Category Archives: curebies

Inte nog med att ADHD inte finns – vuxna med ADHD finns ännu mindre!

DN har idag släppt fram en pinsam krönika som går ut på att ADHD inte finns. Det är det gamla vanliga:

”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.”

Nathan Shachar utgår från att ADHD är ett påhitt för att tjäna pengar på att knarka ner barn. Han utgår också från att diagnosen kan ställas på vilket barn som helst. Om det inte vore för att scientologerna inte skulle prata om Gud på det sättet, så låter det som om skräckpropagandan är kopierad direkt från KMR. Huvudlösa påståenden om att ”indiska barn inte har ADHD” (visa mig gärna studier som stöder det!) och allt möjligt.

Shachar utgår även från att ADHD per definition är att inte kunna sitta stilla – alltså tvärtemot hur bland annat jag och många andra med ADHD fungerar. Jag har till exempel jobbat tio timmar i sträck idag, enbart för att jag har så svårt att avbryta när jag gör något roligt. Jag glömmer bort att äta och sova om jag inte ställer larm i mobilen, för att jag är för koncentrerad. Det är kanske en mindre känd ADHD-egenskap, men hyperfokusering är faktiskt en typisk ADHD-grej. Man får massor av saker gjorda, och det är en av anledningarna till varför jag älskar min ADHD.

Men för Shachar handlar ADHD om att vara fysiskt rastlös, alltså. Det är dessutom bara barn som har ADHD i Shachars värld – vuxna med ADHD glömmer han naturligtvis bort. Det är mer regel än undantag att ADHD-”kritiker” låtsas som om det bara är barn som kan ha ADHD. Inte nog med att ADHD inte finns – vuxna med ADHD finns ännu mindre!

På sätt vis förstår jag det. Vuxna med ADHD är ju så besvärliga. Vi kan argumentera emot när folk talar över våra huvuden, och vi kan delta i debatten och ge vår syn på saken. Barn är så mycket enklare att utmåla som offer, eftersom de inte skriver debattartiklar och långa blogginlägg som svar på tal.

Förlåt, jag lämnade visst ämnet lite. Får jag skylla på min ADHD?😉

Hursomhelst: när ADHD-”kritiker” får det att låta som om ADHD alltid och enbart handlar om barn som inte kan sitta stilla, så brukar det vara ett symtom på att de förmodligen inte är kompetenta att uttala sig om ADHD överhuvudtaget. Personer som Nathan Shachar behöver lära sig mer om vad ADHD är innan de uttalar sig.

Så jag gör som Victoria. I sin fenomenala text om varför Schachar har fel erbjuder hon honom att se hur hon har det. Det gör jag med. Nathan Shachar, eller någon annan som tvivlar på att ADHD är verkligt, är väldigt välkommen hem till mig. Vi behöver prata. Jag lovar att jag inte är farlig.

Uppdatering: Missa inte Technicolors inlägg.

Tips: bra artikel om ”infantiliseringen” av autism. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Barnet är moderns penis, och andra psykobanala förklaringar till autism

Det finns dagar då jag vill skriva ”Freud suger!” över hela världen, och så finns det dagar då jag bara är väldigt förbannad.

Se den här dokumentären om psykoanalytiska ”förklaringar” till autism, så förstår du kanske varför jag känner så. Det är alltså såhär autister blir sedda i Frankrike: som psykotiska – och allt skylls såklart på mammorna. Det är mammorna som är för kalla, för varma, för distanserade, för påträngande, för allting. Alltid för mycket eller för lite av allt.

Ja, det är ovetenskapligt att beskriva autism som något som orsakas av föräldrarnas beteende. Ja, det är att bortse från flera decennier av forskning att påstå att autister som inte pratar måste komma från ett hem där de inte stimulerats att prata tillräckligt. Ja, det är direkt skadligt för både autister och anhöriga att det är det psykoanalytiska synsättet som präglar de insatser som finns att få.

Och ja, det är rent skrattretande att höra förklaringar om att barnet är moderns penis, och att alla nyblivna mammor behöver en man för att inte bli för fäst vid barnet, och allt vad det är. Hej heteronorm! Kan inte en armé av regnbågsfamiljer invadera franska BUP? Det skulle behövas.

Reporten frågar:

”Vad kan ett autistiskt barn få ut av psykoanalys?”

Terapeuten funderar, och svarar sedan:

”Glädjen att fokusera på en såpbubbla.”

Det är nämligen ointressant att hjälpa autister att utvecklas på något sätt; det går inte ihop med den psykoanalytiska teorin. Det enda de verkar vara intresserade av är att lägga så mycket skuld de bara kan på mammorna.

Jag kan redan njuta av såpbubblor; det är inget jag behöver psykoanalys för. Däremot undrar jag vad det finns för terapier för att lära sig stå ut med freudianska dumheter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Autism kopplat till brist på dubbelmoral

En studie visar att neurotyper (icke-autister) som får frågan om de vill donera pengar till välgörenhet är mer villiga att göra det om det sker inför andra, men mer snåla om det inte är någon som ser på. Autisterna i kontrollgruppen däremot, donerade lika flitigt oavsett. Resultatet bekräftar att neurotyper lider brist på konsekvens i sitt beteende, och att de ofta är fixerade vid att bli ”omtyckta” på ett ytligt plan.

Eller, alltså: det var såklart inte så studien genomfördes, även om man lika gärna hade kunnat skriva den sammanfattningen. Självklart var det autisternas beteende som utmålades som märkligt och avvikande, för att de inte smörade.

Den ursprungliga artikeln, alltså den som forskarna själva har skrivit, har jag tyvärr inte läst eftersom den kräver inloggning, men den sammanfattas med formuleringar som:

The results argue that people with autism lack the ability to take into consideration what others think of them and provide further support for specialized neural systems mediating the effects of social reputation.

När såna här så kallade vetenskapliga formuleringar sedan kokas ner till populärvetenskaplig knäck kan det nästan inte bli annat än fel. Mycket riktigt: rubriken som finns på både Yahoo! och Fox News säger det mesta om vinklingen.

Autism Linked with Lack of Concern for Personal Reputation, Study Finds

Texten i denna artikel demonstrerar med all önskvärd tydlighet vad som är problemet med en del av den så kallade autismforskningen, eller åtminstone vad som är problemet med mediarapporteringen av denna ”forskning”:

People tend to change their behavior in social situations in order to boost how others see them — for instance, they may act more altruistically if they know their actions are being publicly scrutinized. However, such a concern for reputation may be lacking in those who have the developmental disorder autism, a new study finds.

Både Fox och Yahoo avslutar sina identiska artiklar med den märkliga uppmaningen:

Pass it on: People with autism may not be able to take into account what other people think of them.

Jag skulle hellre säga:

Neurotyper kan inte alltid förstå att deras fixering vid att bli socialt accepterade, inte har högsta prioritet hos alla andra. Frågan är: beror detta på en medfödd oförmåga hos icke-autister att sätta sig in i andra människors känslor och behov, eller beror det på neuronormen i samhället som har lärt neurotyper att tro att deras beteende är normalt? Helt klart är att det behövs mer forskning om Neurotypiskt syndrom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

ADHD och Anti-Diagnosis Hypocrisy Disorder

Jag har försökt att låta bli att skriva om Aftonbladets artikelserie om psykiatrin, men läst den noga. Vissa saker är bra att de lyfter fram, men det känns som om de har missat en väsentlig bit.

Ta den här rubriken, till exempel:

”Forskare varnar: Barn får adhd-diagnos för pengarnas skull”

Tänk om rubriken istället hade varit:

”Kommuner vägrar följa skollagen, för pengarnas skull”.

Om rubriken hade varit sån, så hade söndagens rubrik antagligen varit begriplig för många fler:

”Diagnosjakten: ”Banklån för utredning”

Det förvånar mig inte att människor är desperata nog att ta lån för att ha råd med privata utredningar. Tyvärr.

Alltså: Jag är definitivt inte anti-diagnoser; absolut inte. En diagnos kan betyda skillnaden mellan liv och död – det är jag själv bevis på. Jag mår fysiskt illa och tar det ofta alltför personligt när människor försöker bortförklara min asperger och ADHD med klyschor som ‘om samhället var mindre likriktat och människor fick vara sig själva så skulle man inte behöva droga ner människor sådär’.

Jag är alltså absolut för diagnoser, och jag är för att människor som behöver det får ordentliga utredningar inom rimlig tid. Med det sagt: Är det verkligen ett större problem att diagnoser ”sätter stämplar på människor” (vilket av någon anledning anses vara så mycket värre än de stämplar som många har innan diagnos: lat, dum, hopplös, trotsig, slarvig, ouppfostrad…), än att kommuner och landsting förhalar stödinsatser i åratal på grund av utredningsköer? Vad är värst? Och vad är det som Aftonbladet fokuserar på som ett problem?

Det är inte ADHD-diagnosens existens som drivit fram skolornas krav på färdiga diagnoser innan de sätter in stödåtgärder. Jag blir mer och mer övertygad om att denna fixering vid att kritisera NPF-diagnoser egentligen bara är försök att dölja de verkliga problemen i samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Sluta ta dig i kragen!

Första september. Dagens datum väcker blandade känslor i mig.

Å ena sidan är det på dagen ett år sedan jag skulle ha utförsäkrats, för att jag närmade mig den där magiska 30-årsgränsen då aktivitetsersättningen upphör. Redan när jag fyllde 28 började jag oroa mig för vad som skulle hända. Jag grubblade över vad soc skulle säga den här gången, för det var där jag hade ställt in mig på att hamna igen.

Å andra sidan är det också på dagen ett år sedan jag började mitt drömjobb – som jag fortfarande har, och som jag fortfarande tycker är fantastiskt kul.

Jag vet att jag har haft tur, som har hittat något som jag kan, som jag trivs med, och som jag får chansen att göra. Samtidigt är jag rädd att någon utförsäkrad stackare någonstans kanske får höra, att det gick minsann för Immanuel att ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Jag hoppas innerligt att inget troll – vare sig på nätet eller i köttvärlden – berättar om mig för att skuldbelägga de som inte har haft samma tur, för att ifrågasätta varför någon inte kan jobba, eller för att bara spy galla över att folk ”vill vara sjuka”. Som om det handlar om att ta sig i kragen.

Att personer med funktionsnedsättning ofta står utanför arbetsmarknaden beror på diskriminering – men jag skulle säga att det i sin tur kan direkt förvärras av att man hela tiden stämplas som parasit. Att kämpa med att få omgivningen att förstå att man inte klarar allt, kan nämligen göra att man begränsar sitt liv i onödan.

Om jag hade lyssnat på alla som sagt ”Kan man blogga, kan man jobba!” eller ”Du klarar av att blogga, men inte att jobba? Och det ska jag tro på?!” så hade jag slutat blogga för länge sedan, eftersom de fick det att låta som en motsättning. Jag visste att bloggen var min terapi, min rehabilitering. I slutänden blev det också bloggen som ledde fram till att jag fick ett jobb, eftersom jag inte hade fått kontakt med min nuvarande chef annars.

Tänk på det nästa gång ni ifrågasätter en person som till exempel klarar av att gå ut med hunden en gång per dag, men inte mer än så: Är det bättre att personen ifråga sitter inne jämt istället, och ändå inte orkar jobba? Är det så man tar ansvar för sin egen rehabilitering: genom att begränsa sitt liv för att passa in i en mall?

Jag vet att folk drar till med såna klyschor, för jag har fått höra det själv så många gånger. Jag vet också att om man tar sig i kragen riktigt hårt, så kan man råka strypa sig själv. Jag har inte tagit mig själv i kragen på flera år – och det var först när jag slutade med det som jag kunde börja andas.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om , , , , , , , ,

Ökad mediafördumning om ADHD

Jag vet inte varför Expressen envisas med att ge Eva Kärfve så stort utrymme. Jag vet inte heller varför de har satt rubriken ”Ökad medicinering med narkotika mot adhd en het potatis”. Men redan i ingressen hävdar de att metylfenidat (Concerta och Ritalin) är en ”kontroversiell medicin”. Men vi kan ju kolla hur mycket utrymme de olika experterna har fått i artikeln:

”- Vi har länge haft en låg nivå av medicinering i Sverige jämfört med andra europeiska länder och USA. Det är ett värdefullt läkemedel för dem med stora svårigheter, det kan förändra och underlätta livet, säger Jan-Olov Larsson, läkare på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm som är specialiserad på adhd.”

”De flesta forskarna tycks vara eniga om att medicineringen måste ges i kombination med annan vård. Vissa barn kan behöva medicinen initialt för att kunna ta till sig extrahjälpen.

– I en ideal skolmiljö skulle vissa av de här barnen kanske inte behöva medicinen. Men det är för dyrt att ändra hela miljön, säger Jan-Olov Larsson.”

Jan-Olov Larsson, läkare: 105 ord.

”Men medicineringen är omtvistad.

– Det finns två läger – de som tycker att det är förfärligt att ge narkotika till ungdomar. Och så finns de som har positiv erfarenhet av medicineringen och sett att den hjälpt, säger Mårten Gerle, psykiatriker och medicinskt sakkunnig på socialstyrelsen.”

”- Vissa läkare lägger ner dagar på en utredning, andra nöjer sig med en kort intervju innan de skriver ut medicinen, och ordinerar den för att se om den hjälper, säger Mårten Gerle.

Det finns motsvarande geografiska skillnader i rapporter om antibiotikaförskrivning. En förklaring till skillnaderna handlar om olika inställning till behandlingen inom läkarkåren.”

Mårten Gerle, Socialstyrelsen: 100 ord.

”Det krävs bara en snabb sökning på nätet för att hitta en rad webbutiker som säljer receptbelagda adhd-mediciner. Lars Hansson är tullverkets nationella specialist på narkotika. Adhd-medicinerna är narkotikaklassade och går under narkotikalagstiftningen.

– Antalet beslag av metylfendidat, samlingsnamnet på substansen som finns i läkemedel som föreskrivs för adhd diagnoser, har ökat kraftigt. Det här har vi ju känt till tidigare, men det är så mycket som missbrukas i dag med alla internetdroger, säger han.

När läkemedlet säljs på svarta marknaden riskerar det att ifrågasättas, precis som diagnosen om ribban sänks.”

Lars Hansson, Tullverket: 82 ord.

Till detta tillkommer en personlig berättelse om hur Hanna Wilenius och sonen Leo har blivit hjälpta av att få en diagnos: 404 ord, och ”Maria” som inte har någon diagnos men berättar att hon provat Concerta som partydrog: 75 ord.

Och så, till sist:

”Men det finns de som inte bara är kritiska till själva medicineringen utan även menar att allt för många får diagnosen adhd.

– Diagnosen är så luddig att halva befolkningen kan få den utan att ljuga. Det är bara en fråga om hur man betonar sina problem, en gummi-diagnos. Vi varnade för detta. I USA är det hejdlöst, tio procent av alla tioåriga pojkar har diagnosen, säger Eva Kärfve, docent i sociologi vid Lunds universitet.

Hon har skrivit boken ”Hjärnspöken” där hon kritiserar Sveriges neuro- psykiatriska etablissemang för att tillskriva allt för många barn någon form av neuropsykiatrisk problematik. Tidigare handlade diskussionen främst om damp, som i dag räknas som en undergrupp till adhd.

För några år sedan var hon involverad i den så kallade ”Gillbergaffären”. Barn- och ungdoms psykiatriker Christopher Gillberg lanserade damp-begreppet på 1980-talet. När Eva Kärfve ville få tillgång till källmaterialet från Gillbergs forskning ledde det till en utdragen rättsprocess. Senare dömdes Gillberg för att inte ha lämnat ut källmaterialet från sin forskning. Materialet förstördes även, men Gillberg slapp straff för det eftersom han inte gjort det personligen.

– Alla de här mode-diagnoserna fräter liksom upp jaguppfattningen. Jagbilden blir mycket märklig. ”Det är inte jag som gjort det, det är min adhd”, säger Eva Kärfve.”

”En del av kritiken mot läkemedlen handlar om att de har en avtagande effekt. De går ur kroppen och blir en sorts konstgjord andning, som inte har någon effekt på sikt menar kritikerna. Studier visar att det efter några år inte syns någon skillnad mellan en person med adhd-diagnos som ätit medicin och en som inte gjort det.
– Vissa av de här barnen har ju verkliga problem. Att bara ge dem ett piller är ju fruktansvärt cyniskt, säger Eva Kärfve.
Medicinen kan påverka aptiten, sömnen, vikten och tillväxten.
– Om du jämför med maxdoserna som tunga narkomaner går på, med en normal pojke som får 60 milligram per dag, så är det ingen jätteskillnad mot vad en missbrukare tar. Det är kanske hälften eller en tredjedel, säger hon.”

Eva Kärfve, som inte är läkare eller psykolog eller har någon liknande utbildning, men som ändå uttalar sig som en expert på området: 339 ord.

Alltså:

Specialistläkare: 105 ord.

Psykiatriker/sakkunnig på Socialstyrelsen: 100 ord.

Tullverkets specialist: 82 ord.

Dessa tre tillsammans: 287 ord.

Det är fortfarande 52 ord färre än vad Eva Kärfve har fått i Expressens artikel, och hennes uttalanden får stå oemotsagda.

Är detta objektivt? Opartiskt? Vetenskapligt?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Vi är inte ”sjuka” och vill inte bli ”botade” – varför jag inte firar Världsautismdagen

Idag är det världsautismdagen. Jag firar den inte, av anledningar jag redan gått igenom tidigare. Traditionen att fira den andra april kommer från Autism Speaks, en organisation som framförallt drivs av ickeautistiska föräldrar, och vars främsta mål är att tvinga autister att bete sig ”normalt”. De tror att autism – hela autismspektrat – kan och bör botas, till i stort sett vilket pris som helst.

Det de sysslar med kan sammanfattas med Amanda Baggs fantastiska definition av ordet curebie:

”A person who wants nothing more than to teach child autistics to speak, and adult autistics to shut up”

Det beteendet är inget jag vill ställa mig bakom. Istället är jag glad åt att Organiserade Aspergare – en organisation som står för raka motsatsen till Autism Speaks – har släppt ett pressmeddelande:

”Vi är för det perspektiv som kallas neurodiversitet, och anser att neurologiska avvikelser bara är annorlundaskap och del av normal mänsklig variation. Vi anser alltså inte att Aspergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd nödvändigtvis enbart är funktionshinder utan tvärtom kan ha mycket positiva sidor också. Det gäller bara att vi får ta vara på de positiva bitarna.

Vi är inte ”sjuka” och vill inte bli ”botade”. Vi vill jämföra oss med t ex HBT-rörelsen. Ända till 1979 klassades homosexualitet som en psykisk sjukdom som borde kunna botas bort. Idag är det officiellt accepterat att det finns en mångfald av sexuella läggningar och heterosexuella har inte ensamrätt på att få kalla sig normala i världen i övrigt.

När det gäller neurologiska mönster och ”sociala koder” har dock inget kommit tillnärmelsevis lika långt. De som kvalar in för att anses ha normal ”social kompetens” och rätt dos av stresstålighet och flexibilitet – och ”kan hålla många bollar i luften” – har fortfarande ensamrätt på att anses normala och vi andra döms ut som konstiga och ”fel” och är i praktiken utsatta för en strukturell diskriminering.”

OA står, enligt mig, för en mycket sundare syn på autismspektrum än de flesta andra grupper. Jag har tänkt gå med där ett tag, men jag har som vanligt aldrig fått tummen ur – förrän nu.

Jag antifirar världsautismdagen med att gå med i Organiserade Aspergare och äta chips. Det tycker jag är det bästa sättet att uppmärksamma dagen på.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Tvångssteriliseringar och politiker med särskild NPF-inkompetens

Varför ökar siffrorna för hur många barn som har särskilt behov av stöd? Moderaten Charlotte Wachtmeister i Svalöv har en teori:

”Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar”

Det väckte uppståndelse, såklart, och hon tillbakavisade kritiken och sa att hon inte menade att man borde tvångssterilisera mer*, utan bara konstaterade faktum.

Bortsett från att det var väldigt taktlöst att häva ur sig en sån sak, så har hon naturligtvis fel. Fokus har kommit att hamna på just NPF, och man ska komma ihåg att när tvångssteriliseringarna avskaffades 1975 fanns vare sig begreppen Aspergers syndrom eller ADHD, än mindre fanns de diagnosverktyg som finns idag – och det fanns dessutom möjligheter att ge stöd till exempelvis skolelever utan att kräva att hen först har harvat sig igenom årslånga utredningsköer och förärats en diagnos för att få något som helst stöd i skolan.

Bengt-Gunnar Westerlund från Attention säger till HD:

”– Rent spontant är det här skitsnack. Vissa neuropsykiatriska funktionshinder är ärftliga, som adhd och autism, men det betyder inte att alla med de här funktionshindren för dem vidare till nästa generation.

Tar du själv illa vid dig av uttalandet?

– Nej, jag bara skrattar åt det. Det finns väldigt många med adhd som är framgångsrika egna företagare. Om man tvångssteriliserade på nytt skulle många duktiga människor inte födas.”

Själv tror jag att det vore inte bara oetiskt att försöka sig på att tvångssterilisera bort NPF, utan dessutom rent evolutionärt självmål. Om man till exempel skulle försöka utrota alla aspergerdrag innebär det att stänga alla högskolor och universitet; antingen som verktyg för att hindra personer med aspergerdrag att hitta varandra – eller några generationer senare som en konsekvens om experimentet mot all förmodan skulle lyckas, för att man inte skulle kunna hitta en endaste person med kompetens nog att forska eller undervisa. Om man ska utrota ADHD-egenskaper kommer det förmodligen aldrig att komma någon ny musik, film eller bok värd namnet. Om alla människor var 100% neurotyper skulle det aldrig uppfinnas eller upptäckas något nytt.

Däremot undrar jag om det finns någon statistik på ifall kostnaderna för arvoden åt politiker med särskild NPF-inkompetens ökar, och vad det isåfall beror på.

Lästips: Utan Holmes inga nobelpristagare.

*) Märk väl att jag inte skriver ”börja tvångssterilisera igen” eftersom det faktiskt finns tvångssteriliseringar idag. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Snabbmakaroner orsakar förhastade slutsatser om ADHD

”Vi är säkra på att förbättrad kost kan hjälpa de här ungdomarna [med ADHD], även om det är vår egen tes. Vi ser stor förändring hos dem som är vana att äta bara snabbmakaroner och ketchup”

Stating the obvious? En nederländsk studie som publicerats i Lancet hävdar att barn som har ADHD kan bli hjälpta av att anpassa kosten. Mattias Edgren på Stöd & Resurs unga vuxna i Stockholm beskriver i citatet ovan hur de själva sett samma sak i sin verksamhet. Oj, så konstigt.

Det är klart att man mår bättre om man börjar äta bättre, om ens matvanor var usla från början – med eller utan ADHD. För den som inte tror det, rekommenderar jag följande experiment:

  1. Ät två smörgåsar med enbart margarin på till frukost, och en halv matsked kidneybönor till lunch, eftersom du märkt att ifall du äter dig mätt så blir du jobbigt rastlös och impulsiv. Misstolka svältidiotin som att du är skärpt och koncentrerad. Kompensera med ett mindre berg av mackor när du kommer hem från skolan – denna gång med ost, eftersom du inte behöver tänka på att hålla hjärnan i svält längre. Ät några potatisar eller några slevar makaroner till middagen. Få med jämna mellanrum (varannan vecka) sockercravings då du häller i dig ett helt paket farinsocker eller en stor burk russin/tuggar i dig ett kvarts vitkålshuvud på en kväll/köper ett kilo godis och vräker i dig på två dagar. Ät aldrig någonsin frukt, och extremt sällan grönsaker, för att du vet att du blir dålig i magen av dem. Upprepa fem dagar i veckan i tolv år.
  2. Ät enbart två morötter om dagen fem dagar i veckan, i ett ännu mer fåfängt svält-dig-smart-och-sluta-fisa-försök à la högskolestudier. På fredagskvällarna äter du däremot istället ett berg av vit pasta, enbart kryddat med örtsalt, olivolja och vitlök – följt av en halvliter chokladhavreglass med krossade polkagrisar i. Svulla en halv limpa fullkornsbröd modell tegelsten alternativt ett halvt paket brungräddat knäckebröd för att fira CSN-utbetalningen en lördagsmorgon i månaden, och känn dig pervers eftersom du drömmer porriga drömmar om just fullkornsbrödsfrossande varje natt. Följ eventuellt upp nyttighetsutbrottet med att trycka i dig en hel låda halawa på lördagseftermiddagen, och svält sedan på söndagen så du är ditt vanliga korkade jag på måndagen. Upprepa varje vecka i fyra år.
  3. Ät havregryn med vatten till ur en plastbytta som du sedan kan slänga, ungefär två eller tre gånger i veckan. Kalla anrättningen för ”kallgröt” och insistera på att du inte behöver sylt eller russin eller något annat till, eftersom du knappt har råd med havregrynen ändå. Ät inget annat. Upprepa i drygt ett halvår, tills din kurator hittar dig liggande i fosterställning  utanför köket i panik över att diskberget – skedar, glas och muggar – ändå bara växer.

Jag lovar att även personer som inte har ADHD mår dåligt av en sån kost – men det kan vara så mycket svårare att få i sig bra mat om man har svårt att planera, svårt att läsa av kroppens signaler och veta att man är hungrig, svårt att försörja sig och därmed ha råd med mat överhuvudtaget, matsmältningsproblem av alla de slag, svårigheter att tåla konsistenser och smaker på mat, svårigheter att komma ihåg varför man har en gaffel i handen när man inte ätit på fjorton timmar och därmed har korkat till sig rejält i huvudet – eller av tusen andra anledningar har svårt att handla, laga mat, äta och diska. Just såna svårigheter som alltså inte är ovanliga vid ADHD, alltså.

Framförallt det lömska i att känna sig mindre rastlös när man inte äter och därmed lätt falla in i svält-och-socker-missbruk, är alldeles för dåligt uppmärksammat. Det är inte ovanligt med sockermissbruk och självsvält i självmedicinerande syfte – men det betyder inte att socker ger en ADHD.

Så nej, jag är inte jätteförvånad över att kostomläggningar kan lindra svårigheter vid ADHD. Däremot är jag mer skeptisk till att särskilda dieter skulle vara något mirakulöst ”botemedel”, eller att det skulle bevisa att ADHD orsakas av felaktig kost.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kan autism bota fördomar?

Klockan 22 börjar ett program som jag inte tänker se; i alla fall inte ikväll. Jag kan rasa mot det i förväg istället. Eller i alla fall: Jag kan rasa mot vissa åsikter som jag starkt misstänker kommer att lyftas fram. Debatt ikväll tar nämligen upp frågan ”Kan kosten bota autism?”

Jag kommer kanske att se det någon dag framöver, men ikväll kommer jag att däcka tidigt. I tio dagar har jag varit på resande fot, och föreläst om hur autismbrist kan vara ett handikapp, och om varför min Asperger är det bästa jag har. Sex föreläsningar i lika många städer – och någonstans på vägen har jag plockat upp något virus eller någon bakterie, som bosatt sig i min hals.

Jag är sjuk, det är därför jag inte kommer att se programmet när det sänds första gången. Alldeles strax ska jag bädda ner mig i sängen på vandrarhemmet och självömka lite – trots att jag för bara några timmar sedan sa att ”det är inte synd om mig”. För det är inte synd om mig för att jag har Asperger, lika lite som det gör mig sjuk. Manfluensa däremot, det är en annan sak. Då snackar vi lidande.

Jag är inte sjuk för att jag har Asperger. Det är som att säga att Windows och Mac är datorvirus, och inte operativsystem. Det som däremot är skadligt är att missa frågan: ”Varför verkar det vara viktigare att hitta ett botemedel mot autism, än det är att hitta ett botemedel mot neuronormativitet*?”

***

*) Neuronormativitet=Att förutsätta att alla man möter är neurotyper.

**) Neurotyp=person som INTE har Asperger, autism, ADHD, Tourette etc.

PS: Om du vill rasa mot att jag rasar mot ett program jag inte sett, så tänk på att jag aldrig någonsin kan uttrycka mig ironiskt. Vi aspergare förstår inte ironi, som du säkert vet. Det är lika sant som att jag heter Rain Man, kan telefonkatalogen utantill, byggde min första dator som sexåring, är medlem i Mensa, jobbar på Google i smyg men är officiellt inskriven på daglig verksamhet för att klistra kartonger utan ersättning i sann LSS-anda, minns tusen decimaler till pi men kan inte räkna ut varför folk grimaserar varje gång jag bevisar det…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Vaccinmyten är farlig för autisters hälsa, del II

Apropå att vaccinmyten numera är avslöjad som regelrätt forskningsfusk, så uppstod en viss diskussion om varför det är så lätt att köpa idén om att vaccin orsakar autism.

Jag tycker den här artikeln av Dr Amy Tutuer säger det bäst:

”The autistic child, in many ways viewed by our society as the ultimate imperfect child, is a visible sign of parental failure. The desperation to avoid the stigma of this failure leaves mothers of autistic children particularly vulnerable to quacks and charlatans (like Jenny McCarthy) peddling pseudo-scientific theories of autism’s cause, its prevention and its treatment.

Autism almost certainly has a genetic basis and discovery of that basis should prove liberating for both autistic children and their mothers. Purveyors of the faulty idea of the ”refrigerator mother” taught women to blame themselves for their children’s autism. Charlatans like Jenny McCarthy continue to encourage mothers of autistic children to blame themselves, not for their purported emotional frigidity, but for their purported negligence in failing to ”educate” themselves about vaccination and failing to ”protect” their children from vaccinations.

This mother-blame has got to stop. There are more than enough things for mothers to feel guilty about. Autism should not be one of them.”

Det finns alltså rent psykologiska mekanismer – skuldkänslor för att lindra andra skuldkänslor – bakom många föräldrars benhårda tilltro till vaccinkopplingen. Men det gör den inte ett dugg mer sann.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Vaccinmyten är farlig för autisters hälsa

Det är inga nyheter, egentligen: Det finns inga bevis för att autism orsakas av vaccin. Den där studien som en del hänvisar till, där tolv barn med autism skulle ha blivit autistiska efter att de blivit vaccinerade – den studien avslöjades som bluff. British Medical Journal tar upp det igen idag; jag skrev om det för två år sedan när forskningsfusket började avslöjas. Så det är inget nytt.

Men jag vill citera det de skriver i BMJs ledare. De kallar Wakefields arbete för medveten förfalskning, och berättar att föräldrar vågar inte vaccinera sina barn. Och så tillägger de:

”But perhaps as important as the scare’s effect on infectious disease is the energy, emotion, and money that have been diverted away from efforts to understand the real causes of autism and how to help children and families who live with it.”

Tänk om man tagit bara en bråkdel av de summor som satsats på att hitta ”orsaker”, och istället lagt dem på att forska på hur man gör samhället tillgängligt för autister – eller på att tillämpa den forskning som redan finns. Kanske kunde man sluta skära ner på stödinsatser som uppenbarligen är nödvändiga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Tandläkarskräck och diagnosrädsla

Det är det bästa jag hört på länge. Det kan tillochmed vara det bästa jag hört någonsin om det jag kallar neurofobi:

”De som är rädda för diagnoser är de som säger att de inte har hål i tänderna, trots att de inte varit hos tandläkaren, trots tandvärken.”

Idag håller jag tummarna för Victoria, som själv redan har en ADHD-diagnos och idag ska försöka starta en neuropsykiatrisk utredning för sin dotter – och som mitt i nervositeten får ur sig en så klarsynt formulering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

De kallar oss galna – jag kallar dem psykofober

”En aspergermänniska på rätt plats är guld värd. Hon eller han ger tydliga, raka och ärliga svar, kan jobba vidare med en fråga tills den är löst och är inte särskilt oroad av grupptryck inom organisationen. Jag tror att det finns en mening med att den autistiska hjärnan fungerar lite annorlunda. Vi tänker i andra banor och kan hitta lösningar på extrema tekniska problem.”

Serena om Asperger i Aftonbladet. Läs också Cecilia om bipolär sjukdom, Pontus om depression, Khai om schizofreni och Martina om depression, ADHD och posttraumatisk stress.

Eller, det stämmer inte riktigt att det är diagnoserna det handlar om – för det häftiga är att artiklarna börjar gå ifrån standardmallen. Det är inte ett försök att tvinga på den som blivit intervjuad en roll som offer, som passiv, som sjuk – utan intervjuerna kretsar mycket runt omgivningens reaktioner och fördomar.

Efter att Aftonbladet i åratal har gjort blunder efter blunder för att sprida fördomar om psykisk ohälsa – till exempel rotat i den såkallade ”nya lasermannens” självdiagnosticerade Asperger, slår de plötsligt på stort med rubrikerna ”de kallar oss galna”, och ”5 vanliga myter om psykisk sjukdom”. Sånt gillar jag, men jag hoppas att de också tänker ta till sig av kritiken.

Jag försöker att inte döma och vara fördomsfull, men jag har en inbyggd skepsis mot kvällstidningars sätt att tala om psykisk ohälsa. Kanske borde jag skriva mig en egen lista över de fördomar jag själv kämpar för att hålla tillbaka. Jag vet ju att psykofobi – rädslan för ”psykiskt sjuka”, för psykisk sjukdom, för att själv vara eller bli psykiskt sjuk, för att träffa en psykiskt sjuk, och så vidare – sällan tar sig så extrema uttryck som man lätt kan tro när man surfar runt och stöter på troll.

OBS! Jag kallar dem för troll oavsett om de har namn och bildbyline i en tidning, eller om de tillhör copy-paste-trollen som sprider sin dynga genom att klistra in den som kommentar under tidningsartiklar, i forum och i bloggar.

Vanliga fördomar om psykofobi (rädsla för psykisk sjukdom)

1. Myten: Psykfobi tyder på svaghet.

Falskt! Att inte vara rädd för att ”bli galen” eller att inte vara rädd för ”galningar” gör mig inte till en supermänniska. Bara mindre rädd.

2. Myten: En psykofob person kan aldrig bli frisk.

Falskt! Med undantag för internettroll (dit jag alltså räknar en och annan journalist) så går det ofta att behandla psykofobi framgångsrikt med beteendeterapi, alltså att man utsätts för insikten om att psykisk ohälsa finns överallt. En av de svåraste, men samtidigt en av de mest effektiva behandlingsmetoderna, är att någon i deras omgivning som de beundrar kommer ut som psykfall i någon form.

3. Myten: Psykofobi är ingen riktig sjukdom

Sant och falskt. Det är ingen diagnos som går att hitta i DSM-IV eller ICD-10. Å andra sidan är det uppenbarligen ett väldigt besvärligt funktionshinder om man undviker människor bara för att de inte är exakt som en själv – eller för att de är alldeles för lika en själv på sätt man inte vill erkänna.

4. Myten: En psykofob person varken vill eller kan jobba.

Mest falskt. De flesta med psykofobi är inte internettroll, utan har s.k. vanliga liv. Troll är däremot de psykofober som syns och hörs mest, då de förmodligen tillbringar hela dagarna med att leka upprörd skattebetalare och hetsa mot sjukskrivna, ifrågasätta folks känslor på ett nedlåtande sätt och förkunna att den som inte arbetar inte heller ska äta. Vad trollen försörjer sig på – i de fall då de inte uppenbarligen är journalister – är oklart. Men de flesta psykofober har förmodligen jobb, och framförallt är det få av dem som skulle gå med på att de har psykofobi överhuvudtaget.

5. Myten: En psykofob person är mindre begåvad.

Nog kan det verka så av trollen att döma, men man måste komma ihåg att det är en minoritet av alla med psykofoba drag som begår trollande på nätet – och att även troll egentligen kan ha oanade begåvningar bortom drivorna av logiska felslut. Bilden av psykofoben som någon slags främmande objekt, som någon som står utanför samhället och kvävs av bitterhet över att vara utestängd från slutenvården och över att inte få ta del av det de tror är en lyxtillvaro som sjukskriven – den är överdriven.

De flesta som lider av psykofobi har ingen sjukdomsinsikt, men med rätt stöd kan de integreras i samhället, lära sig att hantera sina problem och fungera som vem som helst.

Lästips om internettroll: En underbar serie.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Obotlig friskdom ett hinder för identiteten

Tecken på att jag aldrig lyckades bygga mig en identitet som Infektions-Imme innan infektionen var över: Dennis tror att jag syftar på mina psykiska problem när jag i själva verket pratar om den där halsbölden med efterföljande infektion som plågat mig i nästan tre veckor och nu äntligen gett efter för antibiotikan.

– Nu är jag officiellt friskförklarad. Tog typ en minut hos doktorn.

– Grattis! Får du fortsätta gå i terapi?

– Inte sån friskförklaring. Från infektionen. Jag har ingen terapi eftersom jag är terapiberoende och måste avgiftas.

– Jaha, okej. Haha!

– Jag är obotligt störd, men så frisk jag kan bli.

Det visade sig vara väldigt svårt att fästa sig vid symtomen, eftersom de förändrades hipp som happ. Jag kunde liksom inte sitta och intala mig själv att ”jag är en person som har hög feber, men ingen slemhosta” eller något sånt där identitetsstärkande. Jag kände inte ens något sug att googla efter bilder på upphostade slemklumpar för att kunna jämföra nyans och viskositet, och jag kom inte på tanken att söka mig till något forum för människor som misstänker att de har halsböld.

I ärlighetens namn har jag inte direkt gjort något motsvarande när jag har byggt det som folk anser vara en identitet som psykfall heller. Jag har nämligen aldrig byggt någon identitet utifrån hur jag tror att andra människor är i förhållande till mig, eftersom jag inte vet sånt, utan utifrån vad jag anser är viktiga delar av mitt liv. Det är irrelevant hur andras slem ser ut, när jag har nog med mitt eget.

Jag lyckades inte bygga mig en identitet som halsböldssjuk, men jag undrar fortfarande vad det verkligen innebär att ”identifiera sig med sin diagnos”, och varför det av så många anses vara något tveklöst negativt. Inte när det förstärker problembeteenden, låser fast en i en offerroll eller blir en dålig ursäkt att ta till när man gör fel, alltså, utan varför det anses vara så otroligt problematiskt att identifiera sig som till exempel ”ordmärkande språkfixerad synestet som tänker i bilder och har semifotografiskt minne men dåligt arbetsminne, är känslig för intryck och har ett sjätte sinne, har svårt att avkryptera ickeverbala signaler och saknar en inre kompass för vad som är socialt accepterat men har lätt för att känna empati, har svårt för att se helheter men lätt för att hitta detaljer i ett informationsflöde, har en tidsuppfattning som liknar en gammaldags telefonsladd och en trasig kroppstermostat och har svårt för att läsa siffror men lätt för att lösa problem som kräver logiskt tänkande”.

Det där är visserligen inte diagnoskriterierna för Aspergers syndrom, och jag är inte någon genomsnittsaspie, men det är ungefär det jag syftar på när jag säger ”Jag har Asperger”. Det är min bild av vilka egenskaper jag har som jag måste vara medveten om att alla andra inte har för att kommunikationen inte ska haverera alldeles, och den är baserad på det lilla jag vet om vad som anses vara normalt. Förmodligen borde jag bygga min identitet på något annat. Antagligen är det mer socialt gångbart att bygga sin identitet på såna väsentligheter som vad man jobbar med, var man bor, vilka kläder man bär, vilken musik man lyssnar på och vad man brukar göra på fredagskvällar, än så triviala och intetsägande saker som ens personlighetsdrag. Att identifiera sig som jag gör är antagligen stört och inte riktigt socialt accepterat. Men vad vet jag – jag har ju Asperger…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Jag är bitter av din brist på bitterhet. Jag är ett offer för den offerroll du tvingar på mig.

Minou ringde, och pladdrade på. Hen är verkligen lättpratad, och det är praktiskt när jag knappt får ur mig ett ord. Samtalet gled hursomhelst in på bloggande och integritet, och varför jag raderade nästan alla gamla inlägg när jag valde att sluta vara anonym. Det finns framförallt två skäl till det: Jag vill inte att vissa personer ur mitt förflutna ska känna sig uthängda i onödan, och jag orkar inte ha kvar de inlägg jag skrev när jag mådde som allra sämst.

Den jobbiga känslan är inte så mycket för påminnelsen i sig, som för den ständiga rädslan för syndomtyckande. Jag skäms för att säga det rent ut, men ärligt talat finns det få saker som äcklar och provocerar mig så mycket som när okänt folk omotiverat tycker synd om mig. Jag känner mig sällan så värdelös som när en vilt främmande människa häver ur sig floskler om att jag är värdefull, och jag blir aldrig lika övertygad om min oförmåga att lyckas med någonting alls som när jag överlevt ett peptalk från någon som egentligen inte vet ett piss om mina svårigheter.

Jo, förresten, det finns väl en sak som provocerar mig mer: När folk oprovocerat ger mig beröm för att jag inte är så bitter/hatisk/egoistisk/missunnsam/raljerande/aggressiv som ”alla andra” transpersoner/aspergare/psykfall/feminister/vänstermänniskor ”alltid” är. Då är det väldigt svårt att låta bli att svara just bittert, raljerande och aggressivt.

Hursomhelst: Om jag skulle ha inlägg från 2006 och 2007 uppe i bloggen där jag beskriver precis hur dåligt jag faktiskt mådde när jag skrev dem, så skulle risken vara överhängande att jag drabbades av ett massivt syndomtyckande lite då och då, och det skulle få mig att må dåligt. Jag vet att folk menar väl, vilket gör det ännu svårare att värja sig, men faktum är att syndomtyckande kan vara otroligt destruktivt.

Allt detta uttryckte jag med väldigt få ord till Minou, som glatt sammanfattade det ännu tydligare:

”Du har gjort dig av med din synd, Immanuel. Så nu tycker inte folk synd om dig längre, utan de tycker om dig istället.”

Synden jag gjort mig av med är alltså de till stor del väldigt omotiverade skuld- och skamkänslor jag gått och burit på i stort sett hela livet. De börjar vittra bort mer och mer, och tackolov gör syndomtycket det också.

Jag har aldrig valt att bli syndomtyckt; faktum är att jag ofta fått hålla mig i skinnet för att inte vältra mig i självömkan över allt syndomtyckande. Numera får jag väldigt sällan höra att jag är bitter, och det gör att jag kan säga det rent ut: Jag ses mycket, mycket hellre som en bitter och egotrippad offerkofta än som en person som förtjänat sitt syndomtycke.

Jag är bitter av din brist på bitterhet. Jag är ett offer för den offerroll du tvingar på mig. Och om de två rollerna är de enda alternativen du ger när du läser av det du tror att jag säger; våga inte anklaga mig för att jag i dina ögon väljer någondera av sidorna – eller för att jag vägrar välja.

***

Ja, jag vet att hela inlägget låter väldigt likt fast tvärtom det där Doktor Glas-citatet som folk verkar googla nästan lika ofta som ”[kändisnamn] kissar på sig”. Jag behöver få älta det emellanåt, att för mig kommer det från motsatt håll. Jag vet också att det är ett typexempel på dubbelbestraffning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Insektsgifter och insiktsbrister kan orsaka ADHD

Idag skriver tidningarna om att insektsgift kan orsaka ADHD. Det är inte direkt första gången som någon ”kemikalie” utmålas som den stora boven. För ett halvår sedan var det schampo som kunde ge ADHD, och idag är det alltså bekämpningsmedel. Schampoundersökningen gick ut på att man mätte halterna av det misstänkta ämnet i urinen hos de gravida kvinnorna, och kollade senare hur det gått för barnen. Den här gången utgick man från barnens egen urin och jämförde med deras ADHD-diagnos.

Svenska forskare verkar tycka att det är en rimlig slutsats, fast inte så ”enkel” som att det är det enda som spelar in. Christopher Gillberg, till exempel:

”Detta är en stor och välgjord studie som visar att vi inte längre kan blunda för att det kan finnas ett sådant samband. Utsatthet för miljögifter kan vara den utlösande faktorn, även om ärftliga faktorer avgör risken för störningen”

Och Hans Forsberg:

”Har barnen exponerats för ämnena i större utsträckning under uppväxten, eller metaboliserar de dem annorlunda?”

Det är en bra fråga, tycker jag. Man vet redan att personer med neuropsykiatriska funktionshinder i större utsträckning än andra reagerar oväntat på till exempel mediciner. Man kan behöva väldigt låga – eller väldigt höga – doser för att få effekt, och man kan vara van vid att få ett dussin biverkningar som inte ens finns på listan över kända biverkningar varje gång. Och så vidare. Då är det kanske inte så konstigt om man också lagrar gifter i kroppen på ett annat sätt.

Oavsett hur man ska tolka det så kommer inte ADHD att sluta existera även om man förbjuder olika gifter. ADHD har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Att ha ADHD-struktur i hjärnan behöver inte vara negativt, men det kan vara det under vissa förutsättningar. Tänk om det gick att visa med ett enkelt urinprov hur närmiljön såg ut.

Jag är helt för att förbjuda onödiga gifter och tycker såklart att det är bra att man undersöker det, men jag önskar att man kunde lägga lika mycket energi på att ta reda på hur personer med ADHD-struktur i hjärnan utvecklar funktionsnedsättningar utifrån de hinder som samhället ställer upp. Kanske skulle ett sånt prov visa att bristande insikter i omgivningen var ett minst lika stort problem.

Läs artikeln här (pdf).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

I mörkret kan ingen se att du är blind – eller att du har ADHD

I femton dagar har jag famlat mig fram i tillvaron. Jag går runt i ett halvdis och ett mörker om vartannat. Mina glasögon är nämligen trasiga, och i väntan på nya bågar växlar jag mellan att vara utan och att använda mina slipade  (och väldigt mörka) solglasögon.

Det går sådär. Jag är inte synskadad i medicinsk bemärkelse, utan tar mig fram tillochmed i min röriga lägenhet utan att välta särskilt många fler saker eller snubbla oftare än vad jag gör med glasögon. Jag kan läsa texten på skärmen om den inte är för liten eller skriven med för långa rader, i synnerhet om jag blundar med högerögat och lutar mig fram. Jag kan se skillnad på en gaffel och en sked, och jag kan skriva det här blogginlägget. Framförallt går det för att jag vet att det är tillfälligt. När jag får hem mina nya glasögon kommer det att fungera bättre, och jag kan skjuta upp vissa uppgifter tills dess.

Betyder detta då att jag skulle kunna säga att jag vet hur det är att vara synskadad och att jag kan förstå hur det är att vara blind? Nej, knappast. Jag har inte perfekt syn, men den faller inom det som räknas som normalt. Betyder det att jag plötsligt har fått ökad förståelse för hur det är att leva med nedsatt syn? Nej, egentligen inte. Jag har ju dessutom gått igenom en sån här period för åtta år sedan, när mina första bågar gick sönder. Inte ens då kan jag påstå att jag fick någon slags uppenbarelse av hur otroligt otillgängligt samhället är. Det visste jag nämligen redan. Jag har ju det som kallas för ”kognitiva svårigheter” och ”perceptionsproblem”, och de kan inga glasögon i världen göra något åt.

Det jag däremot har funderar över är likheterna mellan att ha nedsatt syn och att ha den sortens perceptionsproblem som är vanliga vid till exempel Aspergers syndrom, som jag har. Till exempel är det bra för många med tydliga markeringar som visar var det finns trösklar och trappsteg, och att stökiga miljöer med hög ljudnivå gör det svårt att orientera sig gäller för personer ur båda grupperna. Det finns också, såklart, vissa skillnader. En av dem är antagligen att det går att säga ”synskada” utan att någon omedelbart börjar prata om modediagnoser och ”är vi inte alla lite synskadade emellanåt?”. Folk har fattat att det är en viss skillnad mellan att till exempel som jag ha ”normal syn” men behöva glasögon, och att som min vän Marie inte se något alls.

Om man däremot pratar om Aspergers syndrom eller ADHD, så kommer det väldigt ofta någon slags diskussion om diagnosers vara eller inte vara, om man blir hjälpt eller stjälpt, om det är att sjukförklara människor eller ge dem undanflykter, och så vidare i all evighet. Utgångspunkten är alltid att eftersom de flesta människor tycker att de känner igen sig i kortfattade beskrivningar av en viss diagnos, så är den diagnosen meningslös. Tänk om jag skulle säga att eftersom det är så vanligt att använda glasögon eller kontaktlinser idag så är det meningslöst att prata om synskador och ögonsjukdomar.

Barn blir mobbade och kallade för glasögonorm, och ändå har föräldrar mage att släpa med sina telningar till ögonläkare och optiker. De gör det för att de vill sitt barns bästa, för att ge barnet bra förutsättningar – även i de fall då det inte är en fråga på liv eller död utan ”bara” att klara av att ha ett liv. Det brukar de flesta förstå. Få människor skulle påstå att det är barnmisshandel att ge ett barn glasögon när ögonläkaren rekommenderar det. Tvärtom.

Och detta alltså trots att man idag säljer många fler glasögon och gör många fler synundersökningar än vad man gjorde för hundra år sedan. Kontaktlinser fanns inte ens då, och hela den här grejen med att kränga läsglasögon överallt är en väldigt modern företeelse. Det går egentligen runt en massa människor som är synskade-wannabes. Jag själv tillhör de, eftersom jag gått på myten om att man ser intelligent ut i glasögon och dessutom gärna undviker ögonspasmer och huvudvärk. Jag överlever utan glasögon, ju. Det är bara jobbigare utan. Man kan säga att jag har blivit bortskämd med att få se klart och tydligt.

Går det att använda mig som ett avskräckande exempel på varför man borde förbjuda optiker att slentriankränga synundersökningar och glasögon? Går det att visa statistik över hur antalet personer med kontaktlinser och/eller glasögon har exploderat de senaste hundra åren och ta det som bevis för att det bara är en trend, och argumentera för att lägga ner all ögonsjukvård?

Nej, såklart inte. Och lika lite kan man säga att bara för att de flesta människor någon gång har känt något som kanske liknar det som en person med obehandlad ADHD lever med dygnet runt hela livet, så är ADHD en fantasdiagnos – eller att om man släcker ljuset så blir alla människor blinda.

***

Inspirerat av citatet:

”Det är vanligt med koncentrationssvårigheter i dag. Det är nästan som en ADHD-epidemi. Men det beror inte på att vi på något sätt förstört våra hjärnor utan helt enkelt på att kraven ökat och vi känner en obalans mellan vår kapacitet och den börda som läggs på oss.”

Och av Mymlan, Julia, Morrica, Mary och Smulgubbe.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stördhet – vägen till friskdom

Igår bloggade jag om Elisabet Höglunds krönika där hon drar märkliga paralleller och slutsatser om friskdom och sjukdom och ”handikapp”. Samtidigt vet jag att det finns någon slags poäng i det hon skriver; det kommer bara ut så himla dumt. För visst: Det är dumt att slåss för att vara sjuk när man kan slåss för rätten att vara frisk. Om det vore det frågan handlade om. Om det fanns någon direkt motsättning mellan att vara sjukskriven och att bli rehabiliterad. Om det inte faktiskt ibland var så att det ena är en direkt förutsättning för det andra.

Jag har mött personer som har förklarat för mig att jag aldrig kommer att kunna ha ett jobb och heller aldrig kommer att kunna plugga igen, och jag har vägrat ta till mig det. Jag har också mött personer som har förklarat för mig att det enda jag behöver för att klara av precis vadsomhelst är vilja – och när de säger så menar de inte att jag ska klara av saker med hjälp av träning, hjälpmedel, terapi och strategier. Det de menar är att det handlar om attityder. Mina attityder, min inställning. Inte omgivningens på något sätt. Tillgänglighet är ointressant när det stora problemet är att man väljer att vara sjuk.

Jag anser att de båda synsätten är lika förödande, fast det sistnämnda har antagligen skadat mig ännu mer. Det är såna uttalanden som ibland triggar mig att försöka lite för mycket för att bevisa att jag duger, att jag är lika bra som någon annan och att jag minsann inte låter mig hindras av mina egna hjärnspöken – och som också i längden får mig att krascha gång på gång. Och varje gång jag kraschar är det för att jag gjorde något fel. Det är aldrig för att hindren är absurt höga.

Jag läser i DN om Barbara Ehrenreichs nya bok Gilla läget, som handlar om självhjälpsideologin. Böcker, kurser och filmer med övningar och råd och hurtiga tillrop som lovar mirakel är en jättemarknad, både i USA och i Sverige:

”Barbara Ehrenreichs personliga möte med den här kulturen var när hon 2001 drabbades av bröstcancer. Plötsligt befann hon sig i en värld av rosa nallebjörnar där folk pratade om cancern som en möjlighet att blomstra och hitta sig själv – kemoterapi kunde faktiskt ge huden en ny lyster – och blev du inte frisk berodde det antagligen på att du hade fel attityd.

För, och här ligger en annan av de stora nackdelarna med filosofin, om det är upp till individen att skapa sin egen lycka, vems fel är det då om klassresan, giftermålet eller tillfrisknandet uteblir? Just det, ditt eget.”

Var och varannan gång som jag kritiserar framgångsmyten så kommer det välmenande råd om ditten eller datten; saker jag borde förändra i mitt liv. Skaffa mig ett jobb utanför hemmet, helst på heltid. Sköta hushållsarbetet och pappersarbetet helt själv och inte ta hjälp av någon. Börja motionera och skaffa mig en riktig hobby (mina intressen är antagligen oriktiga). Umgås med människor IRL mer. Börja äta tre gånger om dagen samtidigt som jag måste bli mindre beroende av mitt schema. Gå och lägga mig samma tid varje kväll samtidigt som jag måste lära mig att vara flexibel. Tjata mer på vården, och samtidigt försöka att inte ha så mycket med vården att göra för att inte bli passiviserad. Våga gå ut bland folk och trotsa mina rädslor, men samtidigt inte visa några av mina ryckningar eller göra andra saker som folk kan känna sig obekväma med. Utsätta mig för stressande situationer, men aldrig be om – än mindre kräva – att det ska finnas möjlighet att anpassa situationen till en nivå jag faktiskt klarar. Inte kräva att folk ska veta något om hur jag fungerar om jag inte berättar, och inte heller berätta eftersom jag då bara självömkar och fastnar i negativa spiraler.

Det fantastiska är att vad jag än gör så gör jag ju fel. Även när jag själv får för mig att jag lyckats med något så har jag egentligen misslyckats, eftersom jag i grunden har fel inställning. Det räcker nämligen inte med att försöka, eller ens att faktiskt nå sina mål och göra det man vill – man måste vilja rätt saker.

Så ja, på sätt och vis är det faktiskt så det är: Det handlar om att vilja. Och jag vill hellre leva ett liv där jag aldrig mer ligger i en landstingssäng och stirrar apatisk in i väggen oförmögen att tänka en enda tanke till slut vecka ut och vecka in, än att bete mig som folk. Det är sjukdomsförebyggande att inse sin stördhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Naiv och cynisk – på samma gång

Igår sov jag större delen av dagen. Idag är jag fortfarande avtrubbad. Jag räknar med att vara trött och korkad i en vecka, eftersom det är så det brukar vara efter en resa: Jag är trött i lika många dagar som jag varit bortrest.

Jodå, jag har haft det helt underbart. Nej, det märktes antagligen inte alls att jag var trött då, för jag kände det inte ens själv. Det är först när jag kommer hem och slappnar av som det släpper. Jag har lärt mig att det är så jag fungerar: Efter en resa är jag trött i skallen, yr, har hjärtklappning och är öm i hela kroppen. Det betyder inte att jag mår dåligt, utan det är bara ett tecken på överbelastning.

När jag berättade det för min boendestödjare frågade hon om det inte bara var för att jag förväntar mig att bli trött; att jag liksom stressar upp mig själv omedvetet. Underförstått att jag kan och borde lära mig att inte bli trött. När jag berättade det för min psykolog sa hon att jag måste lära mig att acceptera min trötthet, att stå ut med den även om den aldrig minskar.

På något sätt är det alltid där jag hamnar: I det ständiga valet mellan vad jag borde acceptera och vad jag inte borde acceptera. Oavsett om det handlar om min vilja att förändra mig själv eller mina funderingar runt relationer, så är det hela tiden det där valet.

Jag ägnade tre år i terapi åt att försöka acceptera min kropp som den var, innan jag insåg att det jag borde acceptera var att jag var transsexuell. Det är fortfarande samma sak, varje gång: Jag är rädd att göra samma dåliga val som jag gjorde då, och välja att försöka acceptera någonting som bara leder till ännu mer lidande. Det blir knappast lättare av alla välmenande råd än hit än dit från bekanta som tror sig vara säkra på vad det egentligen är jag måste acceptera.

Antingen är jag ansvarslös som tar en medicin som läkaren skrivit ut, eller så är jag ansvarslös som väntar tills jag är jättesjuk innan jag söker vård. Antingen tar jag inte mina problem på allvar eller så är jag fast i bitterhetsträsket. Antingen är jag naiv eller så är jag cynisk. Antingen har jag ingen insikt om mina egna brister, eller så nedvärderar jag mig själv.

Jag börjar tro att det ena inte utesluter det andra; att jag är både och. Jag är naiv och cynisk, bitter och godtroget optimistisk, självförhärligande och självförminskande – och framförallt är jag fruktansvärt ansvarslös fast jag inte gör annat än att oroa mig alldeles för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Flykten från dårhuset

Säter. Dårhuset. Genom de långsmala fönstren – de där som är designade för att vara precis så smala att det ska vara svårt att hoppa ut genom dem – strilar vårsolen in. Dammet dansar i solstrålarna. Luften är kvav. Tiden står stilla, fast klockan tickar på väggen i tv-rummet. Det tickandet, och pipet från skyltarna i taket som säger i vilka rum det finns personal, är det enda som hörs.

Genom den kvävande tystnaden hörs plötsligt ett muller. Jag förstår att det är jag som är på väg, för jag är alltid så högljudd. Mycket riktigt: Några sekunder senare kommer jag runt hörnet i ena änden av korridoren.

Det är inlineshjulen mot golvet som låter. Jag kan egentligen inte åka inlines; mitt balanssinne gör att jag inte skulle kunna hålla mig upprätt en sekund, men det är ju en dröm. Iklädd min gamla clowndräkt som jag hade när jag var med i cirkusen i högstadiet rullar jag fram genom korridoren. Alla tittar på mig. Den gamla tanten som aldrig stänger dörren om sig när hon går på toaletten ler mot mig. Ingen annan har något ansiktsuttryck. Ingen annan rör sig. Jag får för mig att de inte är människor, att de inte riktigt lever.

Efter mig kommer två skötare springandes. Han som jag alltid kallade för Harald fast han hette något annat, och så han som jag kallade för Bögen fast jag visste att han antagligen var hetero. Ingen av dem visste om namnen, och jag skulle aldrig berätta dem för någon. Att ge folk namn de inte har är ett sjukdomstecken, såvida man inte är sanktionerad av Skatteverket.

Jag skejtar fram genom korridoren, mot det oundvikliga slutet. Ut genom dörren kommer man inte utan passerkort och kod på två eller tre ställen, så jag siktar på balkongen istället. Kristi Brud, som en av skötarna inte heter, står där ute och röker. Hon är värst, så det gäller att vara snabb. Det gula kaklet känns kallt under hjulen, men det gör mig bara lugn och glad. En av glasskivorna i inglasningen står på glänt för att vädra, och jag kastar mig ut genom öppningen. Den är bara en decimeter bred eller så, men jag tar mig igenom.

Ner på asfalten. Jag landar på fötterna som en katt, och försvinner iväg nerför gatan. Kvar på balkongen står skötarna i sin glasbur.

Jag tror inte att jag har drömt någon dröm som bättre sammanfattar min syn på mig själv än den här. Jag passar inte in i den såkallade normala världen, så jag hamnar på psyket, men där passar jag in ännu mindre. Allt jag gör och säger och tycker och vill reduceras till symtom på olika sjukdomar. Att glömma bort att omgivningen tror att man är tjej, och att glömma bort att använda ansiktsmimik och kroppsspråk och att glömma att variera sin röst tolkas så lätt som en psykos. Fem år försvinner så lätt när man pumpas full med neuroleptika.

Just nu tror jag att jag precis har pressat mig igenom öppningen på balkongen, men fortfarande inte landat. Jag ser inte riktigt marken, för den kommer emot mig i ett rasande långsamt tempo. Jag måste bara våga hoppas på att den är där, att jag kommer att få fast mark under hjulen – och att det är asfalt och inte grus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Scientologisk definition av mänskliga rättigheter: Att inte få vård

Peter U Larsson är scientolog, medlem i ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR, scientologernas frontorganisation) och har två favoritämnen att blogga om: Det ena är ECT-behandling, det som brukar kallas ”elchocker”, och det andra är den såkallade ”ADHD-industrin”.

KMR driver ståndpunkten att psykiatrin alltid förstör människor som i grunden är friska och aldrig någonsin hjälper någon till ett bättre liv, och att all behandling som sker inom psykiatrin är verkningslös, onödig och farlig. Visst finns det skäl att vara kritisk till vissa behandlingsmetoder under vissa omständigheter, men det gäller all vård och är inget specifikt för psykiatrin. Ingen skulle komma på tanken att avskaffa vården för kroppsliga sjukdomar helt och hållet, bara för att den inte fungerar perfekt.

Jag har skrivit fem inlägg om Peter U Larssons kampanj mot psykiatrin, och totalt 30 inlägg om scientologernas antipsykiatriska propaganda. Bara en enda gång har han faktiskt svarat, åtminstone under sitt riktiga namn. Det var för två år sedan, men igår hände det igen: Jag har fått en kommentar från Peter U Larsson, efter att jag nämnt hans retorik som ett varnande exempel på hur man inte ska göra när man diskuterar psykiatrin och ECT-behandlingar. Och vilken kommentar sedan:

”Jisses!

Jag protesterar mot elchocker sedan över tio år tillbaka pga att jag personligen känner folk som har blivit skadade av dem. Mängder av människor har också kontaktat mig och berättat om sina skador efter ECT. Dessa vittnesmål har djupt berört mig och jag känner att det är deras talan jag för. Hundratals timmar har jag lagt ner på att stödja och hjälpa dessa människor.

Jag har fått artiklar publicerade i alla stora svenska tidningar. Mina hemsidor har tusentals besökare varje dag. Har varit i kontakt med regering, riksdag och Socialstyrelsen ang. problemet med ECT. Möte med dem finns nu inplanerade.

Ingen av er vet vem jag är. Ni vet heller inte vad KMR eller Scientologi är. Vad bryr ni er om de som har fått skador av ECT? Vad är era syften?

Ni kanske tror att ni vet en väldig massa. Ibland krävs det emellertid att man själv tittar efter och tänker självständigt. Åsikter, fördomar och skvaller är inte alltid pålitliga. Det krävs att man bryter grupptrycket och själv tänker och tittar efter. Det krävs en del mod!

Jag tycker heller inte om våld, tortyr, krig, mobbing, diskriminering eller droger. Det måste innebära att ni älskar dessa saker, eller? Innebär detta att ni handlar inte i judiska affärer? Ni kanske inte sitter bredvid en arab eller färgad på bussen.

Smutskastning och diskriminering kommer in när argumenten och förståndet tryter. Mänskliga rättigheter är grunden i varje samhälle och mänsklig relation.

Välkomna att skriva till mig så kan vi debattera elchockerna!

Hälsn,
Peter”

Av den här kommentaren kan jag sluta mig till att Peter U Larsson sätter likhetstecken mellan kampen för att avskaffa psykiatrin och mänskliga rättigheter. Om man vill diskutera fördelar OCH nackdelar med ECT-behandling så kan man inte räkna med något stöd, utan det är enbart de som är kritiska till all form av psykiatrisk behandling som räknas. Om man inte ensidigt fördömer ECT, utan hävdar att det finns personer som blir hjälpta av behandlingen, så sviker man personer som fått biverkningar och skador. Om man inte är med honom, så är man mot honom.

Halva kommentaren handlar om hur god Peter U Larsson är som engagerar sig i frågan, och vilken hög trovärdighet han har som debattör. Den andra halvan är en märklig röra av personangrepp, som bara är där för att dra uppmärksamheten från sakfrågan, som Mellanvärld påpekade.

Om någon undrar: Ja, han har rätt.

Jag älskar våld (i form av min spikmatta), tortyr (det är därför jag brukade skada mig själv innan jag fick vård), krig (det är därför jag går runt och citerar Gandhi: ”There’s no road leading to peace. Peace is the road”), mobbing (det är därför jag bloggar) diskriminering (det är därför jag tröttnade på att vara heterosexuell och blev transperson och bög) och droger (det är därför jag är nykterist).

Jag har aldrig handlat i en affär som jag uppfattat som judisk, eftersom jag inte riktigt vet hur man känner igen en. Antagligen borde jag fråga min bror Simon om det. Som jude och teolog borde han kunna berätta för mig hur jag känner igen en judisk affär när jag ser en. Rikkie föreslog att det kanske är en affär med kindlockar och kippa. Någon sådan affär har jag aldrig sett.

På bussen sitter jag helst inte bredvid någon alls, men det är tack vare psykiatrin – trots alla brister, misstag, stolpskott till läkare, missförstånd, felbedömningar, bortslarvade papper och biverkningar av mediciner – som jag kan åka buss. Vore det inte för psykiatrin så vore jag död idag.

Att få den vård man behöver är en mänsklig rättighet. För en del är det ECT, för andra är det andra behandlingsmetoder. Jag tycker att Peter U Larssons svar till mig återigen bevisar hur mycket han är beredd att egentligen diskutera psykiatrin objektivt och sakligt: Inte alls.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att komma ut som störd är det sundaste jag någonsin gjort

Det blev visst bara 2½ timmars sömn inatt; när jag kom i säng var klockan över sex och solen var på väg att gå upp. Anledningen var egentligen inte sömnlöshet, utan hyperfokus. Jag klarade inte av att slita mig från det jag höll på med, vilket råkade vara att sortera bilder i datorn. Jag är verkligen glad att jag överlevt skolan så att jag får plugga som jag behöver – för jag hade lika gärna kunnat sitta i åtta timmar och skriva uppsats innan jag blivit ertappad av gryningen.

Hyperfokusering räknas som en negativ egenskap, enligt många av de självutnämnda experter som jag har träffat. Att kunna bli uppslukad av det man gör och gå helt in för någonting är enligt dem ingen talang, utan ett problembeteende. I skolan till exempel, så måste man lära sig att hatta: Å ena sidan får man bara göra en sak i taget, men å andra sidan måste man alltid byta uppgift precis när man börjat komma in i det. Det anses vara en viktig kunskap att veta hur man gör en viss sak i 40 minuter och sedan något annat i en kvart och så ännu någonting nytt i 80 minuter.

Ibland undrar jag om det är så att anledningen till varför hyperfokus så ofta ses som ett problem är just att det förknippas med självständighet och upproriskhet. Jag är ganska säker på att jag inte är den enda bokstavsmänniska som fått kvarsittning i mellanstadiet för att jag inte klarade av att slita mig från svenskaboken, och inte märkte att de andra gick ut på rast. För just det: Hyperfokus är något som är ganska ovanligt bland de bokstavslösa. Det är kanske därför det skrämmer folk.

Jag är väldigt glad att jag överlevde skolan utan att bli helt skoltrött, och jag är förvånad över att jag orkade. Tänk om man kunde sluta se förmågan att bli helt uppslukad av en uppgift som ett problembeteende som måste botas med kvarsittning och tvång, utan istället se det som en egenskap som kan orsaka fantastiska prestationer.

Varje gång media skriver om ADHD, Aspergers syndrom, autism eller om neuropsykiatriska diagnoser i största allmänhet och har kommentarsfunktionen på, så är det alltid någon eller några besserwissrar som hävdar att diagnoserna ökar explosionsartat, och att det beror på socker/tv-tittande/mammor som inte stannar hemma tills barnen är byxmyndiga/vaccin/läkemedelsföretagen/flumskolan. Det är bara det att andelen personer som kvalificerar för en diagnos inte ökar bara för att det ställs fler diagnoser.

Jag hade ingen diagnos när jag gick i skolan, men jag visste att mitt sätt att tänka och fungera på var fel och fult; det fick jag ständigt bekräftat av mina lärare. Även de underbaraste och snällaste av lärare markerade då och då att jag var konstig, på olika sätt – och det även när det gällde sånt som jag i min enfald trodde var positiva egenskaper så fick jag lära mig att det var fel för att det var fel. Jag hade en sjukdomsstämpel utan att ha ett ord för hur jag fungerade. Idag har jag det. Idag vet jag att hyperfokus inte är någonting som borde resultera i kvarsittning och bestraffning.

Att få diagnoserna i vuxen ålder har varit en förutsättning för att kunna sluta skämmas för mina positiva egenskaper. Jag har ägnat tillräckligt med tid åt att försöka göra mig av med mitt fotografiska minne och min förmåga att hyperfokusera för att passera som normalstörd, för att veta att det inte går – och tur är väl det. Att komma ut som störd är det sundaste jag någonsin gjort.

Dagens tips: Skitbra artikel om Aspergers syndrom! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tjejen som bara kunde gå baklänges och en bakåtsträvande bluffläkare

Mitt under den den värsta svininfluensahysterin och vaccinationsfobiepidemin i höstas dök det upp en såkallad nyhet som antagligen fick en del att bestämma sig för att avstå från vaccinet: 26-åriga Desiree Jennings hade tagit en vaccinspruta mot den årliga influensan, och tio dagar senare fick hon problem med skakningar, spasmer och kramper. Hon hade svårt att tala också, men symtomen försvann helt när hon gick baklänges eller sprang. Både Jennings och hennes läkare hävdade att det var dystoni, en sällsynt neurologisk funktionsnedsättning. Aftonbladet hakade på, och Metro.

Första intervjun med Desiree Jennings

Redan då höjdes en del kritiska röster, men de drunknade i mängden. Själv är jag ingen läkare, men nog hade även jag en del funderingar. Olov Sydow, docent i neurologi, uttalar sig på Second Opinion och hävdar att dystonin förmodligen är psykogen. Jennings har inte den typen av symtom som utmärker någon vanlig form av dystoni; till exempel brukar de komma smygande och inte så plötsligt. Mats Reimer som bloggar på Dagens Medicin är också väldigt skeptisk.

Sedan fick Jennings hjälp av Dr Buttar (inte läkare, utan osteopat, enligt Reimer) som behandlade henne med bland annat tryckkammare och andra metoder, och hon visade sig göra stora framsteg.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=oRw5s_04lMw]

Nyhetsinslag om den ”framgångsrika” behandlingen

Den doktor som behandlade Jennings hade hon fått kontakt med via Jenny McCarthy, och redan där borde det ringa varningsklockor. Jenny McCarthy är fotomodell och skådespelare, men också ett välkänt namn i autismsammanhang. Hon hävdar att hennes son Evan fick autism av vaccin, men som han sedan blev botad ifrån. Jenny McCarthy och hennes pojkvän Jim Carrey har sedan engagerat sig i den rörelse som uppfattar autism som något odelbart negativt men samtidigt möjligt att bota. Hon driver organisationen Generation Rescue vars huvudteser är att vaccin och felaktig kost orsakar autism, men att avgiftning och vissa kostomläggningar kan ta bort symtomen helt. Det faktum att den enda studie som verkligen har sagts kunna bevisa sambandet mellan vaccin och autism visat sig vara rent forskningsfusk, och att tidskriften The Lancet som publicerade studien 1989 nu drar tillbaka den, hindrar uppenbarligen inte McCarthy och hennes vänner.

Det verkar ha varit ungefär samma sorts behandling som autister får som Dr Buttar gav Jennings. Tryckkammare och ”chelation therapy” är behandlingsmetoder som Generation Rescue och Autism Speaks förespråkar. Nu visar Nyheter24, som tidigare gått på historien om vaccinreaktionen, en intervju som sägs bevisa att Jennings bluffar.

Intervju med Jennings där diagnosen ifrågasätts

Det trista är att filmen får det att framstå som att det är Jennings som medvetet lurar folk att tro att hon är sjuk, när det är uppenbart att hon har symtom. Sedan kan de ha psykiska eller fysiska orsaker, men det är en annan sak. Den som däremot borde ställas till svars är hennes såkallade läkare. Om det nu är så att Jennings trodde att hon hade dystoni fast det var psykiskt, och hon också trodde att Dr Buttar kunde bota henne, så är det inte så konstigt om behandlingen ”fungerade”. Det är så placebo fungerar ju.

För McCarthy och de andra som tror att autism kan botas hade Jennings varit två flugor i en smäll: Först ett bevis för vaccinets skadeverkningar, och sedan ett bevis för att behandlingsmetoderna fungerar. Nu är historien inte särskilt övertygande, även om den säkert har spätt på folks rädsla – men är det någon som borde utmålas som en bluff i det här sammanhanget är det den såkallade doktorn, och inte patienten. Den såkallade nyheten visar att journalister är dåliga på källkritik, och att de är tacksamma offer för sensationslystna bluffläkare.

Uppdatering: Även Expressen väljer vinkeln att det är Jennings som bluffar. Sorgligt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,