Category Archives: Twitter

Ironiska övergrepp i Melodifestivalen

Jag gillade inte Thorsten Flincks låt, ska jag erkänna. Men en tråkig låt är en sak – en kläm på rumpan något helt annat.

Jag missade händelsen i direktsändningen på grund av att det hände andra saker i rummet just då, men när jag kollade twitter upptäckte jag att Thorsten Flinck alltså hade tafsat på programledaren Gina Dirawi i green room. Hon bad om en kram efter att ha intervjuat honom, och då passade han på att klämma henne på rumpan. I direktsändning, framför kameran. Jag varken såg eller hörde just då, men märkte det några sekunder senare när folk på twitter reagerade väldigt negativt (med rätta). Men naturligtvis dyker även ”försvaret” upp. Till exempel:

”vad trodde du alla väntade på något negativt om Flinck!” /Malou von Sivers

”Man måste inte se #sexism överallt. Missade själva händelsen men tror inte den var så farlig (a la krogen kl 02)” /Bare thoughts

”cissiwallin är nog humorbefriad, thorstis är förjavla skön” /John Linde

”Tafsa är bara lagbrott om kvinnan INTE gillar det. En del kvinnor gillar att tafsas på. Sexism ftw” /Mattias Persson

”haha! Nej den var kul! Han fyllde i det alla tänker om honom!:) #humor” /Anna Hertzman

En av de som reagerade – och fick skit för det – är alltså Cissi Wallin. Hon skriver:

”Detta handlar om betydl mer än Thorsten-tafs: SLUTA försöka tysta de som vågar ta viktiga strider. Sluta be dem ”coola ner” och dyl. Sluta.”

”En bra grej är att istället be de som mobbar offentligt att ”coola ner”. Be dem att sluta. Men det är ju lättare att kalla typ mig ”präktig”

Nu har jag aldrig varit på krogen i hela mitt liv, så jag vet inte hur det spelet fungerar som Bare thoughts beskriver. Det räcker att ha levt 26 år med att ha uppfattats som kvinna för att veta att liknande grejer händer lite då och då: på busshållplatsen, på biblioteket, i kassaköer… Det är inte ovanligt alls att folk (framförallt män) tar sig friheter gentemot andra (framförallt kvinnor). Men att ett sexistiskt beteende är vanligt, betyder det att det är ursäktat?

Var och varannan gång man börjar prata om hur vanligt det är med övertramp (t.ex. tafsande), så får man höra det måste vara ovanligt och att det absolut inte är socialt accepterat att göra något så vidrigt. Därför får man absolut inte säga att vi lever i ett ojämställt samhälle, för då är man hysterisk manshatare.

Var och varannan gång man reagerar på en specifik händelse får man däremot höra att det är så vanligt att bete sig så, och om man reagerar på något så vardagligt är man en hysterisk manshatare.

Hej, dubbelbestraffning!

Det går uppenbarligen att tafsa på en programledare i direktsändning, och bli försvarad med att man bara gjort sånt som många andra gör. Det sägs att det är sånt som förväntas av en viss person för att hen är tilldelad en roll som skitstövel, och att det är upp till den som blir utsatt att säga ifrån om hen inte gillar närmandena. Det kallas ”humor” att ta sig friheter med andras kroppar. Det påstås att man saknar humor om man protesterar.

Det sägs också att vi lever i ett jämställt samhälle. Bullshit. Det som bevisar motsatsen är inte så mycket Thorsten Flincks tafsande, utan snarare det försvar han får.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Tjejsamla – ett uttryck för slentriansexism

Tjejsamla är ett nyord. Det betyder inte att man samlar på tjejer, som jag först trodde, men det är nästan lika illa ändå.

Enligt Språkrådet betyder ”tjejsamla” att ”ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på”. SvD frågar Språkrådets nyordsansvariga Birgitta Lindgren om ordet inte är nedvärderande?

”Nej, jag tycker att det är ett smart sätt att samla på. Det är lite kul att man kan diskutera sådana här ord. Det finns olika sätt att samla och det här är ett. Även om det kanske inte är representativt för alla tjejer så är det intressant att den här typen av ord bildas”

Fumikofem är kritisk, och på twitter skapades genast fler nyord inspirerade av Språkrådets listning. Pontus Lundkvist, till exempel:

”När jag läste språkrådets nyordlista tjejspydde jag.”

Det verkar vara många som uppfattar prefixet ”tjej-” som en omskrivning för ”mindre seriös”. Jag gillar att man med det ordet lyfter fram olika sätt att samla, men jag har aldrig hört uttrycket ”tjejsamla” förut, så jag googlar och försöker filtrera bort alla träffar som skrivits idag som reaktion på nyordslistan. Resultatet: En enda text. En krönika om olika sorters samlare:

”Man kan naturligtvis också ”tjejsamla”. Vilket innebär att man nöjer sig med några stycken av det man vill samla på. Ofta är temat på en dylik samling ganska brett, vilket gör det busenkelt att hitta fem, tio eller hundra stycken. Saltkar skulle kunna vara ett exempel på brett samlande, och eftersom en sån kollektion aldrig kan bli komplett är den helt ointressant för extremsamlaren.”

Detta i kontrast till ”extremsamlaren”, alltså. Extremsamlare, ”som nästan alltid är man”, är istället ute efter att skapa en så komplett samling som möjligt. Krönikan avslutas med en anekdot om en äldre kvinna som trots sin ålder och könsidentitet visade sig vara extremsamlare (vilket säger mest om krönikörens fördomar).

Jag vill verkligen att mina sorters samlande/nördande får högre status, så jag gillar att man börjar prata om det. Men varför i hela friden kalla det för ”tjejsamla”? Behövs det verkligen fler tvångskönande uttryck i svenska språket? Ni får ursäkta om jag låter irriterad, men jag queersamlar på exempel på sexistiskt språkbruk, så jag har låg tolerans för uttryck som det gått troll i på några få timmar.

Slentriansexistiskt språk tillhör ju förresten de där grejerna som man inte kan killsamla på, eftersom det finns hur mycket som helst av det. Jag kan inte heller tjejsamla på det, eftersom jag översköljs av det varje dag. Alltså queersamlar jag. Eller intergendersamlar, kanske jag borde säga?

Hursomhelst: Det språkliga könstvånget skapas och återskapas hela tiden – bland annat av Språkrådet, som verkligen borde veta bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Den ensamma galningen (eller: Människors rädsla för det välkända)

Fredag eftermiddag, 15:26. Jag står på trappen och fotar dagens fynd med mobilkameran: 12 flaskor påskmust. Sedan låser jag upp porten och går in. Samma minut går larmet om explosionen i Oslo. Drygt en halvtimme senare läser jag den första artikeln.

Den första vågen i mitt twitterflöde är en hunger efter information. Ganska snabbt dyker en svallvåg upp: Kenth Ekeroth och Linus Bylund (riksdagsledamot respektive pressekreterare för SD) är tidigt ute med att insinuera att islamister ligger bakom, och flödet fylls av tweets om att inte dra alla över en kam.

Andra vågen: Någon som är utklädd till polis skjuter på ungdomsläger utanför Oslo. De första siffrorna säger att det är minst fem döda. Flödet svämmar över av retweets: Ring inte de som är där, deras telefonsignaler kan avslöja gömställena för mördaren.

Tredje vågen: När mördaren på Utøya är gripen och beskrivs vara blond med ”norskt utseende” och ”etnisk norrman” släpper alla ”säg inte att det är muslimer”-diskussionen. Istället heter det ”ensam galning” – eller ”inrikespolitisk galning”.

Jag tänker för mig själv att när folk är snabba att döma är det tydligen bara vita som kan vara ensamma galningar. Hur ensam och sjuk en person med mörk hud och svart hår än är, så är hen aldrig en ensam galning utan alltid del av en konspiration, och hur sammansvetsad en grupp med psykfriska personer med ”norskt utseende” än är så ska det väldigt mycket till för att de inte ska ses som just ensamma galningar.

Det är vita människors privilegium att vara ensamma galningar. Det är vita ickeensamma ogalningars privilegium att slippa förknippas med vita ensamma galningar. Men vi som är vita ensamma galningar då?

Jag får en klump i magen, öppnar den första flaskan påskmust, och går och lägger mig när den är urdrucken. När jag vaknar har nättidningarna publicerat namn, bild och förklaring: högerextremist, med betoning på extremist. Samtidigt har dödssiffran på Utøya nått 84.

Fjärde vågen av tweets och blogginlägg, såhär morgonen efter, är splittrad: De som pratar om SD och Kent Ekeroth. De som försöker diskutera vad som är okej och inte okej, som analyserar hat, våld, gammelmedias islamofoba vinklingar, utanförskap, mansroller, högerextremism

Jag förstår äntligen min egen känsla från igårkväll. Min reaktion idag liknar den lättnad som många uttryckte över att det inte var någon islamistisk terrorgrupp; de som var lättade för att det redan finns alldeles för mycket islamofobi och inte ville att det skulle späs på. På samma sätt känner jag lättnad när jag läser att det var en högerextremist; att folk säger ”ensam galning” men inte menar alla ensamma galningar är terrorister.

Jag hade lika gärna kunnat vakna till rubriker med felstavade diagnoser och lösryckta citat om empatistörning och gudinnorna vet vad. Och jag hade lika gärna kunnat känna pressen att ”förklara” att jag inte är terrorist. För vi normala psykfall är inte som de. De där. Du vet. De som gör SÅNT.

Jag har ibland blivit ombedd att förklara ”skillnaden” mellan De Som Gör SÅNT och Såna Som Är Ofarliga. Och visst finns det skillnader, generellt sett, men vad jag vet går det inte att säga att om man har egenskap X är man en potentiell våldsbrottsling, medan egenskap Y är ett vaccin mot att begå våldsbrott. Jag har vid ett antal tillfällen fått människor att känna panik när jag förklarat att man inte kan avgöra utifrån någons röstläge vad personen är kapabel till, och att det inte är självklart att en så kallad socialt kompetent person kan läsa av andras ansiktsuttryck och veta säkert vad den andra känner känner, eller vad de har för diagnoser.

Jag tror att det är precis just därför en del är rädda för ”psykiskt sjuka”: de skräms av insikten att det inte går att se på en människas hudfärg, hårfärg, klädsel och kroppsspråk att de är potentiella massmördare. Många som anses vara ”psykiskt friska” och skulle kunna kategoriseras som ”normalstörda” och ”neurotyper” får panik när de konfronteras med sin egen oförmåga att läsa andras tankar. De är ju normen själva. De är inte vana vid att inte förstå sin omgivning, och har inte livslång träning i att stå ut med att varenda människa de möter är obegriplig.

Rädslan för den ensamma galningen är på sätt och vis en rädsla för det välkända; för det man uppfattar som normalt och vardagligt. Man är rädd att inse att ens egen förmåga att alltid läsa av andra människor perfekt, kunna förstå deras tankegångar och bara ”veta” hur de fungerar – att det är en illusion. Rädslan för den ensamma galningen är rädslan för sin egen så kallade normalitet.

Om jag hade vaknat till spekulationer om felstavade diagnoser, så hade jag vägrat skriva att jag inte är en potentiell mördare. Däremot hade jag inte kunnat skriva det här inlägget, eftersom de flesta antagligen ändå hade utgått från att det enda jag ville säga var att alla psykfall inte är potentiella mördare. Det är helt fel. Alla människor är potentiella mördare. Oavsett hudfärg, tro, diagnos och påskmustkonsumtion.

Klok analys

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Det blir bättre – en bättre version

It gets better är en rörelse som vuxit fram i USA, där vuxna HBTQ-personer har spelat in filmer och vänder sig till HBTQ-ungdomar som mår dåligt. Budskapet är helt enkelt: Ta inte livet av dig, det blir bättre längre fram om du fortsätter leva.

För några veckor sedan dök det upp ett twitterkonto jag började följa, men som jag inte tänkte så mycket på. Det hette Det blir bättre, men hade en helt annan logga än det amerikanska originalet. Fram tills för någon dag sedan trodde jag att det var en direkt ”översättning” av It gets better – tills jag läste Åsiktstorpeds inlägg, och sedan Johanna Koljonens krönika:

”Alla som upplevt verkligt mörker vet att ”det blir bättre” inte är mycket till hjälp. Att det är allt vuxensamhället har att erbjuda åt barn som överväger självmord är ett monumentalt misslyckande. Men att förändra attityder tar tid och en tolvåring med en snara om halsen kan inte vänta. Kampanjens initiativtagare, den homosexuelle debattören Dan Savage, valde därför att erbjuda det enda vem som helst kan bidra med direkt: information och medmänsklighet.

Visst hajar jag till när Rädda Barnen, som länge motsatte sig homoadoption, lånar en internationell kampanj och samtidigt tappar hbt-perspektivet nästan helt. Men framför allt är det otydligt tänkt.

För när det gäller barnfattigdom, missbruk och övergrepp kan vi som samhälle erbjuda mycket mer än ett aldrig så kraftfullt ”stå på dig”. Budskapet till politiker och allmänhet, som enligt utsago är målgruppen för programmet, måste i stället vara att det inte blir bättre alls. Någonsin. Inte utan politiska åtgärder, gemensamt ansvar, och solidaritet med de allra svagaste.”

Det är alltså Rädda Barnen som ligger bakom den kampanjen, och de vänder sig inte till HBTQ-ungdomar. Tvärtom har Rädda Barnen ogenerat snott åt sig en kampanj som riktar sig specifikt till HBTQ-personer och pressat den genom ett heteronormifieringsfilter, skulle jag säga.

Detta fick Micke Kazarnowicz (alias Åsiktstorped) att reagera, och startade den svenska versionen av It gets better. Den heter Det blir bättre, den med. Precis som Rädda Barnens projekt finns detta på twitter, men skillnaden är att twitterkontot avslutas med understreck: DetBlirBattre_ – och att den här kampanjen är av HBTQ-personer, för HBTQ-personer.

Det verkar som om Rädda Barnen inte tycker att de gör något fel när de försöker ”bredda” kampanjen, och att en av de vanligaste invändningarna verkar vara att HBTQ-personer inte är ensamma om att kunna vara utsatta, mobbade och otrygga i sin egen familj. Nej, det är det ingen som påstått heller, vad jag vet.

Det fina med Det blir bättre (den bättre versionen) jämfört med Det blir bättre (den rädda versionen) är just att den förstnämnda inte går ut på att några kändisar berättar om hur synd det är om ungdomar idag för andra vuxna, utan att det är okända (och kända) vuxna som berättar för ungdomar att det är möjligt att överleva, utifrån egna erfarenheter.

Det ligger redan uppe ett par filmer på sidan, och jag filar på vad jag ska säga i min film. Ja, förutom just: ”Det blir bättre”, såklart. Gör det du med.

Behöver du hjälp?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

En inbjudan till @goranhagglund och hans köksbord

Nästa vecka ska jag till Småland. Min farmor var därifrån; min pappa äter fortfarande lingon hellre än ketchup på stekt potatis, fast han inte bott i Småland på nästan 60 år. Men det är inte till Ryd jag ska, utan längre norrut: Växjö, Värnamo och Jönköping. Schemat är ganska fullt, men det känns spännande att åka till den stad där mannen jag stalkat på twitter nästan bor.*

Mannen med de tveksamma åsikterna men det söta leendet. Mannen med den rosa twittersidan, men som inte kom på pride. Mannen som sitter på makten att avgöra vad som ska hända med mina könsorgan: Göran Hägglund. Jag har fördomar om att han är söt, artig och välklädd – men jag är beredd att få mina fördomar krossade.

Göran, för exakt ett år sedan bjöd jag in dig till mitt köksbord, men fick inget svar. Därför tänkte jag trappa upp det hela: Om du har tid så kan jag tänka mig att träffas vid ditt köksbord (mitt är lite för stort att bära med sig) och prata verkligheter. Till exempel skulle jag vilja att tvångssteriliseringar vore något man bara hittade på psykiatrihistoriska museer, och att det inte ställdes som ett krav för en könskorrigering.

Jag skulle också vilja prata om hur man kan förhindra fler katastrofer som den i Västra Götaland, där vården ifjol införde medicinstopp för vuxna med ADHD – och därmed totalt underminerade möjligheterna att komma på fötter (tackolov att de kom till sans sedan och hävde stoppet). Jag skulle vilja prata om hur viktigt det är att börja i rätt ände och se till att det finns tillgängliga jobb och fördomsfria arbetsgivare och en vård värd namnet, innan man börjar med massutförsäkringarna. Jag skulle vilja prata om hur det är att vara psykpatient och fråntagen allt det som personer som aldrig haft med psykiatrin att göra tar för givet.

Jag skulle vilja prata med dig, Göran, om allt det som är min verklighet, och som jag delar med tusentals andra. Jag kommer till Jönköping på torsdag. Om du vill så kan vi ses en stund innan min föreläsning. Jag tar inte med mitt köksbord som sagt, men lite pepparkakor kan jag fixa. Det sägs ju att man blir snäll av såna, och det kan åtminstone jag behöva. Så vad säger du?

*) Jag är medveten om att Bankeryd inte ligger i Jönköping, utan utanför. Därav ”nästan”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

#prataomdet Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer

Att prata om det. Tydligen finns det de som gör det. En del har nyss börjat. Själv har jag pratat om det i åratal, känns det som. Fast jag inser att jag snarare slutat. I början var det något jag inte pratade om, för att det inte fanns några ord. Sedan vågade jag inte prata om det, för att jag trodde att jag måste välja mellan att kalla det för vad det var, och mellan att älska honom. Och jag valde att älska, för jag trodde det var bäst så. Jag fattade inte att jag kunde älska en person och samtidigt erkänna att det han gjorde skadade mig.

Men sedan pratade jag. Det gick inte att få stopp på mig. Idag, nästan fyra år senare, har jag lärt mig hur det fungerar: är det något jag förstått så är det att det alltid handlar om kön. Att prata om det är som att be om att bli kallad för ”hon” och ”tjejen”, att få sina upplevelser förklarade i mönster där offret förväntas vara fittfödd kvinna, och förövaren förväntas vara kukfödd man. Där det finns ett offer och en förövare, till att börja med, och där de rollerna är beroende av vilket kön omgivningen uppfattar att man har*. Som ickeheterosexuell transkille har jag haft väldigt svårt att hantera det. Varje gång någon har felkönat mig (som offer och därmed som tjej) – eller rättkönat mig men totalt missförstått min poäng (till exempel uppfattat mig som kille, men som utgått ifrån att jag därför talar utifrån att vara ”en fin kille som inte våldtar tjejer”) har jag känt att jag borde Förklara. Komma ut. Prata om det där andra.

Det är bara något jag inte vet hur man pratar om ihop. Det blir så lätt att någon drar slutsatser om att min könsidentitet eller mitt behov av en könskorrigering måste ha orsakats av övergrepp, eller att min upplevelse av att det inte var okej orsakades av min kroppsdysfori. Det händer tillräckligt ofta att folk tolkar der så för att jag ska ha lärt mig att undvika att nämna dem i samma sammanhang. Men nu när jag får det bekräftat mest hela tiden att jag verkligen passerar som man utseendemässigt, och nu när folk inte längre kan kraxa ”du kommer att ångra dig”  eftersom jag kommit så långt att jag borde ha ångrat mig vid det här laget om det vore aktuellt – nu borde jag ha lagt den rädslan bakom mig.

Under den tiden då jag pratade om det som mest tänkte jag att jag kanske skulle förstå det bättre när jag väl hunnit leva i en manlig könsroll ett tag. Så länge folk som mötte mig uppfattade mig som tjej så kunde jag kanske inte se saker annorlunda. Kanske skulle jag också en dag i framtiden gå runt och vara rädd för att utpekas som våldtäktsman? Kanske är det rentav grunden för en manlig könsroll? Jag visste inte, men jag väntade. Och väntade.

Det är fyra år sedan jag kom ut som transkille, och det har snart gått ett år sedan jag började passera som man utseendemässigt. Numera händer det mest hela tiden att jag får små signaler på att folk könar mig som kille. Dessutom har jag gått på testosteron i ett och ett halvt år – men jag har fortfarande inte börjat känna rädsla för att bli utpekad som våldtäktsman, eller någon kollektiv skuld. Då kanske det ligger mer i det som Technicolor berättar, att Lars Gårdfeldt sagt i en intervju:

”Hans hypotes var att bögar gör att heterosexuella män påminns om att de faktiskt också kan våldtas, att de kommer i kontakt med sin egen våldtäktsrädsla som de aldrig i övrigt behöver befattas med.”

Själv pratar jag inte om det längre, särskilt ofta. Jag tycker inte att jag behöver det, och jag har fortfarande inte hittat någon självklar plats bland klyschorna som passar mig. Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer. Jag är inget offer, ingen förövare, ingen oskuld, slampa, kille eller tjej. Jag har inte kunnat sortera mig själv i någon av klyschorna. Jag har kunnat skjuta folks fördomar åt sidan eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna göra mig förstådd fullt ut. Kanske är det just därför jag inte längre känner något skriande behov av att prata om det.

*) Jag har lärt mig att det för många inte spelar någon roll hur JAG definierade vår relation: Om HAN såg det som ”ett heterosexuellt förhållande” så är det oftast det folk går på när de försöker förstå. Indirekt tillskriver de alltså honom ensamrätten att beskriva vår relation.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Tandläkarskräck och diagnosrädsla

Det är det bästa jag hört på länge. Det kan tillochmed vara det bästa jag hört någonsin om det jag kallar neurofobi:

”De som är rädda för diagnoser är de som säger att de inte har hål i tänderna, trots att de inte varit hos tandläkaren, trots tandvärken.”

Idag håller jag tummarna för Victoria, som själv redan har en ADHD-diagnos och idag ska försöka starta en neuropsykiatrisk utredning för sin dotter – och som mitt i nervositeten får ur sig en så klarsynt formulering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

SD vill ha övervakningskameror i ditt sovrum – eller?

Gudrun Schyman (F!) mötte nyss Jimmie Åkesson (SD) i en debatt om ”jämställdhet” en månad före valet. Det gick ungefär som man kunde förvänta sig.

Åkesson verkade nervös; Schyman verkade taggad. Åkesson hade en bild med sig av Sakineh (en kvinna i Iran som är dödsdömd för otrohet); Schyman hade med sig ord och argument. Åkesson pratade om ”våldtäktsvågen” som han påstår är ett nytt fenomen (underförstått: ”invandrarnas” fel), och när Schyman påpekade att det inte stämmer, så trillade han dit och visade att Fittans lag fungerar lika bra på tv som på nätet:

”Fittans lag

Då en nätdiskussion om könsroller blir mer avancerad, går sannolikheten för att någon, i syfte att misskreditera allt vad feminism, jämställdhet och genusvetenskap heter, drar upp

  1. Kukar och fittor och graviditeter
  2. ”Män är djur”
  3. Gudrun Schymans talibantal
  4. Tiina Rosenbergs könsförrädaretal
  5. ”Alla män är våldtäktsmän”
  6. Feministers lättkränkthet

mot ett.”

Åkesson drog nämligen upp det där talibantjatet igen, så fort Schyman sa emot honom. För om man inte skyller alla våldtäkter på ”invandrare” så måste det betyda att man hatar män, enligt hans logik. Sedan när Jimmie Åkesson fick frågan vad han ville göra åt våldtäkterna, förutom att utvisa folk och begränsa invandringen, svarade han att man måste arbeta förebyggande – genom att sätta upp övervakningskameror ”på platser där våldtäkter är vanliga”.

Mitt svar på twitter säger väl det mesta:

Min tweet: "Åkesson vill ha övervakning "på platser där våldtäkter är vanliga". Kameror i alla sovrum!"

”Åkesson vill ha övervakning ”på platser där våldtäkter är vanliga”. Kameror i alla sovrum!”

För det är just den bilden av våldtäkter som SD bygger sin retorik på: I deras värld finns liksom bara överfallsvåldtäkter på ensliga platser utomhus sent på kvällen, där offer och förövare inte känner varandra. Att de flesta våldtäkter antagligen begås i privata hem, där de inblandade känner varandra och kanske har ett förhållande, det passar inte deras bild av vad en våldtäkt är.

Myten om en riktig våldtäktsman (en ”invandrarkille” som antingen är okänd eller ytligt bekant med offret) och myten om ett riktigt våldtäktsoffer (en ”svensk” tjej som beter på ”rätt” sätt innan, under och efter övergreppet) och myten om den riktiga våldtäkten (en enslig stig i en park sent en kväll, en folktom bakgata mitt i natten) kan vara  förödande för de som utsätts för övergrepp men inte lever upp till den bilden. Jag säger bara Bjästa.

Men det är alltså precis den myten som SD odlar, och spär på, för att den passar deras syften. I deras värld är det bara vissa våldtäkter som räknas. Det är bara vissa våldtagna som ska få stöd, och det är bara vissa våldtäktsmän som är viktiga att sätta dit. Sverigedemokraterna tjänar på att folk är rädda för sånt som de vill att man ska vara rädd för. Inte konstigt då att de tolkar statistiken som de vill.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Sjöhästar är onaturliga

Igårkväll satt mamma och tittade på Mitt i naturen, när de pratade om fiskar. Det ledde till följande tweets mellan mig och Mikusagi:

– halvlyssnar på tv-program om olika fiskar: ”de byter kön när de är 30 cm långa”. Fiskavund.

– Jag tittade på det! Var Mitt i naturen.

– Du! De pratade sjöhästar också ju. Jag har aldrig fattat varför det är så självklart att köna sjöhästar som man gör. Queert, men hur avgör man vad som är ägg/mjölke? Och varför tillåter cisnormen* en def. av manlighet som innebär barnafödande? Vet du det?

– Jag förstår inte vad kön är. Okej jag hajjar typ naturvetenskapens sätt att sortera människor, men djur? Alla djur är ju olika, som typ sjöhästen. Det är något med äggen men som sagt – vad är ett ägg?

Jag vill minnas att man definierar ägg i motsats till spermie eller mjölke som den större, mer energikrävande könscellen, som det inte finns lika många av. Däremot är det intressant att man verkar definiera ”hane” och ”hona” utifrån just vilka könsceller någon producerar. Det hade varit så lätt för heteronormativa forskare att hitta på att man just i sjöhästars fall skulle kalla de större könscellerna för mjölke, eftersom de kommer från den som penetrerar och sedan kan sjappa, och de mindre könscellerna för ägg, eftersom de kommer från den som blir penetrerad och sedan är gravid.

Det hade varit så enkelt att bestämma sig för att grundfunktionen hos en hane är att han inte kan vara gravid och föda barn, och att grundfunktionen hos en hona är att hon inte kan göra en hane på smällen. Om man som forskare verkligen hade velat bevara illusionen av att barnafödande är ett unikt kvinnligt privilegium, så hade man kunnat definiera de sjöhästar som blir gravida som honor och de som gör dem gravida som hannar. För vi vet ju vad Lars Göran Abelsson – ansvarig för det lagförslag som krävde tvångskastrering av transsexuella och intersexuella – sa i en intervju för två år sedan:

”Män föder inte barn. Det blir en felaktighet i det. Det är något onaturligt, det blir inget byte av kön (till man) om du har kvar en sådan funktion att du kan föda barn.”

Sjöhästar är alltså onaturliga.

*) Cisnormen= Normen som säger att alla är cispersoner (=inte transpersoner).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Marcus Birro, del III: Jag kräks också på gullandet med transpersoner

Jag ber om ursäkt, Marcus Birro.

Jag missförstod dig. Jag trodde i min enfald att du pratade om HBT-frågor, och om utsatta grupper. Jag trodde att det var ungefär som för ett år sedan, då du kräktes på de som ”värnar transpersoner”. Jag visste inte att det var Pride det handlade om:

”Det här handlar inte om den sortens trista diskriminering som säkert många homosexuella upplever. Det handlar inte om om de romer, invandrare, frånskilda fäder i rättegång för sina barn, de sjukskrivna eller pojkar på landsbygden som enligt alla beräkningar är de verkliga förlorarna i morgondagens samhälle.

Men Pride är Pravda.

Pride är vägen och sanningen. Det finns inget annat än Pride.”

Jag kan lista ett antal anledningar till varför jag hade velat att Göran Hägglund hade kommit på Pride:

  1. Han är partiledare, och det är valrörelse. En partiledardebatt där alla andra riksdagspartier plus F! och PP deltar, men inte KD – det ser inte bra ut.
  2. Han är socialminister. Det betyder att han är ytterst ansvarig för många frågor som rör HBT-personer, till exempel könstillhörighetslagen. Han hade två och ett halvt år sig att klämma ur sig ett vettigt svar om vad han ville göra med det lagförslag som lades fram 2007, men ingen lyckades få ur honom något mer än ”det är en svår fråga” och ”vi avvaktar” tills han faktiskt, mitt under festivalen men på betryggande avstånd, plötsligt sa ”nja”.
  3. Det hade varit mindre pinsamt och jobbigt för hans partikollegor. Jag var på en transpolitisk debatt där KD var representerat, och sedan på KDs egen programpunkt. Kanske var det bara min tolkning, men de hade nog känt sig mindre illa till mods om de haft mer uppbackning från partiet.

Märk väl att jag inte har skrivit att KD är ett homofobt parti, eller att de måste anstränga sig extra mycket för att tvätta bort den stämpeln. Märk väl att jag inte tycker att man kan kräva av någon att hen kommer på Pride. Märk väl att jag inte fördömer Göran Hägglund. Eller dig, för den delen.

Jag vill också passa på att be om ursäkt för ifall jag har missförstått det du menar med ”transsexuella”:

”Jag tror fortfarande att det finns minst ett tiotal andra grupper av människor som inte är inte är i närheten av att omhuldas som de homosexuella och transsexuella omhuldas. De har inga demonstrationståg, inga korteger med politiker och kändisar, inga helsidor och mittuppslag i tidningarna, inga nyhetsinslag, inga ledare i tidningarna, inga bloggare i tusental.

Kanske kunde Pride, med sin ärovärdigt uppnådda maktposition se över sin egen axel och bredda tågen?

Jag har lärt mig en sak. Att transpersoner har en armé av vänner i internetvärlden.”

Jag trodde att vi pratade om just transsexuella. Inte transsexuella som i ”homo- bi- och transsexuella” (HBT står för ”homosexuella, bisexuella och transpersoner”, och inget annat) utan transsexuella som i ”personer som behöver göra en könskorrigering”. För att förtydliga:

  • Transsexuella och transpersoner är inte samma sak. Transpersoner är ett samlingsbegrepp för olika transidentiteter, där även till exempel transvestiter, intergenders, dragkings och dragqueens ingår. Många transsexuella vill inte räknas in i begreppet transpersoner, medan många andra är helt okej med det.
  • Att visa bilder av dragqueens i prideparaden är inte att ge transsexuella mediautrymme. Det är inte ens att ge dragqueens mediautrymme, eftersom det oftast bara är deras yttre som är intressant för journalister. Det är lite som att säga att en tidning ger äldre kvinnor mediautrymme för att de har en halvnaken tjugofemårig tjej på omslaget.
  • Att intervjua transpersoner, oavsett om de är transsexuella, transvestiter, intergender eller vadsomhelst, och bara vara intresserad av att återberätta en saga man redan har färdigskriven i sitt huvud – där det alltid ingår klyschor om hur spännande men samtidigt tragiskt ens liv är, och där frågan ”är du opererad?” kommer av bara farten och där det aldrig finns utrymme för att prata vad som behövs förändras i samhället – det är inte att lyfta transfrågor.

Stockholm Pride 2010Babsan i Prideparaden: Det här är inte att lyfta transpersoners rättigheter. Det är att visa en bild från en fest.

Med andra ord: Det är först i år som man faktiskt HAR tagit transpersoner på allvar i media, som man har lyckats komma runt transationsjournalistiken och se frågorna bakom. År ut och år in har välmenande journalister kläckt ur sig personporträtt på personporträtt som är totalt ofarliga och inte förändrar något alls – även om personen som blivit intervjuad verkligen har velat prata politik.

DNs förstasida med mig och Fredrik på stor bild, och rubriken "Krav på stopp för tvångssterilisering"Immanuel och Fredrik i DN: Det här är att lyfta transpersoners rättigheter.

Därför har jag numera den principen att aldrig ställa upp på renodlade personporträtt. Jag har varit så otroligt frustrerad över att aldrig komma någonvart: Jag vill prata tvångssteriliseringar och namnlagen, och journalisten eller forskaren eller vad det nu är vill prata om min relation till mina föräldrar, mitt penisavund och mitt sexliv. De vill gulla och gräva, klappa lite på huvudet och känna sig duktiga, och ibland spelar jag med – men det är inte att uppmärksamma transfrågor. Det är inte att kämpa för transpersoners rättigheter, hur väl man än menar.

Som tur var har läget förändrats enormt på bara några månader. Jag hade för bara ett halvår sedan aldrig kunnat drömma om att det faktiskt skulle gå att prata transpolitik i mainstreammedia utan att minst halva och helst hela intervjun ska gå åt till att prata om sina relationer, som om journalisten vore någon slags terapeut.

Så en sak har vi nog gemensamt, Marcus Birro: Jag kräks också på gullandet med transpersoner. Faktiskt. Men det har inget med Pride att göra, och inte med RFSL, och definitivt inte med transpersonerna själva. Det jag kräks på är den journalistiska traditionen att beskriva transpersoner som utomjordingar. Jag undrar om det är så för att det anses vara lite för skrämmande att inse att vi inte bor någonstans i en galax långt borta.

Nyfiken på hur du kan förbättra ditt sätt att skriva om transpolitik? Läs min handledning.

Bra bloggat: Bimbo Boy, Dvärghundspossen, HBT-sossen, Lukas, och Lukas igen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Från ett snart tvångssteriliserat psykfall: Öppet brev till Marcus Birro – del II

När man talar om trollen står de på twitter. Jag råkar nämna Marcus Birro i förbifarten när jag länkar till det inlägg jag skrev riktat mot honom ifjol, och sedan får jag – genom Aspieliv – upp ögonen för att han återigen går runt och klagar på hur media uppmärksammar Pride och transpersoner, denna gång på twitter:

PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. ”Den som inte är med, är emot.” Hägglund är landets modigaste politiker.

Jag kan iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för.

Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka. Där har ni tio stycken.

Så jag frågade:

”Om man är fattig, sjukskriven, handikappad och psykiskt sjuk pga omgivningens transfobi, är man immun mot ditt syndomtycke då?”

Jag räknar mig visserligen inte till fattiga längre; det har jag inte gjort sedan jag fick aktivitetsersättningen beviljad för fyra år sedan, eller egentligen inte sedan jag fick socialbidraget beviljat ungefär ett halvår innan dess. Att leva på luft och nåder från en manipulativ sambo är inte att rekommendera, så att äntligen få egna pengar var en enorm rikedom.

Jag är visserligen inte sjukskriven, men sjukpensionerad, och blir utförsäkrad om mindre än en månad då jag ska börja jobba efter sex års frånvaro. Jag har ett antal diagnoser som gör att jag kvalificerar som både handikappad och psykiskt sjuk – och faktiskt även som utvecklingsstörd. Aspergers syndrom sorterar som bekant under ”genomgripande utvecklingsstörningar” i ICD-10, trots att aspies i genomsnitt har högre IQ än befolkningen i stort.

Fast det är inte min transsexualism som har begåvat mig med Asperger – men däremot är det förmodligen till stor del transfobi som har försett mig med utbrändhet och social fobi. När jag kollapsade hösten 2004 var det två år efter att jag sökt till könsutredningen första gången. Jag hade vid den tidpunkten kunnat vara lika långt in i processen som jag är nu – dvs. nästan färdig – och därmed mått mycket bättre, och därmed kanske undvikit att gå in i väggen – om jag bara hade fått hjälp när jag bad om det. Men transfobin hos min första, andra och tredje terapeut, och hos min dåvarande sambo, och till viss del även hos mig själv, hindrade mig från att få den vård jag behövde. Det gjorde mig psykiskt sjuk, och mitt liv hängde på en spindeltråd i flera år; ett öde jag delar med många transpersoner (pdf).

Det här säger jag inte för att tycka synd om mig själv, eller för att jag vill bli tyckt synd om. Det finns i mina ögon inget mer destruktivt än att bli utsatt för syndomtycke, som jag anser vara en härskarteknik. Jag säger det för att slå hål på Marcus Birros retorik om att det skulle finnas någon slags motsättning. Det gör det inte, tvärtom. Birros barnen-i-afrika-argument är bland det mest ihåliga jag sett.

Mitt liv är väldigt bra numera, och det är inte alls synd om mig – eftersom jag får den vård jag behöver, för närvarande slipper omges av transfob vård- och omsorgspersonal, lyckades bryta mig ur de destruktiva relationer jag har haft, omger mig med stöttande, underbara människor, får heta de namn jag trivs med och slipper bli utsatt för hatbrott och diskriminering till vardags. Det följer också mallen för hur transpersoner mår: De som behöver en könskorrigering och faktiskt får göra en mår oftast mycket bättre efteråt.

Jag är ju inte rom, så det kan jag inte uttala mig om. Enligt somliga är jag en knarkare då jag tar min lagliga ADHD-medicin, förskriven enligt konstens alla regler, men det tycker jag inte räknas. Hora? Nej, riktigt så långt kom jag aldrig. Inte för att jag inte övervägde det på fullaste allvar, precis som många andra transpersoner som är desperata efter pengar, närhet och nya sätt att självskada på. Det var alltid något som kom i vägen. Jag hade väl tur, helt enkelt.

Frågan är om allt detta gör att jag är tillräckligt störd och eländig för att få ha en åsikt om transpolitik, eller om jag måste börja knarka och supa först – för någon frånskild far kan jag ju inte bli, eftersom staten än så länge kräver mina äggstockar på ett fat.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bög utan kuk – en studie i osynlighet

Det är inte lätt att hitta en kille; det visste jag ju redan. Alla mina raggningsförsök är så taffliga att de aldrig leder någonstans. Det var ingen nyhet – men att det skulle vara så himla svårt att hitta en kukfödd kille som kunde tänka sig att ställa upp i ett panelsamtal om sex med transkillar, det visste jag inte.

Tarald och jag började prata om det redan ifjol, och i vintras bestämde vi oss för att göra slag i saken: Vi ville hålla ett panelsamtal på Pride om relationer mellan kukfödda och fittfödda killar. Sedan började jakten på deltagare. Mina fick vi snabbt med oss, men hen är intergender. Vi ville ha en kukfödd kille, helst ickeheterosexuell och sexuell, som hade något intressant att säga om relationer med transkillar. Det borde ju inte vara så svårt, tänkte jag. Jag hade fel.

De flesta jag frågade, eller som andra frågade åt mig, kunde inte, ville inte, vågade inte. Trots mycket hjälp att leta på Facebook och Twitter var det svårt att få tag på någon alls. Det var som om alla transpersoner jag känner hejade på, medan cispersonerna (de som inte är transpersoner) antagligen inte kände sig tillräckligt erfarna, insatta eller berörda för att ställa upp. Efter många om och men hittade Tarald en kille som vi kunde få med oss, och vi anmälde oss och allt började falla på plats. Då var han plötsligt tvungen att ställa in; den kukfödda killen, vårt cis*-alibi, kunde inte komma. Jakten började igen. Den här gången hittade Simon en person som han trodde kunde passa, men som inte riktigt vågade. Däremot fick jag napp hos hans kompis. Äntligen. En kukfödd kille som kan tänka sig att prata om fittfödda killar; att de ska vara så svåra att hitta.

Vi pratade lite, och han verkade bra, men jag kände mig tvungen att ställa några frågor för att veta hur jag ska förbereda panelsamtalet:

”Alltså, en del killar, oavsett om de är homo eller bi eller så, ”vet” att de aldrig skulle kunna vara med en transkille, för att de vill ha ”antingen eller”. Det är en sån sak som vi kommer att ta upp, varför det är så. Hur ställer du dig till det?”

Vi diskuterade lite fram och tillbaka, men så ville han veta vad jag själv tror. Så jag svarade:

”Många bögar har slagits hårt för sin ”bögidentitet” och är rädda att få den ifrågasatt av transpersoner och queera. Därav även osynliggörandet av bisexuella. Många bisexuella är fångade i ett antingen-eller, för att de förväntas vara just antingen homo eller hetero. Och många transpersoner har väldigt mycket skuldkänslor över tex. att inte vara ”på riktigt”, som de sedan liksom förväntar sig att andra ska behandla dem utifrån. Vilket de också ofta gör.

Jag tror att det är därifrån fördomarna kommer: Just för att man förväntas vara tydligt man eller kvinna, och definiera sin könsidentitet utifrån sin läggning och tvärtom.”

Han höll med om det. Visserligen är det väldigt förenklat uttryckt, men ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det stämmer. Transpersoner får ibland höra att de måste ”bestämma sig” för vilket kön de har. Bisexuella får ibland höra att de måste ”bestämma sig” för vilket kön de gillar. Det märkliga är att man alltså förutsätter att könsidentitet och läggning skulle vara något man kan välja – utan en tanke på att någon faktiskt skulle välja just det alternativet att inte ”bestämma sig”.

Vi fick tag på en till slut, som sagt var. Det kommer att bli ett bra samtal, tror jag, men det är talande hur svårt det var att hitta någon enda kukfödd kille som kunde tänka sig att diskutera relationer med transkillar. Syftet med samtalet är ju just att bryta osynliggörandet av transkillar i den såkallade gayvärlden, och det hade känts ironiskt att inte lyckas få med en enda kukfödd kille.

Vi vill ju vara toleranta mot cispersoner, och inkluderande och accepterande och inte utestänga någon bara för att deras könsuttryck och deras kroppsliga och juridiska kön alla matchar deras könsidentitet, och har gjort så sedan de föddes. Frågan är kanske hur man gör det på ett trovärdigt sätt, när cispersoner oftast inte ens är medvetna om att de är cispersoner.

*) Cis= inte trans.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Befrielsen är nära

Imorse vaknade jag med några rader i skallen:

Befrielsen är nära
tiden är nu mogen.
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar
Dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov
fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.

Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

Och en dag ska barnen säga:
”tack mödrar det gjorde ni bra.”
Ja en dag ska barnen säga:
”denna mänskliga värld vill vi ha.”

Befrielsen är nära på Spotify

Bortsett från att vissa delar av låttexten tydligt syftar på enbart kvinnor, så känns det som precis rätt låt idag. Igår presenterade Socialstyrelsen en rapport som många har väntat på, och som bland annat föreslår att man och tar bort ett av kriterierna för ändrad könstillhörighet:

”Fastställelse enligt första stycket meddelas endast om sökanden fyllt arton år och undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga.”

Man föreslår alltså att helt slopa kravet på att vara steril eller kastrerad för att få ett nytt juridiskt kön. Dessutom föreslår de att personer som inte är transsexuella enligt den traditionella tolkningen, till exempel personer som inte identifierar sig som man eller kvinna men som ändå behöver könskorrigerande behandling, ska kunna få vård, och att man ska ta bort kravet på att vara ogift. Man vill också göra det lättare att få vård, och att få information om vilken vård som finns. Dessutom vill de att det ska bli lättare att få till exempel börja i utredning och få stopphormoner som minderårig. Stopphormoner bromsar alltså puberteten, så man slipper utvecklas åt fel håll så att säga. Man vill också utreda möjligheten att ändra det juridiska könet som minderårig.

Vissa grupper inom transrörelsen har varnat för att om folk som inte behöver rekonstruera könsorganen tillåts att gå i utredning och kanske få hormoner och så, så kommer det att leda till att man förbjuder de som faktiskt behöver operationerna att göra dem. Uppenbarligen har det inte blivit som de förutspådde. Skrämselpropagandan var onödig. Socialstyrelsen fattar att folk behöver olika saker. Åt var och en efter dens behov.

Det är fantastiskt att äntligen ha ett lagförslag värt namnet, och jag tycker att alla som har bidragit till det ska känna sig stolta. Alla som har hört av sig till Socialstyrelsens utredare, som har bloggat och uppmärksammat frågan, som var med och dissade det gamla lagförslaget från 2007, som har varit en snigel på ögat på politiker och tjänstemän. Framförallt en person: Amanda Brihed. Jag önskar verkligen, verkligen att hon fick höra just de orden i sången från sina barn en gång i framtiden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

”Jag umgås inte med normala människor. De är för konstiga för mig”

Brottstycken ur ett högljutt och förvirrat telefonsamtal med Erika, där jag höll en lång monolog om neuronormativitet:

”Du pratar inte alls konstigt, men normal är du inte. Jag umgås inte med normala människor. De är för konstiga för mig, och inte konstiga på ett bra sätt.”

”Alltså, jag står här vid grönsakerna och plockar tomater och vi pratar magsjuka och IBS. Det här är inte internet. Jag kan inte säga saker IRL som jag skulle skriva om på nätet. Jag måste tänka på det.”

”Jag har gjort konstiga saker tidigare, som jag har nojat mig över länge. Och då menar jag KONSTIGA konstiga. Inte olagliga, inte oetiska, men… du fattar, om tillochmed JAG kallar det för konstigt, och inte som en komplimang, så är det konstigt på riktigt. För jag är ju inte normal någonstans, som tur är.”

”Det är som det där testet som ingår i Aspergerutredningen, jag vet inte om du fick göra det du med? Det där papperet med olika situationer som man skulle bedöma om det var ett ”normalt beteende”, och senare skrev de in i min journal att jag visar ”tolerans för avvikande beteende”. Som en del av min diagnos. Mina sociala svårigheter bedöms alltså utifrån att jag inte kan döma människor. För hur skulle jag kunna avgöra om personen ifråga gör fel? Om de hade frågat om JAG skulle bete mig som personerna i exemplen så skulle jag såklart svara nej hela tiden, men jag skulle inte egentligen kunna säga vad som är rätt beteende. Det är väl just därför jag har svårt att förstå folk: jag dömer inte.”

Halva Willys måste ha hört mitt svamlande, men det bjuder jag på.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Transfett som valfläsk – eller en hållbar HBT-politik

Jag förutspådde tidigare idag att politiker kommer att tävla om att tvångskrama HBT-personer inför valet i höst. Nu inser jag att det redan är på gång.

Amanda Brihed lyckades med det som ingen annan verkade klara av: Att faktiskt få socialminister Göran Hägglund att uttala sig om hur det går med den nya könstillhörighetslagen. Hur skulle det bli med kastreringstvånget? Och ska man få spara ägg och spermier innan man gör en könskorrigering? Inte för att jag blev så mycket klokare av hans debattartikel, men det ska Amanda ha cred för. En transaktivist och folkpartist i samma person, det var väl det som krävdes för att få honom att ta bladet från munnen. Amanda Brihed är fantastisk på många sätt.

Samtidigt ser jag definitivt att det är ett problem med en borgerlig regering. De senaste fyra åren har det suttit en kristdemokrat som socialminister, men även om Hägglund blev utbytt mot en folkpartist i höst så skulle jag inte räkna det som en seger – inte ens om den folkpartisten hette Amanda Brihed. Alltså: Amanda är min vän, och så sent som i våras sa jag att det är synd att hon är folkpartist för då kan jag inte rösta på henne. Jag har också sagt att hon är den enda borgaren jag litar på, och det står jag fast vid. Det här är inte riktat mot henne, inte alls. Det är riktat mot den regering som samarbetar med Kristdemokraterna och låter dem få inflytande över bland annat HBT-frågor.

Ett av de stora problemen med borgerlig HBT-politik är att oavsett hur bra förslag och åsikter som enskilda företrädare för till exempel Folkpartiet kan ha, så faller allt på Kristdemokraterna. De är som ett skavsår och häftplåster på samma gång. I fyra år har Göran Hägglund varit socialminister, och i två och ett halvt år har han haft som sin arbetsuppgift att få ihop en proposition utifrån det lagförslag som lades fram för över tre år sedan – eller åtminstone bestämma sig för att riva upp förslaget på något sätt och utreda frågan vidare. Inget av det har blivit av. Kanske borde jag vara glad, eftersom Kristdemokraterna förmodligen inte skulle få till ett förslag som jag gillade ändå.

Hursomhelst så har det blivit partipolitik av könstillhörighetslagen. Det började på QX, då Lukas Romson i egenskap av KIMs ordförande gick ut och kritiserade Öppna Moderaters debattartikel om att ”förenkla” för transpersoner. Den här gången får Lukas sällskap av Anders Selin, som representanter för HBT-socialdemokraterna. De börjar med att vända sig till Amanda:

”Till Amanda Brihed vill vi rikta följande: Så länge ditt parti samarbetar med Kristdemokraterna är ni lika mycket ansvariga som de är för att inget händer på detta område.”

Och fortsätter:

”Många är vi som förfasar oss över att tvångssteriliseringarna fortfarande pågår. Ändå tiger regeringen. Orsaken är Kristdemokraterna som inte kan acceptera fertila transsexuella. Och det är skälet till varför socialminister Hägglund redan 2007 gömde undan utredningen om könstillhörighetslagen långt ner i skrivbordslådan. Regeringen Reinfeldt, där Folkpartiet ingår, offrar transexuellas mänskliga rättigheter för att Kristdemokraterna – alliansens minsta parti som gjort det till sitt signum att driva en såväl kvinnofientlig som hbt-fientlig politik – ska känna sig nöjda.

Tvångssteriliseringarna är en vedervärdig, medeltida kvarleva som kommer att leva kvar så länge vi har en regering där Kristdemokraterna ingår. Sveriges transsexuella behöver en rödgrön regering!”

Detta tydliga ställningstagande får Lisa Olsson att reagera:

”Hur skulle vi någonsin, tillsammans, kunna kämpa för en god sak när så många anser att det är viktigare att kasta paj på varandra än att tillsammans arbeta för en god sak?”

Jag har frågat mig själv det väldigt många gånger sedan jag började som transaktivist för drygt tre år sedan, i många olika sammanhang. Varje gång kommer jag fram till en och samma slutsats: Transpersoner är ingen homogen grupp. Folk har olika åsikter, olika värderingar, olika perspektiv, olika behov, olika moraliska rättesnören och så vidare. Om man skulle försöka att samla alla och försöka få alla transpersoner – och de transsexuella och före detta transsexuella som aldrig skulle vilja räknas in i begreppet transpersoner –  att tycka samma sak så skulle man inte komma någonstans.

Istället tycker jag att det är bra att det finns krafter även på den blå sidan som verkar för transrättigheter, och att det finns en bredd. Jag ser ingenstans att det skulle vara pajkastning att påpeka att Folkpartiet samarbetar med Kristdemokraterna, men jag vet hur otroligt enkelt det skulle vara att få debatten att spåra ur till just pajkastning. Folk måste få tycka olika och ha olika åsikter, och uttrycka dem. Det finns ingen enad transrörelse; jag tror aldrig att det har funnits någon. Nackdelen är att det är svårt att få saker gjorda när folk alltid tycker så olika, men fördelen är att det faktiskt är ett tecken på att det är högt i tak.

För snart ett halvår sedan skrev jag inlägget ”Kan könsorganen på Göran Hägglunds skrivbord få regeringen på fall?”. Som partipolitiskt obunden någonstans i den rödgröna röran hoppas jag att svaret är ”ja”. Som transaktivist tycker jag att det är fantastiskt att se att politiker bre på med valfläsket även för transpersoner. Däremot vill jag ha en hållbar HBT-politik, som faktiskt ger något även efter den 19 september – och då räcker det inte med vackra ord från folkpartister. Tyvärr. När en kristdemokrat får en klump transfett – i form av lagförslagets floskler – i sina händer och inte ens klarar av att forma den till valfläsk, då borde varningsklockor ringa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ship to Gaza och sociala media

Enligt en artikel i DN från igår skulle Ship to Gaza-konvojen komma fram vid tolvtiden idag. Det blev inte så. Vid femtiden imorse bordades fartygen av israelisk militär, och minst tio personer sägs ha dödats. Detta skedde inte mot ett krigförande land, utan mot en internationell hjälpsändning. Detta skedde inte mot soldater, utan mot civila. Det var inte bomber och vapen på båtarna, utan förnödenheter till den palestinska befolkningen. Och: detta skedde på internationellt vatten.

Anna Troberg skriver:

”Man kan naturligtvis säga en hel del om ett sådant här agerande, allra särskilt när det sker på internationellt vatten, men det gör och kommer många andra att göra. Jag tänker istället lägga ett informationspolitiskt perspektiv på det hela. Israels militära censorer har nämligen “förbjudit all rapportering om människor som dödats, eller skadats och förts till sjukhus.” Ett sådant agerande är i mina ögon fullkomligt förkastligt. Jag tycker att Israels folk och omvärlden har all rätt att få veta vad som pågår. De människor som drabbats har rätt att få sin historia berättad. Att lägga locket på övergrepp är detsamma som att tyst godkänna dem. Det får inte ske. Omvärlden har rätt att få veta vad som händer och efter behov agera på informationen.”

Jag håller med. Grunden för att upprätthålla en diktatur är att kontrollera informationsflödet.

En kompis skrev på Facebook och frågade vad Ship to Gaza var. Han hade aldrig hört talas om det förut, så jag förklarade lite snabbt. Innan attacken imorse var det inte mycket som skrivits om det i gammelmedia, så det är förståeligt. Det är så media fungerar. Gammelmedia. Mainstreammedia.

Al Jazeeras inslag på youtube

Utan sociala media skulle rapporteringen om Ship to Gaza ha stannat vid israelisk officiell information, och eventuellt telefonintervjuer med anhöriga till aktivister och möjligen även bilderna från Al Jazeera. Idag svämmar nätet över av information. En stor del är säkert förvanskad åt det ena eller andra hållet, men det finns där i mängder.

En viktig poäng med såkallade sociala media är just att man kan följa vad som händer även utan blodbad och dramatiska bilder. Twitter och bloggar är inte bara en källa till information i realtid – utan faktiskt även innan något händer. Den biten kommer aldrig gammelmedia att kunna efterlikna, ens om de försöker.

Just nu önskar jag att det visade sig att dödssiffrorna inte stämde, att ingen hade dött, och att man på något mirakulöst sätt lyckas ta sig fram till Gaza i alla fall. Om det inte hade varit för de bilder och beskrivningar jag har sett och läst nu på morgonen så hade jag nästan kunnat tro att det var möjligt.

Bloggat: HBT-sossen, Svensson, Jinge, Röda Lund, Röda Berget, Helle Klein, Scaber Nestor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag har kommit ut som störd inför min psykolog

Efter nästan åtta år som psykpatient, ett dussin diagnoser som passerat förbi varav några enstaka fastnat, utredningar, medicineringar, inläggningar, sjukskrivning och sjukpension, har jag äntligen tagit ett stort steg.

Jag har kommit ut som störd inför min psykolog. Bloggstörd. Jag berättade om min taktik att blogga mig igenom skuld och skam. När jag känner den där förlamande ångesten över att ha gjort bort mig totalt, skulden över att kanske ha sårat någon och skammen över att inte kunna styra mitt beteende eftersom jag aldrig vet säkert vad som är okej och inte – då finns det bara en sak att göra: Blogga.

Hemligheten med att blogga självutlämnande är att inte göra det för att locka läsare, eller för att få ur sig sina aggressioner, utan som terapi. Just de där sakerna som jag skäms så otroligt mycket över brukar bli väldigt bra blogginlägg. Jag försöker låta bli att lämna ut andra människor, och jag försöker låta bli att berätta saker som jag faktiskt inte borde berätta, men i övrigt har jag inte många spärrar just när det gäller att blogga mig ur skammen.

Jag visste när jag påbörjade min könskorrigering att det kanske skulle hända att folk skulle prata om mig, så jag valde att ta tjuren vid hornen och göra det öppet. Att ungdomar på bussen sitter och tittar på mig och viskar till varandra gör mig ingenting; det jag var rädd för var människor från mitt förflutna. Om en viss person skulle få veta att jag ”har bytt kön” skulle hon antagligen gotta sig och sedan sprida det vidare för att bevisa hur störd jag är.  Om en viss annan person fick möjligheten att sprida ”nyheten” så skulle han antagligen se till att det ställde mig i så dålig dager som möjligt. Om en viss tredje person fick veta det ryktesvägen skulle hon antagligen vägra tro på det hon hörde. Därför valde jag att berätta det för henne själv, men fick såklart inget svar på mitt brev. Har jag redan gått ut med det själv så tar det udden av ryktesspridningen och suddar ut hånleendena. Och transsexualism är inget att skämmas för. Det är som att skämmas för att man behöver glasögon, bortsett från att vuxna människor sällan kallar varandra för ”glasögonorm”.

Jag förklarade det för psykologen: När jag skäms har jag två val. Jag kan gå undan och gömma mig, eller så kan jag dra ut det i offentligheten. Inte för att vinna sympatier, utan för att våga uttala det jag skäms över så att skammen lägger sig. Jag kan berätta om de där sakerna som jag inte vågar säga högt, och få dem att framstå som en rolig anekdot om hur puckad jag är. Jag kan skratta åt mig själv. Så tog jag ett exempel på en sak jag bloggat om som verkligen hjälpte mig, och som fortfarande har en viss effekt på delar av mitt liv. Jag berättade inte de allra mest pinsamma detaljerna, utan nöjde mig med en snabbförklaring. Det räckte. Hon var imponerad över mitt sätt att träna på att utsätta mig för känslan; det är ju precis det som KBT handlar om.

Det jag berättade om är en sån sak som jag inte har vågat erkänna för någon inom psykiatrin, fast det har gått tre år sedan det hände. Jag har fortfarande inte berättat för henne vad i det som var pinsamt, och jag tänker inte dra upp det igen i bloggen eftersom en av mina regler är att inte peka ut pinsamma saker som just pinsamma. Det vore bara att förstärka den bilden.

Jag skäms, och det fortsätter jag med. Men att blogga om skammen är också att blogga sig ur skammen. Att blogga om rädslan kan vara ett sätt att bli mindre rädd. Jag har idag kommit ut som störd inför min psykolog. Hon tog det väldigt bra, måste jag säga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens ord: Duktivism

Duktivism är aktivism utan särskilt mycket till aktivitet; något man framförallt gör för att känna sig duktig, och eventuellt också för att visa sin duktighet inför andra. På så sätt är duktivism nära släkt med välgörenhet, men med skillnaden att för att idka duktivism måste man inte skänka pengar, tid eller sin kattpissluktande gamla soffa till någon frikyrklig loppmarknad.

Duktivism kräver väldigt lite arbete, väldigt lite kunskap och väldigt lite eftertanke: Att gå med i en facebookgrupp ”mot gatuvåld” eller att skriva ett blogginlägg med ungefär tre meningar av typen ”Fy fan, djurplågare är störda och äckliga!!!!! Hur kan man döda ett djur???? Nu ska jag gå och äta köttbullar och makaroner”. Okej, det sista var påhittat, men inte helt taget ur luften. Det är hursomhelst just detta som gör duktivism så lockande: Maximal belöning (duktighetskänsla) för minimal insats.

Den ständiga bekräftelsen som duktivismen medför, när ens facebookvänner ”gillar” eller kanske tillochmed berömmer en för att ha gått med i en viss duktivistgrupp, eller när ens bloggvänner rosar ens inlägg för att det är ”så bra skrivet” och ”jag håller med”, är bara en extra morot. Den inre känslan av duktighet är det viktigaste för duktivisten.

Duktivism myntades i tweeten

”Du är medlem i för många grupper” Facebook motarbetar klickduktivism😦

Jag trodde faktiskt att duktivism redan var ett känt begrepp, men det var tydligen bara i mitt huvud, enligt Google.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mina könsorgan finns inte på twitter

Att inte ta åt sig är en svår konst. Att dessutom inte jaga upp sig till föreläsarmode är en ännu svårare konst om man heter Immanuel Brändemo. Även de gånger jag håller känslorna i schack så har jag lätt för att ramla in i ett läge där jag blir rättshaverist. Det är inte så svårt att provocera mig; ofta räcker det med att säga att jag inte vet någonting om saker jag vet att jag vet någonting om.

Igårkväll när jag kollade min twitter hade jag helt plötsligt fått 30 nya mentions. Det brukar kanske vara en eller två mellan varje gång jag kollar, men nu hade det alltså dragit iväg. Ganska snabbt förstod jag att det handlade om transsexualism, och om min kunskap om det var tillförlitlig eller inte.

Det hela började med att TantAgnes ställde en öppen fråga om argument för steriliseringstvång av transsexuella, och någon tipsade henne om min blogg, så hon länkade till det inlägget jag skrev om det historiska perspektivet. Då dök någon som kallar sig för theamazinghanna upp*:

– ”Steriliseringen av transsexuella?” Varför skulle en kvinna vilja ha en pung, som producerar manliga könshormoner?

– Oj, vad du förenklar. Det handlar ju också om infrysning av könsceller och hur önskan att bli förälder påverkar beslut.

– Inte alls. Tänk så här: skulle du vilja ha manliga könshormoner? Skäggstubb, manligt håravfall, basröst? Ingen kvinna vill det. Och det är en högst frivillig process. Ingen tvingas till nånting. Det är inte som steriliseringen av zigenare. Och, som sagt, sädesceller kan frysas i årtionden.

– Det där är en ganska spännande definition av valfrihet. Också kvinnorna som hade att välja mellan ofrivillig graviditet och sterilisering i vårt stolta folkhem hade med den sortens retorik ett fritt val. Visst, men dagens lagskrivning tillåter inte den möjligheten för transsexuella om jag tolkat saken rätt. Det har inte med relationen till könsdelar att göra, utan med möjligheten att bli biologisk förälder.

– På vilket sätt är det samma retorik? Önskan att ta bort pungen kommer från de transsexuella själva. Inte från nån myndighet. Om man är väldigt fäst vid sina manliga könsdelar är man inte transsexuell. Man är något annat. Möjligheten att bli biologisk föräldrer kvarstår så klart. Read my lips: ”Infrysning av spermier”.

– ”De transsexuella själva”. Det är inte som att det inte finns strider inom ts-världen också, om äkthetskrav och dylikt. Det är inte den homogena konsensusgrupp som jag tror att många cispersoner föreställer sig.

– Haha, nej. Som alla självutnämnda grupper. Bara en del gör verkligen själ för namnet. Därför stenhård prövning. Jo, framför allt tror jag att det finns en hel del som inte alls är transsexuella, bara transor. De skämmer ut resten.

Sedan bemödade sig Hanna med att läsa det blogginlägget som Agnes länkade till:

– OK, har läst artikeln nu. Den är bullshit. Total bullshit.

-Tänkte att du skulle tycka det. Ni har verkligen diametralt motsatt syn på saken.

– Gud, jag vet inte var jag ska börja med den här artikeln. Har författaren läst nånting om transexella, eller träffat en sån? Det är som att läsa en artikel om pingviner som börjar med att säga att de har fyra ben och bor i Afrika. Personer som artikelförfattaren skadar riktiga transsexuella. Som är en i huvudsak tyst grupp.

– Han skriver också om just detta med ”riktiga transsexuella” och vad som anses känneteckna sådana, rätt nyligen. @trollhare är själv transsexuell om jag förstått saken rätt, men jag har dålig koll på ovanligare definitioner också.

– Då fattar du saken fel. @Trollhare är bög. Väldigt mycket bög. Det här är transsexuella kvinnor: http://bit.ly/aYAHix. De är kvinnor med hormonproblem. Inte bögar. Inte transor.

– Är det en motsättning mellan att vara transsexuell och bög? Krävs heterosexualitet inför/efter könskorrigering, eller vad?

– Så klart att det är en motsättning. En bög är en man som gillar män. En riktig transsexuell är ingen man. Och nej, sexualiteten har ingenting med det att göra. Fast de flesta riktiga transsexuella är straighta. Googla. Jaha, och hur ska jag veta det? Jag trodde vi pratade MTF här. Jag menar, i så fall har väl @trollhare aldrig haft någon pung?

– Jaha, men din tvärsäkerhet om att personen vi talar om är bög och inte transsexuell förvånar mig isf.

– Tja, om en person beskriver sig som ”Bög. Väldigt mycket bög.” på sin hemsida, kan man ju få för sig att det är sant?

– – Men @trollhare är ju fittfödd…? Gjorde du just det du sade att @blondinrikard skulle göra? Misslyckades med att spotta en transsexuell?

– Haha! Men jag tror säkert att du fattar att man inte kan avgöra vem som är transsexuell på utseendet. Bara på vad man vill. Nej, men man varför har han skrivit en sådan artikel då?

– Jag trodde vi pratade MTF här. Jag menar, i så fall har väl @trollhare aldrig haft någon pung?

– Jag vet inte varför du återkommer till pungen hela tiden. Den är inte det centrala i frågan.

– Det var ju du som var emot ”tvångssterilisering”. Alltså pung eller äggstockar. Vilket är för långt för att skriva hela tiden.

– Javisst, jag påpekar vara att det är dumt att säga att just @trollhare aldrig träffat en transsexuell person…

– Riktig transsexualism är inget att ta lätt på. Det är en dödlig sjukdom. Rätt personer måste få del av de begränsade resurserna.

– Fast man kan väl vara precis lika djupt deprimerad fastän man vill ha kvar just könsdelarna?

– Nej, det kan man inte. Könsdelarna är en del av orsaken att man är deprimerad. Transsexualism är dyrt att behandla. Skulle du vilja att vem som helst skulle kunna påstå sig ha cancer, och få den vården?

– Naturligtvis inte. Men det måste tillåtas att finnas grader även i helvetet, med möjligt mänskligt välmående för ögonen.

– Ja, men ordet transsexualism har en betydelse. Det betyder inte att vilja klä sig i kvinnokläder och ha ett kvinnonamn. Kolla upp definitionen i DSM-IV eller ICD-10. Läs lite forskning. Prata med några som lideer av det. Det är en riktig sjukdom.

– Det vet jag redan.

– Och sen finns det möjlighet att ha kvar sina genitalia, döpa om sig till ett kvinnonamn och göra kosmetiska operationer. (Namn med vissa begränningar, men ändå)

Det var en del andra som kom med input, men det är som jag skrev senare till Emil Nordlander: ”Att prata tvångskastreringar på 140 tecken är som att laga buffé på trangiakök”. Det är svårt att förklara komplexa saker på twitter. Därför gick det ännu mer åt skogen när jag la mig i:

– Min bögighet är ingen kontraindikation för en ts-diagnos. Och sterilisering gäller mtf OCH ftm.

– Jo, men du är ganska uppenbart inte transsexuell. Har jag fel så berätta. Anledningen till sterilisering är följande: testiklar och äggstockar producerar könshormoner. Vill man ha könshormoner kan man inte kalla sig för transsexuell, och kan inte räkna med en dyr och livslång behandling för något man inte lider av.

– Jag skulle gärna höra varför jag inte är ts. Både jag, psykologen och utredaren var väldigt överens om diagnosen.

– Haha! Men om du är det, tror jag du skulle berätta. Eller hur? Om du inte har det tycker jag att du ska sluta låtsas.

– Varför är min diagnos relevant för att få uttrycka min åsikt? Jag har en ts-diagnos sedan 1½ år, går på T sedan juni. Nöjd?

– OK, du är FTM alltså?

– Ja, vad nu det har med saken att göra.

– Relevant eftersom du använder egen erfarenhet som ditt enda argument för det du vill säga? OK, du går på testosteron, alltså? Och du vill ha kvar dina äggstockar?

– Nej, jag vill inte ha kvar mina äggstockar. Men jag tycker att det ska vara upp till mig och läkaren, och inte RR. Det kan finnas många skäl. En ftm får inte bli bioförälder såvida han inte föder själv, och utan äggstockar blir det svårt.

– OK, jag har inte så stor erfarenhet av FTM. Ni tenderar att inte märkas lika mycket. Så, @trollhare, intressant. Så berätta, vad ska du ha dina äggstockar till? Så länge du går på testosteron gör de ju ingen nytta.

– Varför ska jag redogöra för dig vad jag gör med mina äggstockar? On topic: Sterilisering och kastrering är två olika saker. Sterilisering tar inte bort hormonpåverkan väl?

– Haha, det är mer än jag vet! Permanent sterilisering kräver väl avlägsnande av testiklarna, eller? OK, så varför skulle någon ha äggstockarna till om man går på testosteron? Ägglossningen upphör ju.

– Det kanske inte handlar om att ha dem till nåt, utan om att man inte har behov av att operera ut dem?

– Här tror jag att det är *stor* skillnad mellan MTF och FTM, faktiskt. Äggstockarna sitter på insidan.

– Jag diskuterar inte mina könsorgan eller definitionen av ts på twitter. Var det något särskilt du ville veta?

– Ja, en sak. Jag tycker inte att du ska jämföra behandling av transsexuella med tvångsterilisering. Det är jättefånigt.

Diskussionen mellan Hanna och Agnes fortsatte under tiden:

– Vad är det @trollhare ska berätta? Ts-diagnosen är inte direkt en hemlighet.

– Är den inte? Varför står det inget om det på hemsidan då? Då är det väl en hemlighet?

– Scrolla lite, klicka lite, det är öppet. Jag känner inte @trollhare öht men vet ändå.

– OK, kanske borde skriva det på presentationssidan då? Ska man var öppen så kan man lika gärna vara det.

– Jag har inte uppfattat några smygintentioner hos @trollhare. Tvärtom, en sällsynt ärlighet och öppenhet.

Hanna och 4everfine hamnade också i någon slags konflikt:

– @trollhare finns här på twitter så möjlighet finns ju till diskussion med författaren själv. bättre att prata med en person än om den, liksom.

– No need – han säger själv att han är bög: http://bit.ly/doC0yZ. En transsexuell hade nog rakat sig på bilden.😉

– no need? Jag menar mest diskussionen kring blogginlägget, kan väl vara smart att inkludera författaren när möjlighet finns? det är just det här jag menar, fråga @trollhare istället för att anta en massa saker. ja, vadå berätta? Allt är ju öppet. Även ts-diagnos.

– Presentationssidan. Där står: ”Jag är bög. Väldigt mycket bög.”

– men läs mer, det står tydligt bl a här http://bit.ly/b63P1A

– OK, får jag föreslå att det kanske lyfts upp till presentationssidan om det är så öppet? Så att fler får veta?

Det var alltså mellan Hanna och mig som det blev något slags ordkrig, och resultatet sedan blev i alla fall att jag lovade Agnes att skriva en mer saklig redogörelse för argumenten från båda sidor. Jag bad henne om ursäkt också för att ha förstört diskussionen, för det kändes tråkigt att något som hade kunnat bli väldigt bra urartade. Det var Agnes jag bad om ursäkt, alltså. Inte Hanna.

Sedan satte jag mig och skrev ihop första delen, för att liksom smälta det jag precis hade varit med om. Jag vet att förr i tiden var det lätt för mig att tända på alla cylindrar när folk kom med den typen av anklagelser som Hanna svängde sig med. De senaste åren har jag däremot lugnat ner mig, men igår fastnade jag i det läget och hade svårt att ta mig ur.

Jag är extremt trött på den extrema mtf-normativitet som theamazinghanna ger prov på. MtF betyder male to female; när det gäller transsexuella är det alltså kukfödda kvinnor. Jag är FtM –female to male, en fittfödd man – och det märks att denna Hanna inte hade en tanke på att jag kunde tänkas vara transsexuell just för att jag är man, bög och orakad på bilden. Dessutom tycker hon alltså att jag borde skriva ut det ännu tydligare i bloggen, typ på första sidan. Ska jag vara öppen så måste jag outa mig precis hela tiden.

Det märkliga är att jag ofta får höra från andra med samma konservativa syn på vad transsexualism innebär att jag inte kan vara transsexuell just för att jag är så öppen med det. Om jag går ut och pratar om min transsexualism offentligt så bevisar jag att jag inte är transsexuell, eftersom äkta transsexuella ”i huvudsak är en tyst grupp”, och om jag inte kastar den i ansiktet i precis varenda blogginlägg jag skriver så kan jag inte vara transsexuell eftersom jag inte har kommit ut tillräckligt.

Det mest talande är egentligen att de som utmålas som det stora hotet aldrig är de okunniga cispersonerna, eller de politiker och tjänstemän som är förblindade av cisnormativt tänkande, eller sensationskåta journalister, eller nynazister, eller högerkristna extremister eller någon annan grupp. Nej, det stora problemet enligt många transkonservativister är just transpersonerna, transorna, de där som ger transsexuella dåligt rykte. Och jag är en av dem, alltså.

Jag trillar dit och gör det jag vet att jag inte borde göra: Jag svarar på personangreppen och anklagelserna. Det borde jag aldrig ha gjort. Vad jag gör och inte gör med min kropp är upp till mig. Vad jag har för könsorgan är upp till mig. Jag har ingen allmän redovisningsplikt inför någon – annat än inför Socialstyrelsens rättsliga råd. Det är de som kommer att fatta ett beslut en dag om huruvida jag får genomgå kastrering, och därefter få en juridisk könskorrigering.

Att jag bloggar om min transition gör inte att jag automatiskt måste berätta precis alla detaljer om min kropp för alla. Jag är öppen, och har inget emot att bli outad på nätet i de sammanhang som kräver det, och jag diskuterar mer än gärna olika argument för och emot steriliseringskravet. Däremot håller jag mina äggstockar borta från twitter, och jag vore väldigt glad om såna som Hanna kunde hålla tassarna borta från mina könsorgan.

***

*) För enkelhetens skull skriver jag ihop tweets som kommer från samma person i följd, så att det blir mer logiskt att följa. Jag har uteslutit vissa sidospår också.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Förut var det inte rasistiskt!” Nej för ingen tyckte att ”negrer” var människor

Klockan är strax efter nio, men jag tror redan jag har hittat dagens bästa tweet. Att sammanfatta den såkallade negerbollsdebatten på max 140 tecken är en konst som Mikusagi behärskar:

”Folk får det att låta som om vi är överkänsliga idag. ”Förut var det inte rasistiskt!” Nej för ingen tyckte att ”negrer” var människor.”

Läs även Mikus underbara blogg.

Relaterat: Något är ruttet i staten Danmark, som vanligt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

”Om er partner hade berättat att han/hon var invandrare. Hur skulle ni reagera?”

Så sent som i eftermiddags funderade jag över hur märkliga människor är. De flesta börjar förstå att det de skriver på nätet oftast går att hitta via sökmotorer och liknande, och har lärt sig att deras offentliga bloggar och facebooksidor inte ska innehålla sånt som de inte skulle vilja ropades ut över hela stan. Ändå verkar det som om många inte har tänkt på att det inte alltid bara är deras fyllebilder och sexfantasier som de av någon anledning inte vill sprida, utan kanske även en del åsikter.

Till exempel de två ”Nyköpingsflickorna” som bloggade under sina riktiga namn och hävde ur sig transfob dynga i ett inlägg, som sedan togs bort efter att de fått en del mothugg. Jag tror de är glada över att jag missade att skriva ut deras fullständiga namn, för det de skrev var inte särskilt genomtänkt. Nu senast är det Egoina som ställer en väldigt rak fråga, som säkert inte är illa menad alls, men där svaren från de som kommenterar är desto mer avslöjande:

”Om er partner hade berättat att han/hon tidigare varit ett annat kön. Hur skulle ni reagera?”

Det är visserligen många som bara är allmänt okunniga och oroar de sig för att de ska vara lesbiska, och även de som är sansade och mest skulle sörja att de inte skulle kunna få biologiska barn, och så några som förkunnar att eftersom de är bisexuella så gör det inget – men så finns det också en del kommentarer som gör mig mörkrädd och illamående.

Jag upphör aldrig att förvånas över det faktum att de heterosexuella som reagerar transfobt när just ”vad gör du om din partner kommer ut som f.d. transsexuell?”-frågan kommer på tal oftast undrar ”hjälp, är jag homo nu?”, medan de gånger man möter flator med förakt för transkvinnor handlar det oftast om att de anser att transtjejer ”egentligen” är män, och de gånger man hör bögar spy galla över transmän är det för att de är rädda att bli lurade på den kuk de hoppas på.

Gemensamt för de alla är att de väldigt sällan räknar med att få svar från någon som själv är transperson. Jag upptäckte det första gången för flera år sedan, när jag deltog i en diskussion på en blogg och försökte argumentera för varför det inte är okej att misshandla folk bara för att man förväntar sig att de ska ha fitta men visar sig ha kuk. En av de som stod på min sida tackade mig för att jag försvarade ”de transsexuella”. Först då insåg jag att jag hela tiden hade blivit läst som cisperson, som att det var självklart att ingen som själv var transperson hade kunnat läsa diskussionen.

Jag har märkt att de gånger jag outat mig som transperson på nätet har tonen omedelbart skärpts och folk har liksom blivit ängsliga över att ha blivit ”påkomna” med att vara politiskt inkorrekta. De hade inte räknat med att någon som faktiskt var berörd skulle sitta och tjuvlyssna på deras pladder – ungefär som det enligt vissa är okej att säga ”neger” om man bara inte gör det så att Ahmed hör, eller ungefär som det enligt vissa inte är någon fara med att säga att bögar är äckliga eftersom alla i rummet är heterosexuella. Jag tror inte heller att Marcus Birro hade räknat med att få svar på tal från transpersoner när han skrev:

”Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?”

Han hade nog väntat sig svar från bögar och flator och bin och genusvetare och feminister och vänstermänniskor och ateister, men inte från transpersoner. Mönstret går igen.

Transpersoner är lite som Jesus: Folk diskuterar om vi överhuvudtaget existerar (i den form vi anser oss existera), men det är få av de som faktiskt tror utan att själva vara jesusar som är medvetna om att vi finns överallt. Det gör vi. Vi läser din blogg, vi råkar höra dig och dina kompisar på busshållplatsen och vi bor i ditt kvarter. Tro inte att du kommer undan.

Låtsas att Egoinas fråga var ”Om er partner hade berättat att han/hon var invandrare. Hur skulle ni reagera? och läs kommentarerna igen. Känns de fortfarande lika okej?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Welcome to the freak show!” – Men vem har sagt att det bara finns plats för ett miffo?

Samtal mellan Dennis och mig, en måndagskväll. Han börjar:

– Du är ju ett freak!😉
– Jag vet😛 Jag älskar att folk som kommer till min freak show blir överraskade. De tror att jag är det enda freaket i showen😛
– Ja, haha.
– Men de är ju det lika mycket😛

Det är faktiskt sant. Ibland reagerar folk på mitt ”Welcome to the freak show!”, för att de tycker att jag förminskar mig själv om jag kallar mig för freak. Jag brukar svara att jag är stolt över min stördhet; att det inte alls är menat så.

I själva verket är det inte bara jag som är ett freak. Jag är inte det enda miffot. Alla dessa människor som jag möter IRL och URL – alla dessa märkliga varelser med sina rutiner, sina vanor, sina beteendemönster och instinkter, sina känslor och tankar sina principer, åsikter, värderingar – de är också en del av min freak show. Det är bara inte alltid de förstår det, och jag är för väluppfostrad för att berätta för dem hur störda de är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Armageddon will not be twitterized

Gårdagen var full av kontraster. På twitter följde jag både #mel2010 och #earthquake, #tsunami och #hitsunami. Först: Jubel över att Anna Bergendahl gick vidare direkt till Globen och NEO till Andra chansen. Några minuter senare: Bävan när Kelly Mitchell twittrade direkt från Hawaii:

”Water definitely receding from Hilo Bay rt now. Black hawk in air rt now. Tsunami session beginning.”

en stund senare:

”Whales have disappeared from Kawaihae Harbor. They know something is up.”

Och sedan:

”1st wave is coming in to Hilo Bay rt now. Looks to be coming in pretty fast.”

Och så vidare. Som Mymlan twittrade:

”Realtime naturkatastrof som lördagsunderhållning. Eller handlar det om engagemang? Medkänsla?”

Bra fråga. Själv tror jag att det är en blandning av engagemang, längtan efter spänning och faktiskt även någon slags tröst. Som när man tittar på filmer med olyckliga slut för att få gråta ut, ungefär. Ja, livet suger, men jag bor i alla fall inte i Chile eller på en ö i Stilla Havet.

Svensk media har rapporterat ganska mycket från Chile, men det man hittar på nätet på engelska har däremot varit väldigt fixerat vid Hawaii. Chile blev tagna på sängen; Hawaii höll andan. Folk i Chile hade inte samma möjligheter att koppla upp sig och twittra om det de såg, eftersom förödelsen redan var ett faktum. Folk i Hawaii hade chansen att förbereda sig. Dessutom krävs det nog att man twittrar på engelska för att verkligen nå ut, och Hawaii har en fördel där. Lägg därtill att Hawaii antagligen har ett bättre utbyggt nät, och fler datorer och avancerade mobiler med uppkoppling per capita än Chile.

Hawaii – och även Nya Zeeland, Australien, Kalifornien – visade sig klara sig ganska bra från tsunamis. I Chile är förödelsen fortfarande stor efter jordbävningen. 300 döda, hittills. En halv miljon hemlösa. Två miljoner drabbade. Och när tsunamin har svept klart över Stilla havet och de rikare länderna i norr kan andas ut, så kommer Chile fortfarande att blöda. Men det kommer kanske inte att synas på twitter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det lönar sig att vara asocial

I helgen var det snökaos, idag är det tydligen ännu värre. Jag följde på Facebook och Twitter hur det såg ut: Henrik, till exempel, satt först still i Stockholm och ingen visste om tåget gick. Sedan gick det faktiskt – till Hallsberg. Där frös tåget framför fast och de blev stående. Fram till Göteborg kom de först efter nio timmars försening.

”Förseningar i tågtrafiken, SJ kan inte leverera och ingen vet något… 5:38 PM Feb 20th

Nu är tåget här, men SJ har ingen personal till tåget… 6:31 PM Feb 20th

Går vi en revival för dragspel tillmötes? Och nej tåget har ännu inte lämnat stationen. 9:10 PM Feb 20th

Sitter fast på Stockholms centralstation och SJ vägrar informera om vårt tåg kommer att gå överhuvudtaget. 9:35 PM Feb 20th

Tåget ska gå om 5-10 min, själv är jag skeptisk men har köpt tysk öl och choklad med schweizernöt. 10:00 PM Feb 20th

Och gissa om tåget har gått, NEJ det har det inte… 10:29 PM Feb 20th

SJ sysslar inte med kundvård utan med vanvård… 10:30 PM Feb 20th

Tåget RULLAR! 10:36 PM Feb 20th

Nu sitter tåget fast utanför Halsberg. 1:09 AM Feb 21st

Nu finns bara en fungerande toalett ombord på tåget. Så jag skippar nog att dricka den där colan… 1:25 AM Feb 21st

Växeln är ur funktion och tåget framför har frusit fast, SOS Alarm är inkopplade. 1:39 AM Feb 21st

Tåget rullar igen, men varför SJ har ni på full belysning i vagnen klockan är kvart över två. 2:15 AM Feb 21st

Nu lämnade vi precis Alingsås. 4:46 AM Feb 21st

Mardrömstågresan är förhoppningsvis snart över. 4:48 AM Feb 21st

Nio timmar försenade, nu jakt på taxi… 5:12 AM Feb 21st

fick tag på taxi, är nu hemma och sängen väntar. 5:52 AM Feb 21st”

Överfulla toaletter, folk som röker i vagnarna och ingen information låter som en mardröm för en asocial autist med tarmproblem. Är det något jag vet att jag behöver tillgång till dygnet runt så är det en fungerande toalett inom tre minuters språngmarsch, och luft som går att andas – och information om vad som händer. Att inte veta något är att verkligen känna sig instängd och inlåst, och jag känner mig verkligen privilegierad som slipper.

Själv har jag det fantastiskt bra. Jag pluggar på distans, jag har alltid mat hemma som räcker i några veckor, och jag bor på fjärde våningen i ett hyreshus. Jag behöver inte gå till jobbet, till affären eller skotta snö. Anledningen till varför jag har det så väl förspänt och skulle klara av att inte gå ut på ett tag är för att det händer att jag faktiskt inte gör det.

Vanligtvis handlar jag en gång i veckan, men det finns utrymme för att låta bli det både en och två gånger. Jag har torrvaror, konserver och fryst mat så att jag klarar mig. Det är resultatet av dels en insikt om mina svackor, och dels en säkerhetsåtgärd ifall Försäkringskassan strular. Vintern för två år sedan var det 3500 kronor som kom bort på vägen mellan Försäkringskassan och banken, och det tog någon månad innan de kom tillrätta. Förra vintern gick jag utan bostadstillägg i två månader, eftersom deras beslut om förlängd aktivitetsersättning tog tre månader och de inte kunde börja handlägga förlängningen av bostadstillägget innan det första beslutet var fattat. Lägg därtill att jag själv har perioder då jag inte fixar att gå utanför dörren på kanske två veckor, så förstår ni varför ett förråd av basvaror är absolut nödvändigt. Samma sak när det gäller skolan: Jag pluggar på distans för att människor tar för mycket energi. Under hela läsåret har jag varit in till skolan vid några få tillfällen, men jag sköter mig själv.

Det finns de som säger att jag har anpassat mitt liv efter mina rädslor, att jag borde utmana mig själv mer och inte ge efter så lätt. Egentligen måste jag ju vilja ha ett sånt liv som de har, där man trängs med människor varje dag och är social, för annars är jag ju inte normal. Som om jag någonsin varit det.

Idag tror jag att många önskar att de hade det som jag. Det händer att det lönar sig att vara asocial.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,, , , , , , ,

Skillnaden mellan Ola Salo och Ola Salo

Ikväll visade Svt2 dokumentären Ola Svensson Superstar, och jag satt bänkad med chipspåsen i högsta hugg. Under den timme som filmen pågick fick jag ändå inte i mig ett enda chips, för jag ville inte missa en sekund. Jag var beredd på att få mina fördomar krossade och mina teorier omintetgjorda. Jag var beredd på att få se en ny sida av Ola Salo. Det gjorde jag också, fast ändå inte.

Extramaterial till Ola Svensson Superstar

Det var en annan sida av samma person. Osminkad, med finnar i pannan. Klädd i svarta och gråa kläder. I ett gammalt hus. En lågmäld röst. I övrigt var det egentligen samma person som den vi sett förut. Kärnan är kvar. Pratet om känslorna, tvivlet och sökandet och allt det där har i alla fall jag hört förut, eller så har jag kanske bara läst mellan raderna i låttexterna.

Däremot blev jag omtumlad, fast jag var förberedd. Jag har länge vetat att det är skillnad mellan Ola Salo, köttpersonen och ”Ola Salo”, den retuscherade scenpersonen – men jag tror inte att jag riktigt hade förstått att en av dem finns i verkligheten. Att han är en människa av kött och blod.

I min värld finns inte IRL. I min värld är det verkliga digitalt och det tredimensionella kulisser. I min värld är det mest verkliga som finns den identitet man önskar att man hade, och inte den man ser ut att vara. Därför är den stora chocken med Ola Svensson Superstar att det finns en tredimensionell värld, och att den kan vara lika äkta som den på skärmen. Den hade jag aldrig räknat med.

PS. Ola Salo, köttpersonen, fyller år idag. Nu när jag vet att han finns i verkligheten skulle jag vilja säga grattis på födelsedagen, och grattis till en grymt bra dokumentär.

Se hela dokumentären här! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,