Mitt liv som monster

Inatt hittade jag en såndär farlig facebookapplikation, ni vet en sådan som dels är lätt att fastna i och dels är en fantastisk möjlighet för de som vill snoka i ens privatliv. Living Social, där man listar fem saker: Fem favoritgodisar, fem ställen jag bott på, fem saker jag vill bli när jag blir stor… och så: Fem böcker jag älskar.

Det var inte svårt alls, till att börja med.

  1. Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft.
  2. Purpurfärgen av Alice Walker.
  3. De blåaste ögonen av Toni Morrison.
  4. Frankenstein av Mary Shelley.

Sedan blev det svårt. Det finns ju egentligen så många bra böcker. Jag funderade över Kallocain, Jane Eyre, Egalias döttrar… Det var då jag insåg varför det har blivit svårare att prata om böcker bara för att jag kommit ut. Böcker som sådana är inte otvetydigt kvinnliga – men jag har praktiskt taget nästan bara kvinnliga favoritförfattare, och väldigt mycket feministisk litteratur.

En likhetsfeministisk uppfostringsbibel från 1700-talet, två berättelser om svarta fattiga kvinnors utsatthet och kamp i USA under första halvan av 1900-talet, och en skräckroman om hur fördomar skapar monster av udda varelser.

Jämfört med en bok om hur det är att vara kvinna i Sverige idag har jag större chans att känna att jag har en mer förväntad nivå av förståelse för en svart fattig tjej i en småstad i USA på 40-talet där det lägsta man kan vara är en svart fattig tjej. Inte för att jag förstår utsattheten, utan för att jag inte förväntas göra det. Om jag istället skulle läsa en roman om att vara en medelklasstjej från en småstad i Norrland på 80-och 90-talet skulle jag förmodligen fastna i självömkan över att inte begripa ett skit.

Jag BORDE ju förstå. Jag BORDE ju veta hur det är. Men nej, det gör jag inte. Den jag förstår bäst är monstret i Frankenstein. Fortfarande, efter alla dessa år och alla dessa friskförklaringar. En mor som skriver feministiska pamfletter och en dotter som i skuldkänslor över att ha orsakat moderns död i barnsäng skriver sig själv till monster. Mary Wollstonecraft och Mary Shelley.

Till slut la jag till Gay Witchcraft på femte plats. En man bland fyra kvinnor. Två handböcker, tre romaner. Offerrolla mig hit och dit, jag tycker fortfarande att de är bäst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

8 responses to “Mitt liv som monster

  1. skäms inte över att du gillar coola författare, jag tycker du verkar ha bra smak (ångest över att jag inte läst någon av böckerna).

  2. Tack :) Jag kan verkligen rekommendera böckerna, men ha inte ångest! Jag vet vad du menar, jag är likadan…

  3. det finns ju så sjukt mycket böcker, hur ska man någonsin hinna läsa alla? ändå vill man inte läsa hälften av alla som finns, och man känner bara till en bråkdel av alla som finns… och ändå är det så grymt många som bara ligger och väntar (och gnager i tankarna).

  4. Mmm… Jag vet. Bokstressen är grym ibland…

  5. Jag tycker att Mary och Mary (Wollstonecraft,Shelley) , mor och dotter är en i sig intressant historia. Brukar använda mig av dessa i min undervisning. De flesta gillar Wollstonecraft och det är verkligen helt faschinerande hur hon beskriver att hon inte vill vara ett objekt. Shelley däremot är mer burlesk med sitt monster. Ha en bra dag

  6. Ja, jag är ganska besatt av de två, och deras relation och deras likheter och skillnader.

  7. Oh, det finns så mycket jag har kvar att läsa. :-D

    Själv är jag väldigt fascinerad av systrarna Brontë.