Monthly Archives: februari 2010

Allt du inte visste att du inte visste om trans – begreppet HBT

Som en del i min lilla bloggkampanj Allt du inte visste att du inte visste om trans har jag gått igenom vad som egentligen skrivs om transpersoner och transfrågor rent allmänt. Jag har tittat på vad svenska bloggar har skrivit om trans den senaste veckan, och med hjälp av Knuff och Google Bloggsök försökt få någon slags bild. Sökorden jag använt har varit transsexuell, transvestit, transgender, intergender, intersex, transperson, transa, könsbyte och könskorrigering, och jag tänkte presentera resultatet efter olika teman.

Till att börja med har vi den gruppen där man egentligen pratar om HBT-personer i allmänhet, men nämner något av transorden specifikt – ibland kanske utan att veta vad man egentligen syftar på. Under den senaste veckan har jag hittat fem sådana bloggar:

”When he was running for office in Chicago and wanted strong support from the LGBT (lesbian, gay, bisexual and transgender) community, he made it clear he supported full equality”

”I Stockholm finns en fritidsgård för homo-, bisexuella och transpersoner i åldrarna 13 – 20 år som heter Egalia”

”Under utbildningen fick jag bland annat veta att bara hälften av alla hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner) är öppna med sin läggning på jobbet”

”Hur många av er som läser bloggen är homosexuella, bisexuella, transsexuella eller av annan sexuell minoritet?”

”Idag planerar jag att jobba med att marknadsföra mitt alldeles nya bokprojekt som är tänkt att bli en bok fylld av självbiografiska berättelser om hur det är att som homo, bi- eller transsexuell känna sig trängd utav HBT-normen”

De två första exemplen är antagligen ganska bra formuleringar, förutsatt att det faktiskt handlar om homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket jag i alla fall vet är fallet när det gäller Egalia. Det händer ofta att människor säger HBT fast de egentligen bara menar homosexuella, eller möjligen homosexuella och bisexuella. Transpersonerna blir representerade i ord, men inte i handling.

Däremot är det tredje och fjärde exemplet inte så bra: Det är ingen läggning att vara transperson. Transskap handlar om könsidentitet och/eller könsuttryck. En heterosexuell manlig transvestit som inte vågar berätta på jobbet att han tycker om att bära klänning, men som är gift med en kvinna och berättar öppet om henne och kanske tillochmed förklarat någon gång att han inte är attraherad av andra män, är alltså öppen med sin läggning (heterosexuell) men inte med sitt könsuttryck (transvestit).

HBT: Homosexuella, bisexuella, transpersoner

Det händer också – väldigt ofta – att folk läser HBT som homo- bi- och transsexuella, som i det femte exemplet. I synnerhet journalister brukar vara otroligt duktiga på det. Jag vet inte hur många gånger jag läst en såkallad förklaring i en fotnot under en artikel:

”HBT står för homo- bi och transsexuella”

FEL FEL FEL!

Transpersoner är inte samma sak som transsexuella, men det man menar med T i HBT är just Transpersoner. Transsexuella kan vara transpersoner (även om många transsexuella och f.d. transsexuella inte vill bli inräknade i begreppet transpersoner, och detsamma gäller många intersexuella), men långt ifrån alla transpersoner är transsexuella.

Transpersoner kan omfatta: Transvestiter, dragqueens, dragkings, postgender, genderqueera, transgender, bigender, nongender, agender, könlösa, intergender, two-spirits, kathoeys, intersexuella, transsexuella, eunucker, hijras - kvinnor, män, människor

Notera gärna att dragqueen och transvestit är två olika saker, i synnerhet om du är kommunpolitiker i Malmö. Notera gärna att både dragqueen och transvestit är olika saker än transsexuell och att ingetdera är en sexuell fetisch (möjligen med undantag för ”transvestitisk fetischism”, som inte är detsamma som transvestism), i synnerhet om du är upprörd medborgare i Nässjö kommun:

”För Centerpartiet sitter det i riksdagen, en mycket kontroversiell politiker vid namn Fredrick Federley. Denne Federley klär ofta ut sig till kvinna när han är ute i krogsvängen. Jag är personligen mycket engagerad i HBT-personers rättigheter i Sverige, men min fråga till er lyder; anser ni att denna transsexualitet (!), som en ledamot av Sveriges riksdag bedriver på sin fritid, skadar riksdagens rykte? Personligen anser jag att det är mycket olämpligt att en ledamot i Sveriges högst beslutande politiska organ, sysslar med fetischism (!). Det ger ett intryck av att ledamöterna i riksdagen inte tar sitt ämbete på allvar. Anser ni att det är helt okej för politiker att syssla med fetischism? (!) För man kan även vända på frågan, och fråga sig hur många personkryss en politiker i exempelvis Nässjö skulle få, om det vore allmänt känt att han offentligt klädde ut sig i kvinnokläder? Jag är för fullständiga rättigheter för HBT-personer, men politiker bör alltid sätta sitt politiska ämbete framför allt annat.”

Om man vill framstå som ”personligen mycket engagerad i HBT-personers rättigheter” så är det en dålig idé att inte vara påläst om vad de ord man använder faktiskt betyder.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Världen behöver fler amandor! Del II

Tre timmar på ett café fullt med folk är egentligen en evighet för mig. Tre timmar med Amanda Brihed är alldeles för kort tid. Jag får påminna mig om att det faktiskt bara är andra gången vi ses IRL. Jag får påminna mig om att det är en annan miljö än online, så man kanske inte alltid kan prata lika fritt. Men med Amanda så kommer orden ändå, och jag behöver inte tänka på att försöka låta bli att nämna saker som kan tänkas outa henne. Hon är öppen och självklar.

Vi pratar relationer, vi pratar drömmar och vi pratar det som är just nu. Efter ett tag upptäcker jag att jag faktiskt ser henne i ögonen. Jag som alltid brukar läsa på läpparna för att överhuvudtaget hänga med. Det bara flyter på.

Vi pratar utförsäkringar, sexköpslagen och partipolitik. Vännen Amanda förvandlas till aktivisten Amanda, och hon kommer i något som liknar mitt föreläsar-mode. Det vi inte diskuterar är transpolitiska sakfrågor, eftersom vi redan vet att vi håller med varandra där, men däremot representation. Amanda är den första öppna transsexuella att stå på en riksdagslista i Sverige. Jag säger att det är synd att det är just för Folkpartiet, för annars skulle jag blogga järnet för att få henne in i riksdagen.

Efter en stund säger hon att hon bara svamlar när hon pratar politik, för hon vet inte vad hon säger, enligt henne själv. Det är inte svammel; det är en naturbegåvning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Armageddon will not be twitterized

Gårdagen var full av kontraster. På twitter följde jag både #mel2010 och #earthquake, #tsunami och #hitsunami. Först: Jubel över att Anna Bergendahl gick vidare direkt till Globen och NEO till Andra chansen. Några minuter senare: Bävan när Kelly Mitchell twittrade direkt från Hawaii:

”Water definitely receding from Hilo Bay rt now. Black hawk in air rt now. Tsunami session beginning.”

en stund senare:

”Whales have disappeared from Kawaihae Harbor. They know something is up.”

Och sedan:

”1st wave is coming in to Hilo Bay rt now. Looks to be coming in pretty fast.”

Och så vidare. Som Mymlan twittrade:

”Realtime naturkatastrof som lördagsunderhållning. Eller handlar det om engagemang? Medkänsla?”

Bra fråga. Själv tror jag att det är en blandning av engagemang, längtan efter spänning och faktiskt även någon slags tröst. Som när man tittar på filmer med olyckliga slut för att få gråta ut, ungefär. Ja, livet suger, men jag bor i alla fall inte i Chile eller på en ö i Stilla Havet.

Svensk media har rapporterat ganska mycket från Chile, men det man hittar på nätet på engelska har däremot varit väldigt fixerat vid Hawaii. Chile blev tagna på sängen; Hawaii höll andan. Folk i Chile hade inte samma möjligheter att koppla upp sig och twittra om det de såg, eftersom förödelsen redan var ett faktum. Folk i Hawaii hade chansen att förbereda sig. Dessutom krävs det nog att man twittrar på engelska för att verkligen nå ut, och Hawaii har en fördel där. Lägg därtill att Hawaii antagligen har ett bättre utbyggt nät, och fler datorer och avancerade mobiler med uppkoppling per capita än Chile.

Hawaii – och även Nya Zeeland, Australien, Kalifornien – visade sig klara sig ganska bra från tsunamis. I Chile är förödelsen fortfarande stor efter jordbävningen. 300 döda, hittills. En halv miljon hemlösa. Två miljoner drabbade. Och när tsunamin har svept klart över Stilla havet och de rikare länderna i norr kan andas ut, så kommer Chile fortfarande att blöda. Men det kommer kanske inte att synas på twitter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Peter Jöback är ett digestivekex – men bättre än Pernilla ”Golden shower” Wahlgren

Anna Bergendahl ser ut som Marilyn Monroe, sjunger som en gudinna och har en bra låt. ”This is my life” låter verkligen som om den kommer från hjärtat. Jag gungar mjukt i en trygg jättestor hängmatta. Hon var helt klart bäst i Malmö, så jag är jättenöjd med att hon gick till finalen.

Däremot hade jag velat se NEO ta plats nummer två i Globen, som istället gick till Peter Jöback. Missförstå mig rätt: Peter Jöback är ett digestivekex. De är jättegoda krossade och blandade med jordnötssmör och chokladsås i chokladglass – men de räcker inte som det är. Han är lite salt, lite söt och känns knaprig och nyttig och passar utmärkt en tisdag, men är inte riktigt det man vill ha en lördagskväll. NEO, däremot, med sin lockiga röst och sin androgyna stil är bubbelplast. Man kan aldrig, aldrig, aldrig få för mycket bubbelplast. Så det så.

Artisterna i Malmö

  • Sibel: Apelsinmarmelad.
  • Py Bäckman: Kapsylrassel.
  • NEO: Bubbelplast.
  • Lovestoned: Inplastade metallgem.
  • Anna Bergendahl: Jättestor hängmatta.
  • Pernilla Wahlgren: Eh… Hur ska jag säga det här? ”Golden shower”.
  • Noll Disciplin: Gamla sudd.
  • Peter Jöback: Digestivekex.

Nu gick det som det gick: Bergendahl och Jöback gick direkt till Globen, NEO och Pernilla Wahlgren till andra chansen.

Apropå Pernilla Wahlgren försökte jag verkligen att komma på ett fint sätt att formulera mig, som inte lät så elakt, men jag hade ju tyvärr bestämt mig på förhand för att vara ärlig med vilka sinnesintryck jag faktiskt får. Jag styr inte min synestesi, och låten stinker verkligen ägglossningskiss. För den som inte vet vad det betyder så är det ett kiss som luktar som ett mellanting mellan vanligt kiss, brakfisar och äckliga mediciner. Det blir liksom inte lättare att förtränga sinnesintrycket när det helt plötsligt sprutar guldfärgad konfetti över scenen. Jag må ha världens mest störda hjärna, men för mig är det bara en enda lång kisspaus – på scenen.

Veckans mest otäcka – på samma nivå som kissregnet – är nog Dolph Lundgrens läderbög. Huva. Jag tror jag kommer att ha svårt att se åt någon som ens andas ”straight-acting” igen. Dolph var så oerhört mycket snyggare förklädd till småtjej. Veckans bästa är däremot skämtet om schlagerbäbisen som kan födas närsomhelst; någon upphovsman som ska bli förälder – och som Måns säger ”Om det blir en flicka ska hon heta Christer”. Eftersom jag har varit med på ett hörn och slagits för att slippa könsbundna förnamn så är det där antagligen det närmaste jag kommer att vara med i Melodifestivalen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , .

Tre år med mer och mindre hår

Det är en helt vanlig lördag. Det är en alldeles särskild lördag. Imorgon är det exakt tre år sedan jag klippte av mig det långa håret. En symbolisk handling: För första gången struntade jag i vad den människa jag älskade mest av allt i hela världen tyckte, och gjorde det JAG ville.  Det var i det ögonblicket jag föddes. Jag, Immanuel.

Jag förstärkte min naturliga men ganska ljusa mustasch med svart mascara, och strax efter midnatt den första mars 2007 tog jag den första bilden av mig själv på flera år. Innan dess hade jag helst undvikit att bli fotad, och de bilder som fanns av mig blev aldrig bra. Jag var så spänd att jag ofta fick tårar i ögonen av att försöka le, men nuförtiden händer det bara om jag tar med blixt.

Immanuel 2007

”Han ville att jag skulle vara kvinna. Han bad mig att vara kvinnlig. Att gå ner i vikt, att låta honom röra vid mig, att låta håret växa. I somras gav jag upp. Jag orkade inte med hans tjat. Håret växte.

För någon timme sedan räckte det en lite bit nedanför axlarna. Jag hade tänkt göra en Britney (fast alla vet ju att det egentligen var Britney som gjorde en Peter Sjölander). Jag hade tänkt släppa fram manligheten genom att raka av de där svarta lockarna.

Nu sitter jag här med en frilla som hämtad ur en 20-talsfilm. Inte grabbig som jag tänkt mig (anledning 3769 att städa: hitta trimmersladden) utan väldigt androgyn. Me like. I know he won’t. Det är just det som var meningen…” (28/2 2007)

Immanuel

Idag använder jag inte mascara, eftersom jag har tillräckligt mörk mustasch ändå. Det är en vecka sedan jag rakade mig senast, men det börjar redan ta sig.

Mitt hår är fortfarande inte jättekort, för jag trivs i halvlångt rufs, och glasögonen från den första bilden använder jag fortfarande. I övrigt är det få saker som är sig lika. Skillnaden mellan bilderna är tre år, sju mil, ett uppbrott, en utredningsremiss, en transsexualism-diagnos, tre sprutor testosteron, en officiell namnändring, en remiss till kirurgen och en känsla av att börja kunna tåla mig själv.

Jag älskar inte varenda nyck och egenhet hos den här människan som jag är satt att dras med för resten av mitt liv. Ibland driver jag mig själv till vansinne, men jag vet åtminstone vem jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är Ilmar Reepalu? Är det han som uppträdde som cisvestit häromdagen?

Dålig transkompetens, citat av Ilmar Reepalu (s) kommunalråd i Malmö efter att riksdagsledamoten Fredrick Federley (c) krävt hans avgång:

”Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?”

Ännu sämre transkompetens:

”Favoriten fröken Federley är ute på hal is igen”

Bättre transkompetens hade däremot varit:

”Vem är Fredrick Federley?”

Nej, det är inte lag på att veta vem Fredrick Federley är. Jag har själv mailat lite med honom en gång i tiden utan att ha någon aning om vem han var; namn är inte min starka sida. Däremot är det fantastiskt att en politiker som tidigare har gjort bort sig med kovändningen om FRA-lagen helt plötsligt bara är känd för sin dragpersona. Poff! så är allt jobbigt borta. Det var inte jag, det var Ursula.

För övrigt är Ursula ingen transvestit, utan en dragqueen. Att uppträda som transvestit gör man om man heter Eddie Izzard och ÄR transvestit, eller om man spelar teater och karaktären är transvestit. I övrigt uppträder man på precis samma sätt som alla andra som spelar en könsroll. Men det skulle liksom vara svårare att fråga:

Vem är Ilmar Reepalu? Är det han som uppträdde som cisvestit* häromdagen, han hette något mansnamn väl?

***

*) Cisvestit=person som har för vana att matcha dagens outfit med sin könsidentitet.

Bra bloggat: HBT-sossen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag bar min konstighet på utsidan

Under tidig lördagsmorgon, medan kroppen ännu inte hade vaknat, låg jag och funderade över hur man kan använda kläder för att minska risken att bli tagen på allvar, och hur man synliggör det osynliga.

Förr i tiden hade jag nämligen en helt annan stil än vad jag har idag, och det har sina skäl. Jag älskade hippiestilen och hade gärna batikfärgade tröjor och vida byxor. Favoritfärgerna var lila och grönt, och jag hade dem gärna ihop. Dels för att det var bekväma kläder som inte skavde och som tålde att man gick upp och ner lite i vikt, och dels för att jag märkte att de gjorde ett speciellt intryck på folk.

Immanuel i lila batiktröja, grönrandiga vida byxor och grön långkofta, med okammat kort hår

Immanuel 2004

Ett av mina stora problem har alltid varit att jag passerar som normalstörd fast jag inte är det. Numera gör jag det 99% av tiden, och för tio år sedan var det väl snarare till 90%. Folk förväntar sig alltså att jag ska fungera och bete mig som dem, och från att de kan utgå från sig själva för att förstå mig, eftersom jag uppfattas som normal. Det gjorde att när – inte om, utan när – jag föll ifrån, när mina svårigheter plötsligt blev synliga, när jag ticsade, när jag svarade konstigt på frågor och missförstod sånt som andra tyckte var uppenbart, när jag svamlade, när jag inte läste av personer korrekt, när jag klampade över gränser, när jag höll distansen för mycket, när jag pratade för högt eller för lågt eller för mycket eller för lite, när jag visade ett ansiktsuttryck som inte stämde med vad jag borde visa eller när jag inte visade några ansiktsuttryck alls, och så vidare, så blev det problem.

Folk förväntade sig att jag skulle bete mig ”normalt”, men jag misslyckades ständigt med att leva upp till det. Resultatet blev att det inträffade en del missöden då folk uppfattade mitt beteende som oartigt och mig som elak, eftersom de trodde att jag gjorde saker med flit, och det hände också att folk helt plötsligt ”förstod” att jag var… annorlunda. Jag insåg att det var bra om folk visste om det så tidigt som möjligt, så att de var förvarnade. Därför la jag mig till med två olika strategier för att outa mig själv som miffo.

Det ena var egentligen något så enkelt som att då och då låta mig göra de kroppsrörelser och miner och tics som jag ofta vill göra men måste hålla tillbaka. Om jag släpper fram lite av dem, då och då, så släpper inte bara spänningarna utan även folks förväntningar på min förmåga att spela människa.

Det andra var alltså att klä mig på ett sånt sätt att ingen tog mig riktigt på allvar. En fet person, till synes en tjej med skäggväxt, med okammat hår och hippiekläder som pratade med en konstig röst och betedde sig lite allmänt udda hade det väldigt lätt att slippa bli tagen på allvar.

Immanuel i rött linne med ett svart tryck av en drake på

Immanuel 2010

Idag har jag en aningen mindre uppseendeväckande klädstil, och det är skönt att slippa få den uppmärksamheten man trots allt drog på sig som hippie. Samtidigt inser jag att anledningen till varför jag idag klarar att gå runt i jeans och t-shirt till stor del är för att jag istället outar mig med ord. Jag ser till att alla vet om mina svårigheter, så jag behöver inte längre bära några ytliga bevis på dem.

Det var så mycket lättare att passera som udda, konstig, avvikande, speciell, autistisk, utvecklingsstörd och psyksjuk för jämnan och emellanåt få komma ut ur garderoben som såkallat normal, än tvärtom. Jag bar min konstighet på utsidan, för att det var lättast så. Det var det enda sätt jag visste att synliggöra det osynliga. Idag har jag ord till min hjälp, och det är så mycket enklare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Syns det om någon är homosexuell?

Syns det om någon är homosexuell eller bisexuell? Nej, sällan. Det krävs liksom att man ska ha en tröja som det står ”bög” på för att folk ska veta, på riktigt. Det är därför det är så knepigt att prata om fördomar mot ”homosexuella”, eller diskriminering mot ”homosexuella”, eller hatbrott på grund av ”sexuell läggning” eller liknande. Bortsett från om man ser två killar stå och råhångla, hur kan man gissa att de inte är heterosexuella? Jo, de beter sig ”omanligt”.

Det är till viss del även det som Don’t ask, don’t tell bygger på: ”Omanliga” män (och till viss del ”okvinnliga” kvinnor) ses som ett säkerhetshot, och därför får HBT-soldater i USAs armé sparken. För deras egen skull, för att inte bli utpressade av fienden. Och även om det är ”läggningen” som man jagar, så är det kanske framförallt könsuttrycket och det kroppsliga könet som förväntas ”avslöja” den.

Kanske låter det som om det inte borde finnas några transpersoner som soldater, mer än möjligtvis en och annan fittfödd kille som lever ut sina pojkdrömmar i en helmanlig miljö, men det är fel. Ett drag hos många kukfödda transpersoner är att om de har svårt att acceptera sina kvinnliga sidor, så söker de sig ibland till extremt manliga miljöer: Tekniker, ingenjör, byggare, soldat. Kanske är det ett sätt att förtränga känslorna och hålla masken, kanske är det lite en förhoppning om att lära sig att bli mer macho, men Amanda Simpson är hursomhelst långt ifrån den enda transkvinnan som gjort karriär inom det militära. Och den miljö de hamnar i är alltså en sådan där en del av dem, den de försöker förtränga, uppfattas som ett säkerhetshot. Garderobsdörren slår igen bakom dem som en säkerhetsdörr till en bunker.

Diskussionen om Don’t ask, don’t tell är bara ett exempel där man pratar om ”homosexualitet” eller ”homosexuella”, och osynliggör dels bisexuella och dels alla sorters transpersoner. Ibland får jag en känsla av att kukfödda byxbögar och fittfödda flator vet mindre om såkallad homofobi än vad de flesta transpersoner – oavsett läggning – gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hets mot folkdräkt

Jag låg ner på rygg i gräset med en julmust i handen och lyssnade på molnen som seglade förbi som bomullstussar på himlen, när friden stördes av ett gäng människor som kom skrålandes iklädda någon slags märkliga dräkter. När de kom lite närmare såg jag att de hade folkdräkter på sig. De skulle ha fest, just på den kullen där jag låg och tog igen mig, och utan att blinka smällde de upp långbord och bänkar och till sist även ett partytält runtomkring mig. Det var som om ingen frågat om lov innan de plötsligt skymde sikten, utan de bara förväntade sig att jag skulle flytta på mig.

Så jag satte mig upp, och blev med ens beordrad att hjälpa till. De måste ha fattat att jag inte tillhörde dem – jag var klädd i shorts och t-shirt, och de hade folkdräkter allihopa – men jag stod helt plötsligt och dukade deras långbord med papperstallrikar och plastmuggar och gammelrosa servetter. Festen började, och vi åt sallad. De behandlade mig som om jag var en av dem, men jag hade ingen aning om vilka de var eller varför de hade fest eller varför de hade folkdräkt. Allt var ett enda stort mysterium, men eftersom jag verkade vara den enda som inte förstod så höll jag tyst.

Jag tog ett bröd från fatet mitt på bordet och bröt det, när personen mittemot mig plötsligt stirrade på mina händer. Hen frågade varför jag inte hade långärmad skjorta på mig. Eftersom jag inte visste vad jag skulle säga så sa jag ingenting, men de andra vände sig om. Det var som om de för första gången upptäckte att jag inte såg ut som de.

– Alla människor är olika, började jag, tveksamt.

– Javisst, vi har alla olika dräkter från olika socknar, men du… du har inget. Du har inga kläder på dig.

Jag tittade ner, och förväntade mig faktiskt att få se min nakna kropp, men jag konstaterade förvånat att jag fortfarande hade shorts och t-shirt på mig.

– Varför spottar du på våra traditioner, som våra förfäder har slagits för i århundraden? Varför är du så historielös?

Det gjorde mig rasande. Plötsligt klev jag upp på bordet och började förklara att om några var historielösa så var det de. Jag pekade ut alla detaljer på deras kläder som inte var historiskt korrekta, som inte var klonade från 16-17-1800-talet: Kjollängden skvallrade om att dräkten var designad på 1920-talet. Färgerna var helt fel; hur många gick egentligen omkring med knallröda kläder förr i tiden? Visste de inte hur dyra de krossade larverna som gav den röda färgen varit? Och den där fållen, var inte den maskinsydd? Ränderna blev smalare ju längre fram i tiden man kom, men de där smala ränderna skulle inte ens ha fungerat i mitten av 1800-talet. Den där spetsen runt hättan var alldeles för krusig för att ha passat in, och de där skorna hade syntetklack. Och var inte det där ett par plockade ögonbryn? Var inte det där en armbandsklocka? Såg jag inte konturerna av ett cigarettpaket eller kanske tillochmed en mobiltelefon i den broderade väskan och stod jag kanske inte på ett bord av masonit dukat med plastbestick, plastmuggar och plastade papperstallrikar? Vilka var de att påstå att jag var historielös, bara för att jag inte levde i en drömvärld som de?

Till slut släpade de ner mig från bordet, och kastade ut mig ur partytältet. Deras världsbild hade blivit för rubbad av mitt hets mot folkdräkt. Festen fortsatte utan mig, och det var kanske lika bra det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Allt du inte visste att du inte visste om trans – en efterlysning

Det började med att jag läste ännu något märkligt blogginlägg om transvestiters peruker. Eller om det var någon av alla dessa texter om ”homo- bi- och transsexualitet”. Eller om det var om Lady Gagas könsorgan. Eller om det var om ”könsbyten” och ”förvandlingar”. Eller om det var att DN var tvungna att skriva ut att Eddie Izzard är inte bara transvestit, utan ”en strejt transvestit” i rubriken. Eller om det var Linn Heeds ord om ”Han kanske bara har en uppdämd nyfikenhet som han vill ge utlopp för, eller så finns det en reell transvestitisk fetischism, där han finner sexuell upphetsning i att klä sig i det motsatta könets kläder” som de enda tänkbara anledningarna till varför en man (?) döljer kvinnokläder och lösbröst för sin fru. Eller om det var att Jordans dotter var sminkad ”till en transvestit i miniatyr”. Eller om det var någon annan som såg ut som en transvestit. Eller om det var när jag läste om påhoppen på konståkaren Johnny Weir om att han borde ”könstestas” för att han var så feminin. Eller om det var likställandet av thailändska kathoeys med transsexuella. Eller om det var… Det spelar ingen roll.

Jag läser så otroligt många märkliga blogginlägg, forumtrådar och en hel del tidningsartiklar skrivna av människor som i många fall inte menar något illa men som ändå har fått allt om bakfoten. Ibland skrattar jag mig halvt fördärvad, som när jag hittar fantastiska tankevurpor där folk utgår ifrån att gravida män måste vara biologiska män som ”byter kön” till kvinna och opererar in en livmoder och äggstockar, för att sedan inseminera sig med sin egen sperma som de har sparat sedan tidigare, och när de väl blivit gravida ”byter” tillbaka till man. Det är synd att till exempel Världen Idags arkiv inte är tillgängligt, för där har jag fått många goda skratt.

Hursomhelst så är jag ganska trött på att skratta, eftersom det får mig att känna mig så överlägsen och uppblåst som skrattar åt folks okunskap, och lite elakt är det ju också. Därför tänkte jag dra igång någon slags upplysningskampanj för att förklara vad trans-allting egentligen är, men då behöver jag hjälp.

Vad vill folk veta om trans? Och vad behöver folk veta, som de trodde att de hade koll på fast de egentligen inte hade det?

Och varför, varför, VARFÖR tror folk fortfarande 2010 att könsidentitet och könsuttryck är samma sak som sexuell läggning eller sexuell böjelse? Menar de att kukfödda män som bär jeans och t-shirt till vardags att de gör det för att de tänder på jeans och t-shirt, och att de fittfödda kvinnor som går runt i toppar och kjolar blir kåta varje gång de ser sig i spegeln? Det skulle i och för sig förklara en hel del.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Verklighetens kristdemokrater kämpar för rätten att tvångsköna

För över två veckor sedan bloggade jag om Sensus studieförbund, som numera låter hen ingå i deras inkluderingspolicy. De anställda får själva välja pronomen: hen, han eller hon, helt enkelt. Så har det sett ut ända sedan förra våren, men det var först efter att Kyrkans Tidning uppmärksammade det som det tog fart.

Jag ser att Olle Josephsson, docent i Nordiska språk, skiljer mellan att använda hen som ett generellt könsneutralt begrepp (Om du möter någon på vägen ut, så säg till henom att låsa dörren) och att använda det om specifika personer som föredrar att bli omnämnda som hen (Kim visade bilderna hen tog i somras). Vilket pronomen som passar en specifik person vars könsidentitet och föredragna pronomen man inte känner till är däremot oklart.

Jag ser också att en kristdemokrat har rasat mot beslutet. Per-Olof Hermansson, ordföranden för Kristdemokraterna i Mark säger i ett pressmeddelande:

”Företeelser som denna vill skapa ett samhälle med förtryckande nyspråk, och likriktning i tanken. Det tar priset för det sämsta sättet att verka för jämställdhet på. Det här är ett exempel på när någon skulle behöva ropa ”Kejsaren har inga kläder”!

Tyvärr möter vi mer och mer företeelser inom genusområdet som faller på sin egna absurditet, t.ex Lunds universtitets pilotprojekt som syftar till att genus-certifera kurser baserat på kurslitteraturen och författarnas kön.

Som kristdemokrat vill jag verka för att tendenser som denna beivras. Vi behöver i stället arbeta för att människor genom en inneboende mänsklighet baserat på etik och kultur behandlar varandra som de själva vill bli behandlade. Besluten om hur man skall leva måste lämnas till den enskilde i sitt sammanhang, familjen, och ytterst civilsamhälllet, inte till politiker och statliga institutioner.”

Sensus svarar:

”Vår tanke var inte att väcka debatt, att provocera eller att förändra språket. Sensus vill helt enkelt vara inkluderande och ge människor rätten att få vara sig själva på jobbet. Sensus förbundsstyrelse har fastställt en inkluderingspolicy där det bland annat står: ”Alla anställda ska själv bestämma över sin benämning: han, hon eller hen (könsneutralt pronomen)”. Begreppet hen används sedan länge i olika sammanhang, men har ännu inte fått genomslag i personalpolitiken. Det är tydligen för laddat ännu.”

Ja, tyvärr. Det är absurt att det ska vara så provocerande att en del människor inte definierar sig som vare sig man eller kvinna, eller att de anser att deras kön inte spelar roll. Sensus valde att ge människor möjligheten att välja, och för det fick de kritik. Det gör mig bara mer övertygad om att Sensus har rätt – och Hermansson med. Han (?) säger ju:

”Besluten om hur man skall leva måste lämnas till den enskilde i sitt sammanhang, familjen, och ytterst civilsamhälllet, inte till politiker och statliga institutioner”

Verklighetens folk kanske inte vill att någon konservativ politiker ska bestämma vilka pronomen de ska få använda om sig själva – för det om någon är överförmynderi och elitistiskt.

Andra som tagit upp ämnet: Vi som aldrig sa sexist, The Local. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Psyksjuk – och sjukt stolt”

"Psyksjuk - och sjukt stolt" Artikel i Fria Tidningen

I lördags fick alla som prenumererar på Fria Tidningen läsa en intervju med mig om psykaktivism. Tyvärr lägger de inte ut alla artiklar på nätet, men snälla Ilona skickade den till mig. Efter att ha valsat runt några dagar i posten damp brevet ner på min hallmatta för en stund sedan. Jag har ju läst igenom texten innan, men det är ändå speciellt att se den i tryck; lite högtidligt. Med undantag för att de råkat skriva ”Aspberger” istället för ”Asperger” (och det är inte journalistens fel, utan det måste vara korrekturläsningen som har strulat) så är jag helnöjd.

”Psyksjuk – och sjukt stolt” är rubriken. Jag erkänner att jag ÄR stolt. Över att våga försöka vara den jag är, över att våga försöka förändra den jag är till det bättre, över att våga vara ärlig om vart jag har varit, vart jag befinner mig och vart jag hoppas att jag är på väg.

Alla mina drömmar om att förändra världen måste börja med mig själv. Ibland hatar jag det, men det är så det är. Så jag förändrar världen. Det gör vi alla. Frågan är åt vilket håll.

UPPDATERING: Artikeln ligger nu ute på nätet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mysteriet med det tredje könet (eller: Bajsar män?)

Jag har äntligen kommit på varför det finns tre kön på offentliga toaletter. Jag har listat ut varför det finns män, kvinnor och ”handikappade”. Det måste vara för de män som inte är män, helt enkelt.

När jag läser kommentarerna under artikeln om särskilda toaletter för kvinnor på flyget får jag intrycket av att det är viktigt för en man att stå och kissa. Det är så viktigt att hans könsidentitet är hotad om den rättigheten missunnas honom.

Ifjol läste jag någon artikel från en norsk tidning som jag tyvärr inte hittar tillbaka till, där en manlighetsexpert rasade mot dagispersonalens beslut att säga åt pojkarna att sitta ner på toa. Bakgrunden var att personalen hade tröttnat på att torka upp kiss från golvet och ville ägna mer tid åt att faktiskt vara med barnen, men enligt denna expert var förbudet ett tecken på mansförtryck och en slags kastrering av småpojkarna. Pojkarnas rätt att stå och kissa var överordnad personalens rätt att slippa torka kiss, och även överordnad alla barnens rätt att göra roliga saker med personalen. Ungefär.

Om en man inte står upp och kissar skrumpnar kanske kuken och ramlar av, och själva manligheten sitter i kuken. Därför måste särskilda toaletter inrättas för kvinnor och andra som måste sitta ner på toaletten, för att de inte ska störa ordningen på herrtoan. Rullstolsburna av alla kön, personer med prostataproblem och transmän, till exempel, men också män som bajsar. Ja just det. Bajsande män är avvikande, onormalt och snudd på queert. Det är inte det lättaste att bajsa stående, kan jag meddela den som inte provat, så det måste vara något som tillhör undantagen för kukfödda män att ägna sig åt sånt.

Frågan om kvinnor bajsar är egentligen en märklig fråga. Det är klart att kvinnor bajsar. Frågan är om riktiga män verkligen gör sånt?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lakritssås på couscous ger minusvuxenpoäng

Vuxenpoäng: Att äta middag före sju – alltså att ha hunnit med både frukost och lunch och vara redo att äta på såkallad normal middagstid.

Ännu mer vuxenpoäng: Att sträcka mig efter lakritssåsen i kylen, men sedan komma på att middagen faktiskt består av couscous och majs, och att det nog snarare är sojasås jag ska krydda med.

Mest vuxenpoäng: Att inte omedelbart lova mig själv att jag någon gång ska prova lakritssås på couscous, utan faktiskt slå bort tanken helt.

Jag börjar bli så vuxen att det nästan är skrämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kläm på kuken – två år senare

För snart två år sedan kletade asexuella och pryda (nåja) Immanuel händerna fulla med glidmedel. Jag hade pysselstuga och byggde penisproteser av kondomer fyllda med hårgelé inför Kläm på kuken i Uppsala; en workshop där vi visade upp de hjälpmedel som fanns för transkillar, och diskuterade vad vi ville se i framtiden.

Två kondomer fyllda med hårgelé, formade till kuk och pung

Kondomkuk, mars 2008

Jag slutade själv med kondomkukar så snart jag fick en Mr. Limpy, men de är ju en väldigt enkel och billig variant – i synnerhet för den som vill känna sig fram. Idén till kondomkuken var inte min; den finns lite varstans på nätet, men det var Lukas som fick mig in på det spåret. Minou vidareutvecklade modellen genom att sy ett fodral i hudfärgat trikå, och jag har uppfunnit en packersele som inte ens behöver sys.

Hemgjord penisprotes, kondomerna med hårgelé är instoppade i tygfodralet

Kondomkuk i tygfodral

Idag hittade jag kondomkukarna igen, när jag städade i sovrummet. De låg i en plastpåse i en låda i byrån tillsammans med lite andra experimentella hjälpmedel.

Två kondomer som använts som penisprotes, då fyllda med hårgelé men idag intorkade och fyllda med vacuum

Kondomkuk, nästan två år efter tillverkningen

Eftersom de har legat ganska varmt har vätskan i hårgelén avdunstat, men kondomen har hållit ställningarna rätt bra. Det är alltså inte luft, utan vacuum som fyller ut tomrummet. Gummit är inte så sprött som jag trott att det skulle vara när jag pillar ut dem ur tygfodralet, och glidmedlet får fortfarande fingrarna att halka lite.

Nu blev protesen förstås inte använd regelbundet efter att kondomerna fylldes, utan de här var bara för demonstration, men ändå. Det är ganska häftigt att ett så tunt och känsligt material kan hålla så bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Drevet mot Birgitta Ohlsson och EU-standardiseringen av kvinnokroppar

Jag tyckte förut att det var ironiskt att den nya EU-ministern tillika folkpartisten Birgitta Ohlsson fick en massa skit från andra högermänniskor för att hon planerar att bara stanna hemma en månad efter födseln.

Ironi att hon är känd för att förespråka jämställdhet, och i synnerhet kvinnors rättigheter att bestämma över sina kroppar och liv, så att det knappast var något oförutsett för de konservativa krafter som förfasades över hennes och hennes mans beslut. Ironi att ifall det hade gällt en annan kvinnlig borgerlig politiker så hade Ohlsson varit den första att nappa på att skriva en debattartikel till hennes försvar, men nu har det – naturligtvis med vissa undantag – varit de rödgröna som har ställt sig på hennes sida. Och, såklart: Ironi att kritikerna inte rasade mot de manliga politikerna som också väntar barn.

Men höjden av ironi är väl ändå att Ohlsson är EU-minister, och att EU precis har röstat igenom en lag som hindrar henne från att göra sitt jobb. Birgitta Ohlsson har inte valt att göra sin graviditet och planerade föräldraledighet till en politisk fråga; det är kritikerna, med Eva Sternberg i spetsen, som har gjort det valet åt henne. Hon har inte valt att få höra människors ”åsikter” om vad hon måste tycka/känna/kunna/vilja/välja för att bli friad från anklagelser om att vara en dålig mamma. Hon har valt en karriär som innebär ett liv i offentligheten, och hon har valt att skaffa barn. That’s it.

Ändå är hela den såkallade debatten så typisk: Vad hon och hennes man gör och inte gör är inte deras ensak. Vilt främmande människor tar sig rätten att döma ut henne som förälder, redan innan hon ens har fött ungen. Andra vilt främmande människor tar sig friheten att försvara henne. Kanske är det lika dumt gjort av oss – för jag tillhör de som gått i den fällan.

Det är inte min business hur familjen Ohlsson delar på föräldraledigheten. Egentligen. Precis som det inte är upp till EU att bestämma att alla som föder barn måste vara hemma i sex veckor efter förlossningen. Hur mycket byråkrater än drömmer om det, så går det inte att sätta upp en standard för hur en familj ska se ut och fungera, lika lite som man kan sätta upp en standard för kroppars funktion.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Södra Sverige är funktionshindrat

Solen en vinterdag, med en ljuspelare ovanför

För ganska exakt fem år sedan fotade jag ett UFO. Eller njae, det var visst inte det. Solen stod lågt över taken, men ovanför den syntes en pelare av ljus. Det var inte första gången jag såg det, men det var första gången jag hade en kamera i närheten. Jag tog bilden från vardagsrumsfönstret i Falun, och tidigare har jag sett det i Östersund. Ljuspelare syns ibland när det är kallt och klart. Det är inget jättekonstigt fenomen, inte för mig. För stockholmare är det däremot tydligen det.

De senaste veckorna har jag funderat mycket över hur det kommer sig att södra Sverige drabbas så hårt av snökaos och kyla, och kommit fram till att det handlar mycket om förväntningar:

Och så vidare. Förväntningarna gör att man bygger en samhällsstruktur som fungerar bra så länge det faktiskt inte är kallt och snöigt, men som leder till kaos onödigt snabbt när det faktiskt blir en riktig vinter.

Det är precis så det fungerar det här med tillgänglighet: Det är jättefint med några trappsteg upp till dörren, så länge alla som ska in genom den är gående. Det är jättepraktiskt att ha en kundtjänst som enbart går att nå via telefon, så länge som alla kunder är hörande, har arbetsminne och koncentrationsförmåga nog att delta i ett samtal, använder tal och talar tydligt, och dessutom inte har telefonskräck. Det är jättesnyggt med väldigt diskreta skyltar som talar om vart toaletterna ligger, så länge det inte kommer någon synsvag, eller någon med perceptionssvårigheter som dessutom har kroniska magproblem och behöver en toalett NU – vilket inte är en ovanlig kombination vid till exempel olika sorters autism.

Man tänker inte på att alla vintrar inte är milda. Man tänker inte på att alla människor inte är kloner av varandra. Södra Sverige är funktionshindrat varje vinter, och i år i synnerhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Håller din kropp EU-standard?

”Ett nytt EU-förslag kräver obligatorisk mammaledighet i sex veckor, varav två ska vara före förlossning. Vänstern i EU-parlamentet är skarpt kritisk, eftersom man befarar att pappor stängs ute och att EU sänder en signal om att det bara är kvinnor som ska ta hand om barn.

På tisdag röstar utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet om förslaget som mejslats fram under hårda förhandlingar. Flera kontroversiella ändringsförslag – bland annat om obligatorisk amning i sex månader och förbud för nattarbete för kvinnor – har hamnat i papperskorgen.”

Läs den sista meningen igen. Obligatorisk amning i sex månader. Förbud mot nattarbete för (gravida) kvinnor. Jämfört med det verkar det nästan sansat att kräva obligatorisk mammaledighet, även om det är så förbannat korkat det med. Dels för att alla är olika, och har olika behov, och dels för att det finns risk att stänga ute pappor – och såklart även medmammor.

Det är en hårfin gräns ibland mellan att skydda och att kväva. Till och med Försäkringskassan vet numera att man inte kan dra alla gravida över en kam, men EU har inte lärt sig det än. Det finns såklart poänger i att lagstadga om rätten till föräldraledighet, men att den ska vara bunden till den biologiska modern och dessutom vara tvungen att börja två veckor innan planerad förlossning är ett steg tillbaka.

Nog är det märkligt att människor som talar sig varma om hur oerhört naturligt, personligt och speciellt det är att få barn samtidigt vill standardisera graviditet och förlossning och föräldraskap. Jag undrar förresten vilken EU-lag som reglerar gravida mäns rättigheter. Jag misstänker att de inte har några.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

För mycket och för lite förnuft och känsla

Dagens citat från Immanuel hos psykologen:

”Jag börjar tro att jag inte har några känslor. Eller så har jag känslor – jag vet ju hur det är att vara glad och rastlös och ledsen och kär – men inte ångest. Eller så har jag ångest hela tiden, så jag inte ser att jag har det för att jag är hemmablind.”

Sedan började jag mala på om hur ”alla” alltid säger att jag visst har massor av känslor, för att de tolkar mina ord om mina tankar, mina handlingar och mina beskrivningar av sinnesintryck så. Som om jag behövde överbevisa mig själv. Till slut frågade jag:

”Hur vet man att man känner?”

Jag fick inget svar, för jag kunde inte sluta prata själv, men jag skulle verkligen vilja veta hur man gör för att känna. Min strategi är att samla sinnesintryck och sedan analysera dem med förnuftets hjälp; en checklista för symtom och sedan en bakgrundskontroll för att se efter tänkbara orsaker. Är jag nervös, eller är jag glad? Är jag trött, eller är jag inspirerad?

Jag vet att hemligheten bakom att känna är att KÄNNA, men det är lättare sagt än gjort. Jag önskar att jag vore en känslomänniska, och jag önskar att jag vore förnuftig. Tyvärr är jag både och, samtidigt. Det måste vara därför ingetdera fungerar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Avocado vs. ADHD – kärnfullhet är en dygd

Igår fick jag ett av mina berömda dampryck och drabbades av vårkänslor. Samtidigt. Två avocadokärnor som jag ändå annars bara skulle ha slängt fick ett nytt hem i sandblandad jord. Jag kände mig duktig och härligt pysslig, och jag har saknat gröna växter väldigt länge. Eftersom jag är en sån som har torkat ihjäl flera kaktusar så har jag helt enkelt konstaterat att jag inte har några gröna fingrar, men jag skulle gärna lära mig. Teorin kan jag; det är praktiken som saknas. Och jag förstår plötsligt varför.

Nu har det gått elva timmar sedan jag satte kärnorna i jorden, och än så länge har ingenting hänt. INGENTING. Jag som tycker att det går långsamt att odla groddar, fast de bara tar några dagar på sig att bli klara. Det brukar i alla fall synas på mungbönor, gröna linser och solrosfrön att de börjar svälla och gro inom ett dygn, men avocadon visar ingen som helst uppskattning för min omsorg hittills.

Hallå, kärnor?! Jag har ADHD, kan ni skynda på att gro lite va?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Gender Sender – Tio låtar som får dig i trans

Veckans bloggtema är Musik, och Mymlan vill att man länkar till en spellista på Spotify med ett särskilt tema. Det var inte särskilt svårt för mig att svänga ihop en med mina favoriter. Vi kan kalla den för Gender Sender: Tio låtar som får mig i trans, om man ska vara fyndig.

Tio låtar som jag – fullt medveten om att det i de flesta fall säkert inte var riktigt så det var tänkt – associerar med såkallat könsöverskridande. Som av en händelse är sex av tio låtar gjorda av The Ark, och det är bara en (vad jag vet, dvs. en enda öppen) transperson bland artisterna: Antony Hegarty från Antony & The Johnsons. Det är också bara två personer som jag antar är fittfödda på listan; anledningen till det är antagligen för att det inte finns så många öppna transkillar som är musiker.

Jag hade velat ha med Athens Boys Choir, men hen finns inte på Spotify. Fagette är inget för den pryda – men å andra sidan är ingenting på min blogg det:

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9ayyPzuHGNU]

Athens Boys Choir: Fagette

1. The Ark: It Takes A Fool To Remain Sane

I lördags trycktes en intervju med mig i Fria Tidningen, som tyvärr inte finns utlagd på nätet. Det handlade om psykradikalism, och jag vill minnas att jag sa något i stil med ”Man kan läsa 800 sidor The History of Madness – eller så kan man lyssna på It Takes A Fool To Remain Sane”. Det är populärversionen av Foucaults tegelsten.

”Because ridicule is no shame
Oh, it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh, it’s just a way to remain sane

— they’ve forgotten how to play
Oh, maybe they’re afraid to feel ashamed
to seem strange, to seem insane
to gain weight, to seem gay
I tell you this

That it takes a fool to remain sane”

Är det någon som kan gissa varifrån jag fick inspirationen till min ”Störd och stolt”-tröja?

I min "Störd och stolt"-tröja

Störd och stolt!

2. Alanis Morissette: Perfect

Perfect handlar egentligen om perfektionistiska föräldrar och prestationsångest, och har inget med könsidentitet att göra, fast kanske till viss del med könsuttryck. När jag hör de här raderna:

”I’m doing this for your own damn good
You’ll make up for what I blew
What’s the problem?
Why are you crying?”

ser jag framför mig en förälder med egen, internaliserad transfobi, som tvingar sitt barn att följa könsroller för att inte bli mobbad i skolan, men inte förstår att det bara lär barnet att hen inte duger som hen är. Och slutklämmen säger allt:

”We all love you just the way you are
If you’re perfect”


3. The Ark: The Most Radical Thing To Do

Varje gång jag läser om partners till transpersoner som råkat illa ut så hör jag Radical i huvudet. Det händer att cispersoner blir utsatta för transfoba hatbrott, till exempel för att de är män vars flickvän är transsexuell (läs tex. om Michael Hunt och Taysia Elzy), men det är kanske det mest extrema formen. Mer vardagligt är att cispersoner som har transpersoner som partners blir ifrågasatta: Om han verkligen är heterosexuell, hur kan han vara ihop med en såndär… med kuk? Är hon verkligen lesbisk, hennes flickvän går ju i könsutredning för att bli kille?

”The most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even them the world is
Seemingly telling you not to
I don’t know what’s wrong or right,
But I know what’s worth a fight
The most radical thing is to do what
Your heart tells you to”


4. Cher: Walking In Memphis

Jag vet att Walking In Memphis inte alls har med könsöverskridande att göra, men varje gång jag hör den blir jag påmind om att första gången jag hörde den läste Chers röst som en mansröst. Och andra, tredje och fjärde med. Det tog några veckor innan jag förstod att det var en kvinna som sjöng. Det är alltså en – vad jag vet – ciskvinna som sjunger, men det är något maskulint över rösten. Och detta tänkte jag alltså många år innan Chers son Chaz kom ut som transsexuell.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=cher&iid=2985034″ src=”5/5/e/6/Sonny_Cher_and_37d3.jpg?adImageId=10619172&imageId=2985034″ width=”380″ height=”257″ /]
Chaz Bono som barn med pappa Sonny Bono och mamma Cher


5. The Ark: The Others

”I’m building an army of misplaced lovers
Known as ”the others”
Working under covers of love
Cause we got nowhere else to go

Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here so you stupid gits
Know, you’re fucked-up, nowhere to go”

Egentligen finns det inte så mycket att säga om The Others. Den talar liksom för sig själv. För den som inte ser det uppenbara kan jag ge Ola Salos egen förklaring:

“The Others” is about feeling like you belong to a grey-scale in a world that only sees black and white. It is about bisexuality, but it is also a battle song for all those who don’t want to belong to one gender, or actually do. I got the idea for the song when I heard about the “Gender terrorist” De La Grace Volcano who demanded to have an “O” in the passport instead “F” as in Female or “M” as in Male. “O” like in Other.”


6. Antony & The Johnsons: For Today I Am A Boy

Är det någon låt som inte behöver förklaras så är det väl Antony Hegartys vackra, tragiska och ändå på något sätt hoppfulla låt om att känna sig felkönad:

”One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful woman
One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl
But for today I am a child, for today I am a boy”

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=antony+hegarty&iid=4347642″ src=”d/0/4/5/Teenage_Cancer_Trust_b9bc.jpg?adImageId=10620170&imageId=4347642″ width=”380″ height=”517″ /]
Antony Hegarty


7. The Ark: Let Your Body Decide

När jag hörde Let Your Body Decide första gången visste jag redan vad den handlade om: lusten att dansa, att röra sig som man vill utan att vara rädd att göra bort sig, att lita på känslorna och inte hänga upp sig på förnuftet hela tiden. Ändå kändes det som om den hade en helt annan innebörd.

”Thoughts
Is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture OK?
Am I straight or gay?
Let your body decide where you want to go”

När jag förstod att det var oundvikligt, att jag verkligen behövde en könskorrigering, så drabbades jag av en inre moralisk konflikt. Jag hade lärt mig att kroppsligt kön inte spelar någon roll, och intalat mig att jag kunde förtränga det på samma sätt som jag kunde förtränga att jag behövde sova och äta. Jag visste inte varför jag behövde förändra min kropp, bara ATT jag behövde det. Fortfarande när jag får frågan brukar jag förklara att jag inte riktigt vet. Det enda jag vet är att det är det jag behöver för att må bra, och det räcker som skäl. Jag lyssnar på vad min kropp behöver.

8. Bodies Without Organs: You’re Not Alone

Att vara transperson innebär ofta att man känner sig väldigt ensam, åtminstone i vissa perioder av livet. Jag får då och då mail från människor som kanske aldrig någonsin skulle våga berätta för någon i sin omgivning, men som skriver till mig och ber om hjälp i den där allra första, sköra fasen då man försöker inse själv vem man är. Jag minns själv hur det var, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag har känt mig så oerhört ensam, och framförallt missförstådd, men idag har jag ett nätverk av underbara människor. Jag är inte ensam, och det ska ingen behöva vara mot sin vilja.

”You’re not alone
You’re not the only one who hurts
You’re not alone
This is the moment of rebirth
I’ve seen your heartache
I feel the pain you hide inside”

9. The Ark: Tell Me This Night Is Over

Det är kanske lättast att förklara varför jag uppfattar Tell Me som en transsång med att citera ett blogginlägg jag skrev för över ett och ett halvt år sedan, när jag äntligen kommit igång med utredningen men fortfarande väntade på att börja leva:

”I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over
‘Cause I wanna start living my life before I get much older.”

Det är inte bara jag som tolkar den som en ts-sång, berättar han. Inte så konstigt. Det är som om den är skriven för det, tänker jag, men säger inget utan ligger tyst och ser upp bland de små sköra molnen. Att vänta på livet är absurt. Det går inte att leva här och nu, hur mycket en än försöker.”

Att försöka förneka den man egentligen är, eller att vänta på omvärldens tillstånd att vara sig själv, är verkligen att vänta på att börja leva.

10. The Ark: This Sad Bouquet

Den sista låten på listan handlar antagligen inte heller om transpersoner i någon form, men den är ändå viktig. När Tell Me This Night Is Over är ett rop på hjälp är This Sad Bouquet lite mer hoppfull om att det faktiskt kommer att förändras till det bättre, att problemen går att lösa:

”It took time, took time
to accept the fact that one must loose
everything except what you do not choose
It’s taken time, long time
and yet more time it will take
before my heart is free
and brave enough to break

This sad bouquet of forget-me-nots
that I threw away is growing scars and dots
in this weary heart
where there’s a bird, so shy
But one of these days
that bird will learn to fly”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kjolkomplex och säkrare sex

För mindre än en månad sedan skrev jag att ”städning orsakar kukchock”. Idag har jag fått ytterligare ett bevis på att så är fallet. I tre timmar röjde vi i vardagsrummet, och jag blev såklart helt utmattad. Vi hade kul, S och M och jag. De är härliga båda två och det kändes faktiskt inte ett dugg märkligt när de beundrade mina fina kjolar som visst låg framme sedan fotograferingen.

Mitt städade vardagsrum

Mot slutet, efter att M hade gått, så hittade S en lapp som hon inte såg vad det stod på först.

– Vad står det?

– ”Säkrare sex”.

– Jaha, jag tyckte det stod ”säkrare ben”, och tänkte att det var konstigt. ”SNYGGARE ben” kan jag förstå, men säkrare?

Och så var den isen bruten. Jag har bara träffat S två eller tre gånger förut, men vi skrattade och det kändes inte ett dugg konstigt. Förmodligen var det för att jag var helt slutkörd som jag inte ens orkade reagera. Trötthet är ett fantastiskt medel för att släppa på nojorna ibland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Det lönar sig att vara asocial

I helgen var det snökaos, idag är det tydligen ännu värre. Jag följde på Facebook och Twitter hur det såg ut: Henrik, till exempel, satt först still i Stockholm och ingen visste om tåget gick. Sedan gick det faktiskt – till Hallsberg. Där frös tåget framför fast och de blev stående. Fram till Göteborg kom de först efter nio timmars försening.

”Förseningar i tågtrafiken, SJ kan inte leverera och ingen vet något… 5:38 PM Feb 20th

Nu är tåget här, men SJ har ingen personal till tåget… 6:31 PM Feb 20th

Går vi en revival för dragspel tillmötes? Och nej tåget har ännu inte lämnat stationen. 9:10 PM Feb 20th

Sitter fast på Stockholms centralstation och SJ vägrar informera om vårt tåg kommer att gå överhuvudtaget. 9:35 PM Feb 20th

Tåget ska gå om 5-10 min, själv är jag skeptisk men har köpt tysk öl och choklad med schweizernöt. 10:00 PM Feb 20th

Och gissa om tåget har gått, NEJ det har det inte… 10:29 PM Feb 20th

SJ sysslar inte med kundvård utan med vanvård… 10:30 PM Feb 20th

Tåget RULLAR! 10:36 PM Feb 20th

Nu sitter tåget fast utanför Halsberg. 1:09 AM Feb 21st

Nu finns bara en fungerande toalett ombord på tåget. Så jag skippar nog att dricka den där colan… 1:25 AM Feb 21st

Växeln är ur funktion och tåget framför har frusit fast, SOS Alarm är inkopplade. 1:39 AM Feb 21st

Tåget rullar igen, men varför SJ har ni på full belysning i vagnen klockan är kvart över två. 2:15 AM Feb 21st

Nu lämnade vi precis Alingsås. 4:46 AM Feb 21st

Mardrömstågresan är förhoppningsvis snart över. 4:48 AM Feb 21st

Nio timmar försenade, nu jakt på taxi… 5:12 AM Feb 21st

fick tag på taxi, är nu hemma och sängen väntar. 5:52 AM Feb 21st”

Överfulla toaletter, folk som röker i vagnarna och ingen information låter som en mardröm för en asocial autist med tarmproblem. Är det något jag vet att jag behöver tillgång till dygnet runt så är det en fungerande toalett inom tre minuters språngmarsch, och luft som går att andas – och information om vad som händer. Att inte veta något är att verkligen känna sig instängd och inlåst, och jag känner mig verkligen privilegierad som slipper.

Själv har jag det fantastiskt bra. Jag pluggar på distans, jag har alltid mat hemma som räcker i några veckor, och jag bor på fjärde våningen i ett hyreshus. Jag behöver inte gå till jobbet, till affären eller skotta snö. Anledningen till varför jag har det så väl förspänt och skulle klara av att inte gå ut på ett tag är för att det händer att jag faktiskt inte gör det.

Vanligtvis handlar jag en gång i veckan, men det finns utrymme för att låta bli det både en och två gånger. Jag har torrvaror, konserver och fryst mat så att jag klarar mig. Det är resultatet av dels en insikt om mina svackor, och dels en säkerhetsåtgärd ifall Försäkringskassan strular. Vintern för två år sedan var det 3500 kronor som kom bort på vägen mellan Försäkringskassan och banken, och det tog någon månad innan de kom tillrätta. Förra vintern gick jag utan bostadstillägg i två månader, eftersom deras beslut om förlängd aktivitetsersättning tog tre månader och de inte kunde börja handlägga förlängningen av bostadstillägget innan det första beslutet var fattat. Lägg därtill att jag själv har perioder då jag inte fixar att gå utanför dörren på kanske två veckor, så förstår ni varför ett förråd av basvaror är absolut nödvändigt. Samma sak när det gäller skolan: Jag pluggar på distans för att människor tar för mycket energi. Under hela läsåret har jag varit in till skolan vid några få tillfällen, men jag sköter mig själv.

Det finns de som säger att jag har anpassat mitt liv efter mina rädslor, att jag borde utmana mig själv mer och inte ge efter så lätt. Egentligen måste jag ju vilja ha ett sånt liv som de har, där man trängs med människor varje dag och är social, för annars är jag ju inte normal. Som om jag någonsin varit det.

Idag tror jag att många önskar att de hade det som jag. Det händer att det lönar sig att vara asocial.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,, , , , , , ,

Ett välstädat hem? Över min döda kropp!

För andra söndagen i rad har jag varit offline hela dagen. Teknikgudarna ville lära mig en läxa, så jag har ägnat dagen åt att storstäda både dator och kontor. Jag har lagt mängder av dokument i mappar och slängt andra i papperskorgen, både i digital och analog form idag. Det var nog nyttigt, även om jag inte är klar än på långa vägar.

Jag hatar verkligen att ha det stökigt, enligt min definition. Problemet är att jag vet att hur jag än städar så kommer det aldrig att duga. Folk kommer alltid att tycka att jag har för många saker framme, och folk kommer alltid att rynka på näsan och kalla mina saker ”skräp” och min ordning ”stökig”.

Som när jag var sju år och hade städat mitt rum, och mamma sa åt mig att jag verkligen måste plocka undan. Såg hon inte att jag hade städat? Nej, hon såg bara att mitt skrivbord var fullt av saker. Att jag hade lagt ut dem i prydliga rader sorterat efter storlek och färg hade hon missat.

Eller som när jag var 27 och hade städat hela dagen för att boendestödet skulle komma och hjälpa mig med just städningen. Jag hade plockat undan och gjort i ordning en del av hallen, som uppvärmning. Hon föreslog att vi började med just det hörnet jag hade ordnat, eftersom det var det stökigaste hon sett.

Jag lärde mig att det jag kallar ”städa” kallar andra för ”stöka till”. Jag lärde mig att ”städat” för andra människor betyder att man kastar in allt i lådor och skåp och gömmer så mycket som möjligt. ”Städat” betyder kala ytor, och inte att ha ordning – tvärtom.

Jag kommer aldrig någonsin att leva i ett ”välstädat” hem. Över min döda kropp. Däremot vill jag bo i ett hem där det går att se ut genom fönstrena, där man kan gå överallt utan att snubbla – och där man kan ställa ifrån sig ett glas vatten utan att det stör intrycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

”Hur föder män barn?”

Jag lägger en brakfis som ingen annan än jag hör. En vibration i mitt inre, som fortplantar sig genom dallrande bukfett och mopsansiktet på min mage. Ett plötsligt bubbel. Inte i magsäcken eller tarmarna, utan på ett annat ställe. Jag vet vad det betyder. Det har hänt flera gånger de senaste månaderna, men jag har försökt att bortförklara det. Nu vet jag.

Det är en av mina äggstockar som talar om för mig att jag inte slipper undan så lätt. Fastän jag har gått på testosteron i snart åtta månader och inte har haft mens sedan oktober så har jag fortfarande ägglossning, verkar det som. Än så länge är jag inte steril.

En gång i månaden känner jag den där snärtningen då ägget lossnar från äggstocken. En gång i månaden upptäcker jag att jag stinker lite mer än vanligt. Än så länge är jag inte helt fri från de månatliga cyklerna. Det gör inte så mycket, eftersom den allra värsta tiden är över.

Jag behöver inte längre gå runt och oroa mig för att få mens närsomhelst, behöver inte tänka på att tvätta tygbindor, behöver inte ägna två dagar i månaden liggandes i fosterställning, behöver inte fundera om man inte kan drunkna i sitt eget mensblod, behöver inte låta bli att äta i två dagar på grund av illamåendet, eller låta bli att ta på mig kläder fyra dagar i månaden på grund av gaserna, behöver knappt någonsin använda hörselskydden numera – och har inte gått in i en djup depression under den toalettbundna perioden, eftersom den knappt finns. Min skicklighet att sova en hel natt sittandes på en toalettstol har jag inte tränat på säkert ett halvår.

Apropå det hade någon googlat ”Hur föder män barn?”. Jag vill passa på att meddela världen att del killar har fitta. Eller en inåtvänd kuk. Eller ett bonushål. Eller vad man nu vill kalla det. De killar som inte har en sån brukar inte föda barn. För egen del tänker jag däremot att ifall jag blev gravid nu, så skulle jag hellre trycka ut ungen genom näsborren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,