Category Archives: Rutiner

Kedjefilt och smart app – hetaste accessoarerna för bokstavsvuxna

Det påstås ju ibland att Asperger och ADHD är ”modediagnoser”, så då måste jag ju modeblogga om de senaste accessoarerna för bokstavsvuxna.

Ja, alltså: Idag har jag varit på möte på hjälpmedelscentralen. Det var inte så glamoröst som en modevisning, men vi kollade på två nya hjälpmedel: Premium Comai och kedjefilt.

Premium Comai är en app med bland annat kalender, listor och bildberättelser, som gör det enklare att planera och veta vad jag ska göra. Framförallt ser jag fram emot funktionen bildberättelser, eftersom jag är så visuell och har mycket lättare att ta till mig instruktioner i bilder än i text. Premium Comai fungerar som en vanlig app i ens egen smartphone, men den skrivs ut som hjälpmedel.

Hopvikt kedjefilt. Kedjorna är insydda i kanaler i filten.
Mått: 125×70 cm. Vikt: 4 kg.

Jag fick också testa en kedjefilt, som är som ett kedjetäcke, fast lite mindre. Anledningen till att vi tittade på kedjefilten var att jag bett om en bollväst, men såna kan de inte skriva ut som hjälpmedel. Filtar är däremot godkända, och de kan man svepa över axlarna eller lägga i knät. Dessutom är de betydligt smidigare att bära med sig än ett stort täcke när man reser. Den var väldigt bekväm att ha över axlarna, men jag hade föredragit en lite mindre eller lättare filt. Den var lite väl tung och klumpig, och jag kunde knappt vrida på huvudet när jag hade den på mig.

Jag ska få Premium Comai; det är redan beslutat och beställt. Kedjefilten står jag däremot över så länge, men jag hoppas att det i framtiden kommer någon mindre modell. Jag ser fram emot båda.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Asperger+ADHD=Android

Det är snart tre månader sedan jag skaffade min Incredible S, och jag älskar den. Att ha en smartphone istället för den gamla ‘dumfånen’ underlättar mitt liv på så många olika sätt. Men när jag letar efter tips på nya appar, slås jag gång på gång av just när man använder sökord som ”autism” och ”ADHD” så är det nästan omöjligt att hitta några tips på androidappar. Det är iPhone hit och iPad dit.

De appar jag ändå hittar för Android brukar dessutom mest vara inriktade på kommunikation: bildkartor, talsyntes och liknande. Säkert värdefulla appar för de som behöver det, men det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag behöver appar för att hålla koll på tiden och för att hålla saker ”ur minnet” (dvs. för att slippa hålla saker i minnet hela tiden). Det jag framförallt saknar är appar som gör det möjligt att snabbt göra bildscheman baserat på ens egna bilder. Utöver det behöver jag naturligtvis även appar för att inte få tråkslag – men där räcker i och för sig Wordfeud och andra spel långt.

Så för att bryta den totala applemonopolet, tänkte jag tipsa om mina favoritappar för ADHD, Asperger och Android. Om det inte står något annat, så är apparna gratis. Och nej, jag får inte betalt på något sätt. Såklart.

Timers och alarm

Scheman och listor

Anteckningar

Minnesstöd vid samtal

Timers och alarm

Activity timer

En enkel färgkodad timer. Gratisversionen går att ställa in på max 10 minuter, medan betalversionen kan ställas in på max 60 minuter. Färgkodningen innebär att urtavlan ändrar färg från grön till gul när 1/3 av tiden har gått, och sedan till röd när 2/3 har gått (det går att välja bort detta i inställningarna). Det går att ställa in ljudsignal som markerar att tiden är ute, men det går även att använda timern utan ljud. Inställningar på engelska (men för att hantera själva timern behövs inga språkkunskaper).

Activity Timer: gratisversionen på Android Market

Activity Timer: betalversionen (7kr) på Android Market

Alarm Clock Xtreme Free

En fördel med just Xtreme är att man kan ställa in alarmet så att den tvingar en att lösa ett (enkelt) mattetal för att stänga av, eller för att få den att snooza. För den som t.ex. lätt slår av väckarklockan och somnar om, kan det vara en bra lösning. Naturligtvis går det även att ställa in alarm utan mattetal. Det går att göra många olika inställningar, och man kan ha olika inställningar sparade för olika alarm. Finns bl.a. på svenska.

Alarm Clock Xtreme Free på Android Market

Scheman och listor

Google-kalendern

Jag använder mest Googles egna kalender, som fanns förinstallerad i telefonen. Den är en av de bästa kalendrar jag provat, även om jag saknar vissa funktioner, som t.ex. att kunna visa hela veckoschemat direkt på hemskärmen. I onlineversionen (för datorer) kan man färgkoda händelserna man lägger in, men det syns inte i mobilversionen. Däremot går det att färgkoda den genom att använda olika kalendrar till olika kategorier (jobb, aktivism, resor – vad du vill), och välja olika färger för varje kalender. Finns bl.a. på svenska.

Astrid

En app för att-göra-listor, med ett gulligt litet monster som påminner en. Kan kopplas ihop med Google-kalendern, så att uppgifterna man lägger in i Astrid även syns i kalendern (gäller bara de uppgifter man sätter en deadline på). Finns bl.a. på svenska.

Astrid på Android Market

Hungry!

En färgkodad inköpslista som kan sortera varorna i olika ”ordningar”, t.ex. i bokstavsordning eller sorterat efter kategori. Man kan anpassa kategorinamn och -färger efter eget huvud. Jag har t.ex. skapat kategorier och valt färger så att de hamnar i samma ordning som avdelningarna i affären: först bröd, sedan frukt och grönt… På så sätt behöver jag inte springa fram och tillbaka i affären så mycket. Inställningar etc. på engelska.

Hungry! på Android Market

TASUC Schedule Lite

Ett relativt enkelt bildschema, främst för barn. Man kan välja mellan olika förinstallerade bilder, men man kan också lägga in egna bilder. Dock är det bara möjligt att ha ett schema sparat i gratisversionen (betalversionen kostar 156kr). De förinstallerade bilderna kan upplevas som begränsade, i synnerhet som de är valda utifrån japanskt vardagsliv. T.ex. finns ätpinnar med, men inte gaffel och kniv. Men det går som sagt var att lägga in egna bilder. Finns med text/tal på engelska och japanska.

Kommentar: Jag vet inte om det är bara i min telefon som det blir problem, eller om jag har betydligt sämre handmotorik än vad jag trott, men jag har enorma problem att använda den här appen. Att klicka, dra, scrolla etc. träffar rätt ställe ungefär var tjugonde gång. Ytterst frustrerande. Hade det inte varit för det, hade jag nog älskat den.

TASUC Schedule Lite på Android Market

Anteckningar

ColorNote

Ett enkelt program för digitala ”post-its”, som man kan lägga som widgets på hemskärmen. Man kan välja mellan nio olika bakgrundsfärger för ”lapparna”. Inställningar etc. är på engelska.

ColorNote på Android Market

Evernote

I Evernote kan man göra anteckningar av olika slag, som man sedan kan ladda upp till sitt Evernote-konto. På så sätt finns anteckningarna sparad både i mobilen och i molnet, och därmed kan det vara ett enkelt sätt att synka enkla anteckningar. Man kan även lägga till bilder och pdf-filer, och göra checklistor. Finessen med Evernote är att det går att söka efter allt man skriver in, så att det är lätt att hitta. Programmet kan verka rörigt i början, men är väldigt användbart när man väl kommit igång. Finns bl.a. med svensk text.

Evernote på Android Market

Evernote.com

När man redan har Evernote i mobilen kan man dessutom skaffa Skitch, som gör att man bl.a. kan rita enkla teckningar och spara dem i Evernote direkt. OBS! Skitch fungerar bara om man har Evernote installerat!

Skitch på Android Market

Minnesstöd vid samtal

Record My Call

Om man har svårt att prata i telefon för att man inte brukar minnas vad man egentligen kom överens om efteråt, så kan man använda en app som spelar in alla in- och utgående telefonsamtal och sparar dem i telefonen. På så sätt kan man lyssna på telefonsamtalet igen, när man behöver det. Inställningar etc. är på engelska.

Tillägg: i vissa länder är detta inte tillåtet, men i Sverige är det lagligt att spela in telefonsamtal så länge åtminstone den ena parten är medveten om inspelningen. Dock kan det naturligtvis vara lämpligt att berätta för folk att man brukar spela in samtalen.

Tillägg 2: Ett annat tips är att använda Teletal, där man får hjälp av samtalstolkar.

Record My Call på Android Market

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

”There is no rule that says you can only do what you’re bad at”

Det är idag fem veckor sedan jag blev med ny mobil. Införskaffandet var en utdragen process – först av ekonomiska skäl, och sedan av velpottiga skäl.

Att skaffa ny mobil kändes så onödigt och lyxigt, även om den gamla började bli mer och mer trasig, och även om dess inbyggda funktioner för anteckningar och kalender inte fungerade för mina behov. Jag ägnade flera timmar åt att samla information, skriva ner och skriva ut inför varje föreläsningsresa. Jag släpade med mig en hel A5-pärm var jag än gick, men kände hela tiden att jag inte hade någon kontroll. Jag körde slut på min hjärna på överfulla tåg efter att kontakten i mobilen börjat glappa och gjort det omöjligt att använda hörlurar. Visserligen skulle mitt liv bli så mycket lättare om jag köpte en ny mobil, men…

Till slut insåg jag att argumenten mot att byta ut min halvtrasiga mobil lät ungefär som när jag var tio år och försökte lära mig av med att memorera det jag såg, bara för att det kändes som att jag fuskade om jag använde bildminnet. Så jag begick en dödssynd: jag gjorde något enklare för mig själv, och köpte mobilen. Det ångrar jag inte en sekund.

Egentligen förstod jag nog det inte förrän igår. Där stod jag inför en personalgrupp i Stockholm och föreläste om ”framgång vid ADHD”, och citerade Ned Hallowell:

”There is no rule that says you can only do what you’re bad at.”

Publiken skrattade, och jag med. Först då insåg jag att jag hade tolkat meningen bokstavligt, för mig själv.

Fortfarande sitter det i ryggmärgen att ta för givet att det som verkar enklast och bäst i mina ögon, egentligen är fel på något sätt. Det är inte självklart för mig att det är okej att göra det lätt för mig på något sätt – men jag har åtminstone kommit så långt att när jag väl upptäcker mina automatiska negativa tankar, så byter jag ut dem mot mer självkonstruktiva.

I fem veckor har jag haft min Incredible S, och jag förstår inte hur jag klarade mig utan den. Förmodligen för att jag inte gjorde det, egentligen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

IQn faller inte långt från blodsockret

I de norra utkanterna av Halmstad körde bussen i förmiddags förbi en kyrka som jag hade velat fota. Själva byggnaden var inget speciellt – en typisk funkiskyrka – men namnet på skylten bredvid:

Kärlekens kyrka.

Jag vet att Kärleken är en stadsdel i Halmstad, men det är ändå ett urcoolt namn.

Efter föreläsningen fick jag sällskap till stationen av Dean, som övervakade när jag täppte till min pladdrande trut med en nötbar innan jag klev på tåget mot Falkenberg. Då hade jag inte ätit på 12 timmar. Jag vet att jag SKA äta lunch, men det händer att jag glömmer det innan föreläsningen – och jag står mig i nio timmar om jag inte påminner mig själv om att jag borde äta, utan att känna mig det minsta hungrig eller bli allmänpåverkad. Det är först vid ungefär tolv timmar som det börjar gå utför, och det oerhört fort. Om jag äter frukost klockan fem hinner jag alltså inte känna någon hunger själv innan föreläsningen redan har börjat – och då gäller det istället att få i sig något så fort som möjligt efteråt om jag missar att tvinga i mig något innan. Föreläsningarna brukar sluta vid halv fem, så jag har en halvtimme på mig innan hjärnsläppet sätter in.

Den där lilla nötbaren som jag hittade i ryggsäcken och slukade på perrongen gjorde att jag höll mig vid liv tills jag kom ”hem” någon timme senare. Utan att flippa ur och bli okontaktbar, som jag riskerar att göra. Jag är aldrig mer än en blodsockerdipp ifrån att tappa allt vad fejkad neurotypi heter, och gå in i en mer autistisk roll.

Det är vid tolv timmar som den magiska gränsen för blodsockerfördumning går – efter tolv timmar är jag så svulten att jag inte kan tänka förnuftigt och inbillar mig att jag klarar mig någon timme till, och någon timme till, och… så vidare, tills jag ramlar ihop. Och det var tolv timmar mellan min frukost och den där nötbaren – verkligen på gränsen. Jag hade redan börjat tänka att jag egentligen kunde vänta med att äta den tills jag kom ”hem”.

Hade det inte varit för Dean hade jag nog inbillat mig att jag klarade mig hem på tom mage. Då tänkte jag såklart inte på att Falkenberg är en skum station, eftersom man måste veta att man ska av där och hålla koll på tiden själv för att vara förberedd. Tåget kör nämligen aldrig in i stan, och därför saktar de inte ner farten flera minuter i förväg, som tåg ofta gör. Inte heller får man några ledtrådar genom tågfönstret på att man närmar sig. Det gäller att vara på alerten, och det hade jag inte varit med tolv timmars fasta bakom mig.

Om det inte vore för att Dean tog mitt låga blodsocker på större allvar än jag själv hade vett att göra, hade jag kunnat missa min station och fått ta taxi från Varberg eller något. Så: kärlek till Dean, som räddade min kväll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Snabbmakaroner orsakar förhastade slutsatser om ADHD

”Vi är säkra på att förbättrad kost kan hjälpa de här ungdomarna [med ADHD], även om det är vår egen tes. Vi ser stor förändring hos dem som är vana att äta bara snabbmakaroner och ketchup”

Stating the obvious? En nederländsk studie som publicerats i Lancet hävdar att barn som har ADHD kan bli hjälpta av att anpassa kosten. Mattias Edgren på Stöd & Resurs unga vuxna i Stockholm beskriver i citatet ovan hur de själva sett samma sak i sin verksamhet. Oj, så konstigt.

Det är klart att man mår bättre om man börjar äta bättre, om ens matvanor var usla från början – med eller utan ADHD. För den som inte tror det, rekommenderar jag följande experiment:

  1. Ät två smörgåsar med enbart margarin på till frukost, och en halv matsked kidneybönor till lunch, eftersom du märkt att ifall du äter dig mätt så blir du jobbigt rastlös och impulsiv. Misstolka svältidiotin som att du är skärpt och koncentrerad. Kompensera med ett mindre berg av mackor när du kommer hem från skolan – denna gång med ost, eftersom du inte behöver tänka på att hålla hjärnan i svält längre. Ät några potatisar eller några slevar makaroner till middagen. Få med jämna mellanrum (varannan vecka) sockercravings då du häller i dig ett helt paket farinsocker eller en stor burk russin/tuggar i dig ett kvarts vitkålshuvud på en kväll/köper ett kilo godis och vräker i dig på två dagar. Ät aldrig någonsin frukt, och extremt sällan grönsaker, för att du vet att du blir dålig i magen av dem. Upprepa fem dagar i veckan i tolv år.
  2. Ät enbart två morötter om dagen fem dagar i veckan, i ett ännu mer fåfängt svält-dig-smart-och-sluta-fisa-försök à la högskolestudier. På fredagskvällarna äter du däremot istället ett berg av vit pasta, enbart kryddat med örtsalt, olivolja och vitlök – följt av en halvliter chokladhavreglass med krossade polkagrisar i. Svulla en halv limpa fullkornsbröd modell tegelsten alternativt ett halvt paket brungräddat knäckebröd för att fira CSN-utbetalningen en lördagsmorgon i månaden, och känn dig pervers eftersom du drömmer porriga drömmar om just fullkornsbrödsfrossande varje natt. Följ eventuellt upp nyttighetsutbrottet med att trycka i dig en hel låda halawa på lördagseftermiddagen, och svält sedan på söndagen så du är ditt vanliga korkade jag på måndagen. Upprepa varje vecka i fyra år.
  3. Ät havregryn med vatten till ur en plastbytta som du sedan kan slänga, ungefär två eller tre gånger i veckan. Kalla anrättningen för ”kallgröt” och insistera på att du inte behöver sylt eller russin eller något annat till, eftersom du knappt har råd med havregrynen ändå. Ät inget annat. Upprepa i drygt ett halvår, tills din kurator hittar dig liggande i fosterställning  utanför köket i panik över att diskberget – skedar, glas och muggar – ändå bara växer.

Jag lovar att även personer som inte har ADHD mår dåligt av en sån kost – men det kan vara så mycket svårare att få i sig bra mat om man har svårt att planera, svårt att läsa av kroppens signaler och veta att man är hungrig, svårt att försörja sig och därmed ha råd med mat överhuvudtaget, matsmältningsproblem av alla de slag, svårigheter att tåla konsistenser och smaker på mat, svårigheter att komma ihåg varför man har en gaffel i handen när man inte ätit på fjorton timmar och därmed har korkat till sig rejält i huvudet – eller av tusen andra anledningar har svårt att handla, laga mat, äta och diska. Just såna svårigheter som alltså inte är ovanliga vid ADHD, alltså.

Framförallt det lömska i att känna sig mindre rastlös när man inte äter och därmed lätt falla in i svält-och-socker-missbruk, är alldeles för dåligt uppmärksammat. Det är inte ovanligt med sockermissbruk och självsvält i självmedicinerande syfte – men det betyder inte att socker ger en ADHD.

Så nej, jag är inte jätteförvånad över att kostomläggningar kan lindra svårigheter vid ADHD. Däremot är jag mer skeptisk till att särskilda dieter skulle vara något mirakulöst ”botemedel”, eller att det skulle bevisa att ADHD orsakas av felaktig kost.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Att komma ut med att komma förtidigt (eller: Planerat spontan vs. strukturerat tankspridd)

Herregud, Immanuel! Att skuldbelägga dig själv för att det skulle vara ”onormalt” att planera in att sitta på en bänk i några timmar – det trodde jag inte om dig! Och sluta prata högt för dig själv, om dig själv i tredje person. Och sluta säga åt dig vad du ska göra hela tiden.

Jag sa något i den stilen en kväll förra veckan. Det fanns folk i närheten, och jag pratade så högt att de nog hörde. Men jag skäms inte över det, fast jag antar att det är ”onormalt” att inte skämmas det minsta över såna bagateller. När jag insåg det idag, att jag inte tog en uppenbar chans att skuldbelägga mig själv, så blev jag väldigt glad.

Att komma ut som tidspessimist har gjort mer för min självbild än jag kunnat ana. Det är inget fel att vara ute i god tid ju, och jag behöver min DAMP-tid – den extra tidsbuffert som jag alltid räknar in för oförutsedda händelser. Om jag till exempel ska med tåget, så räknar jag med att jag måste ha tid att gå hela vägen hem och tillbaka ifall det är något jag glömt. Dessutom planerar jag alltid för att saker och ting kan ta längre tid för mig – det är alltid någon viktig grej som plötsligt är borta eller trasig, eller så är det något jag måste kolla upp innan jag åker, som jag inte tänkt på.

Det händer rätt ofta att den bufferten går åt, så den är viktig. Ändå har jag de senaste åren försökt ”bota” mig själv genom att försöka planera tidsåtgången på olika sätt som jag tror att många gör, för att öva upp tidsuppfattningen som om den vore ett immunförsvar. Bara för att jag skämts för att jag är så jag. Resultatet: Att jag ständigt kommer försent istället.

Jag behöver min DAMP-tid, och jag är trött på att jag hela tiden skuldbelägger mig själv för saker som faktiskt är positiva. Men det som förvånar mig mest, och faktiskt skrämmer mig lite, är att jag omedvetet har inbillat mig att jag bara ska ta mig i kragen, så blir jag som folk. Jag – av alla människor – borde verkligen veta bättre. Jag är inte som folk.

Men de senaste veckorna har jag fått nog, och nu gör jag som jag känner – vilket oftast betyder att jag har en rejäl tidsbuffert. Att sitta i någon timme i en stökig väntsal kan jag ofta hantera med med ett par bra hörlurar, men att istället sitta hemma och oroa mig över att jag kanske glömmer bort tiden är värre – men värst är ändå den där märkliga idén i mitt huvud om att det skulle vara något fel i att vara förberedd.

Min boendestödjare S sa igår att jag måste planera för och träna på att vara spontan, och att jag måste tvinga mig själv att njuta av livet.  Jag har en misstanke om att det hon menade inte hade något att göra med antalet timmar på stationen, utan att jag inte ska döma mig själv för att jag är förutseende. Det låter oavsett som en bättre idé än att vara strukturerat tankspridd, som nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Konsten att försova sig och ha gott om tid

Haha, så typiskt mig. Jag har inte ställt om köksklockan till vintertid efter som den hänger för högt upp, men vad har jag för ursäkt för att inte ha ställt om klockradion?  Så typiskt mig att inte se det förrän jag ska iväg och föreläsa också. Jag hade kunnat jaga upp mig helt i onödan. Bara för att jag använder mobilen som väckarklocka numera…

Men vänta nu. Om klockan är tre över fem, fast klockradion visar 6:03, borde inte mobilen ha ringt för tre minuter sedan då?

Kanske två minuter senare står jag lätt stressad och sliter i de sista sakerna som ska packas ner. För säkerhets skull kollar jag i anteckningsboken att mitt stolpmanus till föreläsningen ligger där. Det gör det inte. Jag vet att jag lämnat det där; mitt fotografiska minne är väldigt tydligt på den punkten. Jag vet att jag stoppade det innanför anteckningsbokens pärmflikar så att det inte skulle försvinna. Men nej, bland alla lösa papper i hela boken finns det inte ett enda stolpmanus. Det är borta.

Istället för att få panik börjar jag leta: På hyllan där boken låg. I mappen med alla andra jobbpapper. På skrivbordet bland drivorna av prylar. På golvet under och runt skrivbordet. På bänken i hallen. I jackfickorna. På soffbordet. I kassen som jag hade som handbagage när jag föreläste senast, fast jag vet att jag aldrig ens hade anteckningsboken i den kassen. I bokhyllan i sovrummet. I tygfickan där jag stoppar obetalda räkningar. På hyllan i hallen där jag ställer viktiga brev som påminnelse. I pappersinsamlingen. Borta.

Jag slår på datorn för att skriva ut ett nytt ex, och hoppas att skrivaren är samarbetsvillig. Under tiden den stationära datorn vaknar rafsar jag ihop laptopen, mobilladdaren och alla de andra sakerna jag höll på med sent igårkväll. Då ser jag en papperslapp på golvet, halvt under, halvt bakom den öppna dörren, alldeles invid väggen. Det är mitt manus, prydligt hopvikt. Såklart.

Nu undrar ni kanske hur jag har tid att skriva det här, när jag inte ens fått på mig kläder utan sitter nyduschad insvept i handduken, när jag inte gjort i ordning matsäcken än, och inte borstat tänderna och precis fått i mig frukost.

Svaret: Jag är tidspessimist. Mitt tåg går 12:19, och det enda jag ska göra nu på förmiddagen är att ringa ett kort telefonsamtal och sedan handla lite på väg till stationen. Då är det naturligtvis helt logiskt att planera in att jag ska gå upp klockan fem.

I synnerhet de här två månaderna som gått efter operationen har jag lärt mig att den bästa lösningen på många problem är att vara ute i löjligt god tid: Om man försover sig, om man ser fel på klockan, om batteriet på mobilen dör, om man glömmer det där superviktiga och inte kommer på det förrän man är halvvägs till resecentrum, om det är världens kö till Minuten, om de har spärrat av flera kvarter för vägarbete, om det är glashalt på trottoaren, om byxorna går sönder… Jag brukar räkna ut hur lång tid något faktiskt tar, och fördubbla det – men såhär efter operationen har jag lärt mig att tredubbla det.

Jag är exakt i fas med schemat, för det tog inte en och en halv timme att duscha och tvätta håret, skägget och såren, utan bara en halv. Jag hade planerat för att jag eventuellt inte skulle kunna häva mig upp ur badkaret efteråt, eftersom armarna inte fungerar helt än, och eftersom jag i synnerhet efter att ha tvättat såren kan vara väldigt öm i bröstmusklerna, så hade jag tagit med risken att jag skulle bli sittandes en stund i beräkningen. Jag hade också räknat med att det skulle ta en timme att packa ihop det sista eftersom jag inte var säker på att komma ihåg att packa ner mobilladdaren om jag inte tog det lugnt, men det gjorde det inte. Däremot hade jag inte specifikt räknat med att försova mig eller att inte hitta manuset, så det var tur.

Tidspessimism är livsnödvändigt när man är jag, helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Rör inte mitt boendestöd!

  • Upptäcka att jag behöver akut sjukhusvård, och se till så jag kommer dit
  • Se till så köket inte är en sanitär olägenhet
  • Påminna läkare för tredje gången om att förnya receptet
  • Hävda min rätt på möten med byråkrater
  • Komma ihåg hur viktigt det är att sova och äta varje dygn
  • Ringa och klaga på en felaktig räkning innan det går till inkasso
  • Dammsuga – och sedan ställa undan dammsugaren så jag inte snubblar på den hela tiden
  • Fylla i CSN-blanketter
  • Komma ihåg vad läkaren egentligen sa som verkade så viktigt
  • Skura toaletten
  • Fixa akuttid på hälsocentralen
  • Gå med återvinningen innan skåpet under diskbänken exploderar
  • Boka tid för synundersökning
  • Sortera ut överflödiga saker som ska skänkas bort innan garderoberna i hallen exploderar
  • Lägga in ren tvätt innan den blir smutsig igen av damm
  • Jaga bananflugor med dammsugaren (eftersom vinägerfällan inte är effektiv nog)

Det här är såna saker som de flesta klarar att sköta själva. Det är också några av de saker jag har fått hjälp med av boendestödjare de senaste åren, eftersom jag i perioder inte klarat mig så bra själv. När jag säger ”hjälp” så menar jag att vi har gjort sakerna tillsammans så långt det var möjligt. Det handlar inte om att jag ska sitta och rulla tummarna. Även om jag mår bättre idag och klarar mer än tidigare, så vet jag att utan boendestöd så skulle jag inte ha levt idag.

Det här är också såna saker som kan kännas som helt oöverstigliga hinder när man mår väldigt dåligt – och det är också såna saker som Sandvikens kommun eventuellt ska ta betalt för att man ska få hjälp med. Boendestöd för psykiskt funktionshindrade ska börja kosta, även för de som deltar aktivt i sysslorna som rehabilitering – och det är inga små summor det handlar om. Detta är i alla fall vad en del har fått höra, medan andra har fått helt annan information. När Patrik Häljeryd (s) intervjuades av Arbetarbladet i fredags sa han att det enbart är de som inte deltar själva som ska betala. De avgifterna har redan funnits sedan något år tillbaka, så isåfall vore det väl egentligen inget att besluta om.

Men idag, på eftermiddagen, skulle de ha fattat ett beslut om det här – vad det nu var. De skulle ha röstat om att införa avgifter eller inte. Hur det gick? Jag vet inte. Jag har inte lyckats hitta något begripligt varken på kommunens hemsida eller någon annanstans.

Men en sak är säker: Om man med mindre än två veckor kvar till valet börjar tafsa på rent livsuppehållande åtgärder – som boendestödet kan vara – genom att vilja införa avgifter som folk inte har råd med – då visar man ganska tydligt att man skiter fullständigt i att ragga funkisröster.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Biverkningar av att ha ett jobb

Under de senaste veckorna har jag mer och mer upptäckt biverkningarna av att ha ett jobb:

  • Jag har fått en dygnsrytm. Jag går och lägger mig flera timmar innan soluppgången, och vaknar utsövd.
  • Jag har fått en måltidsrytm. Jag äter tre mål mat om dagen, på ungefär samma tider varje dag. Det där ”oj, klockan är tio på kvällen och jag är vrålhungrig och har inte fått i mig lunch än” som jag kört med i åratal fungerar inte nu. Jag har lagt upp ett dagsschema som ger mig två timmars lunchrast, och då ställer jag timern. Innan klockan ringer förbjuder jag mig att göra jobbrelaterade saker. Då brukar jag upptäcka att jag är hungrig, och sedan att jag behöver sträcka på benen.
  • Jag har – håll i er nu – motionerat helt oprovocerat. Utomhus dessutom, i tättbebyggt område. Det började i torsdagskväll när jag fick för mig att gå ut en sväng, och även idag har jag testat att ta ungefär en halvtimmes promenad mitt på dagen. Anledningen? Testosteronet har gjort att jag inte har något sittfläsk kvar, och det mest effektiva mot träsmak är promenader.
  • Jag har tillochmed städat köket i helgen, och torkat ovanpå skåpen och sånt. Kroppsarbete är skönt som lite omväxling.
  • Sedan finns det en lite negativ bieffekt också, såklart, och det är att jag inte riktigt har tid och energi att blogga så mycket. Jag tänker inte sluta blogga, men det kommer inte att bli fem inlägg om dagen längre.

Det börjar bli ordning på mig. Om det fortsätter såhär vet jag inte var det slutar. Kanske kommer jag att bli ett under av effektivitet och expert på planering och organisering – och det känns inte ens skrämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att skapa ordning skapar kaos – en analog iPhone i bilder

Hela dagen igår och hela förmiddagen idag har jag jobbat med en sak som ska få mig att ha bättre ordning: Jag har väckt liv i min gamla filofax. Den har hängt med sedan gymnasiet, och fram tills jag blev utbränd var det min allra mest livsnödvändiga pryl. Jag kallade den för min hjärna. Nu när jag rotade fram den igen var den sliten, och dessutom har jag tröttnat på det fula mörkblå tyget – så jag pimpade den.

Även om jag inte har någon iPhone, så har jag en ordentlig kalender igen. Det kommer jag verkligen att behöva nu när jag ska börja jobba. Påminnelser kan jag ha inlagda i mobilen, men jag behöver en kalender som ger en snabb överblick över en vecka i taget, och det duger varken handdatorn eller mobilen till.

Det är bara ett litet problem: När jag gjorde den glömde jag bort att äta middag, sova, packa upp min väska, äta frukost och ta min medicin. Dessutom har jag plötsligt skrivbordet fullt av pysselsaker och golvet fullt av piprensare efter en liten olycka när jag skulle gräva fram paljettasken.

Att skapa ordning skapar kaos. Det är så varenda gång jag får ett ryck och gör något som jag inbillar mig ska hjälpa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Psykisk ohälsa – en garanti för dålig kroppsvård?

Idag skriver Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm i SvD om att personer med psykiska funktionsnedsättningar får sämre vård vid kroppsliga sjukdomar än andra:

”av de psykiskt sjuka som får stroke dör 30 procent fler inom tre månader, jämfört med övriga befolkningen. Personer med psykisk sjukdom som får lungcancer löper 50 procent högre risk att dö än andra lungcancerpatienter. Psykiskt sjuka blir dessutom i högre utsträckning inlagda på sjukhus för somatiska sjukdomar som med adekvat behandling hade kunnat tas om hand i den öppna vården.”

Botemedlet är att anpassa den kroppsliga vården efter patienternas behov:

”Vården har ett ansvar för att fånga upp de psykiskt sjukas hela sjukdomsbild. Det kräver utvecklade rutiner för samarbete mellan primärvård, psykiatri och somatisk specialistvård. Här har landstingen mycket kvar att göra.

Personer med psykiatrisk diagnos måste få mer tid i primärvården och i den somatiska specialistvården. En sammansatt sjukdomsbild och en rad riskfaktorer kräver mer resurser och ett större ansvarstagande från vården. Läkaren kan inte nöja sig med att sätta receptet i handen på patienten. Mer kraft måste läggas på uppföljning av den kroppsliga behandlingen, kanske krävs tätare återbesök än för andra patienter.

Det är oacceptabelt att psykiskt sjuka får sämre somatisk vård än andra. Socialstyrelsen och vårdgivarna har ett gemensamt ansvar för att eliminera ojämlikheterna.

Socialstyrelsen kommer det närmaste året att göra ytterligare uppföljningar och analyser för att ta reda på mer om vad som ligger bakom skillnaderna i vård och dödlighet i kroppsliga sjukdomar hos psykiskt sjuka. Det är också ett viktigt granskningsområde för Socialstyrelsens tillsyn, till exempel när myndigheten inspekterar vårdkedjan och förekomsten av vårdplaner för personer med psykisk funktionsnedsättning.”

Min gissning är att de – bortsett från rent medicinska riskfaktorer – kommer att hitta ett antal olika orsaker:

  • Personal i den kroppsliga vården är sällan kompetenta att möta patienter som har särskilda behov, och rutinerna är usla på många håll. Till exempel är grundläggande kunskap om hur man kommunicerar med patienter som har svårt att koncentrera sig eller minnas inget man kan ta för givet*, och att få ”tolkhjälp” är inte alltid självklart. För mig har det till exempel oftast handlat om att vara tvungen att försöka hitta en tid då mina boendestödjare kan följa med, vilket inte är det lättaste med mindre än några veckors varsel. Personliga ombud kan ibland göra såna saker, men det finns inte på alla orter och det är olika från kommun till kommun hur man tolkar deras arbetsuppgifter. Numera har jag fått ledsagning beviljad enligt LSS, men det är tack vare att jag har en aspergerdiagnos.
  • Vården överhuvudtaget är nedbantad och det krävs att man står på sig, slåss och tjatar för att få hjälp.
  • De patienter som faktiskt står på sig riskerar att få sitt beteende – att hävda sin rätt som patient – tolkat som ett psykiskt symtom, till exempel som tvångsmässig trotsighet eller som att man är uppslukad av sin offerroll. Detta gäller i ännu större utsträckning de som redan har en historia som psykpatient.
  • Personer med psykiska problem har ofta svårt att få livet och vardagen att fungera. Att bli tillsagd att börja träna när man knappt orkar kliva ur sängen, eller att få höra att man måste sluta med godis när man knappt kan bre en macka, kommer inte att ge någon effekt om man inte får det stöd man behöver i övrigt.

Och, såklart:

  • Det är ganska stor risk att vårdpersonal i den kroppsliga vården bedömer att ett visst problem eller symtom är psykiskt betingat, i synnerhet om de vet att patienten har psykiska problem, när det egentligen inte är det. Samtidigt är kunskapen om kroppsliga problem liten inom psykiatrin.

Jag skulle säga att kroppslig vård ofta är otillgänglig för personer med psykiska funktionsnedsättningar, och det beror både på landstingen och på kommunerna (som är ansvariga för insatser som boendestöd, till exempel). Utan att måla fan på väggen så tror jag att en fungerande stödapparat (till exempel soc och psyk) skulle spara samhället massor av pengar.

*) Det finns de som är fantastiska, såklart, och de som är mindre fantastiska. En läkare som blir irriterad av att vara tvungen att förtydliga sig/sammanfatta det de precis har sagt/skriva ner några ord på en lapp är ingen bra läkare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stördhet – vägen till friskdom

Igår bloggade jag om Elisabet Höglunds krönika där hon drar märkliga paralleller och slutsatser om friskdom och sjukdom och ”handikapp”. Samtidigt vet jag att det finns någon slags poäng i det hon skriver; det kommer bara ut så himla dumt. För visst: Det är dumt att slåss för att vara sjuk när man kan slåss för rätten att vara frisk. Om det vore det frågan handlade om. Om det fanns någon direkt motsättning mellan att vara sjukskriven och att bli rehabiliterad. Om det inte faktiskt ibland var så att det ena är en direkt förutsättning för det andra.

Jag har mött personer som har förklarat för mig att jag aldrig kommer att kunna ha ett jobb och heller aldrig kommer att kunna plugga igen, och jag har vägrat ta till mig det. Jag har också mött personer som har förklarat för mig att det enda jag behöver för att klara av precis vadsomhelst är vilja – och när de säger så menar de inte att jag ska klara av saker med hjälp av träning, hjälpmedel, terapi och strategier. Det de menar är att det handlar om attityder. Mina attityder, min inställning. Inte omgivningens på något sätt. Tillgänglighet är ointressant när det stora problemet är att man väljer att vara sjuk.

Jag anser att de båda synsätten är lika förödande, fast det sistnämnda har antagligen skadat mig ännu mer. Det är såna uttalanden som ibland triggar mig att försöka lite för mycket för att bevisa att jag duger, att jag är lika bra som någon annan och att jag minsann inte låter mig hindras av mina egna hjärnspöken – och som också i längden får mig att krascha gång på gång. Och varje gång jag kraschar är det för att jag gjorde något fel. Det är aldrig för att hindren är absurt höga.

Jag läser i DN om Barbara Ehrenreichs nya bok Gilla läget, som handlar om självhjälpsideologin. Böcker, kurser och filmer med övningar och råd och hurtiga tillrop som lovar mirakel är en jättemarknad, både i USA och i Sverige:

”Barbara Ehrenreichs personliga möte med den här kulturen var när hon 2001 drabbades av bröstcancer. Plötsligt befann hon sig i en värld av rosa nallebjörnar där folk pratade om cancern som en möjlighet att blomstra och hitta sig själv – kemoterapi kunde faktiskt ge huden en ny lyster – och blev du inte frisk berodde det antagligen på att du hade fel attityd.

För, och här ligger en annan av de stora nackdelarna med filosofin, om det är upp till individen att skapa sin egen lycka, vems fel är det då om klassresan, giftermålet eller tillfrisknandet uteblir? Just det, ditt eget.”

Var och varannan gång som jag kritiserar framgångsmyten så kommer det välmenande råd om ditten eller datten; saker jag borde förändra i mitt liv. Skaffa mig ett jobb utanför hemmet, helst på heltid. Sköta hushållsarbetet och pappersarbetet helt själv och inte ta hjälp av någon. Börja motionera och skaffa mig en riktig hobby (mina intressen är antagligen oriktiga). Umgås med människor IRL mer. Börja äta tre gånger om dagen samtidigt som jag måste bli mindre beroende av mitt schema. Gå och lägga mig samma tid varje kväll samtidigt som jag måste lära mig att vara flexibel. Tjata mer på vården, och samtidigt försöka att inte ha så mycket med vården att göra för att inte bli passiviserad. Våga gå ut bland folk och trotsa mina rädslor, men samtidigt inte visa några av mina ryckningar eller göra andra saker som folk kan känna sig obekväma med. Utsätta mig för stressande situationer, men aldrig be om – än mindre kräva – att det ska finnas möjlighet att anpassa situationen till en nivå jag faktiskt klarar. Inte kräva att folk ska veta något om hur jag fungerar om jag inte berättar, och inte heller berätta eftersom jag då bara självömkar och fastnar i negativa spiraler.

Det fantastiska är att vad jag än gör så gör jag ju fel. Även när jag själv får för mig att jag lyckats med något så har jag egentligen misslyckats, eftersom jag i grunden har fel inställning. Det räcker nämligen inte med att försöka, eller ens att faktiskt nå sina mål och göra det man vill – man måste vilja rätt saker.

Så ja, på sätt och vis är det faktiskt så det är: Det handlar om att vilja. Och jag vill hellre leva ett liv där jag aldrig mer ligger i en landstingssäng och stirrar apatisk in i väggen oförmögen att tänka en enda tanke till slut vecka ut och vecka in, än att bete mig som folk. Det är sjukdomsförebyggande att inse sin stördhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Projekt Sanitär Lägenhet – det som aldrig tar slut

Igår hade jag ett långt samtal med min boendestödjare S om olika strategier för hushållsarbete. Vi är båda överens om att jag måste snabba på Projekt Sanitär Lägenhet, och framförallt göra det mer effektivt. Som det är nu finns det liksom enstaka öar av mindre röriga områden, men de flesta ytor är fortfarande belamrade med saker. Samtidigt har jag gott om tomma skåp och lådor, men när jag inte vet var allt ska vara så fastnar jag i det eviga tänkandet och planerandet.

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt – och sagt – att jag önskar att jag hade tagit bilder av min lägenhet i Falun. Då hade folk som såg min röra av idag fattat att jag kommit oerhört långt. Jag har gjort mig av med massor av saker, och jag har till exempel inte längre någon rumsavdelare i vardagsrummet byggd av sex stora flyttkartonger. Jag tar mig fram till alla delar i varje rum, utan att vara tvungen att hoppa över saker. Det finns gångstråk även i de mest överbelamrade delarna av lägenheten – utom i hallen förstås, där min ouppackade väska sedan i påskas ligger precis framför hallmattan. Jag jobbar på, städar och står i, och ändå verkar det inte gå framåt annat än med myrsteg.

En gång i tiden hade jag verkligen jättesvårt att skiljas från mina saker; idag har jag mest svårt att få ordning på de saker jag faktiskt vill spara. Jag känner mig ganska frisk från det tvångsmässiga samlandet, men ändå finns problemen kvar. Jag har aldrig lärt mig att hålla ordning, på det sätt man förväntas göra det. Jag har aldrig lärt mig att göra saker lagom, utan måste alltid överdriva. Därför blir jag aldrig klar.

En positiv sak är att jag åtminstone slutat skjuta upp saker ”tills jag har en städad lägenhet”. Jag unnar mig faktiskt att göra sånt som är roligt också, och inte bara städa så fort jag har energi över. Kanske är det ett recept som kommer att fungera i slutänden – om inte annat så blir livet så mycket lättare om jag tillåter mig att göra något annat också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Internet som en mänsklig rättighet – eller som ett hjälpmedel IRL

Vad gör alla ouppkopplade människor hela dagarna? När jag twittrade ”Undrar ibland över vad folk som inte är ständigt uppkopplade har för liv” igår fick jag olika bud: Läser böcker, tittar på tv, umgås med människor IRL, dagdrömmer, jobbar… Jag gör allt det där på nätet redan, så jag hade glömt att det finns de som gör det offline också.

Mitt liv kretsar runt datorn, och kräver en någorlunda snabb och stabil uppkoppling för att fungera. Avsaknad av uppkoppling är ett funktionshinder för mig, men jag försöker att inte oroa mig i onödan. Jag vet inte hur många gånger jag fått förklara för folk IRL att det faktiskt inte handlar om verklighetsflykt, utan att det för mig ÄR verkligheten – och att det är en förutsättning för att få livet att fungera.

Emil Isberg ifrågasätter om internet är en mänsklig rättighet, och vill hellre kalla det för ett hjälpmedel:

”För mig är Internet ett hjälpmedel för att skapa ett mer informativt och socialt liv än man annars kanske inte skulle ha haft. Allt begränsning av Internet är alltså att försämra den hjälpen. Att ta bort Internet från någon ska likaställas med att ta bort rullstolen från en person som inte kan gå anser jag. Jovisst man har fortfarande möjligheten att uttrycka sin åsikt och leva, men man är mycket begränsad i sin rörlighet och i sitt informationsintag.”

Om man ska vara noga så är definitionen av ”hjälpmedel” enligt byråkratin att en produkt inte finns tillgänglig för allmänheten genom öppen handel. Det är därför man på många håll till exempel kan få en handdator eller mobiltelefon (Handi) med mycket enkla funktioner utskriven, men ingen ”vanlig” handdator eller mobil. Att det sedan fungerar som ett hjälpmedel är naturligtvis en annan sak.

För ja, det gör det. Utan datorn och bredbandet skulle mitt liv vara så oändligt mycket mer kaos. Dels har internet betytt skillnaden mellan nästintill total isolering och ett rikt socialt liv trots min Asperger och trots min sociala fobi, och dels har internet gett mig en möjlighet att få ordning på mitt liv. Har man som jag uselt arbetsminne, koncentrationsproblem och en annorlunda perception kan internet vara en enorm skillnad.

Veckoschemat i Thunderbird Lightning, med färgkoder för olika aktiviteter

Thunderbird Lightning

Jag har visserligen övergett den nätbaserade Googlekalendern till förmån för Lightning, som fungerar även i nedkopplat läge då den är en del av den nedladdade emailklienten Thunderbird, men det är när jag är uppkopplad som jag fungerar som bäst ändå. "Tea time!" Tea Timer-ikonen längst ner i hörnet på  webbläsaren

Till exempel har jag börjat använda ett tillägg till Firefox som heter Tea Timer, som helt enkelt är en slags äggklocka. Den är visserligen gjord för att hålla koll på när teet är färdigt, men det går att ställa in den på vilken tid man vill.

Teatimers alternativ: Green tea (3 min), Black tea (4 min) White tea (6 min), Rooibos (8 min), Oolong tea (5 min), French Press Coffee (4 min) eller eget alternativ

När tiden är ute poppar det helt enkelt upp ett litet fönster som förklarar att teet är klart, oavsett om man ställt in den på två sekunder eller en timme. Det nya fönstret lägger sig överst i webbläsaren, och drar uppmärksamheten till sig. Jag använder Tea Timer när jag lagar mat, när jag kör en tvättmaskin, och alla andra gånger jag behöver bli påmind om något efter en viss tid. Den går så snabbt att ställa in, så det fungerar väldigt bra.
Det lilla fönstret "Your tea is ready!" hoppar upp när tiden är ute

Visst finns det påminnelsefunktioner i mobiltelefonen också, men den är inte lika effektiv. När jag pluggar till exempel, så går jag ofta in i hyperfokus, och då stänger jag av öronen. Jag märker inte om mina vänner smsar, även om telefonen ligger bredvid mig och plingar så högt att jag hoppar till. Det går liksom inte in i min hjärna fast jag studsar upp i luften. Därför behöver jag se påminnelsen, och inte bara höra.

Jag fungerar som bäst när jag är uppkopplad eftersom jag kan följa impulserna att ta reda på vad jag vill veta omedelbart och därför lär mig massor, eftersom jag aldrig behöver känna mig så fruktansvärt avskärmad och missförstådd som jag gör IRL, eftersom jag njuter av att kunna kommunicera någorlunda obehindrat och på nästan samma villkor som alla andra, eftersom jag så sällan blir läst som tjej, eftersom jag kan prata med mina vänner, eftersom jag kan studera mitt specialintresse – människor – utan att vara tvungen att stirra i smyg bakom solglasögon – och eftersom jag helt enkelt är som gjord för att leva online.

Just nu säger Lightning åt mig att jag ska städa kontoret, och om jag inte hade fått den påminnelsen hade det aldrig blivit av. Internet och datorer ger mig ett bättre liv även bortom skärmen. Jag skulle säga att för mig och många andra med olika svårigheter är internet ett nödvändigt redskap för att uppnå mänskliga rättigheter: Makten över mitt eget liv.

***

Lästips: Internet och psykisk ohälsa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att komma ut som störd är det sundaste jag någonsin gjort

Det blev visst bara 2½ timmars sömn inatt; när jag kom i säng var klockan över sex och solen var på väg att gå upp. Anledningen var egentligen inte sömnlöshet, utan hyperfokus. Jag klarade inte av att slita mig från det jag höll på med, vilket råkade vara att sortera bilder i datorn. Jag är verkligen glad att jag överlevt skolan så att jag får plugga som jag behöver – för jag hade lika gärna kunnat sitta i åtta timmar och skriva uppsats innan jag blivit ertappad av gryningen.

Hyperfokusering räknas som en negativ egenskap, enligt många av de självutnämnda experter som jag har träffat. Att kunna bli uppslukad av det man gör och gå helt in för någonting är enligt dem ingen talang, utan ett problembeteende. I skolan till exempel, så måste man lära sig att hatta: Å ena sidan får man bara göra en sak i taget, men å andra sidan måste man alltid byta uppgift precis när man börjat komma in i det. Det anses vara en viktig kunskap att veta hur man gör en viss sak i 40 minuter och sedan något annat i en kvart och så ännu någonting nytt i 80 minuter.

Ibland undrar jag om det är så att anledningen till varför hyperfokus så ofta ses som ett problem är just att det förknippas med självständighet och upproriskhet. Jag är ganska säker på att jag inte är den enda bokstavsmänniska som fått kvarsittning i mellanstadiet för att jag inte klarade av att slita mig från svenskaboken, och inte märkte att de andra gick ut på rast. För just det: Hyperfokus är något som är ganska ovanligt bland de bokstavslösa. Det är kanske därför det skrämmer folk.

Jag är väldigt glad att jag överlevde skolan utan att bli helt skoltrött, och jag är förvånad över att jag orkade. Tänk om man kunde sluta se förmågan att bli helt uppslukad av en uppgift som ett problembeteende som måste botas med kvarsittning och tvång, utan istället se det som en egenskap som kan orsaka fantastiska prestationer.

Varje gång media skriver om ADHD, Aspergers syndrom, autism eller om neuropsykiatriska diagnoser i största allmänhet och har kommentarsfunktionen på, så är det alltid någon eller några besserwissrar som hävdar att diagnoserna ökar explosionsartat, och att det beror på socker/tv-tittande/mammor som inte stannar hemma tills barnen är byxmyndiga/vaccin/läkemedelsföretagen/flumskolan. Det är bara det att andelen personer som kvalificerar för en diagnos inte ökar bara för att det ställs fler diagnoser.

Jag hade ingen diagnos när jag gick i skolan, men jag visste att mitt sätt att tänka och fungera på var fel och fult; det fick jag ständigt bekräftat av mina lärare. Även de underbaraste och snällaste av lärare markerade då och då att jag var konstig, på olika sätt – och det även när det gällde sånt som jag i min enfald trodde var positiva egenskaper så fick jag lära mig att det var fel för att det var fel. Jag hade en sjukdomsstämpel utan att ha ett ord för hur jag fungerade. Idag har jag det. Idag vet jag att hyperfokus inte är någonting som borde resultera i kvarsittning och bestraffning.

Att få diagnoserna i vuxen ålder har varit en förutsättning för att kunna sluta skämmas för mina positiva egenskaper. Jag har ägnat tillräckligt med tid åt att försöka göra mig av med mitt fotografiska minne och min förmåga att hyperfokusera för att passera som normalstörd, för att veta att det inte går – och tur är väl det. Att komma ut som störd är det sundaste jag någonsin gjort.

Dagens tips: Skitbra artikel om Aspergers syndrom! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det lönar sig att vara asocial

I helgen var det snökaos, idag är det tydligen ännu värre. Jag följde på Facebook och Twitter hur det såg ut: Henrik, till exempel, satt först still i Stockholm och ingen visste om tåget gick. Sedan gick det faktiskt – till Hallsberg. Där frös tåget framför fast och de blev stående. Fram till Göteborg kom de först efter nio timmars försening.

”Förseningar i tågtrafiken, SJ kan inte leverera och ingen vet något… 5:38 PM Feb 20th

Nu är tåget här, men SJ har ingen personal till tåget… 6:31 PM Feb 20th

Går vi en revival för dragspel tillmötes? Och nej tåget har ännu inte lämnat stationen. 9:10 PM Feb 20th

Sitter fast på Stockholms centralstation och SJ vägrar informera om vårt tåg kommer att gå överhuvudtaget. 9:35 PM Feb 20th

Tåget ska gå om 5-10 min, själv är jag skeptisk men har köpt tysk öl och choklad med schweizernöt. 10:00 PM Feb 20th

Och gissa om tåget har gått, NEJ det har det inte… 10:29 PM Feb 20th

SJ sysslar inte med kundvård utan med vanvård… 10:30 PM Feb 20th

Tåget RULLAR! 10:36 PM Feb 20th

Nu sitter tåget fast utanför Halsberg. 1:09 AM Feb 21st

Nu finns bara en fungerande toalett ombord på tåget. Så jag skippar nog att dricka den där colan… 1:25 AM Feb 21st

Växeln är ur funktion och tåget framför har frusit fast, SOS Alarm är inkopplade. 1:39 AM Feb 21st

Tåget rullar igen, men varför SJ har ni på full belysning i vagnen klockan är kvart över två. 2:15 AM Feb 21st

Nu lämnade vi precis Alingsås. 4:46 AM Feb 21st

Mardrömstågresan är förhoppningsvis snart över. 4:48 AM Feb 21st

Nio timmar försenade, nu jakt på taxi… 5:12 AM Feb 21st

fick tag på taxi, är nu hemma och sängen väntar. 5:52 AM Feb 21st”

Överfulla toaletter, folk som röker i vagnarna och ingen information låter som en mardröm för en asocial autist med tarmproblem. Är det något jag vet att jag behöver tillgång till dygnet runt så är det en fungerande toalett inom tre minuters språngmarsch, och luft som går att andas – och information om vad som händer. Att inte veta något är att verkligen känna sig instängd och inlåst, och jag känner mig verkligen privilegierad som slipper.

Själv har jag det fantastiskt bra. Jag pluggar på distans, jag har alltid mat hemma som räcker i några veckor, och jag bor på fjärde våningen i ett hyreshus. Jag behöver inte gå till jobbet, till affären eller skotta snö. Anledningen till varför jag har det så väl förspänt och skulle klara av att inte gå ut på ett tag är för att det händer att jag faktiskt inte gör det.

Vanligtvis handlar jag en gång i veckan, men det finns utrymme för att låta bli det både en och två gånger. Jag har torrvaror, konserver och fryst mat så att jag klarar mig. Det är resultatet av dels en insikt om mina svackor, och dels en säkerhetsåtgärd ifall Försäkringskassan strular. Vintern för två år sedan var det 3500 kronor som kom bort på vägen mellan Försäkringskassan och banken, och det tog någon månad innan de kom tillrätta. Förra vintern gick jag utan bostadstillägg i två månader, eftersom deras beslut om förlängd aktivitetsersättning tog tre månader och de inte kunde börja handlägga förlängningen av bostadstillägget innan det första beslutet var fattat. Lägg därtill att jag själv har perioder då jag inte fixar att gå utanför dörren på kanske två veckor, så förstår ni varför ett förråd av basvaror är absolut nödvändigt. Samma sak när det gäller skolan: Jag pluggar på distans för att människor tar för mycket energi. Under hela läsåret har jag varit in till skolan vid några få tillfällen, men jag sköter mig själv.

Det finns de som säger att jag har anpassat mitt liv efter mina rädslor, att jag borde utmana mig själv mer och inte ge efter så lätt. Egentligen måste jag ju vilja ha ett sånt liv som de har, där man trängs med människor varje dag och är social, för annars är jag ju inte normal. Som om jag någonsin varit det.

Idag tror jag att många önskar att de hade det som jag. Det händer att det lönar sig att vara asocial.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,, , , , , , ,

Ett välstädat hem? Över min döda kropp!

För andra söndagen i rad har jag varit offline hela dagen. Teknikgudarna ville lära mig en läxa, så jag har ägnat dagen åt att storstäda både dator och kontor. Jag har lagt mängder av dokument i mappar och slängt andra i papperskorgen, både i digital och analog form idag. Det var nog nyttigt, även om jag inte är klar än på långa vägar.

Jag hatar verkligen att ha det stökigt, enligt min definition. Problemet är att jag vet att hur jag än städar så kommer det aldrig att duga. Folk kommer alltid att tycka att jag har för många saker framme, och folk kommer alltid att rynka på näsan och kalla mina saker ”skräp” och min ordning ”stökig”.

Som när jag var sju år och hade städat mitt rum, och mamma sa åt mig att jag verkligen måste plocka undan. Såg hon inte att jag hade städat? Nej, hon såg bara att mitt skrivbord var fullt av saker. Att jag hade lagt ut dem i prydliga rader sorterat efter storlek och färg hade hon missat.

Eller som när jag var 27 och hade städat hela dagen för att boendestödet skulle komma och hjälpa mig med just städningen. Jag hade plockat undan och gjort i ordning en del av hallen, som uppvärmning. Hon föreslog att vi började med just det hörnet jag hade ordnat, eftersom det var det stökigaste hon sett.

Jag lärde mig att det jag kallar ”städa” kallar andra för ”stöka till”. Jag lärde mig att ”städat” för andra människor betyder att man kastar in allt i lådor och skåp och gömmer så mycket som möjligt. ”Städat” betyder kala ytor, och inte att ha ordning – tvärtom.

Jag kommer aldrig någonsin att leva i ett ”välstädat” hem. Över min döda kropp. Däremot vill jag bo i ett hem där det går att se ut genom fönstrena, där man kan gå överallt utan att snubbla – och där man kan ställa ifrån sig ett glas vatten utan att det stör intrycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Nedkopplad från nätet – uppkopplad mot mig själv

För två veckor sedan fick jag i KBT-läxa att twittra mer. Förra veckan var uppdraget att överlag närma mig folk på nätet i större utsträckning och bli mer social i såkallade sociala media. Den här gången är läxan däremot att gå offline.

Jag satt och beklagade mig över att jag känner att jag inte kommer någon vart, medan psykologen försökte få mig att inse att jag faktiskt har åstadkommit massor sedan vi började i höstas. Jag gör så många saker nu som jag inte gjorde då, och det kan jag ju hålla med om. Ändå är jag inte nöjd med min egen träning, och vi kom fram till att det är för att jag utsätter mig för situationer som är jobbiga, men inte för känslor. Mitt sätt att hantera sånt jag tycker är jobbigt är helt enkelt att jag ofta kopplar bort känslorna och bara gör. Jag ringer samtal, mailar, går till tandläkaren, promenerar, åker buss, träffar vänner och så vidare, så jag gör de där sakerna jag tycker är skitjobbiga – men det händer liksom inget mer. Jag utsätter mig för situationer jag är rädd för, men jag känner ingenting förrän efteråt. Vi kom fram till att jag helt enkelt stänger av känslorna, fortfarande.

Förr i tiden var det livsviktigt att göra det för att få saker att fungera någorlunda. Att stänga av känslorna var en överlevnadsstrategi då ångesten växte till ett helt orimligt stort berg av minsta lilla motgång. Det är snart sex år sedan jag började lära mig mindfulness, och jag trodde att jag hade kommit så långt att jag i alla fall kunde låta bli att stänga av känslorna ifall jag bestämde mig för att inte släppa taget. Idag har jag insett att det inte stämmer. Jag kopplar ifrån automatiskt, och jag märker inte ens att det är det jag gör.

En av de metoder jag har för att stänga av känslorna är att hålla mig sysselsatt. Jag berättade för psykologen hur orolig jag kan vara om jag mailar med någon jag inte känner väldigt väl, eller om jag har skrivit ett blogginlägg som jag är osäker på hur det kommer att tas emot. Antingen sitter jag och väntar hela tiden på att få svar, eller så gör jag något annat som får mig att sluta tänka på det: Jag går in för skolarbete eller någon annan uppgift som kräver koncentration, eller så städar jag. Älta eller fly, det är mina strategier. Därför är veckans läxa att ägna en timme om dagen åt att varken vara uppkopplad eller uppslukad av någonting annat. Jag ska inte fly in i uppsatsskrivande, och inte heller stressa med städning. Jag får göra det, bara jag inte blir uppslukad. Meningen är att jag ska träna mig på att låta känslorna komma.

Jag ska utsätta mig för känslan av att inte veta hur andra uppfattar det jag säger och för ovissheten om hur det tas emot, och stanna i den en timme om dagen. Jag ska gå offline från nätet och online på känslorna. Veckans läxa är nog den svåraste hittills. Det känns så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är en dålig människa, men jag är i alla fall människa

Om jag hade haft någon hjärna kvar hade jag marinerat den i sojasås och stekt den till frukost, men jag var så trött och nollställd att jag tog en macka. Sedan började allt hända. Det som jag hade hoppats var en grop jag trillat ner i hade under natten vuxit till ett svart hål. Allt drunknade. Inget spelade någon roll. Minou försökte reda ut mina tankar, som om det vore ett trassligt hår, men kammen fastnade i tova efter tova. Till slut klippte jag av mig eländet och la mig i badet istället. En strategi började växa, och det kändes som om det faktiskt var fullt möjligt att det skulle finnas en utväg någonstans.

Jag vet att min transsexualism bara är toppen på ett isberg, och att jag har andra svårigheter som jag måste lära mig att leva med. Jag vet att jag har Aspergers syndrom, ADHD och en massa ”oj, vi har ingen diagnos för det här, men det låter jobbigt”. Jag vet att mina problem inte är något som försvinner. Jag vet att jag måste lära mig att leva med mig själv. Jag måste stå ut med att jag inte förstår, att jag glömmer, att jag inte kan, att jag gör fel, att jag hela tiden måste be om ursäkt.

Jag vet inte hur mycket tid jag lagt ner på att komma på sätt att minska skuldkänslorna genom att bygga bort dem: lära mig att minnas, skaffa rutiner, skriva påminnelser, jaga strategier… Jag trodde det var att lösa problemen för gott, men det var bara ett steg på vägen. Det svåraste återstår fortfarande: Jag måste lära mig att leva med skulden, för hur jag än försöker förebygga den så kommer den alltid att finnas där.

Jag klev upp ur badet och såg mig i spegeln, och sa till mig själv:

– Jag är en dålig människa, men jag är i alla fall människa.

Med ens ramlade tjocka tovor ur mitt hår av lättnad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv – Del II

Just nu är jag helt fantastiskt duktig: Jag har nämligen börjat göra de där enkla sakerna som man förväntas göra. Sedan jag blev vegan vid nyår har jag fått mer inspiration att laga mat, och dessutom börjat äta tre gånger om dagen – och dessutom någorlunda jämt utspritt. Förr blev det oftast så att jag inte fick i mig lunch förrän vid sjutiden på kvällen, och vid midnatt kunde jag komma på att jag inte ätit middag och egentligen var jättehungrig. Valet då stod mellan att skjuta upp sänggåendet någon timme och äta sig mätt, eller att gå och lägga sig med knorrande mage. Det var ändå ett fantastiskt framsteg jämfört med den tiden då det inte var självklart att äta något alls varje dag, men allt det där har jag alltså kommit förbi nu.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Groddar av mungbönor och gröna linser

Dessutom händer det att jag lagar mer avancerad mat än förut: Jag har odlat groddar, lagat currygryta och lärt mig att göra egen sushi. Januari ifjol vill jag minnas att jag levde på gröt, makaroner-och-gröna-ärtor och rester ur frysen. Januari för två år sedan levde jag på en portion gröt varannan dag. Den där tiden på året då hyran är höjd men bostadstillägget släpar efter, och Försäkringskassan dessutom som tradition slarvar bort några tusen eller förhalar något beslut i ett par månader – den tiden brukar vara den jobbigaste, ekonomiskt sett. I år har jag sluppit det.

Hemgjord sushi med tofu, avocado och morot inrullat i ris och nori

Hemgjord sushi

Nästan en månad har gått sedan jag åt någon mjölkprodukt, men jag har egentligen inte märkt av någon skillnad. Jag har ju varit vegan tidigare, och det är inte så stor skillnad mot att vara laktovegetarian heller. Skillnaden är möjligen att jag drabbats av den obligatoriska nyfrälstheten, då man bara vill prova allt det där som man aldrig orkat eller vågat göra förut. Jag trodde aldrig att jag skulle fotografera min mat och lägga upp den på bloggen, till exempel. Det kan ju bero på att makaroner och gröna ärtor dränkta i vitlökspulver, rinnig tahini och ketchup inte är något att skryta med, även om det är gott. Detsamma gäller den tofudipp jag experimenterade med i helgen, som smakade helt okej – men som såg ut som blodblandad diarré.

Jag kan inte laga mat, jag har ett litet och hopplöst kök, och jag bor i en sanitär olägenhet. Även om det är oändligt långt kvar innan jag skulle våga ta något annat än extrema närbilder av någon maträtt i mitt kök, och även om jag inte skulle våga bjuda någon på maten, så är det i alla fall ett steg på vägen.

Klockan är tjugo över sex, och det är dags att laga middag. För några månader sedan skulle det ha varit en tidig lunch. Hittills har veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv visat sig fungera riktigt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,