Den ensamma galningen (eller: Människors rädsla för det välkända)

Fredag eftermiddag, 15:26. Jag står på trappen och fotar dagens fynd med mobilkameran: 12 flaskor påskmust. Sedan låser jag upp porten och går in. Samma minut går larmet om explosionen i Oslo. Drygt en halvtimme senare läser jag den första artikeln.

Den första vågen i mitt twitterflöde är en hunger efter information. Ganska snabbt dyker en svallvåg upp: Kenth Ekeroth och Linus Bylund (riksdagsledamot respektive pressekreterare för SD) är tidigt ute med att insinuera att islamister ligger bakom, och flödet fylls av tweets om att inte dra alla över en kam.

Andra vågen: Någon som är utklädd till polis skjuter på ungdomsläger utanför Oslo. De första siffrorna säger att det är minst fem döda. Flödet svämmar över av retweets: Ring inte de som är där, deras telefonsignaler kan avslöja gömställena för mördaren.

Tredje vågen: När mördaren på Utøya är gripen och beskrivs vara blond med ”norskt utseende” och ”etnisk norrman” släpper alla ”säg inte att det är muslimer”-diskussionen. Istället heter det ”ensam galning” – eller ”inrikespolitisk galning”.

Jag tänker för mig själv att när folk är snabba att döma är det tydligen bara vita som kan vara ensamma galningar. Hur ensam och sjuk en person med mörk hud och svart hår än är, så är hen aldrig en ensam galning utan alltid del av en konspiration, och hur sammansvetsad en grupp med psykfriska personer med ”norskt utseende” än är så ska det väldigt mycket till för att de inte ska ses som just ensamma galningar.

Det är vita människors privilegium att vara ensamma galningar. Det är vita ickeensamma ogalningars privilegium att slippa förknippas med vita ensamma galningar. Men vi som är vita ensamma galningar då?

Jag får en klump i magen, öppnar den första flaskan påskmust, och går och lägger mig när den är urdrucken. När jag vaknar har nättidningarna publicerat namn, bild och förklaring: högerextremist, med betoning på extremist. Samtidigt har dödssiffran på Utøya nått 84.

Fjärde vågen av tweets och blogginlägg, såhär morgonen efter, är splittrad: De som pratar om SD och Kent Ekeroth. De som försöker diskutera vad som är okej och inte okej, som analyserar hat, våld, gammelmedias islamofoba vinklingar, utanförskap, mansroller, högerextremism

Jag förstår äntligen min egen känsla från igårkväll. Min reaktion idag liknar den lättnad som många uttryckte över att det inte var någon islamistisk terrorgrupp; de som var lättade för att det redan finns alldeles för mycket islamofobi och inte ville att det skulle späs på. På samma sätt känner jag lättnad när jag läser att det var en högerextremist; att folk säger ”ensam galning” men inte menar alla ensamma galningar är terrorister.

Jag hade lika gärna kunnat vakna till rubriker med felstavade diagnoser och lösryckta citat om empatistörning och gudinnorna vet vad. Och jag hade lika gärna kunnat känna pressen att ”förklara” att jag inte är terrorist. För vi normala psykfall är inte som de. De där. Du vet. De som gör SÅNT.

Jag har ibland blivit ombedd att förklara ”skillnaden” mellan De Som Gör SÅNT och Såna Som Är Ofarliga. Och visst finns det skillnader, generellt sett, men vad jag vet går det inte att säga att om man har egenskap X är man en potentiell våldsbrottsling, medan egenskap Y är ett vaccin mot att begå våldsbrott. Jag har vid ett antal tillfällen fått människor att känna panik när jag förklarat att man inte kan avgöra utifrån någons röstläge vad personen är kapabel till, och att det inte är självklart att en så kallad socialt kompetent person kan läsa av andras ansiktsuttryck och veta säkert vad den andra känner känner, eller vad de har för diagnoser.

Jag tror att det är precis just därför en del är rädda för ”psykiskt sjuka”: de skräms av insikten att det inte går att se på en människas hudfärg, hårfärg, klädsel och kroppsspråk att de är potentiella massmördare. Många som anses vara ”psykiskt friska” och skulle kunna kategoriseras som ”normalstörda” och ”neurotyper” får panik när de konfronteras med sin egen oförmåga att läsa andras tankar. De är ju normen själva. De är inte vana vid att inte förstå sin omgivning, och har inte livslång träning i att stå ut med att varenda människa de möter är obegriplig.

Rädslan för den ensamma galningen är på sätt och vis en rädsla för det välkända; för det man uppfattar som normalt och vardagligt. Man är rädd att inse att ens egen förmåga att alltid läsa av andra människor perfekt, kunna förstå deras tankegångar och bara ”veta” hur de fungerar – att det är en illusion. Rädslan för den ensamma galningen är rädslan för sin egen så kallade normalitet.

Om jag hade vaknat till spekulationer om felstavade diagnoser, så hade jag vägrat skriva att jag inte är en potentiell mördare. Däremot hade jag inte kunnat skriva det här inlägget, eftersom de flesta antagligen ändå hade utgått från att det enda jag ville säga var att alla psykfall inte är potentiella mördare. Det är helt fel. Alla människor är potentiella mördare. Oavsett hudfärg, tro, diagnos och påskmustkonsumtion.

Klok analys

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

13 responses to “Den ensamma galningen (eller: Människors rädsla för det välkända)

  1. Du är fantastisk, Immanuel. Ditt logginlägg sammanfattar exakt det jag har gått och tänkt på hela förmiddagen. TACK!

  2. Pingback: Kommer det att vara ej politiskt korrekta som är nästa typ av människor man ska hata? « Pinglans Tankar – den ej politiskt korrekta bloggen

  3. Bra!

  4. Olof Olsson

    Tack för klokskap och skarpsinne en dag som denna när det är så svårt att hålla tankarna i styr.

  5. Jag säger som de andra – tack för tänkvärda tankar.

  6. Tack alla:)

    Jag tycker det är talande att jag inte fått en enda trollkommentar på det här inlägget. Det var faktiskt förvånande. Men de islamofoba/homofoba/antifeministiska trollen verkar ligga lågt nu, överallt…

  7. Jag undrar hur man tänker när man bestämmer sig för att spränga en bomb mitt i Oslo. Eller vad man tänker när man skjuter ner nästan hundra människor på ett ungdomsläger. Oskyldiga människor.
    Helt vansinnigt, är vad det är. Jag tror att de flesta har spärrar som hindrar tankarna att vandra så långt. Jag tror också att alla mer eller mindre är kapabla att döda men inte på det här viset. Det här är inte bara att döda, det är… mer, i brist på bättre ord.

  8. Terrorism. Det är så det heter.

    Och visst, de allra flesta har väldigt starka spärrar som skulle hindra en från att döda en annan människa, och ännu starkare spärrar för att göra en sån här sak. Absolut. Men jag funderar över hur det kommer sig att man alltid ska förklara ”vita västerlänningars” grymheter med en (pseudo-)psykiatrisk förklaring, medan ”ickevita ickevästerlänningar” som begår grymma terrordåd etc. ses som en produkt av sin ”kultur”. Tänk om Breivik är en produkt av den kultur som brett ut sig i norra Europa de senaste åren? Det betyder inte att varje nordbo skulle göra samma sak, men hur kommer det sig att gammelmedia och ”experter” så gärna blundar för att se honom som ett barn av sin tid?

  9. Jag är övertygad om att orsaken till varför man helst vill förklara ”vita västerlänningars” grymheter i någon form av psykiatriska termer, beror på att människor inte vill kunna identifiera sig med en sådan gärningsman. Som fullt ut etnisk svensk och medborgare slipper jag alltså undan möjligheten att vara en av ”de onda”, om en terrorist inte är etnisk svensk och medborgare. Eftersom gärningsmannen nu var etnisk norsk och medborgare, så behövde människor ta till något annat för att skilja sig själva från honom, och när de yttre ”attributen” liknar våra egna för mycket, så börjar man omgående att leta efter psykiska/mentala skillnader som ska ”bevisa” att ”vi andra” inte är lika kapabla till dådet som Breivik. Det är ett sätt att skydda oss från insikten om att det under andra omständigheter kanske kunde ha varit någon vi kände, eller rentav vi själva.

  10. Japp, det tror jag definitivt är mekanismen bakom. Jag menar inte att jag är övertygad om att han inte skulle kvalificera för någon diagnos alls, men hur folk letar förklaringar säger mycket.

    Nu tror jag att ”högerextremist” också kan fungera på samma sätt, att man kan använde det för att blunda för att samhället har blivit… tja, mer högerextremt. Om det inte vore för såna som Erik Hellsborn så skulle jag nästan oroa mig över att i jämförelse med Breivik så kan SD framstå som rena sosseklubben.

    http://hn.se/nyheter/varberg/1.1304131-hellsborn-skyller-norska-massakern-pa-mangkulturen

    Alltså, att om det inte vore för Hellsborns uttalande så hade SD haft möjlighet att utnyttja det för att visa att DE minsann är såååå demokratiska. De som är det enda parti som har förbud mot naziuniformer på sina partimöten, typ😉

  11. Pingback: Det heter terrorist | Svensson