Category Archives: Val 2010

1478 dagar av fortsatta tvångssteriliseringar – i väntan på en ny lag

”Imorgon onsdag den 6 april är det dags för vad jag,  kanske lite naivt, hoppas ska bli en av det här årets mest rafflande riksdagsdebatter. I alla fall ur hbt-perspektiv och sexualpolitiskt perspektiv. Rent teoretiskt finns det en chans att stora steg framåt tas vad gäller framförallt transpersoners rättigheter. I praktiken kommer förmodligen ingenting att hända. Det finns uppenbara förklaringar till detta, men situationen förtjänar ändå att uppmärksammas.”

Ulrika Westerlund, RFSLs ordförande, försöker förutspå morgondagen. Jag hoppas såklart att farhågorna inte slår in, utan att det blir en rejäl debatt, och en ny lag inom rimlig framtid. En av lagarna det handlar om är nämligen könstillhörighetslagen. Socialutskottet föreslår att avslå motionerna, med hänvisning till pågående utredningar, men två reservationer har lämnats in.

”Socialstyrelsen föreslår i en utredning från 2010 bl.a. att kraven på att vara svensk medborgare, ogift och steril ska tas bort. De förslag till lagändringar som framförs i Socialstyrelsens utredning skulle dramatiskt förbättra livet för transpersoner i Sverige. De bör därför skyndsamt bli verklighet”

skriver Lena Hallengren, Christer Engelhardt, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Gunnar Sandberg och Carina Moberg (samtliga S). Och Agneta Luttropp (MP) och Eva Olofsson (V):

”Vi anser att en förälders könstillhörighet och könsidentitet är fullständigt ovidkommande för förmågan att ta hand om ett barn. Kravet på att transsexuella ska vara sterila för att få genomgå en könskorrigering bör tas bort, utan nya krav på borttagande av könskörtlar.”

”I könstillhörighetslagen finns också en åldersgräns på 18 år för att kunna få behandling. Denna åldersgräns innebär att unga transsexuella tvingas genomgå puberteten i en kropp som upplevs som fel och främmande. Det är märkligt att juridiskt hindra människor som fått en diagnos av läkare från att få behandling i enlighet med diagnosen. Läkares bedömning ska räcka och åldersgränsen tas bort. Sverige måste säkerställa att alla transpersoner som önskar medicinska insatser kan få tillgång till dessa.”

Det vore väldigt intressant att se en riktig debatt om detta, 1478 dagar efter att det gamla lagförslaget publicerades. Drygt fyra år har gått sedan den där marsdagen 2007 då transaktivisten i mig vaknade, i raseri över försämringarna som föreslogs. I flera år var det väldigt svårt att nå ut med kritiken, men så hände det: Innan valet i höstas vände plötsligt vindarna, och alla var rörande överens om att avskaffa tvångssteriliseringar, tvångsskilsmässor och behandlingsförbudet för ungdomar. Alla utom Göran Hägglund, som till slut klämde ur sig något i stil med att han inte tänkte aktivt motarbeta ett slopande av steriliseringstvånget.

Efter valet tystnade det, som väntat – fram tills för någon vecka sedan. Tro det eller ej, men tre kristdemokrater har gått ut med att de tänker föreslå att KD ska arbeta för att stoppa tvångssteriliseringarna.

Vi får väl se vad som sägs imorgon – om något sägs alls.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Bekräftelse på den frivilliga tvångssteriliseringen

Det kom en avi med posten idag. Rekommenderat brev. Ett stort kuvert adresserat till I Brändemo – med Socialstyrelsens logga på. I det stora kuvertet låg ett lite mindre kuvert, och i det låg det här brevet:

”Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; ingrepp i könsorganen, borttagande av könskörtlarna samt fastställelse av könstillhörighet som man gällande; Immanuel Brändemo [personnummer].

Socialstyrelsen beviljar ingrepp i könsorganen samt borttagande av könskörtlarna. Frågan om fastställelse av könstillhörighet som man bordlägges i avvaktan om inkommet bevis på sterilisering/kastrering.”

Brevet från Rättsliga Rådet

Det är ingen nyhet för mig. Jag har vetat om detta i många år, så det kommer inte direkt som någon överraskning. När jag var till RR i tisdags förklarade de att de redan beviljat min juridiska könskorrigering, men att den var vilande tills efter de fått in bevis på att jag var… tja, de kallade det ”steriliserad”, men de menade kastrerad. ”Enligt lagens andemening” tror jag de sa.

Det har gått fem månader sedan jag skrev under ansökningspapperna om att bli steriliserad, kastrerad och få mitt juridiska kön ändrat till man, men när jag kom till RR hade jag inte återhämtat mig efter bröstkorgsoperationen för snart två månader sedan. Jag äter fortfarande antibiotika mot en infektion, och har en ytlig nekros på ena bröstvårtan som inte har läkt ihop ordentligt än. Och nu var jag alltså där för att kastas in i ännu en operationshärva.

Jag har ansökt om den själv, javisst. För att ha det undanstökat. För att lagen kräver det. För att få min fastställelse som man. För att ett manligt personnummer gör att man inte längre blir kallad till cellprovskontroller, och för att jag har vrålat av smärta varje gång jag legat i en gynstol och därför ändå helst hade sluppit dem helt. Men ärligt talat framförallt för att jag (helt oberoende av min könsidentitet) tidigare har haft såna problem från livmoder och äggstockar att jag fantiserat om att slita ut dem själv för hand, och tänkte att det var lika bra att bli av med eländet. Ett elände som efter drygt ett år på testosteron äntligen försvann – och med det försvann min viktigaste anledning att vilja bli kastrerad.

Jag har inte ångrat något jag gjort – inte ens samma dag som jag fick kallelsen till RR och såg illaluktande gult var rinna från en svart, njurformad bröstvårta som min nya husläkare bedömde vara nekros – men jag har insett ännu tydligare än tidigare hur absurd situationen är. Där sitter jag framför en läkare, och sedan inför en grupp såkallade experter, och försöker ge rätt intryck för att bli godkänd; å ena sidan vill jag ha fastställelse, å andra sidan vore det lögn att säga att jag är beredd att hoppa upp på operationsbordet igen på några år, såvida det inte gäller liv eller död. Men lagen – eller de som tolkar den – tar inte hänsyn till vilken vård jag behöver och inte.

I somras blev vi transpersoner tvångskramade från höger och vänster i valrörelsen. Tillochmed Göran Hägglund klämde till slut ur sig något som nästan lät som om han inte tänkte sätta sig på bakhasorna alltför mycket:

”Sterilisering är ett grovt kroppsligt ingrepp som inte känns tidsenligt. Det gäller att hitta en väg som fungerar på ett rättssäkert och bra sätt för de personer som är berörda”

Men det var då. Det var valrörelse.

Tre dagar före valet opererade jag bröstkorgen, och efter det har ingen politiker tvångskramat mig (med undantag för Amanda, men det är varken med tvång eller i egenskap av politiker hon kramas). Kanske lika bra det. Jag är fortfarande öm och kurar ihop överkroppen när jag kramar mina vänner, fast det idag har gått sju veckor sedan operationen. Ytterligare sju veckor tidigare plus en dag, stod Socialstyrelsens generaldirektör på scenen i Pride Park och lovade:

”Ni ska inte behöva ockupera oss igen – i varje fall inte så länge som jag är generaldirektör för myndigheten!”

Men det var då. Det var Pride.

Nu då?

När det inte längre finns rosa röstsedlar att slåss om, och när de regnbågsfärgade flaggorna plockats ner för länge sedan, vem bryr sig då?

Jag frågade om det fanns en risk att de drog tillbaka ett beslut för att man ville vänta med ingreppen. Det skulle inte vara någon risk, sa läkaren, men jag skulle inte hoppas på att steriliseringskravet skulle tas bort, för om det ens skulle gå igenom är det isåfall många år kvar tills dess.

Orkar jag kämpa? Orkar jag slåss mot en märklig lag som alla skyndar sig att fördöma men ingen gör något åt? Orkar jag vänta?

Jag har väntat i 30 år. Visst klarar jag några år till. Nu när brösten är borta är kroppen inte längre min fiende, utan jag kan lägga mer energi på viktiga saker. Att myndigheter och privatpersoner sedan tar sig makten att bestämma att jag måste genomgå vissa operationer för att få deras godkännande – det säger mest om de själva.

***

Rekommenderad läsning:

Trollhare äntligen en man, men bara nästan

EXTRA: Sahlin och Åkesson om rasbiologi och tvångssteriliseringar i kammaren

Är du rädd om dina pungkulor, Fredrik?

Några av mina inlägg:

Tvångskastrering och tvångssterilisering – en grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Ansökan om frivillig tvångskastrering

Ansökan om frivillig tvångskastrering, del II: Kyskhetslöfte

Socialstyrelsen presenterar: En transvård för 2000-talet

Socialstyrelsen om tvångssteriliseringar på 2000-talet: ”En skam för Sverige”

Tvångssterilisering av könslomässiga skäl – en liten historisk tillbakablick

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan – 88 år av rädsla

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

För fyra år sedan hände något fantastiskt*

Den nittonde september 2006 började jag blogga. Det var en strategi för att överleva natten, i första hand, men också ett sätt att bearbeta min oro inför de kommande fyra åren. Jag hade precis börjat inse att den borgerliga regeringen inte var en mardröm, utan verklighet. Som jag såg det då hade alliansen, framförallt Moderaterna, gått till val på att hetsa mot såna som mig – och vunnit.

Så kände jag då, den nittonde september 2006. Exakt fyra år senare stirrar jag på rubrikerna och försöker fatta att det blivit ännu värre. Det lutar åt en till borgerlig regering ; det hade jag kunnat ta ändå. Men: SD har säkrat 20 mandat i riksdagen och kan få vågmästarroll – och nazistiska Svenskarnas parti (f.d. Nationalsocialistisk front) har fått ett mandat i Grästorps kommun i Västra Götaland.

Det är nog inte en slump att jag slog på elementet i sovrummet inatt, för jag frös så jag skakade. Ända sedan igårkväll har några rader av Mikael Wiehe rullat i mitt huvud:

Det gamla kommer aldrig tillbaka
Vi trodde det säkert och visst
Det gamla är över
och slut och förbi
och dömt att gå under till sist
Vi låter dom inte passera
Det var det som vi ropade ut
För här finns det ingen
som nånsin ger upp
Och så passera’ dom ändå till slut.

Även om Alla dessa minnen handlar om ett helt annat val – i Nicaragua – så tror jag att Wiehe själv skulle hålla med om att den låten passar väldigt bra idag. Sorg, och självrannsakan.

I fyra år – från och till – har jag bloggat, och det kommer jag att fortsätta göra. För fyra år sedan började jag uttrycka mitt motstånd, och jag är säkert helt orimligt naiv – men jag har inte gett upp än. Först bloggade jag för att överleva, sedan för att lära mig att leva, och nu för att jag vägrar se andra dö.

*) Rubriken syftar inte på att min blogg är fantastisk, utan på att min kamplust vaknade – och det är fantastiskt.

Bra bloggat: Sara Lövestam, VSASS. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Mina tre önskningar på valdagen

Jag tänker inte gå och rösta idag. Det gjorde jag nämligen redan förra lördagen, eftersom jag visste att jag inte skulle vara i form att släpa mig till vallokalen idag. Däremot är jag uppenbarligen i form för att klämma ur mig ett blogginlägg om valet.

Jag har tre önskningar som jag hoppas på idag:

  • Att alliansregeringen försvinner och byts ut mot tex. en rödgrön.
  • Att F! kommer in i riksdagen.
  • Att SD inte kommer in.

Det finns många anledningar till det. Flera av dem är väldigt personliga:

Jag har själv stått där med skräcken inför att bli utförsäkrad från den första september, så jag vet hur det känns. För min del löste det sig på ett alldeles fantastiskt sätt – jag fick ett jobb! – men jag vet att jag tillhör undantagen. Personer som inte kan jobba under några omständigheter tvingas söka jobb ändå, och personer som inte kan jobba men som kanske skulle kunna jobba i framtiden om de först fick vård, rehabilitering och stöd tvingas också söka jobb utan att ha fått det de behöver först, och personer som kanske skulle kunna jobba om det funnits några jobb som uppfyllde deras behov av tex. anpassade arbetstider och arbetsuppgifter får lära sig att det är allt eller inget som gäller.

Jag har sett en socialminister som ägnat tre år åt att låta bli att svara på frågor om en lag som rör den vård som bland annat jag behöver. Sedan november 2007 har Göran Hägglund kunnat stoppa steriliseringstvånget för transpersoner, men det var först i juli 2010 som han klämde ur sig ett nja. Det har alltså suttit en kristdemokrat som ansvarig för att avgöra vad jag får och inte får göra med mina äggstockar, om jag hårddrar det hela – och jag är inte nöjd med vad han har åstadkommit under tiden. Däremot är jag imponerad av vad F! föreslagit för förändringar, redan innan Socialstyrelsen presenterade sitt förslag.

Jag är född i Östersund och svensk medborgare. Jag har svenska som förstaspråk, blå ögon och en släkttavla som sträcker sig tillbaks till 1600-talet utan att röra sig utanför det som idag är Sverige och Norge – men jag passar inte in i SDs bild av hur Sverige bör vara. Jag är ganska säker på att om mina ögon varit bruna och min födelseort varit någonstans utanför EU, så hade jag setts som ett typexempel på misslyckad integration. Jag äter inte griskött, vill inte ha skolavslutning i kyrkan och hälsar helst på andra sätt än att ta folk i hand, till exempel.

Just idag vilar jag upp mig efter en operation som jag har skäl att misstänka att jag aldrig skulle ha fått alls om Sverigedemokraterna hade fått bestämma, och som jag tror skulle kunna göras mycket mer lättillgänglig för de som behöver den ifall SD och KD hålls utanför. En operation som jag kämpat för i åtta år, som betyder enormt mycket för mig – och för min möjlighet att arbeta. Ja, faktiskt. Transpersoner som behöver könskorrigerande behandling är kanske ingen jättestor grupp som märks i ohälsotalen i stort, men för den enskilda kan tex. hormonbehandling och operationer göra skillnaden mellan sjukskrivning och jobb, och i många fall faktiskt skillnaden mellan liv och död.

Och jag vill jobba. Jag kan jobba – om jag får chansen att göra det på rätt sätt. Men jag vill inte att det ska straffa sig att vara sjuk, funktionshindrad eller utsatt för fördomar. Det är idag fyra år sedan jag började blogga – i förtvivlan över valresultatet. Jag hoppas att jag inte känner samma ångest när jag vaknar imorgonbitti som jag gjorde då.

Lästips: Vill än en gång pusha för Jonas Gardells inlägg om KD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tvångssteriliseringar, tvångskönande och andra transfrågor: Hela listan på partiernas (HB)T-politik

Om en vecka har vallokalerna stängt, och fjäskandet för folket har slutat. Därför är jag glad att jag äntligen är färdig med sammanställningen av enkäten av partiernas inställning i HBTQ-frågor. På grund av tekniska missöden och ineffektivitet både från min och partiernas sida tog det flera månader – men nu har jag lagt upp svar från alla riksdagspartierna samt Feministiskt initiativ. Jag mailade även Piratpartiet och Sverigedemokraterna, men fick inga svar.

Eftersom en del svarade tidigt och andra sent är det inte helt rättvist att enbart gå efter det de säger här, men jag ska göra ett försök att uppdatera svaren också.

Svaren på min partienkät om (HB)T-politik

För den som vill veta vad de olika frågorna handlar om: Läs mer här.

Fråga / parti F! V MP S
Avskaffa

steriliseringstvånget

Ja Ja Ja Ja
Avskaffa

skilsmässotvånget

Ja Ja Ja Ja
Spara ägg/spermier Ja Ja Ja Vill utreda
Surrogatmödraskap Ja Vill utreda Vill utreda Vill utreda
Avköna personnummer Ja Ja
Avskaffa juridiska kön Nej Eventuellt Nej
Möjl. till annat/inget kön Ja, om jur. kön

alls ska finnas

Ja Ja
Inkludering i

hets mot folkgrupp

Ja Ja Ja Ja
Fråga / parti FP (OBS! Se nedan)
C M KD (OBS! Se nedan)
Avskaffa

steriliseringstvånget

Ja Ja Kan tänka sig
Avskaffa

skilsmässotvånget

Ja Ja Ja Samtyckeskrav
Spara ägg/spermier Öppna för diskussion Ja Kan tänka sig utreda Behöver utredas
Surrogatmödraskap I vissa fall I vissa fall Nej Behöver utredas
Avköna personnummer Ja Nej Nej Nej
Avskaffa juridiska kön Nej Nej
Nej
Nej
Möjl. till annat/inget kön Ja Nej
Inkludering i

hets mot folkgrupp

Ja Ja Nej

Kommentarer till enkäten

När FP svarade på enkäten i juni var de ”öppna för diskussion” om rätten att få spara ägg och spermier vid en könskorrigering, men när de skrev en debattartikel i Aftonbladet om tvångssteriliseringar förtydligade de också att de var för rätten att spara ägg och spermier.

När KD svarade i april lyckades de med att inte ge några raka svar alls på frågan om tvångssteriliseringar, och när det gäller kravet på att vara ogift vid en könskorrigering föreslog de en lag där ens make/registrerade partner måste ge sitt samtycke:

”Ett förslag från könstillhörighetsutredningen var att man istället för krav på ogift skulle införa krav på samtycke, något som många remissinstanser var positiva till. Det verkar rimligt, eftersom den man är gift med bör få ett ord med i laget. Båda bör vara överens om ett ingrepp som kan innebära en sådan förändring i relationen. Partiet har inte tagit formell ställning till förslaget men ett avskaffande av ogifts-kravet kan betraktas som ett resultat av hur dagens lagstiftning i övrigt ser ut och en anpassning till dagens situation.”

Detta var alltså i april, men i juli förklarade Göran Hägglund att han kunde tänka sig att gå med på att avskaffa kraven på sterilisering och skilsmässa, eftersom det är det Socialstyrelsens rapport föreslår. Därmed inte sagt att KD tänker släppa kravet på samtycke, som alltså innebär att ens make har vetorätt för vad man får göra med sin kropp och sitt liv.

Partiernas svar i sin helhet

Tabellen ovan säger egentligen inte så mycket, så om du vill veta mer föreslår jag att du läser de olika partiernas svar. Där har de bland annat svarat på vad de är mest nöjda och missnöjda med under de här fyra åren, vad de vill göra för att hjälpa unga transpersoner, och vad de vill göra i framtiden när det gäller HBTQ-frågor.

Feministiskt initiativ

Vänsterpartiet

Miljöpartiet

Socialdemokraterna

Folkpartiet

Centerpartiet

Moderaterna

Kristdemokraterna

Jag har verkligen försökt att vara neutral när jag skrivit ihop detta, men det märks vilka partier som har störst ambitioner. Till exempel har samtliga partier nämnt den könsneutrala äktenskapslagen som exempel på framsteg under den senaste mandatperioden – med undantag för KD som inte vill svara på frågan alls.

Det är dessutom en enormt stor skillnad mellan tex. F! och M i hur man formulerar sig:

Fråga om tvångssterilisering

Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

F! svarar

”Varje individ ska själv kunna ta beslut om sin kropp. Ingen ska tvingas till kastrering eller sterilisering. Den som önskar måste få behålla sina könskörtlar och detta ska inte vara ett hinder för att ändra sitt juridiska kön. Kraven på sterilisering och kastrering är uttryck för en stereotyp uppfattning av människors kroppar. Alla transpersoner varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.”

M svarar

”Vi kan tänka oss att ändra regelverket på denna punkt.”

M säger visserligen inte att de är för tvångssteriliseringar, men de lovar inte att de aktivt kommer att jobba för att stoppa det.

Eller skillnaden mellan MP och KD:

Fråga om surrogatmödraskap

Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

MP svarar

”Miljöpartiet vill i positiv anda utreda frågan om surrogatmödraskap, vilket vi bl.a. lagt förslag i riksdagen om.”

KD svarar

”Denna fråga behöver främst analyseras ur ett barnperspektiv. Flera remissinstanser pekade på att det fanns ett alltför begränsat forskningsunderlag i denna fråga för att kunna lägga ett förslag.”

Båda partierna är överens om att frågan behöver utredas, men det är enda likheten.

Jag har som sagt var kämpat med neutraliteten, för även om jag inte alls var övertygad om vad jag själv skulle rösta på när jag började, så klarnade det efter hand. Därför låter jag folk dra sina egna slutsatser om vilka partier som är bäst på transpolitik – eller så kan man ju läsa rapporter som visar på ungefär samma saker:

RFSLs undersökning av riksdagskandidaters HBT-arbete

RFSLs förslag på två alternativa regeringar

KIMs undersökning om partiernas transpolitik

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Moderaterna: Ja till juridiska kön, nej till diskriminering – och nja till det mesta

Det var ett tag sedan sist, men det är dags för det (förmodligen) sista partiet ut i min enkät om transpolitik: Moderaterna. Det var i april jag skickade ut enkäterna, men många verkar ha kommit bort på vägen. Därför har det tagit längre tid än det var tänkt – men bättre sent än aldrig.

***

En snabb sammanfattning av Moderaternas (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Könsneutral äktenskapslag.

Könstillhörighetslagen: Kan tänka sig att avskaffa steriliseringstvång, skilsmässotvång och medborgarskapstvång. Kan tänka sig att ”se över regelverket” som förbjuder sparandet av ägg/spermier.

Surrogatmödraskap: Mot surrogatmödraskap.

Könsneutrala personnummer: För könskodade personnummer.

Juridiska kön: För att det ska finnas juridiska kön. Har inte tagit ställning till andra alternativ än man/kvinna.

Viktigt för unga transpersoner: Motverka diskriminering.

Hets mot folkgrupp: Har inte tagit ställning.

Viktigast under de kommande fyra åren: Att arbeta för ett ”öppet och tolerant samhälle”.

***

Moderaternas svar – den långa versionen

Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Mest nöjd: Könsneutral äktenskapslagstiftning

Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det? Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför? Hur driver ni frågan?

Vi kan tänka oss att avskaffa kraven på sterilitet, medborgarskap och civilstånd.

Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Vi kan tänka oss att ändra regelverket på denna punkt.

Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Vi kan tänka oss att se över regelverket på denna punkt.

Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Vi vill inte tillåta surrogatmödraskap.

Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Nej.

Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Ja

Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Ja.

Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Vi har inte tagit ställning till den frågan.

Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner; både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

Vi vill se ett mer öppet och tolerant samhälle, därför arbetar vi för att motverka diskriminering i alla dess former.

Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Vi har inte tagit ställning till den frågan.

Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

Att fortsätta arbetet för ett öppet och tolerant samhälle där alla människor respekteras, oavsett ålder, ursprung, kön eller sexuell läggning.

***

Om du vill veta mer om de olika frågorna så rekommenderar jag de här länkarna:

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

All I want for 30-årspresent is Gudrun (for president)

Jag röstade idag, och det blev… nej, det blev inte dramatiskt, det kan inte ens jag påstå – även om jag älskar att överdriva. Men blodvite uppstod faktiskt: Jag snubblade till på en trappa som var i vägen när jag kom ut från den gröna skärmen, men jag föll inte. Det gjorde inte ett dugg ont och gör det fortfarande inte, men när jag kom hem upptäckte jag en mycket liten blodsdroppe, och att tån var lite, lite svullen och därför mörkrosa – precis som min röst.

Japp: det blev F! till riksdagen och V till kommun och landsting. Jag är inte medlem i något parti, men F!s svar på min enkät om HBTQ-frågor fick mig att bli förälskad. Jag ska snart sätta mig och skriva ihop enkätresultatet i sin helhet, och jag försöker vara opartisk. När jag skrev frågorna var jag inte övertygad alls själv, men det är dags att komma ut nu: Det är ingen hemlighet att jag under sommaren har blivit mer och mer imponerad av Feministiskt initiativ.

Gråt allians av vårt hat (youtube)

Särskilt mycket mer drama än en skrapad tå blir det antagligen inte i en vallokal i Sverige, och jag får hellre röda sår och rosa tår än blåmärken av att rösta. Nästa söndag kommer jag antagligen att halvligga i sängen och vila upp mig efter operationen, så det är skönt att ha röstandet undanstökat. Två dagar senare fyller jag 3o. Jag vill se Gudrun som statsminister; hur naivt det än är önskar jag mig just det i födelsedagspresent.

Tillägg: Filmen är ingen ”officiell F!-video” eller något, men texten i sin helhet sammanfattar min kluvenhet inför valet. Titeln är kanske magstark, men lyssna på innehållet istället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Rör inte mitt boendestöd!

  • Upptäcka att jag behöver akut sjukhusvård, och se till så jag kommer dit
  • Se till så köket inte är en sanitär olägenhet
  • Påminna läkare för tredje gången om att förnya receptet
  • Hävda min rätt på möten med byråkrater
  • Komma ihåg hur viktigt det är att sova och äta varje dygn
  • Ringa och klaga på en felaktig räkning innan det går till inkasso
  • Dammsuga – och sedan ställa undan dammsugaren så jag inte snubblar på den hela tiden
  • Fylla i CSN-blanketter
  • Komma ihåg vad läkaren egentligen sa som verkade så viktigt
  • Skura toaletten
  • Fixa akuttid på hälsocentralen
  • Gå med återvinningen innan skåpet under diskbänken exploderar
  • Boka tid för synundersökning
  • Sortera ut överflödiga saker som ska skänkas bort innan garderoberna i hallen exploderar
  • Lägga in ren tvätt innan den blir smutsig igen av damm
  • Jaga bananflugor med dammsugaren (eftersom vinägerfällan inte är effektiv nog)

Det här är såna saker som de flesta klarar att sköta själva. Det är också några av de saker jag har fått hjälp med av boendestödjare de senaste åren, eftersom jag i perioder inte klarat mig så bra själv. När jag säger ”hjälp” så menar jag att vi har gjort sakerna tillsammans så långt det var möjligt. Det handlar inte om att jag ska sitta och rulla tummarna. Även om jag mår bättre idag och klarar mer än tidigare, så vet jag att utan boendestöd så skulle jag inte ha levt idag.

Det här är också såna saker som kan kännas som helt oöverstigliga hinder när man mår väldigt dåligt – och det är också såna saker som Sandvikens kommun eventuellt ska ta betalt för att man ska få hjälp med. Boendestöd för psykiskt funktionshindrade ska börja kosta, även för de som deltar aktivt i sysslorna som rehabilitering – och det är inga små summor det handlar om. Detta är i alla fall vad en del har fått höra, medan andra har fått helt annan information. När Patrik Häljeryd (s) intervjuades av Arbetarbladet i fredags sa han att det enbart är de som inte deltar själva som ska betala. De avgifterna har redan funnits sedan något år tillbaka, så isåfall vore det väl egentligen inget att besluta om.

Men idag, på eftermiddagen, skulle de ha fattat ett beslut om det här – vad det nu var. De skulle ha röstat om att införa avgifter eller inte. Hur det gick? Jag vet inte. Jag har inte lyckats hitta något begripligt varken på kommunens hemsida eller någon annanstans.

Men en sak är säker: Om man med mindre än två veckor kvar till valet börjar tafsa på rent livsuppehållande åtgärder – som boendestödet kan vara – genom att vilja införa avgifter som folk inte har råd med – då visar man ganska tydligt att man skiter fullständigt i att ragga funkisröster.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

”Bögknackning är en gammal svensk paradgren”

Det är sällan jag håller med Fredrick Federley, men idag gör jag det. Han skriver i Expressen om SDs historielösa flirtande med HBTQ-rörelsen:

”Sanningen är ju den att bögknackning är en gammal svensk paradgren som med framgång har använts av framförallt Sverigedemokraternas anfäder. Skinnskallarna som slog in våra huvuden på 1980-talet, som jagade oss i parkerna och lät oss leva i skräck under hela 1900-talet är de som lagt grunden för dagens SD. Det är därför Sverigedemokraternas nymodiga HBT-vänlighet klingar så illa.

För bara några år sedan attackerades Prideparaden av ett gäng nazister som i allt väsentligt delar Sverigedemokraternas syn på muslimer och på en konservativ familjebildning. Tack och lov var det många som då kunde komma till undsättning – annars hade det kunnat kosta människoliv.

Vad SD försöker sig på är konststycket att anklaga invandrarna för något som deras egna sympatisörer pysslade med i stor utsträckning för bara ett par årtionden sedan. Bögknackandet har en historia som är intimt förknippad med en uppfattning om svenskhet, där vi HBT-personer utgjorde en fara för den svenska stammen.

Vi kan inte förlåta er alla övergrepp ni begått mot oss och jag hoppas att HBT-samhället unisont stänger dörren för Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga krafter som försöker exploatera vår utsatthet. Vi är inte bättre än den tysta massan som ser hur folk behandlas illa om vi inte säger ifrån och bestämt tackar nej till Sverigedemokraternas flirt. Det som sådana som ni har gjort historiskt ska vi inte glömma den 19 september. Några försök till att blåsa liv i våra rädslor ska inte få oss att ge er vårt stöd. Jag är övertygad om att det gör klimatet bättre för oss HBT-personer om vi avvisar SD i stället för invandrarna.”

Jag vet att det statistiskt måste finnas HBTQ-personer i SD, och som inte är medlemmar men sympatiserar med SD, men varför de väljer att leva som de gör – att leva ut sitt främlingsförakt – är för mig en gåta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

SD går till val på att jaga pensionärer

Jag hade inte tänkt att göra det. Jag skulle stå emot. Jag behövde inte testa för att veta hur dumt det var. Sån har min inställning varit till alkohol, rökning, droger – och Sverigedemokraterna. Men så igårkväll, efter att ha matats med kommentarer på twitter om SDs reklamfilm, så klickade jag till slut på en länk och såg den. Efteråt kände jag mig smutsig och skamsen som hade fallit för grupptrycket. Men det här blogginlägget ska inte handla om varken mina eller andras känslor för SDs film, utan om att SD går till val på att försämra omsorgen och utmåla pensionärer som islamofober.

SDs film på youtube

Filmen bygger på det klassiska argumentationsfelet: Pensionärer mot invandrare. Pensionärsförbunden rasar; de vill inte bli förknippade med SD. Jag förstår dem, för SD är verkligen helt fel ute.

Jag har mött ett antal personer som har varit smygrasister i många år – fram tills de blev sjuka och behövde vård, eller tills deras funktionsnedsättningar hade växt sig så besvärliga att de behövde stöd. Helt plötsligt upptäcker de hur det är att vara beroende av någon annan, och det kan säkert vara omtumlande för den som är van att klara sig helt själv – men det finns också en detalj till som får dem att ändra inställning. De personer de möter som ska hjälpa dem – till exempel i hemtjänsten eller i vården – är ofta ”invandrare”. Det kan ibland vara första gången som de faktiskt umgås under en längre tid med någon som är uppvuxen utanför Västeuropa. Pusselbitar faller på plats. Det är svårt att hata en människa som hjälper en på toaletten när man har svårt att röra sig, eller som ser till att få i en mat när man knappt vet vilken dag det är.

Lägg därtill att det bara är en viss sorts pensionärer som räknas i Sverigedemokraternas Sverige: De som är födda i Sverige, har svenska som modersmål, som har arbetat och betalat skatt i Sverige i hela sitt liv, och som har ålderspension. Just det där med att ha betalat skatt brukar bland annat SD hänga upp sig på. Om man inte har lönearbetat i Sverige i 40 år, så har man inte rätt att få någonting – även om man är en gammal tant med rullator. Burka eller ej.

Kanske är det därför SD aldrig pratar om funktionshinder och sjukförsäkringar. Kanske är det därför deras snack om vård och omsorg enbart handlar om ålderspensionärer, och aldrig om yngre människor som också kan ha behov av olika insatser. Vi som är långtidssjukskrivna, vi som har aktivitetsersättning och sjukersättning, vi som är utförsäkrade fast vi inte kan arbeta och antagligen aldrig kommer att kunna göra det heller, och vi som skulle kunna arbeta ifall vi fick det stöd vi behövde först, och vi som har ett bra jobb men ständigt råkar ut för att samhället inte är tillgängligt – vi finns inte i Sverigedemokraternas värld. Kanske ska vi vara glada för det, för att vi slipper bli tvångskramade. Kanske ska vi fundera över varför vi inte blir det. Glada, alltså – och tvångskramade.

Det är bland annat därför jag först inte uppfattade att SDs film – och egentligen all högerextrem propaganda på samma tema – skulle vända sig till pensionärer. För mig är det nämligen självklart att filmen inte talar TILL de personer de säger sig värna, och inte heller FÖR dem, utan OM. Sverigedemokraterna raggar inte pensionärsröster lika lite som de talar för alla pensionärer – de raggar röster bland folk som vill ha något att skylla på. Pensionärer är praktiska att utnyttja på det sättet; likaså barn och ungdomar, och i vissa fall funkisar. Grupper som man egentligen inte behöver lyssna på eller tillerkänna rättigheter, men som går att gömma sig bakom: en mänsklig sköld i ordkriget.

Nog är det märkligt att ett parti som går till val på att försämra vården och omsorgen – vilket skulle bli resultatet om man plockade bort alla ”invandrare” som jobbar där nu – påstår sig värna om pensionärer. Det vore lite som att gå till val på att sluta skydda människor som flyr från förföljelse med motiveringen att de som förföljer dem bryter mot mänskliga rättigheter; som att använda ett fall där en kvinna som dömts till stening i Iran som ett argument för varför man inte ska ta emot flyktingar därifrån. Eller, oj. Hoppsan. Det är ju precis så SD argumenterar.

Lästips: Mitt tidigare inlägg ”Är ditt handikapp lönsamt, lilla vän?” Andra bloggar: Isobel, Karin Långström Vinge, Antigayretorik. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Glada nyheter för lesbiska och icke-lesbiska

Glad nyhet nr. 1: Landstinget i Västernorrland slutar diskriminera tjejpar som vill skaffa barn. Efter RFSUs debattartikel i SvD, där de bland annat pekar ut Västernorrland och några till landsting som tar ut extra avgifter för assisterad befruktning för tjejpar jämfört med olikkönade par, så backar landstinget och tar bort avgifterna.

Glad nyhet nr. 2: När Allehanda skriver om två tjejer i Örnsköldsvik som väntar barn ihop, så skriver de inte att de är ”ett lesbiskt par” bara sådär på rutin. Det blir lätt så, precis som två killar som är ihop lätt blir ”bögar” och alla sorters transpersoner blir ”transsexuella” eller ”transor” – oavsett hur de definierar sig. Men nu skriver de alltså:

”Therese har tidigare levt i en heterosexuell relation och har två barn. Hon är bisexuell. Maria är lesbisk. Kontentan är att de inte är något lesbiskt par. De är ett samkönat par. Bara begreppet i sig sprider viss förvirring inom landstinget.

– Vi var de första som vår barnmorska stött på. Vi får väl föregå med gott exempel, konstaterar Therese.”

Jag är trött på att läsa homonormativa reportage – till exempel i den såkallade HBT-tidningen QX som hade ett fotokollage från prideparaden som föreställde ”kvinnor” (fast flera av personerna på bilderna inte alls definierar sig så) – och på att höra politiker prata om hur samhället diskriminerar ”homosexuella par” för deras ”sexualitet”, när de egentligen menar att samhället diskriminerar samkönade par för deras kön.

Därför blir jag minst lika glad över att journalister på små lokaltidningar fixar att skriva rätt i åtminstone en artikel, som över att landstinget slutar diskriminera.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Tvångsskilsmässor bryter mot de mänskliga rättigheterna

Tvångssteriliseringarna har äntligen, äntligen kommit upp på den politiska agendan. Partierna har plötsligt tävlat om vem som kan avsky den gamla könstillhörighetslagen – den som krävde just sterilisering som krav för könskorrigering – mest.

Men det finns fler frågor än just sterilisering, fertilitet och rätten till vård. Vi har en könsneutral äktenskapslag i Sverige sedan snart 16 månader, men det finns en grupp som inte får gifta sig – eller rättare sagt: som måste vara ogifta. De som redan är gifta måste skilja sig. Personer som gör en könskorrigering och ansöker om ändrat juridiskt kön får inte vara gifta eller i ett registrerat partnerskap när de kommer till Socialstyrelsens rättsliga råd.

Kravet på att vara ogift är ännu en konsekvens av att könstillhörighetslagen är från 1972. På den tiden var homosexualitet fortfarande sjukdomsklassat, och i propositionen som låg bakom könstillhörighetslagen resonerade Carl Lidbom:

”Det kan med visst fog ifrågasättas om ett [steriliseringskrav] är nödvändigt. Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inleda ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv.”

Notera den fina formuleringen ”av fri vilja”. Det var otänkbart att en person som gjorde en könskorrigering skulle kunna vara homosexuell eller bisexuell. Detta var alltså 1972, i det progressiva och radikala Sverige, som var först i världen med att lagstifta om möjligheten till juridisk könskorrigering. Märk väl att han trots detta ändå föreslog att man för säkerhets skull skulle kräva sterilisering. Det var otroligt viktigt att förhindra det otänkbara: en gravid man.

Såhär 38 år senare lever de gamla idéerna vidare i lagen, som fortfarande kräver att man ska vara ogift och steriliserad. Li Sam, som själv tillhör de som inte får göra en juridisk könskorrigering eftersom hon inte vill skiljas från sin fru, säger till Aftonbladet idag:

”Det strider mot de mänskliga rättigheterna, grundlagen och intentionen med lagen om könsneutrala äktenskap.”

Jag håller helt med – och det gör Socialstyrelsen också. De föreslår i sin rapport att slopa kravet på att vara ogift. Förhoppningsvis kommer nästa regering att ta till sig deras förslag, och få till en ändring så snart som möjligt. Tvångssteriliseringar, krav på skilsmässa, avsaknad av vård för minderåriga, bristande stöd då utredningen snarare upplevs som genuspolis, och en transinkompetent allmänpsykiatri – det är bara några av de saker som måste förändras.

Socialminister Göran Hägglund har undvikit frågorna så mycket han bara kan i tre år, men just nu är det tydligen inne att krama transpersoner och alla riksdagspartier minus KD, men plus F! och PP, är plötsligt väldigt engagerade. Frågan är vilka som egentligen kommer att driva transpolitik om en månad, när valet är över.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SD vill ha övervakningskameror i ditt sovrum – eller?

Gudrun Schyman (F!) mötte nyss Jimmie Åkesson (SD) i en debatt om ”jämställdhet” en månad före valet. Det gick ungefär som man kunde förvänta sig.

Åkesson verkade nervös; Schyman verkade taggad. Åkesson hade en bild med sig av Sakineh (en kvinna i Iran som är dödsdömd för otrohet); Schyman hade med sig ord och argument. Åkesson pratade om ”våldtäktsvågen” som han påstår är ett nytt fenomen (underförstått: ”invandrarnas” fel), och när Schyman påpekade att det inte stämmer, så trillade han dit och visade att Fittans lag fungerar lika bra på tv som på nätet:

”Fittans lag

Då en nätdiskussion om könsroller blir mer avancerad, går sannolikheten för att någon, i syfte att misskreditera allt vad feminism, jämställdhet och genusvetenskap heter, drar upp

  1. Kukar och fittor och graviditeter
  2. ”Män är djur”
  3. Gudrun Schymans talibantal
  4. Tiina Rosenbergs könsförrädaretal
  5. ”Alla män är våldtäktsmän”
  6. Feministers lättkränkthet

mot ett.”

Åkesson drog nämligen upp det där talibantjatet igen, så fort Schyman sa emot honom. För om man inte skyller alla våldtäkter på ”invandrare” så måste det betyda att man hatar män, enligt hans logik. Sedan när Jimmie Åkesson fick frågan vad han ville göra åt våldtäkterna, förutom att utvisa folk och begränsa invandringen, svarade han att man måste arbeta förebyggande – genom att sätta upp övervakningskameror ”på platser där våldtäkter är vanliga”.

Mitt svar på twitter säger väl det mesta:

Min tweet: "Åkesson vill ha övervakning "på platser där våldtäkter är vanliga". Kameror i alla sovrum!"

”Åkesson vill ha övervakning ”på platser där våldtäkter är vanliga”. Kameror i alla sovrum!”

För det är just den bilden av våldtäkter som SD bygger sin retorik på: I deras värld finns liksom bara överfallsvåldtäkter på ensliga platser utomhus sent på kvällen, där offer och förövare inte känner varandra. Att de flesta våldtäkter antagligen begås i privata hem, där de inblandade känner varandra och kanske har ett förhållande, det passar inte deras bild av vad en våldtäkt är.

Myten om en riktig våldtäktsman (en ”invandrarkille” som antingen är okänd eller ytligt bekant med offret) och myten om ett riktigt våldtäktsoffer (en ”svensk” tjej som beter på ”rätt” sätt innan, under och efter övergreppet) och myten om den riktiga våldtäkten (en enslig stig i en park sent en kväll, en folktom bakgata mitt i natten) kan vara  förödande för de som utsätts för övergrepp men inte lever upp till den bilden. Jag säger bara Bjästa.

Men det är alltså precis den myten som SD odlar, och spär på, för att den passar deras syften. I deras värld är det bara vissa våldtäkter som räknas. Det är bara vissa våldtagna som ska få stöd, och det är bara vissa våldtäktsmän som är viktiga att sätta dit. Sverigedemokraterna tjänar på att folk är rädda för sånt som de vill att man ska vara rädd för. Inte konstigt då att de tolkar statistiken som de vill.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Jämlikhet, jämställdhet, tillgänglighet, allas lika värde och allt möjligt i den vägen

Jag fick Maries tillstånd att citera hennes inlägg på Facebook från igår. Arg och less på att samhället är så förbannat otillgängligt skrev hon:

”Marie Skoog har blivit ett hungrigt lejon i bur. Den snälla, timida som fann sig i att vara ”andra klassens människa” har farit sin kos och lär aldrig komma tillbaka.”

Och förklarade vad hon menade i en kommentar under:

”Vad det gäller? Jämlikhet, jämställdhet, tillgänglighet, allas lika värde och allt möjligt i den vägen. Det finns så mycket fina lagar och dokument som talar om vilket ”tänk” man ska ha. Och det är ju väldigt trevligt med folk som tänker, men det vore fan så mycket bättre om det där också omsattes i handling.

Om jag bara får handla på vardagar (med butikspersonal) eller där hemtjänsten vill (närmast min bostad), om jag bara kan gå på toaletten på vissa platser, bara kommunicera med min omgivning ibland, om jag bara får information när någon minns/det fungerar/eller jag löser det själv… Då signalerar det för mig att jag är ”andra klassens människa”. Sen får de skriva hur jävla vackert de vill.

Det är valår! Vilket parti vill lova mig att jag också får handla mellan kl 07.00-23.00 varje dag, som ni andra, att min flickvän kan ta sig in i alla offentliga lokaler och att det inte ska behöva vara kris för att kunna få teckentolkar till mer än det nödvändigaste?!”

Marie är, för den som inte vet eller har listat ut det själv, synskadad och hörselskadad. Hennes partner är rullstolsburen och bor i en annan stad, långt bort – men otillgängligheten finns överallt.

Till exempel får inte Marie handla i den affär hon vill med hemtjänsten, eftersom den ligger för långt bort för att de ska hinna med det. Det betyder att hon måste handla i den lilla dyra affären närmast bostaden, eller gå och handla en sån dag och tid då personalen i den stora affären har tid.

Till exempel får inte Maries partner gå på vissa möten om alla människors lika värde, eftersom lokalen där mötet hålls inte är tillgänglig. Till exempel har Marie och hennes partner tillsammans råkat ut för en taxichaufför som lämnade dem på perrongen på stationen bara sådär, ledsagare som inte dyker upp, och så vidare och så vidare. Jag tror att det skulle gå lätt att lägga på fler exempel på saker som måste förändras.

Vilket parti vill lova mig att jag också får handla mellan kl 07.00-23.00 varje dag, som ni andra, att min flickvän kan ta sig in i alla offentliga lokaler och att det inte ska behöva vara kris för att kunna få teckentolkar till mer än det nödvändigaste?!

Vilket parti vågar anta utmaningen?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,

Vänsterpartiet om tvångssteriliseringar och ett tredje juridiskt kön

Bättre sent än aldrig – äntligen har jag fått svar från Vänsterpartiet på min enkät om HBT-frågor. Tydligen hade de aldrig fått mitt första mail, och när jag skickade en påminnelse bad de om att få återkomma efter semestrarna. Det kan alltså vara bra att tänka på att frågorna är ställda innan Socialstyrelsens rapport om transvården släpptes i slutet av juni, medan svaren är skrivna nyligen.

***

En snabb sammanfattning av Vänsterpartiets (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Könsneutrala äktenskap och könstillhörighetslagen.

Könstillhörighetslagen: Mot steriliseringstvång, kastreringstvång, skilsmässotvång, artonårsgränsen och kravet på svenskt medborgarskap. För rätten att spara ägg/spermier. Vill utreda möjligheten till surrogatmödraskap.

Könsneutrala personnummer: Har inte tagit ställning.

Juridiska kön: Driver frågan om möjligheten att registreras som ett tredje juridiskt kön.

Viktigt för unga transpersoner: Vill avskaffa artonårsgränsen för könskorrigeringar, införa ett tredje juridiskt kön, och se till att all skolpersonal har HBT-kompetens.

Hets mot folkgrupp: Könsidentitet och könsuttryck bör inkluderas.

Viktigast under de kommande fyra åren: Könstillhörighetslagen, möjligheten till fler vårdnadshavare och ett tredje juridiskt kön.

***

Vänsterpartiets svar – den långa versionen

1. Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Mest nöjda är vi med att vi äntligen fått en könsneutral äktenskapslag. Vänsterpartiet har drivit denna fråga länge. Mest missnöjda är vi med regeringens ovilja att ta tag i frågan om en ny lag om fastställelse av könstillhörighet.

2. Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det? Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför? Hur driver ni frågan?

Det är beklagligt att regeringen lagt utredningen i byrålådan när frågan är mycket viktigt för den grupp personer som vill ha sin könstillhörighet fastställd. Vänsterpartiet vill se en modernisering av lagen om fastställande av könstillhörighet. Vi vill bla ta bort kraven på att den sökande ska vara ogift samt steriliserad. Vi vill ta bort åldersgränsen för behandling samt kravet på svenskt medborgarskap.

3. Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Nej. Vi vill ändra lagen så att varken sterilitet eller kastrering krävs.

4. Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Ja.

5. Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Ja. Vänsterpartiet driver även frågan om att utreda möjligheten att införa surrogatmoderskap.

6. Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Nej. Vi vill ändra lagen om fastställande av könstillhörighet så att personen som vill få sin könstillhörighet fastställd kan fortsätta att vara gift.

7. Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Partiet har ej ännu tagit ställning i frågan.

8. Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Vänsterpartiet driver frågan om att införa även ett tredje juridiskt kön.

9. Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Se ovan!

10. Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner – både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

Vi vill ta bort 18-års gränsen för behandling enligt lagen om fastställande av könstillhörighet (se vidare motionen nedan). Vi vill införa ett tredje juridiskt kön.

I övrigt måste attityder och fördomar gentemot transpersoner ändras på alla plan i samhället. När det handlar om unga personer måste insatser framörallt göras i skolan. Dessvärre brister HBT-kompetensen ofta hos lärare i grund- och gymnasieskolan. Vi vill att all personal inom utbildningsväsendet ska ha HBT-kompetens. Att personalen har nödvändig kompetens krävs för att  frågorna ska kunna tas upp på ett bra sätt i undervisningen.

11. Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Ja.

12. Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

  • Modernisera lagen om fastställande av könstillhörighet (se motionen nedan)
  • Uppmärksamma stjärnfamiljerna! Gör det möjligt för barn med flera sociala föräldrar att ha flera vårdnadshavare.
  • Inför ett tredje juridiskt kön.

För dig som vill veta mer:

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

Skriv på för unga transpersoners rätt att byta namn

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Köttindustrin borde lära av minkfarmarna

Igårkväll åkte jag förbi en minkfarm. Det gör jag varje gång jag kommer hit, och varje gång ryser jag lite när jag ser de långa raderna med låga takåsar: Burar med minkar. Farmen är delvis skymd från vägen av en stor verkstadsbyggnad och ett högt plank, men den som har sett tillräckligt många bilder från minkfarmer fattar ändå snabbt vad det är där bakom.

Se bilderna från Djurrättsalliansens avslöjande här

Några minuter innan minkfarmen kör bussen förbi en kycklingfabrik. Inte en kycklingfarm alltså, utan ett slakteri. Även den ligger bakom ett högt staket med övervakningskameror, men där upphör likheterna. Medan pälsfarmen ser ut som om den helst vill krypa ner i marken och gömma sig, står slakteriet som en jättebyggnad med stora skyltar som förkunnar precis vad det är för ställe man kommit till. Staketet är ett vanligt gallerstaket, om än med taggtråd på toppen.

Kycklingfabriken har en liten servering och fabriksförsäljning av ”fågelprodukter”, och ligger granne med en camping. Innan bussen svischade förbi såg jag en lastbil inne på fabriksområdet, med sidodörrarna öppna så raderna av pyttesmå burar syntes. Tomma. Djuren var redan inne i anläggningen, antingen redan döda eller i väntan på döden.

Halländsk idyll, och skilda världar. För medan pälsfarmare vet att deras verksamhet är ifrågasatt och har opinionen mot sig, så är köttfarmare trygga och säkra på att det de gör anses vara samhällsnyttigt. Det är lätt att vara pälsmotståndare, men så fort man antyder att det inte är nödvändigt att äta kött och dricka komjölk så börjar folk genast värja sig. Då är man rabiat.

Strax före jul slog Djurrättsalliansens avslöjande om svenska grisfarmer ner som en bomb. Folk blev arga, ledsna, upprörda – men köpte skinka ändå. Den här gången är chansen att något händer större, och det är inte bara för att det är perfekt timing innan valet. Det är inte heller för att folk bryr sig mer om minkar än om grisar, men för att det är lättare att vara upprörd över något som inte kräver att man rannsakar sig själv.

Pälsnäringen är den perfekta fienden. Jag hoppas på ett förbud mot pälsindustrin, och på att det bara är början. Jag längtar till den dag då kycklingfabriken också ses som en suspekt verksamhet – och tills de också lägger ner.

Mitt första och andra inlägg om minkkampanjen. Dagens mediaskörd: Erlandssons löften, DN-ledare, Expressen-ledare, Djurrättsalliansen vill inte anmäla, minkfarmare försvarar sig, äktheten i bilderna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Alliansen räddade minknäringen, del II

Jag har redan konstaterat att Alliansen ”räddade” minkfarmerna, så att det är tack vare de som minkar fortfarande plågas och dödas för sina pälsars skull. Idag går Lars Ohly och Jens Holm ut och lovar att Vänsterpartiet ska kämpa för att förbjuda pälsindustrin:

”Trots larmrapporterna har Erlandsson inte lyft ett finger för att förbättra för pälsdjuren. Man kan fråga sig varför. Vi kan bara tolka det som att vi har en jordbruksminister som sätter ett fåtal pälsfarmares profit framför livet på över en miljon minkar. Det är beklämmande. Länder som Storbritannien, Irland, Österrike och Kroatien har valt att förbjuda pälsdjursuppfödning, men Eskil Erlandsson låter verksamheten fortsätta i Sverige. Det är oacceptabelt. Erlandsson har haft all tid och all kunskap i världen för att förbättra för djuren, intresset har varit noll.

Eskil Erlandsson borde omedelbart lägga fram ett förslag på hur pälsdjursuppfödning kan förbjudas. Annars bör Erlandsson avgå.

I frågan om hur djur ska behandlas är skillnaden mellan blocken glasklar. Vi har en borgerlig regering som har använt sina fyra år vid makten till att försämra för djuren.

Vi kommer att införa en lång rad med reformer för djuren. Vi vill bland annat ha en djuretisk ombudsman, minska antalet djurförsök, kraftigt utöka djurskyddskontrollerna och förbjuda pälsdjursindustrin.”

Den sittande regeringen har raserat djurskyddet. Det var en av de frågor de gick till val på för fyra år sedan ju. Svenskt såkallat djurskydd sög redan innan 2006, så varför är folk förvånade? Varför är folk upprörda över att grisar plågas innan slakt och att minkar äter upp varandra i ren stress? Var det inte detta som alliansen lovade, när de gick till val på att lägga ner Djurskyddsmyndigheten?

Det var det folk röstade på för fyra år sedan, men det är också det folk röstar på varenda dag. Skinka. Pälskant på jackan. Djurtestat tvättmedel. Skinnskor. Att folk orkar vara förvånade förvånar mig fortfarande.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Alliansen räddade minknäringen – Djurrättsalliansen räddar minkarna. Vem får din röst?

Se gärna den här filmen från Djurrättsalliansen, om livet för minkarna på svenska pälsfarmar. OBS! Innehåller väldigt starka bilder. Läs gärna de reaktioner det gett, i DN, Svt, SvD, Aftonbladet och Expressen, från pälsnäringen och bland bloggar: Alltid rött alltid rätt, Jakob Lundgren, Emil Broberg, Jonas Sjöstedt, Svensson, och såklart även Djurens Rätt.

Läs sedan det här pressmeddelandet från Centerpartiet 2006:

”Allianspartierna räddar minknäringen

Det är glädjande att vi nu kan ge Sveriges pälsdjursuppfödare arbetsro och framtidstro. Samtidigt sänder vi en tydlig signal för att i samarbete med branschen satsa på mer forskning på djurskyddsområdet.

Den förra regeringens förslag var i praktiken ett näringsförbud för uppfödning av minkar för pälsproduktion. Allianspartierna har hela tiden varit mycket kritisk till s-regeringens sätt att hantera frågan, både ur ett djurskyddsperspektiv och ur ett företagarperspektiv. Bland annat togs det inte hänsyn till pälsdjursutredningens inriktning mot ökad forskning och utveckling tillsammans med näringen. Man lyssnade inte heller till lagrådets synpunkter.
– Vi vill istället ta till vara näringens vilja till metodutveckling av verksamheten, för att tillsammans medverka till ett ständigt förbättrat djurskydd.

Efterfrågan på päls är i högsta grad internationell. De svenska uppfödarna står sig väl i denna konkurrens, tack vare god pälskvalité till följd av god djurhållning. Utan att ge avkall på djurskyddet, är vi övertygade om att branschen har en framtid också i Sverige. Pälsdjursnäringen skall utvecklas inte avvecklas.”

Jag vet vilka som ”räddade” minknäringen, som de rödgröna försökte begränsa. Jag vet också vilka som la ner Djurskyddsmyndigheten och la över de såkallade djurskyddsfrågorna på Jordbruksverket igen. Det var en av alliansens valfrågor 2006: M, C och KD var alla eniga om att myndigheten måste läggas ner. FP fick ge sig.

Och jag vet vilka som idag kräver att pälsfarmerna stängsdet är inte samma partier:

”I en internationell jämförelse har Sverige halkat långt efter i den här frågan. Storbritannien, Österrike, Kroatien och Israel är några av de länder som förbjudit all uppfödning av djur för päls. Vi missade chansen att bli föregångsland redan vid förra riksdagsvalet. Ett lagförslag som skulle innebära slutet för pälsdjursuppfödningen togs fram 2005 av den dåvarande regeringen, men efter maktskiftet 2006 röstades förslaget ner i riksdagen.

Den borgerliga regeringen lade också ner Djurskyddsmyndigheten, som var på väg att införa hårdare regler för farmerna. Djurens intressen sattes alltså åt sidan och pälsfarmarna fick fortsätta att bryta mot djurskyddslagen.

Även den här gången hänger pälsdjurens framtid på utgången av höstens val. Om våra partier ges möjlighet kommer vi att förbjuda pälsdjursuppfödning.

Vad den sittande regeringen dock inte kan bortse ifrån är den statliga utredning om pälsdjursuppfödningen som gjordes under den förra regeringen. Dess slutsats var att om näringen inte kunde anpassas för att leva upp till djurskyddslagen inom en rimlig tid skulle den läggas ner. Tidsspannet som sattes var sju år – till år 2010.

Tiden har gått ut för farmerna och vi kräver att regeringen ställer näringen till svars. Antingen har minkars behov av att springa, klättra och simma upphört de senaste åren, eller så måste farmerna lägga ner.”

Undertecknat: Jens Holm (V), Jan Emanuel Johansson (S) och Helena Leander (MP).

Det är väldigt stor skillnad på Djurrättsalliansen och Alliansen. Den borgerliga såkallade djurskyddspolitiken är ett skämt. Jag vill då inte ”rädda” någon form av förtryck bara för att det går att tjäna pengar på det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

KD och kartongklistrarpolitiken

Vallöfte: 10 000 nya jobb i den offentliga sektorn. V? S? MP? Nej, KD.

Ja, alltså, jobben ska vara öronmärkta för ”funktionshindrade”. Det är väl det som är KDs twist, för annars är den offentliga sektorn inte särskilt populär på den högra sidan. Vilka grupper de riktar sig till, och vilka sorters arbetsuppgifter som skulle komma ifråga, och under vilka förhållanden det i så fall blir, kan de inte svara på.

Det kan betyda allt från att få ett jobb som är meningsfullt, kul, stimulerande och som tar vara på ens styrkor och där man får en inkomst som går att leva på, till ren sysselsättningsterapi där man gör saker enbart för att någon handläggare tycker att det är bra träning för en, med så uselt betalt att man faktiskt förlorar på det. Det kan betyda att få precis lagom med utmaningar, för någon som bara längtar efter att få visa vad de går för, och det kan betyda att få omänskligt höga och omänskligt låga krav ställda på sig.

De två – för höga krav och för låga – hänger nämligen ofta ihop. Det klassiska exemplet är när man sätter en person med stort behov av intellektuell stimulans att klistra kartonger. Skitsamma att personen varit doktorand i biologi och kan programmera och sy korsetter och talar både svenska och teckenspråk och kan driva igenom jätteprojekt och egentligen göra vadsomhelst så länge hen känner sig motiverad och inte tillåts gå upp alltför mycket i varv – men faller platt som en pannkaka ner i depression om hen blir understimulerad: Klistra kartonger är det som erbjuds. Att kräva att den personen ska samla sin motivation för att orka med att åka iväg och klistra kartonger på dagarna, när hen fastnar i ångest på grund av brist på stimulans – det är att ställa för höga krav, genom att ställa för låga krav.

KD skriver:

”Vi vill göra det enklare för människor med funktionshinder att kunna ta ett arbete. Genom att satsa på såväl akademisk som yrkesinriktad utbildning och ett utökat lärlingssystem vill vi skapa större möjligheter för dem som i dag har svårt att få ett jobb.”

Men om man redan har en akademisk utbildning, blir det någon förändring alls då? Ett par hundra högskolepoäng är ingen garanti för att få jobb om man saknar den sociala kompetensen, dvs. förmågan att fejka normalitet. Det där med att kirurger kör tunnelbana för att deras läkarlegitimation inte blir godkänd i Sverige är lika slöseri med utbildningsresurser som det är att programmerare/biologer klistrar kartonger för att de inte kan få ett jobb på den öppna arbetsmarknaden.

Jag tror att det är dags att omvärdera vad som egentligen räknas som arbete, och ifrågasätta varför så många dörrar plötsligt är stängda när man har en funktionsnedsättning – och framförallt: Varför hela samhället är uppbyggt på otillgänglighet. Visst finns det de som behöver och vill jobba med att klistra kartonger, men folk är olika. Därför är jag skeptisk till förslaget, så länge jag inte vet vad de har tänkt sig.

Om man ska börja kvotera in funkisar i den offentliga sektorn, så hoppas jag verkligen att det blir möjligt för alla – även för de som har lättare att konstruera en klistrarmaskin än att sätta ihop kartongerna själv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Pride-summering fredag 30/7: Störd, stolt och sexualiserad

Fredagen i prideveckan är alltid vemodig. Även om det är parad och fest på lördagen, så är fredagen den sista dagen som Pride House håller öppet, och för mig är House hela meningen med att åka på Pride.

Störd – och stolt?

Simon och jag satt på scenen och pratade i mun på varandra: Jag i egenskap av psykfall, och Simon i egenskap av psykologstudent och psykfall. Vi trashade psykiatrins syn på transpersoner, transfoba troll och de grupperingar inom transrörelsen som verkar vara livrädda att bli förknippade med ”psykiskt sjuka”, men framförallt trashade vi de märkliga normer som säger att om man söker till könsutredningen så är bilden både från vårdens sida och från många transsexuellas sida att man ska vara lagomstörd. Det vill säga: De som inte är i en tillräckligt djup depression på grund av könsdysfori har svårt att få vård, eftersom deras problem inte tas på allvar. Samtidigt är det viktigt att inte vara för ”galen”, för om man anses vara otillräknelig riskerar man att inte få vård just därför.

I år var första gången vi skippade Aspiequeer just för att jag kände att jag ville prata om mer övergripande frågor, så det här var istället för det. Lokalen var ganska full, och tyvärr hann vi bara med en bråkdel av de frågor som publiken hade, innan tiden var ute. Efteråt var det flera som kom fram till oss och ville prata. Det kändes som om vi fyllde en lucka och ett behov av att prata om normer inom psykiatrin. Det här känns verkligen som något att jobba vidare med.

Partiledardebatt

Efter samtalet gick vi och köpte mat, men Linn, Erika och jag gick tillbaka till House för att ”sätta oss utanför Hörsalen och äta” innan partiledardebatten. Det visade sig vara ett smart drag, för om vi inte hade varit där trekvart innan det började hade vi kanske inte kommit in. Jag har för mig att Hörsalen rymmer 400 personer, vilket såklart var alldeles för litet för en partiledardebatt mindre än två månader före valet. Någon sa att det hade varit tusen personer i kön, så de flesta kom inte in. Det var trångt, varmt och syrefattigt i kön, och själva debatten började en kvart efter utsatt tid eftersom det tog så lång tid att få in publiken.

Min bild av partiledardebatten är att den var förvånansvärt saklig, även om det såklart var en hel del gnabb. Alliansen tryckte på att de minsann fått igenom könsneutrala äktenskap, medan de rödgröna hellre pratade om vad de vill göra i framtiden, och som Maria Wetterstrand sa ”Vi har ingen Göran Hägglund på vår sida”. Det hade i och för sig inte alliansen heller, för dagen. Hägglunds stol stod symboliskt framställd och tom bredvid Reinfeldt.

Partiledardebatten

Överlag störde jag mig på den extrema homonormativiteten i många uttalanden, som till exempel ”staten gör skillnad på homosexuella och heterosexuella föräldrar” (Rick Falkvinge). Nej, det är inte läggningen som man gör skillnad på, utan könet. Ens eget juridiska kön i förhållande till ens partners juridiska kön. På samma sätt nämndes till exempel ”sexualitet” och ”att uttrycka kärlek” gång på gång när man pratade om till exempel öppenhet och diskriminering. Det var först när moderatorerna började ställa frågor om könstillhörighetslagen som man började prata om transpersoner alls. Någon gång efter det var det någon – jag tror det var Maria Wetterstrand – som nämnde ”könsidentitet”, men vad jag uppfattade var det ingen, inte en endaste gång, som pratade om könsuttryck.

Jag störde mig också heteronormativitet som skymtade i kulisserna. Som exempel på det sistnämnda kan man ta att Jan Björklund inte förstod frågan om presumtivt mödraskap. Om två juridiska kvinnor skaffar barn ihop, så kan den av dem som inte föder barnet inte räknas som förälder innan barnet är fött, även om de är gifta. Om den som inte föder barnet är juridisk man däremot, och de är gifta, så räknas han automatiskt som barnets far. Björklund sa att de inte vill att barn ska ha tre juridiska föräldrar, och när moderatorn försökte förklara vad det handlade om svarade han förvirrat ”Men det finns ju en far till barnet”. Skratt från publiken.

Partiledardebatten

Debatten i sin helhet finns filmad och utlagd på Makthavare, så jag ska inte återberätta allt som sas. Efter debatten hade jag egentligen tänkt gå på Tiina Rosenbergs brandtal, men det blev inte så, av flera skäl. Istället hängde jag med Erika och Bea och tryckte i mig min numera kalla veganburgare som legat i väskan hela debatten eftersom jag inte direkt känt någon matro i kön. Senare fick vi sällskap av Linn, och efter ett tag åkte Bea och jag till Pride Park.

Stockholm Pride 2010Mikusagi äter pastasallad med pinnar i KIMs tält

Jag gick någon vända i parken, men annars hängde jag mest i KIMs tält även när det inte var min tur att ansvara för tältet. Det var vår lilla transoas i homonormens land, med underbara människor och bra stämning. Vid tvåtiden klappade Rikkie och jag igen tältet och knölade in oss på nattbussen, och vid halvfyrasnåret kom jag äntligen i säng efter en väldigt lång dag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Marcus Birro, del III: Jag kräks också på gullandet med transpersoner

Jag ber om ursäkt, Marcus Birro.

Jag missförstod dig. Jag trodde i min enfald att du pratade om HBT-frågor, och om utsatta grupper. Jag trodde att det var ungefär som för ett år sedan, då du kräktes på de som ”värnar transpersoner”. Jag visste inte att det var Pride det handlade om:

”Det här handlar inte om den sortens trista diskriminering som säkert många homosexuella upplever. Det handlar inte om om de romer, invandrare, frånskilda fäder i rättegång för sina barn, de sjukskrivna eller pojkar på landsbygden som enligt alla beräkningar är de verkliga förlorarna i morgondagens samhälle.

Men Pride är Pravda.

Pride är vägen och sanningen. Det finns inget annat än Pride.”

Jag kan lista ett antal anledningar till varför jag hade velat att Göran Hägglund hade kommit på Pride:

  1. Han är partiledare, och det är valrörelse. En partiledardebatt där alla andra riksdagspartier plus F! och PP deltar, men inte KD – det ser inte bra ut.
  2. Han är socialminister. Det betyder att han är ytterst ansvarig för många frågor som rör HBT-personer, till exempel könstillhörighetslagen. Han hade två och ett halvt år sig att klämma ur sig ett vettigt svar om vad han ville göra med det lagförslag som lades fram 2007, men ingen lyckades få ur honom något mer än ”det är en svår fråga” och ”vi avvaktar” tills han faktiskt, mitt under festivalen men på betryggande avstånd, plötsligt sa ”nja”.
  3. Det hade varit mindre pinsamt och jobbigt för hans partikollegor. Jag var på en transpolitisk debatt där KD var representerat, och sedan på KDs egen programpunkt. Kanske var det bara min tolkning, men de hade nog känt sig mindre illa till mods om de haft mer uppbackning från partiet.

Märk väl att jag inte har skrivit att KD är ett homofobt parti, eller att de måste anstränga sig extra mycket för att tvätta bort den stämpeln. Märk väl att jag inte tycker att man kan kräva av någon att hen kommer på Pride. Märk väl att jag inte fördömer Göran Hägglund. Eller dig, för den delen.

Jag vill också passa på att be om ursäkt för ifall jag har missförstått det du menar med ”transsexuella”:

”Jag tror fortfarande att det finns minst ett tiotal andra grupper av människor som inte är inte är i närheten av att omhuldas som de homosexuella och transsexuella omhuldas. De har inga demonstrationståg, inga korteger med politiker och kändisar, inga helsidor och mittuppslag i tidningarna, inga nyhetsinslag, inga ledare i tidningarna, inga bloggare i tusental.

Kanske kunde Pride, med sin ärovärdigt uppnådda maktposition se över sin egen axel och bredda tågen?

Jag har lärt mig en sak. Att transpersoner har en armé av vänner i internetvärlden.”

Jag trodde att vi pratade om just transsexuella. Inte transsexuella som i ”homo- bi- och transsexuella” (HBT står för ”homosexuella, bisexuella och transpersoner”, och inget annat) utan transsexuella som i ”personer som behöver göra en könskorrigering”. För att förtydliga:

  • Transsexuella och transpersoner är inte samma sak. Transpersoner är ett samlingsbegrepp för olika transidentiteter, där även till exempel transvestiter, intergenders, dragkings och dragqueens ingår. Många transsexuella vill inte räknas in i begreppet transpersoner, medan många andra är helt okej med det.
  • Att visa bilder av dragqueens i prideparaden är inte att ge transsexuella mediautrymme. Det är inte ens att ge dragqueens mediautrymme, eftersom det oftast bara är deras yttre som är intressant för journalister. Det är lite som att säga att en tidning ger äldre kvinnor mediautrymme för att de har en halvnaken tjugofemårig tjej på omslaget.
  • Att intervjua transpersoner, oavsett om de är transsexuella, transvestiter, intergender eller vadsomhelst, och bara vara intresserad av att återberätta en saga man redan har färdigskriven i sitt huvud – där det alltid ingår klyschor om hur spännande men samtidigt tragiskt ens liv är, och där frågan ”är du opererad?” kommer av bara farten och där det aldrig finns utrymme för att prata vad som behövs förändras i samhället – det är inte att lyfta transfrågor.

Stockholm Pride 2010Babsan i Prideparaden: Det här är inte att lyfta transpersoners rättigheter. Det är att visa en bild från en fest.

Med andra ord: Det är först i år som man faktiskt HAR tagit transpersoner på allvar i media, som man har lyckats komma runt transationsjournalistiken och se frågorna bakom. År ut och år in har välmenande journalister kläckt ur sig personporträtt på personporträtt som är totalt ofarliga och inte förändrar något alls – även om personen som blivit intervjuad verkligen har velat prata politik.

DNs förstasida med mig och Fredrik på stor bild, och rubriken "Krav på stopp för tvångssterilisering"Immanuel och Fredrik i DN: Det här är att lyfta transpersoners rättigheter.

Därför har jag numera den principen att aldrig ställa upp på renodlade personporträtt. Jag har varit så otroligt frustrerad över att aldrig komma någonvart: Jag vill prata tvångssteriliseringar och namnlagen, och journalisten eller forskaren eller vad det nu är vill prata om min relation till mina föräldrar, mitt penisavund och mitt sexliv. De vill gulla och gräva, klappa lite på huvudet och känna sig duktiga, och ibland spelar jag med – men det är inte att uppmärksamma transfrågor. Det är inte att kämpa för transpersoners rättigheter, hur väl man än menar.

Som tur var har läget förändrats enormt på bara några månader. Jag hade för bara ett halvår sedan aldrig kunnat drömma om att det faktiskt skulle gå att prata transpolitik i mainstreammedia utan att minst halva och helst hela intervjun ska gå åt till att prata om sina relationer, som om journalisten vore någon slags terapeut.

Så en sak har vi nog gemensamt, Marcus Birro: Jag kräks också på gullandet med transpersoner. Faktiskt. Men det har inget med Pride att göra, och inte med RFSL, och definitivt inte med transpersonerna själva. Det jag kräks på är den journalistiska traditionen att beskriva transpersoner som utomjordingar. Jag undrar om det är så för att det anses vara lite för skrämmande att inse att vi inte bor någonstans i en galax långt borta.

Nyfiken på hur du kan förbättra ditt sätt att skriva om transpolitik? Läs min handledning.

Bra bloggat: Bimbo Boy, Dvärghundspossen, HBT-sossen, Lukas, och Lukas igen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Pride-summering torsdag 29/7: Kristdemokrater och kuklösa bögar

Planen för torsdagen var egentligen att åka in redan till klockan elva, för att gå på KIMs presskonferens då de presenterade sin undersökning om var partierna står i transfrågor. Tyvärr vaknade jag med ryggskott, efter att ha släpat runt på Minous tunga dator hela onsdagen, så jag stod över det och åkte in först till det ordinarie programmet började vid tolv. Hursomhelst så var det omöjligt att missa huvuddragen i svaren, eftersom den första punkten jag gick på var en transpolitisk debatt arrangerad av just KIM.

Är det vår tur nu?

Det finns mycket att säga om den transpolitiska debatten. Moderaternas representant Gunvor Åkerblom började med att säga att enligt henne finns det bara två kön, och en stund senare bad hon om ursäkt för att hon var med på den tiden i RFSL då man bestämde sig för att införa begreppet transperson i svenskan, som om hon utgick ifrån att det var något negativt.

Paneldeltagare innan debatten

Gunvor Åkerblom (m), Barbro Westerholm (fp) och Jonas Göthner (f!)

Man diskuterade artonårsgränsen för könskorrigering, steriliseringskravet, rätten att ändra namn och personnummer i gamla betyg och arbetsintyg, hur transvården ska förbättras och ifall man ska tillsätta en särskild statlig utredning för att se över transpersoners livsvillkor i sin helhet. Svaren var ungefär desamma som står i enkäten (pdf), men några uttalanden stod ut: Barbro Westerholm (fp) lovade att

”Vi ska bli av med de sista tvångssteriliseringarna!”

och Jonas Göthner (f!) kontrade med:

”KD har ett veto i en borgerlig regering. Det här ska bort med regeringen!”

F! vill även avskaffa tvångskönandet i alla register där det inte är absolut nödvändigt, och de vill också att kön ska vara skyddade uppgifter och gå att ändra lättare. När det gäller könstillhörighetslagen och möjligheten att ändra gamla betyg så påpekade LiseLotte Olsson att Vänsterpartiet har motionerat om båda frågorna flera gånger, men inte fått igenom det, och ifrågasätter viljan till förändring i regeringen:

”Hade man velat förändra hade man kunnat göra det”

Paneldeltagare innan debatten

Börje Vestlund (s), Michael Anefur (kd), Ulf Holm (mp) och LiseLotte Olsson (v)

När publiken släpptes in i samtalet fick kristdemokraten Michael Anefur frågan om skillnaden mellan SD och KD, och det kom att dominera resten av debatten. Anefur svarade att ”skillnaden mellan oss och SD hoppas jag är uppenbar” och ”vi har lämnat det frireligiösa ursprunget”. Jonas Göthner (f!) kontrade med:

”Ska man välja mellan KS och SD, så välj KD – men välj inte KD!”

Det kom också frågor om vad man ska göra för att förändra samhället. Börje Westlund (s) föreslår att man ska lägga krutet på att stötta ideella rörelser snarare än politiska partier, och Göthner (f!) att man ska kräva HBT-kompetens av myndighetspersoner och tjänstemän som jobbar med människor, som poliser och vårdpersonal, och asyl. Barbro Westerholm (fp) tycker att det är ”allas ansvar att förändra attityder” och Gunvor Åkerblom (m) levererar att ”Vi ska vara snälla mot varandra”. Däremot vill hon inte se några särlösningar, som att specificera vilka grupper som ska omfattas av hets mot folkgrupp eller hatbrott, och inte heller att man ska införa ett tredje juridiskt kön. Detta till skillnad från både Ulf Holm (mp) och LiseLotte Olsson (v) som båda tycker att man måste ställa krav på konkreta åtgärder.

Med andra ord var det de olika partierna i ett nötskal som presenterades: De borgerliga pratar om ansvar och frihet, och de rödgröna pratar om strukturellt förtryck och ställer krav.

Makten över vardagen

Sedan var det dags för den mest spännande punkten egentligen: Kristdemokraterna. De ”kom för att lyssna och lära”, och nog lärde de sig ett och annat, även om de mest pratade om att det var okej att tycka att det var mer normalt att leva med en av ”motsatt” kön än en av samma kön, så länge man var ”öppensinnad” när man väl träffade någon som inte var normal. Okej, de använde kanske inte ordet ”normal”, men det var så de menade. De passade också på att berätta hur svårt det är att komma ut som kristdemokrat i HBT-sammanhang, eftersom HBT-personer har så mycket fördomar.

Kristdemokraternas panel på scen

KD-panelen när de konfronteras med frågan om varför inget hänt med könstillhörighetslagen på tre år

Mot slutet ställdes de i alla fall mot väggen angående varför inget har hänt med könstillhörighetslagen fast det är tre år sedan lagförslaget lades fram, och Michael Anefur skruvade på sig på samma sätt som någon timme tidigare då han fått frågan om SD. Han förklarade att ”innehållet i den är ju inte enkelt” och ”Det är tråkigt att det tar tid, men ni får inte mig att lämna den tråkigheten. Vi måste ha ett bra underlag och det måste få ta tid”.

Det jag lärde mig av att lyssna var framförallt att när högerkristna försöker vara HBT-vänliga menar de egentligen att de inte hatar bögar och flator. Homonormen lyste klar ända fram tills någon i publiken tog upp transvården. Innan dess använde de HBT som en synonym för homosexuella. De lyckades faktiskt med att vara hetero- och homonormativa på samma gång. Även om det är ett bra initiativ att KD kommer på Pride, så är det inget som imponerar.

Bög utan kuk

Torsdagen avslutades med något helt annat, nämligen ett panelsamtal om fittfödda killar som har sex med kukfödda killar. Jag var moderator, och i panelen satt Mina Gäredal, Tarald Stein och Niklas Hellgren. Mina och Tarald är väldigt lättpratade båda två, och jag ska erkänna att jag är imponerad över att Niklas alls fick en syl i vädret. Alla sa såna fantastiskt bra saker, och det kom också in många bra synpunkter från publiken.

Mina, Tarald, Niklas och Immanuel på scen

Mina, Tarald, Niklas och Immanuel. Foto: Maria A

Mina tog bland annat upp en fördel med att ha en kropp som inte ser ut som en kropp förväntas se ut: Det gör att man är så illa tvungen att prata med personer man har sex med, och det är egentligen något som alla som har sex med andra har nytta av. Man slipper också vara låst till normer om att sex ”ska” vara på ett viss sätt. Till exempel finns bilden av att heterosexuella har sex genom kukenifittansamlag, och att bögar har sex genom analsamlag. Den normen kan vara förvirrande och tung för till exempel de som kanske är bögar men inte är så intresserade av ”analsex”, men som transperson kan man ibland få normbrytarens privilegium att slippa sånt.

Tiden rann iväg och både jag och publiken hade många frågor kvar när volontärerna tecknade att vi måste bryta. Då hade vi redan dragit ett par minuter över tiden. Helt klart finns det ett behov av att prata om trans-sex.

Mer om Bög utan kuk på Stockholm Prides hemsida.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pride-summering onsdag 28/7: ”In order to get rights as a sane person, I have to say I’m insane”

Att blogga mot normen

Onsdagen började med panelsamtalet Att blogga mot normen, som leddes av Hanna, och där jag, Amanda, och Lisa satt i panelen. Vi pratade om varför vi bloggar, om bloggen som ett verktyg för normkritik, om hur man hanterar troll och påhopp och sånt. Mer om det finns på Makthavare och Stockholm Pride.

DNs förstasida med mig och Fredrik på stor bild, och rubriken "Krav på stopp för tvångssterilisering"

Efter bloggpanelen fick jag äntligen se dagens DN, och det visade sig att Fredrik och jag var på förstasidan. Jag blev helt överväldigad, och resten av veckan fick jag höra det lite då och då att det var så bra att vi pratade om tvångssteriliseringar. Det kändes häftigt, mest för att frågan äntligen tas på allvar och får den uppmärksamhet den behöver för att man ska få till någon förändring.

Crip❤ trans = ?

Senare på eftermiddagen gick jag på ett panelsamtal om trans och funkis. Fej Skantz, Christine Bylund och Josephine Krieg pratade mycket om fördomar: Synen på synliga transpersoner och synen på personer med synliga funktionsnedsättningar har många likheter. Det ger status att passera som funktionell, respektive som man eller kvinna, och i båda fallen anses man vara ”modig” om man överhuvudtaget visar sig bland folk. Dessutom förväntas man liksom inte riktigt ha en sexualitet, och OM man uppenbarligen har en sexualitet så anses ens partners vara antingen fina människor som accepterar en ”trots” att man är som man är, eller så anses de vara perversa för att de tänder på kroppar som avviker från normen.

Fej, Christine och Josephine på scenen

En av de bästa sakerna jag tog med mig därifrån var ett citat av Fej:

”It’s more important to be normal than to be able to do what you want to do”

Alltså: Det är viktigare att verka normal, att framstå som så ”frisk” och ”vanlig” som möjligt, än att faktiskt göra det som ger en de bästa möjligheterna att leva ett bra liv. De exempel som kom upp var hur omgivningen byter attityd mot en person beroende på om hen använder rullstol eller till exempel rollator eller käpp. Det är nämligen högre handikappoäng i en rullstol, så då blir man lättare bemött som en rullstol och mer sällan som en individ – och detta ska alltså vägas mot att om man använder rullstol så kan man få mer kraft och möjligheter att faktiskt göra saker som man inte klarar om man försöker klara sig utan. När det gäller transpersoner kan det till exempel handla om att det är lättare att bli accepterad om man spelar en könsroll på ”rätt” sätt, oavsett om man är bekväm med den eller inte, eller genomgå sterilisering bara för att man förväntas göra det som en del av sin könskorrigering, även om man själv hade klarat sig utan det.

Ett annat bra citat var Josephine, apropå transvården som kräver att man får en psykiatrisk diagnos för att få kroppslig vård, eller i vissa fall bara för att få ändra juridiskt kön:

”In order to get rights as a sane person, I have to say I’m insane”

Det tog jag med mig i bakhuvudet när det sedan blev dags för min egen föreläsning:

Angår det dig vad jag har mellan benen?

Sist på onsdagen höll jag min föreläsning om tvångskastreringar och rädslan för gravida män, i ett av de mindre rummen på Pride House. Det blev tydligen så hårt tryck att de fick avvisa ganska många människor som inte fick plats. Jag hade lite otur med tekniken, eftersom det visade sig att jag inte kunde koppla ihop Minous dator med kanonen, så jag kunde inte visa bilderna jag hade tänkt. Trots det tyckte jag att det gick rätt bra, och jag hamnade på en liten bild och blev citerad i QX också:

”I transfrågor har de politiska vindarna börjat vända under de senaste åren. Den saken framgick i Pride House både på tisdagens panelsamtal om huruvida vi behöver ett tredje juridiskt kön, och onsdagens föreläsning ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”. I den senare ställde föreläsaren Immanuel Brändemo den retoriska frågan: Var sitter könet? Frågan, fortsätter han, är faktiskt inte lika intressant som frågan: vem är det som bestämmer vilket kön man har?”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ska transfober få gå på offentliga toaletter?

En gång i tiden påpekade jag att könsneutrala toaletter inte alls är någon skitsak, utan rentav nödvändigt. Det borde ingå i definitionen av tillgänglighet, och kan dessutom vara ett litet steg bland många för att förebygga hatbrott. Nu har det faktiskt hänt något. Carin Jämtin och Dag Larsson presenterar Socialdemokraternas HBT-politiska program för Stockholm:

”Om Socialdemokraterna vinner i Stockholms stad och län lovar vi att:

  • Införa ett borgarråd i Stockholms stad med särskilt ansvar för hbt-frågorna.
  • Satsa 1,5 miljoner kronor på RFSL Stockholms hbt-fritidsgård Egalia. Denna typ av verksamhet är viktig och behövs i Stockholm.
  • Se till att det finns könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten.

Vi vill också att:

  • Stockholms förskolor ska ha ett medvetet genus-, köns- och hbt-tänkande.
  • Stockholms skolors sexualundervisning ska ha med ett tydligt hbt-perspektiv.
  • Äldre hbt-personer ska kunna välja hbt-äldreboende i kommunal regi.
  • Stockholm stad som arbetsgivare aktivt ska arbeta mot alla former av diskriminering och höjer sina medarbetares kompetens (hbt-certifiering).
  • Stockholms stadsmuseum ska inrätta en ”hbt-avdelning”.
  • Förbättra bemötandet av regnbågsfamiljer inom mödra- och förlossningsvården.
  • Förbättra stödinsatserna till HIV-positiva och redan insjuknade i aids genom psykosociala stödinsatser.”

Och av detta är det alltså toaletterna som får uppmärksamheten. Transpersoners behov av att kunna gå på toa utan att bli ifrågasatta av andra toabesökare, utkörda av vakter och kanske i värsta fall utsatta för transfoba och homofoba hatbrott blir förlöjligade och ifrågasatta. Det är nämligen inte så enkelt som Jinge får det att låta som:

”Möjligen kan det vara jobbigt för en manlig transa att kliva in på damtoaletten när han är klädd som kvinna, men han får väl träna på saken. Kvinnor klädda som män får väl låtsas att göra ”det andra” på muggen så de kan stänga om sig. De får av lätt insedda skäl svårt att stå vid urinoar-rännan bland män utan att väcka viss uppmärksamhet.”

Det är inte så himla enkelt att veta vilket kön man blir läst som. Den som uppfattas som man och kliver in på damtoaletten riskerar att bli utkörd, kanske tillochmed hotas med anmälan. Den som uppfattas som kukfödd transperson och kliver in på herrtoaletten riskerar på sina håll att bli utsatt för transfobt våld. Och den som inte vet vad den uppfattas som av personer som inte känner henom – vilket kan växla från ett ögonblick till ett annat – får det jävligt jobbigt. Detta oavsett om man är kukfödd, fittfödd eller född med något mittemellan. Detta oavsett om man rent juridiskt är man eller kvinna, eller om ens könsidentitet är man, kvinna, både och, ingetdera, flytande, osäker eller något helt annat. Detta oavsett om man är transsexuell, f.d. transsexuell, intersexuell, transvestit, intergender, transgender, dragking, dragqueen, genderfuck, agender, bigender, postgender, eunuck, two-spirit, hijra, kathoey – eller helt enkelt bara en person som råkar se androgyn ut.

Chris Crocker om toalettapartheid på youtube

Men Jinge tycker i alla fall att transpersoner ska gå på den toalett som matchar ens sociala kön; det är det långt ifrån alla som håller med om, även om det ställer till problem för de som faktiskt inte passerar som varken man eller kvinna. En del tjatar envist på om kuk eller fitta, och när frågan kom upp på Qruiser – som kallas för HBT-community men vars forum till stor del är VM i homonormativitet – var det någon som hävdade att det var enkelt att avgöra vem som skulle gå på vilken toalett: Det är ju bara att kolla kromosomerna.

Nu orkade jag inte tjafsa, så jag frågade inte vilken toalett de som föds med XXY respektive XO (dvs. bara en X-kromosom) ska gå på. Jag frågade inte heller varför det är viktigt att jag – som har helskägg och XX-kromosomer – går på en damtoalett och inte på en könsneutral toalett. Istället nöjde jag mig med att konstatera vad som rimligtvis borde vara konsekvensen av ett sånt resonemang:

”De allra flesta människor vet inte vad de har för könskromosomer. Med andra ord borde de flesta människor inte få gå på offentliga toaletter.”

I praktiken är det nämligen så det kan se ut för transpersoner: Folk runtomkring oss har åsikter om vilken toalett vi borde använda, men deras åsikter går så ofta emot varandra att jag ibland får en känsla av att jag inte borde gå på toaletten alls. Men till skillnad från de flesta människor så vet jag vilka kromosomer jag har – och om transfober insisterar på att det är mina kromosomer som avgör vilken toalett jag ska använda, så får jag åtminstone gå på toaletten. Så jävla illa är det nämligen, att jag hellre traskar in med mitt helskägg på damtoaletten än inte kissar alls.

Jag skulle dessutom gissa att de flesta av de som säger sånt aldrig själva har gjort en kromosomodling. Det är antagligen mycket vanligare att transpersoner vet vilka kromosomer de har än icke-transpersoner, eftersom det för transsexuella ingår i deras könskorrigeringsutredning, och dessutom antar jag att de personer som har utretts för något intersexuellt syndrom också vet vad de har för kromosomer. De flesta andra människor har liksom sällan någon anledning att verkligen säkert ta reda på hur deras könskromosomer ser ut. Så då slipper jag i alla fall möta så många transfober på offentliga toaletter.

Läsvärt: Hanna Fridéns guide till könsneutrala toaletter. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De flesta i prideparaden ser inte ut som om de gått vilse på väg till prideparaden

Det går inte att förtränga det längre: Pride är definitivt slut för i år. Tidningarna skriver inte längre om HBT-frågor varje dag, och bilderna är lite mindre färgglada.

Det är nästan ett helt år kvar till nästa pridefestival, men jag tänkte ändå vara lite förutseende och förebygga det eviga gnället som alltid dyker upp innan Pride. Nästa gång någon säger att Pride sprider fördomar om HBT-personer, eller att ”de homosexuella” som går i paraden inte borde ”spöka ut sig” om de vill bli ”accepterade som vanliga människor”, så kommer jag att länka till det här inlägget.

  1. Pride är mer än en parad. Det är en hel vecka av olika arrangemang: Föreläsningar, seminarier, paneldebatter, workshops, konstutställningar, teaterföreställningar, filmvisningar, konserter… och en parad.
  2. Pride är inte (bara) sex. HBT och SEX innehåller visserligen lika många bokstäver, men det är inga synonymer för det. De flesta människor – på Pride och överallt annars – är sexuella, och en del punkter på Pride handlar om sex, men det finns väldigt mycket annat. Det är bara det att den som läser prideprogrammet med normativa ögon läser in ohämmat knullande i allt, kanske i synnerhet om det står ”poly” eller ”trans”. Det säger antagligen mest om den som tolkar.
  3. Sex är inte farligt. Om de som moraliserade över Pride skulle rasa på samma sätt över bilder från karnevalen i Rio så skulle jag på något sätt förstå att det faktiskt finns en genuin kroppskräck bakom, men eftersom det inte är någon som klagar på det så utgår jag ifrån att det handlar om någonting annat än rädsla för nakenhet.
  4. De flesta i prideparaden ser inte ut som om de ”gått vilse på väg till prideparaden”, som jag skrev ifjol i ett öppet brev till Marcus Birro, apropå transpersoners synlighet. Alltså: De flesta som går i paraden ser inte ut som den stereotypa paraddeltagaren; den där som man ser på tv och i mainstreammedia.
  5. Anledningen till varför bilden av pride bland de som inte varit där själva ser ut som den gör är väldigt enkel: Det säljer. Mainstreamgammelmedia är sällan särskilt intresserade av att visa bilder på personer som ser ut som om de var på väg till ICA, och de har länge varit väldigt fixerade vid att prata om ”homosexuella” som någon slags aliens. Det sistnämnda börjar faktiskt förändras, lite smått, även om det är långt kvar. Hursomhelst är det knappast något man kan lasta pridefestivalen eller besökarna för.

Med det sagt vill jag länka till några inlägg som förklarar det hela närmare, så jag slipper upprepa mig:

I glada martyrers sällskap

Analsexets lag

Homospeciell och könsförbytt

Normo pride

Mina inlägg från Stockholm Pride 2010

Jag vill också passa på att visa några av alla bilder jag tog under paraden, som är den sortens bilder som inte brukar synas i tidningarna och i tv-inslagen. För den som vill se ännu fler bilder har jag lagt upp en hel drös på Flickr.

Stockholm Pride 2010

Två stolta blivande föräldrar till en regnbågsbebis

Stockholm Pride 2010

Föreningen KIM, som jag gick med

Stockholm Pride 2010

Polyamorösa och relationsanarkister

Stockholm Pride 2010

Glada folkmassor som dansar

Stockholm Pride 2010

Sahar med fru

Stockholm Pride 2010

Kurdisk stolthet

Stockholm Pride 2010

Unga rörelsehindrade

Stockholm Pride 2010

Golden Ladies

Stockholm Pride 2010

Stolt präst, framför EKHOs lastbil

Och så några bilder av den sorten som brukar synas – det vill säga bilder på dragqueens, bar hud och kändisar:

Stockholm Pride 2010

Två väldigt gröna dragqueens går med Centerpartiet. Antar att det är Ursula (Fredrick Federley) närmast kameran. Andreas Carlgren föredrar däremot att draga i blå skjorta och khakibyxor.

Stockholm Pride 2010

Rick Falkvinge, Signe Rocklin och andra piratpartister

Stockholm Pride 2010

Person med bröst dansar med bar överkropp

Stockholm Pride 2010

Geisha

Stockholm Pride 2010

Gudrun Schyman, Tiarafeministen och andra från F!

Stockholm Pride 2010

Amanda Brihed, Folkpartiet

Stockholm Pride 2010

Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand går med det rödgröna blocket, såklart

Stockholm Pride 2010

Två tjusigt klädda personer i obeskrivbara dräkter. Av misstag råkade jag få med Filippa Reinfeldt och andra moderater i bakgrunden.

Stockholm Pride 2010

Babsan åker vagn efter en unghingst

Stockholm Pride 2010

SLM kör samma stil varje år, och jag tröttnar aldrig.

Folk som har skrivit om mig:

Intervjun i DN med mig och Fredrik om tvångssteriliseringar

Både Prides egna reportrar och Makthavare har skrivit om Att blogga mot normen; panelsamtalet jag var med i. Pride har också skrivit om Bög utan kuk, och Makthavare om namnlagsdebatten.

Några länkar till bra texter av olika slag med prideanknytning:

Amanda Brihed om mänskliga rättigheter

Andreas Lundstedt om den allvarliga sidan av Pride

Tvångssteriliseringar kan slopas

Intervju med Jan-Olov Madeleine (och det är första gången jag ser en DN-artikel som använder ”hen”. Yay!)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,