Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

Jag minns inte de exakta orden, men jag minns hur mycket kallare det helt plötsligt blev. Uppkrupen i en fåtölj i entrén till universitetsbiblioteket sträckläste jag den där boken jag hört så mycket om, när en iskall vind svepte in i rummet. Den kom inte utifrån; det var den varmaste hösten i norra England någonsin, enligt av mina lärare. Kylan kom ut ur boken och slog mig i ansiktet.

Boken hette Gyn/Ecology, och var skriven av Mary Daly. En lång text full med ordlekar, som handlade om hur männen och manssamhället har förstört allt naturligt, allt äkta och allt kvinnligt. Hon ansågs vara en viktig författare inom ekofeminismen, och det var därför jag satt där med den tjocka boken i knät. Jag hade vetat att hon skulle säga saker jag inte höll med om, eftersom hon var särartsfeminist och jag var likhetsfeminist, men jag var inte riktigt förberedd på hur personligt det skulle bli.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=Frankenstein&iid=5953168″ src=”a/2/4/2/Karloff_As_The_5298.jpg?adImageId=8840601&imageId=5953168″ width=”380″ height=”494″ /]
Boris Karloff som Frankensteins monster

Jag minns utläggningarna om ”män” som försökte bli kvinnor, och hur jag försökte förstå. När Janice Raymond 1979 publicerade The Transsexual Empire hade Mary Daly redan släppt Gyn/Ecology. Raymonds attack mot transpersoner var det som senare drev till exempel Sandy Stone att starta den transfeministiska rörelsen, i ren protest. Men Daly var alltså ett år före Raymond, och när Raymond fokuserade på hur transkvinnor infiltrerar feminismen som någon slags patriarkatets spioner, så var Daly mest inriktad på att förklara hur konstgjorda och onaturliga dessa ”male-to-constructed-females” var, och kalla dem för ”nekrofila” och ”Frankensteins monster”. Båda var fullt upptagna med transtjejer, och ägnade inte transkillar någon större uppmärksamhet – utom i förbifarten:

”The majority of transsexuals are ”male to female”, while transsexual females basically functions as tokens and are used by the rulers of the transsexual empire to hide the real nature of the game”

Transsexuella män – fittfödda män – är alltså bara symboliska galjonsfigurer, som de transsexuella kvinnorna – kukfödda kvinnor, som enligt Daly är män – är de som ligger bakom någon slags komplott. Det är det hon sitter och skriver i sin tjocka bok, och det var det som var den där iskalla vinden jag kände.

Så jag lärde mig att jag inte fanns, att mina känslor inte var på riktigt, att jag bara blev utnyttjad, att jag egentligen var en kvinna. Det här hände dessutom samma höst som jag för tredje gången berättade för ännu en terapeut att jag var transsexuell, och fick ännu ett ”nej, det är du inte” till svar. Det var samma höst som jag gick in i garderoben för första gången i mitt liv, som jag sedan stannade i i tre år. Det var naturligtvis inte Mary Dalys fel, men hon blev en av många pusselbitar som formade den där bilden jag sedan fick av mig själv som galen och självmanipulativ.

Jag har aldrig tvekat att kalla mig feminist, oavsett vilka betydelser andra har lagt i ordet. Feminism är inte en enhetlig rörelse, utan den blir vad folk gör den till. Radikalfeminismen är trots allt en så oerhört liten gren, även om Raymond och Daly har satt avtryck på feminismen och HBTQ-rörelsen som fortfarande känns ibland – som ifjol när journalisten Julie Bindel fick ta emot ett pris på Stonewall Awards trots att hon skrivit transfoba artiklar, eller när en av feminismens tungviktare, Germaine Greer, skriver om ”män som tror de är kvinnor”. Samtidigt börjar det verkligen bli dags att gå vidare.

Jag läste Gyn/Ecology hösten 2003. Sex och ett halvt år senare hittar jag en text som berättar att Daly mot slutet av sitt liv ändrade åsikt och var mindre transfob än hon var på 70-talet, och genom det får jag veta att Mary Daly är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men naturligtvis inte heller att jag är glad. Däremot hoppas jag att feminismerna på 2010-talet kommer att ha lämnat allt sånt bakom sig.

Delvis inspirerat av Tiina Rosenbergs recension, och Gudrun Schymans behov av att visa att feminister inte är bitterfittor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

17 responses to “Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

  1. lite ot, men vad är detta med att man alltid måste bevisa att man inte har hår under armarna som feminist? jag blir ledsen varje gång jag hör det.
    om det inte vore för att jag är ett freak som av nån anledning trivs med att se ut lite som en kille hade jag kanske rakat mig överallt som alla andra gör och som man ska. men varför måste man det? varför är det en sån fruktansvärd skam att ha lite hår?

  2. Det undrar jag också, så jag är fel person att svara på det :)

  3. Frasen ”det var naturligtvis inte Mary Dalys fel” är intressant.

    Jag har länge haft åsikten att en person som Mary Daly är en pusselbit, och alla de där radikalfeministerna som basunerat ut transfoba åsikter har alla ansvar och skuld över att det tagit så mycket längre tid att få ordning på transrättigheter än jämställdhet och homo/birättigheter.

    När jag tänker efter så undrar jag dock om hönan eller ägget var först… D.v.s. fanns det redan en transfobi som radikalfeministerna bekvämligt kunde plocka upp och förstora? Hade radikalfeminismen verkligen slagit igenom när homorörelsen i USA i början på 70-talet offrade transpersonerna och alla andra icke-straightacting på ”vi är som ni heterosexuella”-altaret?

    När jag tänker efter en gång till så inser jag att skulden och ansvaret ligger ändå hos radikalfeministerna oavsett hur mycket de må ha plockat upp influenser från dåtidens samhälle. Jämför att det var absolut fel att staten drev rasbiologiska institutet oavsett hur rätt 30-talets tyskar än må ha tyckt det var.

    För övrigt så vore det väldigt bra om preskriptionstiden för felbehandling förlängs just när det gäller psykiatri som behandlar transpersoner. Jag tror att det finns mängder av fall där en skrynklare sagt ”nej, det är du inte” men även om den drabbade patienten skulle HSAN-anmäla skrynklaren så skulle preskriptionstiden redan ha gått ut…

    Undrar om det finns nån möjlighet till undantag från preskriptionstiden om det går att bevisa att en vårdare gjort fel för länge sedan? Jag tror det råder rätt stor enighet även hos ”vård-trans-experter” om att könsidentitet inte är något som ändras ”plötsligt” utan alltid finns nånstans innerst inne, varpå en lyckad transition kan betraktas som ett bevis på att ”nej, det är du inte” var felbehandling även om det uttaldes för många å rsen. Jämför att gräva fram en röntgenplåt där en vårdare missat att se något som denne rimligtvis borde ha sett.

  4. ”det var naturligtvis inte Mary Dalys fel” syftar egentligen på att det inte bara var för att jag läste en bok som jag kom på att jag skulle prova att inreda garderoben med volangkuddar, så skulle den kännas mindre som en madrasserad cell, utan att det bara var en bit bland många.

    Men visst har du rätt. Det fanns redan en transfobi inom gayvärlden, ända sedan Stonewall:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Stonewall_riots#Unlikely_community

  5. Jag avskyr hela den dar tontiga diskussionen som feminister som Tiina Rosenberg och andra teorionanister haller pa med.

    I en riktig identitetsrevolution sa ska man kunna vara konservativ och homosexuell, feminist med rakade armhalor och transexuell utan att bli domd for att man inte lever upp till en tontig norm bland normbrytarna.

    Hittills har jag sett transfoba homosexuella, feminister som foraktar kvinnor och transsexuella som ar sexister. Det borde ju tyda pa att den feminismen aldrig nagonsin existerat som radikalerna foresprakar.

    Jag ar feminist och det radikala med mig ar att jag tycker att det ska vara upp till var och en att gora vad dom vill med sina liv och inte bli domda for att folk tycker att dom gor fel.

    Man ska kunna bli respekterad som manniska aven om man ar porrskadis eller prostituerad. Nagot som feministerna, speciellt svenska feministerna lar oss att forakta. Ens livsval speglar ju inte vem man ar som person.

    Det ar ocksa en orsak till att jag anser mig sjalv vara liberal. Men sa klart anser ju vissa att man inte kan vara liberal och feminist pa grund av puckade orsaker.

    Jag brukar se transsexuella innan dom ar opererade som sjuka. Det ar inte av brist av respekt. Det ar for att jag tycker att staten bor hjalpa till att betala konskorrigerande operationen for att ”bota” transexuella. Ta det inte pa fel satt. Jag tror bara att om man tar bort sjukdomsstampling sa far farre hjalp.

  6. Din bild av feminism verkar vara ganska enögd.

    ”I en riktig identitetsrevolution sa ska man kunna vara konservativ och homosexuell, feminist med rakade armhalor och transexuell utan att bli domd for att man inte lever upp till en tontig norm bland normbrytarna.”

    Det är en väldigt liten gren av feminismen som förespråkar transfobi, och jag kan inte minnas att jag hört någon feminist lägga moral i att raka eller inte raka armhålorna den här sidan millennieskiftet.

    Däremot förstår jag litegrann vad du menar. Det FINNS problem med vissa inställningar, i vissa läger. Det gör det. Men jag märker eftersom jag direkt går i försvarsställning hur oerhört komplicerat ämnet är. Jag har velat skriva det här inlägget i flera år utan att veta hur jag ska göra för att det inte ska låta som att det handlar om ”feminism” i stort…

  7. Jag vet att det kan lata enogt nar man talar om normer. Vissa feminister foresprakar sina egna normer. Normer ar ju matten vad vi sjalva mater varlden utifran. Det finns liksom inte nagon normloshet.

    Manga homosexuella och transsexuella ar valdigt sekteriska, och det vet jag ju sjalv utifran att jag sjalv ar homosexuell.

    Tiina fordomer ju pa satt och vis mig eftersom jag ar for heteromormativ i mitt forhallande eftersom jag ar gift. Enligt hennes mattstock sa ar jag for radikal. Enligt min egen mattstock sa tycker jag att det ar fel att saga hur andra manniskor ska leva sina liv. Vissa trivs inte i traditionella forhallanden, andra gor det.

    Jag upplever inte dig som radikal alls, men det beror ju pa att du enligt min mattstock inte ar radikal pa det sattet, om du forstar vad jag menar. Andra upplever dig som en bindgalen radikal.

    I mina ogon sa ska feminismen gora det mojligt att leva sitt liv som man vill oavsett vilka normer som finns. Jag tror Tiina ar arg for att de nya generationerna ar sa normlosa att dom inte bryr sig om att ta avstand fran normen.

    Jag menar inte bara transfobi. Transfobi ar ratt ovanligt bland feminister. Men ibland sa dyker det upp anda. Speciellt bland lagren med konsseperatisterna.

    Problemet ar att vi alla har fordomar hur mycket vi an forsoker intala oss att vi inte har det.

    Orsaken till att jag fatt den har installningen ar for att jag borjat ignorera manniskor som har en massa asikter om folks livsstil. Det tycker jag bara man sjalv kan bestamma. Jag orkar liksom inte braka med konservativa eller radikaler langre.

  8. Jag ska erkänna att jag alltid har tyckt att det finns en slags pseudodebatt om tex. relationer, men det är inget som är typiskt för tex. feminister. Jag tolkar det tex. när en person säger såna saker som att äktenskap alltid är fel som att de har gått i någon slags fälla och satt sig i knät på sina motståndare. Däremot är det svårt att diskutera äktenskapet som institution utan att ifrågasätta det.

  9. De problem som kanske finns idag är väl de som gått på ett gäng föreläsningar för ett antal år sen och sedan inte varit så intresserade av utvecklingen, men ändå på nåt sätt är tongivande i bekantskapskretsen eller liknande.

    Det är trots allt inte SÅ många år sen bl.a. Erica Zander utkämpade en strid med Katinka Ström om vilka som skulle få tillträde till kvinnohuset i Stockholm. Jag minns inte exakt när det var, tror det var 2003. Det är trots allt bara 6½ år sen, vilket är rätt kort tid (tror jag) för den som inte har HBT/kvinnorättigheter som specialintresse.

    Läs här citat av vad Katinka Ström sagt:
    http://www.skogsfrun.se/artiklar/viri_fallaces.htm

    Till slut efter mycket om och men blev hennes falang nedröstad och åkte ut med öronen först ungefär om jag förstått saken rätt.

  10. Jo, det kommer jag ihåg :(

  11. Feminist ar svart att satta fingret pa. Jag haller med alla inriktningar inom feminismen, men jag kan val atminstone saga att jag ar likartsfeminist. Men det finns ju fysiska skillnader mellan konen. Det enda som hotar ideologier ar verkligheten for den ar sa mycket mer komplicerad an sa i mitt tycke.

    Alla ens val kan bara anses vara riktigt giltiga om dom ar sjalvbestamda. Blir man tvingad in i aktenskap sa kan det inte vara sa, och om man forsvarar det som en institution sa tycker jag ocksa att det kan kritiseras. Sjalv ser jag det mer som en juridisk sakerhet och ett avtal mellan mig och min partner som validerar vart forhallande. For instutionalisterna sa ar det mer en tolkningsfraga om vad som bor vara ett aktenskap. Sa klart att man kan kritisera aktenskapet som institution. Riktiga radikaler vill avskaffa aktenskapet helt.

    Men radikaler ar det ju inte manga som ar, inte bland feminister eller nagon annanstans for den delen.

    Offermentaliteten bland feministerna ar valdigt overdriven. Det ar fler kvinnor som forsvarar det som dom menar ar patriarkatet an det ar som anser vara feminister. Det ar en del av dom som borjar kalla sig feminister och forsvarar det dom kallar ”den riktiga kvinnligheten”, som Mary Daly och Ellen Key.

    Svenskar ar ocksa overdrivna nar det galler att bli godkanda av vad andra manniskor tycker. Darfor forvandlas oftast debatten till en ilska for att bli accepterad an om dom faktiskt har ratt eller ar ute och cyklar.

    Visst det finns problem. Men kvinnor som Margaret Thatcher, Drottning Kristna, Katarina den stora och Drottning Elizabeth I har visat att kvinnor kan och faktiskt bli beundrade for att klara sig i det offentliga rummet pa samma villkor som man.

    Transsexuella blir ett problem for sarartsfeministerna eftersom dom inte har hemma nagonstans i deras varldsbild. Det ar samma med synen pa porr. Heterosexuell porr ar valdsam och fornedrande medan bogporr ar om och karleksfull, eller inte ens namns och ignoreras med att saga: ”Jag vet inte sa mycket om bogporr.”

    Antingen ignorerar man det som inte passar i ens varldsbild eller sa forsoker man som Daly krossa det eller gora det till ett hot mot ens ”sak”.

  12. ”Det ar fler kvinnor som forsvarar det som dom menar ar patriarkatet an det ar som anser vara feminister.”

    Va? Har du något belägg för det? Och numera har ju begreppet ”feminism” blivit så svartmålat att folk har de märkligaste idéer om vad det innebär, så jag vet inte om det ens är relevant.

    Man måste nog förresten börja med att definiera feminism, om man ska diskutera det. Så: Hur definierar du feminism?

  13. Eftersom det ar sa fa som vill kalla sig feminister idag, sa ar det inte omojligt att jag har ratt, iom vad jag sjalv har sett sa ar det manga kvinnor som ”gillar” sexism som gynnar dom sjalva som t.ex olika aldersgranser pa utestallen.

    Jag kallar mig egentligen hellre humanist an feminist. Feminismen koncentrerar sig oftare pa kvinnor an manniskor. Feminismen ar i grunden for jamstalldhet for kvinnor. Sen finns det ju avarter ar feminismen som kvinnojoursfeminismen som menar att kvinnor alltid ar offer for man. Det ar framst den har typen av feminism jag ogillar. Den menar att kvinnor aldrig har ett val nar det galler sexualitet, att penetrering ar fornedrande etc. Man ar alltid forovare som gor det mojligt for kvinnor att bli valdtagna.
    Andra som menar att det bara ar ett patriarkat och konsmaktsordning som missgynnar kvinnor medvetet och omedvetet. Dessa menar att det finns forutfattade meningar och fordomar som ar i vagen for kvinnor. Det ar mer i den kategorin jag befinner mig i.
    Jag menar sjalv att manniskor ska ha samma forutsattningar att kunna utforma sina liv som dom vill utan att missgynnas pga kon, sexuell laggning, identitet eller ursprung och flera andra orsaker som ligger utom deras kontroll. Det ska inte vara statens sak att reglera forhallanden eller arbetsliv mer an da manniskor blir diskriminerade.

  14. Det där med att kalla sig humanist istället fattar jag inte, om jag får märka ord litegrann. Jag vet inte, jag antar att jag umgås för lite med mainstreamfeminister, för de jag känner är definitivt inte kvinnofokuserade. Såklart skulle jag aldrig tvinga folk att kalla sig för feminister, jag tycker bara att det är märkligt att folk tar avstånd från ett ord vars betydelse de egentligen tror på. ”Feminism” kan rymma så oerhört mycket.

    Men om vi lämnar själva definitionen så håller jag med dig. Däremot tycker jag det verkar som om myten om den feministiska offerkoftan är många gånger större än de verkliga offerkoftorna som finns.

  15. Iofs tror jag att ”offerkoftan” som du kallar den ar svensk, och svenskar har en tendens att utmala sig mer som offer an vad resten av Europa har tendens att gora. Att marka ord ar riktigt svenskt iofs. Jag ar iofs liberal, vilket inte ar enligt svensk norm att vara och jag tycker kon inte ska hindra en.

    Det dar med kvinnlighet och feminist oc ordet feminist ar en del jag har broblem med faktiskt. Det har egentligen inte ens med feminism att gora utan med laddningen med ordet feminism. Att diskutera feminism med en svensk ar valdigt annorlunda eftersom definitioner och orden man anvander ar sa olika fran omvarlden.

    En britt (jag bor i Glasgow) skulle kalla det jamstalldhet, istallet for feminism, och dar haller jag med. Varfor ska man diskrimineras pa nagon satt pga sitt kon. Pa samma satt anses inte riktigt man diskrimineras nar dom tydligen blir diskriminerade. Som transsexuell blir det sarskilt tydligare for did, speciellt om du definierar dig som heterosexuell. Som homosexuell anser jag mig sjal lyckligt lottad eftersom i relationer finns det mindre forvantningar, sa jag kan vara mig sjalv mer an om jag var heterosexuell.

    Bland heterosexuella finns istallet tron om att jag hellre skulle vilja vara hetero. Jag tror du precis som jag tycker att erfarenheten som minoritet har gjort dig rikare i din erfarenhet, aven om jag inte kanner dig.

    Kvinnor som inte lever inom normen kanner samma sak och darfor soker dom efter en ny norm. Darfor blir dom kanske lite extrema. Det kanske ligger i mansklig natur. Det vet jag ju inte, men jag kan forsta det.

    Feminister har sagt till mig att jag ar previligerad som homosexuell man for jag ligger narmare normen. Som man, sa gor man tydligen det enligt dom. Men gor jag verkligen det? Det vet jag ju inte heller.

    Sa lange man koncentrerar sig vad som ar normalt sa begransar man sig.

    Jag ar en manniska som beundrar manniskor som bryter med normen. Jag tycker att feminism kan vara for heteronormativ. Darfor tycker jag att det ar bra att manniskor som dig vagar komma fram och faktiskt inte predika utan visa att du ser varlden annorlunda, som manga andra gor.

    Jag gillar att du inte gatt i gnallfallan, som tyvarr Bimboboy gjort och bara visar vad du tycker. Den styrkan ar nagot du ska vara stolt over. :)

    Det har ar min sista kommentar i fragan. Langre an sa har kommer vi nog inte. Men jag uppskattar din blogg. Den ar oppen om transexualism som jag onskar andra var. Den ar upplysande och intressant. Finns en till bra transblogg, men jag kommer inte ihag namnet pa den.. :s

  16. Jag förstår inte riktigt vad du pratar om. Som man ligger man oftast, i de flesta sammanhang, lite närmare normen än vad man gör som kvinna. Som heterosexuell, som vit, som medelklass, som able-bodied etc. gör man detsamma. Sedan är det väldigt svårt att diskutera vad enskilda ”feminister” kan ha sagt och inte. Det vet ju inte jag, och jag är ointresserad av att försvara någon slags luddigt definierad feminism.

    Och jag vet inte vad du menar med att jag inte gått i gnällfällan som Bimboboy. Allt han lärt sig om att gnälla har han fått från mig. Jag betackar mig från den sortens komplimanger.

  17. millan andersson

    Tue, May 25, 2010 2:07:37 PM[ No Subject ]
    From: Millan Andersson Add to Contacts
    To: flatanmillan@yahoo.com

    ——————————————————————————–

    Hej,

    Läste ditt inlägg först igår (24 maj) men vill ändå kommentera.

    Ja, det var 8 år sedan Erica Zander dök upp på Kvinnohuset och ca 7 år sedan Kvinnohuset stängde. Och lögnerna och historieförfalskningen sprids som en löpeld på nätet och i form av skvaller i gayvärlden, särskilt av folk som inte var där den där debattkvällen och av kvinnor som aldrig satte sin fot på Kvinnohuset. Jag besökte ofta Kvinnohuset på deras olika evenemang och fick jättebra hjälp av deras jourtelefon och det gör mig jätteledsen när folk sprider felaktig info om ett ställe som var jättekul, erbjöd fin hjälp till kvinnor och som var en oas för flator under många år när det inte fanns någon annan stans att gå. Jag känner mig ganska neutral i frågan om transkvinnor, men reagerar ändå väldigt mot många queera brudars skitsnack om Kvinnohuset.

    Du skriver att kvinnorna som var kritiska till transsexuella blev utslängda med huvudet före från Kvinnohuset. Det stämmer INTE. Debatten om transsexuella tog fart efter sommaren 2000 då Kvinnohuset hade en vecka av evenemang under Pride och där man skrev rakt ut om sin policy på flygbladet (”inga transsexuella eller transvestiter”). Frågan diskturades från hösten 2000-2002 på många möten och man röstade flera gånger i frågan. Anti-transsidan vann ganska stort varje gång. Man kan ha vilken åsikt man vill om frågan (jag är som sagt mest neutral) men det gick helt demokratiskt till och det var högt i tak under diskussioner (alla fick prata och föra fram sitt, ingen censur).

    Kvinnohusets medlemmar beslutade varje gång att dess lokaler var enbart för dom som fötts som kvinnor. Det var i oktober 2002 som Erica Zander dök upp på en debatt om queer, jag var där, det var uppenbarligen inte du Mia M. Erica Zander blev ombedd att lämna men vägrade. Jag hade haft en ganska positiv bild av Erica Zander innan detta, men blev obehaglig till mods av hens beteende. Väldigt arrogant och vägrade lyssna på någon annan. Queertjejernas aggressivitet mot kvinnohuskvinnorna som bad dom respektera policyn var hemsk. Jag skäms idag för att jag inte sa till dom att lugna sig. Vad man än tycker i en fråga måste man respektera demokratiska beslut som fattats av majoriteten i en förening.

    Senare fick jag höra att det var den här kvällen som gjorde att anti-translägret (bl.a. Stockholms tjejjour, EMRIS, DEA-föreningen m.fl.) bestämde sig för att lämna Kvinnohuset. Det blev en ny omröstning i januari 2003. Även denna omrösning vanns av anti-translägret. Queertjejerna var jättetydliga med att de aldrig tänkte respektera en policy som uteslöt transkvinnor och att de tänkte bjuda in transkvinnor när de ville. Det var detta tydliga budskap från queertjejerna som gjorde att flera grupper och personer (bl.a. Katinka Ström har jag hört) lämnade Kvinnohuset under våren 2003. Det blev alltså inte utkastade. En detalj kanske, men viktig för allas historieskrivning. I och med att alla verksamheter som hade med jourverksamhet att göra försvann från Kvinnohuset fick de inte heller mer pengar från kommunen och fick därför lägga mer året efter. När alla dessa grupper försvunnit 2003 röstade igenom dom som var kvar (queergrupper och Lesbisk Front) att transsexualla var välkomna, men Kvinnohuset fanns bara kvar några månader efter det (vad jag förstår av Kvinnohusbladet, jag gick aldrig tillbaka efter Zanderkvällen).

    Jag saknar verkligen Kvinnohuset – de ordnade jättebra föreläsningar och evenemang under flera år – om allt från våld mot kvinnor till lesbisk historia. Under många Pride hade de skitbra program med prat, musik, uppläsningar och massor med härliga kvinnor. Jättefin och välkomnande stämning. Jag känner inte igen något av det jag hör om Kvinnohuset. Det var synd att queerlägret körde sitt race så aggressivt och skrämde bort de verksamheter på Kvinnohuset som gav pengar. Det känns tomt att det inte längre finns kvar!

    Sen gillar jag inte personattacker på enskilda flator heller. Lägg ner!

    Millan, Stockholm, flata i själ och hjärta