Category Archives: Kön som funktionshinder

Jag vill inte prata tvångssteriliseringar längre

Som ni kanske vet har regeringen äntligen klämt ur sig ett lagförslag till ny könstillhörighetslag, där de bland annat säger att konsekvenserna av avskaffandet av tvångssteriliseringarna måste utredas närmare. De oroar sig över att en gravid man inte har rätt till abort, till exempel (läs om varför det inte är ett hållbart argument). Därför vill regeringspartierna inte stoppa steriliseringstvånget förrän den första juli nästa år, trots att resten av lagen ska börja gälla från den första januari 2013. Nu har socialutskottet sagt ja till regeringens lagförslag, men S, V och MP har reserverat sig mot bland annat förhalandet av steriliseringstvångets avskaffande. Hursomhelst, detta lagförslag ska riksdagen rösta om.

Jag har inte bloggat om detta på ett tag, eftersom jag redan sagt allt så många gånger. Jag har förklarat. Jag har argumenterat. Tjatat. Kämpat i fem år. På sistone har jag insett att jag inte kan säga något mer, utan att upprepa vad jag redan sagt så många gånger. Därav tystnaden.

Men så kom jag på att det finns ett perspektiv jag försökt att undvika tidigare: det alltför personliga.

Frågor jag fått när jag försökt diskutera tvångssteriliseringar på en mer generell, opersonlig nivå:

Vad ska du med dina äggstockar till? Du sa förut att du ville kastreras, men nu har du ändrat dig, betyder inte det att alla transpersoner är veliga och inte vet vad de vill? Litar du inte på att läkarna vet vad som är bäst för dig? Hur kan du påstå att du är man om du vill kunna föda barn? Vadå, vill du inte ha barn – men varför bryr du dig i så fall?

Jag är så förbannat trött på att prata tvångssteriliseringar som om det vore en abstrakt, teoretisk fråga – men lika trött är jag på att varje gång ämnet kommer upp behöva höra frågor om mina könsorgan. Jag är så jäkla less på att inte anses vara myndig nog att bestämma över min egen kropp. Så arg på politiker som blundar och förhalar. Så bitter över de som tycker att jag borde vara tacksam över att alls få någon vård.

Så förtvivlad över den ständigt återkommande insikten att min kropp inte tillhör mig. Att människor ständigt tar sig friheten att ha en ”åsikt” om ifall tvångssteriliseringar är bra eller dåligt. Att människor tar sig friheten att diskutera huruvida jag har rätt att gå till badhuset. Att folk ser det som en viktig fråga att upplysa mig om vilket kön de anser att jag ”egentligen” har… Och så vidare.

Tvångssteriliseringarna är bara en av många frågor där transfobin gör sig påmind. En ständig påminnelse om att mina mänskliga rättigheter inte är självklara. Därför hatar jag att prata om tvångssteriliseringar. Och därför gör jag det, ändå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Autism, transpersoner och forskning med könsidentitetsproblem

En amerikansk studie som presenterades igår visar på det som många sett men få verkligen har undersökt: kopplingar mellan autismspektrum och ”gender identity issues”.

Föräldrar till barn och ungdomar med eller utan autismspektrum-diagnos fick svara på frågan om deras barn har uttryckt ”wishes to be of opposite sex”. Resultatet? Bland föräldrar till autistiska barn och ungdomar uppgav 5,1% att deras barn ville vara av ”motsatt” kön. I kontrollgrupperna varierade siffran däremot mellan 0,0% och 1,7%.

Det stämmer rätt bra mot tidigare forskning: En nederländsk studie från 2010 visade att bland de barn och ungdomar som kommer till en könsutredningsklinik, så har 7,8% autismspektrum-tillstånd (jämfört med 0,6-1% av befolkningen i stort). Men de visade dessutom då att det är stor skillnad mellan olika könsidentitets-diagnoser. Av de som fått diagnosen GID hade 4,7% någon slags autism; för GIDNOS var det däremot 17%. Om man sorterar bort de yngre barnen och enbart ser på ungdomarna, så hade hela 37,5% av de som fick GIDNOS-diagnos någon slags autism.

Vad är då GIDNOS? En diagnos som ställs ibland i könsutredningen, t.ex. för att man är intergender och inte identifierar sig som kille eller tjej, eller för att man av andra skäl inte passar in i utredarens bild av hur transsexuella är. Det är alltså inte orimligt att anta att autister med icke-binär könsidentitet faktiskt kan vara en betydligt större grupp än de autister som är mer ”typiskt” transsexuella. Det är inte heller orimligt att anta att en stor del av dem inte kvalar in i vad deras föräldrar uppfattar som en ”önskan om att vara av motsatt kön”.

För vad är det för fråga som forskarna ställt, egentligen? Motsatt kön. Som om det bara fanns två. Som om alla har ett kön, och bara ett enda. Som om icke-binära transpersoner inte finns.

Tänk om man istället hade undersökt äldre ungdomar och vuxna med respektive utan autism, och frågat om deras könsidentitet, könsuttryck och behov av olika slags könskorrigerande behandling, och dessutom frågat om de känner sig pressade att passa in i normer – vad hade man sett då?

Tänk om man skulle komma fram till att den största skillnaden var att icke-autistiska transpersoner är mer hämmade av normer och grupptryck än autistiska transpersoner, och att icke-autister har svårare att komma ut. Tänk om man skulle komma fram till att autistiska drag är rent livräddande ibland…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Autistiska transpersoner kommer inte ut – de bara blir synliga

Som vice ordförande i KIM är jag på konferens i Linköping nu, om transvård och mänskliga rättigheter. Spännande föreläsningar och intressanta människor. Nästa vecka ska jag tillbaka till Linköping och hålla min egen föreläsning, men nu har jag semester och bara tar in allt väldigt intensivt.

En av de saker jag minns bäst av dagen var det som Natacha Kennedy berättade om autistiska transpersoner:

”They never come out – they just become visible.”

Det är precis så jag själv upplever det; jag kom inte ur ur någon garderob eftersom jag varken kunde eller ville dölja att jag var transperson. Jag bara var den jag var, och jag bara är den jag är.

Det är en styrka för en transperson att kunna strunta i social status, och inte bry sig om grupptryck. Ungefär så förklarade Natacha Kennedy, och det är verkligen det jag också tror. Så coolt att få höra det från någon annan som kommit på samma sak.

Bygdeman får svar på tal om tvångssteriliseringar

Vi i KIM har samarbetat med RFSL och RFSU, och skrivit en replik på DN debatt till Marc Bygdemans gräsliga debattartikel om tvångssteriliseringar. Vi skriver bland annat:

Andra patienter i Sverige som blir sterila av sin behandling får hjälp att frysa ned könsceller. De flesta tycker nog det är självklart, unga människor utan barn ska inte ovanpå oron för sin sjukdom dessutom behöva inställa sig på en framtid helt utan möjlighet att skaffa biologiska barn. Vi anser att transpersoner bör behandlas som andra patienter, och därmed ges samma möjligheter att skaffa barn. Detta är Bygdeman emot, med argumentet att han personligen inte anser att det är ”rimligt”.

Vi anser tvärtom att det är den nu rådande situationen som inte är rimlig. Vi har en lag som ställer tvingande krav på sterilisering för att människor ska kunna få ett ID-kort som stämmer med den könsroll de lever i. Det är inte fungerande. Inte i ett rättssamhälle, inte år 2012.

Nu ser jag dessutom att DN har tagit in en replik från Gunnar Kratz, professor i plastikkirurgi. Till skillnad från Bygdeman, som är pensionerad, så jobbar Kratz med transsexuella patienter. Han är en av de som har absolut störst erfarenhet i Sverige av transvård. Och Kratz skriver:

[Det är] motbjudande att ett demokratiskt land (det är väl i och för sig lika motbjudande i alla länder) har en lag som tvingar en viss grupp av medborgare till sterilisering. Även om jag är övertygad om att en förkrossande majoritet av de transsexuella aldrig skulle drömma om att behålla de organ som gett dem så mycket lidande så är själva principen förkastlig.

Kratz betonar framförallt hur viktigt det är att få spara könsceller och kunna bli biologisk förälder:

Själv har jag svårt att se vad som gör att en transsexuell människa inte skall ha samma rättigheter som andra människor i vårt land. Varför skall en liten grupp i samhället inte ha rätt att frysa ned sina könsceller och eventuellt använda dessa vid en befruktning? Jag tror att vi måste lyfta blicken lite och inse att det inte spelar någon roll på vilket sätt våra kromosomer blandas i livets början och att barnet blir lika underbart fast könscellerna från pappan kom från hans ägg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Tvångssterilisering på arkitekturmässiga grunder

”Den här personen har inte genomfört ett könsbyte. Det är inte relevant att kalla det för ett könsbyte. Det är en absurditet på något sätt.”

Så sa Marc Bygdeman för snart fyra år sedan, om den då höggravida Thomas Beatie. Jag skulle inte bry mig om vad Marc Bygdeman säger, om det inte vore för hans yrkesroll: han är professor emeritus i gynekologi och suppleant i Socialstyrelsens rättsliga råd. Om jag förstått det rätt sitter han inte med i gruppen som jobbar med könskorrigeringsärenden, men ändå.

Idag kommer Bygdeman med ännu ett lågvattenmärke: en förvirrad debattartikel om hur viktigt det är att tvångssterilisera.

”Enligt lagen om genetisk integritet (2006:351) skall läkaren i dessa fall pröva om det av medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att behandlingen äger rum och att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden.

Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.”

Alltså: det Marc Bygdeman rasar mot är att en transsexuell skulle kunna att skaffa barn utan att först få sin lämplighet som förälder utredd av en myndighet. Om en ciskvinna bestämmer sig för att sluta med p-piller för att försöka bli gravid är det ingen som kräver att hennes lämplighet som förälder måste utredas först, för att få sluta med p-piller. Om däremot en transman avbryter sin hormonbehandling för att försöka bli gravid, så blir det tydligen ett helt annat ljud i skällan.

Botten är nådd när Bygdeman tar till klassisk transfob skrämseltaktik:

”Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?”

Jag tror att Marc Bygdeman menar en kukfödd kvinna när han säger ”en man utan kirurgisk korrigering…”, men vi kan vända på steken. Om det nu är så att en persons juridiska kön automatiskt ger en tillträde till ett visst omklädningsrum, och om skåphallar och duschrum är av gud och naturen givna och omöjliga att förändra – så utgår jag ifrån att Marc Bygdeman tycker att jag ska byta om på damernas. Jag är juridiskt sett kvinna, och jag har äggstockar. Att jag har helskägg, mörk röst och hår på min platta bröstkorg är väl en petitess i sammanhanget, eller hur?

Marc Bygdeman insinuerar att transkvinnor utsätter ciskvinnor för sexuella övergrepp genom sin blotta existens. Han kräver att transpersoner tar ansvar för samhällets fixering vid könsorgan, och för att många badhus är byggda så att det är svårt att byta om och duscha i avskildhet. Tvångssterilisering på arkitekturmässiga grunder, javisst!

Bra bloggat: Helena von Schantz.  även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Varför gör det så ont med hen?

Förskolor i Stockholm avråder personalen att använda hen. Ordet har beskyllts för att förvirra barn. Det sägs att hen är onödigt eftersom alla människor är antingen män eller kvinnor; som om intergenders inte finns. Och gång på gång sägs det att hen betyder höna, att det är pk-trams, att det inte löser alla problem (är det någon som påstått det?), och så vidare.*

När jag läser alla hen-hatande inlägg undrar jag vad de är ute efter. Jag förväntar mig att folk fattar att ordet hen INTE syftar till att utrota hon och han. Det folk upprörs över mest verkar vara just att deras upplevelse av att ordet inte behövs, inte delas av alla.

Bara en sån sak som att hen-debatten kommit att handla om genuspedagogik. De transpersoner som är män eller kvinnor används ibland som slagträn i debatten, men får sällan uttala sig. De transpersoner som varken är män eller kvinnor, eller som är både och, utesluts ur debatten. Vi får ibland höra att det inte handlar om oss, även när folk raljerar över vår (frånvaro av) könsidentitet. De som säger så utgår från att frågan om hen enbart berör barn, och att alla barn är cispersoner. Transpersoner är i deras ögon alltid vuxna (och kan förlöjligas hur mycket som helst).

De missar en sak: Vi har också varit barn, vi som föredrar att kallas hen. När jag var liten var jag oerhört förvirrad över hon och han, och förvånad över att folk trodde att det bara fanns pojkar och flickor. Att lista ut om jag skulle säga han eller hon var svårt, så jag pratade helst inte i tredje person alls. Om jag hade fått lära mig hen hade det problemet varit ur världen.

Är min berättelse representativ för alla barn? Förmodligen inte, men det är inte heller min poäng. Att säga att hen gör barnen ”förvirrade” spär på stigmatiseringen av de barn som inte följer könsnormerna. Det insinuerar att de barn som har familjemedlemmar och vänner som är transpersoner skulle ta skada av att umgås med dem. Och det är dessutom att förneka icke-binära transpersoner deras identitet, oavsett ålder.

När jag skrev Trollhare – ur en bokstavsvuxen transpersons ordgarderob använde jag bara nio hen och två henom. Jag önskar att jag hade kunnat använda det mer, men boken är ju självbiografisk och eftersom jag faktiskt inte upptäckte ordet förrän vid 22 års ålder fick det bli så. Däremot hade jag aldrig kunnat skriva min bok helt utan hen. Om jag hade varit tvungen att kalla alla i boken för han eller hon hade jag gjort våld på själva berättelsen. Jag tänker inte i könande pronomen, så varför skulle jag anpassa mitt språk efter hen-hatare?

Frågan är inte ”behövs hen?” och inte ens ”kommer hen att slå igenom?” Frågan är ”varför blir folk upprörda över att andra använder hen?”

*) Jag hänvisar alla som argumenterar mot hen till henom-bloggen.

Exempel på hur praktiskt hen kan vara: ÖP använde rubriken ”Hen blev årets Gregorius” för att inte avslöja vem pristagaren var förrän man läste artikeln.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

KD vill avskaffa tvångssteriliseringarna – men när?

KD vill avskaffa tvångssteriliseringar. Visst låter det nästan för bra för att vara sant? Jag vet att frågan har drivits på enormt bra de senaste åren: debattartiklar, blogginlägg, demonstrationer, och så RFSLs namninsamling förstås – 77169 personer skrev under namninsamlingen som lämnades in till regeringen i tisdags.

Det händer verkligen saker, men den stora stötestenen har hela tiden varit KD – och nu verkar det alltså som om det hindret är undanröjt. I debattartikeln i DN (undertecknad av Göran Hägglund, Maria Larsson och David Lega) står det:

Vi menar att även om det finns argument mot att tillåta att personer som genomgår könskorrigerande behandling blir föräldrar i sitt gamla kön, så är dessa skäl inte tillräckliga för att motivera ett fortsatt krav på sterilisering. Särskilt inte som barnkonventionens krav om att barn har rätt till vetskap om sitt ursprung och att omvårdas av sina föräldrar synes kunna uppfyllas i dessa fall. Därför är det vår uppfattning att kravet på sterilisering vid könsbyte bör avskaffas.

När jag såg detta inatt var min första tanke att jag drömde. Min andra tanke var att någon måste ha trollat DN Debatt och fått dem att ta in en fejkartikel. Det verkade för bra för att vara sant. Sedan somnade jag om, och kollade igen när jag vaknade: jodå, artikeln ligger kvar. Men nu ser jag också de märkliga formuleringarna i slutet. De betonar att de vill utreda alla konsekvenser noga, och avslutar med:

Vi kommer att fortsätta försöka föra barnens talan i denna typ av frågor, även om vi i vissa kretsar uppfattas som bromsklossar.

Med andra ord: KDs ledning har tagit ställning för att avskaffa steriliseringstvånget, men de säger INTE att de kommer att försöka skynda på en lagändring. De säger att man måste utreda de juridiska konsekvenserna mer (vilket de har haft gott om tid att göra de senaste fem åren), men de säger INTE hur lång tid det borde ta att göra de utredningarna.

Jodå, jag inser hur fantastiskt detta är. Jag fattar att det satt väldigt långt inne: det är bara drygt ett halvår sedan som det lät helt annorlunda från både Hägglund och Larsson. Detta är definitivt något att fira och vara glad över. Det enda jag invänder är: det är inte över. Inte än.

Kalla mig cynisk, men jag tror det först när jag ser det. Jag lovar att jag kommer fira mer ohämmat den dagen det faktiskt finns ett riksdagsbeslut på att steriliseringskravet är upphävt. Upp till bevis!

Läs RFSLs ordförande Ulrika Westerlunds kommentar i DN. Fler artiklar: Aftonbladet, Expressen, SR, SvD, Dagen, Humanisterna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Steriliseringskrav nödvändigt för att passa in i fördomarna om ”könsbyten”?

David Eberhard är ”specialist i psykiatri”, men det gör honom inte till expert på transsexualism. Jag måste bara få säga det, eftersom han uttalar sig som någon slags expert på Newsmill.

Eberhard har vissa poänger: jag uppskattar att han lyfter fram att det faktum att könskorrigeringar framförallt handlar om att förbättra den psykiska hälsan och minska självmordsrisken (även om han ifrågasätter dess effektivitet). Men samtidigt hävdar han att sterilisering måste vara en del av ett ”könsbyte”, för annars är det inget ”könsbyte”. Argumentet?

”En man som önskar bli kvinna kommer emellertid per automatik att bli steriliserad eftersom det inte lär vara särskilt kvinnligt att ha testiklar hängande framför sin nygjorda vagina. I det fallet finns alltså knappast möjligheten att genomgå behandling utan sterilisering.

Diskussionen gäller då kvinnor som blir män. Principiellt kan ju en kvinna få en artificiell penis och samtidigt ha kvar både livmoder, äggledare och äggstockar. Frågan är om man då har gjort ett könsbyte eller bara opererat dit en penis.

Jag har inga synpunkter på att man gör så, under förutsättning att det skulle minska lidande och risk för självmord i denna utsatta grupp. Vad man däremot ska ha klart för sig är att det i så fall ju inte är frågan om ett könsbyte utan ett könstillägg. Man har alltså två kön. Om man är transsexuell vill man dock inte vara både kvinna och man. Vill man det är man ju per definition inte transsexuell.”

Här gör Eberhard två av de absolut vanligaste tankevurporna runt transvård – tankevurpor som jag ser flera gånger om dagen:

  1. Han utgår ifrån att ”könsbyte” är en synonym till ”operation av könsorganen”. På sätt och vis stämmer det eftersom lagen och vården är uppbyggd på ett sådant sätt att man förväntas passa in i en viss mall och ha vissa behov, för att alls komma ifråga för en könsutredning. Problemet är – bland annat – att att han förutsätter att ändring av juridiskt kön och rekonstruktion av vagina/penis är samma sak. Faktum är att könstillhörighetslagen inte kräver att jag ska vilja skapa en penis för att räknas som man, och den kräver inte heller uttryckligen att jag ska vilja göra mig av med min livmoder – däremot kräver lagen att jag ska sakna fortplantningsförmåga.
  2. Han utgår ifrån att en människas ”riktiga” kön är något som ligger i biologin, antagligen syftar han på kromosomerna. Han utgår också från att en önskan att operera bort livmoder och äggstockar är en förutsättning för att vara en man, och därmed är de som inte vill kastreras inte heller transsexuella.

Jag har redan bloggat om olika anledningar individer kan ha för att genomgå eller avstå från kirurgi, men detta handlar uppenbarligen inte om människors rätt att själva besluta vad de behöver. Eller?

Jag citerar Standards of Care (pdf), de riktlinjer som ställts upp av WPATH (World Professional Association for Transgender Health) för att säkra kvaliteten i transvården:

”While many transsexual, transgender, and gender nonconforming individuals find comfort with their gender identity, role, and expression without surgery, for many others surgery is essential and medically necessary to alleviate their gender dysphoria” (s. 54, min fetstil)

Enligt WPATH finns det alltså inget som säger att man måste vilja genomgå någon operation för att vara transsexuell. Det finns inte heller någon formulering i diagnosmanualerna ICD-10, DSM-IV eller DSM-5 som kräver att man ska vara beredd att genomgå någon form av kastrering eller sterilisering för att få diagnosen Transsexualism/ Gender Identity Disorder/ Gender Dysphoria (även om diagnoskriterierna nämner kirurgiönskan och aversion mot de medfödda könsorganen som vanliga – men inte obligatoriska – symtom).

Så varför hänger jag upp mig på detta? David Eberhard säger ju inte att man borde förbjuda folk att ”vara man och kvinna samtidigt”. Inte heller säger han att man borde tvinga folk att opereras – så är definitioner hit och dit verkligen något att tjafsa om?

Ja.

Som transvården är uppbyggd idag i Sverige är det i stort sett omöjligt att få vård om man inte räknas som transsexuell. Att t.ex. få diagnosen ”Könsidentitetsstörning UNS” (UNS=utan närmare specifikation) kan innebära att man blir utan den behandling man behöver (t.ex. hormoner, kirurgi för att platta till bröstkorgen, eller epilering). Det betyder inte att ens behov nödvändigtvis är mindre skriande än behoven hos de som fått diagnosen Transsexualism. Det betyder ofta bara att man inte lever upp till utredarens bild av hur en ”riktig” transsexuell är – och därmed inte får tillgång till behandling.

I Socialstyrelsens utredning/lagförslag från ifjol försöker man komma ifrån fixeringen vid diagnosen, men traditionellt sett i Sverige har Transsexualism varit den enda diagnos som gett möjlighet till behandling. Det är inte oproblematiskt och riskfritt att hänga upp definitionen av transsexualism på frågan om individens vilja att bli kastrerad, även om man tycker det är okej att också ge vård till de som inte passar in i den mallen.

För övrigt är det fascinerande att begreppen ”könsbyte” och ”könskorrigering” och tillochmed ”ändrad juridisk könstillhörighet” så ofta tolkas som att det enbart handlar om ”operation av könsorganen”. Fixeringen vid att definiera andra utifrån sina egna uppfattningar om deras könsorgan är inte unikt för David Eberhard, även om jag önskar att en psykiater hade vett nog att undvika den klassiska fallgropen.

En sak till: Nej, jag är inte heller expert – men jag utger mig inte för att vara det heller. När en ”specialist i psykiatri” uttalar sig om transsexualism är det lätt att tro att han vet vad han pratar om. Risken finns att folk går på det och tar det för en objektiv sanning, istället för vad det är: åsikter – och en fixering vid könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Håll tassarna borta från mina äggledare!

Vad finns det att säga som inte redan har hunnit sägas idag?

Det har redan sagts att hela alliansen sitter i knät på KD, som i sin tur sitter i knät på de mest konservativa grupperna inom partiet. Det har redan sagts att detta bevisar att KD är farligare än SD, eftersom KD har mer reell makt. Det har redan sagts att vissa mindre transfoba kristdemokrater skäms över sitt parti idag. Det har gråtits. Det har skrikits. Det har redan börjat planeras en demonstration i Stockholm på onsdag.

Men det har också sagts att ”Det här kan man leva med. Det är ett bra steg framåt”. Det är väl lätt för Barbro Westerholm (FP) att säga så, tänker jag. Även om hon har kämpat på vår sida, så är de orden inte så mycket till tröst.

Jag pratar förstås om beskedet att regeringen inte vill avskaffa tvångssteriliseringar, utan vill utreda frågan ännu mer. Göran Hägglund säger:

”Det är viktigt att vi står fast vid försiktighets-principen och inte rusar iväg med lagstiftning. Den här frågan behöver vi titta lite djupare på”

Ursäkta?! Den nuvarande lagstiftningen på området är 40 år gammal. 2007 presenterades ett (förvisso uselt) lagförslag om att ändra könstillhörighetslagen. Han har haft fem år på sig att utreda vidare, och det finns ett utmärkt lagförslag färdigt från Socialstyrelsen sedan ifjol. Vad exakt är det som behöver utredas mer, som har varit omöjligt att utreda under de senaste fem åren?

Det är svårt att tro att det handlar om något annat än filibustrande, och det är svårt att tro att den bakomliggande orsaken skulle vara något annat än transfobi (samt viljan att hålla sig väl med andra transfoba makthavare).

Nej, jag är inte överraskad. Inte ett dugg. Bara förbannad. Och ikväll orkar jag inte vara så djuplodande och kallt analytisk som jag brukar, så jag säger bara: Håll tassarna borta från mina äggledare!

***

Läsvärt: QX, DN om RFSLs svar och om oppositionens svar, en bra artikel på Newsmill, Frihetssmedjan om C, Maria Hansson Nielsen (KD) i Expressen och i egen blogg. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen?

Själv ser jag cissexualism (att folk identifierar sig som män eller kvinnor utifrån vilka könsorgan de föddes med) som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man intalar sig att identiteten avgörs av ens kroppsdelar. Cissexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller.

Stycket ovan är bara ett experiment. Det är inte mina åsikter, ifall ni tror det. Jag har bara citerat en text och bytt ut några ord. Låter den nedsättande? Lite förminskande kanske? Då fattar du kanske hur jag ser på den ursprungliga texten:

”För ärligt talat: hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen? Att med ett pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin? För om detta är höjden av emancipation, då kan jag inte låta bli att vara melankolisk.

Själv ser jag transsexualism som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man måste justera kroppen. Transsexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller.”

Rasmus Landström recenserar i UNT Signe Bremers avhandling Kroppslinjer, och kan uppenbarligen inte låta bli att redogöra för sina egna föreställningar om transsexualism. Jag är ändå tacksam för tydligheten, eftersom det väldigt ofta inte är uttalat utan bara underförstått vad folk utgår ifrån.

Det hör till saken att Kroppslinjer inte handlar om könskorrigeringar som maktkritisk handling, utan snarare om hur berättelser om könskorrigeringar förhåller sig till makt: till normer, till vårdapparaten, till lagen, och så vidare. Ändå är det precis det som Landström hakar upp sig på: fördomen om att könskorrigeringar i första hand skulle vara något slags ställningstagande.

Jag har skrivit om det förr; problemet med att Den Transsexuella Berättelsen så ofta blir missförstådd:

”den tolkas som argument; som om man försöker övertyga någon om att det man gör är rätt. Som om man måste övertyga någon. Som om det är upp till andra att avgöra om de godkänner ens könsidentitet, om de accepterar ens beslut att leva som sig själv.”

Nej, jag säger inte att allt är Rasmus Landströms fel, såklart. Jag säger inte att det är något ovanligt att tolka Den Transsexuella Berättelsen som att transsexuella är passiva offer (som dessutom är lite dumma då de inte fattar att ifall samhället var fritt från könsroller så skulle de inte behöva förändra sina kroppar, typ) – tvärtom. Jag säger inte att det är något fel att som transsexuell själv försöka förklara hur man känner, och jag säger inte att det är fel av cissexuella att försöka förstå. Absolut inte.

Det jag säger är detta: att cissexuella väldigt ofta tolkar Den Transsexuella Berättelsen som om transsexualism är något som är upp till dem att ha en åsikt om. Jag säger att vissa cissexuella ibland tar för givet att deras hemmasnickrade teorier om transsexualism är mer relevanta än transsexuellas egna upplevelser. Framförallt säger jag att transsexuella alltför ofta tas ifrån tolkningsföreträdet för sina egna liv, just genom detta. Frågor om maktstrukturer i transvården och i samhället i stort reduceras till att handla om tillförlitligheten i transsexuellas egna upplevelser.

Landström frågar ”hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen?” Jag undrar: Hur radikalt är det egentligen att utgå ifrån att transsexualism ständigt måste ”försvaras”, som om det vore ett omstritt fenomen à la UFO/snömannen/varulvar? Har vi inte kommit längre än så?

***

Kommentar: Jag har skrivit ”cissexuella” och ”transsexuella” eftersom det råkar vara just könskorrigeringar det handlar om den här gången. Egentligen skulle det lika gärna kunna stå ”cispersoner” och ”transpersoner”, då samma härskarteknik förekommer gentemot alla slags transpersoner. Och ja, jag är medveten om att det händer att t.ex. vissa transsexuella gör liknande saker mot andra transpersoner.

Uppdatering: Läs även Lukas inlägg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Bortglömd könsförvirring

Den senaste tidens bloggtorka har sin förklaring: jag har ägnat ett halvår åt att gå igenom de första 30 åren av mitt liv och skriva ner det. Med runt 100 A4-ark i näven förstår jag plötsligt varför jag haft svårt att hålla bloggen uppdaterad: inte bara för att jag skrivit så mycket ändå, utan också för den känslomässiga resa som skrivandet inneburit.

Jag har kliat försiktigt på själsliga ärr jag trodde var läkta, och upptäckt varbölder under huden – men jag har också petat runt i vad jag trott är öppna, infekterade sår och inte känt något alls. Frågan är om det är ett friskhetstecken, eller om det betyder att jag har nekros i själen. Kanske delar av min själ är på väg att ramla av; så som bröstvårtan gjorde. Jag är inte säker på att det i så fall måste vara något negativt.

Men ikväll slog det mig hur mycket jag saknat att snubbla på orden, och hur mycket jag längtar efter att bli irriterad över att jag inte förstår mig själv – så som jag gjorde förr när jag bloggade. Jag har liksom valt bort att fråga mig själv varför jag känner som jag gör, och stängt av. Det kändes då som ett nödvändigt steg för att orka ta mig igenom könsutredningen: att inte försöka intellektualisera för mycket, utan satsa på att komma någonstans i vården. Kanske skulle jag en dag förstå av bara farten, tänkte jag.

Nu står jag här i mitt någonstans, och förstår om möjlig ännu mindre av mig själv än vad jag gjorde för några år sedan. Jag är på sätt och vis ”färdig” med könskorrigeringen, och på sätt och vis har jag knappt börjat. Ju bättre jag mår, desto mer förvirrad blir jag – men jag tror i alla fall att det är ett bra första steg att erkänna min bortglömda könsförvirring.

Fars dag, men inte för alla

För ett år och tio dagar sedan träffade jag Socialstyrelsens rättsliga råd. Då fick jag veta att det inte fanns några hinder för att få ett nytt personnummer och ändrad könstillhörighet i folkbokföringen. De godkände min ansökan utan tvekan.

Ja, alltså: det fanns inga hinder – bortsett från att jag måste genomgå en operation för att bli steril först. Formellt sett var det enda som de beviljade då just det ingreppet; någon ändring i folkbokföringen blir inte av förrän rådet har sett läkarintyg på att jag ”saknar fortplantningsförmåga”. Det är också därför jag, såhär över ett år senare, fortfarande inte har fått igenom någon ändring i folkbokföringen. Det enda som står mellan mig och ett nytt personnummer är mina äggledare, som jag inte har något behov av att skära i.

Brevet från Rättsliga Rådet

Låter det tufft? Jag tillhör de som har haft tur: Tur för att jag överlevde sex år i psykiatrin innan jag fick börja i utredning, och inte gick under på vägen. Tur för att jag under de sex åren lärde mig en del om hur man handskas med psykpersonal, så att jag visste hur jag skulle göra när jag väl fick chansen. Tur för att jag inte vill ha barn; det är tur eftersom jag ändå inte får.

Imorgon är det fars dag, men för att låna ett uttryck av Amanda Brihed: fars dag är inte för alla. Det finns de som vill skaffa barn, men inte får. Imorgon är det också Uppsala Pride, och jag kommer att föreläsa där, om tvångssteriliseringar av transpersoner.

Hur man avskaffar tvångssteriliseringar i Sverige

Senast jag föreläste om det var i augusti, och det tog inte lång stund att fräscha upp manuset och uppdatera det. Det är nämligen inte så jättemycket som har hänt sedan i somras, mer än att det lämnats in tre motioner (från V, MP och S) som är under beredning.

Såna motioner har det kommit en del av under åren, men det har aldrig hänt något med dem. Nu blir det kanske äntligen ändring på det: alla riksdagspartier utom KD och SD är för att slopa steriliseringskravet, och förhoppningsvis kör de andra allianspartierna över KD så det blir något gjort. Jag hoppas föreläsningen imorgon blir sista chansen för mig att spy galla över den nuvarande könstillhörighetslagen – åtminstone att det är sista gången då jag talar om den i presens.

Läs mer om Uppsala Pride, och missa inte debattartikeln i UNT.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Kroppslinjer – ny avhandling om transvård och identitet

image

image

Det är inte varje dag man ser sina egna håriga ben på bild i en bok – men så är det inte heller varje dag någon disputerar på ämnet transvård ur ett etnologiskt perspektiv. Ja, alltså: jag har inte doktorerat, men Signe Bremer har det. Jag är bara citerad bloggare och hårig modell.

Jag är så glad för Signes skull – men ännu gladare över att det finns transforskning som inte bara handlar om hur otroligt konstiga transpersoner är. Jag har inte hunnit mer än bläddra i den splitternya avhandlingen, men jag vet redan att fokus ligger mer på normer och motståndsstrategier, än på att försöka förklara ”varför” transpersoner existerar.

”Kroppslinjer: kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering” är titeln. Grattis Signe!

Tillägg: Läs mer på Genusflödet och Fria Tidningen

Den bästa dagen – och början på mardrömmen

Igår var det ett år sedan den bästa dagen i mitt liv. Trots det orkade jag inte gå utanför dörren. Jag firade inte. Varför?

Operationsdagen var slutet på väntan. Det var då jag föddes. Men visst finns det jobbiga minnen från förra hösten också – minnen som jag inte förträngt men däremot förnekat att de faktiskt var jobbiga.

Ja, det var skrämmande att stirra på värktabletterna på bordet framför mig, och inte veta hur jag skulle få i mig dem eftersom armarna inte fungerade, samtidigt som jag visste att det skulle bli svårare för varje minut som dröjde.

Ja, det var skrämmande att inse att jag inte skulle ta mig ut ur lägenheten ifall det började brinna, eftersom jag inte kunde öppna dörren.

Ja, det var skrämmande att se såren för första gången, och inse att bröstvårtan var helt svart och läckte stinkande var.

Men jobbigast av allt var nog att inse att jag fortfarande var så känslomässigt instabil att jag kunde börja gråta för att jag inte klarade av att få i mig mat och vatten, och att förstå att jag varit så otroligt naiv som trodde att jag skulle klara mig själv som nyopererad.

Att möta min egen sårbarhet – inte så mycket den fysiska som den psykiska – det är en erfarenhet jag inte hade velat vara utan. En påminnelse om att jag fortfarande är den jag alltid varit. Att mina svårigheter inte är något som försvunnit bara sådär.

Därför var gårdagen en dag av blandade känslor. Idag mår jag däremot mycket bättre – nu när jag förstår varför jag känner som jag gör.

Moderata könsbyten och mediala könsorgan

Moderaterna vill också avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigeringar, meddelade man igår. Det vill säga: partiledningen föreslår det inför riksstämman i oktober. Därmed är det bara KD och SD som står i vägen för en ny lag, där man inte behöver genomgå några operationer för att få ändrad könstillhörighet, och där man får rätt att frysa ner ägg och spermier.

Ja, det är efterlängtat; det behöver jag väl knappast säga? Jag tycker också det är positivt att det skrivs mycket om det – att gammelmedia har fått upp ögonen för frågan, och att allmänheten får veta.

Med det sagt, så kunde jag inte låta bli att skratta när jag såg inslaget i Rapport:

”Moderaternas partiledning föreslår partistämman att personer som ska genomgå könskorrigerande kirurgi slipper kravet på sterilisering.”

Det hörs att orden – ”könskorrigerande kirurgi” – är väldigt svåra att uttala; en ansträngning för att använda korrekta termer, även om det känns ovant. Jag hoppas att det om några år är lika självklart att säga ”könskorrigering” som det fram tills nu har varit att säga ”könsbyte”.

Däremot förstår jag att formuleringen i tv-inslaget lär sätta myror i huvudet på folk, så därför skulle jag nog ha föreslagit att man sa ”genomgå juridisk könskorrigering” eller ”ändra juridisk könstillhörighet”, gärna med tillägget ”…eller som behöver genomgå könskorrigerande behandling”. Det är ju faktiskt det det handlar om.

Jo, jag vet: I mångas tankevärld är ”könsbyte” synonymt med en viss sorts operation. Det är inget jag klandrar någon individ för, eftersom idén om underlivskirurgi/synliga könsorgan som det ultimata ”beviset” på ens könstillhörighet, är så starkt rotad i många människors medvetande. Den fixeringen – att ta för givet att könsorgan och könsidentitet alltid hänger ihop – den tankekedjan måste brytas för att kunna se mångfalden: kvinnor som trivs med testiklar och kuk, män som föder barn, och personer som identifierar sig som varken man eller kvinna, men som behöver korrigera kroppen… Och så vidare.

Faktiskt, så är det egentligen det som lagändringen handlar om: Att sluta hänga upp sig på vad folk har för könsorgan. Det är förmodligen också just därför som lagändringen har blivit så motarbetad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Äggcellskräck

Dröm, natten till igår:

Jag var ute och reste som vanligt; föreläsning i någon stad, och övernattning på vandrarhem innan jag drog vidare. På mitt vandrarhemsrum fanns en märklig bricka på golvet, alldeles vid fotändan av sängen. På brickan låg något som jag först trodde var en massa salta bumlingar – men så upptäckte jag att de små kloten rullade runt, och hackades sönder inifrån.

Ut kom små fåglar; klotrunda, eller nästan bredare än de var höga. Jag undrade om såna fåglar verkligen kan flyga. Då såg jag att det stod en vuxen kivifågel bredvid mig, och förstod att det nog måste vara samma art. Varken den vuxna fågeln eller ungarna var särskilt bekymrade över min närvaro, och de lät mig sova ifred.

På morgonen skulle jag städa ur rummet, men upptäckte att det kliade märkligt i armarna. Det kändes som en svärm av fruktflugor, men jag såg inget. Jag gick ut och frågade receptionisten om det fanns loppor i rummet, och hen tittade bara skräckslaget på mig innan hen stammade fram att det nog var något jag haft med mig själv i så fall. En annan gäst som skulle checka ut, sa att det nog var något mikroskopiskt.

Jag gick tillbaka till rummet och fortsatte packa ihop mina saker. När jag skulle stänga av min laptop som stod på det lilla bordet, så såg jag en stor kockkniv komma gåendes över bordsytan. Änden på skaftet hoppade fram över bordet; knivspetsen rakt upp, och eggen riktad mot mig. Innan jag hann reagera hade kniven klättrat upp på min arm och börjat vandra uppför den. Jag skrek och försökte vifta av mig kniven, men det gick inte. Jag sprang därifrån, och rusade genom hela korridoren – men kniven flög efter mig.

När jag stannade igen landade kniven mitt på bröstkorgen, lika graciöst som om den varit en fågel, och började vandra neråt, över magen. Först då förstod jag vad den var ute efter: Det mikroskopiska som orsakade kliandet, och som drog till sig kniven som en magnet, var mina äggceller. Det var de som konspirerade mot mig.

***

Jag vaknade kallsvettig igår morse, precis när jag hade förstått att det var mina egna äggceller som attackerade mig. I ett och ett halvt dygn har jag undrat vad i hela friden mitt undermedvetna försöker säga. Jag fattar fortfarande inte allt, men jag har i alla fall insett att jag nog faktiskt har lite mer kroppsdysfori kvar än vad jag har trott. Det är inte särskilt allvarligt däremot; inte alls som förut.

Jag förstår också att drömmen har någon slags koppling till min egen komplicerade inställning till sterilisering. Jag tycker inte att jag har någon direkt användning för äggstockarna, och kanske skulle jag redan ha ett manligt personnummer vid det här laget, ifall jag hade gått med på sterilisering. Samtidigt ser jag ingen anledning att genomgå några operationer som inte är absolut nödvändiga. Förut var jag helt inställd på att ta bort dem, när mina förutsättningar var lite annorlunda – men även då var jag rabiat motståndare till att man ställer det som ett krav.

Frågan är vad kivifågeln symboliserar? En fågel som inte kan flyga – till skillnad från mina äggceller. Min första tolkning var att äggcellerna tänkte döda mig. Nu undrar jag om de kanske bara ville operera ut sig själva från min kropp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tvångssteriliseringar på Queertopia

Rubriken är totalt missvisande, det erkänner jag. Jag lovar att inte tvångssterilisera någon på Queertopiafestivalen i Norberg i helgen. Däremot ska jag föreläsa där på lördag, och ämnet blir såklart tvångssteriliseringar; en uppdaterad version av ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”

Stockholm Pride 2011 opening

Plakat i publiken på Stockholm Prides invigning i Kungsan: ”En skam för Sverige! Maria ”Mengele” Larsson (KD) vill tvångssterilisera mig!”

När man pratar om tvångssteriliseringar av transpersoner idag, så finns det tre vanliga missuppfattningar som jämt dyker upp:

  1. Att könskorrigerande behandling rent medicinskt måste innebära att man ändå blir steriliserad eller kastrerad, och att alla som behöver könskorrigerande behandling ändå vill bli steriliserade. Myten bygger naturligtvis i grunden på att ”könskorrigering” ofta uppfattas en synonym till en operation som kastrerar och rekonstruerar ens könsorgan i ett enda magiskt viftande med trollstaven skalpellen.
  2. Att sterilisering eller kastrering av transsexuella och intersexuella alltid är fel och måste förbjudas. För en del är det rent livsnödvändigt med operationer som gör dem sterila. För en del är barn inget de längtar efter heller. Folk är helt enkelt olika.
  3. Att steriliseringskravet har något med ”barnens bästa” att göra.

Jag säger det igen: Den forskning som finns visar att barn till transsexuella inte är utsatta och de mår inte sämre än andra barn. Det där med ”barnens bästa” är inget som var aktuellt ens när lagen skrevs, faktiskt. Vi kan ju läsa motiveringen till dagens steriliseringskrav, i propositionen från 1972:

”Ett skäl som har anförts till stöd för ett krav på barnlöshet är intresset av ordning och reda i släktskapsförhållandena. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid att detta intresse bör få vika för den transsexuelles intresse av att få rättsändringen genomförd.

Jag an­sluter mig alltså till de sakkunnigas förslag men vill framhålla, att förekomsten av barn kan vara ett tecken på att etableringen i den nya könsrollen inte är helt fast och därför ge anledning till särskild försik­tighet när det gäller att bedöma hur stark sökandens upplevelse av den motsatta könstillhörigheten är.

För att förebygga att en transsexuell person efter fastställande av den nya könstillhörigheten får egna barn, dvs, att den som officiellt har manligt kön blir mor och den som officiellt har kvinnligt kön blir far, kräver de sakkunniga slutligen att sökanden skall ha undergått sterilisering eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga.

Det kan med visst fog ifrågasättas om ett sådant krav är nödvändigt. Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inle­da ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv. Risken för ett faderskap resp, en graviditet torde därför, även om sterilitet inte föreligger, vara utomordentligt liten. Härtill kommer att sterilisering är ett ingrepp av allvarlig och inte helt riskfri karaktär.

Trots vad som nu har anförts har jag dock kommit till den uppfattningen att de sakkunnigas förslag bör följas även på denna punkt. Det synes mig nämligen nödvändigt att helt eliminera risken för den förvirring i släktskapsförhållandena som skulle uppstå om en transsexuell person som fått sin könsregistrering ändrad skulle få egna barn.”

Detta är vad som står i propositionen 1972:6, alltså det förslag som resulterade i den lagstiftning som än idag styr könskorrigeringar.

Vi tar det igen:

”Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inle­da ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv.”

Hej heteronorm! När lagförslaget skrevs 1971 räknades homosexualitet fortfarande som en sjukdom, och till exempel provrörsbefruktning och inseminering var snudd på science fiction. Ändå var lagstiftarna uppenbarligen rädda för gravida män.

Thomas Beatie at Stockholm Pride 2011 opening

Thomas Beatie: invigningstalare på Stockholm Pride 2011 – och svenska lagstiftares stora skräck redan två år innan han själv föddes.

Trots att det var så omöjligt att tänka sig 1971, så ville man ändå försäkra sig om att ingen juridisk man skulle föda barn – inte för barnets bästa, utan för samhällets bästa. För att skydda staten från de farliga transpersonerna; de som inte går att tvångsköna hur enkelt som helst. För att skydda sin egen transfobi. Det är lättare att blunda för transpersoners existens om man inte konfronteras med bilder på en man som fött barn, helt enkelt.

Det här kommer jag alltså att prata mer om på lördag på Queertopia i Norberg. Jag hoppas vi ses där.

***

Hela propositionen 1972:6 går att läsa här (Citatet är från sidorna 49-50), men jag rekommenderar starkt att välja pdf-filen istället för den utskrivna texten, eftersom transkriberingen innehåller extremt många stavfel. OBS! Pdf-filen är endast en inscannad bild av ett pappersoriginal, så det fungerar antagligen inte om man använder talsyntes. Att tillgängligheten i riksdagens arkiv suger är ingen nyhet…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Thomas Beatie: ”It’s so bizarre having to ask for permission to have a child”

Igår var jag på bland annat Thomas Beaties tal, som var mindre av ett ”formellt tal” än på invigningen. Istället satt Thomas och hans fru Nancy i varsin fåtölj på scenen i Hörsalen på Kulturhuset, och pratade öppet och självutlämnande om sitt liv, med väldigt mycket humor och lika mycket allvar.

Bland annat förklarade Thomas att skillnaden mellan könen rent biologiskt är mindre än många tror. Thomas säger:

”We’re all female in one point. All men are transgender.”

Han berättade också om hur svårt det var att få hjälp med insemineringen: De första åtta läkarna som Thomas och Nancy gick till vägrade hjälpa dem. På en mottagning blev de hänvisade till en psykolog, men efter att de hade betalat tusentals dollar och väntat i månader, fick de veta att mottagningen inte ville ha dem där. På ett annat ställe fick de veta att deras ansökan skulle tas upp av en särskild ”etisk kommitté”, som sedan bordlade ärendet och förhalade processen.

”It’s so bizarre having to ask for permission to have a child.”

Den åttonde läkaren var själv transperson, och sa, enligt Thomas:

”Society will see your child as an abomination.”

Till slut fick de tag på en läkare som var villig att hjälpa dem. Thomas berättar att det var ett självklart beslut att han skulle bära barnet, och att han inte känner att det finns någon motsättning mellan att vara man och att vara gravid:

”I didn’t let pregnancy define me.”

Han drar en parallell till att en del tycker det är omanligt att ha rosa skjortor, men en man blir inte mindre man bara för att han tar på sig en rosa skjorta. På samma sätt är varken penisstorleken eller förmågan att föda barn något som avgör ens kön. Och, som Nancy säger, så var Thomas ”the perfect dad to carry a baby”.

Thomas and Nancy Beatie på scenen, Stockholm Pride 2011

Thomas och Nancy har en fantastiskt varm utstrålning, och de skämtar en del – till och med när de berättar om hur Thomas blev sjuk några veckor efter det första inseminationsförsöket. De var på en husvisning när Thomas fick något som verkade vara mens med kraftig mensvärk till, och Nancy tyckte att han skulle ”suck it up” och inte mensbloda ner de dyra sofforna. Det visade sig sedan att han var gravid, men att det var ett utomkvedshavandeskap och Thomas fick missfall – och för att rädda honom var de tvungna att operera bort ena äggledaren. Ett hårt slag för en person som kämpar för att bli gravid, såklart.

De berättar också om hur de blev dåligt bemötta av transcommunityt i USA, där många av de stora transorganisationerna inte ville ha med dem att göra, eftersom organisationerna tyckte att familjen Beaties öppenhet skulle skada transrörelsen som hela tiden strävat efter att leva stealth, leva ”normalt” och absolut inte göra något som kunde provocera heteronormen.

Det största stödet fick de istället från de konservativa grannarna i småstaden där de bor; från folk som redan kände dem som Thomas och Nancy och sedan insåg att transpersoner är människor som vem som helst. Den sortens bemötande de har fått i Sverige var en överraskning. Nancy säger:

”Everyone should be like this country – except the sterilization!”

Allt de ville med den där artikeln som startade det hela var att få veta hur det skulle fungera med samhällets byråkratiska system. De fick veta till exempel att på Susans födelseattest skulle Thomas listas som mor och Nancy som far, och trots att de är gifta räknades relationen som ett samkönat samboförhållande just i föräldraskapsfrågan. Det innebar bland att ifall Thomas skulle dö skulle Nancy inte få vårdnad om Susan – det skulle istället Thomas transfoba biologiska pappa få, trots att han inte har varit en del av Thomas liv på många år.

Det var den sortens byråkratibrottning som gjorde att de vände sig till HBTQ-världen för stöd, och inte för att bli kändisar. Mediadrevet var oväntat och kom som en chock för dem, och besvikelsen över att stora delar HBT-världen gav dem kalla handen är påtaglig. Ändå ångrar inte Thomas och Nancy att de lever öppet:

”Being open is part of our society evolving.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Thomas Beaties invigningstal på Stockholm Pride

Thomas Beatie at Stockholm Pride 2011 opening

Jag har inte så mycket att säga, men jag ler fortfarande. Så jag citerar Thomas Beaties fantastiska invigningstal igår:

”I hear that here in Sweden, one of the requirements for gender reassignment includes sterilisation.

– Booh!

Sterilisation doesn’t make a person grow the reproductive organs of the opposite sex; it only deprives the person of the basic right to reproduce. This issue needs to be talked about, exposed, and opened up for everyone to see.

That’s why I’m here. I hope to show your lawmakers the beautiful children this transgender man made with his wife – and I want everyone to see that the transgender citizens of Sweden need to also have the possibility of love. life and liberty restored to them.”

Jag stod längst fram, men det kändes som om hela Kungsan jublade. Det var magiskt.

Idag skriver Thomas Beatie en debattartikel i Aftonbladet om tvångssteriliseringar, översatt till svenska. Läs den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Den ständigt gravida mannen

Idag börjar Pride, och jag tänkte tipsa om en intervju med Thomas Beatie. Han är invigningstalare i år ju. Jag tycker han ger väldigt bra svar även på mindre lyckade frågor, och jag gillar honom bara mer och mer. Han verkar vara en underbar människa.

Däremot kom jag på när jag såg klippet att rubrikerna oftast bara kallar honom ”den gravida mannen”.

Den gravida mannen – hör hans berättelse (Aftonbladet)

”Gravida mannen” talar på Pride (SVT)

Gravida mannen talar på Pride (DN)

Gravida mannen talar på Pride (SvD)

De tre sista länkarna är egentligen från en och samma TT-text, som även kablats ut i diverse lokaltidningar. Även om jag förstår varför det blivit så – han blev känd just när den första graviditeten pågick, och inte till exempel först efter förlossningen – så tycker jag det är fascinerande att man hakat upp sig på själva graviditeten. Det blir kanske ännu tydligare om man tittar på lite äldre rubriker:

Gravida mannen blev pappa igen

Att fortsätta vara gravid efter en förlossning är verkligen inte vanligt, vad jag vet, men Thomas Beatie är inte känd som ”mannen som fött barn”. Varken födandet eller föräldraskapet är i centrum, utan just graviditeten – och det är i ständig presens. Som om det vore en enda lång graviditet, och inte tre olika. Som om det var ett kroniskt tillstånd.

Jag fick en bild för mitt inre: När han är 80 år och yngsta barnet är vuxet för länge sedan, så kommer folk fortfarande kalla honom gravid. Eller så kommer ingen längre tycka att det är något anmärkningsvärt att en man föder barn. Jag hoppas på det senare.

Lästips: Manligheten sitter inte i anatomin. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

”Artiga unga män” och ”ouppfostrade tjejer”

Busschaufförer vill fortfarande, två år in i pubertet nummer två, veta om jag är ”ungdom” eller ”skolungdom”. Gränserna går vid 26 respektive 19, och jag närmar mig 31.

Personer jag gissar är tonårstjejer flirtar ibland med mig, men nästan inga andra. Personer jag gissar är i 40-årsåldern ger mig ibland en subtil känsla av att jag har triggat föräldrainstinkter hos dem. Personer jag gissar är över 65 beter sig ibland på ett sätt som gör att jag nästan kan höra min egen farmors reaktioner när hon berättade om mötet med någon ”stilig ung man”: De blir liksom förvånade över hur ”trevlig” och ”väluppfostrad” jag är.

Jag fattar inte varför, men jag förstår att ganska många jag möter verkar tro att jag är 19-20 år gammal. Jag märker det på samma signaler som när jag faktiskt var i tjugoårsåldern, men med en tydlig skillnad: Folk verkar ha betydligt lägre förväntningar på mig nu. De verkar bli uppriktigt förvånade om jag säger ”tack”, om jag håller upp dörren för andra, om jag torkar upp smulor och småspill efter mig när jag ätit ute, om jag frågar ifall de behöver hjälp med barnvagnen upp på tåget…

Antingen har förväntningarna på ungdomar sjunkit drastiskt på tolv år, eller så är det för att jag ser så sluskig ut numera att folk inte förväntar sig något alls av just mig – eller så har folk olika förväntningar på personer de möter utifrån om de tror att det är en kille eller tjej. Även om det såklart kan finnas flera orsaker, så tror jag att det sistnämnda spelar störst roll.

Folk förväntar sig inte att jag ska ta egna initiativ och ”se” när någon behöver hjälp, på samma sätt som förut. I stort sett samma beteendemönster som förr gav mig en stämpel av att vara okänslig och självisk, tolkas plötsligt som omtänksamhet och lyhördhet. Det sker samtidigt som jag blir mer lyssnad på, mer tagen på allvar och mer uppskattad – och allt detta bara för att jag uppfattas som kille nu.

Igår var jag på picknick med KIM, och pratade med några vänner där om just detta. Vi var ganska många där med asperger, med eller utan formell diagnos. Som jag misstänkte var jag inte den enda transkillen som upplevt att man plötsligt kommer undan med att inte vara så bra på att ”läsa av” och ”känna in”, när man börjar passera som kille. Det som uppfattas som en brist när man spelar en kvinnlig könsroll kan vara helt osynligt när man antar en manlig könsroll – bara för att förväntningarna på ”kvinnor” är mycket högre än förväntningarna på ”män”.

Jag tror inte att det här gäller precis alla transkillar, såklart. Jag menar absolut inte att alla tjejer med asperger ”egentligen” är transkillar, eller att transkillar ”egentligen” är tjejer med asperger, eller något sånt. Jag menar självklart inte att asperger ”inte finns” eller att det går att ”bota” – jag är själv väldigt glad att ingen kan ta ifrån mig min asperger. Däremot är jag övertygad om att det säger en hel del om vilket samhälle vi lever i.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , tra

Thomas Beatie, Buck Angel, transfett, queersyndrom – och tusen andra skäl att gå på Pride

Det börjar bli en årlig tradition att tipsa om programpunkter på Pride. I år gör jag det lätt för mig och skippar att skriva in alla tider, eftersom jag ändå ofta gör fel när det handlar om siffror. Därför är det bara att kolla in Stockholm Prides fullständiga schema om du hittar något intressant.

Det säger sig självt att de flesta av programpunkterna jag valt ut är specifikt om transfrågor och/eller funkis, men det finns såklart mycket mer. Och jag kan inte säga tillräckligt många gånger hur fantastiskt det är att

1. Thomas Beatie kommer.

2. Buck Angel kommer.

3. Stockholm Pride har slopat entréavgiften.

De dagar som saknas i listan härunder är måndagen och lördagen. Måndagen, för att det ”bara” är invigningen då som är intressant – men eftersom Thomas Beatie är invigningstalare så är det verkligen något jag inte tänker missa. Lördagen, för att det framförallt är paraden då. Listan fokuserar alltså på föreläsningar, seminarier, panelsamtal och workshops och gudinnorna vet vad.

Tisdag 2/8

Crip❤ Trans 2.0

Transpersonligt! – en skrivarworkshop för dig som är ung och trans

Den sällsamma resan och behovet av ett öppnare samhällslandskap för transpersoner (Amanda Brihed)

Hbtq i slutna miljöer

Vad har antimilitarism med queer att göra?

Proudly African & Transgender – Gabrielle Le Roux

Transpersoners möte med hälso- och sjukvården

Psykradikal samarbetsfront

(Jag sitter med i panelen)

Man måste ju ha någon under sig – ett samtal om diskriminering

Readings of the fat body

Man – En utredning

Onsdag 3/8

Transidentitet är inte en personlighetsstörning – sluta stigmatisera människors identitet!

Queersyndromet – Sexuell mångfald och Aspergers syndrom

(Jag sitter med i panelen)

The Buck Angel Experience

(Jag gråter över att jag missar BÅDA tillfällena att höra Buck Angel berätta om sitt liv. Båda gångerna sitter jag i paneldebatter på annat håll. Buck Angel är världens första och största ftm-porrstjärna: The man with a pussy.)

Psykradikalt erfarenhetsutbyte

International trans activism

Torsdag 4/8

Open the door to a trans inclusive society!

(Jag sitter med i panelen)

The Buck Angel Experience

Transfett

Tiina Rosenbergs brandtal

Thomas Beatie

Fredag 5/8

HBTQ och funkis

Hur hindrar vi tvångssteriliseringslagen från att fylla 40?

Vävdags – skapa och förnya asexuella nätverk

Transpersoners sexuella hälsa

Höjdpunkter i translitteraturen under 2000-talet

***

De panelsamtal som jag själv ska sitta med i är alltså dessa:

Psykradikal samarbetsfront, Tisdag 16:00-16:45

Queersyndromet – Sexuell mångfald och Aspergers syndrom, Onsdag 13:00-13:45

Open the door to a trans inclusive society! Torsdag 11:00-12:45

***

Lyssna förresten gärna på radioprogrammet jag var med i idag. Jag har inte riktigt vågat göra det själv än, men jag tror det gick rätt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Onormala tröjor (5 dagar kvar till Pride)

Det är fem dagar till Stockholm Pride drar igång, men själv har jag redan smygstartat. I helgen målade jag två tröjor, och imorgon ska jag prata i radio om könskorrigeringar, bland annat.T-shirt med texten "Onormal"

T-shirt med texten "My autism makes me a rock star"Tur att det är radio och inte tv, så jag inte behöver vela och älta vilken tröja jag ska välja.

Jag lovar att återkomma med mer tips, inspiration och uppdateringar om festivalen, som vanligt. Tills dess får ni nöja er med att läsa om fjolårets Pride – och slå gärna på Radio Gävleborg mellan 15:30 och 16:00 imorgon torsdag, så får ni höra mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Maria Larsson (KD) rasar mot tvångssteriliseringar – mot ordvalet, alltså

”jag blir lite lätt upprörd när man jämför med tvångssteriliseringar från historien. Det är inte jämförbart, låt mig säga det. Här handlar det om att man har på frivillig väg valt att byta kön.”

Citatet är från Maria Larsson på Kristdemokraternas riksting ikväll. Viceordförande för partiet, och dessutom biträdande socialminister. KD beslutade alldeles nyss om att inte avskaffa tvångssteriliseringarna, trots Caroline Szybers fina tal.

Nog är det talande att Maria Larsson blir upprörd över att man kallar det för tvångssterilisering, och att hon betonar att det är så otroligt frivilligt att ”byta kön”. Som om det bara är om man ligger i spännbälte eller har en pistol riktad mot sig som det kan kallas för tvång. Jag har redan dragit det förut, men vi kan ta det igen:

”En särdeles viktig bestämmelse är, att havandeskap i allmänhet ej må avbrytas på grund av arvsanlag hos kvinnan, såvida hon icke därjämte steriliseras. Härigenom förebygges att hon för framtiden föder barn med samma arvsrisk som den vilken motiverade aborten. Dessutom kommer många steriliseringar till stånd av kvinnor, vilka är olämpliga som mödrar men som förmås att underkasta sig ingrepp endast på grund av sin önskan att få abort.”

Citatet är från 1951, ur Svenskt husmoderslexikon. Uppslagsordet ”Arvshygien” säger det mesta. Så frivilliga var alltså tvångssteriliseringar under efterkrigstiden, att man kohandlade med kvinnor som var gravida och desperata att få göra abort. Idag kallas sånt för oetiska påtryckningar, manipulation, känslomässig utpressning, maktmissbruk – och tvångssterilisering. Med rätta.

Det Maria Larsson upprörs över är antagligen något mer djupgående än en naiv fixering vid könskorrigeringars valfrihet. Jag tror att hon upprörs över ordvalet just för att det är svårt att vifta bort. Fundamentalistiska högerkristna har länge kunnat gotta sig åt att allt som har med HBTQ att göra – och i synnerhet allt som har med transpersoners rättigheter att göra – handlar om sexualitet. Att kalla tvångssteriliseringar av transpersoner för just tvångssteriliseringar är att effektivt tvätta bort stämpeln av sexorgier. Det är dessutom att påminna om att Transsexualism och Könsidentitetsstörning UNS är medicinska diagnoser; att det handlar om funktionsnedsättningar. Att det är allvar. Att folk faktiskt dör för att de inte får vård.

Det är helt enkelt lättare att komma undan med att ignorera människor som lider ifall man kan stämpla dem som perversa. Notera att det ofta finns en inbillad motsättning mellan de två synsätten: Funkisar förväntas vara asexuella. Det stämmer såklart inte, men i just det här fallet fungerar det förträffligt att en del högerspöken verkar tro på det.

Det Maria Larsson upprörs över är antagligen inte att man jämför olika historiskt sett utsatta grupper med varandra. Det hon upprörs över är att hon är tvungen att ta transpolitik på allvar. Själv upprörs jag över att Sveriges biträdande socialminister har så dåliga historiekunskaper. Däremot är jag inte direkt förvånad över att det finns såna som anser sig ha rätt att ha ”åsikter” om hur andra människors kroppar får se ut och inte.

Några grundläggande inlägg om tvångssterilisering

Tvångskastrering och tvångssterilisering: en grundkurs

Tvångssterilisering av könslomässiga skäl: en historisk tillbakablick

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan: 88 år av rädsla

Varför måste transsexuella kastreras?

Socialstyrelsen vill avskaffa tvångssteriliseringarna

Artiklar och länkar

Expressens ledare: Kör över Hägglund!

HBT-politiken tynger KD

KD behåller steriliseringskrav

Maria Hansson Nielsen (KD) om öppenhet

Av med snoppen, Göran Hägglund!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

KD och den tvångssteriliserade transpolitiken

”Vad gäller motionen om tvångssterilisering vid könsbyte hänvisar partistyrelsen till en utredning som redan är färdig medan ytterligare en utredning gjordes ännu tidigare. Vi upplever att det finns tillräckligt med fakta på bordet för att ett beslut skall kunna tas och tycker inte att situationen blir hjälpt av att ställningstagandet skjuts upp på obestämd tid.

Vårt parti har vid flera tillfällen tagit beslut som lett till intensiv intern debatt. Dessa debatter har ibland varit upprivande men det är också modet att våga diskutera och ta ställning även när det inte varit lätt som format vårt parti och gjort oss till det vi idag är. Vi ser hellre att våra motioner röstas ner än att de får det vaga kanske som ett besvarande allt för ofta i realiteten innebär.”

Magnus Kolsjö, Erik Slottner, Daniel Sturesson, Caroline Szyber

Ja, det är fyra kristdemokrater som vill avskaffa tvångssteriliseringar. Ja, tydligen ska frågan tas upp på KDs riksting i Umeå, trots diverse missförstånd tidigare. Förvirringen runt vad som egentligen gäller är jag antagligen inte ensam om, men Caroline Szyber skriver:

”Att skriva ett positivit motiveringssvar från partistyrelsen till rikstinget men sedan skriva att motionen är besvarad gör att frågan inte ställs på sin spets. Partistyrelsens skrev sitt svar på vår motion till rikstinget innan den kom men de kommer ha haft flera veckor mellan att de skrev svaren och rikstinget så hoppas det skriver om sitt svar.”

Så ja, frågan om tvångssteriliseringar ska tas upp på rikstinget. Och ja, det lär bli spännande. Just för att det enda som synts utåt tidigare har varit vaga formuleringar från Göran Hägglund av typen ‘vänta och se’. Just för att transfrågor har fått stå i skymundan så länge att det inte finns lika mycket tradition att vara specifikt transfob som det är att vara specifikt homofob.

Märk väl att till exempel när Annelie Enochson (KD) ifjol skapade rabalder med sitt uttalande om löspenisar, så satte hon likhetstecken mellan Pride och homosexualitet:

”Jag tycker INTE det är ok att sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap och att alla Stockholms flaggstänger flaggar med RFSL flagga. Jag tycker INTE heller det är ok att skattepengar går till att sponsra Pride och på detta sätt hylla dekadansen som följer i Prides spår.

Får man skriva så som jag gör nu i Sverige idag…eller är detta oxå hets mot folkgrupp, den homosexuella?*

Det skulle inte förvåna mig om det är på samma sätt hon resonerar runt partiets deltagande i Pride. Och det skulle inte förvåna mig om de fundamentalistiska krafterna i KD generellt gör samma associationer: Att HBTQ är lika med homosexorgier. Just därför har specifika transfrågor och queerfrågor snarare varit ickefrågor. Det ska bli väldigt intressant att höra vad som sägs i Umeå nästa helg.

Under tiden, ett bra citat från Expressens ledare som fångar situationen under rubriken ”Kör över Hägglund”:

”Oppositionen och tre av fyra allianspartier ställer sig bakom Socialstyrelsens rekommendationer om att skrota de gamla reglerna. Den senaste remissrundan är över och det är hög tid att agera. Nu låter det däremot annorlunda från KD-lägret. Partistyrelsen vill inte ta ställning i frågan. Ännu en gång ska den skjutas på framtiden, fördröjas och förhalas. ”Det är en mycket svår fråga”, sade Göran Hägglund till Ekot i tisdags. En svår fråga för KD mer än någon annan, tycks det.

Hoppet står till att den breda majoritet som faktiskt finns slutligen får till stånd en ändring. KD ska inte tillåtas blockera frågan med otydliga svar om att den är ”svår”.

Ännu kvarstår faktum att människor år 2011 tvångssteriliseras i Sverige. De betalar priset när ett marginaliserat parti klamrar sig fast vid en högst otidsenlig lag.”

Nu tror inte jag att det är Göran Hägglund som är det största problemet i KD, åsiktsmässigt. Jag har en känsla av att den ”svåra” och ”komplexa” frågan Hägglund pratar om egentligen är homofoba och transfoba strömningar inom partiet, som han i egenskap av partiledare inte kan uttala sig öppet om. Då är det tur att såna som Caroline Szyber finns, som vågar ta diskussionen ut i ljuset.

Jag har inga stora förhoppningar om några vettiga beslut på rikstinget. Transpolitiken har varit tvångssteriliserad** så länge. Men att tvinga fram en debatt om könstillhörighetslagen är, med kristdemokratiska mått, ett enormt framsteg.

*) Enochson har f.ö. missat att homosexualitet inte nämns i hetslagen. Det gör däremot begreppet ”sexuell läggning”, och såvitt jag vet är heterosexualitet en sexuell läggning.

**) Debatten om tvångssteriliseringar har länge varit lika obefintlig utanför transkretsar som den har varit infekterad inom. Den lilla klick f.d. transsexuella som aktivt motarbetat ett avskaffande av steriliseringstvånget har, genom att göra anspråk på att representera alla transsexuella och dessutom gå till personangrepp på meningsmotståndare, faktiskt tvångssteriliserat själva debatten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,