Kategoriarkiv: Kvinnoroller

Pride-summering torsdag 29/7: Kristdemokrater och kuklösa bögar

Planen för torsdagen var egentligen att åka in redan till klockan elva, för att gå på KIMs presskonferens då de presenterade sin undersökning om var partierna står i transfrågor. Tyvärr vaknade jag med ryggskott, efter att ha släpat runt på Minous tunga dator hela onsdagen, så jag stod över det och åkte in först till det ordinarie programmet började vid tolv. Hursomhelst så var det omöjligt att missa huvuddragen i svaren, eftersom den första punkten jag gick på var en transpolitisk debatt arrangerad av just KIM.

Är det vår tur nu?

Det finns mycket att säga om den transpolitiska debatten. Moderaternas representant Gunvor Åkerblom började med att säga att enligt henne finns det bara två kön, och en stund senare bad hon om ursäkt för att hon var med på den tiden i RFSL då man bestämde sig för att införa begreppet transperson i svenskan, som om hon utgick ifrån att det var något negativt.

Paneldeltagare innan debatten

Gunvor Åkerblom (m), Barbro Westerholm (fp) och Jonas Göthner (f!)

Man diskuterade artonårsgränsen för könskorrigering, steriliseringskravet, rätten att ändra namn och personnummer i gamla betyg och arbetsintyg, hur transvården ska förbättras och ifall man ska tillsätta en särskild statlig utredning för att se över transpersoners livsvillkor i sin helhet. Svaren var ungefär desamma som står i enkäten (pdf), men några uttalanden stod ut: Barbro Westerholm (fp) lovade att

”Vi ska bli av med de sista tvångssteriliseringarna!”

och Jonas Göthner (f!) kontrade med:

”KD har ett veto i en borgerlig regering. Det här ska bort med regeringen!”

F! vill även avskaffa tvångskönandet i alla register där det inte är absolut nödvändigt, och de vill också att kön ska vara skyddade uppgifter och gå att ändra lättare. När det gäller könstillhörighetslagen och möjligheten att ändra gamla betyg så påpekade LiseLotte Olsson att Vänsterpartiet har motionerat om båda frågorna flera gånger, men inte fått igenom det, och ifrågasätter viljan till förändring i regeringen:

”Hade man velat förändra hade man kunnat göra det”

Paneldeltagare innan debatten

Börje Vestlund (s), Michael Anefur (kd), Ulf Holm (mp) och LiseLotte Olsson (v)

När publiken släpptes in i samtalet fick kristdemokraten Michael Anefur frågan om skillnaden mellan SD och KD, och det kom att dominera resten av debatten. Anefur svarade att ”skillnaden mellan oss och SD hoppas jag är uppenbar” och ”vi har lämnat det frireligiösa ursprunget”. Jonas Göthner (f!) kontrade med:

”Ska man välja mellan KS och SD, så välj KD – men välj inte KD!”

Det kom också frågor om vad man ska göra för att förändra samhället. Börje Westlund (s) föreslår att man ska lägga krutet på att stötta ideella rörelser snarare än politiska partier, och Göthner (f!) att man ska kräva HBT-kompetens av myndighetspersoner och tjänstemän som jobbar med människor, som poliser och vårdpersonal, och asyl. Barbro Westerholm (fp) tycker att det är ”allas ansvar att förändra attityder” och Gunvor Åkerblom (m) levererar att ”Vi ska vara snälla mot varandra”. Däremot vill hon inte se några särlösningar, som att specificera vilka grupper som ska omfattas av hets mot folkgrupp eller hatbrott, och inte heller att man ska införa ett tredje juridiskt kön. Detta till skillnad från både Ulf Holm (mp) och LiseLotte Olsson (v) som båda tycker att man måste ställa krav på konkreta åtgärder.

Med andra ord var det de olika partierna i ett nötskal som presenterades: De borgerliga pratar om ansvar och frihet, och de rödgröna pratar om strukturellt förtryck och ställer krav.

Makten över vardagen

Sedan var det dags för den mest spännande punkten egentligen: Kristdemokraterna. De ”kom för att lyssna och lära”, och nog lärde de sig ett och annat, även om de mest pratade om att det var okej att tycka att det var mer normalt att leva med en av ”motsatt” kön än en av samma kön, så länge man var ”öppensinnad” när man väl träffade någon som inte var normal. Okej, de använde kanske inte ordet ”normal”, men det var så de menade. De passade också på att berätta hur svårt det är att komma ut som kristdemokrat i HBT-sammanhang, eftersom HBT-personer har så mycket fördomar.

Kristdemokraternas panel på scen

KD-panelen när de konfronteras med frågan om varför inget hänt med könstillhörighetslagen på tre år

Mot slutet ställdes de i alla fall mot väggen angående varför inget har hänt med könstillhörighetslagen fast det är tre år sedan lagförslaget lades fram, och Michael Anefur skruvade på sig på samma sätt som någon timme tidigare då han fått frågan om SD. Han förklarade att ”innehållet i den är ju inte enkelt” och ”Det är tråkigt att det tar tid, men ni får inte mig att lämna den tråkigheten. Vi måste ha ett bra underlag och det måste få ta tid”.

Det jag lärde mig av att lyssna var framförallt att när högerkristna försöker vara HBT-vänliga menar de egentligen att de inte hatar bögar och flator. Homonormen lyste klar ända fram tills någon i publiken tog upp transvården. Innan dess använde de HBT som en synonym för homosexuella. De lyckades faktiskt med att vara hetero- och homonormativa på samma gång. Även om det är ett bra initiativ att KD kommer på Pride, så är det inget som imponerar.

Bög utan kuk

Torsdagen avslutades med något helt annat, nämligen ett panelsamtal om fittfödda killar som har sex med kukfödda killar. Jag var moderator, och i panelen satt Mina Gäredal, Tarald Stein och Niklas Hellgren. Mina och Tarald är väldigt lättpratade båda två, och jag ska erkänna att jag är imponerad över att Niklas alls fick en syl i vädret. Alla sa såna fantastiskt bra saker, och det kom också in många bra synpunkter från publiken.

Mina, Tarald, Niklas och Immanuel på scen

Mina, Tarald, Niklas och Immanuel. Foto: Maria A

Mina tog bland annat upp en fördel med att ha en kropp som inte ser ut som en kropp förväntas se ut: Det gör att man är så illa tvungen att prata med personer man har sex med, och det är egentligen något som alla som har sex med andra har nytta av. Man slipper också vara låst till normer om att sex ”ska” vara på ett viss sätt. Till exempel finns bilden av att heterosexuella har sex genom kukenifittansamlag, och att bögar har sex genom analsamlag. Den normen kan vara förvirrande och tung för till exempel de som kanske är bögar men inte är så intresserade av ”analsex”, men som transperson kan man ibland få normbrytarens privilegium att slippa sånt.

Tiden rann iväg och både jag och publiken hade många frågor kvar när volontärerna tecknade att vi måste bryta. Då hade vi redan dragit ett par minuter över tiden. Helt klart finns det ett behov av att prata om trans-sex.

Mer om Bög utan kuk på Stockholm Prides hemsida.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pride-summering onsdag 28/7: ”In order to get rights as a sane person, I have to say I’m insane”

Att blogga mot normen

Onsdagen började med panelsamtalet Att blogga mot normen, som leddes av Hanna, och där jag, Amanda, och Lisa satt i panelen. Vi pratade om varför vi bloggar, om bloggen som ett verktyg för normkritik, om hur man hanterar troll och påhopp och sånt. Mer om det finns på Makthavare och Stockholm Pride.

DNs förstasida med mig och Fredrik på stor bild, och rubriken "Krav på stopp för tvångssterilisering"

Efter bloggpanelen fick jag äntligen se dagens DN, och det visade sig att Fredrik och jag var på förstasidan. Jag blev helt överväldigad, och resten av veckan fick jag höra det lite då och då att det var så bra att vi pratade om tvångssteriliseringar. Det kändes häftigt, mest för att frågan äntligen tas på allvar och får den uppmärksamhet den behöver för att man ska få till någon förändring.

Crip <3 trans = ?

Senare på eftermiddagen gick jag på ett panelsamtal om trans och funkis. Fej Skantz, Christine Bylund och Josephine Krieg pratade mycket om fördomar: Synen på synliga transpersoner och synen på personer med synliga funktionsnedsättningar har många likheter. Det ger status att passera som funktionell, respektive som man eller kvinna, och i båda fallen anses man vara ”modig” om man överhuvudtaget visar sig bland folk. Dessutom förväntas man liksom inte riktigt ha en sexualitet, och OM man uppenbarligen har en sexualitet så anses ens partners vara antingen fina människor som accepterar en ”trots” att man är som man är, eller så anses de vara perversa för att de tänder på kroppar som avviker från normen.

Fej, Christine och Josephine på scenen

En av de bästa sakerna jag tog med mig därifrån var ett citat av Fej:

”It’s more important to be normal than to be able to do what you want to do”

Alltså: Det är viktigare att verka normal, att framstå som så ”frisk” och ”vanlig” som möjligt, än att faktiskt göra det som ger en de bästa möjligheterna att leva ett bra liv. De exempel som kom upp var hur omgivningen byter attityd mot en person beroende på om hen använder rullstol eller till exempel rollator eller käpp. Det är nämligen högre handikappoäng i en rullstol, så då blir man lättare bemött som en rullstol och mer sällan som en individ – och detta ska alltså vägas mot att om man använder rullstol så kan man få mer kraft och möjligheter att faktiskt göra saker som man inte klarar om man försöker klara sig utan. När det gäller transpersoner kan det till exempel handla om att det är lättare att bli accepterad om man spelar en könsroll på ”rätt” sätt, oavsett om man är bekväm med den eller inte, eller genomgå sterilisering bara för att man förväntas göra det som en del av sin könskorrigering, även om man själv hade klarat sig utan det.

Ett annat bra citat var Josephine, apropå transvården som kräver att man får en psykiatrisk diagnos för att få kroppslig vård, eller i vissa fall bara för att få ändra juridiskt kön:

”In order to get rights as a sane person, I have to say I’m insane”

Det tog jag med mig i bakhuvudet när det sedan blev dags för min egen föreläsning:

Angår det dig vad jag har mellan benen?

Sist på onsdagen höll jag min föreläsning om tvångskastreringar och rädslan för gravida män, i ett av de mindre rummen på Pride House. Det blev tydligen så hårt tryck att de fick avvisa ganska många människor som inte fick plats. Jag hade lite otur med tekniken, eftersom det visade sig att jag inte kunde koppla ihop Minous dator med kanonen, så jag kunde inte visa bilderna jag hade tänkt. Trots det tyckte jag att det gick rätt bra, och jag hamnade på en liten bild och blev citerad i QX också:

”I transfrågor har de politiska vindarna börjat vända under de senaste åren. Den saken framgick i Pride House både på tisdagens panelsamtal om huruvida vi behöver ett tredje juridiskt kön, och onsdagens föreläsning ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”. I den senare ställde föreläsaren Immanuel Brändemo den retoriska frågan: Var sitter könet? Frågan, fortsätter han, är faktiskt inte lika intressant som frågan: vem är det som bestämmer vilket kön man har?”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pride-summering tisdag 27/7: Tvångssteriliseringar, omvänd köttmaktsordning och juridiska kön

Vård på lika villkor?

Tisdagen inleddes med ett panelsamtal om vårdfrågor, som DO arrangerade. I panelen satt representanter för Socialstyrelsen, Folkpartiet i Stockholms läns landsting, RFSL, Kommunal och DO, och samtalet kretsade framförallt runt tre frågor: Könskorrigeringar, assisterad befruktning och HBT-kompetens.

Man tog upp att det framförallt behövs satsas på stöd vid psykisk ohälsa: Suicidprevention (självmordsförebyggande arbete) måste ha ett HBT-perspektiv, påpekade någon. Från publiken hördes röster som bland annat tog upp att transpersoner – oavsett om de behöver/får könsutredning eller inte – ofta är väldigt utlämnade. Varken öppenpsykiatrin eller ungdomsmottagningarna brukar ha någon transkompetens. Panelen pratade om fördelar och nackdelar med att lägga ansvaret på specialiserade transvårdsteam respektive att HBT-utbilda öppenvården, men någon egentlig slutsats kom de aldrig fram till.

Några bra citat (med reservation för eventuella fel; jag antecknade för hand samtidigt som jag lyssnade):

”Så länge lagen kräver att transsexuella måste steriliseras eller kastreras, så anser jag att vi inte uppfyller kraven för mänskliga rättigheter.” Linda Almqvist, Socialstyrelsen.

Om vilken roll HBT-personer som patienter tvingas spela när de möter HBT-inkompetent vårdpersonal:

”Man ska inte vara patient; man ska vara folkbildare.” Christine Gilljam, DO.

Om hur olika landsting uppfinner regler som diskriminerar tjejpar som söker assisterad befruktning, till exempel genom att införa olika taxor för olikkönade respektive samkönade par:

”Det finns en fantastisk kreativitet i att kringgå svensk lagstiftning.” Christine Gilljam, DO.

Om farorna med att landstingen ofta enbart har ett avtal om att utreda för och behandla diagnosen F640: Transsexualism, vilket gör att de som får en annan diagnos (F648 eller F649) men behöver könskorrigering i praktiken inte får den vård de behöver:

”Då ger vi vård på diagnoskoder och inte på symtom, och det är ju livsfarligt.” Linda Almqvist, Socialstyrelsen.

Om att steriliseringstvånget i 1972 års lagstiftning motiverades med att en man som födde barn skulle skapa ”oreda i släktskapsförhållandena”:

”Släktforskarnas intressen går naturligtvis före mänskliga rättigheter.” Ulrika Westerlund, RFSL.

Tusen bilder tusen ord

Pride House håller till på Kulturhuset, och i huset bredvid, på Lava, hade de vernissage för Tusen bilder tusen ord på tisdagseftermiddagen. Utställningen är gjord av RFSL Ungdom och det var allt från dikter om killar i klänning till handbroderade bonader med ”Not gay as in happy, but queer as in fuck off” till collage om Nour El-Refai till serier om det systematiska mördandet av tuppkycklingar. De två sistnämnda var Mikusagis verk.

Bilderna är från min flickr-sida.

Stockholm Pride 2010

Utställningens namn på trottoaren utanför entrén

Stockholm Pride 2010

Mikusagi förklarar sin kärlek till Nour El-Refai

Stockholm Pride 2010

Jag älskar att de varnar när godiset på vernissagen innehåller gelatin. Omvänd köttmaktsordning FTW!

Stockholm Pride 2010

En stolt konstnär

Juridiska kön – om ett tredje juridiskt kön

Paneldebatten om juridiska kön har jag redan bloggat om här. Jag hann bara med två housepunkter på tisdagen, men det gjorde inget. Jag var istället väldigt social och träffade massor med människor, och såg den fina konstutställningen – och blev intervjuad av DN.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pride-summering måndag 26/7: Namnlagsdebatt och transfett

Går upp okristligt tidigt för att åka till Stockholm, men tågförseningar får mig att missa invigningen av Pride House. Åker hem till Minou och säger hej och dumpar väskan istället. När jag kommer tillbaka till kulturhuset är klockan kvart i tolv och jag ställer mig i en oändligt lång kö för att få ut mitt dagsband. När det blir min tur är klockan redan tio över, och den punkt jag ville gå på – Publika psykfall – började tolv och är i en sån lokal som inte släpper in folk efter att den börjat. Fina Phoebe i kassan förklarar att jag inte hade behövt köa eftersom jag är arrangör. Jag har för mig att tidigare år har man varit tvungen att göra det i alla fall, men nu får jag alltså gå till informationsdisken, där det inte är någon kö, och hämta ut mitt band. Jag träffar Simon, och vi går på Fettaktivistisk agenda.

Fettaktivistisk agenda

Lottie Törnros är fettaktivist och pratar om smalisnormen och fettfobi, om synen på feta som personer som inte kan ta hand om sig själv och inte vet sitt eget bästa, om sexighet, om mediabilden av feta, och om folk som tar sig friheten att kommentera ens utseende. Hen nämner att någon en gång frågade: ”Men du går väl inte runt hela tiden och tänker på att du är fet?”. Svaret var ”Nej, det är ju det jag inte gör”. Det är andra som går runt och tänker på en som fet, och som ständigt påminner en.

Föreställningen var grymt bra, och jag hade gärna stannat kvar och pratat med Lottie men trodde mig inte ha tid. Synd. Efter fettaktivismen hade jag tänkt gå på Deafhood och queerteori, men den punkten verkade vara inställd, så vi åt lunch och sedan var det dags för namnlagsdebatten jag skulle delta i.

Rätten att heta rätt

Efter det valde jag mellan Funkisbyråns modevisning och ett samtal om transpersoners sexualitet, och efter mycket velande gick jag på det sistnämnda.

Fucking trans

Eddie Summanen och Nicklas Dennermalm satt på scenen och diskuterade trans-sex med varandra och med publiken. Det var väldigt många intressanta saker som kom upp under samtalet, som till exempel alla dessa paradoxer om transpersoners sexualitet: Å ena sidan är transpersoner ofta totalt osynliga i sex- och samlevnadsundervisningen, å andra sidan finns det verkligen hur mycket ”transporr” som helst på nätet. Å ena sidan förväntas den som söker könskorrigering ha enorma problem med sina könsorgan och därmed med sin sexualitet, och kan faktiskt förvägras vård för att hen har ett fungerande sexliv, och å andra sidan handlar inte könskorrigering om sexualitet utan om kön.

De tog också upp varför det har pratats relativt lite inom transvärlden om sex: Eddie sa att det antagligen beror på att många transpersoner inte har tid och energi att bry sig om sånt, när man till exempel har haft fullt upp med att överhuvudtaget få vård, få slippa bli tvångssteriliserad, och få heta det man vill, och så vidare. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det, men också i att det verkar vara relativt vanligt att vara asexuell som transperson.

Även trans-sexet var väldigt bra, och det kändes som om jag fick en del idéer inför min egen punkt, Bög utan kuk, som jag skulle hålla på torsdagen. Prideveckan började bra, men jag var väldigt trött när jag ramlade i säng.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Ska transfober få gå på offentliga toaletter?

En gång i tiden påpekade jag att könsneutrala toaletter inte alls är någon skitsak, utan rentav nödvändigt. Det borde ingå i definitionen av tillgänglighet, och kan dessutom vara ett litet steg bland många för att förebygga hatbrott. Nu har det faktiskt hänt något. Carin Jämtin och Dag Larsson presenterar Socialdemokraternas HBT-politiska program för Stockholm:

”Om Socialdemokraterna vinner i Stockholms stad och län lovar vi att:

  • Införa ett borgarråd i Stockholms stad med särskilt ansvar för hbt-frågorna.
  • Satsa 1,5 miljoner kronor på RFSL Stockholms hbt-fritidsgård Egalia. Denna typ av verksamhet är viktig och behövs i Stockholm.
  • Se till att det finns könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten.

Vi vill också att:

  • Stockholms förskolor ska ha ett medvetet genus-, köns- och hbt-tänkande.
  • Stockholms skolors sexualundervisning ska ha med ett tydligt hbt-perspektiv.
  • Äldre hbt-personer ska kunna välja hbt-äldreboende i kommunal regi.
  • Stockholm stad som arbetsgivare aktivt ska arbeta mot alla former av diskriminering och höjer sina medarbetares kompetens (hbt-certifiering).
  • Stockholms stadsmuseum ska inrätta en ”hbt-avdelning”.
  • Förbättra bemötandet av regnbågsfamiljer inom mödra- och förlossningsvården.
  • Förbättra stödinsatserna till HIV-positiva och redan insjuknade i aids genom psykosociala stödinsatser.”

Och av detta är det alltså toaletterna som får uppmärksamheten. Transpersoners behov av att kunna gå på toa utan att bli ifrågasatta av andra toabesökare, utkörda av vakter och kanske i värsta fall utsatta för transfoba och homofoba hatbrott blir förlöjligade och ifrågasatta. Det är nämligen inte så enkelt som Jinge får det att låta som:

”Möjligen kan det vara jobbigt för en manlig transa att kliva in på damtoaletten när han är klädd som kvinna, men han får väl träna på saken. Kvinnor klädda som män får väl låtsas att göra ”det andra” på muggen så de kan stänga om sig. De får av lätt insedda skäl svårt att stå vid urinoar-rännan bland män utan att väcka viss uppmärksamhet.”

Det är inte så himla enkelt att veta vilket kön man blir läst som. Den som uppfattas som man och kliver in på damtoaletten riskerar att bli utkörd, kanske tillochmed hotas med anmälan. Den som uppfattas som kukfödd transperson och kliver in på herrtoaletten riskerar på sina håll att bli utsatt för transfobt våld. Och den som inte vet vad den uppfattas som av personer som inte känner henom – vilket kan växla från ett ögonblick till ett annat – får det jävligt jobbigt. Detta oavsett om man är kukfödd, fittfödd eller född med något mittemellan. Detta oavsett om man rent juridiskt är man eller kvinna, eller om ens könsidentitet är man, kvinna, både och, ingetdera, flytande, osäker eller något helt annat. Detta oavsett om man är transsexuell, f.d. transsexuell, intersexuell, transvestit, intergender, transgender, dragking, dragqueen, genderfuck, agender, bigender, postgender, eunuck, two-spirit, hijra, kathoey – eller helt enkelt bara en person som råkar se androgyn ut.

Chris Crocker om toalettapartheid på youtube

Men Jinge tycker i alla fall att transpersoner ska gå på den toalett som matchar ens sociala kön; det är det långt ifrån alla som håller med om, även om det ställer till problem för de som faktiskt inte passerar som varken man eller kvinna. En del tjatar envist på om kuk eller fitta, och när frågan kom upp på Qruiser – som kallas för HBT-community men vars forum till stor del är VM i homonormativitet – var det någon som hävdade att det var enkelt att avgöra vem som skulle gå på vilken toalett: Det är ju bara att kolla kromosomerna.

Nu orkade jag inte tjafsa, så jag frågade inte vilken toalett de som föds med XXY respektive XO (dvs. bara en X-kromosom) ska gå på. Jag frågade inte heller varför det är viktigt att jag – som har helskägg och XX-kromosomer – går på en damtoalett och inte på en könsneutral toalett. Istället nöjde jag mig med att konstatera vad som rimligtvis borde vara konsekvensen av ett sånt resonemang:

”De allra flesta människor vet inte vad de har för könskromosomer. Med andra ord borde de flesta människor inte få gå på offentliga toaletter.”

I praktiken är det nämligen så det kan se ut för transpersoner: Folk runtomkring oss har åsikter om vilken toalett vi borde använda, men deras åsikter går så ofta emot varandra att jag ibland får en känsla av att jag inte borde gå på toaletten alls. Men till skillnad från de flesta människor så vet jag vilka kromosomer jag har – och om transfober insisterar på att det är mina kromosomer som avgör vilken toalett jag ska använda, så får jag åtminstone gå på toaletten. Så jävla illa är det nämligen, att jag hellre traskar in med mitt helskägg på damtoaletten än inte kissar alls.

Jag skulle dessutom gissa att de flesta av de som säger sånt aldrig själva har gjort en kromosomodling. Det är antagligen mycket vanligare att transpersoner vet vilka kromosomer de har än icke-transpersoner, eftersom det för transsexuella ingår i deras könskorrigeringsutredning, och dessutom antar jag att de personer som har utretts för något intersexuellt syndrom också vet vad de har för kromosomer. De flesta andra människor har liksom sällan någon anledning att verkligen säkert ta reda på hur deras könskromosomer ser ut. Så då slipper jag i alla fall möta så många transfober på offentliga toaletter.

Läsvärt: Hanna Fridéns guide till könsneutrala toaletter. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De flesta i prideparaden ser inte ut som om de gått vilse på väg till prideparaden

Det går inte att förtränga det längre: Pride är definitivt slut för i år. Tidningarna skriver inte längre om HBT-frågor varje dag, och bilderna är lite mindre färgglada.

Det är nästan ett helt år kvar till nästa pridefestival, men jag tänkte ändå vara lite förutseende och förebygga det eviga gnället som alltid dyker upp innan Pride. Nästa gång någon säger att Pride sprider fördomar om HBT-personer, eller att ”de homosexuella” som går i paraden inte borde ”spöka ut sig” om de vill bli ”accepterade som vanliga människor”, så kommer jag att länka till det här inlägget.

  1. Pride är mer än en parad. Det är en hel vecka av olika arrangemang: Föreläsningar, seminarier, paneldebatter, workshops, konstutställningar, teaterföreställningar, filmvisningar, konserter… och en parad.
  2. Pride är inte (bara) sex. HBT och SEX innehåller visserligen lika många bokstäver, men det är inga synonymer för det. De flesta människor – på Pride och överallt annars – är sexuella, och en del punkter på Pride handlar om sex, men det finns väldigt mycket annat. Det är bara det att den som läser prideprogrammet med normativa ögon läser in ohämmat knullande i allt, kanske i synnerhet om det står ”poly” eller ”trans”. Det säger antagligen mest om den som tolkar.
  3. Sex är inte farligt. Om de som moraliserade över Pride skulle rasa på samma sätt över bilder från karnevalen i Rio så skulle jag på något sätt förstå att det faktiskt finns en genuin kroppskräck bakom, men eftersom det inte är någon som klagar på det så utgår jag ifrån att det handlar om någonting annat än rädsla för nakenhet.
  4. De flesta i prideparaden ser inte ut som om de ”gått vilse på väg till prideparaden”, som jag skrev ifjol i ett öppet brev till Marcus Birro, apropå transpersoners synlighet. Alltså: De flesta som går i paraden ser inte ut som den stereotypa paraddeltagaren; den där som man ser på tv och i mainstreammedia.
  5. Anledningen till varför bilden av pride bland de som inte varit där själva ser ut som den gör är väldigt enkel: Det säljer. Mainstreamgammelmedia är sällan särskilt intresserade av att visa bilder på personer som ser ut som om de var på väg till ICA, och de har länge varit väldigt fixerade vid att prata om ”homosexuella” som någon slags aliens. Det sistnämnda börjar faktiskt förändras, lite smått, även om det är långt kvar. Hursomhelst är det knappast något man kan lasta pridefestivalen eller besökarna för.

Med det sagt vill jag länka till några inlägg som förklarar det hela närmare, så jag slipper upprepa mig:

I glada martyrers sällskap

Analsexets lag

Homospeciell och könsförbytt

Normo pride

Mina inlägg från Stockholm Pride 2010

Jag vill också passa på att visa några av alla bilder jag tog under paraden, som är den sortens bilder som inte brukar synas i tidningarna och i tv-inslagen. För den som vill se ännu fler bilder har jag lagt upp en hel drös på Flickr.

Stockholm Pride 2010

Två stolta blivande föräldrar till en regnbågsbebis

Stockholm Pride 2010

Föreningen KIM, som jag gick med

Stockholm Pride 2010

Polyamorösa och relationsanarkister

Stockholm Pride 2010

Glada folkmassor som dansar

Stockholm Pride 2010

Sahar med fru

Stockholm Pride 2010

Kurdisk stolthet

Stockholm Pride 2010

Unga rörelsehindrade

Stockholm Pride 2010

Golden Ladies

Stockholm Pride 2010

Stolt präst, framför EKHOs lastbil

Och så några bilder av den sorten som brukar synas – det vill säga bilder på dragqueens, bar hud och kändisar:

Stockholm Pride 2010

Två väldigt gröna dragqueens går med Centerpartiet. Antar att det är Ursula (Fredrick Federley) närmast kameran. Andreas Carlgren föredrar däremot att draga i blå skjorta och khakibyxor.

Stockholm Pride 2010

Rick Falkvinge, Signe Rocklin och andra piratpartister

Stockholm Pride 2010

Person med bröst dansar med bar överkropp

Stockholm Pride 2010

Geisha

Stockholm Pride 2010

Gudrun Schyman, Tiarafeministen och andra från F!

Stockholm Pride 2010

Amanda Brihed, Folkpartiet

Stockholm Pride 2010

Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand går med det rödgröna blocket, såklart

Stockholm Pride 2010

Två tjusigt klädda personer i obeskrivbara dräkter. Av misstag råkade jag få med Filippa Reinfeldt och andra moderater i bakgrunden.

Stockholm Pride 2010

Babsan åker vagn efter en unghingst

Stockholm Pride 2010

SLM kör samma stil varje år, och jag tröttnar aldrig.

Folk som har skrivit om mig:

Intervjun i DN med mig och Fredrik om tvångssteriliseringar

Både Prides egna reportrar och Makthavare har skrivit om Att blogga mot normen; panelsamtalet jag var med i. Pride har också skrivit om Bög utan kuk, och Makthavare om namnlagsdebatten.

Några länkar till bra texter av olika slag med prideanknytning:

Amanda Brihed om mänskliga rättigheter

Andreas Lundstedt om den allvarliga sidan av Pride

Tvångssteriliseringar kan slopas

Intervju med Jan-Olov Madeleine (och det är första gången jag ser en DN-artikel som använder ”hen”. Yay!)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett tredje kön eller inga kön – och avsaknaden av nakna snippor på Sergels torg

I mars i år hotade Aftonbladets proffstroll Malin Wollin med att dansa naken från Kalmar till Stockholm och ställa sig på plattan och sjunga om sin snippa, eftersom hon blev så provocerad av tanken på att vissa personer inte vill vara folkbokförda som antingen män eller kvinnor. Vad jag vet var hon inte där idag – i alla fall var hon inte naken – men det var däremot en av de som orsakat Wollins utbrott: Josefin Brink är en av de vänsterpartister som drivit frågan om att införa möjligheten till ett tredje juridiskt kön.

Ja, om man ska vara petnoga, så vet jag inte om Brink var på plattan, men i alla fall i en föreläsningssal kanske tjugo meter därifrån. Hon satt i ett panelsamtal om just ett tredje juridiskt kön, tillsammans med Linus Hedlund från RFSL Ungdom, Jenny Ottosson från INIS, Lukas Romson från KIM och Ulrika Dahl, genusvetare. Moderator var Eddie Summanen.

Diskussionen kretsade mycket runt det rent praktiska: Om man har en möjlighet att få ett annat juridiskt kön än man eller kvinna, vilka skulle komma ifråga för det? Vuxna personer som själva identifierar sig som exempelvis nongender är en sak, men hur är det med minderåriga? Jenny Ottosson förklarade att för vissa av de barn som fötts med otydligt kön skulle det underlätta om föräldrar och vårdpersonal slapp ”välja” juridiskt kön åt dem, kanske flera gånger fram och tillbaka. Det gäller i synnerhet en diagnos som 5-alfa-reduktas-brist där det är hela 60% av de som vid födseln tilldelas ett kvinnligt juridiskt kön som sedan utvecklar en manlig könsidentitet och gör en könskorrigering.

Jenny Ottosson

Jenny Ottosson

Alla i panelen verkade vara överens om att ett tredje juridiskt kön, om det nu ska finnas, ska vara en rättighet, och inget som man ska tvinga på någon. Som Lukas Romson påpekade så får det inte bli någon slags judestjärna i passet, utan antingen en praktisk, tillfällig lösning för mycket små barn, eller något som bekräftar ens könsidentitet. Alla verkade också ganska överens om att det inte var ett verktyg för att förändra normer i första hand. Transfobi försvinner inte för att man får ett juridiskt kön som passar ens könsidentitet, men det kan betyda oerhört mycket för de individer det gäller.

Lukas Romson

Lukas Romson

Mot slutet gled samtalet in på om vi alls ska ha juridiska kön, och vad de är bra för. Både Josefin Brink och Ulrika Dahl nämnde diskriminering, alltså att det är svårare att bevisa systematisk könsdiskriminering utan juridiska kön, varpå Lukas kontrade med:

”Vi registrerar ingen annan diskrimineringsgrund. Varför har vi aldrig registrerat etnicitet, som man gör i USA?”

Debatten som egentligen skulle handla om ett tredje juridiskt kön kom alltså att handla om de juridiska könens existensberättigande, till viss del. När det var slut hade jag inte fått särskilt många frågetecken uträtade, utan snarare fler frågetecken – på ett positivt sätt. Diskussionen om ifall det ska finnas ett tredje juridiskt kön är inte över, men det är skönt att hålla den i ett forum där transfoba troll inte får hållas. Jag kan inte påstå att jag saknade en naken Malin Wollin på Sergels torg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Webbtest: Hur homo- och heteronormativa är Expressens test?

För den som är osäker på sin läggning finns det nu ett fantastiskt test, eller tillochmed två, på Expressens hemsida. Du kan testa både för homosexualitet och heterosexualitet; eller som de kallar det: Gay och straight.

"Är du verkligen straight? Du fick 0 rätt av 11 möjliga. Din heterosexualitet vacklar. Kanske är du homo eller bi."

Själv blev jag inte ett dugg heterosexuell, tydligen – och inte fick jag särskilt mycket homopoäng heller.

"Hur gay är du? Du fick 3 rätt av 9 möjliga. Nej, du verkar inte vara gay. Kanske straight eller bi."

Jag är åtminstone mer gay än straight; något stämmer med Expressens tester. Det jag inte fattar är varför heterotestet har två extra frågor:

"Om du är kille: Känner du dig riktigt manlig? Om du är tjej: Känner du dig riktigt kvinnlig?"

"Om du är kille: Tänder du på och har sex med feminina tjejer? Om du är tjej: Tänder du på och har sex med maskulina män?"

Vad gör de frågorna där? Och varför är sånt bara relevant för heterosexualiteten, om det nu är relevant alls? Det hade varit väldigt spännande om de hade frågat ”Om du är kille: Känner du dig riktigt kvinnlig? Om du är tjej: Känner du dig riktigt manlig?” som en del av homotestet, för då hade antagligen en del ärkebögar och urflator gått i taket. För att inte tala om ”Om du är kille: Tänder du på och har sex med maskulina tjejer?”. Då skulle ett ja förmodligen leda till smyghomopoäng. Om det däremot stod ”Om du är kille: Tänder du på och har sex med feminina män?” så skulle ett ja i rimlighetens namn stämpla en som smyghetero. Eller är det tvärtom?

Självklart fanns det inget test för hur bisexuell man är, och båda testerna förutsätter dels att man är antingen kille eller tjej och dels att man tror att det finns två ”motsatta” kön. Jag skulle verkligen vilja se ett test för att avgöra hur mycket cisperson cispersoner egentligen är; alltså hur väl personer som inte är transpersoner verkligen följer könsnormerna.

Det skulle naturligtvis bli väldigt fördomsfullt, och förmodligen skulle inte en enda ”klara” testet. Alla människor är könsöverskridare, men det är bara vissa sätt att bryta normer på som anses vara normala.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Monster i vår moderna tid

Hanna Fridén uppmärksammade i en artikel på Sex & Blandat att vissa forskare vill behandla flickor med adrenogenitalt syndrom – ett intersexuellt syndrom – för att förhindra att de blir lesbiska och manhaftiga. Adrenogenitalt syndrom innebär en medfödd rubbning i binjurebarkens funktion, och hos flickor kan det bland annat göra att deras yttre könsorgan inte ser ut som snippor förväntas se ut.

För att råda bot på detta finns det alltså de som förespråkar behandling med dexametason redan under fostertiden. Behandlingen botar alltså inte själva tillståndet, och biverkningarna av att behandla ofödda foster med dexametason är inte utredda, men det kan eventuellt förhindra att barnet föds med en förstorad klitoris – och enligt en viss forskare, Maria New, kan det också förhindra att flickan blir homosexuell eller får typiskt manliga intressen:

”Utmaningen här är att se vad vi kan göra för att få den kvinnliga bebisen att se ut som en normal kvinna som passar ihop med föräldrars presentation av deras barn som kvinna. Att hon eventuellt kan bli någons fru, ha en normal sexuell utveckling och bli mamma. Hon har allt som krävs för moderskap, så om vi kan ändra på henne kirurgiskt finns det inget som hindrar att hon ska genomgå en normal psykologisk utveckling som flicka.”

Ringer det några varningsklockor? Det borde det göra. Man är villig att utföra experiment på ofödda för att öka chansen att kunna klämma in dem i heteronormen när de blir äldre.

I samband med Hannas artikel skrev jag en krönika på Sex & Blandat om fördomar om intersexuella:

”I vissa städer i det antika Grekland ansågs vissa barn vara monster som drog en förbannelse över staden om de fick leva. Bebisar som till exempel fötts med ett mellanting mellan snopp och snippa blev avrättade så snabbt som möjligt, just därför.

I Europa under häxprocesserna och inkvisitionen hände det att personer blev torterade och avrättade för att deras kroppar var ”onaturliga”; de såg inte ut som kvinnor eller män förväntades se ut. De var födda så, javisst, men det var ingen ursäkt.

Visst låter det som en otäck saga? Visst skulle aldrig ett civiliserat samhälle av idag straffa människor för att deras kroppar stör könsordningen? Jodå.”

Man sätter kanske inte ut barn i skogen, eller bränner dem på bål, numera. Däremot försöker man till varje pris att förändra barnens kroppar; inte så mycket för att behandla funktionsnedsättningar som för att styra deras psykiska utveckling så att den följer heteronormen. Längre än så har vi alltså inte kommit.

Det är inte jag som har satt rubriken Monster i vår moderna tid, men jag tycker den passar ifall man tolkar den på rätt sätt. Problemet är inte personer med intersexuella syndrom. Det största problemet är antagligen inte ens de rent medicinska funktionsnedsättningar som vissa intersexuella syndrom kan föra med sig, utan som Jenny Ottosson sammanfattade det tidigare:

  • ”Tidiga könsoperationer hjälper inte alla nyfödda med DSD, även om det hjälper en del.
  • Ett tredje kön skulle hjälpa flera av oss.
  • Stigmatiseringen (socialt och psykologiskt) av att vara född med avvikande könsorgan är nog det som stjälper flertalet av oss.
  • Och okunskap är till förfång för oss alla.”

Där har vi de verkliga monstren: Normer, förutfattade meningar, skuld och skam.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Smoking can damage your tvåkönsnorm, del III

När Constance McMillen ville ta med sig sin flickvän på skolbalen sa skolledningen i Itawamba, Mississippi, nej. Två tjejer får inte gå med varandra. Inte heller fick hon ha smoking på sig; alla tjejer måste ha balklänning. När hon protesterade svarade skolan med att ställa in balen helt, så att alla andra elever blev förbannade på Constance.


Constance McMillen

Hon anmälde skolan, och de dömdes för diskriminering i mars i år. Däremot hade skolan inga planer på att genomföra balen, då en grupp föräldrar och elever hade planerat en privat bal istället, som Constance var välkommen på. Det kom sju elever till den balen; två av dem var Constance och hennes date. Alla andra gick på en annan fest som Constance inte var inbjuden till. Två av de andra eleverna på balen hade inlärningssvårigheter, och som Constance sa:

”They had the time of their lives. That’s the one good thing that come out of this, [these kids] didn’t have to worry about people making fun of them [at their prom].”

Det var alltså en liten fest, övervakad av skolans rektor och föräldrar, där de utmobbade eleverna på skolan hölls borta från den stora balen.

Nu har skolan gått med på att betala Constance 35 000 dollar i skadestånd – samtidigt som de hävdar att de inte har gjort något fel. Däremot har de lovat att anta en antidiskrimineringsplan som inkluderar sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.

För ja, könsidentitet och könsuttryck spelar in, även om varken Constance McMillen och hennes date är transpersoner. Det var inte Constances läggning som stack i ögonen på skolan, utan det faktum att det var två tjejer – och två tjejer i smoking, dessutom. Det var därför de var så farliga att de var tvungna att hållas isolerade från den stora balen. Förhoppningsvis har skolan lärt sig en läxa, så att det aldrig händer igen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Anledningar Till Varför Jag Är Glad Att Jag Är Barnfri: Föräldrar

Inte för att jag direkt behöver den, men jag har en lista med Anledningar Till Varför Jag Är Glad Att Jag Är Barnfri. En av punkterna på listan är ”föräldrar”. Inte mina föräldrar alltså, utan såna där föräldrar som har som hobby att lägga sig i allt som andra föräldrar gör.

Minou berättade om en person hen känner som genomlider just det, i detta nu. Föräldraskapsförståsigpåare runtom denna människa hävdar att det är oansvarigt av henne att inte vilja veta på barnets kön innan det är fött. De tror att om hon inte tar reda om barnet i magen har snopp eller snippa så fort det bara går att gissa sig till, så kommer hon inte att kunna knyta an till barnet ordentligt. För man måste ju veta redan under graviditeten om det är en pojke eller flicka; hur ska man annars veta hur man ska uppfostra… eh… fostret.

Japp, det är sant: det finns människor i Sverige år 2010 som tror att alla barn måste tvångskönas redan innan de har lämnat livmodern, för att de inte ska få anknytningsproblem. Människors dumheter är en ständig källa till fascination. Så Minou berättade hur hen hade förklarat för den stackars villrådiga mamman och de snusförnuftiga förståsigpåarna:

- Jag förklarade att det var skillnad på 1500-talet, när man plockade ut alla barn i 6:e månaden, könsbestämde dem, och sen tryckte in dem igen.

- Hahahaha

- Då blev attachment MYCKET bättre!

- Japp!

- Så människan är ju genetiskt anpassad till att få veta könet i förväg!

- Oh ja!

- Fast man kunde inte göra vetenskapliga studier på det eftersom alla dog. Så synd!

Inte för att jag behöver den heller, men jag har en lista på Anledningar Till Varför Jag Älskar Minou också.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Miss Transsexual Sweden 2010

Jag sitter som bäst och förbereder Pride, och konstaterar att det händer massor av spännande saker i år. Som alltid. Jag brukar hålla mig till Pride House – där det är seminarier, workshops, paneldebatter och föreläsningar i dagarna fem – och paraden, även om jag ifjol var in i parken och nördade runt med andra transaktivister en del också. Mer än så brukar det inte bli, eftersom jag inte är så mycket för att festa, men i år händer det i alla fall en sak som är värd att hålla koll på: Miss Transsexual Sweden 2010.

Jag är ointresserad av skönhetstävlingar, eftersom jag saknar förmåga att se den där självklara kopplingen mellan ”stark individ” och ”person med fördelaktigt utseende”, som man ofta brukar dra upp. Men den här gången är det alltså transsexuella tjejer som tävlar, och syftet är att synliggöra gruppen. Det är ett konkret mål som jag kan förstå mycket bättre. Arrangören Patrik Andersson förklarar:

”Transsexualitet är mer accepterat i andra länder som Thailand, Filippinerna och Brasilien. Här i Sverige är många rädda för hur människor i samhället skall uppfatta dem. Därför känns det så roligt att vi har åtta vackra och modiga kandidater som vill ställa upp och visa att de existerar här bland oss andra i Sverige och att de lever som vanligt folk.”

Jag kan verkligen hålla med om det. Det är rätt vanligt bland transkillar att vara rädda för hur folk ska se på en, men det är nog ännu vanligare bland transtjejer att vara det så mycket att det begränsar ens liv, tycker jag mig ha märkt. Förebilder som vill och vågar (och kan) vara öppna behövs verkligen.

På så sätt gillar jag idén med Miss Transsexual Sweden. Jag kan tycka att ribban – att ”visa att de existerar här bland oss andra i Sverige och att de lever som vanligt folk” – är lågt satt, men samtidigt vet jag att bara det är svindlande mycket, eftersom jag ofta får en känsla av att folk i allmänhet tror att transsexuella lever i någon slags sagovärld långt borta. Ibland måste man börja på en väldigt grundläggande nivå för att förändra något.

Min ansiktsblindhet till trots känner jag igen en av tjejerna som en gammal kompis, och jag vet vad hon går för; hon är grym! Vi får hoppas att Miss Transsexual Sweden handlar om mer än att bedöma människor efter deras utseende, för det skulle kunna bli hur häftigt som helst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Feminististiska pengabål och Barnen-i-Afrika-rörelsen

I en vecka har halsbölden hindrat mig från att blogga, bland annat för att min hjärna förvandlats till snor och slem. Men nog om det; under veckan som gått har jag alltså hållit mig någorlunda uppdaterad om allt som hänt men inte fått ur mig något. Det finns ett antal saker jag önskar att jag hade kunnat blogga om, innan det hade antingen tjatats sönder eller fallit i glömska.

Feministiskt initiativ brände bokstavligt talat 100 000 kronor i Almedalen, och Gudrun Schyman blev bespottad som om hon begått något slags brott. Folk blir upprörda över att man bränner upp så mycket pengar, men inte över att den summan motsvarar EN MINUTS lönediskriminering. Det är lättare att kräva att pengarna skulle ha gått till svältande barn eller vadsomhelst, eller att rent allmänt spy galla.

Tänk på barnen i Afrika. Tänk på de fattiga. De gamla. De unga. Och så vidare. De krav som ställs på F!, att de ska ägna sig åt välgörenhet och inte politik, är klassiska. Det har varit kvinnors ansvar att värna samhällets moral sedan åtminstone 1800-talet. Kvinnor ska tänka på barnen i Afrika. Kvinnor ska ägna sig åt välgörenhet, jobba gratis och ställa upp. Sedan får de skylla sig själva för att de får mindre i lön, eftersom de har valt det självmant. Jag misstänker starkt att det är precis det som Barnen-i-Afrika-rörelsen vill uppnå.

Bra bloggat: Veronica Svärd, Mikusagi. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Att kunna mycket om sex vs. att kunna mycket om sex


DU ÄR GRYM JU!

Du kan mycket, mer än de allra flesta. Du tycker att nyheter om sex och könssjukdomar är viktigt och intressant. Ibland, i ditt nöje, kanske du missar vissa detaljer – men vad gör det? Du har en riktigt bra koll, vet hur du skydda dig, känner igen en sjukdom när den drabbar dig och hur den ska behandlas. Det är inte många som gör, grattis!

Hur mycket kan du om sex? Testa dig på Sex & Blandat och bräck din polare!

***

Av någon anledning känns det alltid lika komiskt med såna här tester. Jag kan ”mycket, mycket mer än de allra flesta” om sex, och ändå kan jag egentligen ingenting. Gång på gång kommer jag på mig själv med att försöka förstå saker som jag vet ändå är meningslösa att försöka begripa.

Relationer, framförallt. Även om summan av den tid jag har varit ihop med folk i någorlunda vuxen ålder överstiger elva år, så har liksom inget av det gett mig några erfarenheter som gör att jag kan förstå såkallade normala relationer. Såna mellan cispersoner (icke-transpersoner). Inte för att allt har varit elände – absolut inte – men för att jag aldrig fått chansen att fastna i alla dessa fällor som folk verkar hamna i: rädsla för att inte vara tillräckligt sexig, för att få dåligt rykte, för att vara en dålig partner, för att något ska göra ont eller bli konstigt…

Massor av saker som jag slipper, då det inte finns några direkta normer för hur man har sex som kille med fitta, och då jag redan vet vad som gör för ont och inte – och det har jag förstått stämmer inte ett dugg överens med hur man förväntas känna. Tur att jag inte fick veta det förrän jag redan lärt mig på egen hand. Osynlighet har sina fördelar ibland, och jag behöver aldrig oroa mig för att bli konstig; Man kan inte bli något man redan är. Visst har jag känt en hel del nojor och komplex i relationer, men de har nästan alla varit kopplade till min transsexualism på något sätt. Det är uppenbarligen en viss skillnad mellan att vara rädd att 13cm kuk inte ska ”räcka”, och att ha en kuk så osynlig att den kallas klitoris, till exempel.

Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna förstå känslan av att vara ”född i rätt kropp”. Och om jag inte förstår cispersoners tankar och känslor runt sin sexualitet, sina kroppar och sin könsidentitet – hur ska jag då kunna påstå att jag vet något om sex? Fast när jag ställer den frågan brukar jag inte få några direkta svar heller. Det verkar inte finnas någon som har undersökt cispersoners specifika problematik. Då och då får jag små insikter om hur det fungerar, men det skulle behövas så mycket mer för att jag faktiskt skulle kunna påstå att jag visste något alls.

Å andra sidan vet jag att det finns ett ord som heter ”cisperson”. Det är mer än vad de allra flesta cispersoner själva vet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

En halsböld har inget kön

Ett litet samtal med Sasha på MSN inatt avslöjar mina fördomar och mina ganska låga förväntningar på människor i allmänhet och på vårdpersonal i synnerhet:

- Streptotestet var negativt, men sänkan tydde på infektion :P De tyckte det såg ut som en halsböld OCH… nånting mer :P

- Du har säkert jäst i halsen :p

- Mmm. Körtelfeber. Det var det de var rädda att jag har. Om jag inte är bättre på måndag ska jag höra av mig.

- Usj vad tråkigt

- Mmm :/

- Och du hånglade inte ens på P&L :o Jag är lite impad

- Nej :P de frågade det: ”Pussade du någon på festivalen?” och ”Delade du ölglas med någon?”

- XD ”definiera ”pussa” :p

- Iofs… på sätt och vis gjorde jag ju det :P Hundarna hånglade med min hand. Men faktiskt inte med mitt ansikte :P Jag svarade ”tyvärr inte” på första frågan, och läkaren skrattade till :P

- :P Aaw

- :P Är jag konstig om jag uppskattade att de inte en gång drog upp att jag var ts?

- Neh, men det är väl skönt?

- Jag har ALDRIG träffat nån i vården som inte dragit upp det, om de känt till det. Det kändes nästan konstigt :P

- Mm, de slutade göra det med mig också efter ett tag :) Lite awkward. Vänta tills du hör någon prata om dig som ”XXXXs pojkvän”. DET är awkward :p

- :P Är jag konstig om jag reagerade på att de sa ”pussade du NÅGON”?

- :P

- Jag är så himla van vid ”någon kille” IRL och ”någon tjej” på nätet…

- :P

- Jag förväntar mig liksom att alla ska slentrianheteroalisera mig :P

- Haha jag trodde du menade att de inte sa ”några” :p och att du reagerade på tvåsamhetsgrejen  :p

- Haha :P alltså, jag kan ju inte hitta EN person att hångla med, så jag är mononormativ :P Alla säger att jag är snygg, men jag träffar de ju aldrig IRL :P

Jag är inte van vid att passera som kille, att folk utan att tveka säger ”han” om mig, eller att folk inte drar upp min könskorrigering i tid och otid. Jag är inte heller van vid att inte få en massa heteromarkörer slängda i ansiktet oavsett hur jag uppfattas: IRL har jag alltid uppfattats som fittfödd tjej, vilket gör att folk som inte känner mig oftast utgår ifrån att jag gillar killar. Om de däremot uppfattar något manligt drag hos mig, utgår de ifrån att jag är flata. På nätet, om jag uppfattas som kukfödd kille, förutsätts jag för det mesta vara intresserad av tjejer, utom om jag råkar nämna något om HBTQ, för då är jag bög. Om jag däremot är väldigt tydlig med att jag är transsexuell… det är svårt. Jag har listat ut att jag nog framförallt inte förväntas ha någon utåtriktad läggning alls, utan jag förväntas vara min egen fetisch – eller så är jag en översexuell nymfoman.

Hursomhelst så var det skönt att slippa få frågor om könskorrigeringen, men lite skrämmande att jag liksom reagerar på att det INTE kommer upp. Jag har verkligen vant mig vid att välja mellan

  1. Att bli felkönad och kallad ”hon”, och tidigare bli uppropad med fel namn, och få folk att anta att ”sex” för mig måste betyda att en kukfödd kille sticker in den i min fitta, att om jag inte har sex på det sättet så är det något jag sörjer att jag inte ”kan”, att om jag skulle upptäcka att jag inte kunde bli gravid så vore det ett fruktansvärt trauma, att min ”okvinnlighet” är ett sätt att manifestera otillgänglighet för män för att jag är rädd för närhet, att jag måste tycka att min mustasch är ”generande hårväxt”, att om jag har problem med att ha mens – inte bara problem med ”mensvärk”, utan med mensens existens – så måste jag lära mig hur fantastiskt det är att vara kvinna, att jag skulle känna mig smickrad av att få höra att mina bröst är stora, att jag behöver kvinnliga förebilder (och inte bara förebilder som råkar vara kvinnor), att jag ser det som en nackdel att få större muskler, att jag brukar raka benen, att jag brukar använda smink åtminstone ibland, att det är ”värre” för mig som ”tjej” att till exempel ha tarmproblem eftersom killar antas vara mindre lättäcklade av sin kropps reaktioner, att jag lider av att ha ett enstaka kilos övervikt eftersom jag är ”tjej”, att jag måste vara duktig på att hålla ordning på viktiga saker eftersom jag är ”tjej”…
  2. Att förklara att jag är transsexuell och vilka namn och pronomen jag föredrar, och därmed slippa en del av de ovan uppräknade situationerna. Samtidigt innebär det att folk kan ta sig friheter att ställa alldeles för personliga och irrelevanta frågor av ren nyfikenhet, och dessutom vilja ”förklara” något av mina problem med att det måste bero på att jag är transsexuell – hur långsökt det än är.

En halsböld har inget kön, nej. Men exemplen kommer inte bara från gånger då jag sökt vård för psykiska eller underlivsrelaterade problem, utan även bland annat från tillfällen då jag sökt vård för eksem, IBS, allergi, astma och diverse fotproblem.

Jag har internaliserat heteronormen, på så sätt att jag förväntar mig att få problem. Där ser man. Jag som trodde att jag hade stått emot det, att jag fortfarande var naiv nog att tro på de som säger att det inte är någon skillnad, att folk är ”accepterande” och att det inte behövs någon särskild HBT-kompetens i vården. Men jag går alltså ändå runt och förväntar mig att bli missförstådd utifrån min transsexualism – varenda gång jag träffar någon läkare, sköterska, kurator, psykolog, eller vad de nu är. Jag tar det för givet, och hittills har det alltid slagit in. Först nu, när jag upplevt hur det är att för en gångs skull slippa, så fattar jag hur otroligt påverkad jag är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Genuspolisen rekryterar småbarn

Jag har skrivit en hel del kritiska inlägg om den svenska namnlagen, eller rättare sagt om uttolkningen av densamma. Fram tills i höstas fanns det i praktiken tre sorters förnamn: Kvinnonamn, mansnamn och könsneutrala namn. De sistnämnda fanns tidigare uppskrivna på en lista på Patent- och Registreringsverkets hemsida, och de var ett par hundra eller så. Det var nämligen förbjudet att som juridisk kvinna ta sig ett mansnamn, och tvärtom. För myndiga förändrades det i och med domen i regeringsrätten, men minderåriga får fortfarande inte ta sig ”könskonträra” namn, utan bara könslinjära eller könsneutrala. Man gör ingen skillnad mellan om det är ett nyfött barn eller en sjuttonåring. Min vän Charlie startade en namninsamling för att förändra det, skriv gärna på den här.

Man kan tycka att svensk byråkrati har fått kön på hjärnan, men om man får tro CNNs artikel så är det ännu värre i Tyskland:

”In Germany, you must be able to tell the gender of the child by the first name”

Som exempel tar de namnet Matti, som alltså fick avslag eftersom det namnet inte ansågs vara tillräckligt starkt manligt könskodat för att man skulle tillåta att en nyfödd juridisk pojke skulle få heta det. Jag hoppas att det är lättare för de som är äldre att ändra namn till något mer könsneutralt, men det låter väldigt medeltida att man måste välja ett könskodat namn till sitt barn.

De skulle lika gärna kunna införa en lag som kräver att man kan avgöra ett barns kön utifrån deras utseende. Varför inte lagstifta om kjolförbud för pojkar och byxförbud för flickor, och artonårsgräns för juridiska män som vill köpa något i den farliga färgen rosa, och kanske införa gränsvärden för hur långt respektive hur kort hår en juridisk pojke respektive en juridisk flicka får ha?

För det är ju extremt viktigt att kunna köna människor hela tiden. Genuspolisens främsta uppgift är att se till så att alla människor alltid är lättkönade – om det så ska krävas kroppsvisitering. I synnerhet småbarn måste få möjligheten att bli tvångskönade helst innan de har lämnat BB, för hur ska de annars kunna lära sig att könsroller är medfödda, nedärvda sedan stenåldern och omöjliga att påverka det minsta lilla?

(Ja, jag är ironisk)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Peace, love & the return to Heteroland

Lördag eftermiddag. Dags att åka hem från Peace & Love. Erika och jag är fortfarande båda upprymda efter nattens konsert med The Ark, och antagligen har vätskebrist och lågt blodsocker också en del i vår snurrighet. Tåget mot Gävle står redan inne på perrongen och vi försöker säga hejdå till varandra. Vi säger ”Det har varit fantastiskt!” och ”Du är underbar!” och sånt, och kramar varandra gång på gång.

Immanuel och Erika

En person som ser ut att vara en man mellan 30 och 40 år står inne i tåget, precis vid dörrarna. Hen tittar lite på oss, men jag tänker inte så mycket på det. Inte ens när tåget stannar i Falun – staden som jag höll på att bryta ihop av att passera på ditvägen – kan jag sluta fånle. Det har verkligen varit ett helt magiskt dygn.

Ola Salo på scen

Jag gillar att jag fångade Olas ansikte när resten är oskarpt

Drygt en timme efter vårt avsked rullar tåget in i Sandviken, och jag går fram till dörrarna för att kliva av. Personen står fortfarande där, och jag har märkt att hen då och då har tittat på mig, men så yr och rusig som jag är har jag inte fattat varför. Plötsligt säger hen något, och jag fattar att hen vänder sig till mig.

- Är du nykär?

- Va?

- Är du nykär?

- Eh… Nej.

- Bytte ni telefonnummer? Det såg ut så på stationen.

- Nej, det gjorde vi inte.

Just då stannar tåget, och dörrarna öppnas. Jag kliver av, och redan innan jag hunnit lämna resecentrum smsar jag Erika och berättar vad som hände. Medan jag skriver skrattar jag högt för mig själv, och Erika tyckte också att det var kul.

Jag har aldrig fått en sådan fråga förut, men någonting säger mig att det har att göra med att jag passerar som kille och Erika som tjej. Jag går inte runt med ”bög” skrivet i pannan, och Erika inte med ”icke-tjej som gillar tjejer och Ola Salo. Om vi båda hade blivit lästa som tjejer hade sannolikheten för att vi uppfattats som nykära varit mycket mindre, eftersom det är normaliserat att två tjejkompisar visar känslor och kramas. En ”kille” och en ”tjej” som kramas och ler mot varandra måste ju däremot vara kära. Killar kan ju inte le, kramas och ge komplimanger utan att vara kära/vilja ligga – oavsett den andra personens kön. Enda undantaget är förmodligen om killen är såpass feminin att han uppfattas som bög, medan den andra uppfattas som tjej.

Jag passerar som kille när jag kramar mina vänner, men jag passerar tydligen inte som bög. Dags att börja jobba på min fjollighet, så jag slipper bli misstagen för att vara heterosexuell igen.

Disclaimer från en analfixerad fotonördswannabe: Ursäkta bildkvaliteten. Jag hade bara med min gamla kompaktkamera, som är väldigt kinkig med ljuset, och mobilkameran, som är ännu sämre. Systemkameror var förbjudna, och jag skulle ändå inte ha tagit med den in i publikhavet. Se bilderna som abstrakt konst, om det låter bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Feministiskt initiativ: Familjepolitik bortom kärnfamiljsnormen

Börjar ni bli trötta på partipolitik? Det är inte jag, inte riktigt än – så jag fortsätter min valundersökning. Jag har tidigare tagit upp Socialdemokraternas och Miljöpartiets åsikter, och nu har turen kommit till Feministiskt initiativ. Frågorna handlar om HBTQ-politik, men kanske framförallt om transpolitik.

***

En snabb sammanfattning av Feministiskt initiativs (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Inkluderingen av könsidentitet och könsuttryck i diskrimineringslagen, tillämpningen av namnlagen, könsneutrala äktenskap. Arbetet för transpersoners rättigheter går för långsamt, och diskriminering i vårdavgifter för inseminering, Skolverkets arbete och asylpolitiken har inte blivit bättre.

Könstillhörighetslagen: Mot kastreringstvång, steriliseringstvång och skilsmässotvång som krav för ändrat juridiskt kön. Behandling efter behov, inte efter stereotyper. Positiva till att transsexuella ska få spara ägg/spermier.

Surrogatmödraskap: Positiva till möjligheten att skaffa barn genom värdmödraskap, reglerat och icke-kommersiellt.

Könsneutrala personnummer: Könskodade personnummer är onödiga, och det måste finnas utrymme för fler alternativ än man och kvinna.

Juridiska kön: Har inte tagit ställning till juridiska köns existensberättigande. Så länge juridiska kön finns bör människor själva få bestämma sin könstillhörighet, och då räcker inte de två kategorierna som finns idag till.

Viktigt för unga transpersoner: Namnlagen. Obligatorisk antidiskrimineringsutbildning för skol- och vårdpersonal. Mer transkompetens och bättre information till unga transpersoner om transvården, samt kortare utredningstider. Möjligheten att få vård även utan att passa in i tvåkönsmodellen. Trygga mötesplatser för transpersoner, och stopp för diskriminering på offentliga platser (som toaletter).

Hets mot folkgrupp: Könsidentitet och könsuttryck ska inkluderas.

Viktigast under de kommande fyra åren: Utöver de tidigare uppräknade: En familjepolitik för att göra insemination mer tillgängligt, möjligheten för ett barn till fler vårdnadshavare, och en samlevnadsbalk som täcker alla samlevnadsformer. Uppehållstillstånd till papperslösa och asylsökande. Jämlik vård oavsett medborgarskap. Hormonbehandling ska följa internationell standard. HBT-certifiering av all vård, och ungdomsgårdar och äldreboenden för HBT-personer.

***

Feministiskt initiativs svar – den långa versionen

1. Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Det bästa måste vara att könsöverskridande identitet och könsuttryck inkluderats i diskrimineringslagstiftningen. Den lagen har en stor symbolisk tyngd och har gett transfrågor en starkare position. Det är lite problematiskt formulerat att det kallas just ”könsöverskridande” eftersom det befäster tanken om att det bara finns två kön och att dessa ska se ut och vara på ett visst sätt. Men att inkludera transpersoner i diskrimineringslagstiftningen är bra. En annan viktig sak som gjorts är att Folkhälsoinstitutet utrett transpersoners (o)hälsa och lagt förslag på en rad åtgärder för att förbättra transpersoners hälsa genom att öka kunskapen inom skolan och vården.

Tillämpningen av namnlagen har äntligen ändrats så att vuxna människor kan byta namn till så kallat ”könskonträra namn”. Att kön inte ska påverka vilka namn du får ha har Fi haft som krav från starten och det var något som media hånade oss för och nu fått stå i skamvrån för. Deras ambition att smutskasta Fi gav effekten att transpersoner alltför ofta trakasserades på löpsedlar. Det som är kvar nu på det området är att ändra så att namnlagen blir helt könsneutral, man ska inte behöva vänta tills man fyllt 18 för att ändra sitt namn.

Ändringen till en könsneutral äktenskapslagstiftning är också en bra förändring. Fi:s krav på en samlevnadsbalk som täcker alla samlevnadsformer kvarstår, men vi ser detta som ett steg på vägen. Nästa steg är att ersätta äktenskapsbalken och sambolagen med en ny samlevnadsbalk där de personer, två eller flera, som har ett gemensamt boende, gemensam ekonomi och olika former av gemensamt ägande ska, om de så önskar, kunna ingå juridisk/ekonomisk samlevnad. De får då samma lagliga stöd som äktenskapsbalken ger idag. Den ekonomiska och juridiska sidan av samlevnaden bör dessutom frikopplas från religiösa ceremonier.

Det som vi är missnöjda med: Vi är missnöjda med att det trots allt går långsamt med förändringar för transpersoners rättigheter. Vi är missnöjda att det fortfarande finns en olikhet i kostnad för insemination för heterosexuella par och lesbiska par i några landsting. Vi är missnöjda med Skolverkets uppföljning av skolornas arbete för allas likas värde. Vi är mycket missnöjda med utvisning av asylsökande till länder där vi vet att hbt-personer förföljs och mördas.

2. Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det?

Det är tragiskt och respektlöst att riksdagen har negligerat väl kända och nödvändiga förändringar för att skapa bra livsvillkor. Det lagda förslaget är dessutom extremt problematiskt ur flera aspekter. Utredningen har inte haft en dialog med transpersoner utan har utgått från egna heteronormativa problemformuleringar. Det innehåller en rad motstridiga argument och hårda krav, som kravet på kastrering för att få byta juridiskt kön.

Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför?

Förändringarna måste utgå från transpersoners och transorganisationers egna problemformuleringar och lösningar. Kraven på ett särskilt civilstånd och krav på sterilisering eller kastrering för att få förändra sin kropp och sin juridiska tillhörighet måste skrotas. Behandling och vård måste utgå från individuella önskemål och behov istället för stereotyper.

Hur driver ni frågan?

F! lovar att i riksdagen driva rätten till sin kropp och sin identitet. Människors livsvillkor är det viktigaste arbetet för riksdagen att säkerställa.

3. Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Varje individ ska själv kunna ta beslut om sin kropp. Ingen ska tvingas till kastrering eller sterilisering. Den som önskar måste få behålla sina könskörtlar och detta ska inte vara ett hinder för att ändra sitt juridiska kön. Kraven på sterilisering och kastrering är uttryck för en stereotyp uppfattning av människors kroppar. Alla transpersoner varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.

4. Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Ja.

5. Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp?

Ja. För de människor som har en stark känsla för det biologiska arvet ska det vara en möjlighet.

Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Ja. Värdmödraskap får inte kommersialiseras men vi kan tänka oss att ett reglerat och icke kommersiellt värdmödraskap – som innebär att värdmamman endast får ersättning för kostnader och inkomstbortfall – kan vara ett bra alternativ. Annars finns risken att ekonomiskt utsatta kvinnor tvingas in i detta av ekonomiska skäl. Vi ser gärna att frågan utreds utifrån ett tydligt intersektionellt maktperspektiv som beaktar alla inblandade parters intressen.

6. Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Nej, det är helt orimligt. Civilstånd har inget samband med könsidentitet. Vi kan aldrig stödja en patriarkal ordning att en partner kan ha en påverkande roll om en annans liv. Nuvarande lags avsikt är dessutom upphävd genom införandet av könsneutrala äktenskap.

7. Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Nej. Kön kan ibland vara relevant att registrera för att kunna visa på strukturell ojämlikhet mellan olika kön, men i dessa fall måste även andra alternativ än ”kvinna” och ”man” finnas, och det är inte nödvändigt att ha med detta i personnumret.

8. Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Vi har inte tagit ställning i denna fråga ännu. Men så länge det finns så måste det bli lättare för människor att själva bestämma över sin juridiska könstillhörighet själva, och det är helt uppenbart att de kategorier som används idag inte räcker till för det.

9. Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Absolut. Så länge staten registrerar kön måste det finnas alternativ som passar fler än de som lever upp till det binära könssystemet. Det måste vara individens egna könsidentitet som avgör.

10. Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner – både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

  • Namnlagen måste ändras och bli könsneutral. Sedan 2009 är praxis förändrat så att vuxna människor får byta till så kallat ”könskonträra” namn, men en minderårig person har fortfarande inte denna rättighet.
  • Det är viktigt med informationsinsatser kring diskrimineringslagstiftningen och obligatorisk utbildning i antidiskrimineringsperspektiv för personal inom skola, hälso- och sjukvård. Transkompetens hos vårdpersonal är superviktigt ur en folkhälsoaspekt, med tanke på alla transpersoner som undviker att söka vård på grund av inkompetent bemötande.
  • Det måste bli lättare för unga att få information om möjligheterna som finns att få hormonbehandling och påbörja en utredning.
  • Utredningstiden för den som vill korrigera sitt kön ska inte vara så utdragen som den ofta är idag utan måste genomföras inom en rimlig tidsperiod och med tillfredsställande information genom hela processen för att undvika oro, stress och den grova maktobalans som ofta uppstår mellan utredare och patient.
  • Utredningarna måste präglas av ett genusperspektiv och vara till för att tillgodose patientens behov och inte för att ytterligare befästa en binär tvåkönsmodell som tvingar in människor i roller som ”riktiga män” eller ”riktiga kvinnor”.
  • Det måste finnas trygga mötesplatser och sammanhang för unga transpersoner att träffa andra med liknande erfarenheter.
  • Offentliga utrymmen i samhället ska inte få diskriminera transpersoner. Till exempel så ska inte toaletter och omklädningsrum vara könsuppdelade.

11. Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Ja, självklart ska alla grupper som utsätts för hets, våld eller trakasserier på grund av ett normbrytande liv mot heteronormen inkl. könsidentiteter och könsuttryck skyddas extra genom att inkluderas i lagen om hets mot folkgrupp. Samtidigt måste vi diskutera och problematisera vad Sveriges straffsystem egentligen leder till. Den så kallade kriminalvården erbjuder knappast vård. Därför kan en feministisk politik aldrig stirra sig blind på strängare straff för de som begår brott, eftersom vi inte tror att människor förändras till det bättre genom att själva utsättas för straff och kränkningar.

12. Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

Av svaren på tidigare frågor finns det flera viktiga frågor att driva. Feministiskt initiativ kommer att driva alla dessa frågor, och:

  • Vi vill driva en familjepolitik som är anpassad efter många olika familjekonstellationers behov och inte bara efter kärnfamiljen. Där ingår bland annat kraven på att underlätta möjligheterna för insemination, att möjliggöra flera vårdnadshavare för ett barn, och att införa en samlevnadsbalk som täcker alla samlevnadsformer.
  • Vi vill att Sverige på en gång ger uppehållstillstånd till alla papperslösa och asylsökande som befinner sig i Sverige, eftersom Migrationsverkets bedömningar är så bristfälliga att människor riskerar att utvisas till länder där de riskerar sina liv.
  • Vi vill att all vård, inklusive transvården, ska vara en rättighet och möjlighet på jämlika villkor oavsett om du är asylsökande, papperslös eller svensk medborgare.
  • Vi vill att Sverige ska följa de internationella överenskommelserna om hormonbehandling. [förklaring: Jag utgår ifrån att man syftar på att WPATHs Standards of Care föreslår tre månaders utredning som minimum innan hormoner. I Sverige är det mycket ovanligt att få hormoner med mindre än ungefär ett års utredning]
  • På kommunal och landstingsnivå vill vi att hälsan för hbt-personer uppmärksammas och att all vård hbt-certifieras.
  • Vi vill att ungdomsgårdar och äldreboenden införs för hbt-personer.

***

För dig som vill veta mer

Om du inte riktigt har koll på de frågor som nämns i enkäten, så rekommenderar jag de här texterna:

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

Skriv på för unga transpersoners rätt att byta namn

Hon hen han (Ungdomsstyrelsens rapport om unga HBT-personer)

Till minne av Mir Abbas (ett skräckexempel på svensk asylpolitik)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ogifta kvinnor är pryda och sjåpiga – eller?

Mikusagi skrev på Facebook att hen ville ha någon att prata mens med, och det hela mynnade ut i en diskussion om prydhet. Jag kände att jag behövde ta reda på vad ”pryd” egentligen betyder: om jag säger att jag är pryd, tolkar folk det då som att jag är hämmad, som att jag gör ett personligt, rationellt ställningstagande om var mina gränser går, eller som att jag dömer andra?

När jag säger att jag är pryd menar jag att jag är hämmad, men som alla som läst min blogg vet är det inget hinder för att dela med sig av saker som andra tycker är alldeles för privata eller att låta bli att döma folk som inte är lika hämmade. Det ena utesluter inte det andra, men det är inte heller självklart att alla värderar vad som är privat på samma sätt.

Hursomhelst så ville jag kolla upp vad ”pryd” egentligen betyder, och hittade följande synonymer:

”pryd: sipp, sedesam, tillgjort blygsam, överdrivet anständig, ängsligt moralisk, dygdig”

jag kollade upp ”sipp”:

sipp: pryd, tillgjort sedesam, överdrivet anständig, sjåpig, frökenaktig, affekterad”

FRÖKENAKTIG

Jag har nog inte läst det uttrycket någon annanstans än i dåtida översättningar av Agatha Christies böcker – ni vet, där de skriver ”flygmaskin” och skämtar om att mäta skallar på nyfödda. Det måste ändå vara ett utdöende ord? Njae, Google ger ”frökenaktig” 544 träffar. Det är inte mycket, men det är mer än vad jag förväntat mig. Enligt SAOL är ”fröken” en ”ogift kvinna”, och även om ”frökenaktig” finns med så förklarar de inte ordet. Frökenaktig är man alltså när man är som en ogift kvinna. Jag jagar vidare efter förklaringar, och ser att i NE hittar man ordet enbart i beskrivningen:

”pimpinett, smånätt och prydlig (gärna på ett frökenaktigt eller överdrivet sätt)”

med tillägget:

Menade du: ärekränkning eller ökenkriget?”

Alltså: ”Frökenaktig” är man om man är tillgjort sedesam, överdrivet anständig, sjåpig och överdrivet prydlig – som en ogift kvinna. Urk.

Undrar hur man är om man är herrkenaktig?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Hur man blir en potentiell våldtäktsman

Klockan är kanske tio och solen har nyss gått ner. Jag har ägnat två timmar åt att fota skymningen, och tänker vara ute lika länge till. Natten är varm och det är så ljust att man kan tro att solen bara har gått i moln.

Jag går genom ett bostadsområde jag aldrig varit i förut. På gatan utanför en skola står en bil med dörrarna öppna. Ungdomar i kanske tjugoårsåldern: En som springer runt, en som är gömd bakom bilen och en som sitter på passagerarsätet fram. Efteråt kom jag på att de kanske hade problem med bilen, men det verkade inte så och dessutom kan jag verkligen ingenting om bilar. Därför gick jag förbi utan att stanna och fråga; avståndet mellan oss var bara ett par meter. Hursomhelst tittar den runtspringande på mig och frågar den som sitter bakom bilen:

- Känner du honom?

- Nej, varför skulle jag känna honom för?

- Vet inte. Tänkte du kände alla i Sandviken.

Nästan ett års testosteronbehandling har tagit ut sin rätt: Det är inte längre ”henne”, utan ”honom”. Underbart. Jag tänker att jag aldrig kommer att våga ansa mitt skägg, för jag vill att det ska ropa ut manlighet på långt håll. Att passera som kille är härligt, och jag kan aldrig få nog av det. Trodde jag ja.

En stund senare går jag på en bred trottoar som även är cykelbana, när en person jag uppfattar som en ung tjej kommer gående från en annan väg som slutar på den vägen jag går på. Hon står på andra sidan och verkar göra en ansats att gå över, när hon får syn på mig. Istället för att gå över gatan till den breda trottoaren så fortsätter hon på den andra sidan vägen, fast den trottoaren är så smal att hon går nära bilarna. Någon timme senare – på en helt annan trottoar – ser jag två personer som jag antar är tjejer gå över gatan för att slippa gå på samma sida som mig.

Jag passerar som kille, och därmed som potentiell våldtäktsman. Tidigare har jag gjort det när det har varit mörkt, men nu händer det alltså även en så ljus natt som midsommarnatten. Jag har själv aldrig varit rädd för killar – bara för alla människor – så jag har själv aldrig gått över till andra sidan gatan vad jag kan minnas från den tiden jag levde som tjej. Däremot har jag verkligen förståelse för att folk gör det, men det känns förjävligt. Säg den glädje som inte är sorgkantad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

EUs transpolitik: Ett stort steg för transsexuella, men ett litet steg för transpersoner

I förra veckan publicerade Europaparlamentet en rapport som föreslår hur man ska förbättra arbetet för jämställdhet inom EU – och i det räknar man in transfrågor. Eller rättare sagt: Frågor som rör könsidentitet och transsexuella som genomgår könskorrigering.

Rapporten är en sammanställning av de senaste fyra årens jämställdhetsarbete,och man föreslår nya mål. Europaparlamentets HBT-grupp sammanfattar just transperspektivet såhär:

”In particular, the report:

  • acknowledges discrimination and multiple discrimination on grounds of sexual orientation and/or gender identity;
  • calls on EU authorities to include lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) organisations in future work on gender equality;
  • stresses that gender reassignment procedures should be made accessible, including through public health insurance schemes; and
  • requires that future EU actions in the field of gender equality explicitly cover issues linked to gender identity and gender reassignment.”

Fantastiska framsteg för transsexuellas rättigheter alltså. Frågan är varför man har fått med sexuell läggning och könsidentitet, men inte könsuttryck. Om man läser originaltexten står det till exempel såhär:

”Adds that the new EU gender equality strategy and accompanying institutional mechanisms should explicitly cover gender identity and address combating discrimination arising from gender reassignment

Däremot står det inte ett ord om ”gender expression”, men väl om ”transgender”:

”Demands that specific measures be taken by the Council, the Commission and the EU Member States to improve the position of especially vulnerable groups, such as [...] a campaign to raise awareness of discrimination against transgender people and improve their access to legal remedies”

Transgender på engelska är* som det svenska begreppet transpersoner: Ett samlingsbegrepp som kan syfta på alla möjliga olika transidentiteter, som transsexuella, transvestiter, intersexuella, intergender och så vidare. I praktiken är det däremot vanligt att man använder det när man egentligen framförallt menar transsexuella. För precis som det finns en heteronorm i samhället i stort som förutsätter att folk är heterosexuella om de inte visar tecken på något annat, och precis som det finns en homonorm i HBT-världen som förutsätter att man är homosexuell (och inte bisexuell och/eller transperson) – så finns det en ts-norm i transvärlden.

Till exempel så nämner de i texten att man måste ta itu med diskriminering i samband med könskorrigering. Antagligen syftar de på till exempel personer som får sparken från sitt jobb när de kommer ut som transsexuella, eller som blir nekade jobb de egentligen är kvalificerade för på grund av att deras gamla meriter avslöjar att de har gjort en könskorrigering, och så vidare.

Vi kan ta ett exempel:

För drygt ett år sedan var jag i London och skulle handla kläder på Primark, men blev stoppad när jag skulle gå in i provrummet. Det spelade ingen roll vad jag sa, hur jag identifierade mig eller en så enkel sak som att de kläder jag skulle prova var från herravdelningen: Eftersom jag enligt expediten var en ”lady” så måste jag åka ner till bottenvåningen till damernas provrum. Det slutade med att hennes chef höll med henne, och hon började skratta åt mig.

Om det fanns en lag som förbjöd diskriminering på grund av ”könsidentitet i samband med könskorrigering” så skulle jag kunna använda den för att anmäla affären, eftersom jag var diagnosticerat transsexuell och bara hade några veckor kvar tills jag skulle börja med hormoner. Men säg att jag inte var transsexuell, eller att jag inte hade fått diagnosen än. Säg att jag kanske var osäker på min könsidentitet, eller säg att jag var intergender, eller säg att jag var en kvinnlig transvestit, eller bara en kvinna som råkade gilla att ha kläder som inte orsakade klaustrofobi… Ja, vad som helst utom just transsexuell. Med en lag som inte förbjuder diskriminering på grund av könsidentitet eller könsuttryck rent generellt, utan enbart i samband med könskorrigeringar, så hade det alltså varit helt lagligt att säga åt mig att jag inte får prova kläder i ett visst provrum utan måste åka nerför rulltrappan och ställa mig i en ny kö, och sedan hånskratta åt mig.

Vi kan ta ännu ett exempel:

När jag ansökte om att få lägga till Trollhare Jesus Immanuel hos Skatteverket första gången hade jag inte börjat i utredning än, och hade ingen diagnos. På den tiden var man tvungen att ha diagnosen transsexualism och kunna visa intyg från sin utredare för att få ta sig ett ”könskonträrt” namn. Två och ett halvt år senare, när jag faktiskt fick ändringen inskriven i folkbokföringen, så hade jag redan en diagnos sedan ett år tillbaka, men jag hade valt att inte utnyttja den för att få ändringen gjord. Det kändes så fel att jag skulle få göra den ändringen bara för att jag hade en viss diagnos, medan andra inte fick det.

Visst är det jättebra att man tar upp transpolitik i EU, men man får inte glömma bort att transfrågor handlar om mer än könskorrigeringar, och att det inte bara är transsexuella som kan råka ut för transfobi. Rapporten som sådan är ett stort steg för transsexuella, men ett litet steg för transpersoner.

*) Ordet transgender har två betydelser: Den andra, mer specifika betydelsen, är en transidentitet som ligger mellan transsexuell och transvestit.

Läs rapporten i sin helhet här. Cred: Lukas. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Våldtäktskondomen – ett skydd mot kränkande rättegångar?

För fem år sedan uppfann en sydafrikansk läkare en ”våldtäktskondom”, och först nu har svensk media fått nys om den. Den heter Rape-aXe och ser ut som en kondom med hullingar på insidan som hakar sig fast i kuken. Uppfinnaren själv, Sonnet Ehlers, förklarar att den ska användas i förebyggande syfte:

”Det bästa vore om kvinnorna kunde bära kondomen när de ska på blindträff eller till ett område där de inte känner sig säkra.”

Så vad händer då om man har en sån instoppad, och blir överfallen?

Rape-aXe hindrar en inte från att bli trakasserad, tafsad på, avsliten kläderna, nedbrottad på marken, penetrerad. Den hindrar inte en våldtäktsman från att till exempel våldta oralt eller analt, och egentligen inte vaginalt heller. Den skyddar inte mot psykiska skador, ångest och posttraumatisk stress. Dessutom är det risk att en våldtäktsman tar till mer fysiskt våld om han ”fastnar” i en Rape-aXe. Dessutom kräver det att man förutser att risken att bli våldtagen. Och, naturligtvis, den lägger ansvaret på det potentiella våldtäktsoffret att försvara sig i förebyggande syfte.

När jag funderar över vilka faktiska fördelar som ett sånt skydd faktiskt kan ha, kan jag egentligen bara komma på tre:

  1. Det hindrar kroppsvätskor, så risken att bli smittad med till exempel HIV sägs vara minimal.
  2. Det gör att en våldtäktsman som fastnar måste söka vård, och därmed åker fast.
  3. Det kan leda till att ”den andra våldtäkten” – rättegången – blir lättare.

Alltså: Ett av de stora problemen med våldtäktsrättegångar är ju att det ofta är väldigt lätt att säga ”hon ville ju” eller ”jag visste inte att hon inte ville”, och därmed slippa undan straff. Personer som har blivit utsatta för våldtäkt har fått kränkande frågor i rätten om sitt sexliv, sina kläder och allt möjligt. Om man utgår ifrån att den som använder en Rape-aXe inte vill ha samlag, så kan man inte påstå att det var frivilligt.

Det är fel att påstå att Rape-aXe skyddar mot våldtäkter, för det gör den inte – däremot kanske man kan marknadsföra den som ett skydd mot ett sexistiskt rättsväsende. Sånt är ju alltid enklare än att försöka ändra på könsroller och inställningen till (framförallt kvinnors) kroppsliga integritet.

Bra bloggat: Färnebobloggen, Svalin, Hannastacia. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jobb som byter kön (eller: Varför får man säga ”syster Svante” men inte ”drottning Daniel”?)

Nu tar kvinnorna över männens jobb

”Manliga yrken” blir kvinnliga

Kvinnor tar över gamla mansjobb

Till såna rubriker dras trollen såklart, som fruktflugor till gamla bananer. Någon skriver:

”Jag undrar vad män ska jobba med i framtiden. Bara jobb där de riskerar liv och hälsa antagligen. För på dessa ohälsosamma jobb anses hälften kvinnor inte vara önskvärt. Kvinnor anses vara värdefullare än män. Rättvist?”

Och någon annan:

”När blir de kvinnliga yrkena manliga då? Könsrollerna förändras ja, åt att kvinnor nu både har manliga och kvinnliga yrken medan männen förutsätts ha …? Vilka yrken då? Inte förrän det finns lika många män på de traditionellt kvinnliga yrkena som tvärtom är det jämställdhet vi talar om. Inte att kvinnor ska fylla alla yrken. Kvinnor har nog med roller i alla fall.”

För att ta reda på hur det egentligen ligger till kollar jag en rapport från SCB (pdf). De beskriver det faktiska läget 2008:

”Bland yrken som kräver teoretisk specialistkompetens hade flest, 30 stycken, en balanserad könsfördelning exempelvis kemister, arkitekter och stadsplanerare och läkare. Av yrkena var 21 kvinnodominerade, till exempel barnmorskor, grundskollärare och socialsekreterare och kuratorer. Något färre av yrken var mansdominerade, 16 stycken. Exempel på yrken som var mansdominerade var systemerare och programmerare och civilingenjörer.”

Vad har en socialsekreterare i lön och status? Och vad har en civilingenjör?

”Bland yrken som kräver kortare högskoleutbildning (eller motsvarande kunskaper) var 34 av 72 yrken mansdominerade. Exempel på mansdominerade yrken var datatekniker, företagssäljare och poliser. 27 yrken var kvinnodominerade, exempelvis sjukgymnaster, sjuksköterskor medicin/kirurgi och förskollärare och fritidspedagoger.”

Vad har en datatekniker i lön och status? Och vad har en förskollärare?

Varför dras kvinnor till ”manliga” yrken i större utsträckning än vad män dras till ”kvinnliga” yrken? Kan det ha något med lön och status och arbetsvillkor att göra? Varför kvoterar* man in män på psykologutbildningen och kvinnor på tekniska utbildningar, men inte killar på Barn och fritid och tjejer på Industri? Kan det ha något med klass och ålder snarare än med kön att göra?

Vad säger det om den som skriver kommentarer som automatiskt utgår ifrån att alla kvinnor är högutbildade och att alla män är lågutbildade? Och varför har ingen av dessa troll som är så fantastiskt duktiga på att hitta feministiska konspirationer i precis allting analyserat det faktum att Sveriges blivande drottning är en man? För om sjuksköterskor ska kallas för ”syster”, och om manliga sjuksköterskor tillochmed ibland kallas för ”skötare” fast det är en helt annan yrkesbeteckning, och om brandmän är brandmän oavsett kön, så borde väl statschefen oavsett kön kallas ”kung” och hens partner kallas ”drottning”?

*) Nej, jag är inte för könskvotering. Om du så mycket som antyder det i en kommentar kommer jag att tolka det som att du inte har läst inlägget.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,, , ,

När Kronprins Victor gifte sig med Daniela

Kronprins Victor gifter sig med Daniela. Sveriges blivande kung föll för sin personliga tränare. Tjejen på gymmet har drillats i åratal för att bli accepterad som kungagemål, och nu är det dags. Daniela ska bli prinsessa. Den vanliga tjejen från en liten håla i Norrland ska bli kungens svärdotter.

När Victor säger ”ja” måste Daniela torka bort en tår ur ögonvrån. Efter vigseln håller Victor ett ganska formellt tal där han tackar svenska folket ”för att ni har gett mig min prinsessa”. Under kvällen håller Victors mamma drottningen ett tal där hon överraskar sin make kungen på deras trettiofjärde bröllopsdag med att ge honom en rosa ros och en kyss. Det mest rörande är däremot Danielas eget tal, där hon spontant och känsloladdat uttrycker sin kärlek till Victor. Det är uppenbart att även om de båda är väldigt kära i varandra, så är det Daniela som står för tårarna och de öppna kärleksförklaringarna.

Om det hade sett ut så igår så hade det varit extremt stereotypt, eller hur? Kvinnor visar känslor, män är mer formella – det har biologister försökt att mata oss med i decennier. Men nu var det inte så. De som stod för de starkaste känsloyttringarna var män: Daniel som grät* och deklarerade högt i sitt tal hur mycket han älskar Victoria, och kungens ”kärlekskupp”.

Jag är skeptisk till monarkin som statsskick, och till kungahuset som fenomen. Ändå kunde jag inte låta bli att kolla in lite av rapporteringen såhär i efterhand, och slogs av hur heteronormen slog över så att den blev queer.

*) Tydligen var även Victoria tårögd, men det har inte blivit samma grej i media. Att kvinnor snyftar på bröllop är en sak, men när en man gråter är det ju verkligen något stort på gång.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bröllopsyra som blev bröllopsyrsel

Det har väl inte undgått någon att det är idag som Victoria och Daniel gifter sig. Sveriges kronprinsessa och

och alla andra epitet som tilldelats Daniel Westling. Det är inte heller någon hemlighet att jag inte är något stort fan av monarki. Minst sagt är jag väldigt trött på allt detta tjat om bröllopet: brudöverlämning, kläder, Daniel Westlings släkthistoria och hur folk har sex i Ockelbo… Det äckligaste var nog ändå när han förklarade i en intervju om sin njurtransplantation:

”Det här är inget som är ärftligt, vilket är viktigt att poängtera en gång för alla, annars kanske det kan uppstå oro inför det.”

Alltså: Det äckliga är såklart inte att han säger det, utan att han känner sig tvungen att berätta en sådan sak. Som om svenska folket har rätt att få veta alla detaljer runt hans förmåga att avla friska tronarvingar. Om han istället hade gift sig med en vanlig tjej (eller kille) från Ockelbo hade inte hans medicinska historia varit en nationell angelägenhet, men nu blev det det.

Visst är det fint med kärlek och människor som älskar varandra. Visst är jag glad för deras skull, som två privatpersoner som har hittat någon att dela sitt liv med. Men jag är också väldigt trött på allt detta hymlande, detta lismande och hycklande och smörande för kungligheter. Jag är inte ett dugg förvånad över att folk har tröttnat på rojalismen. Nu har jag inte tittat på tv, men jag har läst tidningarna, och det har varit väldigt mycket att totalt vika sig platt inför hovet. Samtidigt så har problemen blivit mer uppenbara. Till exempel svaret från hovets informationschef på frågan varför ambassadörer från diktaturer är inbjudna:

”Vi har ingen annan åsikt än UD, vi väljer inte de som får komma och inte komma.”

Nej, det får inte hovet lägga sig i, och inte brudparet heller. Det där ”ska vi verkligen bjuda farbror Lennart, som alltid blir stupfull och pinsam?” har liksom en annan dimension om man är kronprinsessa.

Victorias och Daniels bröllop gör mig inte bara mer och mer övertygad om att monarkin borde avskaffar, det gör mig också mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att vilja gifta mig. Jag skulle gärna fira kärleken – men jag gör det hellre under mindre normativa former, som på Stockholm Pride.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,