gjord innan sommaren.
  • Att inte veta om jag passerar som kille – eller ens ifall det faktiskt spelar någon roll ifall jag passerar eller inte.
  • Att inse att jag inte ens skulle märka ifall världens snyggaste skulle flirta med mig på Pride, eftersom jag automatiskt går in i felsäkert läge när jag kommer till miljöer där folk flirtar, raggar, hånglar och har sig. Jag utgår ifrån att min roll där i bästa fall är som statist.

Immanuel slår sönder badrumsspegeln

Efter drygt tretton månader på testosteron är jag mer medveten än innan om mina svårigheter, mina brister och fel, än vad jag var innan. Framförallt har jag blivit otroligt uppmärksam på hur begränsat mitt liv har varit, och fortfarande är. Skillnaden är att nu är det bara min dåliga självkänsla som står i vägen – och två manboobs i storlek XXL.

Jag vet att Jante, som sitter på min axel, alltid kommer att se en skäggig dam, även om jag så blir flintskallig björn med talibanskägg. Det gäller bara att inte lyssna på honom. Han har aldrig haft rätt förut heller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,