Autism kopplat till brist på dubbelmoral

En studie visar att neurotyper (icke-autister) som får frågan om de vill donera pengar till välgörenhet är mer villiga att göra det om det sker inför andra, men mer snåla om det inte är någon som ser på. Autisterna i kontrollgruppen däremot, donerade lika flitigt oavsett. Resultatet bekräftar att neurotyper lider brist på konsekvens i sitt beteende, och att de ofta är fixerade vid att bli ”omtyckta” på ett ytligt plan.

Eller, alltså: det var såklart inte så studien genomfördes, även om man lika gärna hade kunnat skriva den sammanfattningen. Självklart var det autisternas beteende som utmålades som märkligt och avvikande, för att de inte smörade.

Den ursprungliga artikeln, alltså den som forskarna själva har skrivit, har jag tyvärr inte läst eftersom den kräver inloggning, men den sammanfattas med formuleringar som:

The results argue that people with autism lack the ability to take into consideration what others think of them and provide further support for specialized neural systems mediating the effects of social reputation.

När såna här så kallade vetenskapliga formuleringar sedan kokas ner till populärvetenskaplig knäck kan det nästan inte bli annat än fel. Mycket riktigt: rubriken som finns på både Yahoo! och Fox News säger det mesta om vinklingen.

Autism Linked with Lack of Concern for Personal Reputation, Study Finds

Texten i denna artikel demonstrerar med all önskvärd tydlighet vad som är problemet med en del av den så kallade autismforskningen, eller åtminstone vad som är problemet med mediarapporteringen av denna ”forskning”:

People tend to change their behavior in social situations in order to boost how others see them — for instance, they may act more altruistically if they know their actions are being publicly scrutinized. However, such a concern for reputation may be lacking in those who have the developmental disorder autism, a new study finds.

Både Fox och Yahoo avslutar sina identiska artiklar med den märkliga uppmaningen:

Pass it on: People with autism may not be able to take into account what other people think of them.

Jag skulle hellre säga:

Neurotyper kan inte alltid förstå att deras fixering vid att bli socialt accepterade, inte har högsta prioritet hos alla andra. Frågan är: beror detta på en medfödd oförmåga hos icke-autister att sätta sig in i andra människors känslor och behov, eller beror det på neuronormen i samhället som har lärt neurotyper att tro att deras beteende är normalt? Helt klart är att det behövs mer forskning om Neurotypiskt syndrom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

14 responses to “Autism kopplat till brist på dubbelmoral

  1. Poenget er vel ikke så mye en moralsk vurdering av hvorvidt det autister gjør er bedre enn det neurotyper gjør, som det er fakta. Det er ikke usunt å vurdere hvordan andre mennesker ser en selv og hva de tenker om en, selv om det ikke nødvendigvis er usunt å ikke gjøre det heller. Visse autismetyper (jeg kjenner ikke så mange, så kan dessverre ikke snakke utifra andre enn dem jeg har erfaring med) har mindre evne til å sette seg inn i andre menneskers ståsted. Det er en avvikelse av normen. Normen her definert som det folk uten den spesifikke sykdommen (ja, det er en sykdom) gjør. Ikke at det er ”teit” at autister ikke har ”dobbeltmoral”.

    En autist vil ikke nødvendigvis vurdere det som moralsk/umoralsk/dobbeltmoralsk en gang, avhengig av hvor alvorlig sykdommen er, nettopp fordi mange mangler denne evnen til å vurdere andre uten å bli fortalt hva andre kan finne på å tenke, og alle nyansene som inngår i menneskelig interaksjon. Autisme er en sykdom som gjerne mangler denne oppfattelsen av nyanse, og dermed tenker de også mer utifra sitt eget ståsted (”Vil jeg gi penger til dette? Nei.”) enn andres (”Hva tenker andre om meg hvis jeg ikke gjør dette? Hva er konsekvensene for andre dersom jeg gjør slik?”). Det er ikke snakk om en ”brist” i ”dobbeltmoral”. Det er enkle fakta. Å skulle formulere forskningsrapporten med sykdommen som utgangspunkt, og ikke ”normen” i den menneskelige hjernen, vil være å gi rapporten mer skjevt resultat.

    Alle forskningsrapporter lider under den uunngåelige subjektive posisjonen til de som har utført forskningen, og skrevet rapporten ja, men å ta utgangspunkt i det som er en ”frisk” hjerne, er det mest objektive og logiske utgangspunktet en kan ha. Måten Fox og Yahoo avsluttet artiklene sine på var forsåvidt ufine, men jeg ser poenget: Mange autister behøver å bli *fortalt* hva andre folk mener om det de sier og gjør (som sagt, igjen: Jeg snakker utifra de autistene jeg kjenner og vet om), og å fortelle dem dette er en god ting.

    Beklager om noe av dette er uforståelig, siden jeg tross alt skriver norsk, og ikke svensk. I alle fall en spennende bloggpost! Fant deg gjennom twitter:)

  2. Jag skulle vilja veta också vilken givar-nivå autisterna låg på. Gav dom hela tiden på samma nivå som neurotyperna som var iakttagna, eller gav dom hela tiden på samma nivå som neurotyperna ingen kollade? Om det är det förstnämnda borde ju autisternas ”avvikelse” tolkas positivt, men om det är det sistnämnda kan jag i viss mån förstå att man gör en negativ tolkning.

  3. Det lustiga är att vi som inte har autism hela tiden strävar efter att bry oss mindre om vad andra tycker…

  4. Jag piratkopierar även när jag är iaktagen. Här är fulltexten:

    http://undantagstillstand.files.wordpress.com/2011/10/1107038108-full.pdf

  5. Här kan ni bevittna autisters brist på dubbelmoral i all dess härlighet:
    http://www.aspergerforum.se/outsiders-pa-kanal-5-i-host-2011-t22866.html

  6. Vilket bra inlägg! Många neurotyper fungerar som många monogama heterosexuella – enligt dem är de som inte är som de knäppa och det oavsett hur mycket problem de själva kan ha med sin livsstil (i brist på bättre ord). Och inte nog med det, de anser ofta att vi inte får vara knäppa ifred utan absolut måste bli som dem ”bara för att”/”därför”.

  7. eekageek: Men att ha svårt att LÄSA AV människor, är inte detsamma som att ha svårt att KÄNNA MED människor. Autism innebär att man har svårt att läsa av, inte att man inte bryr sig om andras välbefinnande. Och att inte bry sig om vad andra ”tror om en” är definitivt inte detsamma som att inte bry sig om vad andra känner. Och nej, autism är ingen sjukdom.

    elmindreda: Uj… det är därför jag ofta undviker aspergerforum, tyvärr.

  8. Immanuel: En liten aning OT här, men var tvungen att kommentera: ”Men att ha svårt att LÄSA AV människor, är inte detsamma som att ha svårt att KÄNNA MED människor.”

    EXAKT! Det är just det som jag tycker är obehagligt med hur skådespelare och/eller manusförfattare i TV-serien Bron valt att gestalta den kvinnliga huvudpersonen (som jag just nu inte minns namnet på, men som av mycket att döma, inte minst av diskussionen runt serien att döma, ska föreställa höra till autismspektrat på ett eller annat sätt). Hon är liksom den fördomsfulla bilden av en autist/icke-neurotyp, genom att det inte alls skiljs på att kunna läsa av och att bry sig. Hon kan i och för sig inte läsa av personer, och är därför socialt extremt osmidig, men det är också uttryckligen så att hon inte bryr sig om andras känslor. Hon är inte den första deckarhjältinnan som har framställts med mer eller mindre autistiska drag, men hon är den första där det framställs som liktydigt med känslokyla på det sättet (i alla fall den första som jag sett/läst om).

    Dessutom, fast det är ett mindre aber i sammanhanget, så är hon väldigt inkonsekvent skildrad: Å ena sidan är hon oförmögen att bryta mot regler, och oförmögen att blunda för att kollegor gör det, å andra sidan skiter hon i regler och bryter dem när det passar hennes syften. Det är liksom oförenligt med vartannat…

    Hmm, det verkar som om jag får blogga om den där serien i alla fall, fast jag tänkte låta bli..

  9. dam i sandaler

    Intressant inlägg. Jag gick i skolan på sextio och sjuttiotalet och är alltså uppvuxen med morgonsamling och kristendomsundervisning. Där stod ögontjänare inte särskilt högt i kurs. Fariséerna som var högljutt fromma när alla såg på blev uppläxade av Jesus. Det var inte heller storleken på gåvorna som var viktigast, utan av vilken orsak man gav dem. (änkans skärv) I familjen var det samma sak, en av de vuxna var helt oförmögen till ögontjäneri, troligtvis på grund av oförmåga att läsa av andra, men i vilket fall som helst var det mycket viktigare vad man gjorde och vem man var än vem som tittade på och vad den tyckte. Jag håller fortfarande med i stort sett. Ärlighet gör livet enklare särskilt om det också finns acceptans.

    Allt gott!

  10. Wow, riktigt intressant! Har just hittat till din blogg och blev tagen direkt av din analytiska förmåga och ditt språk. Me likes!😀

  11. dam i sandaler: Jo, jag har tänkt på just de delarna i bibeln, väldigt många gånger. Fast jag tror det var mest jag som kodade allt jag såg i bibliska tankegångar, och jag lärde mig rätt snabbt att det var en slags modifierad version av den ”regeln” som gällde i skolan – även om jag aldrig lyckades klura ut till fullo exakt vad som gällde och inte.

  12. Älskar detta❤
    Tyvärr är det också så jag vet att jag inte själv har Aspergers syndrom. Jag har alltid varit sjukligt medveten om min egen sjukliga inkonsekvens.
    Trots att dagens trendkänsligare psykiatriker gillar att slänga ur sig det i förbifarten därför att jag är socialt awkward och samtidigt rättfram och verbal och inte så värst brudig. Jag försökte en gång förklara – autism är liksom inte bara det, t ex innebär det ofta kognitiva fördelar som jag inte alls har!

    Samtidigt kanske jag ska ge dem mer cred för sin iakttagelseförmåga än jag gör. Jag minns ett radioprogram jag medverkade i när jag var runt 10. Radioprataren frågade hur det kändes att höra talas om någon stor flygolycka som nyligen skett. Jag tänkte efter. "Man hör om väldigt mycket som händer… jag känner mig likgiltig faktiskt". Som jag minns det anade jag vagt att det inte var det eftertraktade svaret ("du menar att… att man kan inte riktigt ta in allt på en gång?"), men det föll mig absolut inte in att säga något annat.
    På den tiden tog det mig för övrigt två timmar att gå hem 1,5 km när det regnade, för att jag var tvungen att tvångsomlokalisera varje daggmask som gett sig ut på trottoaren och gatan. Jag var daggmaskarnas Schindler och tänker mig att det nu finns många generationer av daggmaskar i mina hemtrakter som lever tack vare mig.

    Mina tankar kring det hela nu är väl att något unikt pågår i min hjärna, som i alla andras, som i mitt fall ger mig vissa ADHD-symtom och vissa Asperger-symtom och vissa neurotyp-symtom, och en dag kanske man kommer ha kartlagt och rett ut alla dessa variationer och lokaliserat fysiologiska och psykologiska korrelat… Men förutom när det gäller rätt till konkreta åtgärder, hjälp och medicin (livsviktiga saker, jag vet!) spelar det inte enormt mycket roll att kunna placeras i en eller annan kategori… just för att kategorierna inte på riktigt är diskreta och allomfattande, bara vår bästa representation hittills av verkligheten som vi förstår den.
    Men jag vet inte riktigt hur man säger det utan att det blir som din regel 1705 i Trollhare-boken. Den om vad folk egentligen menar med "det är inget fel att vara annorlunda"…

  13. Fast om man ser till diagnoskriterierna, så är det det sociala och specialintressena som (fram tills nu) har setts som de två avgörande sakerna. I den gamla Aspergerdiagnosen har inte perception etc. stått med alls. Men i den nya autismspektrumdiagnosen (som kommer in i DSM-5 nästa år) så finns det med.

    Och det där med att rädda daggmaskar ställde till etiska problem för mig, eftersom jag inte visste om maskarna VILLE till den sida dit jag flyttade dem. Så jag började att iaf se mig för var jag satte fötterna. Och jag är fortfarande stressad när jag går på en stig med många myror: å ena sidan har jag myrfobi, å andra sidan vill jag ändå inte trampa ihjäl nån…

  14. Är det så det blir i DSM-5 alltså? Jag hoppas det blir en tillräckligt bred diagnos, vet att det kan förstöra många (särskilt amerikaners) liv annars.
    Jag är egentligen absolut inte en av dem som tycker att kriterierna är för breda. Och jag tror att man ofta visst kan få en rätt bra bild av om någon har t ex Asperger eller ADHD genom bara ett samtal.

    Det som nog egentligen störde mig hos de två sista psykiatrikerna jag träffat är hur de såg och lyssnade på mig när de väl fått en diagnos på hjärnan. (Jag vet ju att det är väldigt typiskt och säkert svårt för dem att undvika helt, men det var ändå lite ”jarring” att uppleva det själv. Jag hade blivit extremt superbortskämd med bra psykiatri ett tag där också.)
    Under tonåren var det ju (tyvärr) ingen i svensk psykiatri som andades ett ord om ADHD eller Asperger. När jag sen kom tillbaka efter att ha fått ADHD-diagnos utomlands, och själv nämnde att jag kände igen vissa aspie-saker och att det säkert hänger ihop en del – då handlade allt jag sa om Asperger. Allt som tidigare varit Social Fobi eller depression eller vad som helst… Det är då jag tänker, ”vi har pratat i max tio minuter, det enda du vet är att jag verkar socialt awkward osv, och du bryr dig inte alls om att ta reda på mer om det än så?”
    Typ, tänk om jag varit socialt hämmad för att jag blivit mobbad i tio år och kanske skulle behövt prata med nån om det? De hade aldrig vetat. Det stör mig. Lika mycket som jag önskar de hade kunnat ha NPF-diagnoserna i bakhuvudet när de träffade en tonårstjej som inte gav dem direkta associationer till NPF, lika mycket önskar jag de nu kunde intressera sig för andra aspekter också. Åtminstone när de först träffar en patient tycker jag de har ett visst ansvar att göra det. Att komma ihåg att man faktiskt aldrig vet vad det är för människa man har att göra med eller vad hen behöver.

    Jag vet inte, jag föreställer mig nu att jag kommer minnas det om jag själv kommer till den punkten att jag behandlar patienter. Men vem vet.

    Daggmaskar ÄR etiska dilemman! Om jag vetat att de kom upp för att inte drunkna hade det blivit ännu svårare, jag försökte uppmuntra dem till att krypa tillbaka ner genom att lägga dem på gräs. Numera kan jag åtminstone tänka ”damned if you do and damned if you don’t” när jag ser dem och fortsätta springa till bussen.