Daily Archives: 18 februari, 09

Diagnos: Normal, med fördelaktig bukfetma

”-Det är första gången en psykiater sagt till mig att jag är normal”

Kom det där från mig? Vågar jag skämta med utredaren nu, när det är första gången efter diagnosen som jag träffar henne? Ja, tydligen.

Hon hade sagt att proverna sett bra ut, men när jag bad henne titta specifikt på hormonerna satte hon sig vid datorn och klickade fram min journal: Ditten är normalt, datten är normalt, östradiol hit och bilirubin dit; allt var normalt. Kromosomerna med. Inga cellförändringar och testosteronvärdet var inte jättehögt även om det inte direkt var lågt heller. Jag fick även beröm för min bukfetma – ja, alltså, att jag redan har en manlig fettfördelning där fettet sitter på magen och inte på rumpan. Det bådar tydligen gott.

Hursomhelst. Det är inte det folk vill veta, antar jag. Så här kommer det:

Hon lovade att omedelbart skicka en remiss till hormonläkaren som ska skriva ut testosteron. Hur lång tid det tar kunde hon däremot inte säga. Bröstkorgsrekonstruktion ville hon vänta med. Det ger bättre resultat ju längre man har gått på testosteron, tydligen, men hon lovade att jag skulle få komma på konsultation till plastikkirurgen efter sommaren.

Jag gick därifrån på skakiga ben. Snart kommer jag att komma i målbrottet. När jag skulle fira med att beställa en falafelrulle kände jag att jag fick en tupp i halsen och började kraxa.

Jag kommer nästan i målbrottet utan testosteron, och jag har alltså en manlig fettfördelning och hårväxt utan att det märks något på hormonvärdena. Kanske har mitt önsketänkande trots allt gett resultat. Med tanke på hur duktig jag är på att inbilla mig saker vore det nästan inte konstigt alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Farväl mensmonster

Hanna Fridén bloggar mens. Hon undrar om det verkligen är sant att man blir skräckslagen och inte vet vad det är när man får det första gången.

Jag tänkte skriva en låååång kommentar om hur det var för mig, men sedan insåg jag att det inte går att uttrycka så bra i ord. Det låter bara så deprimerande och konstigt och bittert.

Dessutom ska jag precis klä på mig och åka iväg till läkaren som förhoppningsvis ska berätta att jag snart ska få börja med testosteron. Om ett par månader kommer min mens bara att vara ett minne blott.

Det är framåt jag ska tänka, inte bakåt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kärlek i tystnadens tid

Via Mitt rosa liv till Magnifika gnistor hackar samhället till Livsagnostiker och tillbaka igen går jag och läser om asexualitet. En diskussion uppstår om kärlekens betydelse för monogami – eller snarare om trohetslöften är grunden för kärlek, och hur fungerar det då med polyrelationer?

Jag försöker förstå, så jag känner mig tvungen att googla.

Jag googlar inte asexualitet.

Jag googlar inte monogami.

Jag googlar inte polyrelationer.

De är ord jag förstår; jag behöver inte slå upp dem. Det jag googlar är:

Vad är kärlek?

Det är inte första gången, och förmodligen inte sista. Jag letar efter ett svar jag förstår.

  • En definition som inte utgår ifrån att man måste vilja ha en exklusiv relation som ingen annan släpps in i.
  • En definition som inte utgår ifrån att man förr eller senare kanske kommer att vilja ha sex.
  • En definition som inte ens utgår ifrån att man föredrar att umgås i verkligheten och vara tillsammans ofta, som inte utgår ifrån att man bedyrar sin kärlek med såkallat romantiska gester, och som inte utgår ifrån att man finner en självklar njutning i kramar och smek, ögonkontakt och kroppslig närhet.

Det är den sista punkten som är svårast, inser jag. Bit för bit plockar jag av de vanligaste definitionerna av vad kärlek är dess beståndsdelar. Jag vet inte vad som egentligen är kvar när man plockat bort alla de ytliga klyschorna om vad kärlek är – men NÅGOT finns kvar. Det känner jag ju.

I november skrev jag ett inlägg om asexualitet där jag citerade Peter LeMarc: ”Jag tror jag minns hur man älskar, fast på ett annorlunda sätt”. Titeln på låten är detsamma som på albumet han släppte förra hösten: Kärlek i tystnadens tid.

Jag har ingen aning om Peter LeMarc är asexuell; det lägger jag mig inte i. Men raderna har fastnat och rotat sig i min hjärna och fyllts med en ny betydelse. Kärlek i tystnadens tid. Kanske är det den bästa sammanfattningen av min syn på kärlek: En platonisk relationsanarki, en asexuell gränslös romans – och en autistiskt autonom närhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Da Vinci-koden knäckt: PR-kupp avslöjad

”Asperger’s syndrome gave Darwin the capacity to hyperfocus, the extra capacity for persistence, the enormous ability to see detail that other people missed, the endless energy for a lifetime dedication to a narrow task, and the independence of mind so critical to original research.”

En drömmare som gick omkring i sin egen värld; en tvångsmässig samlare och självständig tänkare. Det är så Charles Darwin beskrivs av professor Michael Fitzgerald i ett tal som citeras i The Telegraph.

Orden liknar de jag läst om Albert Einstein, och Leonardo da Vinci och en rad andra berömda vetenskapsmän, konstnärer och filosofer. Lista efter lista fulla med kändisnamn. Jag har länge varit skeptisk till fenomenet. Vad spelar det för roll om Einstein hade Asperger eller inte? Betyder det något för min självbild att jag bär samma diagnos som kanske några av världshistoriens största forskare, filosofer, konstnärer och författare skulle ha fått om den bara hade varit uppfunnen på deras tid?

Nej, det gör det inte. Jag kan inte jämföra mig med genier. Att människor bryr sig om en sån sak har varit ett mysterium fram tills nyligen, då jag insåg att det faktiskt betyder något för hur andra ser mig. Av någon anledning kan man få status av att ha gemensamma nämnare med personer som uppfattas som framgångsrika. När jag väl fattat det såg jag hur uppenbart det var.

Att ha Aspergers syndrom är att fylla diagnoskriterier, att ha en viss hjärnstruktur och vissa svårigheter och vissa begåvningar. Att vara aspie däremot, är en image. Och jag tror att vilken PR-konsult som helst skulle tycka att det är en lyckad kampanj att ha Einstein, Darwin och da Vinci som frontfigurer.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Det går inte att ljuga för att få vara sig själv

”Det går inte att ljuga för att få vara sig själv”

De orden skrev jag för snart två och ett halvt år sedan i ett brev som följde med remissen till personen som skulle bestämma om jag skulle få någon remiss till den riktiga utredningen. Jag hade försökt att vara tjej och misslyckats kolossalt; jag hade försökt att vara macho och misslyckats även där. Det var då jag bestämde mig för att vara ärlig, för att vara öppen och för att inte försöka vara någon annan än mig själv. Ikväll när jag låg i badkaret kom jag att tänka på just den raden.

I två år gick jag runt och funderade på om det verkligen var så klokt. Det här var det viktigaste jag någonsin gjort; rent livsavgörande. Vågade jag verkligen sätta det på spel genom att vara mig själv? Vad skulle hända om det inte dög? Om det inte räckte? Borde jag inte försöka vara liiiite mer manlig inför utredaren?

Oron var stark och ständigt närvarande, men jag höll ut. Jag var mig själv. Berättade inte allt, men kände mig aldrig tvungen att spela någon jag inte är – i alla fall inte mer än vad jag förställer mig så fort jag går utanför dörren.

Man får vara så androgyn som jag, så fjollig och ha så dålig passerbarhet. Man får ha en bakgrund som psykfall och man får ha Aspergers syndrom, ADHD och social fobi. Man får bära röda tröjor och lila skjortor; man får gestikulera hur mycket man vill och glömma bort att lägga ner rösten. Man får gilla konst och poesi och tycka att motorer och datorer är ungefär lika trista som de är obegripliga. Man får tillochmed av misstag framställa sin bror som transvestit. Och ändå bedöms man vara man och transsexuell. Jag hade ingen aning om det när jag bestämde mig den där natten i november 2006. Det enda jag visste var att jag inte kan ljuga.

För fyra månader sedan fick jag veta att jag inte behöver oroa mig längre; att de var överrens om att jag är transsexuell. Två veckor av chock, följt av två månader av utforskande. Ännu en dörr in i nya vindlande korridorer i manlighetens tempel var upplåst. På sistone har jag landat i det; jag känner mig tryggare och tryggare för varje dörr som låses upp. De vita fälten på kartan krymper; jag förstår mer och mer. Och framförallt: Det höll ända fram.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,