Category Archives: Psykologi

Kedjefilt och smart app – hetaste accessoarerna för bokstavsvuxna

Det påstås ju ibland att Asperger och ADHD är ”modediagnoser”, så då måste jag ju modeblogga om de senaste accessoarerna för bokstavsvuxna.

Ja, alltså: Idag har jag varit på möte på hjälpmedelscentralen. Det var inte så glamoröst som en modevisning, men vi kollade på två nya hjälpmedel: Premium Comai och kedjefilt.

Premium Comai är en app med bland annat kalender, listor och bildberättelser, som gör det enklare att planera och veta vad jag ska göra. Framförallt ser jag fram emot funktionen bildberättelser, eftersom jag är så visuell och har mycket lättare att ta till mig instruktioner i bilder än i text. Premium Comai fungerar som en vanlig app i ens egen smartphone, men den skrivs ut som hjälpmedel.

Hopvikt kedjefilt. Kedjorna är insydda i kanaler i filten.
Mått: 125×70 cm. Vikt: 4 kg.

Jag fick också testa en kedjefilt, som är som ett kedjetäcke, fast lite mindre. Anledningen till att vi tittade på kedjefilten var att jag bett om en bollväst, men såna kan de inte skriva ut som hjälpmedel. Filtar är däremot godkända, och de kan man svepa över axlarna eller lägga i knät. Dessutom är de betydligt smidigare att bära med sig än ett stort täcke när man reser. Den var väldigt bekväm att ha över axlarna, men jag hade föredragit en lite mindre eller lättare filt. Den var lite väl tung och klumpig, och jag kunde knappt vrida på huvudet när jag hade den på mig.

Jag ska få Premium Comai; det är redan beslutat och beställt. Kedjefilten står jag däremot över så länge, men jag hoppas att det i framtiden kommer någon mindre modell. Jag ser fram emot båda.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

”Jag har Aspergers syndrom – gör det mig till mördare?”

”Jag har Aspergers syndrom. Gör det mig till en mördare?”

Jag ställer den frågan varje gång jag hör någon prata om mördare med Asperger. Frågan ska inte tolkas bokstavligt; jag är inte ett dugg våldsam. Men det är ju den bilden en del har.

Nu senast har en norsk psykiater påstått att Anders Behring Breivik förmodligen har Asperger. Och Tourette. Och kanske narcissistisk personlighetsstörning. Men av någon anledning är det Asperger media hakar upp sig på. Om Asperger säger professor Ulrik Fredrik Malt:

De som sliter med dette, sliter med å forstå sosiale signaler, hvordan andre tenker og føler. Det de fleste gjør, er å prøve å bli eksperter på å bli sosiale normer. De blir veldig høflige og skikkelige og gjøre så godt de kan for å lære seg spillereglene. Men de har et teoretisk forhold til empati. De klarer ikke følelsesmessig å leve med andre, forklarte Malt.

Att aspergare skulle sakna empati är ett av de vanligaste och farligaste missförstånden om Asperger. När Ekot skulle förklara Asperger sa de:

En person med Asperger har svårt att känna empati, och blir lätt kränkt.

Det är alltså helt fel av Ekot, men de berättar ju bara vad den s.k. experten har sagt. Personer med Asperger brukar inte ha svårt att känna medkänsla. Däremot har aspergare problem med att läsa av andras känslor, och ofta även svårt att veta hur man ska visa känslor. Det är inte detsamma som att inte bry sig.

Professorns uttalande har väckt oro att autister ska pekas ut som farliga, och Malt har även kritiserats för sättet att presentera en diagnos för ”patienten”.

Speglar det någon roll om Anders Behring Breivik (eller någon annan grov våldsbrottsling) har Asperger? Ja, och nej.

Ja, det spelar roll eftersom det innebär att rätten eventuellt får svårare att hävda att han inte var tillräknelig. Asperger talar för att Breivik inte har schizofreni, enligt Malt.

Ja, det spelar roll för många aspergare. Att redan vara utanför, kanske mobbad, blir värre om folk dessutom är rädda för en. Att få höra att man är ”empatistörd” gör inte livet lättare. Att förknippas med en terrorist gör det ännu värre.

Men nej, man blir inte terrorist för att man har Asperger. Lika lite som man blir terrorist för att man gillar datorspel, har skilda föräldrar, är blond, eller heter Anders.

Autistiska transpersoner kommer inte ut – de bara blir synliga

Som vice ordförande i KIM är jag på konferens i Linköping nu, om transvård och mänskliga rättigheter. Spännande föreläsningar och intressanta människor. Nästa vecka ska jag tillbaka till Linköping och hålla min egen föreläsning, men nu har jag semester och bara tar in allt väldigt intensivt.

En av de saker jag minns bäst av dagen var det som Natacha Kennedy berättade om autistiska transpersoner:

”They never come out – they just become visible.”

Det är precis så jag själv upplever det; jag kom inte ur ur någon garderob eftersom jag varken kunde eller ville dölja att jag var transperson. Jag bara var den jag var, och jag bara är den jag är.

Det är en styrka för en transperson att kunna strunta i social status, och inte bry sig om grupptryck. Ungefär så förklarade Natacha Kennedy, och det är verkligen det jag också tror. Så coolt att få höra det från någon annan som kommit på samma sak.

Varför gör det så ont med hen?

Förskolor i Stockholm avråder personalen att använda hen. Ordet har beskyllts för att förvirra barn. Det sägs att hen är onödigt eftersom alla människor är antingen män eller kvinnor; som om intergenders inte finns. Och gång på gång sägs det att hen betyder höna, att det är pk-trams, att det inte löser alla problem (är det någon som påstått det?), och så vidare.*

När jag läser alla hen-hatande inlägg undrar jag vad de är ute efter. Jag förväntar mig att folk fattar att ordet hen INTE syftar till att utrota hon och han. Det folk upprörs över mest verkar vara just att deras upplevelse av att ordet inte behövs, inte delas av alla.

Bara en sån sak som att hen-debatten kommit att handla om genuspedagogik. De transpersoner som är män eller kvinnor används ibland som slagträn i debatten, men får sällan uttala sig. De transpersoner som varken är män eller kvinnor, eller som är både och, utesluts ur debatten. Vi får ibland höra att det inte handlar om oss, även när folk raljerar över vår (frånvaro av) könsidentitet. De som säger så utgår från att frågan om hen enbart berör barn, och att alla barn är cispersoner. Transpersoner är i deras ögon alltid vuxna (och kan förlöjligas hur mycket som helst).

De missar en sak: Vi har också varit barn, vi som föredrar att kallas hen. När jag var liten var jag oerhört förvirrad över hon och han, och förvånad över att folk trodde att det bara fanns pojkar och flickor. Att lista ut om jag skulle säga han eller hon var svårt, så jag pratade helst inte i tredje person alls. Om jag hade fått lära mig hen hade det problemet varit ur världen.

Är min berättelse representativ för alla barn? Förmodligen inte, men det är inte heller min poäng. Att säga att hen gör barnen ”förvirrade” spär på stigmatiseringen av de barn som inte följer könsnormerna. Det insinuerar att de barn som har familjemedlemmar och vänner som är transpersoner skulle ta skada av att umgås med dem. Och det är dessutom att förneka icke-binära transpersoner deras identitet, oavsett ålder.

När jag skrev Trollhare – ur en bokstavsvuxen transpersons ordgarderob använde jag bara nio hen och två henom. Jag önskar att jag hade kunnat använda det mer, men boken är ju självbiografisk och eftersom jag faktiskt inte upptäckte ordet förrän vid 22 års ålder fick det bli så. Däremot hade jag aldrig kunnat skriva min bok helt utan hen. Om jag hade varit tvungen att kalla alla i boken för han eller hon hade jag gjort våld på själva berättelsen. Jag tänker inte i könande pronomen, så varför skulle jag anpassa mitt språk efter hen-hatare?

Frågan är inte ”behövs hen?” och inte ens ”kommer hen att slå igenom?” Frågan är ”varför blir folk upprörda över att andra använder hen?”

*) Jag hänvisar alla som argumenterar mot hen till henom-bloggen.

Exempel på hur praktiskt hen kan vara: ÖP använde rubriken ”Hen blev årets Gregorius” för att inte avslöja vem pristagaren var förrän man läste artikeln.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Tvångsfotvård

Mardröm:

Jag sitter på en brits i ett undersökningsrum, iklädd landstingssärk. Jag stirrar ner på mina bara ben och fötter. Situationen har jag varit i så många gånger, men den här mottagningen är speciell. Det är varken akuten eller psyket, utan en sjukhusavdelning jag inte ens visste fanns.

Mina egna kläder har de tagit ifrån mig. Läkaren har sagt att jag får tillbaka dem om jag går med på behandlingen. Utifrån korridoren hör jag dem prata:

-Vi har inget val. Det får bli tvångsvård.

Jag har aldrig blivit tvångsvårdad förut, så jag vet inte riktigt vad som väntar mig. De kommer in igen och brottar ner mig på britsen, som visar sig vara en bältessäng. De spänner fast mig. Jag gråter, skriker och försöker fly. De säger att det är för mitt eget bästa.

Sköterskan rullar fram bordet med redskap. Jag hör det fruktansvärda ljudet. Det påminner lite om en tandläkarborr, men jag vet att det är något betydligt värre som väntar mig.

Det är en elektrisk fotslip. Läkaren tar tag om min fot och börjar slipa bort förhårdnaderna på min stortå. Jag vrålar rakt ut i panik.

Mina fötter har som tradition varje vår att fördjupa sina sprickor tills de börjar blöda, och det ökar infektionsrisken. Eftersom mina händer inte tål fotsalvan måste jag använda plasthandskar när jag smörjer fötterna, och då är det lätt att hoppa över det istället. Men drömmen påminner mig om riskerna med att slarva. Om jag inte tar bättre hand om mina fötter nu finns det risk att jag inte kommer kunna bada på hela sommaren – eller ännu värre: att jag måste bli tvångsfotvårdad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vad har man egentligen människor till?

Igår när jag handlade upptäckte att de har byggt om affären. Inget var på sin vanliga plats, och det var clowner och provsmakningar och fullt med folk. Totalt kaos. När jag äntligen kom ut efter att ha irrat runt i en och en halv timme, försökte jag intala mig att jag varit duktig. Jag hade överlevt handlandet utan att lova mig själv att få skära mig efteråt – men så upptäckte jag att jag fortfarande bet ihop käken hårt.

Jag gnisslar alltid när jag är stressad, och den här gången påminde det mig om alla de gånger jag försökt berätta om liknande händelser för psykfolk, från den tid då jag var sambo:

– Vad sa han när du mådde dåligt?
– Vadå? Varför skulle jag ha berättat det för honom?

Det är det klassiska theory of mind-problemet, men ändå inte. Jag är fullt medveten om att andra har ett medvetande, men jag vet inte på vilka sätt det liknar mitt eget medvetande. Därför kan jag aldrig utgå från hur jag själv fungerar för att förstå någon annan. Det är inte heller självklart för mig att försöka kommunicera mina behov, eftersom jag inte är så uppmärksam på dem själv. Min sambo fattade inte hur jag mådde eftersom jag inte såg någon poäng med att meddela honom om det, och eftersom mitt kroppsspråk inte avslöjar hur jag mår.

När jag ser ett litet barn kasta sig på golvet i affären och vråla tänker jag att hen antagligen är mer socialt begåvad än mig, för jag har inte ens kommit så långt som att uttrycka mina behov spontant. Det handlar inte om att jag skulle vara så oerhört välanpassad och ”högfungerande” som lärt mig leva efter sociala regler. Tvärtom.

Mitt mest autistiska drag råkar också vara det drag som gör att jag inte framstår som ”typiskt autistisk”: det är som om jag fortfarande inte har listat ut riktigt vad man har människor till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag skrev en bok om att hitta mig själv, och tappade bort mig själv på kuppen

Min självbild är fullkomligt raserad. Jag är totalt förvirrad och har ingen aning om vem jag är längre. Och det känns väldigt bra.

Jag är en sån som aldrig ger upp men ändå aldrig lyckas slutföra något; sån har min självbild varit hela livet. I perioder har jag förbjudit mig själv att ta på mig att göra något alls, för att inte göra någon besviken. Möjligen har jag ägnat mig åt evighetsprojekt som städning och pluggande, men inget som faktiskt har ett tydligt mål. Andra perioder har jag ständigt tvingat mig själv att påbörja projekt jag vet att jag aldrig kommer bli klar med, som självbestraffning.

Efter att jag blev utbränd har min egen acceptans av min oförmåga varit villkoret för att alls överleva. ”Jag duger även om jag är värdelös” har jag upprepat så många gånger att det inte ens låter ironiskt längre.  Men jag har aldrig ifrågasatt själva idén att jag inte klarar att slutföra saker, trots att jag uppenbarligen har lyckats avsluta flera av mina projekt. Jag har aldrig ifrågasatt det förrän nu, alltså.

I måndags var jag på tryckeriet och såg tryckprovet för min bok. Omslaget var utskrivet på fint papper, och vi diskuterade typsnitt med tryckerifolket. Då slog det mig att det är på riktigt nu. Min bok är färdig. Min. Bok.

Det tog några dagar innan jag fattade vad det betyder: jag har slutfört något. Inte bara en liten c-uppsats som tidigare, utan en hel bok. Idag insåg jag att jag tappat bort mig själv den senaste veckan. Ända sedan manus och omslagsbild gick iväg till tryckeriet i fredags har jag känt en märkligt tomhet inombords, som inte bara kan förklaras med lättnaden över att boken är färdig.

Plötsligt vet jag inte vem jag är, nu när jag inte kan bygga hela min identitet på hopplösheten. Men känslan av att inte känna igen mig själv, det är en känsla jag känner igen. Och det är fortfarande en underbar känsla.

Inte nog med att ADHD inte finns – vuxna med ADHD finns ännu mindre!

DN har idag släppt fram en pinsam krönika som går ut på att ADHD inte finns. Det är det gamla vanliga:

”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.”

Nathan Shachar utgår från att ADHD är ett påhitt för att tjäna pengar på att knarka ner barn. Han utgår också från att diagnosen kan ställas på vilket barn som helst. Om det inte vore för att scientologerna inte skulle prata om Gud på det sättet, så låter det som om skräckpropagandan är kopierad direkt från KMR. Huvudlösa påståenden om att ”indiska barn inte har ADHD” (visa mig gärna studier som stöder det!) och allt möjligt.

Shachar utgår även från att ADHD per definition är att inte kunna sitta stilla – alltså tvärtemot hur bland annat jag och många andra med ADHD fungerar. Jag har till exempel jobbat tio timmar i sträck idag, enbart för att jag har så svårt att avbryta när jag gör något roligt. Jag glömmer bort att äta och sova om jag inte ställer larm i mobilen, för att jag är för koncentrerad. Det är kanske en mindre känd ADHD-egenskap, men hyperfokusering är faktiskt en typisk ADHD-grej. Man får massor av saker gjorda, och det är en av anledningarna till varför jag älskar min ADHD.

Men för Shachar handlar ADHD om att vara fysiskt rastlös, alltså. Det är dessutom bara barn som har ADHD i Shachars värld – vuxna med ADHD glömmer han naturligtvis bort. Det är mer regel än undantag att ADHD-”kritiker” låtsas som om det bara är barn som kan ha ADHD. Inte nog med att ADHD inte finns – vuxna med ADHD finns ännu mindre!

På sätt vis förstår jag det. Vuxna med ADHD är ju så besvärliga. Vi kan argumentera emot när folk talar över våra huvuden, och vi kan delta i debatten och ge vår syn på saken. Barn är så mycket enklare att utmåla som offer, eftersom de inte skriver debattartiklar och långa blogginlägg som svar på tal.

Förlåt, jag lämnade visst ämnet lite. Får jag skylla på min ADHD?😉

Hursomhelst: när ADHD-”kritiker” får det att låta som om ADHD alltid och enbart handlar om barn som inte kan sitta stilla, så brukar det vara ett symtom på att de förmodligen inte är kompetenta att uttala sig om ADHD överhuvudtaget. Personer som Nathan Shachar behöver lära sig mer om vad ADHD är innan de uttalar sig.

Så jag gör som Victoria. I sin fenomenala text om varför Schachar har fel erbjuder hon honom att se hur hon har det. Det gör jag med. Nathan Shachar, eller någon annan som tvivlar på att ADHD är verkligt, är väldigt välkommen hem till mig. Vi behöver prata. Jag lovar att jag inte är farlig.

Uppdatering: Missa inte Technicolors inlägg.

Tips: bra artikel om ”infantiliseringen” av autism. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tips på nyårslöften för dig som inte vet om du orkar ett år till

Jag vet att jag haft nästan orimligt mycket tur i livet, och att det inte är alla förunnat att behöva en könskorrigering. Jag vet att det kan låta provocerande, men jag säger det eftersom jag jämför mig med mina vänner och bekanta som är cispersoner och har till exempel borderline eller bipolär sjukdom. Deras ångest och självdestruktiva impulser liknar de som jag själv haft under så många år – men de kan inte lösa sina problem genom en könskorrigering, eftersom det inte är kroppen som är grundproblemet för dem.

En könskorrigering är inte en enkel lösning även för den som verkligen behöver det, såklart. Det är ingen snabb utväg – men jag hade ingen aning om att den skulle vara så effektiv. Jag är till exempel inte det minsta självmordsbenägen längre. Jag har vant mig av med mycket av det som jag förr tog för givet, och tränat bort många självdestruktiva beteenden de senaste fem åren. Det är i och för sig inte bara på grund av könskorrigeringen; mycket är tack vare bloggandet, och alla fina människor som stöttat mig. Ni är underbara!

Såhär på nyårsdagen tänker jag såklart tillbaka på hur de senaste åren har sett ut, och på mina nyårslöften som brukar ha temat ”var snällare mot dig själv”. För fem år sedan ”räckte” det med att lova att inte ta livet av mig under hela året. Det var det svåraste löftet jag gett, men det fungerade så bra att jag kunde lova detsamma året därpå. Sedan har det bara fortsatt. Under 2011 var löftet ”Jag lovar att ta vara på livet bättre”, och det tycker jag definitivt att jag har gjort.

Så jag tänkte ge några förslag på nyårslöften, ifall ni har svårt att komma på något. Framförallt för dig som undrar om du kommer orka ett år till. Du kan till exempel lova dig själv:

  • Att inte ta livet av dig. Åtminstone vänta ett år till; sedan kan du fatta ett nytt beslut. Låter det oändligt långt? Kanske en månad i taget känns mer överskådligt. Eller en vecka. Eller en dag, åtminstone. Sedan kan du besluta igen. Och igen, och igen, tills den dag då du inte ens behöver besluta längre utan fortsätter leva av ohejdad vana.
  • Att sluta självskada (oavsett hur du brukar självskada). Det är inget som händer över en natt och man brukar behöva professionell hjälp med det – vilket leder mig in på nästa punkt:
  • Att söka hjälp, ifall du inte redan har gjort det.
  • Att ifall du inte får den vård/stöd du behöver: börja säga ifrån och var en ”jobbig” patient/brukare, hellre det än att ta ut frustrationen på dig själv.
  • Att hitta något (minst en sak, men helst fler) som får dig att må bättre, och som inte är skadligt. Det kan vara att bada skumbad (om du har badkar), att gå ut och gå, att lyssna på musik, att måla tavlor, att blogga, att smsa med vänner… Och att sedan unna dig att göra det, även när du mår dåligt. Gör det just när du mår dåligt, för att vinna tid: för att stå ut i några timmar, tills den värsta ångesten lägger sig. Och unna dig att göra det även när du mår bra också, såklart.
  • Att förlåta dig själv för saker du gjort som kanske inte var så bra. Det viktiga är inte att inte göra misstag, utan att inte låta ångesten över dem ta över ens liv.
  • Att sluta med ovanan att döma dig själv. Det är precis som självskadandet en ovana som kan ta lång tid att bryta.
  • Att helt enkelt försöka vara mer självkonstruktiv, och vara snällare mot dig själv.

De tre sista punkterna är de som jag själv jobbar mest på numera. Ibland blir jag frustrerad över hur svårt det är att ändra sitt sätt att tänka. Det har tagit fem år hittills, och jag är långtifrån fri från tvångstankar och tvångshandlingar. Men jag lever – och om jag får bestämma, så tänker jag fortsätta med det i många år till. Alltid något.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Tjejsamla – ett uttryck för slentriansexism

Tjejsamla är ett nyord. Det betyder inte att man samlar på tjejer, som jag först trodde, men det är nästan lika illa ändå.

Enligt Språkrådet betyder ”tjejsamla” att ”ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på”. SvD frågar Språkrådets nyordsansvariga Birgitta Lindgren om ordet inte är nedvärderande?

”Nej, jag tycker att det är ett smart sätt att samla på. Det är lite kul att man kan diskutera sådana här ord. Det finns olika sätt att samla och det här är ett. Även om det kanske inte är representativt för alla tjejer så är det intressant att den här typen av ord bildas”

Fumikofem är kritisk, och på twitter skapades genast fler nyord inspirerade av Språkrådets listning. Pontus Lundkvist, till exempel:

”När jag läste språkrådets nyordlista tjejspydde jag.”

Det verkar vara många som uppfattar prefixet ”tjej-” som en omskrivning för ”mindre seriös”. Jag gillar att man med det ordet lyfter fram olika sätt att samla, men jag har aldrig hört uttrycket ”tjejsamla” förut, så jag googlar och försöker filtrera bort alla träffar som skrivits idag som reaktion på nyordslistan. Resultatet: En enda text. En krönika om olika sorters samlare:

”Man kan naturligtvis också ”tjejsamla”. Vilket innebär att man nöjer sig med några stycken av det man vill samla på. Ofta är temat på en dylik samling ganska brett, vilket gör det busenkelt att hitta fem, tio eller hundra stycken. Saltkar skulle kunna vara ett exempel på brett samlande, och eftersom en sån kollektion aldrig kan bli komplett är den helt ointressant för extremsamlaren.”

Detta i kontrast till ”extremsamlaren”, alltså. Extremsamlare, ”som nästan alltid är man”, är istället ute efter att skapa en så komplett samling som möjligt. Krönikan avslutas med en anekdot om en äldre kvinna som trots sin ålder och könsidentitet visade sig vara extremsamlare (vilket säger mest om krönikörens fördomar).

Jag vill verkligen att mina sorters samlande/nördande får högre status, så jag gillar att man börjar prata om det. Men varför i hela friden kalla det för ”tjejsamla”? Behövs det verkligen fler tvångskönande uttryck i svenska språket? Ni får ursäkta om jag låter irriterad, men jag queersamlar på exempel på sexistiskt språkbruk, så jag har låg tolerans för uttryck som det gått troll i på några få timmar.

Slentriansexistiskt språk tillhör ju förresten de där grejerna som man inte kan killsamla på, eftersom det finns hur mycket som helst av det. Jag kan inte heller tjejsamla på det, eftersom jag översköljs av det varje dag. Alltså queersamlar jag. Eller intergendersamlar, kanske jag borde säga?

Hursomhelst: Det språkliga könstvånget skapas och återskapas hela tiden – bland annat av Språkrådet, som verkligen borde veta bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Asperger+ADHD=Android

Det är snart tre månader sedan jag skaffade min Incredible S, och jag älskar den. Att ha en smartphone istället för den gamla ‘dumfånen’ underlättar mitt liv på så många olika sätt. Men när jag letar efter tips på nya appar, slås jag gång på gång av just när man använder sökord som ”autism” och ”ADHD” så är det nästan omöjligt att hitta några tips på androidappar. Det är iPhone hit och iPad dit.

De appar jag ändå hittar för Android brukar dessutom mest vara inriktade på kommunikation: bildkartor, talsyntes och liknande. Säkert värdefulla appar för de som behöver det, men det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag behöver appar för att hålla koll på tiden och för att hålla saker ”ur minnet” (dvs. för att slippa hålla saker i minnet hela tiden). Det jag framförallt saknar är appar som gör det möjligt att snabbt göra bildscheman baserat på ens egna bilder. Utöver det behöver jag naturligtvis även appar för att inte få tråkslag – men där räcker i och för sig Wordfeud och andra spel långt.

Så för att bryta den totala applemonopolet, tänkte jag tipsa om mina favoritappar för ADHD, Asperger och Android. Om det inte står något annat, så är apparna gratis. Och nej, jag får inte betalt på något sätt. Såklart.

Timers och alarm

Scheman och listor

Anteckningar

Minnesstöd vid samtal

Timers och alarm

Activity timer

En enkel färgkodad timer. Gratisversionen går att ställa in på max 10 minuter, medan betalversionen kan ställas in på max 60 minuter. Färgkodningen innebär att urtavlan ändrar färg från grön till gul när 1/3 av tiden har gått, och sedan till röd när 2/3 har gått (det går att välja bort detta i inställningarna). Det går att ställa in ljudsignal som markerar att tiden är ute, men det går även att använda timern utan ljud. Inställningar på engelska (men för att hantera själva timern behövs inga språkkunskaper).

Activity Timer: gratisversionen på Android Market

Activity Timer: betalversionen (7kr) på Android Market

Alarm Clock Xtreme Free

En fördel med just Xtreme är att man kan ställa in alarmet så att den tvingar en att lösa ett (enkelt) mattetal för att stänga av, eller för att få den att snooza. För den som t.ex. lätt slår av väckarklockan och somnar om, kan det vara en bra lösning. Naturligtvis går det även att ställa in alarm utan mattetal. Det går att göra många olika inställningar, och man kan ha olika inställningar sparade för olika alarm. Finns bl.a. på svenska.

Alarm Clock Xtreme Free på Android Market

Scheman och listor

Google-kalendern

Jag använder mest Googles egna kalender, som fanns förinstallerad i telefonen. Den är en av de bästa kalendrar jag provat, även om jag saknar vissa funktioner, som t.ex. att kunna visa hela veckoschemat direkt på hemskärmen. I onlineversionen (för datorer) kan man färgkoda händelserna man lägger in, men det syns inte i mobilversionen. Däremot går det att färgkoda den genom att använda olika kalendrar till olika kategorier (jobb, aktivism, resor – vad du vill), och välja olika färger för varje kalender. Finns bl.a. på svenska.

Astrid

En app för att-göra-listor, med ett gulligt litet monster som påminner en. Kan kopplas ihop med Google-kalendern, så att uppgifterna man lägger in i Astrid även syns i kalendern (gäller bara de uppgifter man sätter en deadline på). Finns bl.a. på svenska.

Astrid på Android Market

Hungry!

En färgkodad inköpslista som kan sortera varorna i olika ”ordningar”, t.ex. i bokstavsordning eller sorterat efter kategori. Man kan anpassa kategorinamn och -färger efter eget huvud. Jag har t.ex. skapat kategorier och valt färger så att de hamnar i samma ordning som avdelningarna i affären: först bröd, sedan frukt och grönt… På så sätt behöver jag inte springa fram och tillbaka i affären så mycket. Inställningar etc. på engelska.

Hungry! på Android Market

TASUC Schedule Lite

Ett relativt enkelt bildschema, främst för barn. Man kan välja mellan olika förinstallerade bilder, men man kan också lägga in egna bilder. Dock är det bara möjligt att ha ett schema sparat i gratisversionen (betalversionen kostar 156kr). De förinstallerade bilderna kan upplevas som begränsade, i synnerhet som de är valda utifrån japanskt vardagsliv. T.ex. finns ätpinnar med, men inte gaffel och kniv. Men det går som sagt var att lägga in egna bilder. Finns med text/tal på engelska och japanska.

Kommentar: Jag vet inte om det är bara i min telefon som det blir problem, eller om jag har betydligt sämre handmotorik än vad jag trott, men jag har enorma problem att använda den här appen. Att klicka, dra, scrolla etc. träffar rätt ställe ungefär var tjugonde gång. Ytterst frustrerande. Hade det inte varit för det, hade jag nog älskat den.

TASUC Schedule Lite på Android Market

Anteckningar

ColorNote

Ett enkelt program för digitala ”post-its”, som man kan lägga som widgets på hemskärmen. Man kan välja mellan nio olika bakgrundsfärger för ”lapparna”. Inställningar etc. är på engelska.

ColorNote på Android Market

Evernote

I Evernote kan man göra anteckningar av olika slag, som man sedan kan ladda upp till sitt Evernote-konto. På så sätt finns anteckningarna sparad både i mobilen och i molnet, och därmed kan det vara ett enkelt sätt att synka enkla anteckningar. Man kan även lägga till bilder och pdf-filer, och göra checklistor. Finessen med Evernote är att det går att söka efter allt man skriver in, så att det är lätt att hitta. Programmet kan verka rörigt i början, men är väldigt användbart när man väl kommit igång. Finns bl.a. med svensk text.

Evernote på Android Market

Evernote.com

När man redan har Evernote i mobilen kan man dessutom skaffa Skitch, som gör att man bl.a. kan rita enkla teckningar och spara dem i Evernote direkt. OBS! Skitch fungerar bara om man har Evernote installerat!

Skitch på Android Market

Minnesstöd vid samtal

Record My Call

Om man har svårt att prata i telefon för att man inte brukar minnas vad man egentligen kom överens om efteråt, så kan man använda en app som spelar in alla in- och utgående telefonsamtal och sparar dem i telefonen. På så sätt kan man lyssna på telefonsamtalet igen, när man behöver det. Inställningar etc. är på engelska.

Tillägg: i vissa länder är detta inte tillåtet, men i Sverige är det lagligt att spela in telefonsamtal så länge åtminstone den ena parten är medveten om inspelningen. Dock kan det naturligtvis vara lämpligt att berätta för folk att man brukar spela in samtalen.

Tillägg 2: Ett annat tips är att använda Teletal, där man får hjälp av samtalstolkar.

Record My Call på Android Market

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

IQ är dumt

Har autister verkligen så ojämn begåvningsprofil, som man brukar säga? Eller handlar det om hur man mäter?

Ofta mäts IQ enligt Wechsler (WAIS för vuxna, WISC för skolbarn), och då brukar autister få väldigt ojämna resultat: höga poäng på vissa delar, och betydligt lägre på andra delar. Om man däremot mäter enligt Ravens matriser, så får autister och aspergare såna resultat som matchar deras toppar i Wechsler-skalan. Detta till skillnad från neurotyper, som får ungefär samma resultat oavsett test.

Vad är då skillnaden? Jo, WAIS/WISC förutsätter att man har lätt att ta till sig muntliga instruktioner och lätt att uttrycka sig muntligt. Många av uppgifterna bygger på att förklara, att återberätta eller återge någonting muntligt. Ravens matriser är uppbyggd på ett annat sätt, som delvis är mindre beroende av muntlig kommunikation.

En av forskarna, Michelle Dawson (som för övrigt själv är autist), säger:

”while we know autistics process information atypically, very little thought has gone into how to fairly assess their abilities. In fact there is so little understanding of what autistics do well that their strong abilities are often regarded as dysfunctional.”

Det får mig att fundera. Visst, IQ är överskattat; det är ingen nyhet. Men det vore naivt att påstå att en siffra på ett papper inte kan spela roll för individen. Så jag undrar: Vore det rimligt att bedöma intelligensen hos en döv person efter hens förmåga att läsa på psykologens läppar? Vore det vettigt att mäta IQ hos en person med grav dyslexi genom tester som enbart bygger på skriftliga instruktioner och skrivuppgifter? Skulle såna test ge säkra resultat?

Jag skulle bli förvånad om någon höll med om det. Men som autist förväntas man göra tester som förutsätter att man utan problem förstår muntliga instruktioner, och som förutsätter att man talar obehindrat.

Tänk om skriftspråk som modersmål kunde ses som lika självklart som man ser på andra språkliga varianter. Tänk om man kunde få tag på samhällsinformation på sitt modersmål, utan att hänvisas till olika telefonnummer. Tänk om man kunde få kommunicera med myndigheter och vårdpersonal på sitt modersmål utan att få höra att mailkontakt är ett brott mot sekretessen, och allt vad det är.

Tänk om man åtminstone i en sådan situation då ens intelligens ska testas, faktiskt får chansen att kunna koncentrera sig på uppgifterna, och inte på kommunikationsformen. För så vitt jag vet så är inte definitionen av IQ: ”förmågan att ta in och bearbeta muntliga instruktioner”.

***

PS. Välkommen att kommentera. Men: om du skriver kommentarer om att det ”finaste” eller ”viktigaste” hos en människa är att kunna visa ömhet utan ord, och att kunna delta i en gemenskap och bla bla bla – såna kommentarer som framställer socialt kompetenta som högre moraliskt stående, helt enkelt – så får du vara beredd på motstånd. Socialfascism har jag väldigt mycket emot.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Sånt som killar gör

Jag lyssnar på föreläsning efter föreläsning om manlighet på ”Toleransdagen” på Stadsbiblioteket i Gävle. Det är en rätt dyster bild av män som målas upp, men tackolov varken särskilt offerrollande eller demoniserande. Flera av föreläsarna poängterar att manlighet är något som skapas, och att vi alla gör det hela tiden. Genom att prata om män och kvinnor som stereotyper så återskapar man manlighet och kvinnlighet, oavsett om man menar väl eller inte.

I en paus kollar jag facebook, och hittar en länk till en artikel om en händelse som liksom sammanfattar just detta skrämmande tydligt. En elev på en gymnasieskola berättar för sin rektor att en annan elev på skolan har våldtagit henne, och att han senare försökt våldta henne igen. Rektorn svarar:

”Du kan göra en polisanmälan om du vill, dock så är detta inte ett prioriterat fall för att det inte är ett grovt brott som begåtts.”

Och:

”killar gör sånt, man måste vänja sig”

Sedan fortsätter sveken från skolans sida: det verkar inte ha varit tal om att stänga av killen ifråga från skolan, utan det blir tjejen som slutar gå till skolan för att inte riskera att möta honom – och det får hon sedan själv skulden för.

Vidrigt, ja. Jag förstår att tjejen har DO-anmält skolan, för sådär får det bara inte gå till. Men som jag sa förut: Bjästa finns överallt. Tro inte att det är ett isolerat fenomen att bagatellisera övergrepp och skuldbelägga den som blivit utsatt. Tvärtom.

Om du fortfarande inte förstår vad jag menar, så läs det här igen:

”killar gör sånt, man måste vänja sig”

Ställ sedan frågan till dig själv: Vilken bild av manlighet, och vilken bild av kvinnlighet återskapar den rektor som säger så?

Uppdatering: Förlåt, jag läste för snabbt. Det var inte tjejen själv som anmälde till DO, utan Skolinspektionen vidarebefordrade ärendet dit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Jag är så övertygad om att jag har fel att jag börjar tro att jag har rätt

Tecken på att jag överintellektualiserar: Jag googlar efter känslor jag vet att jag borde kunna känna – och blir besviken över att inte hitta någon vettig förklaring.

Vad är smärta, mer än rent biologiskt? Var går gränsen mellan obehag och smärta? Hur vet man att man har ont någonstans? Om man inte vet det, betyder det att man aldrig har haft ont någon gång?

Hur känns det att vara arg? Är det viktigt att lära sig att vara arg på människor? Kan man träna upp sin förmåga att bli rasande? Hur lär man sig att hata? Måste man lära sig att hata för att kunna leva ett bra liv?

Varför pratar ingen om att sörja sin förlorade bitterhet? Varför erkänns inte bitterhet som en av de mest givande känslorna som finns? Är det för att det är tabubelagt, eller är det för att jag har missförstått vad bitterhet överhuvudtaget är?

Varför tror folk att man inte kan vara varaktigt lycklig samtidigt som man är självmordsbenägen och djupt deprimerad? Har jag missförstått vad lycka är? Jag är lika lycklig idag som jag var för några år sedan – men jag mår såklart betydligt bättre nu. Kanske är jag fortfarande deprimerad? Kanske är min ”lycka” en vanföreställning?

Sånt här ältar jag ganska ofta. Det är rätt tradigt att inte veta vad olika känslor är. Emellanåt ger jag upp och suckar för mig själv, och tänker ”Skitsamma. Jag har inget behov av att lära mig att känna smärta och hat, och jag vill varken förlora lyckan eller bitterheten – så vad spelar det för roll om det finns ord som någon annan skulle kunna förstå, eller inte?”

Ikväll när jag googlade runt efter känslor jag inte vet om jag borde vilja kunna känna, så råkade jag hur som helst ut för en väldigt talande freudiansk felläsning.

Originalet:

”Crank” is a pejorative term used for a person who unshakably holds a belief that most of his or her contemporaries consider to be false.

Jag läste:

”Crank” is a pejorative term used for a person who unshakably holds a belief that most of his or her beliefs should be considered to be false.

När jag förstod att jag läst fel slog det mig: Jag är ofta övertygad om att mina övertygelser är fel. Väldigt ofta. Faktiskt så ofta att jag börjar misstänka att även den övertygelsen inte stämmer.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Barnet är moderns penis, och andra psykobanala förklaringar till autism

Det finns dagar då jag vill skriva ”Freud suger!” över hela världen, och så finns det dagar då jag bara är väldigt förbannad.

Se den här dokumentären om psykoanalytiska ”förklaringar” till autism, så förstår du kanske varför jag känner så. Det är alltså såhär autister blir sedda i Frankrike: som psykotiska – och allt skylls såklart på mammorna. Det är mammorna som är för kalla, för varma, för distanserade, för påträngande, för allting. Alltid för mycket eller för lite av allt.

Ja, det är ovetenskapligt att beskriva autism som något som orsakas av föräldrarnas beteende. Ja, det är att bortse från flera decennier av forskning att påstå att autister som inte pratar måste komma från ett hem där de inte stimulerats att prata tillräckligt. Ja, det är direkt skadligt för både autister och anhöriga att det är det psykoanalytiska synsättet som präglar de insatser som finns att få.

Och ja, det är rent skrattretande att höra förklaringar om att barnet är moderns penis, och att alla nyblivna mammor behöver en man för att inte bli för fäst vid barnet, och allt vad det är. Hej heteronorm! Kan inte en armé av regnbågsfamiljer invadera franska BUP? Det skulle behövas.

Reporten frågar:

”Vad kan ett autistiskt barn få ut av psykoanalys?”

Terapeuten funderar, och svarar sedan:

”Glädjen att fokusera på en såpbubbla.”

Det är nämligen ointressant att hjälpa autister att utvecklas på något sätt; det går inte ihop med den psykoanalytiska teorin. Det enda de verkar vara intresserade av är att lägga så mycket skuld de bara kan på mammorna.

Jag kan redan njuta av såpbubblor; det är inget jag behöver psykoanalys för. Däremot undrar jag vad det finns för terapier för att lära sig stå ut med freudianska dumheter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Äcklig och stolt

Som jag har väntat på den här stunden. Jag har fantiserat om den när jag har legat sömnlös på nätterna, och jag har nästan rodnat de gånger jag har kommit på mig själv med att dagdrömma om det ute bland folk.

”Tänk om de vet vad jag tänker på, om det syns på mig. Det känns så skamligt att vara såhär. Så äckligt. Det kan omöjligt finnas någon enda människa som tänker och känner likadant. Det är något fel på mig som är såhär.”

Så tänkte jag för drygt tio år sedan. Men så, när jag hade fyllt tjugo och fortfarande var likadan, så bestämde jag mig för att försöka leva öppet. Det var såhär jag var – även om många tittade snett på mig och tyckte att jag var äcklig.

Jag ville inte bli som ”alla andra”, bara för att passa in. Jag kunde acceptera mig själv som den jag var. Ändå insåg jag att det trots allt var förknippat med en del problem, det sättet jag fungerade på, så jag bestämde mig för att göra något åt det. Det fanns tre saker som jag ville förändra; högst konkreta mål. De två andra sakerna krävde bara några års övning innan jag fick till det – men just detta som jag hade skämts allra mest för, det verkade hopplöst.

Då och då under årens lopp har jag anförtrott mig åt människor i min närhet, och de har försökt ge peppande råd och praktiska tips. Tyvärr kan de antagligen inte förstå hur det fungerar för mig – och det är inte heller något jag är ivrig att dela med mig av. Intima detaljer om kroppsfunktioner och kroppsvätskor är inget för lättäcklade. Det har aldrig varit min mening att provocera någon, men jag märker ju att folk tycker att det är obehagligt att se mig ibland.

Framförallt för min egen skull har jag längtat efter att få göra det som hände mig ikväll. I hela livet har drömt om och fantiserat om hur det skulle kännas; hur det skulle vara. Jag har försökt så många gånger tidigare, men det har bara känts fel och obehagligt och ändå inte lett till något. Tills ikväll.

I trettioett år har ”förkylning” och ”hösnuva” alltid betytt ett konstant snorande, utan möjlighet att snyta bort det värsta och få en paus. Jag har tillochmed försökt googla fram mer begripliga instruktioner för hur man snyter sig, men inte hittat så mycket. I teorin har jag vetat allt om snytteknik, men jag har aldrig någonsin lyckats – förrän nu.

Perrong 4 på Örebro central är historisk: det var där jag för första gången lyckades snyta mig.

Bussiga främlingar

Jag är inte överförtjust i bussresor, och jag blev påmind om varför igår. Det är ofta svårare att hitta rätt på bussterminaler än på tågstationer och svårare att veta när man ska kliva av – och det där med att signalera till föraren att man ska med, det kan jag bara glömma att jag lyckas med.

Först kliver jag på fel buss, men blir upplyst av föraren att jag ska med den bussen som går från hållplatsen bakom istället. Bussarna har samma nummer men går åt olika håll.

Sedan skyndar jag till rätt hållplats och försöker vinka in bussen – som inte alls verkar vilja stanna för mig. Jag frågar de ungdomar som står där om vart bussen ska och nämner vart jag ska åka, men jag väntar inte på svar utan springer själv efter bussen när jag ser att den stannar vid en annan hållplats. Jag köar för att kliva på, när en av ungdomarna kommer springande efter mig och förklarar vilken buss det är jag ska ta. Jag slapp kliva på fel buss en andra gång tack vare henom.

Så var det alltså igår, när jag skulle ta mig ut hit till folkhögskolan från Helsingborg. Vissa dagar känns det som att jag har ”ADHD” intatuerat i pannan. Då är det tur att det finns vilt främmande människor som ser efter mig, och att jag har lärt mig att fråga. Att sedan lära mig att vänta in deras svar och inte springa iväg – det är överkurs.

”There is no rule that says you can only do what you’re bad at”

Det är idag fem veckor sedan jag blev med ny mobil. Införskaffandet var en utdragen process – först av ekonomiska skäl, och sedan av velpottiga skäl.

Att skaffa ny mobil kändes så onödigt och lyxigt, även om den gamla började bli mer och mer trasig, och även om dess inbyggda funktioner för anteckningar och kalender inte fungerade för mina behov. Jag ägnade flera timmar åt att samla information, skriva ner och skriva ut inför varje föreläsningsresa. Jag släpade med mig en hel A5-pärm var jag än gick, men kände hela tiden att jag inte hade någon kontroll. Jag körde slut på min hjärna på överfulla tåg efter att kontakten i mobilen börjat glappa och gjort det omöjligt att använda hörlurar. Visserligen skulle mitt liv bli så mycket lättare om jag köpte en ny mobil, men…

Till slut insåg jag att argumenten mot att byta ut min halvtrasiga mobil lät ungefär som när jag var tio år och försökte lära mig av med att memorera det jag såg, bara för att det kändes som att jag fuskade om jag använde bildminnet. Så jag begick en dödssynd: jag gjorde något enklare för mig själv, och köpte mobilen. Det ångrar jag inte en sekund.

Egentligen förstod jag nog det inte förrän igår. Där stod jag inför en personalgrupp i Stockholm och föreläste om ”framgång vid ADHD”, och citerade Ned Hallowell:

”There is no rule that says you can only do what you’re bad at.”

Publiken skrattade, och jag med. Först då insåg jag att jag hade tolkat meningen bokstavligt, för mig själv.

Fortfarande sitter det i ryggmärgen att ta för givet att det som verkar enklast och bäst i mina ögon, egentligen är fel på något sätt. Det är inte självklart för mig att det är okej att göra det lätt för mig på något sätt – men jag har åtminstone kommit så långt att när jag väl upptäcker mina automatiska negativa tankar, så byter jag ut dem mot mer självkonstruktiva.

I fem veckor har jag haft min Incredible S, och jag förstår inte hur jag klarade mig utan den. Förmodligen för att jag inte gjorde det, egentligen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Grus i skon – mitt fredagsnöje

Skyndar till bussen, med ett gruskorn i sandalen. Kommer på mig själv med att undra hur länge det gruskornet har legat där: hela dagen, eller ännu längre? Tankarna halvspringer iväg, precis som jag. Minnet av den tid då jag alltid hade grus i skorna.

Jag vet inte ens när jag började. Kan det ha varit någon gång i mellanstadiet som jag upptäckte hur mycket lugnare jag blev med en vass sten eller två inklämd mellan fotsulan och skon? Sådär så att när gruskornet föll ur skorna, så kände jag mig tvungen att lägga i ett nytt.

När slutade jag egentligen att självmedicinera rastlösheten med stenar i skon? Det var några år sedan. Efter säkert femton år av grusande tränade jag bort vanan. Då var jag så stolt över mig själv; att sluta ha sten i skorna var ett aktivt val jag gjorde, och kändes som ett framsteg i sig. Varje gång jag fick in en sten i skon av misstag, så gjorde jag en stor grej av att ta bort den. För så gör normala människor.

Men nu när jag har bråttom till bussen hinner jag inte stanna och plocka ur stenen – och jag inser att jag faktiskt inte behöver göra det. Jag kan tillåta mig själv att njuta av det lugn som ett gruskorn ger.

Jag känner inte längre skuld över att ibland behöva ha grus i skorna för att kunna slappna av. Egentligen borde jag förmodligen vara stolt över det – för ett mindre självdestruktivt sätt att knarka endorfiner på får man verkligen leta efter.

Så när jag kliver av bussen ligger gruskornet kvar i sandalen, i tryggt förvar under hälen. För att jag förtjänar att må bra.

Fri från Falun

Tåget stannar i Falun, på väg mot Örebro. Jag kommer på mig själv med att inte reagera.

Det senaste året har jag åkt igenom staden så många gånger att den har trubbats av. Staden gör inte ont längre.

Även om jag inte har glömt det som hände i Falun och hur jag mådde då, så har jag glömt exakt hur känslorna kändes i kroppen. Det är bara ett ”jaha” innan tåget kör vidare.

Autism kopplat till brist på dubbelmoral

En studie visar att neurotyper (icke-autister) som får frågan om de vill donera pengar till välgörenhet är mer villiga att göra det om det sker inför andra, men mer snåla om det inte är någon som ser på. Autisterna i kontrollgruppen däremot, donerade lika flitigt oavsett. Resultatet bekräftar att neurotyper lider brist på konsekvens i sitt beteende, och att de ofta är fixerade vid att bli ”omtyckta” på ett ytligt plan.

Eller, alltså: det var såklart inte så studien genomfördes, även om man lika gärna hade kunnat skriva den sammanfattningen. Självklart var det autisternas beteende som utmålades som märkligt och avvikande, för att de inte smörade.

Den ursprungliga artikeln, alltså den som forskarna själva har skrivit, har jag tyvärr inte läst eftersom den kräver inloggning, men den sammanfattas med formuleringar som:

The results argue that people with autism lack the ability to take into consideration what others think of them and provide further support for specialized neural systems mediating the effects of social reputation.

När såna här så kallade vetenskapliga formuleringar sedan kokas ner till populärvetenskaplig knäck kan det nästan inte bli annat än fel. Mycket riktigt: rubriken som finns på både Yahoo! och Fox News säger det mesta om vinklingen.

Autism Linked with Lack of Concern for Personal Reputation, Study Finds

Texten i denna artikel demonstrerar med all önskvärd tydlighet vad som är problemet med en del av den så kallade autismforskningen, eller åtminstone vad som är problemet med mediarapporteringen av denna ”forskning”:

People tend to change their behavior in social situations in order to boost how others see them — for instance, they may act more altruistically if they know their actions are being publicly scrutinized. However, such a concern for reputation may be lacking in those who have the developmental disorder autism, a new study finds.

Både Fox och Yahoo avslutar sina identiska artiklar med den märkliga uppmaningen:

Pass it on: People with autism may not be able to take into account what other people think of them.

Jag skulle hellre säga:

Neurotyper kan inte alltid förstå att deras fixering vid att bli socialt accepterade, inte har högsta prioritet hos alla andra. Frågan är: beror detta på en medfödd oförmåga hos icke-autister att sätta sig in i andra människors känslor och behov, eller beror det på neuronormen i samhället som har lärt neurotyper att tro att deras beteende är normalt? Helt klart är att det behövs mer forskning om Neurotypiskt syndrom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

man behöver ingen sladd för att göra någon med barn, om man har tillräckligt starka äggledare

Dröm:

Jag sitter i en soffa i ett väntrum på BB. Alla andra verkar vara nervösa och förväntansfulla – utom jag, som inte fattar vad jag gör där. Några timmar tidigare hade en barnmorska ringt:

– Grattis, du ska bli pappa!
– Va?
– Ja, det är sant! Och vilken minut som helst nu.

Jag har fått träffa en kurator, som förklarat att det är ett så unikt fall att de inte visste hur de skulle hantera det, och därför kunde de inte ta reda på vem som kunde vara barnets far. Mamman ifråga är tydligen en ung tjej som fötts utan äggstockar och livmoder, men som på något sätt lyckats bli gravid. Först vid förlossningen lyckades de komma på hur det var möjligt. Jag fattar ingenting.

Så kommer min morfar (som egentligen är död sedan flera år) ut genom en dörr, bärandes på ett barn. Utan ett ord lägger han barnet i min famn. Jag ser på ungen, och tänker: ”Visst, hen är söt. Men hur i hela friden har jag kunnat göra någon gravid?!”

Jag får träffa barnets mamma för första gången. Hon tycker inte alls att det är något märkligt att jag gjort henne på smällen bara för att vi satt bredvid varandra på bussen. Hon förklarar för mig att hon så gärna ville ha barn, och att hon tror att mina äggstockar uppfattade de signalerna på ett undermedvetet plan. Det är klart; hon har haft nio månader på att vänja sig vid tanken. Det är mer av en chock för mig.

En läkare kommer in, och berättar att mina äggstockar antagligen har muterat på grund av testosteronbehandlingen, och att jag har förmågan att göra människor gravida på fem, kanske tio meters håll.

– Det är som med trådlösa nätverk: man behöver ingen sladd för att göra någon med barn, om man har tillräckligt starka äggledare.

Jag vet inte riktigt vad drömmen ska betyda, men jag tror att om Maria Larsson kände till mina mutantäggstockar skulle hon bli livrädd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den bästa dagen – och början på mardrömmen

Igår var det ett år sedan den bästa dagen i mitt liv. Trots det orkade jag inte gå utanför dörren. Jag firade inte. Varför?

Operationsdagen var slutet på väntan. Det var då jag föddes. Men visst finns det jobbiga minnen från förra hösten också – minnen som jag inte förträngt men däremot förnekat att de faktiskt var jobbiga.

Ja, det var skrämmande att stirra på värktabletterna på bordet framför mig, och inte veta hur jag skulle få i mig dem eftersom armarna inte fungerade, samtidigt som jag visste att det skulle bli svårare för varje minut som dröjde.

Ja, det var skrämmande att inse att jag inte skulle ta mig ut ur lägenheten ifall det började brinna, eftersom jag inte kunde öppna dörren.

Ja, det var skrämmande att se såren för första gången, och inse att bröstvårtan var helt svart och läckte stinkande var.

Men jobbigast av allt var nog att inse att jag fortfarande var så känslomässigt instabil att jag kunde börja gråta för att jag inte klarade av att få i mig mat och vatten, och att förstå att jag varit så otroligt naiv som trodde att jag skulle klara mig själv som nyopererad.

Att möta min egen sårbarhet – inte så mycket den fysiska som den psykiska – det är en erfarenhet jag inte hade velat vara utan. En påminnelse om att jag fortfarande är den jag alltid varit. Att mina svårigheter inte är något som försvunnit bara sådär.

Därför var gårdagen en dag av blandade känslor. Idag mår jag däremot mycket bättre – nu när jag förstår varför jag känner som jag gör.

Post-Transition Stress Disorder

Jag försökte verkligen låta bli att gå till Stället; min favoritplats i skogen. Jag brukar sitta där och meditera eller bara ta det lugnt, men ikväll hade jag ångest av den där sorten som enklast åtgärdas genom en rejäl promenad. Efter två timmars irrande hamnade jag där i alla fall. Det gick inte att undvika Stället. Så jag satte mig ner och funderade över vad jag egentligen kände, och varför.

Allra först hade jag tänkt att anledningen var självklar: Det måste vara på grund av boken*. En massa gammalt elände som kommer upp till ytan och gör sig påmint, för att jag skriver om det. Men nej; minnena känns bearbetade sedan länge. Det är något nyare. Ungefär där gav jag upp, för någon vecka sedan eller så. Jag bestämde mig för att bara njuta av lyckan. Jag ÄR lycklig, men det betyder inte att jag inte har ångest ibland.

När jag satt där kom jag på att det var ungefär ett år sedan jag var på Stället sist, och att det har varit det mest skruvade året i mitt liv. Jag har genomgått en stor operation, börjat föreläsa, lärt mig massor om mig själv, och blivit lycklig. Jag har haft fullt upp hela året, och har liksom inte hunnit reflektera så mycket över allt som hänt. Då fattade jag vad det var: Post-Transition Stress Disorder. Som Post-Traumatic Stress Disorder efter en könskorrigering. Som den berömda postop-deppen, fast med nästan ett helt års förskjutning.

Jag har skuldkänslor över att ha det såhär bra, helt enkelt. Över att vara lycklig, över att ha fått så mycket. Jag fattar inte hur jag ska kunna ge något tillbaka till världen som ens är en bråkdel av det jag fått.

När jag fattade det var det som om friden knockade mig, och jag blev sådär lugn och harmonisk som jag alltid blir av Stället. Nu återstår bara att lära mig hantera skuldkänslorna. Det är inte fel att må bra; jag måste påminna mig själv om det.

*) Ja, du läste rätt: en bok. Den kommer ut i januari, så jag är mitt uppe i gravidillamåendet/babylyckan just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sluta ta dig i kragen!

Första september. Dagens datum väcker blandade känslor i mig.

Å ena sidan är det på dagen ett år sedan jag skulle ha utförsäkrats, för att jag närmade mig den där magiska 30-årsgränsen då aktivitetsersättningen upphör. Redan när jag fyllde 28 började jag oroa mig för vad som skulle hända. Jag grubblade över vad soc skulle säga den här gången, för det var där jag hade ställt in mig på att hamna igen.

Å andra sidan är det också på dagen ett år sedan jag började mitt drömjobb – som jag fortfarande har, och som jag fortfarande tycker är fantastiskt kul.

Jag vet att jag har haft tur, som har hittat något som jag kan, som jag trivs med, och som jag får chansen att göra. Samtidigt är jag rädd att någon utförsäkrad stackare någonstans kanske får höra, att det gick minsann för Immanuel att ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Jag hoppas innerligt att inget troll – vare sig på nätet eller i köttvärlden – berättar om mig för att skuldbelägga de som inte har haft samma tur, för att ifrågasätta varför någon inte kan jobba, eller för att bara spy galla över att folk ”vill vara sjuka”. Som om det handlar om att ta sig i kragen.

Att personer med funktionsnedsättning ofta står utanför arbetsmarknaden beror på diskriminering – men jag skulle säga att det i sin tur kan direkt förvärras av att man hela tiden stämplas som parasit. Att kämpa med att få omgivningen att förstå att man inte klarar allt, kan nämligen göra att man begränsar sitt liv i onödan.

Om jag hade lyssnat på alla som sagt ”Kan man blogga, kan man jobba!” eller ”Du klarar av att blogga, men inte att jobba? Och det ska jag tro på?!” så hade jag slutat blogga för länge sedan, eftersom de fick det att låta som en motsättning. Jag visste att bloggen var min terapi, min rehabilitering. I slutänden blev det också bloggen som ledde fram till att jag fick ett jobb, eftersom jag inte hade fått kontakt med min nuvarande chef annars.

Tänk på det nästa gång ni ifrågasätter en person som till exempel klarar av att gå ut med hunden en gång per dag, men inte mer än så: Är det bättre att personen ifråga sitter inne jämt istället, och ändå inte orkar jobba? Är det så man tar ansvar för sin egen rehabilitering: genom att begränsa sitt liv för att passa in i en mall?

Jag vet att folk drar till med såna klyschor, för jag har fått höra det själv så många gånger. Jag vet också att om man tar sig i kragen riktigt hårt, så kan man råka strypa sig själv. Jag har inte tagit mig själv i kragen på flera år – och det var först när jag slutade med det som jag kunde börja andas.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om , , , , , , , ,