Jag är ingen överlevare längre

Tankar och känslor jag aldrig mött förut har dykt upp de senaste veckorna; inte på ett dåligt sätt, utan bara… annorlunda. Jag har grubblat och tänkt och funderat och ältat och förträngt och förnekat och frossat och gjort i stort sett allt jag ägnat mig åt de senaste åren, fast dubbelt så snabbt.

Källarinbrottet gjorde att jag blev tvungen att göra en polisanmälan, och det väckte liv i minnena. Fram tills för några veckor sedan trodde jag att jag var färdig med dem, att de bara skulle ligga där och göra sig påminda emellanåt men inte skava alltför mycket. Jag trodde att det var så det skulle vara resten av livet; att de alltid skulle vara ömma så fort man petade på dem, och satsade på att lära mig att acceptera det. Jag visste inte att det fanns lokalbedövning, men nu vet jag det.

Det gör inte ont längre; åtminstone inte sedan inatt. Jag tror att det är på väg att vända på riktigt, att detta långsamma kravlande upp ur det mörka hålet börjar ge resultat. Kanske är det ett tåg jag ser i tunneln, men det kan likagärna vara gryningen. Jag tror faktiskt mer på det senare.

Jag såg på mig själv som en överlevare. Det gör jag inte längre, efter jag inte längre kämpar för att överleva. Den fasen har gått över, så nu kämpar jag för att leva.

Jag är ingen överlevare längre. Jag är en levare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

3 responses to “Jag är ingen överlevare längre

  1. Wow. Vilket härligt inlägg. Längtar efter att bli levare, eller levande kanske man ska säga.

  2. Jag önskar att jag kunde säga vad man ska göra för att komma dit, men det vet jag inte. Ifall jag kommer på det så ska jag berätta :)

  3. Pingback: Sorgen över den snopp som aldrig blev « trollhare