Daily Archives: 24 maj, 09

In i garderoben

Att få ordning i kaos är skrämmande. Det är inte bara att kasta ut allt i en hög på golvet för att sedan noga sortera och prydligt vika ihop och lägga på rätt ställe. Man riskerar nämligen att bli påmind om det som varit dåligt, och det som varit bra.

Det dåliga är tröjor med fläckar som inte går bort hur man än tvättar.

Det bra är de snygga jeansen som man använt så flitigt att det gått hål på dem.

Oavsett om minnet är bra eller dåligt så är det alltid något fel med det: Man sörjer både det som en gång var svårt och att det som var härligt inte längre är.

Den stora utmaningen när man rensar sin mentala garderob är att veta vad man ska göra av de där sakerna som blir över.

Tröjan med fläckar kan man slänga – eller återanvända som trasa. Bara man står ut med tanken på att slita ett annars egentligen helt plagg mitt itu kan man vänja sig vid det.

Jeansen som är för små kan man sy om till en väska att bära med sig var man än går. Om man kan. Om man orkar.

Att slita en tröja mitt itu kräver en viss motorik och armstyrka. Att sy en väska kräver mycket mer i ansträngning och färdighet. Förmodligen är det därför det finns så många fler trasor än jeansväskor i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ska heterosexuella ha barn? Del II

För tre dagar sedan skrev jag inlägget ”Ska heterosexuella ha barn?”. Titeln var en direkt travesti på ”Ska homosexuella ha barn?” och de flesta verkade fatta poängen, men inte alla. Någon som kallade sig John skrev:

”Hade någon skrivit likadant om homosexuella skulle du avfärdat vederbörande som homofob. Vad ska man då kalla dig, heterofob?”

Hela diskussionen som följde är bara ett så tydligt exempel på varför det är fel att dra för stora växlar på föräldrarnas läggning och kön. Eftersom det var precis det jag ironiserade över tycker jag att jag lyckats ganska väl, faktiskt. Det är lika relevant att ifrågasätta ”heteroföräldrar” som ”homoföräldrar”.

Skillnaden är att heterosexualiteten inte har vanan inne att bli granskad och bedömd under århundraden. De som idag anser att heterosexualiteten är under attack och att heterosexuella diskrimineras och ifrågasätts reagerar utifrån en känsla av att vara utsatta, som på sätt och vis är ny men ändå inte.

Det är inget konstigt att ställa frågor som ”Ska homosexuella få ha barn?” eller ”Ska könsbytare slippa operera sina könsorgan om de inte vill?”; såna ämnen förväntas man kunna diskutera utan att någon tar illa vid sig, även om diskussionen är baserad på värderingar snarare än argument och moraliserande över högst personliga detaljer. Man måste ju respektera respektlöshet, annars slår man vilt med kränktsläggan.

Om man däremot frågar ”Ska heterosexuella få ha barn?” är det en heeelt annan sak. Och om man frågar: ”Ska könssparare slippa operera sina könsorgan om de inte vill?” är det förmodligen ingen som förstår varför man frågar så konstigt.

Artikeln som startade det hela. Relaterat: Bra skrivet om HBT-föräldrar, och ännu mer bra om heteronormen. Dåligt underbyggt om homosexuella som föräldrar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tvångssterilisering av autister på modet

Experterna är skeptiska och kallar det ”junk science”; skräpvetenskap. Simon Baron-Cohen, ett av de största namnen inom autismforskning, säger att tanken gör honom förskräckt. Det finns inte mycket belägg för att teorierna stämmer, och de möjliga biverkningarna kan vara förödande. Vi pratar om hormonbehandling av autistiska barn, något som verkar komma stort i USA.

För några dagar sedan skrev Chicago Tribune en artikel om behandling med Lupron mot autism. Lupron innehåller ett ämne som sänker testosteronhalten, och det används till exempel mot hormonrelaterad bröstcancer och prostatacancer, och för att behandla barn som kommer in i puberteten för tidigt. Det är också detta ämne som används vid kemisk kastrering av sexförbrytare; långvarig användning kan nämligen göra att man tappar sexdriften och erektionsförmågan. Och detta vill man alltså ge till barn och ungdomar.

Hypotes nummer ett är alltså att personer med autism har förhöjda testosteronvärden och kommer i puberteten tidigare än ickeautister. Det är inte tillräckligt utforskat för att vara vetenskapligt fastställt.

Hypotes nummer två är att testosteron binder kvicksilver, som i sin tur orsakar de autistiska symtomen. Det är inte heller vetenskapligt fastställt.

Hypotes nummer tre är att om man skär av testosteronproduktionen så kommer kvicksilvret att frisättas, och de autistiska symtomen minska eller försvinna. Det är inte i närheten av att vara särskilt utforskat alls.

Reaktionerna från forskare och autismrörelsen har varit negativa, och man har framförallt riktat in sig på hur experimentell behandlingen är. Själv blir jag mest förtvivlad över inställningen till barnen/ungdomarna och synen på deras rätt till sina kroppar.

Mark och David Geier – far och son som startat behandlingsprogrammet och tänker expandera ”överallt” – sticker inte under stol med att det är en fördel att kväsa barnets sexuella beteende. Och visst, att överdriven onani försvinner tillsammans med aggressionen kanske kan vara en lättnad för omgivningen. Men kritikerna menar att om man ger behandlingen under puberteten så kan personen bli steril, impotent och få en svag sexdrift eller ingen alls – kanske för resten av livet.

Mark förklarar sin moraliska ståndpunkt, angående en tonåring han behandlade:

”I wasn’t worried about whether he would have children when he is 25 years old. If you want to call it a nasty name, call it chemical castration. If you want to call it something nice, say you are lowering testosterone.”

Om det hade handlat om en person med en livshotande sjukdom hade jag förstått hans ord. En patient med cancer väljer mellan sin sexualitet och en högre risk att dö; hur mycket till val det nu är. En patient med autism väljer mellan sin sexualitet och… nej, en patient med autism väljer inte själv, inte som barn. Det gör henoms föräldrar istället. Och enligt far och son Geier innebär autism en säker väg mot psykiska problem och ett liv antingen på mentalsjukhus eller i fängelse. Skrämselpropaganda, såklart.

Om jag vore förälder till ett autistiskt barn och fick veta att jag kunde välja mellan att skicka mitt barn i fängelse eller beröva henom hens sexualitet… jag vet inte vad jag skulle välja om det ställdes upp på det sättet. Men en sak är säker: Det luktar väldigt mycket tvångssterilisering över det hela.

Att Mark Geier inte ser några bekymmer med att kanske göra patienterna sterila borde vara en varningsklocka som heter duga. Själv hoppas jag att Lupronbehandling mot autism aldrig kommer till Sverige.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Det måste vara olagligt att vara så dum, så jag har gjort en polisanmälan”

I torsdags kväll upptäckte jag att det varit inbrott i källarförrådet. Min första reaktion var ett rationellt lugn, som räckte ända tills jag dokumenterat skadorna med kameran och fyllt i en polisanmälan på nätet. Sedan rusade jag in i förnekelsefasen, och fick för mig att de där sakerna som försvunnit kanske fanns uppe i lägenheten. Klockan var halvt tolv, men jag letade igenom varenda låda, skåp, väska och prylhög två gånger. Efter det trädde självförebråelsen in.

Skuld. Skam. Hur kan jag vara så korkad att jag lägger sånt i källaren? Och hur ska någon annan kunna tro på att man faktiskt kan vara så korkad? ”Det måste vara olagligt att vara så dum, så jag har gjort en polisanmälan” som jag skrev till en kompis.

I två dagar gick jag runt med känslorna, ända tills boendestödjare M2 kom hit. Han sa att det är väl inget konstigt med det. Människor gör såna misstag ibland, i synnerhet om man har en period när man mår dåligt och inte riktigt tänker på vad man gör. Det var precis vad mina vänner också sagt, men det hade inte riktigt gått in. Jag behövde höra det från någon som inte försöker trösta mig, antar jag, annars lägger jag bara skulden på min virriga hjärna.

I två dygn hade jag inte orkat gå ner och titta efter närmare, och inte orkat ta itu med försäkringsbolag och hyresvärd och grannar. Nu gick vi ner och såg eländet igen, och sedan upp i lägenheten och ställde undan alla saker jag dragit fram och slitit ut medan jag letat.

Jag sa att jag behövde ha någon med när jag mötte polisen: Både som stöd, och för att komma ihåg det jag glömmer och hjälpa mig förklara – men också för att polisen ska förstå varför jag gör som jag gör.

”Jag måste spela en roll som handikappad. De måste förstå varför jag inte gjort sånt som jag borde ha gjort.” sa jag. ”Det är lugnt, de förstår” sa han. Jag vill vara handikappad när jag möter polisen, och inte psykiskt sjuk. Av någon anledning har jag fått för mig att det är en bättre roll att spela.

Vi röjde av köksbordet från alla saker jag kastat upp där när jag letat, och han hittade min samling med concertaburkar. Kanske åtta stycken, varav de flesta var tomma. ”De där kanske inte polisen ska se om jag inte vill framstå som knarkare”, sa jag, och vi skrattade.

Sedan dess har jag släppt på skuldkänslorna undan för undan. Det är inte olagligt att göra dumma saker. Det är bara dumt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,