Category Archives: Genuspanik

Transsexuella kvinnor kan inte våldtas, eller?

Triggervarning: våldtäkt, transfobi, sexism, misshandel, ableism

***

A går ut från porten där hennes f.d. pojkvän C bor. Därute väntar B, som börjar misshandla A. B tafsar A mellan benen och försöker slita av A byxorna. C blir vittne till överfallet och rusar till undsättning. B grips på platsen.

Låter det som ett våldtäktsförsök? Inte enligt Örebro tingsrätt. De dömde B för misshandel, men inte för våldtäktsförsök. Anledningen? A är (om jag förstår det rätt) transsexuell kvinna och har ingen fitta:

Det finns inget i målet som tyder på att Bs avsikt, hans ”brottsplan”, varit annan än att våldta målsäganden i hennes egenskap av kvinna…

När nu målsäganden varit en man har detta inneburit att Bs avsikter, så som tingsrätten uppfattat dem, aldrig skulle kunna leda till fullbordat brott. Försöket har därför, enligt tingsrättens bedömning, varit otjänligt. Åtalet för försök till våldtäkt kan därför inte bifallas.

Enligt Frihetssmedjan står det så i domen. Domaren Dan Sjöstedt sags ha gjort jämförelsen med mordförsök mot en redan avliden person; det räknas som ”otjänligt försök”. Om man försöker våldta en person i fittan och offret inte har någon fitta, så är det inte ett våldtäktsförsök. ”Kvinnor kan inte våldtas”, som Johan Hilton uttrycker det.

Vi kan göra en liknelse:

Säg att jag planerar att mörda person X. Jag får veta att hen är jätteallergisk mot jordnötter, och kan dö om hen får i sig det. Så jag överfaller X och försöker tvinga i henom jordnötter. Hen kämpar emot i panik, och jag blir avbruten och gripen. Under polisutredningen kommer det fram att X inte alls är allergisk mot jordnötter, utan mot hasselnötter. Ingen tvekar om att syftet med min tvångsmatning var att framkalla en anafylaktisk reaktion, men eftersom X inte är jordnötsallergiker borde det alltså inte räknas som mordförsök. Eller?

Ja, jag vet att exemplet låter osannolikt och krystat, men det gör även bortförklaringen att man inte kan försöka våldta någon om man inte vet hur personens könsorgan ser ut. Jag har suttit hela dagen och försökt komma på något att säga, men det är så äckligt att jag saknar ord. Jag hoppas verkligen att ”A” orkar gå vidare efter detta, och jag hoppas att hon överklagar. Såhär får det bara inte gå till.

Jag vill inte prata tvångssteriliseringar längre

Som ni kanske vet har regeringen äntligen klämt ur sig ett lagförslag till ny könstillhörighetslag, där de bland annat säger att konsekvenserna av avskaffandet av tvångssteriliseringarna måste utredas närmare. De oroar sig över att en gravid man inte har rätt till abort, till exempel (läs om varför det inte är ett hållbart argument). Därför vill regeringspartierna inte stoppa steriliseringstvånget förrän den första juli nästa år, trots att resten av lagen ska börja gälla från den första januari 2013. Nu har socialutskottet sagt ja till regeringens lagförslag, men S, V och MP har reserverat sig mot bland annat förhalandet av steriliseringstvångets avskaffande. Hursomhelst, detta lagförslag ska riksdagen rösta om.

Jag har inte bloggat om detta på ett tag, eftersom jag redan sagt allt så många gånger. Jag har förklarat. Jag har argumenterat. Tjatat. Kämpat i fem år. På sistone har jag insett att jag inte kan säga något mer, utan att upprepa vad jag redan sagt så många gånger. Därav tystnaden.

Men så kom jag på att det finns ett perspektiv jag försökt att undvika tidigare: det alltför personliga.

Frågor jag fått när jag försökt diskutera tvångssteriliseringar på en mer generell, opersonlig nivå:

Vad ska du med dina äggstockar till? Du sa förut att du ville kastreras, men nu har du ändrat dig, betyder inte det att alla transpersoner är veliga och inte vet vad de vill? Litar du inte på att läkarna vet vad som är bäst för dig? Hur kan du påstå att du är man om du vill kunna föda barn? Vadå, vill du inte ha barn – men varför bryr du dig i så fall?

Jag är så förbannat trött på att prata tvångssteriliseringar som om det vore en abstrakt, teoretisk fråga – men lika trött är jag på att varje gång ämnet kommer upp behöva höra frågor om mina könsorgan. Jag är så jäkla less på att inte anses vara myndig nog att bestämma över min egen kropp. Så arg på politiker som blundar och förhalar. Så bitter över de som tycker att jag borde vara tacksam över att alls få någon vård.

Så förtvivlad över den ständigt återkommande insikten att min kropp inte tillhör mig. Att människor ständigt tar sig friheten att ha en ”åsikt” om ifall tvångssteriliseringar är bra eller dåligt. Att människor tar sig friheten att diskutera huruvida jag har rätt att gå till badhuset. Att folk ser det som en viktig fråga att upplysa mig om vilket kön de anser att jag ”egentligen” har… Och så vidare.

Tvångssteriliseringarna är bara en av många frågor där transfobin gör sig påmind. En ständig påminnelse om att mina mänskliga rättigheter inte är självklara. Därför hatar jag att prata om tvångssteriliseringar. Och därför gör jag det, ändå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Tvångssterilisering på arkitekturmässiga grunder

”Den här personen har inte genomfört ett könsbyte. Det är inte relevant att kalla det för ett könsbyte. Det är en absurditet på något sätt.”

Så sa Marc Bygdeman för snart fyra år sedan, om den då höggravida Thomas Beatie. Jag skulle inte bry mig om vad Marc Bygdeman säger, om det inte vore för hans yrkesroll: han är professor emeritus i gynekologi och suppleant i Socialstyrelsens rättsliga råd. Om jag förstått det rätt sitter han inte med i gruppen som jobbar med könskorrigeringsärenden, men ändå.

Idag kommer Bygdeman med ännu ett lågvattenmärke: en förvirrad debattartikel om hur viktigt det är att tvångssterilisera.

”Enligt lagen om genetisk integritet (2006:351) skall läkaren i dessa fall pröva om det av medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att behandlingen äger rum och att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden.

Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.”

Alltså: det Marc Bygdeman rasar mot är att en transsexuell skulle kunna att skaffa barn utan att först få sin lämplighet som förälder utredd av en myndighet. Om en ciskvinna bestämmer sig för att sluta med p-piller för att försöka bli gravid är det ingen som kräver att hennes lämplighet som förälder måste utredas först, för att få sluta med p-piller. Om däremot en transman avbryter sin hormonbehandling för att försöka bli gravid, så blir det tydligen ett helt annat ljud i skällan.

Botten är nådd när Bygdeman tar till klassisk transfob skrämseltaktik:

”Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?”

Jag tror att Marc Bygdeman menar en kukfödd kvinna när han säger ”en man utan kirurgisk korrigering…”, men vi kan vända på steken. Om det nu är så att en persons juridiska kön automatiskt ger en tillträde till ett visst omklädningsrum, och om skåphallar och duschrum är av gud och naturen givna och omöjliga att förändra – så utgår jag ifrån att Marc Bygdeman tycker att jag ska byta om på damernas. Jag är juridiskt sett kvinna, och jag har äggstockar. Att jag har helskägg, mörk röst och hår på min platta bröstkorg är väl en petitess i sammanhanget, eller hur?

Marc Bygdeman insinuerar att transkvinnor utsätter ciskvinnor för sexuella övergrepp genom sin blotta existens. Han kräver att transpersoner tar ansvar för samhällets fixering vid könsorgan, och för att många badhus är byggda så att det är svårt att byta om och duscha i avskildhet. Tvångssterilisering på arkitekturmässiga grunder, javisst!

Bra bloggat: Helena von Schantz.  även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Varför gör det så ont med hen?

Förskolor i Stockholm avråder personalen att använda hen. Ordet har beskyllts för att förvirra barn. Det sägs att hen är onödigt eftersom alla människor är antingen män eller kvinnor; som om intergenders inte finns. Och gång på gång sägs det att hen betyder höna, att det är pk-trams, att det inte löser alla problem (är det någon som påstått det?), och så vidare.*

När jag läser alla hen-hatande inlägg undrar jag vad de är ute efter. Jag förväntar mig att folk fattar att ordet hen INTE syftar till att utrota hon och han. Det folk upprörs över mest verkar vara just att deras upplevelse av att ordet inte behövs, inte delas av alla.

Bara en sån sak som att hen-debatten kommit att handla om genuspedagogik. De transpersoner som är män eller kvinnor används ibland som slagträn i debatten, men får sällan uttala sig. De transpersoner som varken är män eller kvinnor, eller som är både och, utesluts ur debatten. Vi får ibland höra att det inte handlar om oss, även när folk raljerar över vår (frånvaro av) könsidentitet. De som säger så utgår från att frågan om hen enbart berör barn, och att alla barn är cispersoner. Transpersoner är i deras ögon alltid vuxna (och kan förlöjligas hur mycket som helst).

De missar en sak: Vi har också varit barn, vi som föredrar att kallas hen. När jag var liten var jag oerhört förvirrad över hon och han, och förvånad över att folk trodde att det bara fanns pojkar och flickor. Att lista ut om jag skulle säga han eller hon var svårt, så jag pratade helst inte i tredje person alls. Om jag hade fått lära mig hen hade det problemet varit ur världen.

Är min berättelse representativ för alla barn? Förmodligen inte, men det är inte heller min poäng. Att säga att hen gör barnen ”förvirrade” spär på stigmatiseringen av de barn som inte följer könsnormerna. Det insinuerar att de barn som har familjemedlemmar och vänner som är transpersoner skulle ta skada av att umgås med dem. Och det är dessutom att förneka icke-binära transpersoner deras identitet, oavsett ålder.

När jag skrev Trollhare – ur en bokstavsvuxen transpersons ordgarderob använde jag bara nio hen och två henom. Jag önskar att jag hade kunnat använda det mer, men boken är ju självbiografisk och eftersom jag faktiskt inte upptäckte ordet förrän vid 22 års ålder fick det bli så. Däremot hade jag aldrig kunnat skriva min bok helt utan hen. Om jag hade varit tvungen att kalla alla i boken för han eller hon hade jag gjort våld på själva berättelsen. Jag tänker inte i könande pronomen, så varför skulle jag anpassa mitt språk efter hen-hatare?

Frågan är inte ”behövs hen?” och inte ens ”kommer hen att slå igenom?” Frågan är ”varför blir folk upprörda över att andra använder hen?”

*) Jag hänvisar alla som argumenterar mot hen till henom-bloggen.

Exempel på hur praktiskt hen kan vara: ÖP använde rubriken ”Hen blev årets Gregorius” för att inte avslöja vem pristagaren var förrän man läste artikeln.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Det transfoba bedrägeriet

Vissa transfoba teman är ständigt återkommande i mainstreammedia; ”bedragaren” är ett av dem. De senaste dagarna har det skrivits om en fittfödd i England, Gemma Barker, ”som utgett sig för att vara olika killar så hon kunde dejta tjejer” (citat Aftonbladet). Till saken hör antagligen att några av tjejerna var 15 år (i England blir man byxmyndig vid 16), och Barker var 19, samt att hen använde sig av flera olika namn. Nu har hen dömts för sexuellt övergrepp och bedrägeri.

Aftonbladet har en slags ”faktaruta” under en av artiklarna, som sammanfattar den slentriantransfobi som mainstreammedia badar i:

”Andra kända kvinnor som lurats som män:

I amerikanska filmen Boys don’t cry spelar Hilary Swank Brandon Teena som föddes kvinna med levde som en man. Brandon flyttade till en liten stad i Nebraska, charmar unga flickor och umgås med killarna. Hans liv förstörs när hans bästa vän upptäcker Brandons hemlighet. Historien är baserad på en verklig händelse och Brandon mördas senare”

URSÄKTA?!

Brandon Teena var en transkille i USA som blev våldtagen av sina s.k. ”vänner” när de upptäckte att han var fittfödd. Han lyckades fly från platsen och försökte anmäla händelsen. Polisen som tog emot anmälan ställde kränkande frågor, slarvade bort bevismaterialet och avstod sedan från att arrestera de misstänkta just i brist på bevis. Därför kunde våldtäktsmännen söka upp Brandon Teena och mörda honom (och två andra personer, som han bodde med). Att kalla Brandon Teena för kvinna är fel i sig, men att dessutom påstå att han ”lurades” är att lägga skulden på honom själv.

Gemma Barker då, som utgett sig för att vara flera olika killar – vad har hen med Brandon Teena att göra? Jag har ingen aning om vilken könsidentitet Barker har, och jag säger inte att hen är transperson. Jag försöker varken förklara eller försvara hens beteende, och jag vet inte mer än vad som står i tidningarna om vad som faktiskt har hänt. Om hen hade varit en kukfödd kille som raggat på yngre tjejer under olika namn, hade hen blivit dömd i domstol? Kanske. Hade hen blivit uthängd och dömd i media i samma utsträckning? Knappast.

Brandon Teena blev inte mördad för att han ”lurade” någon, utan för att samhället är fullt av transfobi. Men det fysiska våldet är bara toppen på det transfoba isberget. Under ytan finns allt sånt som Aftonbladet visar så tydligt: Attityden att när ens könsuttryck inte matchar könsorganen är man är bedragare, per definition. Dubbelbestraffningen i att man förväntas leva dolt och öppet samtidigt: om man är öppen får man höra att man provocerar, och om man lever dolt är man en bedragare. Skuldbeläggandet av de som utsätts för hatbrott.

Det största bedrägeriet i det hela är inte Gemma Barkers beteende. Det är det samhälle som hela tiden kräver att unga transpersoner tar ansvar för omgivningens fördomar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Ironiska övergrepp i Melodifestivalen

Jag gillade inte Thorsten Flincks låt, ska jag erkänna. Men en tråkig låt är en sak – en kläm på rumpan något helt annat.

Jag missade händelsen i direktsändningen på grund av att det hände andra saker i rummet just då, men när jag kollade twitter upptäckte jag att Thorsten Flinck alltså hade tafsat på programledaren Gina Dirawi i green room. Hon bad om en kram efter att ha intervjuat honom, och då passade han på att klämma henne på rumpan. I direktsändning, framför kameran. Jag varken såg eller hörde just då, men märkte det några sekunder senare när folk på twitter reagerade väldigt negativt (med rätta). Men naturligtvis dyker även ”försvaret” upp. Till exempel:

”vad trodde du alla väntade på något negativt om Flinck!” /Malou von Sivers

”Man måste inte se #sexism överallt. Missade själva händelsen men tror inte den var så farlig (a la krogen kl 02)” /Bare thoughts

”cissiwallin är nog humorbefriad, thorstis är förjavla skön” /John Linde

”Tafsa är bara lagbrott om kvinnan INTE gillar det. En del kvinnor gillar att tafsas på. Sexism ftw” /Mattias Persson

”haha! Nej den var kul! Han fyllde i det alla tänker om honom! :) #humor” /Anna Hertzman

En av de som reagerade – och fick skit för det – är alltså Cissi Wallin. Hon skriver:

”Detta handlar om betydl mer än Thorsten-tafs: SLUTA försöka tysta de som vågar ta viktiga strider. Sluta be dem ”coola ner” och dyl. Sluta.”

”En bra grej är att istället be de som mobbar offentligt att ”coola ner”. Be dem att sluta. Men det är ju lättare att kalla typ mig ”präktig”

Nu har jag aldrig varit på krogen i hela mitt liv, så jag vet inte hur det spelet fungerar som Bare thoughts beskriver. Det räcker att ha levt 26 år med att ha uppfattats som kvinna för att veta att liknande grejer händer lite då och då: på busshållplatsen, på biblioteket, i kassaköer… Det är inte ovanligt alls att folk (framförallt män) tar sig friheter gentemot andra (framförallt kvinnor). Men att ett sexistiskt beteende är vanligt, betyder det att det är ursäktat?

Var och varannan gång man börjar prata om hur vanligt det är med övertramp (t.ex. tafsande), så får man höra det måste vara ovanligt och att det absolut inte är socialt accepterat att göra något så vidrigt. Därför får man absolut inte säga att vi lever i ett ojämställt samhälle, för då är man hysterisk manshatare.

Var och varannan gång man reagerar på en specifik händelse får man däremot höra att det är så vanligt att bete sig så, och om man reagerar på något så vardagligt är man en hysterisk manshatare.

Hej, dubbelbestraffning!

Det går uppenbarligen att tafsa på en programledare i direktsändning, och bli försvarad med att man bara gjort sånt som många andra gör. Det sägs att det är sånt som förväntas av en viss person för att hen är tilldelad en roll som skitstövel, och att det är upp till den som blir utsatt att säga ifrån om hen inte gillar närmandena. Det kallas ”humor” att ta sig friheter med andras kroppar. Det påstås att man saknar humor om man protesterar.

Det sägs också att vi lever i ett jämställt samhälle. Bullshit. Det som bevisar motsatsen är inte så mycket Thorsten Flincks tafsande, utan snarare det försvar han får.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Steriliseringskrav nödvändigt för att passa in i fördomarna om ”könsbyten”?

David Eberhard är ”specialist i psykiatri”, men det gör honom inte till expert på transsexualism. Jag måste bara få säga det, eftersom han uttalar sig som någon slags expert på Newsmill.

Eberhard har vissa poänger: jag uppskattar att han lyfter fram att det faktum att könskorrigeringar framförallt handlar om att förbättra den psykiska hälsan och minska självmordsrisken (även om han ifrågasätter dess effektivitet). Men samtidigt hävdar han att sterilisering måste vara en del av ett ”könsbyte”, för annars är det inget ”könsbyte”. Argumentet?

”En man som önskar bli kvinna kommer emellertid per automatik att bli steriliserad eftersom det inte lär vara särskilt kvinnligt att ha testiklar hängande framför sin nygjorda vagina. I det fallet finns alltså knappast möjligheten att genomgå behandling utan sterilisering.

Diskussionen gäller då kvinnor som blir män. Principiellt kan ju en kvinna få en artificiell penis och samtidigt ha kvar både livmoder, äggledare och äggstockar. Frågan är om man då har gjort ett könsbyte eller bara opererat dit en penis.

Jag har inga synpunkter på att man gör så, under förutsättning att det skulle minska lidande och risk för självmord i denna utsatta grupp. Vad man däremot ska ha klart för sig är att det i så fall ju inte är frågan om ett könsbyte utan ett könstillägg. Man har alltså två kön. Om man är transsexuell vill man dock inte vara både kvinna och man. Vill man det är man ju per definition inte transsexuell.”

Här gör Eberhard två av de absolut vanligaste tankevurporna runt transvård – tankevurpor som jag ser flera gånger om dagen:

  1. Han utgår ifrån att ”könsbyte” är en synonym till ”operation av könsorganen”. På sätt och vis stämmer det eftersom lagen och vården är uppbyggd på ett sådant sätt att man förväntas passa in i en viss mall och ha vissa behov, för att alls komma ifråga för en könsutredning. Problemet är – bland annat – att att han förutsätter att ändring av juridiskt kön och rekonstruktion av vagina/penis är samma sak. Faktum är att könstillhörighetslagen inte kräver att jag ska vilja skapa en penis för att räknas som man, och den kräver inte heller uttryckligen att jag ska vilja göra mig av med min livmoder – däremot kräver lagen att jag ska sakna fortplantningsförmåga.
  2. Han utgår ifrån att en människas ”riktiga” kön är något som ligger i biologin, antagligen syftar han på kromosomerna. Han utgår också från att en önskan att operera bort livmoder och äggstockar är en förutsättning för att vara en man, och därmed är de som inte vill kastreras inte heller transsexuella.

Jag har redan bloggat om olika anledningar individer kan ha för att genomgå eller avstå från kirurgi, men detta handlar uppenbarligen inte om människors rätt att själva besluta vad de behöver. Eller?

Jag citerar Standards of Care (pdf), de riktlinjer som ställts upp av WPATH (World Professional Association for Transgender Health) för att säkra kvaliteten i transvården:

”While many transsexual, transgender, and gender nonconforming individuals find comfort with their gender identity, role, and expression without surgery, for many others surgery is essential and medically necessary to alleviate their gender dysphoria” (s. 54, min fetstil)

Enligt WPATH finns det alltså inget som säger att man måste vilja genomgå någon operation för att vara transsexuell. Det finns inte heller någon formulering i diagnosmanualerna ICD-10, DSM-IV eller DSM-5 som kräver att man ska vara beredd att genomgå någon form av kastrering eller sterilisering för att få diagnosen Transsexualism/ Gender Identity Disorder/ Gender Dysphoria (även om diagnoskriterierna nämner kirurgiönskan och aversion mot de medfödda könsorganen som vanliga – men inte obligatoriska – symtom).

Så varför hänger jag upp mig på detta? David Eberhard säger ju inte att man borde förbjuda folk att ”vara man och kvinna samtidigt”. Inte heller säger han att man borde tvinga folk att opereras – så är definitioner hit och dit verkligen något att tjafsa om?

Ja.

Som transvården är uppbyggd idag i Sverige är det i stort sett omöjligt att få vård om man inte räknas som transsexuell. Att t.ex. få diagnosen ”Könsidentitetsstörning UNS” (UNS=utan närmare specifikation) kan innebära att man blir utan den behandling man behöver (t.ex. hormoner, kirurgi för att platta till bröstkorgen, eller epilering). Det betyder inte att ens behov nödvändigtvis är mindre skriande än behoven hos de som fått diagnosen Transsexualism. Det betyder ofta bara att man inte lever upp till utredarens bild av hur en ”riktig” transsexuell är – och därmed inte får tillgång till behandling.

I Socialstyrelsens utredning/lagförslag från ifjol försöker man komma ifrån fixeringen vid diagnosen, men traditionellt sett i Sverige har Transsexualism varit den enda diagnos som gett möjlighet till behandling. Det är inte oproblematiskt och riskfritt att hänga upp definitionen av transsexualism på frågan om individens vilja att bli kastrerad, även om man tycker det är okej att också ge vård till de som inte passar in i den mallen.

För övrigt är det fascinerande att begreppen ”könsbyte” och ”könskorrigering” och tillochmed ”ändrad juridisk könstillhörighet” så ofta tolkas som att det enbart handlar om ”operation av könsorganen”. Fixeringen vid att definiera andra utifrån sina egna uppfattningar om deras könsorgan är inte unikt för David Eberhard, även om jag önskar att en psykiater hade vett nog att undvika den klassiska fallgropen.

En sak till: Nej, jag är inte heller expert – men jag utger mig inte för att vara det heller. När en ”specialist i psykiatri” uttalar sig om transsexualism är det lätt att tro att han vet vad han pratar om. Risken finns att folk går på det och tar det för en objektiv sanning, istället för vad det är: åsikter – och en fixering vid könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Håll tassarna borta från mina äggledare!

Vad finns det att säga som inte redan har hunnit sägas idag?

Det har redan sagts att hela alliansen sitter i knät på KD, som i sin tur sitter i knät på de mest konservativa grupperna inom partiet. Det har redan sagts att detta bevisar att KD är farligare än SD, eftersom KD har mer reell makt. Det har redan sagts att vissa mindre transfoba kristdemokrater skäms över sitt parti idag. Det har gråtits. Det har skrikits. Det har redan börjat planeras en demonstration i Stockholm på onsdag.

Men det har också sagts att ”Det här kan man leva med. Det är ett bra steg framåt”. Det är väl lätt för Barbro Westerholm (FP) att säga så, tänker jag. Även om hon har kämpat på vår sida, så är de orden inte så mycket till tröst.

Jag pratar förstås om beskedet att regeringen inte vill avskaffa tvångssteriliseringar, utan vill utreda frågan ännu mer. Göran Hägglund säger:

”Det är viktigt att vi står fast vid försiktighets-principen och inte rusar iväg med lagstiftning. Den här frågan behöver vi titta lite djupare på”

Ursäkta?! Den nuvarande lagstiftningen på området är 40 år gammal. 2007 presenterades ett (förvisso uselt) lagförslag om att ändra könstillhörighetslagen. Han har haft fem år på sig att utreda vidare, och det finns ett utmärkt lagförslag färdigt från Socialstyrelsen sedan ifjol. Vad exakt är det som behöver utredas mer, som har varit omöjligt att utreda under de senaste fem åren?

Det är svårt att tro att det handlar om något annat än filibustrande, och det är svårt att tro att den bakomliggande orsaken skulle vara något annat än transfobi (samt viljan att hålla sig väl med andra transfoba makthavare).

Nej, jag är inte överraskad. Inte ett dugg. Bara förbannad. Och ikväll orkar jag inte vara så djuplodande och kallt analytisk som jag brukar, så jag säger bara: Håll tassarna borta från mina äggledare!

***

Läsvärt: QX, DN om RFSLs svar och om oppositionens svar, en bra artikel på Newsmill, Frihetssmedjan om C, Maria Hansson Nielsen (KD) i Expressen och i egen blogg. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen?

Själv ser jag cissexualism (att folk identifierar sig som män eller kvinnor utifrån vilka könsorgan de föddes med) som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man intalar sig att identiteten avgörs av ens kroppsdelar. Cissexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller.

Stycket ovan är bara ett experiment. Det är inte mina åsikter, ifall ni tror det. Jag har bara citerat en text och bytt ut några ord. Låter den nedsättande? Lite förminskande kanske? Då fattar du kanske hur jag ser på den ursprungliga texten:

”För ärligt talat: hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen? Att med ett pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin? För om detta är höjden av emancipation, då kan jag inte låta bli att vara melankolisk.

Själv ser jag transsexualism som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man måste justera kroppen. Transsexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller.”

Rasmus Landström recenserar i UNT Signe Bremers avhandling Kroppslinjer, och kan uppenbarligen inte låta bli att redogöra för sina egna föreställningar om transsexualism. Jag är ändå tacksam för tydligheten, eftersom det väldigt ofta inte är uttalat utan bara underförstått vad folk utgår ifrån.

Det hör till saken att Kroppslinjer inte handlar om könskorrigeringar som maktkritisk handling, utan snarare om hur berättelser om könskorrigeringar förhåller sig till makt: till normer, till vårdapparaten, till lagen, och så vidare. Ändå är det precis det som Landström hakar upp sig på: fördomen om att könskorrigeringar i första hand skulle vara något slags ställningstagande.

Jag har skrivit om det förr; problemet med att Den Transsexuella Berättelsen så ofta blir missförstådd:

”den tolkas som argument; som om man försöker övertyga någon om att det man gör är rätt. Som om man måste övertyga någon. Som om det är upp till andra att avgöra om de godkänner ens könsidentitet, om de accepterar ens beslut att leva som sig själv.”

Nej, jag säger inte att allt är Rasmus Landströms fel, såklart. Jag säger inte att det är något ovanligt att tolka Den Transsexuella Berättelsen som att transsexuella är passiva offer (som dessutom är lite dumma då de inte fattar att ifall samhället var fritt från könsroller så skulle de inte behöva förändra sina kroppar, typ) – tvärtom. Jag säger inte att det är något fel att som transsexuell själv försöka förklara hur man känner, och jag säger inte att det är fel av cissexuella att försöka förstå. Absolut inte.

Det jag säger är detta: att cissexuella väldigt ofta tolkar Den Transsexuella Berättelsen som om transsexualism är något som är upp till dem att ha en åsikt om. Jag säger att vissa cissexuella ibland tar för givet att deras hemmasnickrade teorier om transsexualism är mer relevanta än transsexuellas egna upplevelser. Framförallt säger jag att transsexuella alltför ofta tas ifrån tolkningsföreträdet för sina egna liv, just genom detta. Frågor om maktstrukturer i transvården och i samhället i stort reduceras till att handla om tillförlitligheten i transsexuellas egna upplevelser.

Landström frågar ”hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen?” Jag undrar: Hur radikalt är det egentligen att utgå ifrån att transsexualism ständigt måste ”försvaras”, som om det vore ett omstritt fenomen à la UFO/snömannen/varulvar? Har vi inte kommit längre än så?

***

Kommentar: Jag har skrivit ”cissexuella” och ”transsexuella” eftersom det råkar vara just könskorrigeringar det handlar om den här gången. Egentligen skulle det lika gärna kunna stå ”cispersoner” och ”transpersoner”, då samma härskarteknik förekommer gentemot alla slags transpersoner. Och ja, jag är medveten om att det händer att t.ex. vissa transsexuella gör liknande saker mot andra transpersoner.

Uppdatering: Läs även Lukas inlägg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Borde fjärrkontroll byta namn till fjärrkönsrollskontroll?

”Allting är ju tjejkanaler nu för tiden. TV4, där har du en riktig tjejkanal! Fan, det är ju stickprovningar och kläder och inredningar och fan och hans moster”

Ulf Brunnberg tycker att det är för mycket ”tjejkanaler” på tv, och vill att det ska finnas en ”male channel” – som sänder speedway, boxning, dokumentärer om andra världskriget, och annat sånt som Män™ gillar. Det blev debatt om det i somras efter hans sommarprat, men nu är den kanalen tydligen på gång. I juli beskrev han planen såhär, enligt Expressen:

”Tänk att som man slippa ta del av all feminism som vräks ut ständigt av diverse media. Innehållet skulle bara vara manligt. Boxning, kampsport, motorsport, vetenskapsprogram, historieprogram, racing, båt, bilar, motorcyklar, säger han i programmet.”

Åsa Erlandsson är skeptisk:

”Jag tror heller inte på det där med att samla ”allt män är intresserade av” i samma kanal. Då kan de ju inte zappa längre, hur ska de stå ut? Var ska de göra av sina händer?

Det verkligt problematiska med Brunnbergs manskanal är att intresse blandas ihop med kön. Det kommer kanske som en överraskning men det finns män som gillar annat än speedway och själv har jag inte överdoserat på Hitler ännu.”

Jag visste inte att tv-kanaler hade kön, för jag har inte haft min tv inkopplad på drygt ett år och är inte någon van tv-tittare, men när jag läser Anders Frihamns fråga kan jag inte låta bli att undra:

”Men okej, låt oss säga att den där kanalen verkligen kommer upp i tablåerna, skulle det innebära att man inte är en riktig man om man inte gillar kanalen?”

Det jag grubblar på är: Om man gillar både boxning och feminism, är man bigender då? Om man gillar historiska dokumentärer, men inte sport, betyder det att man är en halv man? Är det för att jag är könlös som min tv är urkopplad?

Och kanske det mest intressanta av allt: Trots Brunnbergs påstående om att det inte behövs något zappande med male channel, så vill jag minnas att tv4 i alla fall för några år sedan har varit väldigt flitiga med att visa dokumentärer om andra världskriget; något som borde tilltala de som tittar på male channel. Men om man zappar mellan ”tjejkanalen” tv4 och male channel – är man någon slags transperson då? Borde fjärrkontroll byta namn till fjärrkönsrollskontroll?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Moderata könsbyten och mediala könsorgan

Moderaterna vill också avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigeringar, meddelade man igår. Det vill säga: partiledningen föreslår det inför riksstämman i oktober. Därmed är det bara KD och SD som står i vägen för en ny lag, där man inte behöver genomgå några operationer för att få ändrad könstillhörighet, och där man får rätt att frysa ner ägg och spermier.

Ja, det är efterlängtat; det behöver jag väl knappast säga? Jag tycker också det är positivt att det skrivs mycket om det – att gammelmedia har fått upp ögonen för frågan, och att allmänheten får veta.

Med det sagt, så kunde jag inte låta bli att skratta när jag såg inslaget i Rapport:

”Moderaternas partiledning föreslår partistämman att personer som ska genomgå könskorrigerande kirurgi slipper kravet på sterilisering.”

Det hörs att orden – ”könskorrigerande kirurgi” – är väldigt svåra att uttala; en ansträngning för att använda korrekta termer, även om det känns ovant. Jag hoppas att det om några år är lika självklart att säga ”könskorrigering” som det fram tills nu har varit att säga ”könsbyte”.

Däremot förstår jag att formuleringen i tv-inslaget lär sätta myror i huvudet på folk, så därför skulle jag nog ha föreslagit att man sa ”genomgå juridisk könskorrigering” eller ”ändra juridisk könstillhörighet”, gärna med tillägget ”…eller som behöver genomgå könskorrigerande behandling”. Det är ju faktiskt det det handlar om.

Jo, jag vet: I mångas tankevärld är ”könsbyte” synonymt med en viss sorts operation. Det är inget jag klandrar någon individ för, eftersom idén om underlivskirurgi/synliga könsorgan som det ultimata ”beviset” på ens könstillhörighet, är så starkt rotad i många människors medvetande. Den fixeringen – att ta för givet att könsorgan och könsidentitet alltid hänger ihop – den tankekedjan måste brytas för att kunna se mångfalden: kvinnor som trivs med testiklar och kuk, män som föder barn, och personer som identifierar sig som varken man eller kvinna, men som behöver korrigera kroppen… Och så vidare.

Faktiskt, så är det egentligen det som lagändringen handlar om: Att sluta hänga upp sig på vad folk har för könsorgan. Det är förmodligen också just därför som lagändringen har blivit så motarbetad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Tvångssteriliseringar på Queertopia

Rubriken är totalt missvisande, det erkänner jag. Jag lovar att inte tvångssterilisera någon på Queertopiafestivalen i Norberg i helgen. Däremot ska jag föreläsa där på lördag, och ämnet blir såklart tvångssteriliseringar; en uppdaterad version av ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”

Stockholm Pride 2011 opening

Plakat i publiken på Stockholm Prides invigning i Kungsan: ”En skam för Sverige! Maria ”Mengele” Larsson (KD) vill tvångssterilisera mig!”

När man pratar om tvångssteriliseringar av transpersoner idag, så finns det tre vanliga missuppfattningar som jämt dyker upp:

  1. Att könskorrigerande behandling rent medicinskt måste innebära att man ändå blir steriliserad eller kastrerad, och att alla som behöver könskorrigerande behandling ändå vill bli steriliserade. Myten bygger naturligtvis i grunden på att ”könskorrigering” ofta uppfattas en synonym till en operation som kastrerar och rekonstruerar ens könsorgan i ett enda magiskt viftande med trollstaven skalpellen.
  2. Att sterilisering eller kastrering av transsexuella och intersexuella alltid är fel och måste förbjudas. För en del är det rent livsnödvändigt med operationer som gör dem sterila. För en del är barn inget de längtar efter heller. Folk är helt enkelt olika.
  3. Att steriliseringskravet har något med ”barnens bästa” att göra.

Jag säger det igen: Den forskning som finns visar att barn till transsexuella inte är utsatta och de mår inte sämre än andra barn. Det där med ”barnens bästa” är inget som var aktuellt ens när lagen skrevs, faktiskt. Vi kan ju läsa motiveringen till dagens steriliseringskrav, i propositionen från 1972:

”Ett skäl som har anförts till stöd för ett krav på barnlöshet är intresset av ordning och reda i släktskapsförhållandena. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid att detta intresse bör få vika för den transsexuelles intresse av att få rättsändringen genomförd.

Jag an­sluter mig alltså till de sakkunnigas förslag men vill framhålla, att förekomsten av barn kan vara ett tecken på att etableringen i den nya könsrollen inte är helt fast och därför ge anledning till särskild försik­tighet när det gäller att bedöma hur stark sökandens upplevelse av den motsatta könstillhörigheten är.

För att förebygga att en transsexuell person efter fastställande av den nya könstillhörigheten får egna barn, dvs, att den som officiellt har manligt kön blir mor och den som officiellt har kvinnligt kön blir far, kräver de sakkunniga slutligen att sökanden skall ha undergått sterilisering eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga.

Det kan med visst fog ifrågasättas om ett sådant krav är nödvändigt. Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inle­da ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv. Risken för ett faderskap resp, en graviditet torde därför, även om sterilitet inte föreligger, vara utomordentligt liten. Härtill kommer att sterilisering är ett ingrepp av allvarlig och inte helt riskfri karaktär.

Trots vad som nu har anförts har jag dock kommit till den uppfattningen att de sakkunnigas förslag bör följas även på denna punkt. Det synes mig nämligen nödvändigt att helt eliminera risken för den förvirring i släktskapsförhållandena som skulle uppstå om en transsexuell person som fått sin könsregistrering ändrad skulle få egna barn.”

Detta är vad som står i propositionen 1972:6, alltså det förslag som resulterade i den lagstiftning som än idag styr könskorrigeringar.

Vi tar det igen:

”Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inle­da ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv.”

Hej heteronorm! När lagförslaget skrevs 1971 räknades homosexualitet fortfarande som en sjukdom, och till exempel provrörsbefruktning och inseminering var snudd på science fiction. Ändå var lagstiftarna uppenbarligen rädda för gravida män.

Thomas Beatie at Stockholm Pride 2011 opening

Thomas Beatie: invigningstalare på Stockholm Pride 2011 – och svenska lagstiftares stora skräck redan två år innan han själv föddes.

Trots att det var så omöjligt att tänka sig 1971, så ville man ändå försäkra sig om att ingen juridisk man skulle föda barn – inte för barnets bästa, utan för samhällets bästa. För att skydda staten från de farliga transpersonerna; de som inte går att tvångsköna hur enkelt som helst. För att skydda sin egen transfobi. Det är lättare att blunda för transpersoners existens om man inte konfronteras med bilder på en man som fött barn, helt enkelt.

Det här kommer jag alltså att prata mer om på lördag på Queertopia i Norberg. Jag hoppas vi ses där.

***

Hela propositionen 1972:6 går att läsa här (Citatet är från sidorna 49-50), men jag rekommenderar starkt att välja pdf-filen istället för den utskrivna texten, eftersom transkriberingen innehåller extremt många stavfel. OBS! Pdf-filen är endast en inscannad bild av ett pappersoriginal, så det fungerar antagligen inte om man använder talsyntes. Att tillgängligheten i riksdagens arkiv suger är ingen nyhet…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Thomas Beatie: ”It’s so bizarre having to ask for permission to have a child”

Igår var jag på bland annat Thomas Beaties tal, som var mindre av ett ”formellt tal” än på invigningen. Istället satt Thomas och hans fru Nancy i varsin fåtölj på scenen i Hörsalen på Kulturhuset, och pratade öppet och självutlämnande om sitt liv, med väldigt mycket humor och lika mycket allvar.

Bland annat förklarade Thomas att skillnaden mellan könen rent biologiskt är mindre än många tror. Thomas säger:

”We’re all female in one point. All men are transgender.”

Han berättade också om hur svårt det var att få hjälp med insemineringen: De första åtta läkarna som Thomas och Nancy gick till vägrade hjälpa dem. På en mottagning blev de hänvisade till en psykolog, men efter att de hade betalat tusentals dollar och väntat i månader, fick de veta att mottagningen inte ville ha dem där. På ett annat ställe fick de veta att deras ansökan skulle tas upp av en särskild ”etisk kommitté”, som sedan bordlade ärendet och förhalade processen.

”It’s so bizarre having to ask for permission to have a child.”

Den åttonde läkaren var själv transperson, och sa, enligt Thomas:

”Society will see your child as an abomination.”

Till slut fick de tag på en läkare som var villig att hjälpa dem. Thomas berättar att det var ett självklart beslut att han skulle bära barnet, och att han inte känner att det finns någon motsättning mellan att vara man och att vara gravid:

”I didn’t let pregnancy define me.”

Han drar en parallell till att en del tycker det är omanligt att ha rosa skjortor, men en man blir inte mindre man bara för att han tar på sig en rosa skjorta. På samma sätt är varken penisstorleken eller förmågan att föda barn något som avgör ens kön. Och, som Nancy säger, så var Thomas ”the perfect dad to carry a baby”.

Thomas and Nancy Beatie på scenen, Stockholm Pride 2011

Thomas och Nancy har en fantastiskt varm utstrålning, och de skämtar en del – till och med när de berättar om hur Thomas blev sjuk några veckor efter det första inseminationsförsöket. De var på en husvisning när Thomas fick något som verkade vara mens med kraftig mensvärk till, och Nancy tyckte att han skulle ”suck it up” och inte mensbloda ner de dyra sofforna. Det visade sig sedan att han var gravid, men att det var ett utomkvedshavandeskap och Thomas fick missfall – och för att rädda honom var de tvungna att operera bort ena äggledaren. Ett hårt slag för en person som kämpar för att bli gravid, såklart.

De berättar också om hur de blev dåligt bemötta av transcommunityt i USA, där många av de stora transorganisationerna inte ville ha med dem att göra, eftersom organisationerna tyckte att familjen Beaties öppenhet skulle skada transrörelsen som hela tiden strävat efter att leva stealth, leva ”normalt” och absolut inte göra något som kunde provocera heteronormen.

Det största stödet fick de istället från de konservativa grannarna i småstaden där de bor; från folk som redan kände dem som Thomas och Nancy och sedan insåg att transpersoner är människor som vem som helst. Den sortens bemötande de har fått i Sverige var en överraskning. Nancy säger:

”Everyone should be like this country – except the sterilization!”

Allt de ville med den där artikeln som startade det hela var att få veta hur det skulle fungera med samhällets byråkratiska system. De fick veta till exempel att på Susans födelseattest skulle Thomas listas som mor och Nancy som far, och trots att de är gifta räknades relationen som ett samkönat samboförhållande just i föräldraskapsfrågan. Det innebar bland att ifall Thomas skulle dö skulle Nancy inte få vårdnad om Susan – det skulle istället Thomas transfoba biologiska pappa få, trots att han inte har varit en del av Thomas liv på många år.

Det var den sortens byråkratibrottning som gjorde att de vände sig till HBTQ-världen för stöd, och inte för att bli kändisar. Mediadrevet var oväntat och kom som en chock för dem, och besvikelsen över att stora delar HBT-världen gav dem kalla handen är påtaglig. Ändå ångrar inte Thomas och Nancy att de lever öppet:

”Being open is part of our society evolving.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Thomas Beaties invigningstal på Stockholm Pride

Thomas Beatie at Stockholm Pride 2011 opening

Jag har inte så mycket att säga, men jag ler fortfarande. Så jag citerar Thomas Beaties fantastiska invigningstal igår:

”I hear that here in Sweden, one of the requirements for gender reassignment includes sterilisation.

– Booh!

Sterilisation doesn’t make a person grow the reproductive organs of the opposite sex; it only deprives the person of the basic right to reproduce. This issue needs to be talked about, exposed, and opened up for everyone to see.

That’s why I’m here. I hope to show your lawmakers the beautiful children this transgender man made with his wife – and I want everyone to see that the transgender citizens of Sweden need to also have the possibility of love. life and liberty restored to them.”

Jag stod längst fram, men det kändes som om hela Kungsan jublade. Det var magiskt.

Idag skriver Thomas Beatie en debattartikel i Aftonbladet om tvångssteriliseringar, översatt till svenska. Läs den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Maria Larsson (KD) rasar mot tvångssteriliseringar – mot ordvalet, alltså

”jag blir lite lätt upprörd när man jämför med tvångssteriliseringar från historien. Det är inte jämförbart, låt mig säga det. Här handlar det om att man har på frivillig väg valt att byta kön.”

Citatet är från Maria Larsson på Kristdemokraternas riksting ikväll. Viceordförande för partiet, och dessutom biträdande socialminister. KD beslutade alldeles nyss om att inte avskaffa tvångssteriliseringarna, trots Caroline Szybers fina tal.

Nog är det talande att Maria Larsson blir upprörd över att man kallar det för tvångssterilisering, och att hon betonar att det är så otroligt frivilligt att ”byta kön”. Som om det bara är om man ligger i spännbälte eller har en pistol riktad mot sig som det kan kallas för tvång. Jag har redan dragit det förut, men vi kan ta det igen:

”En särdeles viktig bestämmelse är, att havandeskap i allmänhet ej må avbrytas på grund av arvsanlag hos kvinnan, såvida hon icke därjämte steriliseras. Härigenom förebygges att hon för framtiden föder barn med samma arvsrisk som den vilken motiverade aborten. Dessutom kommer många steriliseringar till stånd av kvinnor, vilka är olämpliga som mödrar men som förmås att underkasta sig ingrepp endast på grund av sin önskan att få abort.”

Citatet är från 1951, ur Svenskt husmoderslexikon. Uppslagsordet ”Arvshygien” säger det mesta. Så frivilliga var alltså tvångssteriliseringar under efterkrigstiden, att man kohandlade med kvinnor som var gravida och desperata att få göra abort. Idag kallas sånt för oetiska påtryckningar, manipulation, känslomässig utpressning, maktmissbruk – och tvångssterilisering. Med rätta.

Det Maria Larsson upprörs över är antagligen något mer djupgående än en naiv fixering vid könskorrigeringars valfrihet. Jag tror att hon upprörs över ordvalet just för att det är svårt att vifta bort. Fundamentalistiska högerkristna har länge kunnat gotta sig åt att allt som har med HBTQ att göra – och i synnerhet allt som har med transpersoners rättigheter att göra – handlar om sexualitet. Att kalla tvångssteriliseringar av transpersoner för just tvångssteriliseringar är att effektivt tvätta bort stämpeln av sexorgier. Det är dessutom att påminna om att Transsexualism och Könsidentitetsstörning UNS är medicinska diagnoser; att det handlar om funktionsnedsättningar. Att det är allvar. Att folk faktiskt dör för att de inte får vård.

Det är helt enkelt lättare att komma undan med att ignorera människor som lider ifall man kan stämpla dem som perversa. Notera att det ofta finns en inbillad motsättning mellan de två synsätten: Funkisar förväntas vara asexuella. Det stämmer såklart inte, men i just det här fallet fungerar det förträffligt att en del högerspöken verkar tro på det.

Det Maria Larsson upprörs över är antagligen inte att man jämför olika historiskt sett utsatta grupper med varandra. Det hon upprörs över är att hon är tvungen att ta transpolitik på allvar. Själv upprörs jag över att Sveriges biträdande socialminister har så dåliga historiekunskaper. Däremot är jag inte direkt förvånad över att det finns såna som anser sig ha rätt att ha ”åsikter” om hur andra människors kroppar får se ut och inte.

Några grundläggande inlägg om tvångssterilisering

Tvångskastrering och tvångssterilisering: en grundkurs

Tvångssterilisering av könslomässiga skäl: en historisk tillbakablick

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan: 88 år av rädsla

Varför måste transsexuella kastreras?

Socialstyrelsen vill avskaffa tvångssteriliseringarna

Artiklar och länkar

Expressens ledare: Kör över Hägglund!

HBT-politiken tynger KD

KD behåller steriliseringskrav

Maria Hansson Nielsen (KD) om öppenhet

Av med snoppen, Göran Hägglund!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

KD och den tvångssteriliserade transpolitiken

”Vad gäller motionen om tvångssterilisering vid könsbyte hänvisar partistyrelsen till en utredning som redan är färdig medan ytterligare en utredning gjordes ännu tidigare. Vi upplever att det finns tillräckligt med fakta på bordet för att ett beslut skall kunna tas och tycker inte att situationen blir hjälpt av att ställningstagandet skjuts upp på obestämd tid.

Vårt parti har vid flera tillfällen tagit beslut som lett till intensiv intern debatt. Dessa debatter har ibland varit upprivande men det är också modet att våga diskutera och ta ställning även när det inte varit lätt som format vårt parti och gjort oss till det vi idag är. Vi ser hellre att våra motioner röstas ner än att de får det vaga kanske som ett besvarande allt för ofta i realiteten innebär.”

Magnus Kolsjö, Erik Slottner, Daniel Sturesson, Caroline Szyber

Ja, det är fyra kristdemokrater som vill avskaffa tvångssteriliseringar. Ja, tydligen ska frågan tas upp på KDs riksting i Umeå, trots diverse missförstånd tidigare. Förvirringen runt vad som egentligen gäller är jag antagligen inte ensam om, men Caroline Szyber skriver:

”Att skriva ett positivit motiveringssvar från partistyrelsen till rikstinget men sedan skriva att motionen är besvarad gör att frågan inte ställs på sin spets. Partistyrelsens skrev sitt svar på vår motion till rikstinget innan den kom men de kommer ha haft flera veckor mellan att de skrev svaren och rikstinget så hoppas det skriver om sitt svar.”

Så ja, frågan om tvångssteriliseringar ska tas upp på rikstinget. Och ja, det lär bli spännande. Just för att det enda som synts utåt tidigare har varit vaga formuleringar från Göran Hägglund av typen ‘vänta och se’. Just för att transfrågor har fått stå i skymundan så länge att det inte finns lika mycket tradition att vara specifikt transfob som det är att vara specifikt homofob.

Märk väl att till exempel när Annelie Enochson (KD) ifjol skapade rabalder med sitt uttalande om löspenisar, så satte hon likhetstecken mellan Pride och homosexualitet:

”Jag tycker INTE det är ok att sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap och att alla Stockholms flaggstänger flaggar med RFSL flagga. Jag tycker INTE heller det är ok att skattepengar går till att sponsra Pride och på detta sätt hylla dekadansen som följer i Prides spår.

Får man skriva så som jag gör nu i Sverige idag…eller är detta oxå hets mot folkgrupp, den homosexuella?*

Det skulle inte förvåna mig om det är på samma sätt hon resonerar runt partiets deltagande i Pride. Och det skulle inte förvåna mig om de fundamentalistiska krafterna i KD generellt gör samma associationer: Att HBTQ är lika med homosexorgier. Just därför har specifika transfrågor och queerfrågor snarare varit ickefrågor. Det ska bli väldigt intressant att höra vad som sägs i Umeå nästa helg.

Under tiden, ett bra citat från Expressens ledare som fångar situationen under rubriken ”Kör över Hägglund”:

”Oppositionen och tre av fyra allianspartier ställer sig bakom Socialstyrelsens rekommendationer om att skrota de gamla reglerna. Den senaste remissrundan är över och det är hög tid att agera. Nu låter det däremot annorlunda från KD-lägret. Partistyrelsen vill inte ta ställning i frågan. Ännu en gång ska den skjutas på framtiden, fördröjas och förhalas. ”Det är en mycket svår fråga”, sade Göran Hägglund till Ekot i tisdags. En svår fråga för KD mer än någon annan, tycks det.

Hoppet står till att den breda majoritet som faktiskt finns slutligen får till stånd en ändring. KD ska inte tillåtas blockera frågan med otydliga svar om att den är ”svår”.

Ännu kvarstår faktum att människor år 2011 tvångssteriliseras i Sverige. De betalar priset när ett marginaliserat parti klamrar sig fast vid en högst otidsenlig lag.”

Nu tror inte jag att det är Göran Hägglund som är det största problemet i KD, åsiktsmässigt. Jag har en känsla av att den ”svåra” och ”komplexa” frågan Hägglund pratar om egentligen är homofoba och transfoba strömningar inom partiet, som han i egenskap av partiledare inte kan uttala sig öppet om. Då är det tur att såna som Caroline Szyber finns, som vågar ta diskussionen ut i ljuset.

Jag har inga stora förhoppningar om några vettiga beslut på rikstinget. Transpolitiken har varit tvångssteriliserad** så länge. Men att tvinga fram en debatt om könstillhörighetslagen är, med kristdemokratiska mått, ett enormt framsteg.

*) Enochson har f.ö. missat att homosexualitet inte nämns i hetslagen. Det gör däremot begreppet ”sexuell läggning”, och såvitt jag vet är heterosexualitet en sexuell läggning.

**) Debatten om tvångssteriliseringar har länge varit lika obefintlig utanför transkretsar som den har varit infekterad inom. Den lilla klick f.d. transsexuella som aktivt motarbetat ett avskaffande av steriliseringstvånget har, genom att göra anspråk på att representera alla transsexuella och dessutom gå till personangrepp på meningsmotståndare, faktiskt tvångssteriliserat själva debatten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Thomas Beatie – invigningstalare på Stockholm Pride 2011!

Thomas Beatie. Invigningstalare. Stockholm Pride. I år.

OMG.

Han ska tala på invigningen tillsammans med Anna Mohr och Kjell Rindar, som är svenska aktivistveteraner. Förlåt att jag är lite kär just nu och inte kan ge de två sistnämnda den uppmärksamhet de förtjänar. Jag har skrivit 30 blogginlägg om Thomas Beatie, upptäckte jag just. Stalkervarning på mig, alltså.

Thomas Beatie är inte den första personen som fått juridisk status som man som blivit gravid och fött barn – men han är förmodligen den första som blivit världskänd på kuppen.

Mediacirkusen började med en debattartikel i HBTQ-tidningen The Advocate för drygt tre år sedan, och underrubriken var ”Är samhället redo för en gravid man?” Såhär i efterhand tror jag att svaret på den frågan är ”ja”. Men hursomhelst tror jag inte att vi hade kommit dit vi är idag om det inte vore för Beatie-effekten.

Plötsligt får transpersoner ta plats, och inte bara vara dekoration. Plötsligt börjar journalister ställa frågor om tvångssterilisering och juridiska kön och vara pålästa och intresserade, istället för att bara vilja höra om ”ett spännande, annorlunda livsöde” där den färdiga berättelsen mest speglar deras egna fördomar. Plötsligt vet folk i allmänhet att det finns transpersoner som föddes med fitta. Plötsligt vet många att det inte är självklart att vilja eller kunna göra alla tänkbara operationer för att man är transsexuell. Självklart är det inte bara Thomas Beaties förtjänst, men den uppmärksamhet han har fått utstå har betytt enormt mycket.

Naturligtvis hoppas jag även att Beaties närvaro kommer att leda till att  tvångssteriliseringarna som fortfarande pågår uppmärksammas ännu mer. Thomas Beatie passar klockrent för årets tema: Öppenhet. Är det någon som vet vad det betyder är det han.

För att citera Amanda Brihed:

”Pride har inte med min sexualitet eller identitet att göra. Det har med mina mänskliga rättigheter att göra. Bristen på dem. Att jag inte stillatigande tänker acceptera att tvingas in i någon annans unkna garderob. Att jag vägrar skämmas för något jag själv är stolt över. Att jag kräver samma möjligheter att leva ett normalt liv som du, din familj och dina vänner. För att jag drömmer om en familj jag inte är tillåten att bilda. För att jag drömmer om ett arbete och en inkomst. För att jag genom min blotta existens är så kontroversiell att jag tydligen idag tvingas leva med att mitt allra mest intima är offentlig handling och ägodel på grund av ett påhittat skandalvärde utsatt för en sjuklig och pervers inflation.

För att jag tror på alla människors lika värde och därmed alla människors lika rätt att synas, göra sin röst hörd och överhuvudtaget existera. Jag tänker inte gömmas undan i någon skamriden skuggvärld skapad av religiösa, konservativa debattörer som räds mitt själva varande och som hävdar att min rätt att existera, arbeta, ha rätt till en inkomst, familj, vård och en trygg tillvaro ska vara någon form av vänsterpropaganda. För att jag tillhör de individer i samhället som idag inte behandlas som människor, men som likafullt står raka i ryggen och hävdar ett okuvligt människovärde och vars ryggrad aldrig kommer att vika.”

***

PS. Intresserad av läsa mer om tvångssteriliseringar?

Grundkurs

Socialstyrelsens rapport släpptes, juni 2010

Socialstyrelsens förslag efter remissrundan, maj 2011

***

PS2. Intresserad av att kräkas ur dig ditt hat mot Pride?

För att gnälla på Pride i största allmänhet, är det ett absolut krav att du ska ha upplevt det du kritiserar själv. Om du tex. klagar på prideparaden, så räcker det inte att berätta vad du sett på bilder som någon annan tagit, eller vad du hört eller läst.

För att gnälla mer specifikt på Prides sexfixering, likriktning, stereotypisering etc, är det ett krav att du har besökt Pride House.

För att kräkas ur dig allmänt homofoba, transfoba, sexistiska, rasistiska (och så vidare) kommentarer – var god googla på ”Flashback forum” och skriv där istället. Jag tar mig friheten att radera sån skit.

För den som inte vill kräkas ur sig något hat, men tror att Pride bara är en sexorgie, rekommenderar jag följande inlägg:

De flesta i prideparaden ser inte ut som de gått vilse på väg till prideparaden

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Socialstyrelsen vill slopa tvångssteriliseringar – kommer Göran Hägglund att lyssna?

1534 dagar har gått sedan rapporten om könstillhörighetslagen presenterades. Den från Socialdepartementet, som inte var något vidare, alltså: Som förespråkade att man införde tvångskastrering istället för tvångssterilisering, bland annat.

Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag

Utredningen från 2007: Snyggt lila omslag. Vidrigt innehåll.

För elva månader och en dag sedan presenterade Socialstyrelsen sin egen utredning. De hade lyssnat på vad olika organisationer och berörda privatpersoner tyckte, och la fram ett helt annat förslag än Socialdepartementet – bland annat föreslog de ett slut på tvångssteriliseringarna.

Sedan dess har Socialstyrelsens utredning varit ute på remiss, och nu är man färdig med remissrundan. Och detta är vad Socialstyrelsen föreslår (OBS! pdf):

  1. Att lagen bör ändras. Bland annat vill de slopa kraven på ”avsaknad av fortplantningsförmåga”, och de vill göra det möjligt för utländska medborgare bosatta i Sverige att ändra juridiskt kön. De föreslår även att man slopar formuleringen ”sedan ungdomen”*. Däremot vill de ha kvar artonårsgränsen för den rent juridiska ändringen.
  2. Att de ska göra fler utredningar i vissa frågor. Socialstyrelsen vill ta fram nationella vårdprogram och rekommendationer – även för behandling av personer som har fått diagnos för någon annan ”könsidentitetsstörning” än transsexualism. De vill inrätta regionala utrednings- och behandlingsteam, inriktade både mot minderåriga och mot myndiga. De vill ta fram informationsmaterial. Och så vidare.

Den här nyheten släppte de alltså idag, och i pressmeddelandet säger Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm:

”Detta är frågor som Socialstyrelsen prioriterar. Det blir en viktig uppgift för oss under 2011 och 2012 att genomföra de här förslagen. Det kan aldrig vara acceptabelt att vården och behandlingen påverkas av vem man är”

Det låter bra, även om det såklart hade varit ännu bättre om de slopat 18-årsgränsen för juridisk könskorrigering. Det är ett bra förslag i sin helhet, och jag hoppas att den här lagändringen blir av snart.

1534 dagar är 4 år, 2 månader och 12 dagar. Så länge har den första rapporten legat och samlat damm. Så länge har socialminister Göran Hägglund skruvat på sig och undvikit att svara på frågor.

Först höll han tyst, sedan hänvisade han till Socialstyrelsens utredning som var på gång, och sedan när den var klar hänvisade han till att den måste ut på remiss först. Det har varit väldigt svårt att få honom att säga något alls – men nu har han inga undanflykter längre.

Nu, när det inte går att gömma sig bakom en massa hummanden av typen ”det här måste utredas mer”, så hoppas jag innerligt att Göran Hägglund slutar fega och får tummen ur någon gång. Inte för att mitt förtroende för KD är särskilt stort, utan för att jag tror att det aldrig är för sent att bättra sig. Och för att jag – och många med mig – är desperata.

*) Det hände – kanske framförallt förr – att folk som var ”sekundärt transsexuella”, (dvs. som inte kommit på att de var transsexuella innan de blev vuxna) inte fick vård för att de inte ansågs lika solklara fall som de som känt på sig det sedan de var små.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Lasse-Maja och andra dåliga argument mot ett tredje kön

Efter min lilla egotripp, och sedan mitt ältande om att ljuga sig igenom en könsutredning, så kanske det är dags att ta upp det som artikeln i DN faktiskt handlade om: Införandet av ett tredje juridiskt kön.

Jag har hört många dåliga argument mot det, och några få vettiga. Till exempel tycker jag att man kan ifrågasätta om det alls ska finnas juridiska kön; vad de fyller för funktion i ett samhälle som påstås vara jämställt och där de flesta lagarna i teorin är könsneutrala. Frågan ”Ska vi lägga allt krut på att avskaffa juridiska kön, eller ska vi ställa det mer realistiska kravet att åtminstone ge människor möjligheten att välja själva om de vill ha ett juridiskt kön och att de då ska få fler än två alternativ att välja mellan?” är relevant. Absolut.

Däremot finns det en massa märkliga invändningar, som inte verkar genomtänkta alls utan mest krystade ursäkter för att vägra erkänna folks identitet. Som dessa, från Niclas Carlsson (C). Vi tar bit för bit återigen – se det som en fortsättning på guiden för transfoba härskartekniker.

”Det skulle få oerhört märkliga konsekvenser rent juridiskt, säger han. Eftersom vi har en könsbunden lagstiftning sätts ju exempelvis lagen om kvinnofridskräkning ur spel. Omfattas man fortfarande av den lagen om man som kvinna byter till det tredje könet?”

Det finns problem med begreppet ”grov kvinnofridskränkning”, ja. Men det finns en annan brottsrubricering: Grov fridskränkning. Det används till exempel när man pratar om olika former av våld i nära relationer utanför en heteronormativ man-som-misshandlar-kvinna-kontext, till exempel där föräldrar har kränkt barn, men också där ena parten i ett samkönat förhållande har kränkt den andra.

Rätta mig gärna om jag har fel, men vad jag vet ska de två brottsrubriceringarna räknas på samma sätt. Det har förresten förekommit att man har utrett ”grov fridskränkning” istället för ”grov kvinnofridskränkning” i minst ett fall där en man har kränkt en f.d. partner som är fittfödd-transperson-men-som-juridiskt-sett-är-kvinna. Det är alltså inte så att man plötsligt skulle bli rättslös. Tvärtom.

”Hela systemet med personnummer skulle behöva göras om”

Åh, nej. Verkligen jättehemskt. I synnerhet som man redan har diskuterat i åratal att göra om personnummersystemet för att numren håller på att ta slut.

”det skulle ställa till problem när vi svenskar ska resa utomlands”

Ja, kanske. Jag tänkte för övrigt testa inom en snar framtid vilka privilegier man har som tvångskönad. Att åka till terroristskräckens huvudstad London med talibanskägg och ett pass där det står att jag är juridisk kvinna, det borde inte vara några som helst problem va? För det viktiga är att alla människor har ett juridiskt kön som Niclas Carlsson är bekväm med.

”det skulle kunna missbrukas av yrkeskriminella som systematiskt byter till det tredje könet för att på så sätt försvåra polisens utredningsarbete.”

Eh. Eh. Eh. Va? Jag vet inte om jag ska rulla ihop mig i fosterställning och hyperventilera av skratt över hur fånigt det låter, eller om Niclas Carlsson på allvar associerar transidentiteter till Lasse-Maja.

”Jag ser inte hur det rimligtvis skulle gå till och jag ser inte nyttan av det”

Nej, och jag ser inte nyttan med att personer utan transkompetens fäller så tvärsäkra omdömen om saker de inte förstår.

”Juridik kan inte utgå ifrån individers upplevelser av sig själva och sin omgivning, menar han. Om den bakre gränsen flyttas fram riskerar man att det kommer folk och kräver fyra fem eller sex kön”

Ja, och om man tillåter samkönade par att gifta sig kommer man snart att kunna gifta sig med papperskorgar och hästar. Eller vänta nu, det där var ju ett annat sluttande-plan-resonemang. Hoppsan. Jag blandade visst ihop C med KD. Sorry.

Jag menade egentligen: Vad är problemet? Om man skulle lägga till ”Annat” och det visade sig öppna upp för möjligheten att bli folkbokförd även som ytterligare andra kön, eller kanske som könlös, vore det så hemskt?

Det finns en fantastisk tankevurpa som är så klassisk när det gäller inställningen till transfrågor:

1. Det här är något som gäller en så otroligt liten grupp i samhället att det inte förtjänar att tas på allvar…

2. …fast om man skulle släppa det mer fritt, så att det blev lättare och folk fick mer möjligheter – då skulle det bli ett jätteproblem eftersom alla människor har en inre drift att bryta mot könsnormer, som måste kontrolleras.

Om det inte fanns strikta lagar och stränga sociala regler skulle var och varannan människa ansöka om ändrat juridiskt kön/skulle könsutredningsteamen få så många förfrågningar att de skulle behöva öppna filialer på varenda vårdcentral/skulle varannan säng på BB upptas av en nyförlöst pappa/skulle alla juridiska män vilja heta Jenny och alla juridiska kvinnor Johan/skulle varenda kukfödd person gå i klänning och sminka sig, och varje fittfödd person veta hur man anlägger realistisk lösskäggstubb/och så vidare.

Och så kan vi ju inte ha det. Eller?

(Jo, jag är ironisk…)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Transfoba härskartekniker – en guide

Idag är International Day Against Homophobia and Transphobia. Den sjuttonde maj uppmärksammas problemen med homo- och transfobi runtom i världen. På nätet har dagen bland annat uppmärksammats med en debattartikel där vänsterpartister kräver ett svar från Göran Hägglund angående den evigt förhalade förändringen av könstillhörighetslagen. Dessutom har DN lägligt nog en intervjuat Vio Szabo som är intergender, och fått till det riktigt bra.

Att lagen som reglerar fastställande av könstillhörighet är baserad på fördomar och direkt skadlig för människors hälsa är transfobi – och det gäller både tvångssteriliseringar och vägran att erkänna människors könstillhörighet bortom tvåkönsmodellen. Det är självklart också transfobi att förlöjliga människor som försöker förändra lagen.

Men hur ser transfobi ut? Det finns många sätt att uttrycka sin transfobi, även om vissa sätt är vanligare än andra. Som en liten service tänkte jag bjuda på en liten guide till några vanliga transfoba härskartekniker – dagsfärska!

Kommentarstråd från Byrån för lika rättigheters facebooksida

Byrån för lika rättigheter – en antidiskrimineringsbyrå – la upp en länk till DN-artikeln på sin facebooksida, och kommentarstråden utmynnade tyvärr i rena skolexemplet på vardagstransfobi. Vi tar det bit för bit.

OBS! Kan uppfattas som raljerande. Det är inte meningen att håna folks okunnighet, men om man inte har koll på transpolitik så kanske man inte ska ge sig in på att diskutera det…

L: ”annat var det på min tid då fick man slåss för att vara något överhuvudtaget”

Tips till transfober: Insinuera gärna att det var mycket värre förr, och låtsas som att det skulle vara ett relevant argument. Om det var sämre förr, så är det självklart att längta tillbaka dit. Helt logiskt.

”tagga ner det finns bara två kön naturen har sin gång och INGEN tankekullerbytta kan ändra det.eller byt kön, inget som jag rekomenderar men möjligt idag…”

Att hänvisa till att något är ”naturligt” respektive ”onaturligt” är ett säkert kort inom såväl transfob som homofob och sexistisk retorik. Ett standardargument vare sig du argumenterar för att kvinnor ska stå vid spisen och föda barn, eller för att män absolut inte ska få föda barn – och som synes för många fler frågor.

Om dina meningsmotståndare däremot kontrar med fakta om att vissa andra arter/människor i vissa historiska perioder också bryter mot de könsnormer du hyllar som ”naturliga” – då heter det inte ”naturligt” längre. Då heter det ”primitivt”.

”Gott råd uppsök en bra psykoterapeut och förlika dig med dina genitalier…….

eller byt kön, inget som jag rekomenderar men möjligt idag…”

Ah. Två klassiker i en och samma mening:

1. Insinuera psykisk instabilitet hos dina meningsmotståndare. Håll tummarna för att de är lika psykofoba som du, så att de tar illa vid sig.

2. Dra in könsorgan i diskussionen. Som aktiv transfob är det praktiskt att låtsas som om transpolitik alltid handlar om könsorgan, och att könsorgan alltid handlar om sexualitet. På samma sätt som du har rätt att kräva att få veta hur folks könsorgan ser ut, så har du även rätt att tvångsköna människor utifrån dem.

Senare kan du eventuellt klaga på att transpersoner är så extremt sexfixerade. För som transfob har du RÄTT att gräva i folks underliv, även om du inte ens vet skillnaden mellan biologiskt och mentalt kön. Naturligtvis är detta inte jämförbart med den ohyggliga skymfen ifall någon skulle tvångsköna dig fel. Du är ju ”normal”.

L fick sedan svar på tal:

M:”Om du orkar kolla upp hur det faktiskt är i verkligheten, istället för att bara lyssna på självreproducerande normer, så kommer du upptäcka att det finns en hel del människor vars genitalier och andra könskaraktära kroppsdelar inte tydligt passar på mallen för ena eller andra könet…
http://sv.wikipedia.org/wiki/Intersexuell
Nån av de som gick i samma skola som du var troligtvis IS..”

Byrån för lika rättigheter: ”vill påminna alla gruppmedlemmar om att det är Respekt för andra människors rättigheter, uppnådda eller ej, och argumentatorisk saklighet i kommentarerna som gäller i denna FB-grupp. Överträdelser ifråga om Respekt kommer inte att tolereras.”

L:”Jo jag vet det och har all respekt för androgyner men att lagstifta om ett tredje kön känns helt absurt när varken män eller kvinnor har sina fundamentala rättigheter på våran planet tillgodosedda.

Ja, har vi inget bättre för oss när resten av världen svälter? Vi kan ju lägga ner kampen för transrättigheter tills världen är perfekt i övrigt, för att inte stjäla uppmärksamhet och kraft från något viktigare. Som Melodifestivalen.

För mig framstår det som ett lyxproblem för någon som vill både och på en kväll på krogen……”

Jag är osäker på om det syftar på att Vio i intervjun nämner att hen brukar välja toalett efter kölängden, eller om det handlar om raggning. Men helt klart låter det som genusavund. Visst finns det något provocerande och hotfullt i att en del människor lever ett helt liv, utan att låta könsgränser stå i vägen. Hur skulle det se ut om alla människor gjorde det de mådde bra av, så länge de inte skadade någon? Risken finns ju att människor skulle bli lyckliga eller något sånt farligt.

DN har två till artiklar om ett tredje juridiskt kön: Intervju med Inti Chavez Perez om transpolitik, och fakta om Nepal och Sydafrika som varit först med att erkänna ett tredje kön rent juridiskt.

Och ja, som de som läser noga ser, så kommer det en intervju med mig imorgon i DN. Även om jag fått läsa igenom texten, så ska det bli väldigt spännande att få höra folks reaktioner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Det blir bättre – om varför hämnden är ljuv

Jag bloggade ju förut om ”Det blir bättre”; kampanjen som Rädda barnen försökte kidnappa från HBTQ-rörelsen. En flod av youtubefilmer riktade till självmordsnära HBTQ-ungdomar, från personer som varit i samma sits men som överlevt och vill berätta för de som mår dåligt att det blir bättre om man inte tar livet av sig.

Nu har jag spelat in min egen ”Det blir bättre”-film. Det tog några veckor på grund av tekniska problem, men bättre sent än aldrig.

I filmen förklarar jag bland annat hur man på bästa sätt hämnas på människor som hatar en, och ger exempel på saker jag skulle ha missat om jag tagit livet av mig när jag var 17. Och så berättar jag varför jag oftast inte gillar när folk säger ”Det blir bättre”.

Och, såklart, så förklarar jag att det blir bättre. För det gör det.

Läs mer om ”Det blir bätttre”. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Det blir bättre – en bättre version

It gets better är en rörelse som vuxit fram i USA, där vuxna HBTQ-personer har spelat in filmer och vänder sig till HBTQ-ungdomar som mår dåligt. Budskapet är helt enkelt: Ta inte livet av dig, det blir bättre längre fram om du fortsätter leva.

För några veckor sedan dök det upp ett twitterkonto jag började följa, men som jag inte tänkte så mycket på. Det hette Det blir bättre, men hade en helt annan logga än det amerikanska originalet. Fram tills för någon dag sedan trodde jag att det var en direkt ”översättning” av It gets better – tills jag läste Åsiktstorpeds inlägg, och sedan Johanna Koljonens krönika:

”Alla som upplevt verkligt mörker vet att ”det blir bättre” inte är mycket till hjälp. Att det är allt vuxensamhället har att erbjuda åt barn som överväger självmord är ett monumentalt misslyckande. Men att förändra attityder tar tid och en tolvåring med en snara om halsen kan inte vänta. Kampanjens initiativtagare, den homosexuelle debattören Dan Savage, valde därför att erbjuda det enda vem som helst kan bidra med direkt: information och medmänsklighet.

Visst hajar jag till när Rädda Barnen, som länge motsatte sig homoadoption, lånar en internationell kampanj och samtidigt tappar hbt-perspektivet nästan helt. Men framför allt är det otydligt tänkt.

För när det gäller barnfattigdom, missbruk och övergrepp kan vi som samhälle erbjuda mycket mer än ett aldrig så kraftfullt ”stå på dig”. Budskapet till politiker och allmänhet, som enligt utsago är målgruppen för programmet, måste i stället vara att det inte blir bättre alls. Någonsin. Inte utan politiska åtgärder, gemensamt ansvar, och solidaritet med de allra svagaste.”

Det är alltså Rädda Barnen som ligger bakom den kampanjen, och de vänder sig inte till HBTQ-ungdomar. Tvärtom har Rädda Barnen ogenerat snott åt sig en kampanj som riktar sig specifikt till HBTQ-personer och pressat den genom ett heteronormifieringsfilter, skulle jag säga.

Detta fick Micke Kazarnowicz (alias Åsiktstorped) att reagera, och startade den svenska versionen av It gets better. Den heter Det blir bättre, den med. Precis som Rädda Barnens projekt finns detta på twitter, men skillnaden är att twitterkontot avslutas med understreck: DetBlirBattre_ – och att den här kampanjen är av HBTQ-personer, för HBTQ-personer.

Det verkar som om Rädda Barnen inte tycker att de gör något fel när de försöker ”bredda” kampanjen, och att en av de vanligaste invändningarna verkar vara att HBTQ-personer inte är ensamma om att kunna vara utsatta, mobbade och otrygga i sin egen familj. Nej, det är det ingen som påstått heller, vad jag vet.

Det fina med Det blir bättre (den bättre versionen) jämfört med Det blir bättre (den rädda versionen) är just att den förstnämnda inte går ut på att några kändisar berättar om hur synd det är om ungdomar idag för andra vuxna, utan att det är okända (och kända) vuxna som berättar för ungdomar att det är möjligt att överleva, utifrån egna erfarenheter.

Det ligger redan uppe ett par filmer på sidan, och jag filar på vad jag ska säga i min film. Ja, förutom just: ”Det blir bättre”, såklart. Gör det du med.

Behöver du hjälp?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Trans-porterad in i garderoben via rosa byxor

I en kvart sitter jag och försöker låta bli att titta. Min blick söker sig till de chockrosa blåställsbyxorna; jag vill så gärna veta var man köper såna. I kombination med snickarskjorta, vitt skägg och en tjusig blålila sidenscarf är människan mittemot mig så vacker att jag blir glad.

Solen står lågt över den halländska slätten och strålarna som flödar in genom rutan bländar mig, så jag tittar ner på golvet. Ser ett Hello Kitty-plåster på den nakna vaden som sticker fram under de uppkavlade byxorna. Bara fötter i sandaler. Det är verkligen vår.

Avundsjukan väller över mig.

”När jag får skägg, då…”

Jag inser att jag har skägg, att jag numera kan ha hur fjolliga kläder jag vill utan att uppfattas som tjej. Det där som jag väntat på i åratal är plötsligt möjligt. Frågan bränner på tungan. I mitt huvud försöker jag formulera den så att den ska låta naturlig och inte för överentusiastisk.

”Jag älskar dina byxor! Var köper man såna?”

säger jag inte. Inte heller

”Fina byxor, var har du köpt dem?”

Det är ju det jag vill veta. Jag vågar bara inte säga något. Inte för att jag är obekväm med att outa min fjollighet inför hela tågvagnen, utan för att jag inte orkar ta på mig den sociala masken och bete mig som folk. Eftersom jag är trött vet jag att risken är stor att jag råkar låta aggressiv och gnällig på rösten, och det sista jag vill är att uppfattas som hånfull och ironisk bara för att jag inte kan kontrollera mitt uttal.

Tåget susar in i tunneln innan min station, och jag reser mig för att kliva av. När jag ser min spegelbild i dörrglaset inser jag att jag passerar som cisperson. Jag ser inte ett dugg fjollig ut, nu när jag slutat använda min rosa halsduk för säsongen. Plötsligt inser jag vad jag gjort: Jag har stirrat. Just det jag själv ogillar att utsättas för. Insikten skrämmer mig, och jag skyndar skamset iväg mot bussen.

Jag hoppas att det åtminstone syntes att jag var avundsjuk; då kanske det verkade mer som om jag önskade att jag också ”vågade” bryta mot könsnormer. Jag framstår hellre som en garderobsfjolla än som heteronormativ. Allt jag ville var att veta var man köper chockrosa canvasbyxor, och fråga om de har praktiska benfickor också, som blåställ brukar ha. Plötsligt har jag blivit en av De Andra. En av De På Ytan Normala.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

1478 dagar av fortsatta tvångssteriliseringar – i väntan på en ny lag

”Imorgon onsdag den 6 april är det dags för vad jag,  kanske lite naivt, hoppas ska bli en av det här årets mest rafflande riksdagsdebatter. I alla fall ur hbt-perspektiv och sexualpolitiskt perspektiv. Rent teoretiskt finns det en chans att stora steg framåt tas vad gäller framförallt transpersoners rättigheter. I praktiken kommer förmodligen ingenting att hända. Det finns uppenbara förklaringar till detta, men situationen förtjänar ändå att uppmärksammas.”

Ulrika Westerlund, RFSLs ordförande, försöker förutspå morgondagen. Jag hoppas såklart att farhågorna inte slår in, utan att det blir en rejäl debatt, och en ny lag inom rimlig framtid. En av lagarna det handlar om är nämligen könstillhörighetslagen. Socialutskottet föreslår att avslå motionerna, med hänvisning till pågående utredningar, men två reservationer har lämnats in.

”Socialstyrelsen föreslår i en utredning från 2010 bl.a. att kraven på att vara svensk medborgare, ogift och steril ska tas bort. De förslag till lagändringar som framförs i Socialstyrelsens utredning skulle dramatiskt förbättra livet för transpersoner i Sverige. De bör därför skyndsamt bli verklighet”

skriver Lena Hallengren, Christer Engelhardt, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Gunnar Sandberg och Carina Moberg (samtliga S). Och Agneta Luttropp (MP) och Eva Olofsson (V):

”Vi anser att en förälders könstillhörighet och könsidentitet är fullständigt ovidkommande för förmågan att ta hand om ett barn. Kravet på att transsexuella ska vara sterila för att få genomgå en könskorrigering bör tas bort, utan nya krav på borttagande av könskörtlar.”

”I könstillhörighetslagen finns också en åldersgräns på 18 år för att kunna få behandling. Denna åldersgräns innebär att unga transsexuella tvingas genomgå puberteten i en kropp som upplevs som fel och främmande. Det är märkligt att juridiskt hindra människor som fått en diagnos av läkare från att få behandling i enlighet med diagnosen. Läkares bedömning ska räcka och åldersgränsen tas bort. Sverige måste säkerställa att alla transpersoner som önskar medicinska insatser kan få tillgång till dessa.”

Det vore väldigt intressant att se en riktig debatt om detta, 1478 dagar efter att det gamla lagförslaget publicerades. Drygt fyra år har gått sedan den där marsdagen 2007 då transaktivisten i mig vaknade, i raseri över försämringarna som föreslogs. I flera år var det väldigt svårt att nå ut med kritiken, men så hände det: Innan valet i höstas vände plötsligt vindarna, och alla var rörande överens om att avskaffa tvångssteriliseringar, tvångsskilsmässor och behandlingsförbudet för ungdomar. Alla utom Göran Hägglund, som till slut klämde ur sig något i stil med att han inte tänkte aktivt motarbeta ett slopande av steriliseringstvånget.

Efter valet tystnade det, som väntat – fram tills för någon vecka sedan. Tro det eller ej, men tre kristdemokrater har gått ut med att de tänker föreslå att KD ska arbeta för att stoppa tvångssteriliseringarna.

Vi får väl se vad som sägs imorgon – om något sägs alls.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Big Brother synliggör det de blundar för – Transgender Day of Visibility

Idag är det Transgender Day of Visibility: En dag för att synliggöra transpersoners livsvillkor. Till skillnad från den lite mer kända Transgender Day of Rememberance fokuserar TDOV snarare på livet och de som lever, än på död och sorg.

Vi kan börja med att synliggöra något som redan är offentligt, som ska ha sagts inför tv-kamerorna i Big Brother. En av deltagarna, ”Gurkan”, har tydligen uttalat en hel del grova saker riktat mot en annan, Vanessa Lopez, och det ska ha anspelat på att Vanessa har transsexuell bakgrund. Det har talats om att han ska ha dödshotat henne under livesändningarna på nätet:

””Anna” har reagerat på att han hotat bajsa i Vanessas säng om hon inte röstas ut, han skall ha sagt till andra deltagare att han tänker döda henne, slå ner henne eller skära henne om hon är kvar i programmet.” (Artikel i QX)

Tv4 tillbakavisar just dödshoten, men säger att han har betett sig olämpligt. Jag har inte själv sett Big Brother, och vet inte så mycket om vad som egentligen har sagts, men enligt QX-artikeln har Big Brothers livesändning och chatt blivit ett tillhåll där transfobin har flödat fritt.

Det är nu jag ska skriva något peppande och upplyftande. Eller i alla fall något synliggörande. Så jag försöker. Och OBS! Nu pratar jag INTE om Big Brother, vem som sagt eller gjort vad, utan rent allmänt.

Det är olagligt att hota någon till livet, såklart. Förtal riktat mot en specifik individ är också olagligt. Däremot är det lagligt att hetsa mot transpersoner. Lagen om hets mot folkgrupp inkluderar vissa specifika egenskaper:

”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter”

Är ‘transpersoner’ en folkgrupp? Är ‘före detta transsexuella’ det? Om någon skulle försöka driva det i domstol, så skulle de antagligen inte komma någonvart. Tyvärr. Det är olagligt att säga att homosexuella borde lynchas, men det är lagligt att säga samma sak om transpersoner – så länge det inte går att tolka som ett konkret hot.

Jag bryr mig inte om ”vad som egentligen hände”, vem som sagt eller gjort vad. Eftersom jag inte sett Big Brother vill jag inte kommentera programmet. Jag gissar att det forumet är lite som de stora tidningarnas kommentarsfält: en tävlan i vem som kan kräkas ur sig mest homofobi, transfobi, sexism, islamofobi, ableism och allmänt hat mot Mona Sahlin. Okej, Mona Sahlin är inte med i Big Brother, men ni förstår vad jag menar.

Men mediauppståndelsen sätter fingret på en öm punkt som den samtidigt blundar hej vilt för: Det är, år 2011, fullt lagligt att hetsa mot transpersoner. Oavsett om det sker på gatan, eller inlåst i ett hus framför tv-kameror.

Jag kan förstås bara tala för mig själv, men är det något som fått mig att fundera på att gå in i garderoben igen, så är det inte rädslan för att bli misshandlad, och inte heller rädslan för att folk ska snacka skit om mig. Inte bryr jag mig om att ungdomar på bussen vrålstirrar, pekar och viskar till varandra heller. Det jobbiga är snarare insikten om att ifall något skulle hända, så kan jag inte lita på att omgivningen reagerar, på att lagen skyddar mig, eller på att de stödresurser som finns har transkompetens.

Jag skulle ju inte skriva om hatbrott, utan om något positivt, hade jag tänkt. Men om man ska orka vara öppen offentligt som transperson måste man kunna hantera transfobi – och även sin egen rädsla, så att den inte tar över ens liv. För att synliggöra transcommunityt krävs det mycket mer än att synliggöra enskilda transpersoner. Man måste också synliggöra de normer som inskränker människors liv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,