Category Archives: Böcker

Min bok — lika inbunden som jag själv

image

Här står jag och förbereder nästa veckas föreläsningar när ett paket dimper ner genom brevinkastet. Min bok. Lika inbunden och verbal som jag själv.

Hoppsan. Jag som trodde jag tappade alla ord när jag gick in i väggen för sju och ett halvt år sedan. Kanske gjorde jag det då, men jag har tydligen hittat tillräckligt många nya ord för att fylla 174 sidor. Jag har inte kunnat ta till mig att det är på riktigt förrän nu när jag står här med boken i handen. Jag fattar inte hur det här gått till, men jag klagar inte.

Boken — och föreläsningarna — kan man som vanligt beställa på andet.se. Själv mår jag nästan illa av glädje just nu.

Jag skrev en bok om att hitta mig själv, och tappade bort mig själv på kuppen

Min självbild är fullkomligt raserad. Jag är totalt förvirrad och har ingen aning om vem jag är längre. Och det känns väldigt bra.

Jag är en sån som aldrig ger upp men ändå aldrig lyckas slutföra något; sån har min självbild varit hela livet. I perioder har jag förbjudit mig själv att ta på mig att göra något alls, för att inte göra någon besviken. Möjligen har jag ägnat mig åt evighetsprojekt som städning och pluggande, men inget som faktiskt har ett tydligt mål. Andra perioder har jag ständigt tvingat mig själv att påbörja projekt jag vet att jag aldrig kommer bli klar med, som självbestraffning.

Efter att jag blev utbränd har min egen acceptans av min oförmåga varit villkoret för att alls överleva. ”Jag duger även om jag är värdelös” har jag upprepat så många gånger att det inte ens låter ironiskt längre.  Men jag har aldrig ifrågasatt själva idén att jag inte klarar att slutföra saker, trots att jag uppenbarligen har lyckats avsluta flera av mina projekt. Jag har aldrig ifrågasatt det förrän nu, alltså.

I måndags var jag på tryckeriet och såg tryckprovet för min bok. Omslaget var utskrivet på fint papper, och vi diskuterade typsnitt med tryckerifolket. Då slog det mig att det är på riktigt nu. Min bok är färdig. Min. Bok.

Det tog några dagar innan jag fattade vad det betyder: jag har slutfört något. Inte bara en liten c-uppsats som tidigare, utan en hel bok. Idag insåg jag att jag tappat bort mig själv den senaste veckan. Ända sedan manus och omslagsbild gick iväg till tryckeriet i fredags har jag känt en märkligt tomhet inombords, som inte bara kan förklaras med lättnaden över att boken är färdig.

Plötsligt vet jag inte vem jag är, nu när jag inte kan bygga hela min identitet på hopplösheten. Men känslan av att inte känna igen mig själv, det är en känsla jag känner igen. Och det är fortfarande en underbar känsla.

Spindelväv och mögligt messmör – årets julklapp

image

julklappar uppradade i soffan

Vinägerchipsen från England och folkabussmagneten från San Fransisco får ursäkta, men jag tror det bästa jag fått i julklapp i år är en bok. Tomten gav mig ”Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin: Om folkliga huskurer och medicinsk magi” av Erik Jonas Lindberg. Eftersom jag letat efter den på antikvariat och loppisar i flera år utan resultat, så är jag väldigt glad över att äntligen ha ett alldeles eget exemplar. Bibliotek i all ära, men detta är såna böcker jag använder var och varannan dag.

Samma författare har skrivit ”Om skrömt, magi och gammal klokskap”, som alltid ligger i närheten av datorn hemma. ”Om skrömt…” är en samling anekdoter om folktro i Jämtland på 1800-talet, och den boken har jag alltså redan. Men ”Tugga beck…”, som jag fick nu, handlar framförallt om folktro runt hälsa.

Bland annat står det att mögligt messmör blandat med grädde ansågs vara bra sårsalva, och att ifall man tar spindelväv från kyrkorgeln och lägger på halsen så ska man enligt folktron få bra sångröst. Dessutom botar den spindelväven ”dåligt  musiköra” (dvs. tondövhet) om man lägger den på örat.

Spindelväven borde jag prova – jag som är fullkomligt omusikalisk skulle verkligen behöva lite magi som hjälp på traven. Däremot tror jag att jag skippar att lägga mögligt messmör på sår. Men det märks kanske att detta – gränslandet mellan medicinhistoria och folktro – är ett av mina specialintressen.

Hursomhelst har jag haft en mysig julafton, och jag hoppas att ni har det också.

Kroppslinjer – ny avhandling om transvård och identitet

image

image

Det är inte varje dag man ser sina egna håriga ben på bild i en bok – men så är det inte heller varje dag någon disputerar på ämnet transvård ur ett etnologiskt perspektiv. Ja, alltså: jag har inte doktorerat, men Signe Bremer har det. Jag är bara citerad bloggare och hårig modell.

Jag är så glad för Signes skull – men ännu gladare över att det finns transforskning som inte bara handlar om hur otroligt konstiga transpersoner är. Jag har inte hunnit mer än bläddra i den splitternya avhandlingen, men jag vet redan att fokus ligger mer på normer och motståndsstrategier, än på att försöka förklara ”varför” transpersoner existerar.

”Kroppslinjer: kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering” är titeln. Grattis Signe!

Tillägg: Läs mer på Genusflödet och Fria Tidningen

Verkligheten är orealistisk

Igår såg vi Luftslottet som sprängdes; den tredje salanderfilmen. Idag sa jag att den var bra, även om hela berättelsen är ganska orealistisk. Syster fnös. Jo, den var bra – och realistisk, invände hon.

Syster satt vid datorn och började rabbla upp: Någon hade gått från ett viktigt möte och ”ramlat” framför ett tåg – baklänges. Någon hade ”försvunnit” under mystiska omständigheter. Båda dessa händelser kanske hade något med boforsaffären att göra. Och så var det palmemordet såklart. Jag frågade om det var en sida om svenska skandaler hon läste ifrån. Nej, bara Socialdemokraternas historia på 80-talet, på Wikipedia.

De saker som ingen skulle skriva en roman eller ett filmmanus om eftersom det låter så osannolikt och orealistiskt, är kanske ibland just de saker som faktiskt kan ligga närmast verkligheten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Civil olydnad och djurrättsaktivism, barntillåtna versionen

Brorsdotter tittar på hur Pettson och Findus räddar älgar undan elaka jägare. Älgen gömmer sig i deras hus, och jägarna är lättlurade.

Jag som älskade boken Rävjakten, där Findus lär jägaren / grannen Gustavsson att ”Du ska inte jaga rävar!”. Nu är jag ännu lite mer kär i Pettson och Findus. Så lär man barn djurrättsaktivism och civil olydnad.

Idéhistoriens könsorgan

När jag började läsa Historia på högskolan pratade alla om genusperspektiv hit och dit. Det var tio år sedan, och jag blev överförtjust. I gymnasiet hade vi verkligen inte haft något genusperspektiv alls på undervisningen (bortsett från svenskläraren som alltid tog tillfället i akt att dra upp sin egen favoritroman: Marilyn Frenchs Kvinnorummet) förrän en tjej i klassen gjorde ett specialarbete om jämställdhet och det visade sig att vi alla – jag själv inräknad – hade väldigt dåliga kunskaper. Då, med några veckor kvar i skolan, fick vår historielärare för sig att vi faktiskt behövde genusperspektiv och slängde in ”genushistoria” som ett allra sista tema att jobba med. I tre år hade vi varit utan, så det krävdes verkligen inte mycket för att imponera på mig när jag började på högskolan. Jag hade längtat.

Historieböcker i min bokhylla

Ganska snart märkte jag tyvärr att det inte riktigt hängde ihop. Flera av lärarna försökte verkligen hålla ett genusperspektiv i föreläsningarna, men de böcker vi hade gick att dela in i två kategorier: De övergripande böckerna, som nästan bara handlade om överklassmän eller möjligen ibland om arbetarmän, och de böcker som handlade om Kvinnor. Vi hade en föreläsning om kvinnohistoria, men aldrig någon om manshistoria. Det behövdes ju inte eftersom nästan allt som inte hette något med kvinn- eller genus- handlade om män, tänkte jag uppgivet.

Historie- och samhällsböcker i min bokhylla

Men så fanns det en bok på litteraturlistan som vi blev rekommenderade att läsa, och att ha som referens när vi läste de andra böckerna: Idéhistoriens huvudlinjer. Den verkade annorlunda. Bilden på framsidan var lovande: Drottning Kristina, Prinsessan Elisabeth av Böhmen, Descartes och den franske ambassadören samtalar runt ett bord. Tyvärr matchade bilden på omslaget inte innehållet.

"Idéhistoriens huvudlinjer". Framsidan på boken visar en  målning med bl.a. Drottning Kristina

Visserligen fanns Kristina med på framsidan, men inte omnämnd i boken. Av över 200 namn var det bara sju kvinnor i namnregistret: Birgitta, Anne Boleyn, Rachel Carson, Héloïse, Katarina, Katarina av Aragonien och Kristina av Stommeln. Inte Mary Wollstonecraft. Inte Hildegard av Bingen. Inte Marie Curie, som är det exempel som professorerna Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström nämner i sin debattartikel i DN idag. Och Idéhistoriens huvudlinjer var alltså långt mycket bättre än de böcker vi hade haft i gymnasiet, för att inte tala om högstadiet. Visst är det ett faktum att det framförallt har varit män som har räknats som framstående forskare, filosofer och konstnärer, men det betyder inte att det inte fanns kvinnor och transpersoner som spelade roll. De har bara varit mer osynliga.

Ohlander och Witt-Brattström föreslår att man ska synliggöra kvinnor i historieundervisningen. Det tycker jag är en bra idé, fast jag tycker att man måste synliggöra männen också. Var det något jag lärde mig av det så kallade genusperspektivet i vissa böcker, så var det just att det bara gällde kvinnor. Män hade aldrig något kön, medan kvinnor var ett vandrande könsorgan.

Bra bloggat: Dagens skola. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bakom varje galen kvinna står en man som drev henne dit

Jag har läst alldeles för mycket om kvinnlig galenskap, och alldeles för lite om mäns. Kanske för att den senare är så osynliggjord.

Ikväll såg Dennis och jag Sunset Boulevard, som bara var en fortsättning på samma tema som Jane Eyre, Den gula tapeten och jag vet inte vad: En man som ser kvinnan han älskar försvinna in i galenskapen – för att han själv matar den. I Sunset Boulevard är det betjänten som får den gamla avdankade stjärnan att tro att hon är något genom att skriva beundrarbrev till henne, i Jane Eyre är det Mr Rochester som inte direkt påskyndar sin frus tillfrisknande genom att låsa in henne på vinden, och i Den gula tapeten är det den äkta mannen och läkaren som ordinerar vila och isolering, fast det gör huvudpersonen ännu sjukare.

Vart är alla galna män? frågade jag för ett tag sedan, och insåg att all manlig galenskap inte är manlig galenskap, utan antingen beskrivningar av genier eller metaforer för samhällsproblem. En kvinna blir galen, punkt slut. En man blir inte galen, utan bara excentrisk, filosofisk eller politisk. Och bakom i stort sett varje galen kvinna i böcker och i filmer – vart jag än letar – så finns det alltid en man som drev henne dit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

Jag minns inte de exakta orden, men jag minns hur mycket kallare det helt plötsligt blev. Uppkrupen i en fåtölj i entrén till universitetsbiblioteket sträckläste jag den där boken jag hört så mycket om, när en iskall vind svepte in i rummet. Den kom inte utifrån; det var den varmaste hösten i norra England någonsin, enligt av mina lärare. Kylan kom ut ur boken och slog mig i ansiktet.

Boken hette Gyn/Ecology, och var skriven av Mary Daly. En lång text full med ordlekar, som handlade om hur männen och manssamhället har förstört allt naturligt, allt äkta och allt kvinnligt. Hon ansågs vara en viktig författare inom ekofeminismen, och det var därför jag satt där med den tjocka boken i knät. Jag hade vetat att hon skulle säga saker jag inte höll med om, eftersom hon var särartsfeminist och jag var likhetsfeminist, men jag var inte riktigt förberedd på hur personligt det skulle bli.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Frankenstein&iid=5953168″ src=”a/2/4/2/Karloff_As_The_5298.jpg?adImageId=8840601&imageId=5953168″ width=”380″ height=”494″ /]
Boris Karloff som Frankensteins monster

Jag minns utläggningarna om ”män” som försökte bli kvinnor, och hur jag försökte förstå. När Janice Raymond 1979 publicerade The Transsexual Empire hade Mary Daly redan släppt Gyn/Ecology. Raymonds attack mot transpersoner var det som senare drev till exempel Sandy Stone att starta den transfeministiska rörelsen, i ren protest. Men Daly var alltså ett år före Raymond, och när Raymond fokuserade på hur transkvinnor infiltrerar feminismen som någon slags patriarkatets spioner, så var Daly mest inriktad på att förklara hur konstgjorda och onaturliga dessa ”male-to-constructed-females” var, och kalla dem för ”nekrofila” och ”Frankensteins monster”. Båda var fullt upptagna med transtjejer, och ägnade inte transkillar någon större uppmärksamhet – utom i förbifarten:

”The majority of transsexuals are ”male to female”, while transsexual females basically functions as tokens and are used by the rulers of the transsexual empire to hide the real nature of the game”

Transsexuella män – fittfödda män – är alltså bara symboliska galjonsfigurer, som de transsexuella kvinnorna – kukfödda kvinnor, som enligt Daly är män – är de som ligger bakom någon slags komplott. Det är det hon sitter och skriver i sin tjocka bok, och det var det som var den där iskalla vinden jag kände.

Så jag lärde mig att jag inte fanns, att mina känslor inte var på riktigt, att jag bara blev utnyttjad, att jag egentligen var en kvinna. Det här hände dessutom samma höst som jag för tredje gången berättade för ännu en terapeut att jag var transsexuell, och fick ännu ett ”nej, det är du inte” till svar. Det var samma höst som jag gick in i garderoben för första gången i mitt liv, som jag sedan stannade i i tre år. Det var naturligtvis inte Mary Dalys fel, men hon blev en av många pusselbitar som formade den där bilden jag sedan fick av mig själv som galen och självmanipulativ.

Jag har aldrig tvekat att kalla mig feminist, oavsett vilka betydelser andra har lagt i ordet. Feminism är inte en enhetlig rörelse, utan den blir vad folk gör den till. Radikalfeminismen är trots allt en så oerhört liten gren, även om Raymond och Daly har satt avtryck på feminismen och HBTQ-rörelsen som fortfarande känns ibland – som ifjol när journalisten Julie Bindel fick ta emot ett pris på Stonewall Awards trots att hon skrivit transfoba artiklar, eller när en av feminismens tungviktare, Germaine Greer, skriver om ”män som tror de är kvinnor”. Samtidigt börjar det verkligen bli dags att gå vidare.

Jag läste Gyn/Ecology hösten 2003. Sex och ett halvt år senare hittar jag en text som berättar att Daly mot slutet av sitt liv ändrade åsikt och var mindre transfob än hon var på 70-talet, och genom det får jag veta att Mary Daly är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men naturligtvis inte heller att jag är glad. Däremot hoppas jag att feminismerna på 2010-talet kommer att ha lämnat allt sånt bakom sig.

Delvis inspirerat av Tiina Rosenbergs recension, och Gudrun Schymans behov av att visa att feminister inte är bitterfittor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

På spaning efter den autistiskt autonoma revolutionen – ett boktips

Att jag läser en hel bok på stående fot är ett tecken på att den är riktigt bra: Asperger och HF autism – radikala perspektiv av Torbjörn Andersson, utgiven på Andet utbildning och förlag. Han skrev själv till mig förut och frågade om jag ville ha ett exemplar, och jag tackade såklart ja. Det tog några veckor innan jag fick tid att läsa den, så till slut ryckte jag bara tag i den medan jag stod och väntade på diskmaskinen – och blev helt fast.

"Asperger och HF autism - Radikala perspektiv"

Till att börja med har boken inga sidnummer, utan sidorna är märkta med grundämnen enligt atomnummer: Från Väte till Kvicksilver. På försättsbladet står det – lite kaxigt – att de finns listade längst bak ”för de läsare som behöver dem”. Älska.

Boken har alltså bara 80 sidor, men de är fulla med information, idéer och förslag, och ger en bra introduktion till vad Torbjörn kallar neurodiversitet, vilket är samma sak som det jag kallar neuromångfald: En radikal rörelse som inte köper den enformiga, negativa och förenklade bild av asperger som sprids i media och inte heller känner sig helt nöjd med psykiatrins beskrivning av hur det är att vara aspie.

Radikala perspektiv är kanske inte den allra första texten man bör få i händerna när man fått en aspergerdiagnos i vuxen ålder – men den andra. Förutsättningen för att tillgodogöra sig innehållet är nämligen att man redan kan lite om diagnoserna och har något slags hum om diagnoskriterier och symtom; sånt förväntas man redan känna till och beskrivs bara väldigt kort. Däremot är den är en skön motvikt till de böcker som brukar vara skrivna av bokstavslösa psykologer och psykiatriker, där aspieskapet ofta beskrivs som ett problem, som något sjukligt som man antingen borde ”bota” eller ”övervinna”.

Andersson har fångat stämningen på ett bra sätt, tycker jag, när han i avsnittet ”Sagan om aspergarna i landet Synd-om” beskriver hur aspisar är hänvisade till ”Dålig Verksamhet” enligt ”Lagen om SärSkild felbehandling”, ”ArbetsFörledningen” och ”FörsämringsKassan” – och minst lika träffsäkert när han beskriver hur en ny rörelse börjar ta form: Vuxna aspisar som börjar prata med varandra och söker något mer än stöd och tröst – förändring, rentav revolution. Än så länge sker det oorganiserat och ibland slumpartat, men med starka viljor i botten.

När jag har läst ut boken har jag tusen idéer i huvudet. Diskmaskinen har tystnat. Tankarna snurrar. På 80 sidor har den lilla röda boken gripit tag om mig och fått mig att inse att jag befinner mig i mitt i en rörelse med en enorm potential; jag har bara inte sett det själv. På tisdag om två veckor ska jag få träffa Torbjörn i egen hög person, när han föreläser i Gävle. Jag hoppas att alla de tankarna har kristalliserat sig till ord och frågor tills dess. Intressant ska det bli, i vilket fall.

***

Boken går att köpa på andet.se, där man också kan se turnéplanen för föreläsningarna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Galenskap och sex i väntan på manlighetsbekräftelse

Jag passerar inte som kille, har jag fått bekräftat idag. Inte än. Däremot har jag, för första gången, blivit ifrågasatt när jag hämtat ut ett paket till Immanuel. När jag har beställt saker själv har jag för det mesta använt mig av initialer istället för förnamn, men andra har alltid skrivit Immanuel när de skickat saker. I två år har jag hämtat ut bland annat rekommenderade brev och paket adresserade till Immanuel, och ingen har någonsin ifrågasatt varför mitt pass inte har samma namn som det står på beställningen – förrän nu.

Ironiskt nog händer detta första gången när det äntligen ligger ett färdigt pass i mitt nya namn som jag inte hunnit hämta ut än. I två år har jag slunkit igenom systemet och hämtat ut paket till Immanuel utan problem, men nu plötsligt måste jag visa personbeviset från Skatteverket på att jag är jag. Jag förstår ju att det är för min egen säkerhet som kund, men om jag inte hade haft intyget hade det blivit jobbigt.

Böckerna i paketet: History of madness och History of sexuality (1-3) av Michel Foucault, och Melankoliska rum av Karin Johannisson

Imorgon ska jag i alla fall hämta ut mitt nya pass inne i Gävle, och det ska bli skönt att äntligen kunna skylta med rätt namn. Jag antar att folk kommer att ifrågasätta om det är mitt pass i början, men jag längtar till den dag det inte bara är av slentrian eller för att de känner mig som folk köper att jag heter Immanuel.

Under tiden får jag trösta mig lite med de böcker jag fick i paketet: Tegelstenen History of Madness och trilogin History of Sexuality av Michel Foucault, och Melankoliska rum av Karin Johannisson. Galenskap och sex ska nog kunna pigga upp mig. Jag undrar vad Foucault, queerteorins förfader, skulle ha sagt om han vetat att det i det progressiva Sverige först ett kvartssekel efter hans död 1984 blev möjligt att skilja en vuxen människas förnamn från hens könsorgan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kalle med klänning och Kalle som lucia – två barnböcker för genusindoktrinering

Kalle med klänning

Kalle med klänning

Någon gång i somras när jag var i en bokhandel fastnade jag för Kalle med klänning. Vilken idé. Det har gjorts barnböcker förut som brutit mot könsnormerna, men inte så tydligt som den här. Min gamla idol Lill-Zlatan kan spela fotboll bäst hon vill med Morbror Rarings pojkvän Steve, men Kalle spelar fotboll iklädd en rosa klänning – och får en massa andra killar och män att fatta hur smart det är.

De som rasar mot genusvetares och homolobbyns påstådda försök att manipulera barn måste älska att hata den boken. Själv älskar jag den bara. Berättelsen är charmig och bilderna underbara, och budskapet är såklart inte helt fel det heller.

Nu är det dessutom på väg en uppföljare: Kalle som lucia. På förlaget Sagolikts hemsida beskriver de boken såhär:

”Kalle vill också vara magisk och strålande vacker. Han vill skrida fram med ljus i håret som lucia. Läsa sin alldeles egen skrivna dikt.

Därför blir han så glad när han blir framröstad av kompisarna i förskoleklassen. Och ledsen när läraren och rektorn säger ifrån. De säger att det är tradition att det alltid är en flicka som är lucia. Men Kalle vill inte vara någon stjärngosse med strut!

I smyg gör han sig en plan…”

Kalle som lucia släpps i december, men det går att förhandsboka den redan nu. Det låter som den perfekta julklappen för alla som vill genusindoktrinera barnen i sin omgivning – eller snarare: För alla som vill låta barnen utforska alla möjligheter, oavsett kön. Det går utmärkt att spela fotboll i klänning, även om vuxna tycker att det är en dålig idé. Men liksom; vad vet vuxna om livet?

Cred: Barnens hjältar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,