Category Archives: Hormonforskning

Pride-summering onsdag 28/7: ”In order to get rights as a sane person, I have to say I’m insane”

Att blogga mot normen

Onsdagen började med panelsamtalet Att blogga mot normen, som leddes av Hanna, och där jag, Amanda, och Lisa satt i panelen. Vi pratade om varför vi bloggar, om bloggen som ett verktyg för normkritik, om hur man hanterar troll och påhopp och sånt. Mer om det finns på Makthavare och Stockholm Pride.

DNs förstasida med mig och Fredrik på stor bild, och rubriken "Krav på stopp för tvångssterilisering"

Efter bloggpanelen fick jag äntligen se dagens DN, och det visade sig att Fredrik och jag var på förstasidan. Jag blev helt överväldigad, och resten av veckan fick jag höra det lite då och då att det var så bra att vi pratade om tvångssteriliseringar. Det kändes häftigt, mest för att frågan äntligen tas på allvar och får den uppmärksamhet den behöver för att man ska få till någon förändring.

Crip❤ trans = ?

Senare på eftermiddagen gick jag på ett panelsamtal om trans och funkis. Fej Skantz, Christine Bylund och Josephine Krieg pratade mycket om fördomar: Synen på synliga transpersoner och synen på personer med synliga funktionsnedsättningar har många likheter. Det ger status att passera som funktionell, respektive som man eller kvinna, och i båda fallen anses man vara ”modig” om man överhuvudtaget visar sig bland folk. Dessutom förväntas man liksom inte riktigt ha en sexualitet, och OM man uppenbarligen har en sexualitet så anses ens partners vara antingen fina människor som accepterar en ”trots” att man är som man är, eller så anses de vara perversa för att de tänder på kroppar som avviker från normen.

Fej, Christine och Josephine på scenen

En av de bästa sakerna jag tog med mig därifrån var ett citat av Fej:

”It’s more important to be normal than to be able to do what you want to do”

Alltså: Det är viktigare att verka normal, att framstå som så ”frisk” och ”vanlig” som möjligt, än att faktiskt göra det som ger en de bästa möjligheterna att leva ett bra liv. De exempel som kom upp var hur omgivningen byter attityd mot en person beroende på om hen använder rullstol eller till exempel rollator eller käpp. Det är nämligen högre handikappoäng i en rullstol, så då blir man lättare bemött som en rullstol och mer sällan som en individ – och detta ska alltså vägas mot att om man använder rullstol så kan man få mer kraft och möjligheter att faktiskt göra saker som man inte klarar om man försöker klara sig utan. När det gäller transpersoner kan det till exempel handla om att det är lättare att bli accepterad om man spelar en könsroll på ”rätt” sätt, oavsett om man är bekväm med den eller inte, eller genomgå sterilisering bara för att man förväntas göra det som en del av sin könskorrigering, även om man själv hade klarat sig utan det.

Ett annat bra citat var Josephine, apropå transvården som kräver att man får en psykiatrisk diagnos för att få kroppslig vård, eller i vissa fall bara för att få ändra juridiskt kön:

”In order to get rights as a sane person, I have to say I’m insane”

Det tog jag med mig i bakhuvudet när det sedan blev dags för min egen föreläsning:

Angår det dig vad jag har mellan benen?

Sist på onsdagen höll jag min föreläsning om tvångskastreringar och rädslan för gravida män, i ett av de mindre rummen på Pride House. Det blev tydligen så hårt tryck att de fick avvisa ganska många människor som inte fick plats. Jag hade lite otur med tekniken, eftersom det visade sig att jag inte kunde koppla ihop Minous dator med kanonen, så jag kunde inte visa bilderna jag hade tänkt. Trots det tyckte jag att det gick rätt bra, och jag hamnade på en liten bild och blev citerad i QX också:

”I transfrågor har de politiska vindarna börjat vända under de senaste åren. Den saken framgick i Pride House både på tisdagens panelsamtal om huruvida vi behöver ett tredje juridiskt kön, och onsdagens föreläsning ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”. I den senare ställde föreläsaren Immanuel Brändemo den retoriska frågan: Var sitter könet? Frågan, fortsätter han, är faktiskt inte lika intressant som frågan: vem är det som bestämmer vilket kön man har?”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Monster i vår moderna tid

Hanna Fridén uppmärksammade i en artikel på Sex & Blandat att vissa forskare vill behandla flickor med adrenogenitalt syndrom – ett intersexuellt syndrom – för att förhindra att de blir lesbiska och manhaftiga. Adrenogenitalt syndrom innebär en medfödd rubbning i binjurebarkens funktion, och hos flickor kan det bland annat göra att deras yttre könsorgan inte ser ut som snippor förväntas se ut.

För att råda bot på detta finns det alltså de som förespråkar behandling med dexametason redan under fostertiden. Behandlingen botar alltså inte själva tillståndet, och biverkningarna av att behandla ofödda foster med dexametason är inte utredda, men det kan eventuellt förhindra att barnet föds med en förstorad klitoris – och enligt en viss forskare, Maria New, kan det också förhindra att flickan blir homosexuell eller får typiskt manliga intressen:

”Utmaningen här är att se vad vi kan göra för att få den kvinnliga bebisen att se ut som en normal kvinna som passar ihop med föräldrars presentation av deras barn som kvinna. Att hon eventuellt kan bli någons fru, ha en normal sexuell utveckling och bli mamma. Hon har allt som krävs för moderskap, så om vi kan ändra på henne kirurgiskt finns det inget som hindrar att hon ska genomgå en normal psykologisk utveckling som flicka.”

Ringer det några varningsklockor? Det borde det göra. Man är villig att utföra experiment på ofödda för att öka chansen att kunna klämma in dem i heteronormen när de blir äldre.

I samband med Hannas artikel skrev jag en krönika på Sex & Blandat om fördomar om intersexuella:

”I vissa städer i det antika Grekland ansågs vissa barn vara monster som drog en förbannelse över staden om de fick leva. Bebisar som till exempel fötts med ett mellanting mellan snopp och snippa blev avrättade så snabbt som möjligt, just därför.

I Europa under häxprocesserna och inkvisitionen hände det att personer blev torterade och avrättade för att deras kroppar var ”onaturliga”; de såg inte ut som kvinnor eller män förväntades se ut. De var födda så, javisst, men det var ingen ursäkt.

Visst låter det som en otäck saga? Visst skulle aldrig ett civiliserat samhälle av idag straffa människor för att deras kroppar stör könsordningen? Jodå.”

Man sätter kanske inte ut barn i skogen, eller bränner dem på bål, numera. Däremot försöker man till varje pris att förändra barnens kroppar; inte så mycket för att behandla funktionsnedsättningar som för att styra deras psykiska utveckling så att den följer heteronormen. Längre än så har vi alltså inte kommit.

Det är inte jag som har satt rubriken Monster i vår moderna tid, men jag tycker den passar ifall man tolkar den på rätt sätt. Problemet är inte personer med intersexuella syndrom. Det största problemet är antagligen inte ens de rent medicinska funktionsnedsättningar som vissa intersexuella syndrom kan föra med sig, utan som Jenny Ottosson sammanfattade det tidigare:

  • ”Tidiga könsoperationer hjälper inte alla nyfödda med DSD, även om det hjälper en del.
  • Ett tredje kön skulle hjälpa flera av oss.
  • Stigmatiseringen (socialt och psykologiskt) av att vara född med avvikande könsorgan är nog det som stjälper flertalet av oss.
  • Och okunskap är till förfång för oss alla.”

Där har vi de verkliga monstren: Normer, förutfattade meningar, skuld och skam.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Anledningar Till Varför Jag Är Glad Att Jag Är Barnfri: Föräldrar

Inte för att jag direkt behöver den, men jag har en lista med Anledningar Till Varför Jag Är Glad Att Jag Är Barnfri. En av punkterna på listan är ”föräldrar”. Inte mina föräldrar alltså, utan såna där föräldrar som har som hobby att lägga sig i allt som andra föräldrar gör.

Minou berättade om en person hen känner som genomlider just det, i detta nu. Föräldraskapsförståsigpåare runtom denna människa hävdar att det är oansvarigt av henne att inte vilja veta på barnets kön innan det är fött. De tror att om hon inte tar reda om barnet i magen har snopp eller snippa så fort det bara går att gissa sig till, så kommer hon inte att kunna knyta an till barnet ordentligt. För man måste ju veta redan under graviditeten om det är en pojke eller flicka; hur ska man annars veta hur man ska uppfostra… eh… fostret.

Japp, det är sant: det finns människor i Sverige år 2010 som tror att alla barn måste tvångskönas redan innan de har lämnat livmodern, för att de inte ska få anknytningsproblem. Människors dumheter är en ständig källa till fascination. Så Minou berättade hur hen hade förklarat för den stackars villrådiga mamman och de snusförnuftiga förståsigpåarna:

– Jag förklarade att det var skillnad på 1500-talet, när man plockade ut alla barn i 6:e månaden, könsbestämde dem, och sen tryckte in dem igen.

– Hahahaha

– Då blev attachment MYCKET bättre!

– Japp!

– Så människan är ju genetiskt anpassad till att få veta könet i förväg!

– Oh ja!

– Fast man kunde inte göra vetenskapliga studier på det eftersom alla dog. Så synd!

Inte för att jag behöver den heller, men jag har en lista på Anledningar Till Varför Jag Älskar Minou också.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Socialstyrelsen presenterar: En transvård för 2000-talet

En gång i tiden, när svenska staten fortfarande tvångssteriliserade personer för att de var fattiga, hade många barn eller många syskon, för att de ansågs vara ”sinnesslöa” eller ”sinnessjuka” eller hade epilepsi, så tillsatte man en utredning. En utredning som ledde fram till att man 1972 fick en lag som hette Lag om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Präglad av den tid den skrevs i var man mycket oroliga att transsexuella skulle få för sig att skaffa barn, och därför krävdes att personen har ”undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” för att få byta kön rent juridiskt.

Trettiofem år senare presenterades ett nytt lagförslag, som var tänkt att modernisera den gamla lagen. Tyvärr visade det sig att det nya förslaget – SOU 2007:16 – innehöll en del detaljer som faktiskt var ett steg bakåt i utvecklingen, i synnerhet vad gällde personer med intersexuella syndrom, och dessutom var argumenten dåligt underbyggda. Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag föll mellan stolarna. Ingen visste riktigt hur man skulle gå vidare med en så dålig utredning. Efter tre års tystnad lyckades Amanda Brihed få ur socialminister Göran Hägglund att han inväntar Socialstyrelsens utredning av vården.

Idag, den 30 juni 2010, är den utredningen delvis färdig. På Socialstyrelsens hemsida kan man ladda ner den pinfärska rapporten Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättsliga villkor för fastställelse av könstillhörighet samt vård och stöd. Det är en enorm skillnad, skulle jag säga. Om SOU 2007: 16 innebar ett steg framåt och två tillbaka, så har man här tagit flera ordentliga kliv framåt. Man har pratat med de olika intresseorganisationerna, men man har också bett om, och fått in, synpunkter från privatpersoner. Den här gången har utredarna faktiskt lyssnat på vad de som själva är berörda har att säga, och det märks:

Socialstyrelsens förslag angående transvård

  • Socialstyrelsen bör utarbeta informationsmaterial om vart man kan vända sig om man behöver hjälp, hur utredningen går till, vilken vård man kan få och vilka villkor som gäller för att få ny juridisk fastställelse.
  • Socialstyrelsen bör ta initiativ till samråd med Sveriges kommuner och landsting (SKL) i syfte att undersöka förutsättningarna att få till stånd tre till fem regionala utrednings- och behandlingsteam för vuxna med könsidentitetsstörningar.
  • Socialstyrelsen bör ta initiativ till samråd med SKL i syfte att undersöka förutsättningarna att få till stånd ett till två regionala utrednings- och behandlingsteam för och ungdomar.
  • Till varje regionalt utredningsteam bestående av psykiater, psykolog och socionom bör knytas endokrinologer, logopeder, foniatriker, hudläkare, gynekologer med ett specifikt uppdrag att ge behandling till personer med transsexualism och andra könsidentitetsstörningar.
  • Varje landsting bör utse en allmänpsykiatriker och barnpsykiatriker som har insikt om och kunskap om denna patientgrupp. Dessa psykiatriker bör ha regelbunden kontakt och samråd med utrednings- och behandlingsteamet. Till dessa psykiatriker bör personer med könsidentitetsstörningar i första hand kunna vända sig till.
  • Förutsättningarna för att könskorrigerande operationer av könsorganen och stämbandsoperationer ska definieras som rikssjukvård bör utredas.
  • Socialstyrelsen bör ta fram kunskapsöversikter för utredning och behandling av transsexualism och andra könsidentitetsstörningar. Det gäller särskilt innehållet i psykologundersökningarna och sättet som Real life perioden ska genomföras på.
  • Socialstyrelsen bör i samarbete med professionen ta fram ett nationellt vårdprogram/rekommendationer för vården av personer som lider av transsexualism och andra könsidentitetsstörningar.
  • Diagnoskoden transsexualism ska inte vara avgörande för om en person ska få behandling. Behandling ska kunna ges även till personer som har ospecificerad könsidentitetsstörning och inte vill genomgå en fullständig könskorrigering. Vid bedömningen ska överväganden göras utifrån patientens medicinska och psykosociala förutsättningar att genomgå behandlingen och hur behandlingen påverkar patientens livskvalitet.
  • Socialstyrelsen bör i samråd med professionen sammanställa aktuell kunskap som kan ge vägledning på vilka indikationer och under vilka förutsättningar som hormonbehandling ska ges. De medicinska och psykosociala riskerna med att ge behandling och inte ge behandling ska särskilt uppmärksammas.
  • Det finns ett stort behov av att ett kvalitetsregister byggs upp inom området utredning och vård av transsexuella och för personer med könsidentitetsstörningar. Det finns vidare ett stort behov av ett kunskapscentrum för att säkra forskning och kvalitetsutveckling samt säkerställa kunskapsspridning om könsidentitetsstörningar.
  • Statistik från Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen utgör ett viktigt underlag för forskning och kvalitetssäkring.

Socialstyrelsens förslag angående ändrad könstillhörighet

  • Kravet på att vara ogift ska tas bort. En persons kön har inte längre betydelse för möjligheten att ingå äktenskap. Det synes också vara olämpligt att införa ett i förväg uttryckligt samtyckeskrav från partnern.
  • Utländska medborgare ska kunna beviljas en ändrad könstillhörighet. Bosättningsbegreppet ska vara det styrande i den mening som framläggs i utredningen Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag (SOU 2007:16).
  • Kravet på att den som ansöker om ändrad könstillhörighet ska vara steriliserad eller på annat sätt sakna fortplantningsförmåga ska tas bort. Det ska vara tillåtet att frysa ner könsceller på samma villkor som ges andra patientgrupper.
  • Det bör utredas huruvida personer under 18 år ska kunna få sin juridiska könstillhörighet ändrad. Förutsättningarna för insättande av så kallade stopphormoner samt könskonträra hormoner bör övervägas skyndsamt för att minska risken för psykisk ohälsa.
  • Rättsliga rådet ska ge tillstånd till ingrepp i könsorganen såsom exempelvis sterilisering i de fall tillstånd krävs, borttagande av könskörtlar samt till operationer i könsorganen i syfte att göra dem mer lika det motsatta könets. Beslut om fastställelse av ändrad könstillhörighet bör inte fattas av Rättsliga rådet.
  • Beslut om fastställelse av ändrad könstillhörighet bör flyttas till avdelningen för regler och tillstånd vid Socialstyrelsen. På så sätt sker det en uppdelning mellan medicinska beslut och administrativa beslut.
  • Utredningen anser att det finns ett stort behov av samverkan mellan många olika myndigheter för att skapa ändamålsenliga rutiner. Detta för att exempelvis underlätta registreringen av nytt personnummer och att klarlägga de regler som gäller för att få sin identitet ändrad i till exempel examensbevis och slutbetyg.

Många av de här förslagen känns väldigt bra och jag får överlag ett väldigt positivt intryck av utredningen. Man vill till exempel att personer som inte är transsexuella i rent medicinsk mening ska kunna få behandling om de behöver det. Men det finns en sak som är värd att understryka, som Jenny Ottoson var snabb att påpeka:

Den här utredningen tar inte upp vården av personer med intersexuella syndrom, trots att de omfattas av samma lag.

Personer som fötts med oklart biologiskt kön och personer som fötts med ”klart” biologiskt kön men med behov av att göra en könskorrigering räknas alltså ihop, rent juridiskt – men den här utredningen gör tydligt att de inte går in på intersexuella syndrom:

”Utredningen har inte kunnat utreda vården av intersexuella. Under utredningsarbetet har det blivit tydligt att transsexuella och intersexuella är två olika målgrupper med olika medicinska och sociala behov som inte bör sammanblandas. Vård- och stödinsatser för intersexuella personer bör därför utredas separat.” (s. 17)

Jag hoppas att det innebär att man börjar en sådan utredning så snart som möjligt, och att den också kommer fram till bra resultat. Det börjar bli bråttom, men samtidigt är det såklart viktigast att resultatet blir bra. Därför hoppas jag också att de politiker av olika färger som har väntat in den här utredningen kommer ihåg att det här egentligen bara är en halv utredning. Personer med intersexuella syndrom är dels ingen homogen grupp, och dels har många behov som skiljer sig från de behov som personer som ”bara” är transsexuella har.

Jag har bara skummat igenom texten än så länge, men mitt spontana intryck är att de kommer med väldigt bra förslag. När jag läste lagförslaget från 2007 kändes det som om jag förflyttats 35 år tillbaka i tiden, men nu kanske vi äntligen får en könstillhörighetslag som passar för 2000-talet.

Direktlänk till rapporten som pdf. DN, UNT, SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens ord: Genusavund

För två veckor sedan skrev Amanda Brihed ett av de där blogginläggen som får mig att älska henne; om sorgen över att inte få bli förälder. Idag följer hon upp det med ett inlägg på Aftonbladet Debatt om kastreringstvånget för transsexuella och intersexuella:

”Jag får ofta höra att det inte är en rättighet att få barn. Men har staten verkligen rätten att stjäla möjligheten? Att förbjuda? Jag och många tusen med mig sörjer varje dag en möjlighet och ett liv vi blivit bestulna. Jag längtar till dagen då jag också får kalla mig människa, medborgare, kvinna och mamma. Hur många år till måste jag vänta?”

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: För en del transsexuella är det otroligt viktigt att rekonstruera könsorganen, att bygga en fitta av en kuk eller en kuk av en klitta (eller av ett hudrör). För en del transsexuella är det viktigt att få bort de testiklar eller äggstockar som de upplever bara ställer till med besvär. För en del transsexuella är det ingen stor sak att de inte kan bli föräldrar. Men det gäller inte alla.

Jag pratar inte gärna om tvångskastreringar, utan säger hellre kastreringstvång och kastrationskrav. Det är nämligen inte kastreringen som sådan som är problemet, utan tvånget och kravet. Tvånget är inte att bli fastspänd på en brits innan man rullas in till operation, utan tvånget ligger i det försåtliga att få det att framstå som en valmöjlighet när det i själva verket är allt eller inget som gäller. Risken är att folk efter könskorrigeringen grämer sig över att de inte kan få barn*, utan det finns också en risk att de som skulle behöva en könskorrigering men kanske inte kan eller behöver genomgå just de operationer som lagen kräver inte får någon vård alls. Orsaken kan vara allt från att utredaren bedömer att man inte är transsexuell om man inte går med på sterilisering, till att man själv inte ens vågar söka sig till utredningen för att man tror sig veta att det är hopplöst.

Kastreringstvång handlar om mer än att ”äta kakan och ha den kvar”, som någon skrev under artikeln – i sig ett märkligt uttryck. De får de att låta som om transpersoner är särskilt priviligerade, som att vi har fått dubbla möjligheter att ta för oss i livet och fritt kan välja att förändra våra kroppar och prova olika könsroller. Jag gillar verkligen den bilden, även om jag ofta känner att den ligger långt ifrån verkligheten.

Förmodligen är det just därför som det finns stelbenta regler om könskorrigeringar, och förmodligen är det just därför det sitter en massa människor och uttrycker sina åsikter om saker som de inte är insatta i, berörda av eller ens har förstått: De är avundsjuka på mina privilegier som transperson.

Det händer att folk säger att jag är en tjej med penisavund. Jag skulle säga att de som säger det lider av genusavund.

*) Det är inte detsamma som att ”ångra sitt könsbyte”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Myggbett är sexigt

Fredagskväll. Jag står i affären och letar efter pfefferoni när Minou ringer igen. Tidigare hade vi pratat en lång stund om att vi duger som vi är, även om ingen av oss varken har räddat världen eller doktorerat. En av de bästa sakerna med Minou är att hen tror på människans godhet så till den grad att hen är beredd att tillämpa samma förlåtande strategi på sig själv. Där har jag fortfarande mycket att lära, men det går åt rätt håll.

Hursomhelst så var det inte riktigt det hen ville prata om nu.

– Har du blivit extra mycket myggbiten i år?

– Det vet du ju att jag har. Fast så har jag ju varit ute mer också.

– Vet du, jag läste en artikel i… Aftonbladet tror jag det var, om vad mygg gillar.

– Jaha?

– Det står att man ska undvika att vara sexuellt upphetsad när man är ute i naturen, för det drar till sig mygg.

– Eh… Okej?

– Det kan också ha med testosteron att göra. De gillar det. Så då vet du att om du blir myggbiten så är det för testosteronet, eller för att du är sexuellt upphetsad.

– Du är lika störd som jag. Jag gillar dig.

– Detsamma!

Sedan ägnade jag ett par timmar åt att googla efter den artikeln, eller efter någon text alls som kunde ge någon som helst information, men vid läggdags gav jag upp. Så synd att jag inte hittade några bevis, för det är en spännande teori.

Sandviken ligger ju bara några mil från myggparadiset Österfärnebo, så vi har en hel del även häruppe. Om det inte vore för att myggplågan började många år innan jag flyttade hit så skulle jag lätt intala mig att det är för att jag är så sexig att alla blir kåta på mig. Nu är det väl kanske så att folk i Färnebo, Gysinge och Sandviken sådär i största allmänhet är kåtbockar och går runt och är upphetsade för jämnan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Kukfixering och kastrering: Synen på sexuella övergrepp måste förändras

I Polen har de infört en lag som gör det möjligt att straffa personer som begått sexuella övergrepp med kemisk kastrering. De som fälls för våldtäkt av minderåriga eller incest ska alltså dömas till ”kemisk och psykologisk terapi”. Samtidigt höjs det röster i Sverige för att göra detsamma här.

Det är faktiskt redan tillåtet i Sverige att ge kemisk kastrering till personer som är dömda till rättspsykiatrisk vård, men då är den behandlingen frivillig och hänger alltid ihop med beteendeterapi. Den rent medicinska behandlingen med antiandrogener (hormoner som stoppar testosteronets effekter på kroppen) påverkar bara sexdriften, inte åt vilket håll den riktas:

”Farmakologiska behandlingsprinciper av den egentliga sexuella avvikelsen innebär en minskning av sexualdrifter med antiandrogen behandling. Testosteronnivåerna sänks därmed. Att observera är, att det aldrig går att förändra en avvikande – exempelvis en pedofil – sexuell inriktning på detta sätt. Det som sker är att den sexuella drivkraften, libido, minskar hos patienten.”

Nej, just det: Det handlar inte om att skära av könsorgan, utan om att mixtra med hormoner. Om man avslutar behandlingen går effekten tillbaka.

Det finns en märklig idé om att det behövs en stående kuk för att kunna begå sexuella övergrepp, och jag gissar att det är så en del som förespråkar obligatorisk kemisk kastrering – ibland som enda behandling, verkar det som – tänker. Ifall det vore så enkelt så skulle inga fittfödda begå övergrepp, och det stämmer ju inte. Däremot har kvinnliga förövare väldigt länge kommit undan just på grund av sitt kön. Inte för att vi lever i någon feministisk diktatur (jag vet att det finns de som bara väntar på att få säga det, men nej) och det är inte heller helt och hållet för att folk tror att kvinnor inte kan begå brott.

Däremot tror jag att det har mycket att göra med att vi har lärt oss att tro att sexuella övergrepp – precis som sex – förutsätter någon slags penetration med en kuk, att övergrepp måste vara ett resultat av en för stark sexdrift och att det egentligen handlar om sex, och att sexualitet är något väsenskilt från resten av psyket utan en rent kroppslig funktion. Ja, och så att vi har matats med myten att testosteron automatiskt skulle hänga ihop med aggressivitet.

Om man utgår ifrån att en person som begår övergrepp gör det för att hen är slav under en stark drift som hen varken kan styra eller kontrollera, så är det kanske logiskt att tycka att det borde räcka med kemisk kastrering för att dämpa den.

Om man utgår ifrån att en person som begår övergrepp gör det för att hen är ond och måste straffas så hårt som möjligt, så är det kanske logiskt att tycka att så plågsam och förödmjukande behandling som möjligt är lämpligt. I vårt kukfixerade samhälle finns det få saker som är så mytomspunna som kastrering av biologiska män.

Om man utgår ifrån att en person som begår övergrepp gör det för att hens psyke är instabilt och omöjligt att påverka, så kanske det är logiskt att tycka att hen borde bli inlåst på rättspsyk som ren och skär förvaring.

Om man däremot utgår ifrån att det viktigaste inte är att veta exakt varför det är så, eller att kräva hämnd, utan att det viktigaste är att förhindra att det händer igen, så är det logiskt att i första hand försöka ta reda på vad som fungerar.

Jag är ingen psykolog, men jag skulle inte vilja träffa en människa som dömts till kemisk kastrering mot sin vilja och byggt upp ett hat mot samhället på grund av det. Man behöver ingen kuk för att begå övergrepp, och man behöver inte ha höga testosteronnivåer heller. Om folk kunde släppa bilden av att förekomsten av en stående kuk är en förutsättning för att våldta så skulle diskussionen antagligen befinna sig på en mycket högre nivå än vad den ofta gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mors dag – men inte för alla

Scenario 1:

Adam och Eva har varit ihop i fem år och längtar efter barn, men Adam kan inte producera några spermier. Han är nämligen fittfödd och har gjort en könskorrigering. För att bli godkänd av Socialstyrelsens rättsliga råd måste man kunna intyga att man är permanent steril. Adam har skurit av äggledarna, och intygat på heder och samvete att han inte har sparat några ägg. Det har han inte gjort heller, fast han vet att det går att göra det i utlandet, i smyg.

Nu ångrar han sig. Han ångrar inte att han gjorde könskorrigeringen, för det var det bästa han någonsin gjort, men han ångrar att han gick med på att därmed inte kunna skaffa barn. Det var inte biologin som satte hinder, utan lagarna.

Scenario 2:

Adam och Eva har varit ihop i fem år och längtar efter barn, men Adam kan inte producera några spermier. Han är nämligen fittfödd och har gjort en könskorrigering. Innan testosteronet slog ut hans äggstockar hann han däremot som tur var plocka ut några ägg och frysa ner dem. Det har han laglig rätt till, enligt den nya lagen om ändrad könstillhörighet. Däremot vet han inte hur han ska kunna använda dem. Den nya lagen krävde nämligen också att han skulle operera bort sina äggstockar, så det gjorde han. Men en livmoder utan äggstockar till är ingen gynnsam miljö för ett foster att växa i.

Kan han då inte låta Eva bära barnet istället? Nej, för Evas egna ägg fungerar inte. Hon har en fungerande livmoder, men saknar bra ägg. Adam har ägg, men saknar en bra livmoder. Lagen säger att om de tar Adams ägg och befruktar dem med någon annans spermier, och sedan planterar in dem i Evas livmoder, så är det att räkna som surrogatmödraskap, och det är förbjudet.

Det spelar ingen roll att Adam och Eva är ett par, att de är sambo eller kanske tillochmed gifta. Adam får inte använda sina ägg annat än till att ligga i en frys på sjukhuset.

Vilket av ovanstående låter mest humant? Ingetdera, skulle jag säga. Det första exemplet skulle kunna hända idag, med den lagen från 1972 som fortfarande gäller. Det andra skulle kunna bli verklighet ifall riksdagen röstade igenom det förslag som lades fram 2007.

Idag är det mors dag, men inte för alla. Amanda Brihed skriver om sorgen över att inte kunna få barn – och om sorgen över att av lagstiftarna anses vara en så dålig potentiell förälder att man har särskilda lagar som ska förhindra att just såna som hon och jag bildar familj. Inte för att man egentligen vill kännas vid att transsexuella är dåliga föräldrar, utan för att man tycker att definitionen av en man är en person som saknar äggstockar, och definitionen av en kvinna en person som saknar testiklar.

Amanda och jag måste vara permanent sterila för att få fullfölja könskorrigeringsprocessen, som lagen ser ut idag. Det betyder att man inte får ha sparat ägg eller spermier. Det nya lagförslaget från 2007 föreslår att man ska få göra det – men samtidigt kräver de att man genomgår kastrering. Och även om man får spara ägg och spermier, så har de inte tänkt på möjligheten att använda dem, för surrogatmödraskap är som sagt var fortfarande förbjudet.

Det är mors dag idag, men det är inte förunnat alla som vill det att ha möjligheten att bli föräldrar, vare sig biologiskt, socialt eller juridiskt. Standardinvändningen är att det inte är någon rättighet att bli förälder. Nej, det är det inte – men det är inte heller statens rättighet att aktivt ingripa och förhindra att människor som vill och kan bli föräldrar skaffar barn, på den enda grunden att det strider mot lagstiftarnas uppfattning om vad kön är.

Idag är det mors dag. Jag gissar att för många som lider av ofrivillig barnlöshet är det en jobbig dag. En del kan inte få barn rent biologiskt – och andra hade kanske kunnat, om lagen bara hade låtit dem försöka. Amanda får inte bli förälder, och inte jag heller. För egen del är det inget jag saknar; för Amanda är det det. Men oavsett om man har en längtan efter barn eller inte, så ska det vara upp till en själv att fatta beslutet att åtminstone få försöka.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Cispersoners könsidentitetsproblematik

En mycket skarpsynt iakttagelse om somliga cispersoners (icke-transpersoners) könsidentitetsproblematik av felmoftan:

”Läste för flera år sedan någonstans om folk i Norrbotten eller Lappland som inte förstod hur deras landsända kunde vara intressant för turister, eftersom där inte fanns varma stränder och billig köpsprit. Så är det kanske för oss som fått vårt kön gratis. Man har lite svårt att fatta att någon vill sträva efter det.”

Jag säger könsidentitetsproblematik, eftersom många cispersoner verkar ha någon form av problem med andras könsidentitet. Med det menar jag inte att cispersoner skulle vara illasinnade och trångsynta, absolut inte. Jag menar bara att det är ganska vanligt hos cispersoner att inte riktigt veta vad de ska säga eller göra när de möter någon som de uppfattar som transperson. Dessutom tror jag att det är ännu vanligare att även om man inte gör någon större grej av det, så har man förutfattade meningar om vad det innebär att vara transperson.

Det kan vara att man förutsätter att alla transpersoner är transsexuella, och det kan vara att man förutsätter att alla transpersoner har psykiska problem och är nära psykos. En del är övertygade om att alla transpersoner först ”lever homosexuellt” och sedan ”blir heterosexuella efter operationen”, men att en del aldrig blir opererade och därför fortsätter att vara homosexuella. Vissa uppfattar det som en sexuell handling att som biologisk man vilja klä sig i ”kvinnokläder”, och för en del cispersoner är tillochmed själva ”operationen” (som de har något vagt begrepp om) en sexuell fantasi hos transsexuella.

Några tror att det är obligatoriskt för alla som kommer ut som transperson att bli förskjuten av sin familj och aldrig hitta en endaste partner under resten av sitt liv, och att leva i ständig rädsla för hatbrott. Många tycker synd om transpersoner som ”måste” operera sig för att passa in, och en del tycker synd om transpersoner som blir ”lurade” att ”byta kön” för att man sedan förväntas ångra sig.

Somliga är övertygade om att alla transpersoner är starka, modiga människor. En del tror att öppna transpersoner måste vara särskilt ödmjuka, förstående och inkännande, antagligen för att man förväntas ha mött många motgångar. För vissa är det självklart att en transperson har lättare att uthärda långa väntetider än cispersoner, och i en del personers ögon är en transperson alltid beredd att dela med sig av hur de har sex eller hur deras könsorgan ser ut i detalj till okända. Några tror att transpersoner är nästintill gudomliga och har en särskild visdom att förmedla till omvärlden – eller att man åtminstone gör anspråk på att göra det.

Inget av detta behöver betyda att man ser ner på transpersoner. Jag hade själv en del av de fördomarna för bara några år sedan; till exempel trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna gå ut sent på kvällen utan att vara orolig att bli trakasserad. Jag glömde att som biologisk kvinna förväntades jag inte våga gå ut, men gjorde det ändå.

Men just det där med att lära sig att använda rätt namn och pronomen, och att dessutom försöka förstå vad det handlar om, det kan ibland vara ett riktigt problem. Hos en del orsakar det kortslutning i hjärnan och genuspanik. Hos andra ligger det dolt under ytan, men kan triggas igång under vissa omständigheter. Därför skulle jag säga att väldigt många cispersoner – förmodligen en majoritet – har könsidentitetsproblematik i varierande grad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Transfett – eller: Jag bestämmer om du får acceptera din kropp som den är

Jag skrev en kommentar på Julias blogg om kroppsnormer och tjockhet, men det blev så långt att det fick bli ett eget inlägg:

”Det är normalt att hata sin kropp om man är ”tjock” eller tex. har nedsatt rörlighet, och onormalt att inte göra det då. Däremot är det onormalt att må dåligt över sin kropp på något sätt ifall den räknas som ”normal”.

Om man tex. berättar att man har ätstörningar, och man är normalviktig, så får man ofta höra att ”det är väl bara att börja gilla dig själv, för du är ju inte tjock”. Underförstått: ”Om du däremot hade varit tjock, då jävlar…”.”

Det jag menar är att om man uppfattas som ”tjock tjej” och ger minsta antydan om att vara missnöjd med något i sitt utseende, sina relationer eller sin osäkerhet på nåt sätt, så blir svaret ofta ”Det är väl bara att gå ner i vikt”. Detta oavsett hur irrelevant vikten är för tex. att man inte vågar ta för sig i skolan eller ställa krav på sin sambo. Ens tjockhet genomsyrar tydligen precis alla delar av ens liv och är både ett symtom på och en orsak till att man har problem.*

Om man däremot inte uppfattas som ”tjock tjej” (och inte heller som ”jättesmal tjej”, kanske inte ens som en tjej alls), så blir svaret istället ”Det är väl bara att lära sig att tycka om sig själv”, även om det är något som i allra högsta grad handlar om kroppen. Om man till exempel har varit fet och gått ner i vikt men dragit på sig ätstörningar på köpet, och mår psykiskt dåligt på grund av det men fysiskt sett anses vara frisk och hälsosam – så möts man av en massiv oförståelse.

Det är ju jätteduktigt att ha gått ner i vikt, då mår du väl automatiskt bättre? Inte? Vadå, du vill väl inte bli fet igen?

Om man blir läst som tjock, i synnerhet som en tjock kvinna, så förväntas man vara missnöjd med sitt liv. Att inte vara det provocerar. Jag har förstått att det är lite samma sak som att till exempel vara rullstolsburen och inte desperat önska att man kunde gå. En kropp som inte ser ”normal” ut eller inte rör sig ”normalt” får man inte gilla. Men om ens kropp däremot klassas som ”normal” till det yttre, så får man inte vilja förändra den. Eller jo: Lite. Man får färga håret, tatuera sig och pierca sig. Man får träna så att den blir lite mer muskulös. Man får sminka sig om man uppfattas som tjej, och använda högklackade skor för att se lite längre ut om man är kort. Man får använda olika sorters underkläder som formar kroppen – så länge man inte bryter mot könsgränserna.

Däremot, att som biologisk man försöka äta upp sig lite i vikt för att få större bröst, eller att som biologisk kvinna linda sina bröst så de inte syns under kläderna – det är mer tabu. Då helt plötsligt måste man lära sig att älska sin kropp som den är. Om man dessutom hellre opererar bort brösten än lindar dem år ut och år in, så heter det att man ger efter för samhällets normer; att man är ett offer för snäva könsroller.

På samma sätt som överviktiga som ”väljer” att inte göra vadsomhelst för att gå ner i vikt, är transpersoner som ”väljer” att genomgå könskorrigerande behandlingar provocerande för den som helst bara ser kroppar av två slag – oavsett om man väljer att acceptera sin kropp eller sin personlighet, och därmed kanske förändra sin kropp.

En person som jag pratade med för några år sedan sa att eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna få en fungerande kuk så borde jag låta bli att försöka få en könskorrigering, för om jag inte kunde löpa linan ut så var det lika bra att avstå.

Din kropp är ju normal, vill du verkligen bli ett freak?

Ja, om det nu hade varit något jag fick välja. Det matchar mitt inre. Jag är en jävligt störd person, för det är såna som kan rubba världen.

*) Jodå, jag vet att det är många överviktiga också har ätstörningar. Det betyder inte att man kan utgå ifrån att varenda ”tjock” människa är det just för att de har överätit, och det betyder inte heller att man kan utgå ifrån att alla ”tjocka” människor mår psykiskt dåligt och har problem med sin självkänsla som en direkt följd av övervikten (och inte som en direkt följd av till exempel omgivningens fördomar).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Jag lovade ju att skriva mer om argument för och emot kastrerings- och steriliseringstvånget för transsexuella, och för att ge någon slags bakgrund tänkte jag börja med att lista några av de skäl som transsexuella själva kan ha för att genomgå eller avstå från sterilisering/kastrering; alltså de anledningar som leder fram till ett högst privat beslut. Jag hade tänkt att ta med situationen för intersexuella också, men insåg att jag är för dåligt insatt i alla de specifika diagnoserna och vad en kastrering då kan tänkas innebära i alla olika situationer. Jag ber om ursäkt för det.

De skäl som jag listar här är såna som spelar in på enskilda personers privata beslut om vilken vård de egentligen behöver, och det är inte samma sak som att de skulle vara giltiga skäl för att vare sig införa obligatoriska kastreringar av transsexuella, eller för att förbjuda desamma. Alla människor är olika. Låt dem vara det.

Skäl en person med transsexualism kan ha FÖR att genomgå kastrering

Kukfödda (kvinnor)

  • Ångest över att ha könsorgan som ser helt fel ut: kanske framförallt att man har en kuk istället för fitta, men också att man har pung istället för blygdläppar. Om man genomgår vaginoplastik, då man skapar en fitta utifrån kuken, så ingår det att man tar bort pungen. Detta är antagligen det vanligaste skälet som kukfödda tjejer har. Man mår helt enkelt så otroligt dåligt av att ha fel könsorgan. Pungen och testiklarna som sådana tar man bort på köpet.

Som Arawn påpekade är en rekonstruktion av de yttre könsorganen definitivt inte samma sak som att genomgå kastrering. Däremot är det ofta de här argumenten som kommer upp i diskussionen, och eftersom en sådan operation i praktiken även innebär kastrering så tycker jag att det är värt att nämna.

Fittfödda (män)

  • Cancerrisken. Testosteron sägs öka risken för äggstockscancer (pdf).
  • Cellprovstagning och gynekologbesök. Om man har en fitta och en livmoder eller i alla fall en livmodertapp och är i fertil ålder och någon gång har haft en kuk eller liknande inne i fittan, så rekommenderas man att gå på regelbundna cellprovskontroller för att kunna upptäcka tidiga stadier av livmodercancer. Det är antagligen rätt vanligt bland transkillar att inte fixa att göra en sån undersökning, men om man inte har någon livmodertapp så behöver man inte göra de undersökningarna, eftersom man inte längre riskerar att få livmodercancer. Det är vanligt att man plockar ut äggstockar, äggledare och livmoder i ett svep på transsexuella killar.

Buck Angel’s Public Cervix Announcement (youtube)

  • Gynekologiska problem. Det finns de som får problem med att mensen aldrig tar slut fast de har gått på testosteron ett tag, och det finns de som fortfarande har problem med mensvärk och liknande.
  • Känslan av att ha fel könsorgan i kroppen. Även om äggstockar inte syns på utsidan, så kan det för en del vara en jobbig känsla att veta att man har dem.

Alla, oavsett kön

  • Hormonbalansen förändras av kastrering, och man kan ofta sänka dosen av hormonpreparat efteråt. Enbart sterilisering, som är kravet idag, påverkar däremot inte hormonerna på samma sätt.

Skäl en person med transsexualism kan ha för att INTE genomgå kastrering

  • Kroppen fungerar som det är, och man har inte det behovet. Det kan vara att man tycker att man överlever utan operation, och det kan vara att man tycker att kroppen fungerar utmärkt – och allt däremellan. Alla operationer innebär vissa risker och dessutom är det alltid en period efteråt då man måste återhämta sig och få en chans att läka. Om man inte har något skriande behov av operationen så är den helt enkelt onödig. Det är inte samma sak som att man inte är transsexuell, och det betyder inte att man inte behöver andra insatser, som till exempel hormonbehandling.
  • Längtan efter biologiska barn. Det är som lagen ser ut idag inte tillåtet att spara ägg eller spermier. Rättare sagt: Om Socialstyrelsens rättsliga råd får veta att man har sparat ägg/spermier så kan de neka en juridisk könskorrigering, eftersom det anses betyda att man inte är steril. Det går att spara ägg eller spermier i till exempel Danmark utan att Socialstyrelsen har möjlighet att ta reda på det, och i det nya lagförslaget från 2007 föreslår de faktiskt att det ska bli tillåtet att spara ägg och spermier. Däremot kommer det fortfarande att vara förbjudet med surrogatmödraskap. För en transsexuell man skulle det alltså betyda att han visserligen kan frysa ner sina ägg, men den enda person de får inplanteras i enligt svensk lag är honom själv. Om han då har opererat bort äggstockarna så är det förmodligen otroligt svårt att få livmodern att bli en gynnsam miljö för ett foster. Med andra ord: De som utredde lagen tycker att man får spara sina ägg, men inte använda dem, eftersom de samtidigt kräver kastrering.
  • Hormonell obalans. Att operera bort äggstockarna/testiklarna innebär att kroppens egen produktion av könshormoner slås ut. Man blir beroende av tillförsel av hormonpreparat för resten av livet, och om man av någon anledning måste sluta ta hormonerna så blir man sjuk. Å andra sidan finns det de som ser det som en större risk att till exempel äggstockarna helt plötsligt kickar igång igen om man tvingas sluta med testosteron, för att de skulle må mycket sämre om deras kroppar började återta kvinnliga egenskaper.
  • Medicinska hinder för att genomgå en operation. För en del personer med svåra funktionsnedsättningar eller vissa sjukdomar kan en operation innebära extra stora risker. Att då hindra dem från att ta del av till exempel hormonbehandling och juridisk könskorrigering bara för att de inte klarar av en operation är fruktansvärt grymt.
  • Operationsskräck. Om man verkligen har ett stort behov av operationen kan man tvinga sig själv att utsätta sig för rädslan, men om man tillhör de som inte känner det behovet lika starkt samtidigt som man mår extremt dåligt av tanken på operationer, sjukhus, blod och nålar etc., så är det en fråga om avvägning.
  • Ekonomiska skäl. I Sverige ingår könskorrigeringar i högkostnadsskyddet, och man betalar för sina läkarbesök, sina mediciner och sina sjukhusvistelser på samma sätt som för vilken sjukdom som helst. I de flesta länder i världen fungerar det inte så. Även om man har turen att bo i ett land där könskorrigeringar är lagliga – kanske kan man tillochmed få sin födelseattest eller sitt körkort ändrat – så är det oftast så att man betalar hela behandlingen själv. Samtidigt är transpersoner ofta diskriminerade på arbetsmarknaden, så det enda som återstår för många är att sälja sex för att ha råd att leva. Riktigt så illa är det alltså inte i Sverige, men även i Sverige finns det de som faktiskt inte har möjlighet av ekonomiska skäl att genomgå en könskorrigering. Det är nämligen idag bara svenska medborgare som kan ansöka om ändrad könstillhörighet hos Socialstyrelsens rättsliga råd, och det är bara de som kan ge tillstånd till kastrering. De som inte har svenskt medborgarskap kan alltså vara tvungna att åka utomlands för att få göra en operation, som de då får betala ur egen ficka – och ändå få krångel med myndigheterna när de kommer hem.

Det här är som sagt var några av de saker som kan spela in i en transsexuell persons privata beslut. I ett kommande inlägg ska jag ta upp hur de som är för respektive mot kastreringskravet argumenterar. Jag vill påpeka återigen att det här inte är några argument, utan att det är den typen av funderingar som kan dyka upp hos transsexuella. När man jämför detta med de argument som läggs fram för att tvinga alla att följa samma mall så blir det tydligt att det inte alltid stämmer överens.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är rädd för HBT?

Moderaterna är inte rädda för HBT, skriver DN. Öppna moderater har satsat på att lära ut HBT-kompetens så att politikerna kan svara på frågor om HBT:

”Det är bra för människor i allmänhet att lära sig mer. HBT-frågor är en sådan sak. Vi tycker att det är viktigt att ha med de här frågorna i fler sammanhang; kunskapen saknas inom många områden. Om man som homosexuell till exempel söker läkare förutsätts man oftast vara heterosexuell – det är normen.”

Det låter ju fint, men journalisten måste ändå fråga:

”- Vad är moderater mer rädda för?

– Jag tror inte att vi är rädda för det här – egentligen. Vi inom Öppna moderater har en agenda som handlar om ett öppet samhälle. Som homosexuell eller invandrare – vem du än är – ska du kunna bli bemött som den du är utifrån dina förutsättningar.”

HBT reducerat till homosexualitet, alltså. När Öppna moderater skriver debattartikel i QX om hur HBT-personer är osynliggjorda i vård och omsorg så låter det ungefär likadant:

”Vän av ordning invänder då om det egentligen spelar någon roll – en könssjukdom är väl en könssjukdom, oavsett vilken sexuell läggning eller könsidentitet man har? Och att gå till en kurator, eller söka läkare för andra besvär, har väl inte med den sexuella läggningen eller könsidentiteten att göra? Jo, det har det. Bristande kunskaper om HBT-personers livsvillkor, bristande förståelse och insikt i vad det innebär att vara HBT-person, så kallad HBT-kompetens, får konkreta konsekvenser för den vård och omsorg HBT-personer erbjuds. De flesta läkare eller sköterskor utgår från att deras patienter är heterosexuella, eftersom de flesta människor är det. Det kan leda till att man inte tar relevanta prov eller ställer relevanta frågor. Särskilt problematiskt kan detta vara för unga i kontakten med ungdomsmottagningar eller skolhälsovården där osäkerhet och egen okunskap kan göra situationen väldigt jobbig.”

De nämner faktiskt könsidentitet, det gör de. En gång. Däremot nämner de inte könsuttryck, och som motpol till HBT-kompetens ställer de upp fördomen om att alla är heterosexuella. Inte fördomen om att alla är heterosexuella cispersoner, utan bara rätt och slätt heterosexuella. Att de flesta transpersoner faktiskt är heterosexuella, och därmed skulle räknas in i normen om det vore så enkelt att allt handlade om heterosexualitet, verkar de ha missat. Likaså verkar de ha missat att det även gäller bisexuella.

Om en person som uppfattas som kille nämner för läkaren att han har flickvän betyder det inte automatiskt att han aldrig har haft sex med andra killar. Det kan också vara så att denna nämnda flickvän har kuk. Det kan också vara så att denna ”kille” egentligen inte är kille, utan är transperson och definierar sin könsidentitet som tjej eller som något annat. Det kan vara så att denna kille är en kille med transsexuell bakgrund, som har en fitta och skulle behöva göra ett cellprov från livmodertappen. Och så vidare. HBT-kompetens handlar om mycket mer än att räkna ut om någon är homo eller hetero.

Jag skulle kanske inte haka upp mig på homonormativiteten om det inte vore för att samma grupp några veckor senare skriver ännu en debattartikel där de vill ”förenkla” för transpersoner. För att tala med Lukas Romsonsparkar de in öppna dörrar när de föreslår förändringar av namnlagen och möjligheten att få börja i utredning och med hormonbehandling som minderårig. Det de däremot duckar för är möjligheten att få ändrat juridiskt kön i folkbokföringen som minderårig, och även möjligheten att genomgå könskorrigerande operationer innan arton års ålder. De duckar för att stärka transpersoners rättigheter att få sin identitet bekräftad och de undviker att ifrågasätta det krav på sterilitet som gäller idag för den som ansöker om könskorrigering.

Det är alltså skillnad på folk och folk. När Öppna moderater vurmar för unga HBT-personer, och faktiskt samtidigt som de hävdar att ”var och en ska själv avgöra hur den kroppsliga könsidentiteten ska matcha den själsliga identiteten”, så tycker de ändå att de transsexuella ungdomar som själva vet att de behöver en könskorrigerande operation måste vänta tills de är arton – även om föräldrar, läkare och psykologer stöttar tonåringen.

Det finns transsexuella som verkligen behöver genomgå en underlivsoperation. Det finns transsexuella som inte har något större behov av att göra det, eller som av olika skäl inte kan. Det finns de som inte har möjlighet att få den sortens könsorgan de skulle vilja ha även om de kan genomgå en operation; många transsexuella killar tycker till exempel inte att de kukar som görs är tillräckligt bra för att de ska överväga det, och de kanske inte heller har så stort behov av att bli av med äggstockar och livmoder. Det finns ingen egentlig motsättning mellan de två grupperna, även om en del försöker tvinga fram en. Det finns inget som säger att de transsexuella som inte genomgår en viss operation inte är transsexuella. Det finns inget som säger att de transsexuella som behöver en viss operation blir tvingade till den.

Däremot finns det ett problem med att lagen kräver att man gör en viss sorts operation för att få ändrat juridiskt kön. Det är ett problem för de som inte behöver eller kan genomgå den operationen eftersom de måste ”välja” mellan att bli utan vård och att genomgå kastrering ändå, och det är ett problem för de som behöver genomgå den operationen eftersom en del av dem verkar tro att deras rätt att få den vården är direkt beroende av om de lyckas övertyga människor om att alla som argumenterar mot kravet är transvestiter som försöker lura folk att de är transsexuella.

Jag är inte ute efter att vägra folk operationer, även om det är precis det jag ständigt blir anklagad för. Tvärtom. Jag tycker att det viktigaste är att alla får möjligheten att få den vård de behöver, anpassad efter just deras behov. Att förbjuda könskorrigerande operationer av minderåriga är precis lika destruktivt som att kräva obligatorisk kastrering av alla transsexuella och intersexuella som ett krav för att få ändrad juridisk könstillhörighet. Folk är olika och har olika behov. För att räknas som insatt i HBT-frågor tycker jag att den kunskapen borde vara ett minimikrav.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mina könsorgan finns inte på twitter

Att inte ta åt sig är en svår konst. Att dessutom inte jaga upp sig till föreläsarmode är en ännu svårare konst om man heter Immanuel Brändemo. Även de gånger jag håller känslorna i schack så har jag lätt för att ramla in i ett läge där jag blir rättshaverist. Det är inte så svårt att provocera mig; ofta räcker det med att säga att jag inte vet någonting om saker jag vet att jag vet någonting om.

Igårkväll när jag kollade min twitter hade jag helt plötsligt fått 30 nya mentions. Det brukar kanske vara en eller två mellan varje gång jag kollar, men nu hade det alltså dragit iväg. Ganska snabbt förstod jag att det handlade om transsexualism, och om min kunskap om det var tillförlitlig eller inte.

Det hela började med att TantAgnes ställde en öppen fråga om argument för steriliseringstvång av transsexuella, och någon tipsade henne om min blogg, så hon länkade till det inlägget jag skrev om det historiska perspektivet. Då dök någon som kallar sig för theamazinghanna upp*:

– ”Steriliseringen av transsexuella?” Varför skulle en kvinna vilja ha en pung, som producerar manliga könshormoner?

– Oj, vad du förenklar. Det handlar ju också om infrysning av könsceller och hur önskan att bli förälder påverkar beslut.

– Inte alls. Tänk så här: skulle du vilja ha manliga könshormoner? Skäggstubb, manligt håravfall, basröst? Ingen kvinna vill det. Och det är en högst frivillig process. Ingen tvingas till nånting. Det är inte som steriliseringen av zigenare. Och, som sagt, sädesceller kan frysas i årtionden.

– Det där är en ganska spännande definition av valfrihet. Också kvinnorna som hade att välja mellan ofrivillig graviditet och sterilisering i vårt stolta folkhem hade med den sortens retorik ett fritt val. Visst, men dagens lagskrivning tillåter inte den möjligheten för transsexuella om jag tolkat saken rätt. Det har inte med relationen till könsdelar att göra, utan med möjligheten att bli biologisk förälder.

– På vilket sätt är det samma retorik? Önskan att ta bort pungen kommer från de transsexuella själva. Inte från nån myndighet. Om man är väldigt fäst vid sina manliga könsdelar är man inte transsexuell. Man är något annat. Möjligheten att bli biologisk föräldrer kvarstår så klart. Read my lips: ”Infrysning av spermier”.

– ”De transsexuella själva”. Det är inte som att det inte finns strider inom ts-världen också, om äkthetskrav och dylikt. Det är inte den homogena konsensusgrupp som jag tror att många cispersoner föreställer sig.

– Haha, nej. Som alla självutnämnda grupper. Bara en del gör verkligen själ för namnet. Därför stenhård prövning. Jo, framför allt tror jag att det finns en hel del som inte alls är transsexuella, bara transor. De skämmer ut resten.

Sedan bemödade sig Hanna med att läsa det blogginlägget som Agnes länkade till:

– OK, har läst artikeln nu. Den är bullshit. Total bullshit.

-Tänkte att du skulle tycka det. Ni har verkligen diametralt motsatt syn på saken.

– Gud, jag vet inte var jag ska börja med den här artikeln. Har författaren läst nånting om transexella, eller träffat en sån? Det är som att läsa en artikel om pingviner som börjar med att säga att de har fyra ben och bor i Afrika. Personer som artikelförfattaren skadar riktiga transsexuella. Som är en i huvudsak tyst grupp.

– Han skriver också om just detta med ”riktiga transsexuella” och vad som anses känneteckna sådana, rätt nyligen. @trollhare är själv transsexuell om jag förstått saken rätt, men jag har dålig koll på ovanligare definitioner också.

– Då fattar du saken fel. @Trollhare är bög. Väldigt mycket bög. Det här är transsexuella kvinnor: http://bit.ly/aYAHix. De är kvinnor med hormonproblem. Inte bögar. Inte transor.

– Är det en motsättning mellan att vara transsexuell och bög? Krävs heterosexualitet inför/efter könskorrigering, eller vad?

– Så klart att det är en motsättning. En bög är en man som gillar män. En riktig transsexuell är ingen man. Och nej, sexualiteten har ingenting med det att göra. Fast de flesta riktiga transsexuella är straighta. Googla. Jaha, och hur ska jag veta det? Jag trodde vi pratade MTF här. Jag menar, i så fall har väl @trollhare aldrig haft någon pung?

– Jaha, men din tvärsäkerhet om att personen vi talar om är bög och inte transsexuell förvånar mig isf.

– Tja, om en person beskriver sig som ”Bög. Väldigt mycket bög.” på sin hemsida, kan man ju få för sig att det är sant?

– – Men @trollhare är ju fittfödd…? Gjorde du just det du sade att @blondinrikard skulle göra? Misslyckades med att spotta en transsexuell?

– Haha! Men jag tror säkert att du fattar att man inte kan avgöra vem som är transsexuell på utseendet. Bara på vad man vill. Nej, men man varför har han skrivit en sådan artikel då?

– Jag trodde vi pratade MTF här. Jag menar, i så fall har väl @trollhare aldrig haft någon pung?

– Jag vet inte varför du återkommer till pungen hela tiden. Den är inte det centrala i frågan.

– Det var ju du som var emot ”tvångssterilisering”. Alltså pung eller äggstockar. Vilket är för långt för att skriva hela tiden.

– Javisst, jag påpekar vara att det är dumt att säga att just @trollhare aldrig träffat en transsexuell person…

– Riktig transsexualism är inget att ta lätt på. Det är en dödlig sjukdom. Rätt personer måste få del av de begränsade resurserna.

– Fast man kan väl vara precis lika djupt deprimerad fastän man vill ha kvar just könsdelarna?

– Nej, det kan man inte. Könsdelarna är en del av orsaken att man är deprimerad. Transsexualism är dyrt att behandla. Skulle du vilja att vem som helst skulle kunna påstå sig ha cancer, och få den vården?

– Naturligtvis inte. Men det måste tillåtas att finnas grader även i helvetet, med möjligt mänskligt välmående för ögonen.

– Ja, men ordet transsexualism har en betydelse. Det betyder inte att vilja klä sig i kvinnokläder och ha ett kvinnonamn. Kolla upp definitionen i DSM-IV eller ICD-10. Läs lite forskning. Prata med några som lideer av det. Det är en riktig sjukdom.

– Det vet jag redan.

– Och sen finns det möjlighet att ha kvar sina genitalia, döpa om sig till ett kvinnonamn och göra kosmetiska operationer. (Namn med vissa begränningar, men ändå)

Det var en del andra som kom med input, men det är som jag skrev senare till Emil Nordlander: ”Att prata tvångskastreringar på 140 tecken är som att laga buffé på trangiakök”. Det är svårt att förklara komplexa saker på twitter. Därför gick det ännu mer åt skogen när jag la mig i:

– Min bögighet är ingen kontraindikation för en ts-diagnos. Och sterilisering gäller mtf OCH ftm.

– Jo, men du är ganska uppenbart inte transsexuell. Har jag fel så berätta. Anledningen till sterilisering är följande: testiklar och äggstockar producerar könshormoner. Vill man ha könshormoner kan man inte kalla sig för transsexuell, och kan inte räkna med en dyr och livslång behandling för något man inte lider av.

– Jag skulle gärna höra varför jag inte är ts. Både jag, psykologen och utredaren var väldigt överens om diagnosen.

– Haha! Men om du är det, tror jag du skulle berätta. Eller hur? Om du inte har det tycker jag att du ska sluta låtsas.

– Varför är min diagnos relevant för att få uttrycka min åsikt? Jag har en ts-diagnos sedan 1½ år, går på T sedan juni. Nöjd?

– OK, du är FTM alltså?

– Ja, vad nu det har med saken att göra.

– Relevant eftersom du använder egen erfarenhet som ditt enda argument för det du vill säga? OK, du går på testosteron, alltså? Och du vill ha kvar dina äggstockar?

– Nej, jag vill inte ha kvar mina äggstockar. Men jag tycker att det ska vara upp till mig och läkaren, och inte RR. Det kan finnas många skäl. En ftm får inte bli bioförälder såvida han inte föder själv, och utan äggstockar blir det svårt.

– OK, jag har inte så stor erfarenhet av FTM. Ni tenderar att inte märkas lika mycket. Så, @trollhare, intressant. Så berätta, vad ska du ha dina äggstockar till? Så länge du går på testosteron gör de ju ingen nytta.

– Varför ska jag redogöra för dig vad jag gör med mina äggstockar? On topic: Sterilisering och kastrering är två olika saker. Sterilisering tar inte bort hormonpåverkan väl?

– Haha, det är mer än jag vet! Permanent sterilisering kräver väl avlägsnande av testiklarna, eller? OK, så varför skulle någon ha äggstockarna till om man går på testosteron? Ägglossningen upphör ju.

– Det kanske inte handlar om att ha dem till nåt, utan om att man inte har behov av att operera ut dem?

– Här tror jag att det är *stor* skillnad mellan MTF och FTM, faktiskt. Äggstockarna sitter på insidan.

– Jag diskuterar inte mina könsorgan eller definitionen av ts på twitter. Var det något särskilt du ville veta?

– Ja, en sak. Jag tycker inte att du ska jämföra behandling av transsexuella med tvångsterilisering. Det är jättefånigt.

Diskussionen mellan Hanna och Agnes fortsatte under tiden:

– Vad är det @trollhare ska berätta? Ts-diagnosen är inte direkt en hemlighet.

– Är den inte? Varför står det inget om det på hemsidan då? Då är det väl en hemlighet?

– Scrolla lite, klicka lite, det är öppet. Jag känner inte @trollhare öht men vet ändå.

– OK, kanske borde skriva det på presentationssidan då? Ska man var öppen så kan man lika gärna vara det.

– Jag har inte uppfattat några smygintentioner hos @trollhare. Tvärtom, en sällsynt ärlighet och öppenhet.

Hanna och 4everfine hamnade också i någon slags konflikt:

– @trollhare finns här på twitter så möjlighet finns ju till diskussion med författaren själv. bättre att prata med en person än om den, liksom.

– No need – han säger själv att han är bög: http://bit.ly/doC0yZ. En transsexuell hade nog rakat sig på bilden.😉

– no need? Jag menar mest diskussionen kring blogginlägget, kan väl vara smart att inkludera författaren när möjlighet finns? det är just det här jag menar, fråga @trollhare istället för att anta en massa saker. ja, vadå berätta? Allt är ju öppet. Även ts-diagnos.

– Presentationssidan. Där står: ”Jag är bög. Väldigt mycket bög.”

– men läs mer, det står tydligt bl a här http://bit.ly/b63P1A

– OK, får jag föreslå att det kanske lyfts upp till presentationssidan om det är så öppet? Så att fler får veta?

Det var alltså mellan Hanna och mig som det blev något slags ordkrig, och resultatet sedan blev i alla fall att jag lovade Agnes att skriva en mer saklig redogörelse för argumenten från båda sidor. Jag bad henne om ursäkt också för att ha förstört diskussionen, för det kändes tråkigt att något som hade kunnat bli väldigt bra urartade. Det var Agnes jag bad om ursäkt, alltså. Inte Hanna.

Sedan satte jag mig och skrev ihop första delen, för att liksom smälta det jag precis hade varit med om. Jag vet att förr i tiden var det lätt för mig att tända på alla cylindrar när folk kom med den typen av anklagelser som Hanna svängde sig med. De senaste åren har jag däremot lugnat ner mig, men igår fastnade jag i det läget och hade svårt att ta mig ur.

Jag är extremt trött på den extrema mtf-normativitet som theamazinghanna ger prov på. MtF betyder male to female; när det gäller transsexuella är det alltså kukfödda kvinnor. Jag är FtM –female to male, en fittfödd man – och det märks att denna Hanna inte hade en tanke på att jag kunde tänkas vara transsexuell just för att jag är man, bög och orakad på bilden. Dessutom tycker hon alltså att jag borde skriva ut det ännu tydligare i bloggen, typ på första sidan. Ska jag vara öppen så måste jag outa mig precis hela tiden.

Det märkliga är att jag ofta får höra från andra med samma konservativa syn på vad transsexualism innebär att jag inte kan vara transsexuell just för att jag är så öppen med det. Om jag går ut och pratar om min transsexualism offentligt så bevisar jag att jag inte är transsexuell, eftersom äkta transsexuella ”i huvudsak är en tyst grupp”, och om jag inte kastar den i ansiktet i precis varenda blogginlägg jag skriver så kan jag inte vara transsexuell eftersom jag inte har kommit ut tillräckligt.

Det mest talande är egentligen att de som utmålas som det stora hotet aldrig är de okunniga cispersonerna, eller de politiker och tjänstemän som är förblindade av cisnormativt tänkande, eller sensationskåta journalister, eller nynazister, eller högerkristna extremister eller någon annan grupp. Nej, det stora problemet enligt många transkonservativister är just transpersonerna, transorna, de där som ger transsexuella dåligt rykte. Och jag är en av dem, alltså.

Jag trillar dit och gör det jag vet att jag inte borde göra: Jag svarar på personangreppen och anklagelserna. Det borde jag aldrig ha gjort. Vad jag gör och inte gör med min kropp är upp till mig. Vad jag har för könsorgan är upp till mig. Jag har ingen allmän redovisningsplikt inför någon – annat än inför Socialstyrelsens rättsliga råd. Det är de som kommer att fatta ett beslut en dag om huruvida jag får genomgå kastrering, och därefter få en juridisk könskorrigering.

Att jag bloggar om min transition gör inte att jag automatiskt måste berätta precis alla detaljer om min kropp för alla. Jag är öppen, och har inget emot att bli outad på nätet i de sammanhang som kräver det, och jag diskuterar mer än gärna olika argument för och emot steriliseringskravet. Däremot håller jag mina äggstockar borta från twitter, och jag vore väldigt glad om såna som Hanna kunde hålla tassarna borta från mina könsorgan.

***

*) För enkelhetens skull skriver jag ihop tweets som kommer från samma person i följd, så att det blir mer logiskt att följa. Jag har uteslutit vissa sidospår också.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tvångskastrering och tvångssterilisering, en grundkurs

Jag har bloggat ett antal inlägg där jag har argumenterat mot steriliserings- och kastreringstvång som krav för att få ändrad juridisk könstillhörighet för transsexuella och intersexuella. En diskussion som uppstod på twitter fick mig att inse att det är svårt att få överblick över läget. Det går inte att sammanfatta på de 140 tecken man får använda i en tweet, men det borde gå lättare i ett blogginlägg, eller flera. Så jag försöker. Vi kan börja med att presentera de två lagarna det handlar om.

Den lag som reglerar könskorrigeringar heter idag Lagen om fastställande om könstillhörighet i vissa fall (1972:119), och är alltså från 1972. Sverige var först i världen med att lagstifta om könskorrigeringar, och med den tidens mått mätt var det väldigt radikalt och progressivt. Men tiderna förändras, och eftersom det har hänt ganska mycket sedan 1972 bestämde man sig för att göra en utredning. Resultatet blev ett nytt lagförslag som presenteras i Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag (SOU 2007:16). Den lagen är alltså inte införd än, så ändringarna man föreslår gäller inte för närvarande. Förslaget presenterades och skickades ut på remiss under våren 2007, och många remissinstanser var väldigt kritiska. Remisstiden gick ut i november 2007. Efter det kunde man ha väntat sig att den skulle antingen tas upp för omröstning i riksdagen eller att man skulle försöka ändra i förslaget, men trots att förslaget presenterades för tre år sedan har ingenting hänt.

Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag

Vi har alltså en lag som gäller idag, och en som inte gäller men som kanske kan komma att gälla i framtiden. Det jag framförallt tänkte ta upp är det mest kontroversiella, nämligen kravet på sterilitet/kastrering, men jag måste nämna en sak först: Det är viktigt att komma ihåg att kraven inte är utformade som ett tvång, utan som ett regelverk för hur den juridiska biten av en könskorrigering ska gå till. I praktiken är det däremot så att om man inte lever upp till de kraven så kan man inte heller få fastställelse. I förlängningen kan det dessutom vara svårt att få övrig vård – hormonbehandling, och till exempel bröstborttagning för killar – om man är öppen i sina kontakter med utredaren att man inte är intresserad av sterilisering. Det är allt eller inget som gäller.

Vi börjar med den lagen som gäller:

”Fastställelse enligt första stycket meddelas endast om sökanden fyllt arton år och undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” (1972:119 1§)

Sterilisering är alltså när man skär av äggledare/sädesledare så att inga ägg/spermier kan transporteras vidare; ett relativt enkelt ingrepp som på kukfödda sker under lokalbedövning och på fittfödda under narkos.

Sterilisering: Man skär av äggledare mellan äggstockar och livmoder, respektive sädesledare ovanför testiklarna i pungen

Sterilisering

Formuleringen ”av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” är väldigt viktig i sammanhanget. Det betyder att det inte är ett obligatoriskt krav för precis alla att genomgå en operation. Till exempel behöver personer som är födda sterila på grund av något intersexuellt syndrom inte genomgå något ingrepp, och likaså antar jag att en fittfödd person som har gått igenom klimakteriet borde räknas till de som saknar fortplantningsförmåga. Detta är alltså ett av de krav som ställs idag på den som ansöker om ändrad juridisk könstillhörighet, och (om jag har förstått det rätt) så kan en kukfödd person som har stått under hormonbehandling under en längre tid anses vara steril. En fittfödd person med utvecklad livmoder och äggstockar måste däremot genomgå någon slags operation för att bli steril.

Detta ska jämföras med det lagförslag som eventuellt kan bli verklighet:

”För att en person skall kunna få sin juridiska könstillhörighet ändrad krävs att han eller hon har fått sina könskörtlar borttagna.” (SOU 2007:16 2§)

Könskörtlarna är alltså själva äggstockarna eller testiklarna. Vips är vi inne på något mycket mer komplicerat än bara avsaknad av fortplantningsförmåga:

  • Kastrering är ett större ingrepp jämfört med sterilisering.
  • Det finns inga undantag.

För att få ett juridiskt manligt kön måste man sakna äggstockar, och för att få ett kvinnligt juridiskt kön måste man sakna testiklar. Det spelar ingen roll om man kan producera ägg eller spermier, utan det är själva organen som måste bort. Det innebär till exempel att ett om en person med kvinnlig könsidentitet som har något intersexuellt syndrom, till exempel CAIS (Complete Androgen Insensitivity Syndrome, fullständig androgenokänslighet, dvs. att kroppen inte kan tillgodogöra sig manliga könshormoner) har outvecklade testiklar och är steril, så måste hon ändå genomgå en operation för att ta bort testiklarna. Detta oavsett om hon egentligen behöver operationen för sin fysiska och psykiska hälsa. Det är alltså inte upp till behandlande läkare och patienten själv (och när det gäller barn även föräldrarna) att avgöra vad som är bäst för den enskilda personen, utan det är något som lagen kräver.

Det betyder också att en transsexuell kvinna som är steril efter många års hormonbehandling ändå måste operera bort testiklarna, och det betyder att en transsexuell man som har genomgått klimakteriet ändå måste operera bort äggstockarna. För många transsexuella är det precis det de behöver, men det betyder inte att det är så för alla.

Kastreringskravet handlar inte om fertilitet och fortplantning. Det handlar om… ja, vad? I nästa inlägg ska jag försöka förklara argumenten från båda sidor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fettomfördelning på testosteron – från under till ovanpå huden

Efter förra inlägget insåg jag att siffror inte alltid säger så mycket, så jag svängde ihop en enkel teckning över hur min kropp har förändrats av testosteronbehandlingen. Proportionerna är inte skalenliga, men de säger lite om vad som har hänt.Teckning på hur min kropp såg ut 1997, 2009-06-30 och 2010-04-11

När jag gick i gymnasiet vägde jag 67 kg och hade måtten 100-75-100; när jag började med testo hade jag 100-80-100, och nu har jag 89,5-76-91,5. I gymnasiet mätte jag alltså bröstkorgen med behå på, där den var som störst. Numera mäter jag där jag anser att mina bröstvårtor borde sitta (vilket råkar vara precis under där mitt pentagramhalsband hänger, så jag har något att utgå ifrån), och därför var både bröstkorgen och höfterna desamma i somras, trots att jag alltså vägde över åtta kilo mer.

Skillnaden mellan de två första skisserna är att jag framförallt hade lagt på mig lite på magen. Mellan andra och tredje bilden däremot har samtliga mått krympt – och om man jämför den första bilden med den sista så ser det märkligt ut. Eftersom jag väger fyra kilo mer idag än vad jag gjorde 1997 så borde jag inte vara smalare, men det är jag. Trots att jag inte tränar har fettet blivit muskler, och muskler tar mindre plats.

Jag har alltid haft problem med min kroppsbild, och jag har pendlat mycket i vikt: sedan högstadiet har jag varierat mellan 64 och 108 kilo till mina 170 cm. När jag började med testosteron var jag medveten om att jag kanske skulle gå upp i vikt igen, men det skrämde mig inte. Mitt kroppsideal är androgynt, men det är inte nödvändigt att vara smal för att vara androgyn i mina ögon. Jag har inte den kroppsbyggnaden att jag kan se ut som Brett Anderson, Ola Salo eller Martin Rolinski, så jag tänkte att ser jag ut som Peter LeMarc – flintskallig och lite rund men androgyn – så är jag nöjd med det.

För tillfället är jag inte riktigt så tjock som jag hade föreställt mig att jag skulle bli, och inte har jag tappat håret heller. Å andra sidan är min andra pubertet bara nio månader gammal, och hittills är jag hur nöjd som helst – med ett litet undantag. Fettet har satt sig i ansiktet och i håret istället för under huden. Min glädje över finnarna börjar mattas av litegrann.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen

Om jag hade fått en krona varje gång någon uttalat sig tvärsäkert om ”tvekönade”, ”personer med dubbla könsorgan” eller ”hermafroditer” utan att ha någon som helst aning hade jag varit rik vid det här laget.

Nu råkar jag ha en del problem med att blogga om intersexuella tillstånd eller Disorders of sex development: Till att börja med kan jag inte särskilt mycket om det själv, och dessutom går det inte att prata om det i generella termer eftersom erfarenheterna är så olika. Intersexualism är egentligen bara ett samlingsbegrepp för ett antal olika tillstånd och medicinska diagnoser som har det gemensamt att ”personen är född med könsorganskaraktäristika av båda könen”, som Wikipedia uttrycker det. Det handlar om hormoner, om kromosomer och om äggstockar och testiklar – och om utseendet på de yttre könsorganen.

Jenny Ottosson, ordförande i stödföreningen INIS, sammanfattade det viktigaste om intersexualism såhär:

  • ”Tidiga könsoperationer hjälper inte alla nyfödda med DSD, även om det hjälper en del.
  • Ett tredje kön skulle hjälpa flera av oss.
  • Stigmatiseringen (socialt och psykologiskt) av att vara född med avvikande könsorgan är nog det som stjälper flertalet av oss.
  • Och okunskap är till förfång för oss alla.”

Jag tycker att det är en väldigt bra utgångspunkt: Det är för mig mer intressant att diskutera folks fördomar än att gå in på detaljer om symtom och diagnoser – och det är definitivt oetiskt att diskutera en specifik persons könsorgan.

Jag måste förresten passa på att protestera mot ordet ”hermafrodit”, som tyvärr är väldigt vanligt i engelska tidningsartiklar och liknande och därför hänger sig kvar i det svenska språket. Som i den här kommentaren som någon gett under Magnus Ahlkvists blogg:

”Det finns bara två kön. Man och kvinna. Det är en vetenskaplig, biologisk defination och inget öppet för tolkning. Det finns bara två normala, naturliga kön och antagligen inte ens några onaturliga kön!
Hermafrodit tex är inte ett kön, utan en missbildning, dom har två könsorgan men är bara ett kön biologiskt.”

Intersexuella har i och för sig ofta två könsorgan – men det har de flesta andra också. Om du har två testiklar eller två äggstockar, så har du två könsorgan. Däremot är det extremt ovanligt att ha både snopp och snippa på ett sånt sätt som jag antar att folk tänker sig det när de hör ”två könsorgan” – och det är dessutom är det desto vanligare att ha till exempel XXY eller X som könskromosomer.

Men så var det det där med ”hermafrodit”. Snälla, kan ni lära er att se skillnad på de här två bilderna, så vore det så oerhört mycket trevligare:

Vinbergssnäcka

Vinbergssnäcka: Snäcka: Hermafrodit

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=santhi+soundarajan&iid=4000446″ src=”8/5/b/d/15th_Asian_Games_25e6.jpg?adImageId=11200420&imageId=4000446″ width=”302″ height=”594″ /]
Santhi Soundarajan: Människa: Inte hermafrodit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Allt du inte visste att du inte visste om trans – en efterlysning

Det började med att jag läste ännu något märkligt blogginlägg om transvestiters peruker. Eller om det var någon av alla dessa texter om ”homo- bi- och transsexualitet”. Eller om det var om Lady Gagas könsorgan. Eller om det var om ”könsbyten” och ”förvandlingar”. Eller om det var att DN var tvungna att skriva ut att Eddie Izzard är inte bara transvestit, utan ”en strejt transvestit” i rubriken. Eller om det var Linn Heeds ord om ”Han kanske bara har en uppdämd nyfikenhet som han vill ge utlopp för, eller så finns det en reell transvestitisk fetischism, där han finner sexuell upphetsning i att klä sig i det motsatta könets kläder” som de enda tänkbara anledningarna till varför en man (?) döljer kvinnokläder och lösbröst för sin fru. Eller om det var att Jordans dotter var sminkad ”till en transvestit i miniatyr”. Eller om det var någon annan som såg ut som en transvestit. Eller om det var när jag läste om påhoppen på konståkaren Johnny Weir om att han borde ”könstestas” för att han var så feminin. Eller om det var likställandet av thailändska kathoeys med transsexuella. Eller om det var… Det spelar ingen roll.

Jag läser så otroligt många märkliga blogginlägg, forumtrådar och en hel del tidningsartiklar skrivna av människor som i många fall inte menar något illa men som ändå har fått allt om bakfoten. Ibland skrattar jag mig halvt fördärvad, som när jag hittar fantastiska tankevurpor där folk utgår ifrån att gravida män måste vara biologiska män som ”byter kön” till kvinna och opererar in en livmoder och äggstockar, för att sedan inseminera sig med sin egen sperma som de har sparat sedan tidigare, och när de väl blivit gravida ”byter” tillbaka till man. Det är synd att till exempel Världen Idags arkiv inte är tillgängligt, för där har jag fått många goda skratt.

Hursomhelst så är jag ganska trött på att skratta, eftersom det får mig att känna mig så överlägsen och uppblåst som skrattar åt folks okunskap, och lite elakt är det ju också. Därför tänkte jag dra igång någon slags upplysningskampanj för att förklara vad trans-allting egentligen är, men då behöver jag hjälp.

Vad vill folk veta om trans? Och vad behöver folk veta, som de trodde att de hade koll på fast de egentligen inte hade det?

Och varför, varför, VARFÖR tror folk fortfarande 2010 att könsidentitet och könsuttryck är samma sak som sexuell läggning eller sexuell böjelse? Menar de att kukfödda män som bär jeans och t-shirt till vardags att de gör det för att de tänder på jeans och t-shirt, och att de fittfödda kvinnor som går runt i toppar och kjolar blir kåta varje gång de ser sig i spegeln? Det skulle i och för sig förklara en hel del.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Terrängen stämmer inte överens med kartan, och då kanske man måste rita om kartan”

Jag såg precis en direktsändning från Malmö Högskola av ett panelsamtal om könsöverskridande inom idrotten. Christina Nordström,  f.d. orienterare med intersexuellt syndrom, Maria Sundin, transaktivist, Helena Tolvhed, historiker, Martin Ritzén, professor i endokrinologi, och Leif Larsson, ledamot i Riksidrottsstyrelsen, diskuterade hur idrottsvärlden ska bli bättre på att bemöta idrottare som är intersexuella eller transsexuella. Samtalet leddes av Anja Gatu, sportkrönikör på Sydsvenskan.

Det var mycket intressant, men tyvärr missade jag nästan hela den första timmen. Man diskuterade bland annat medias behandling av Caster Semenya, och hur IOKs krav på underlivsoperation som villkor för transsexuella ställer till det för transkillar. En transsexuell man har ingen fördel av att ha fitta och äggstockar framför sina kukfödda medtävlande, och operationsresultaten är ofta så dåliga att många väljer att avstå från en penisrekonstruktion – men IOK kräver bland annat att man har gjort det, för att man ska få tävla som man. Maria Sundin ställde Martin Ritzén mot väggen, som i egenskap av rådgivare åt IOK försvarade kravet med hänvisning till lagen. Maria protesterade, för det är inte alls så det ser ut vare sig i Sverige eller i flera andra länder, men tyvärr bytte man snabbt ämne. Det finns ju så mycket att ta upp.

Kvällens höjdpunkt var nog ändå en fråga från publiken. Någon undrade om det verkligen var så relevant att prata om rättvisa förutsättningar mellan män och kvinnor, för: ”är elitidrottare överhuvudtaget normala?”. Jag tycker det är en väldigt bra fråga. Elitidrott är per definition inte demokratisk. De grenar som har högst status är ofta såna där muskelstyrka är en fördel, men Maria Sundin tog det exemplet att inom en del kampsporter finns äldre män som lätt dänger unga muskelknippen i golvet. Det handlar om skicklighet och smidighet, och inte om råstyrka.

Sedan kom diskussionen in på hur man egentligen ska göra när det bara finns två klasser att tävla i, och att alla måste sorteras i någon av dem. Helena Tolvhed beskrev situationen väldigt bra:

”Terrängen stämmer inte överens med kartan, och då kanske man måste rita om kartan”

Det är inte verkligheten, terrängen, människorna med intersexuella tillstånd eller transsexualism, som är problemet. Alldeles för många människor använder en köns-GPS som inte är tillförlitlig och felkönar människor stup i kvarten – och det märkliga är att när GPS och terräng inte stämmer överens, så är det ofta verkligheten som får skulden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Veganism orsakar homosexualitet

Ända sedan jag blev vegan första gången, för snart tio år sedan, har jag hört olika rykten om sojaprotein: Eftersom soja innehåller fytoöstrogener har en del hävdat att det kan orsaka cancer, men också att det kan lindra klimakteriebesvär, och framförallt att det gör människor mer feminina. Som transkille borde man undvika soja, hävdar en del, medan andra säger att det inte alls är någonting att bry sig om. Och så vidare.

Det är så många rykten och spekulationer, men aldrig förut har jag hört att soja kan orsaka homosexualitet. En nyzeeländsk gymägare hamnade i blåsväder nyligen för att ha skickat med en länk till en artikel om farorna med soja, där det bland annat står:

”Soy is feminizing, and commonly leads to a decrease in the size of the penis, sexual confusion and homosexuality. That’s why most of the medical (not socio-spiritual) blame for today’s rise in homosexuality must fall upon the rise in soy formula and other soy products. (Most babies are bottle-fed during some part of their infancy, and one-fourth of them are getting soy milk!) Homosexuals often argue that their homosexuality is inborn because ”I can’t remember a time when I wasn’t homosexual.” No, homosexuality is always deviant. But now many of them can truthfully say that they can’t remember a time when excess estrogen wasn’t influencing them.”

Den texten är en del av en längre artikelserie från 2006, som rabblar upp en mängd olika faror med sojaprotein, men redan från början visar man vart skåpet ska stå, eftersom rubriken är ”Soy is making kids ‘gay'”. Man blandar alltså ihop intersexuella syndrom som hypospadi (ett medfött tillstånd där urinröret mynnar på undersidan av snoppen) med ”sexuell förvirring” och homosexualitet, i en salig röra. Framförallt handlar det alltså om att gravida kvinnor och snoppfödda barn och ungdomar ska undvika soja för att inte riskera att utveckla feminina drag och homosexualitet.

Det Jim Rutz gör är att dra upp alla negativa effekter som man vet att östrogen i stora doser kan orsaka, och förutsätta att den sortens fytoöstrogen som finns i soja fungerar likadant som riktiga östrogener, och att de mängder fytoöstrogener som en genomsnittlig vegetarian eller vegan får i sig skulle vara skadliga:

”Sadly, vegan moms-to-be think they are eating healthfully when they swig soy milk, nosh on soy nuts, and eat veggie burgers. The tragic result can be undescended testicles, hypospadias or even homosexuality. No study says that soy dooms a child to homosexuality, but it’s not hard to believe that at some point during pregnancy babies are hardwired for sexual preference.”

Man kan alltså bli homosexuell av att äta mycket soja, och det är framförallt veg*ner som äter den farliga sojan. Veganism är ett hot mot heteronormen. Ännu ett skäl till att vara vegan, alltså.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hormoner orsak till genuspanik?

En ny genusstudie har sett dagens ljus: Denna gången handlar det om testosteron, barn och leksaker. Forskare i Texas i USA tittade på hur tremånadersbäbisar reagerar på olika filmsekvenser som är tänkta att ge något slags hum om vad de skulle leka ifall de vore större, och jämförde med deras hormonvärden och deras testosteronhalt i fosterlivet.

För flickor spelar hormonvärdena tydligen ingen större roll, men för pojkar finns det en skillnad. Pojkar som hade höga testosteronvärden i kroppen var mer benägna att intressera sig för grupper av människor än för individer, jämfört med de med lägre värden, och de pojkar som hade fått höga doser testosteron i fosterlivet var i högre utsträckning intresserade av studsande bollar än av dockor.

Så vad betyder det?

Kanske att pojkar med höga testosteronvärden har en starkare central koherens – förmågan att se helheter och inte bara detaljer – än pojkar med lägre värden. Det skulle isåfall tala emot teorierna om att det finns ett samband mellan höga testosteronvärden och autism, eftersom ett typiskt autistiskt drag är just en svag central koherens.

Kanske att pojkar som utsatts för höga testosteronhalter i fosterlivet är mindre inriktade på människor och mer på saker; mindre på känslor och relationer och mer på ljud och rörelse. Det skulle isåfall, till viss del, tala FÖR ett samband mellan testosteron och autism.

Kanske att pojkar är mer känsliga för testosteronvariationer än vad flickor är – helt enkelt att flickor är friare att välja själva vad de gillar medan killar är hårdare styrda. Kanske att hormonhalter samverkar med andra faktorer i miljön. Kanske att barn redan vid tre månaders ålder har hunnit lära sig vissa grundläggande könsmönster.

Kanske är det hormonvärden som gör människor besatta av att hitta bevis, för att kunna förklara för andra människor att deras sätt att vara är fel och onaturligt. Kanske är det låga testosteronhalter som driver de som skriver arga kommentarer om att alla skillnader i beteenden mellan könen är biologiska. Det måste ju rimligen vara så, eftersom alla könsroller är avskaffade.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Testosteron orsakar inte aggressivitet – men myten om testosteron gör det

Du har säkert hört det till leda: Testosteron gör att folk blir aggressiva, mer benägna att ta risker och mer egoistiska – och det är därför män är skitstövlar i större utsträckning än kvinnor. Det ligger i hormonerna, och alltså vore det fel att ens försöka ändra sitt beteende…

Eller också inte.

En ampull Nebido, testosteron

Ett schweizisk-brittiskt forskarlag undersökte hur människor betedde sig efter att de fått antingen testosteron eller placebo. Försökspersonerna ställdes inför olika valmöjligheter för att fördela en summa pengar mellan olika parter, där poängen är att ju mer jämt man delar, desto större är chansen att få behålla en del av summan. Man upptäckte att de som fått testosteron faktiskt var mer rättvisa än de andra – men att den stora skillnaden var mellan de som trodde att de hade fått testosteron, och de som trodde att de hade fått placebo. Försökspersoner som hade fått placebo, men som trodde att det var testosteron, betedde sig mer aggressivt, själviskt och riskfyllt än de andra. En av forskarna, ekonomen Michael Naef, sammanfattar:

”It appears that it is not testosterone itself that induces aggressiveness, but rather the myth surrounding the hormone. In a society where qualities and manners of behavior are increasingly traced to biological causes and thereby partly legitimated, this should make us sit up and take notice.”

Det är alltså inte testosteron i sig som orsakar aggressivitet, utan snarare fördomen om att testosteron orsakar aggressivitet som folk utnyttjar för att ursäkta sitt eget beteende. Myterna om hormoners påverkan blir en självuppfyllande profetia.

Om det är så att män är en riskgrupp för att utveckla egoism, så beror det i alla fall inte på testosteronet. Man föds inte till egoist; man blir det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min Stora Operation – När man byter kön på orden

Tankarna började vandra mot Operationen. Den Stora. Det där ingreppet som jag längtat så efter, det som ska göra att jag känner mig mer hel och lindra symtomen av min transsexualism.

Det var då jag insåg att det är ännu en såndär sak som gör att det lätt blir missförstånd mellan mig och de jag pratar med. Jag vet ju att det säkert är många som skulle tänka ”Aha, han pratar om Könsbytet. Det där man trollar fram en kuk och skapar en man av en kvinna”. Det är inte det som är Operationen för mig, eftersom jag kanske inte ens kommer att göra en penisrekonstruktion. Inte heller är Operationen den där jag blir av med livmoder och äggstockar. Den operation som jag längtar efter är bröstkorgen; att bli av med fettpåsarna.

Min utredare sa att så gott som alla transkillar vill operera bort brösten. Det är något folk längtar efter, och det förstår jag verkligen. Däremot är det inte ens någon som vet hur många transkillar som väljer att avstå från penisrekonstruktion av olika skäl:  Operationsresultaten är inte så bra att riskerna väger upp det, det är viktigare att få hormonbehandling och bröstoperation, man har faktiskt en kuk, även om den är väldigt, väldigt liten…

I transvärlden använder man ofta tre olika ord för att beskriva transsexuella: Pre-op, post-op, non-op. Op står för operation, och man utgår från att det finns de som väntar på operation, de som redan har gjort den, och de som avstår. Transkillar som gör en bröstkorgsrekonstruktion men inte en penisrekonstruktion sorteras oftast in under non-op, även om man dessutom plockar ut både livmoder, äggstockar och äggledare. Man genomgår alltså ett antal olika operationer, men är ändå oopererad. Den enda operation som räknas är nämligen den som formar de yttre könsorganen: Kuk och fitta. Orden är skapade med tanke på transtjejer, som har andra förutsättningar och behov. När så transkillar har blivit mer synliga är det uppenbart att innebörden i orden inte riktigt passar, men de finns ändå kvar och man fortsätter att sortera folk enligt samma mönster.

Det hör också till saken att det inom transvärlden finns en hierarki där post-ops har en lite högre status än pre-ops, och där en liten högljudd grupp pre- och post-ops hävdar att non-ops inte är transsexuella alls och inte har rätt till någon vård. Tjejer som är non-ops står lägre i rang, och måste ständigt försvara sig mot ‘anklagelser’ om att vara transvestiter – som om det vore något fult att vara transvestit, och som om de vore något slags hot mot världsordningen att vara non-op. Och dit sorteras alltså även killar, oavsett hur många operationer de går igenom, så länge de inte bestämmer sig för att göra en penisrekonstruktion.

Man är oopererad även om man har genomgått tre-fyra operationer som ett led i sin könskorrigering, för det enda som räknas är kuk eller fitta. Lite som en rest från den tid då transkvinnors längtan att bli av med kuken var ett mått på hur väl diagnosen stämde. När man byter kön på orden kan de skava ordentligt. Min Stora Operation är ingen riktig operation, för den ger mig ingen status som post-op eller ”färdig”. Det enda den gör är att behandla min transsexualism och få mig att må bättre – och det är ju det som är det viktiga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag har gått från att hålla politiken i mitt huvud till att bära den i min kropp

Om jag ska läsa en bok i pappersformat gör jag det helst naken – det är nämligen skönast att läsa i badkaret. I en och en halv timme plöjde jag en bok av Michel Foucault om sexualmoral i det antika Grekland och heteronormativitet i 1900-talets Europa. Sedan låg jag kvar och funderade över det här med kroppar, och mindes artikeln jag läst precis innan om shariakravetskäggväxt hos män, och om det såkallade perfekta kvinnoansiktets geometri, och varför folk hakar upp sig på sånt. Jag funderade över hur män som av olika anledningar inte kan odla skägg gör om det är lag på att ha det, och hur det är att växa upp med ett intersexuellt tillstånd i en kultur där könsgränsen markeras med en berlinmur. Det ledde mig in på hur jag egentligen känner inför att vara politisk genom min blotta existens och uppenbarelse.

Immanuel, med finnar och skäggstubb

En veckas skäggstubb

Jag blir allt oftare förkroppsligad som transperson ju längre jag kommer i min könskorrigering. Det är något jag upplever mer och mer, i takt med att min identitet som eunuck har blivit tydligare på sistone. Min kropp har förändrats så mycket fysiskt under testosteronbehandlingen att det inte längre alltid är självklart för omvärlden att ögonblickligen sortera mig som tjej, och med det kommer nya erfarenheter. Förr i tiden såg jag det möjligen som en politisk handling att outa mig själv som kille och som transsexuell, och även som en politisk handling från andras sida att relatera till och hantera mitt outande. På den tiden var det mest teori; folk jag kände kunde lugnt fortsätta att se mig som tjej även om de försökte lära sig pronomen och namn, och folk jag inte kände kunde fortsätta vara ovetandes.

Idag är jag mer av ett mellanting, fysiskt sett, och därmed lite besvärligare för omgivningen. Jag är mellantingligad och aningen mer svårbestämbar än förut, i synnerhet om jag är orakad. Jag tror att ifall jag klippte håret kort, skaffade stereotypt manliga kläder och övade in ett typiskt manligt kroppsspråk och kämpade ännu mer med rösten så skulle jag passera som kille. Jag är inte säker, men det är möjligt att det skulle fungera. Ändå gör jag det inte, för det finns saker jag värderar högre än att passera – att vara mig själv, till exempel.

Många andra transsexuella skulle säkert inte hålla med mig om det, och det är inte heller något jag har haft som mål på vägen hit, men insikten är fantastisk. Jag har gått från att hålla politiken i mitt huvud till att bära den i min kropp – och fast jag inte skulle trott det för bara ett halvår sedan, så känns det otroligt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Caster Semenya är för bra för att duga som hon är

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Santhi+Soundarajan&iid=4075891″ src=”f/7/7/b/15th_Asian_Games_813f.jpg?adImageId=8287446&imageId=4075891″ width=”380″ height=”259″ /]

Santhi Soundarajan pustar ut efter målgången i Asian Games 2006 då hon vann silver – som hon sedan blev av med

Santhi Soundarajan är ett namn; Caster Semenya ett annat. Det är få friidrottare jag känner till, men de två namnen har jag varit tvungen att lägga på minnet. Santhi är en fattig tjej från Indien som sprang för att försörja sin familj; Caster är en fattig tjej från Sydafrika. Det de båda har gemensamt är att deras karriärer grusades på grund av att deras könstillhörighet ifrågasattes. Santhi blev av med sin medalj från Asian Games 2oo6; Caster fick efter många turer till slut behålla sin från VM i Berlin i somras, men hennes fortsatta karriär är osäker. Båda är uppfostrade som flickor och de såkallade avslöjandena kom som en kalldusch för båda. Santhi blev utfryst från samhället och försökte begå självmord, men idag jobbar hon som tränare och drömmer om en comeback. Caster befinner sig antagligen fortfarande i en känslomässig bergochdalbana.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=caster+semenya&iid=6089684″ src=”2/8/c/a/12th_IAAF_World_6504.jpg?adImageId=8287501&imageId=6089684″ width=”380″ height=”531″ /]

Caster Semenya och guldmedaljen från VM 2009 – som hon får behålla

I kvällens Halvlek i Svt fick man se bland annat en intervju med Santhi, eftersom programmet tog upp ett förslag nya regler för kvinnliga friidrottare. De som har mycket höga testosteronvärden ska ges en chans att till medicinsk behandling, och efter det ska de ha rätt att tävla som kvinnor. Det skulle innebära att både Caster Semenya och Santhi Soundarajan inte har fått sina idrottskarriärer förstörda för all framtid, utan har en möjlighet att få komma tillbaka och tävla som kvinnor.

Förslaget är kontroversiellt, för även kan vara positivt för de individer det handlar om så är det inte helt självklart att börja kräva av deltagarna att de ska manipulera sina kroppar för att passa in i en norm. Anette Brömdahl, doktorand i genusforskning och expert på intersexuellas rättigheter, sågar förslaget:

”Ska en lång människa inte få spela basket? Eller Phelps, som har väldigt stora och platta fötter och därmed har något övertag i simning, ska han då inte få simma för att han har det här naturliga övertaget?… Det här fokuserar bara på kvinnor också, måste vi komma ihåg. Det är inte inom den manliga skalan. Att en man kan producera mer testosteron än någon annan; det ses på sätt och vis som okej. Men en kvinna som producerar mer än en annan kvinna ses då som ett hot. Hon ses som något manligt, som onaturligt och hör inte hemma inom den kvinnliga skalan”

Hennes argument är alltså att det enbart är kvinnors testosteronvärden som blir granskade och ifrågasatta, och det har hon rätt i. En man får vara vilken he-man som helst så länge han inte är dopad, medan en kvinna utropas som ”könsfuskare”. Manlighet syns på ytan; kvinnlighet däremot måste definieras, dämpas och begränsas för att inte komma för nära manligheten. Det naturliga – det medfödda – ses som onaturligt och måste rättas till oavsett om det verkligen behövs eller inte – för att bli just naturligt.

***

Läs alla mina inlägg om Caster Semenya:

Caster Semenya är en hjälte

Könsidentitetsstörning by proxy i Indien, USA, Sydafrika och Sverige

Häxprocessen mot Caster Semenya, del sjuttioelva: Upprättelse?

Sämre än djur – om människovärde

Caster Semenya hotar synen på kön – och på handikapp

Människovärde är inget som mäts med ett blodprov – Epilog om Caster Semenya

Har du fitta nog att visa kuken, eller ollar du bara?

Caster Semenya förtjänar inte en medalj – utan två

Vad som är biologiskt kön är något som är socialt konstruerat

100% kvinna, man – eller sig själv

Caster Semenya och det egentliga könsfusket

Homosexuella vet inte att män och kvinnor är olika – det är därför bögar gifter sig med kvinnor

Könsfusk kräver ingen stake

Ain’t I A Woman? Caster Semanya och rasistiska kvinnoideal

***
Läs mer om programmet här och se själva programmet i svtPlay och även intervjun med Annette Brömdahl.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Definitionen av en man måste mutera med äggstockarna

Alla foster är flickor från början, händer det att folk säger. Det de menar är att alla foster har möjligheten att utveckla kvinnliga eller manliga drag, men för att det ska bli en pojke måste det till testosteron, och dessutom måste kroppen ha möjlighet att ta upp det ordentligt. Jag har alltid tyckt att det är en spännande tanke: Alla har vi förutsättningar för att få en snopp eller snippa, pung eller blygdläppar.

Däremot har jag aldrig hört någonting och skillnaderna och likheterna mellan äggstockar och testiklar – förrän nu. Ett forskarlag har upptäckt att en enda gen är det som styr om äggstockarna ska fortsätta fungera som äggstockar eller utvecklas till testiklar i möss. I vuxna djur alltså, inte i foster. Om man slår ut funktionen hos genen FOXL2 så kommer en annan gen att ta över och få äggstocken att utvecklas till en testikel och producera mer testosteron. De tillverkar inga spermier, men ändå.

Detta gäller som sagt var möss, och det finns inget som säger att det skulle vara lika enkelt på människor. Ändå är tanken fascinerande. Inte bara ur en rent praktisk synvinkel – tänk så behändigt om det gick att få ens egna äggstockar att producera de hormoner man behöver – utan även ur ett mer filosofiskt perspektiv.

Ett ”kvinnligt” yttre är förhandsvalet för foster; det som kroppen utvecklar ifall den inte styrs in i en annan inriktning. Ett ”kvinnligt” inre är däremot till viss del beroende av en enda gen, som om testiklar är ett slags förhandsval när det gäller inre könsorgan. Äggstockar och testiklar är så intimt förknippade med könstillhörighet att svenska lagstiftare vill definiera en man som en person som saknar äggstockar och en kvinna som en person som saknar testiklar, och kräva kastrering av alla som ansöker om ändrad könstillhörighet.

Att offra sina äggstockar eller testiklar på ett rostfritt fat i operationssalen har länge varit det yttersta beviset för att man verkligen är en man eller kvinna, att man har lidit av transsexualism och nu är botad och frisk. Den bilden har lyfts fram av läkare och journalister, ivrigt påhejade av en liten grupp före detta transsexuella med inflytande – men den tiden då det sågs som det enda möjliga är förhoppningsvis snart förbi. Människor har olika behov även om de har samma diagnos – och det här gör det uppenbarligen ännu viktigare att diskutera kastreringskravet.

Skillnaden mellan äggstockar och testiklar är en enda gen. Könsbarriären är inte tjockare än så.

Läs mer: Matt Kailey på The Examiner, Telegraph, Times, Science Daily, ABC Science, PinkNews, Rapporten som pdf. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,