Monthly Archives: oktober 2008

Säg inte HBT om du menar bög

På Qruiser finns klubben ”Säg inte HBT om du menar bög”. Den startades av en vän ur tröttheten/ilskan/whatever på den ytliga politiska korrektheten, där HBT” enbart inbegriper kukfödda killars rätt att vara bögar.

Jag har precis sett en jätteintressant diskussion på tvåan om bögar och flator. I Beckman, Olsson & Can pratade de hierarkier, utseendefixering, manlighetsideal, fjollförakt… Viktiga ämnen. Men den handlade just om bögar och flator, och det var bra så. Inget om transpersoner; förmodligen hade ämnet blivit lite för stort då. Ändå hann jag räkna till minst fem gånger då ordet nämndes, som en pliktskyldig uppräkning: Bögar, flator och transpersoner.

Jag försöker bestämma mig för vad jag tycker om det. Å ena sidan är det lite samma sak som att säga HBT och mena bög. Å andra sidan ÄR det faktiskt ett ord som inte direkt är utslitet; ett ord som ger den där ”åh, wow, jag är sedd”-känslan varje gång någon faktiskt säger det. Det behöver nötas in, sägas så många gånger som det behövs tills folk har vant sig. Fast kanske helst inte bara som meningsutfyllnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Är du en klänning eller en särk?

Efter badet tog jag på mig min högtidsdräkt. Min blåa robe som jag bara använder när jag gör ceremonier. Så kom jag på att jag måste gå och handla, och gick ut i hallen för att ta på mig skor och jacka. Fick syn på mig själv i spegeln och hoppade till.

Visserligen är dräkten sydd efter ett medeltida klänningsmönster, men i mina ögon är det en särk. En okönad dräkt, bekväm och praktisk. Den fungerar alldeles utmärkt ute i skogen eller hemma. Men på ICA? Jag var inte rädd för att bli tolkad som om jag var på väg till en maskerad. Jag var rädd för att bli läst som en kvinna i klänning. Det blev jeans. Men bara för promenaden ner till affären.

Det är ingen klänning. Det är inget kvinnoplagg heller. Men folk har nog fortfarande fördomar om både klänningar och deras kön.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Glad Samhain!

Idag är en av årets viktigaste högtider för mig. Jag är ju inte wiccan, men jag firar ändå Samhain. Det är för mig nu det gamla året tar slut och det nya börjar. Ifjol firade jag genom att meditera i minneslunden på kyrkogården, och det var väldigt stämningsfullt med tända gravljus vid den lilla dammen. Men eftersom det plötsligt ligger en decimeter snö på marken känns det inte lika lockande i år, så det blir till att fira hemma. Jag tänkte ändå bidra med ett tänkvärt citat från min idol Christopher Penczak:

”Many who cross-dress – gay or straight – view the process of transformation as a ceremony. When we look to the masks, wigs and costumes of age-old shamans, the process is much the same. There is an element of theatre to it, but the transformation is much deeper than surface makeup and preparations. In fact, the very act of walking between the gender worlds is the process of shamanism and ritual” (ur boken Gay Witchcraft: Empowering the Tribe)

Alltså: att korsa könsgränser är en magisk handling. Alla människor är förstås olika, men för egen del tycker jag att det finns en poäng i det han säger, även om jag själv snarare skulle säga att det är själva korsandet av gränsen som utgör magin.

Hursomhelst önskar jag alla en glad Samhain/Allhelgona/Halloween eller vad ni nu vill fira.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att hata män eller att blunda

Jag förstår inte. Nej, jag fattar inte varför jag ska tvingas välja. Antingen kan jag säga:

Vissa män slår ibland kvinnor de påstår sig älska.

Eller så kan jag säga:

Vissa människor slår ibland människor de påstår sig älska.

Fast helst säger jag:

Vissa människor, ofta män, slår ibland människor, ofta kvinnor, de påstår sig älska.

Är det verkligen så svårt att förstå? Har jag missat något väsentligt?

***

Utvecklat ur tanken ”Hur ska jag kunna få antifeminister att sluta anklaga mig för att vara manshatare?”, orsakat av artikeln om Huffington Post-bloggaren Carol Ann Burgers mord på ex-frun, samt den om Papa Dee. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

TS-sektens friskola

Ja, inte fungerade det, rådet om att gå upp efter 20 minuter om jag inte somnat än. Efter en halvtimme tittade jag på klockan och insåg att jag var alldeles för trött för att gå upp. Jag har nog vant mig vid att ”nattvila” betyder att ligga vaken.

Jag somnade till slut, och drömde om en sekt som drev en friskola för transsexuella högstadieelever. Det är ju svårt att få vård som minderårig, men de här fick det. Priset de betalade var att de manipulerades in i att tro att världen var farlig och att de måste leva stealth. De var tvungna att bryta med sina föräldrar och syskon, och ett särskilt skolämne var att lära sig att dölja sin bakgrund för alla. Den lektionen jag tjuvlyssnade på lärde de sig att de måste vara heterosexuella, och att deras pojkvänner inte kunde få veta något. Trots att halva klassen bestod av killar var det bara flickorna läraren vände sig till. Sedan började läraren berätta om olika bortförklaringar som kunde vara bra att ha ifall ens gynekolog undrade varför en inte hade livmoder.

Jag vaknade och var lättad över att det bara var en dröm. När jag tittade ut genom fönstret vräkte snön ner. Det finns inget bättre sätt att fira in det nya året, tänker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Mitt chica vinterskägg

Ett ständigt återkommande sökord till min blogg är ”hur får jag skägg?” . Såvida du inte nöjer dig med biologiskt fuskskägg à la Simon vet jag inte. Jag själv tillhör de som förmodligen begåvats med en hormonrubbning. På tisdag ska jag ju gå och bli undersökt för PCO-S. Ett symptom på detta är oregelbundna menstruationer. Det är inget jag tänker visa på bild, så ni får hålla tillgodo med ett ytligare symptom: mitt chica vinterskägg.

De grova, mörka håren på och under hakan har jag året om och är de enda som är manuellt framkallade genom att klippa i huden med sax. Nej, det är inget jag rekommenderar. Jag vet inte, men jag kan gissa att det går att få hårsäcksinflammationer och annat otrevligt av det. Om inte annat så blir det i alla fall inte snyggt, eftersom det bara ger några enstaka strån här och där och i bästa fall lite fluff på hakan. Såna saker tänkte inte jag på som tonåring, utan var glad att det kom hår överhuvudtaget. Ack ja, jag var ung och dum.

Mustaschen som inte syns så tydligt under sommaren börjar sin blomningssäsong nu i oktober. Detta är den osminkade versionen, utan mascaraförstärkning. Det som inte syns så tydligt på den här bilden är mina blonda fjuniga sideburns. De syns knappt, men de känns.

Jag är så luden jag kan bli utan testosteron, men det är ingen vidare manlig hårighet. Snarare skriker den ”hej, jag är en tjej med hormonrubbningar”. Ändå kan jag inte förmå mig att raka av den innan jag vet att den kommer att ersättas av en jämn skäggväxt. Som jag kommer att raka. För skägg vill jag inte ha, bara möjligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Den nya generationen bokstavsvuxna

”– Jag är stolt över att ha ett jobb, säger Tommy. Jag får visa vem jag är och får känna mig betydelsefull i stället för mindre värd på grund av hur jag är.”

Tommys berättelse gör mig glad. Han har DAMP och Asperger, och tillhör den nya generationen bokstavsvuxna: de som fick sina diagnoser som barn. Han var sex år då, idag är han 24 och har en dotter och jobbar med marknadsföring.

Han verkar i mina ögon vara ett exempel på hur det kan gå för den som får hjälp i god tid. Fast det är ju bara min tolkning. Det är så lätt att tala OM bokstavsbarn, men det är mer sällan bokstavsbarnen själva gör sig hörda. Vi bokstavsvuxna som växte upp utan diagnos vet inte hur det är att ha de erfarenheterna. Vi levde mer i neurogarderoben.

Det vore intressant att få veta hur den nya generationen bokstavsvuxna ser på ”stämplandet” och ”neddrogningen” av barn. Det är trots allt de själva det handlar om.

Läs också tipsen för föräldrar med Asperger, ADHD och bipolär sjukdom, och andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Farliga biverkningar av strumpor

Det började med en upprörd pappabloggare. Sedan hakade Wendelas Malin Wollin på. Varför skickar Länsförsäkringar ut rosa strumpor till flickbäbisar (men blå till pojkar)? Jag sitter på händerna för att inte skriva något ironiskt om vilken framtida epidemi av homosexualitet/ospecificerat könsöverskridande som kommer att drabba alla småpojkar som idag utsätts för frigjorda föräldrars rosa mössor.

Jodå, jag är medveten om att pojkar som har rosa kläder kan råka ut för alla möjliga trauman, som att bli misstänkta för att vara flickor. Det har jag egen erfarenhet av. Jag älskade rosa, tills jag fick veta att det var en tjejfärg. Inre kris. Inget rosa på många år, och jag tog totalt avstånd från allt tjejigt.

Jag tillhör alltså de killarna som växte upp med spetsklänning till fest och långt hår och chockrosa jacka, Ett tag försökte mina föräldrar få mig att dansa balett, med tyllkjol och allt. Och titta vad det blev av mig: Jag blev inte tjej för att jag gick i klänning på skolavslutningen och lekte med Barbie. Trots att det var det som alla trodde bara för att jag hade snippa. Å andra sidan blev jag bög istället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Sängvägen

Jag skrattar nästan till när jag ser det:

”Kliv ur sängen om du inte somnar om inom 15–20 minuter. ”

En psykolog förklarar hur man ska gå till väga för att somna. Det låter helt absurt. Trots att jag vetat om det i veckor har jag fortfarande svårt att tro att det anses onormalt att ligga vaken längre. Men vem är jag att döma ut något på förhand?

Sedan jag började med medicinen för sex veckor sedan har mina sömnproblem blivit värre. Till min hjälp har jag ett bolltäcke som halverar insomningstiden från fyra till två timmar, och givetvis ett specialinrett sovrum. Jag går och lägger mig när jag är trött, oavsett om det är klockan tio eller två på natten. Det mesta med koffein i är äckligt, så det är inga problem att låta bli. Jag vill inte ta fler mediciner, men det jag gör hittills räcker inte. Därför har jag lagt upp en plan för att lära mig sova:

  • Inga ansträngande aktiviteter efter klockan 20. Att dra fram staffliet eller betala räkningar mitt i natten är en garanti för att jag aldrig kommer att somna innan soluppgången.

  • Ingen middag efter klockan 22. Jag måste verkligen lära mig att hålla på tiderna.

  • Dämpa belysningen på kvällen och gå ner i varv.

  • Inte läsa sms efter att jag bestämt mig för att somna.

  • Våga vädra om det är för varmt. Det är bättre att stänga fönstret mitt i natten än att ligga vaken och må dåligt.

Som det är nu tar det i genomsnitt två timmar att somna, jag sover i tre timmar och ligger sedan vaken i två innan jag somnar och sover en eller två timmar till. Jag vill sova alla åtta-nio timmar hela natten. Det har jag varit med om flera gånger, så jag vet att det är möjligt. Jag vill somna inom en halvtimme. Det har jag bara upplevt när jag varit extremt trött, som till exempel efter att ha varit hyperaktiv hamster i tre dygn.

Så vi testar. Jag lägger till på listan: Gå upp efter 20 minuter om jag inte somnat. Vi får väl se om jag lyckas. En enda gång.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Skötare och försökskanin i samma person

Jag sitter och försöker skriva något vettigt om Isters viktiga inlägg om att hjälpa när jag ser artiklarna i Wendela. De handlar om att vara anhörig till en deprimerad: om att ta på sig för mycket, leva som en skyddsbarriär mellan partnern och världen; som en stötdämpare som kläms från båda hållen. Jag skäms när jag läser det, eftersom jag vet vad jag utsatt människor för.

För snart två år sedan fick jag frågan hur jag kunde tro att någon skulle fråga hur jag mådde när min sambo varit med om en olycka. Jag blev förvånad först, innan jag kom på att det kanske handlade om en skillnad mellan psykiatri och annan vård. Sedan förstod jag.

Det viktigaste redskapet de första åren i terapi var alltid min sambo. De föreslog alltid att han skulle hjälpa mig, för det gör sambos. De ska stötta, ta hand om, hjälpa, vägleda, visa känslor… Jag skulle använda honom som moralisk måttstock och fråga honom om lov varje gång jag skulle göra något. Jag skulle experimentera på honom och utsätta honom för allt möjligt. Sedan skulle jag rapportera vad han sagt och hur han reagerat.

Det var egentligen grymt, men jag var inte i position att säga ifrån och inte han heller. Med ett överhängande hot om tvångsvård går det att övertala till vad som helst. Jag var tvungen att testa ena veckan att berätta om mina självmordsplaner för honom, och nästa att visa mina nya sår, och nästa att få ett utbrott mot honom istället för mot mig själv som jag brukade. Det skulle ingå i terapin, trots att jag inte förstod hur det skulle kunna göra något bättre.

De tvingade mig att utnyttja honom. Jag trodde alltid att det handlade om att få honom att må så bra som möjligt, eftersom han var viktigast i mitt liv. I själva verket skulle han agera skötare och försökskanin samtidigt.

Vår relation fungerade inte ens i början, och visst, att han brukade våldta mig har säkert sin del i det hela. Förmodligen har jag psykvården att tacka för att det tog slut efter tio år. Indirekt. Jag var oerhört elak mot honom, och den skulden får jag leva med. Vissa känslor behöver faktiskt inte släppas ut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Med känsla för mustasch

Av någon anledning drömmer jag ofta om Ica Vallhalla. Jag förstår inte varför. En mataffär kan inte ha så himla stor betydelse i ens liv. Förmodligen är det just det den symboliserar: Det där mindre viktiga, det som bara finns där i bakgrunden under barndomen och uppväxten. En kuliss.

Inatt var jag i alla fall där, i mina högklackade skor. Ja, alltså, mina ortopediska skor gör mig fem centimeter längre, och det känns fortfarande ovant. Jag var färdig i drömmen. Plattbröstad och med skäggstubb och basröst vinglade jag in och undrade om någon skulle känna igen mig. Ganska snabbt såg jag massor av människor jag kände igen. Inte människor som satt något jättestort avtryck i mitt liv, snarare tvärtom: Människor jag knappt varit medveten om att de fanns, som jag aldrig varken gillat eller varit rädd för.

Ändå kände jag igen dem omedelbart. Jag som knappt känner igen mina bästa vänner. Det brukar vara alla andra som känner igen mig först; det är den ordningen jag är van vid och tvungen att förlita mig på, för min ansiktsblindhets skull. Men jag kände igen dem, och de verkade inte känna igen mig. Helt plötsligt var det jag som hade övertaget. Jag log åt min i spegelbild ovanför grönsaksdisken och hoppade till. På min överläpp satt plötsligt en lösmustasch. Den hade vuxit fram av ren självsäkerhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jourhavande normupplysare

Hur många månader i efterhand är det okej att be om ursäkt för något jag precis fattat var sårande? Kan folk bli sårade om jag säger att jag inte förstår vad de menar? Hur vet folk hur mycket andra människor redan vet? I ett rum med många människor som sitter och står i olika grupperingar; hur vet en vilka av dem som lyssnar, så en kan bedöma hur en ska anpassa vad en säger?

Svåra frågor för en autist utan sunt förnuft. Förr i tiden gjorde jag långa uträkningar och höll avancerade teoretiska diskussioner med mig själv där allt från Rosseau till Bamse kunde duga som bevis. Sedan lärde jag mig att googla, och vissa av frågorna fick svar. Magdalena Ribbing blev min husgud när det gällde de mer ytliga relationerna.

Idag har jag en egen neurotypitolk. Han är tillräckligt udda för att förstå mig, men tillräckligt vanlig för att veta vad som gäller. Jag kan störa honom när som helst med en fråga, och han kan nästan alltid svaret. Saker som är självklara för honom, men som jag kan ha försökt förstå i decennier. Det viktigaste hjälpmedlet jag har är inte min handdator eller mitt bolltäcke. Det är min Dennis.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Outad som heterosexuell inför Jehovas Vittnen

Jag har redan berättat om detta i min gamla blogg, men det är värt att berätta igen. AddAnnas inlägg om Jehovas får mig att minnas. Ack ja.

Första gången var för åtta år sedan. Mitt ex och jag hade precis flyttat ihop, men i väntan på att badrumsrenoveringen skulle bli klar trängde vi ihop oss i hans gamla etta några veckor till. Det var där de ringde på, en äldre och en medelålders kvinna. Jag hade pluggat stenhårt i en hel dag och var desperat efter en ursäkt, så jag släppte in dem. De frågade om jag var ogift, och jag sa att jag hade pojkvän. Jag såg ju ut som en tjej, så det var väl acceptabelt. Så kom de in i rummet och såg att det låg två kuddar bredvid varandra i sängen. Den yngre frågade om jag bodde själv, och jag sa som det var; att vi var sambo. Helt plötsligt hade de inte alls tid att stanna, utan skyndade sig därifrån.

Andra gången var förra våren. Jag var singel och hade inte längre något äktenskapsbrott att outa. Den äldre kvinnan var densamma, men den andra var en ännu yngre kvinna. Jag tror inte att hon kände igen mig, och det hade nog varit konstigt med tanke på hur många de träffar. De ville i alla fall prata om betydelsen av könsroller, så jag kunde inte låta bli att släppa in dem.

Vi satte oss ner på min säng och de började berätta om Jehovas plan och om krig och farsoter och katastrofer, så jag fick styra in dem på ämnet de lovat. Jag började fråga dem om varför de trodde att män och kvinnor var så olika, om barnafödande och sterilitet, och allt möjligt runtomkring. Efter någon timme  kom jag till slut in på personer med intersexuella tillstånd. Gör gud misstag ibland när ”han” ger folk kön? Blir det fel ibland? Eller är det kanske en naturlig variation, eller ett tredje kön? Jodå, det blir fel ibland, det höll de med om. Uppvärmningen var klar. Jag tog sats, och började:

”-jo, det är så att jag har en kompis…”

Jag förklarade att den här ”kompisen” ”trodde” att ”han” var en tjej, att ”han” borde ha fötts som tjej och egentligen aldrig hade varit något annat. Nu är inte jag så duktig på att läsa av människors kroppsspråk, men de började skruva på sig och signalera saker till varandra med ögonen. Den äldre förklarade att det inte inte alls var så. Den idén om att ”stympa” sig kom från djävulen. Så började hon prata om homosexualitet. Hon förklarade att om en ”man” opererar sig så ”han” ser ut som en kvinna för att kunna vara med män så är ”han” fortfarande man och därmed homosexuell, och det är inte bra.

Jag kände att det var dags att outa mig. Jag berättade att jag själv ”vill byta kön” för att jag tror att jag är kille. Den äldre av dem svalde nervöst och frågade om jag var homosexuell. Ja, sa jag, för jag gillar killar. Hon förklarade att det var jag inte alls, för vad jag än gjorde med min kropp skulle jag fortfarande vara kvinna. Men även om jag var heterosexuell var det mot Jehovas vilja att försöka vara ett annat kön, hasplade hon ur sig. Vi hade pratat i lugn och ro i timmar, och plötsligt hade de oerhört bråttom. Så de skyndade ut genom dörren. Och jag satt kvar. Och kände mig heterosexuell.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Resultatet av mina bekräftelsecravings

I en vecka har enkäten legat ute, och ungefär 100 personer har svarat på varje fråga. Nu är det dags att räkna ihop vad folk egentligen tycker om mig.

Först ville jag veta lite om vilka som läser, av ren nyfikenhet. Det visade sig att över hälften av mina bloggläsare är mellan 20 och 29 år. Var femte är under 20, 15% är mellan 30 och 39, och sedan planar det ut kraftigt uppåt. Vidare är det en uppenbar majoritet kvinnor och tjejer som läser min blogg. Hela 58% definierar sig så. 16% definierar sig som män eller killar, 11% anser att deras kön är irrelevant, 7% vet inte, 2% har inget kön. Ytterligare två procent har angett egna alternativ: kvinna (mtf), boi, Allt och inget, Schlagerbög och ”lite av varje (men oftast irrelevant)”. Mina fördomar säger alltså att det inte är riktigt representativt för samhället i stort, vilket jag mest tolkar som positivt.

Det vanligaste sättet att hitta min blogg verkar vara genom mitt kommentarshorande i andras bloggar. Hela 30% har dumpit in här på grund av det. 18% vet inte, men var tionde hittade hit genom Qruiser. Sex procent googlade, och lika många såg mig på WordPress ”baksida”. Stackars tre procent blev hittvingade av mig personligen, och lika många genom mitt spammande på Facebook. Det är inte riktigt hela sanningen, för 24% hittade mig på andra sätt. Några nämner Bloggportalen, länkar från andra bloggar och tips från vänner. Någon skrev ”Psykiatrimässan i Gävle”, vilket gör mig glad. Jag glömmer ofta bort att jag då och då ger mig ut bland människor IRL och att det får effekter på nätet.

Jag bloggar ju mycket, och det verkar smitta av sig på er. Hela 19% läser min blogg flera gånger om dagen, och 27% varje dag. Det är totalt 46 personer som läser min blogg minst en gång om dagen. Tack! Var femte läser ett par gånger i veckan, var tjugonde varje vecka, och 11% mer sällan. Samtidigt säger 16% att det är första gången de läser min blogg. Med andra ord är det en väldigt varierande grupp människor. Jag måste nog därför jobba på att göra varje inlägg mer självständigt. Den som läst min blogg i två år tycker kanske att jag tjatar om jag berättar samma sak hela tiden. Det är i alla fall vad jag själv tycker att jag gör, men jag måste komma ihåg att andra inte kan läsa mina tankar.

Så kommer vi till ordleken. Borderlinewannabe som jag är gav jag ett par motsatsord, som jag funderat över vilket som stämmer bäst in. Något fler svarade ”förenklande” än ”svårbegriplig”, och ”gnällig” leder solklart mot motsatsen ”äckelkäck” med 13 röster mot fem. Fyra personer valde ”mesig” och tre ”elak”, medan det blev dött lopp mellan ”flamsig” och ”pretto”. Att jag låter gnällig är inget som förvånar mig. Det är något jag jobbar på varje dag att försöka hålla mig ifrån, och ärligt talat trodde jag att många fler skulle välja det.

Utöver det var det en tredjedel som föreslog andra alternativ, som ju inte ingick i just det experimentet. Där öste komplimangerna in. Smart, ärlig, intressant… jag rodnar. Tack snälla söta ni! Andra omdömen är annorlunda, trollharisk, psykisk, postmodern, och osammanhängande. Med tanke på att ett alternativt bloggnamn redan från början varit ”Ofullständiga tankar från en fullständig idiot” så förstår jag mycket väl det sistnämnda. Det ÄR inte lätt att hänga med, jag vet.

När folk fick välja vad de ville läsa om var HBT och genus mest intressant, följt av min könskorrigering och neuropsykiatriska funktionshinder. Även psykvård/psykologi och asexualitet/relationer tilltalade folk. Färre var intresserade av politik, bara 8%, och endast 2% ville läsa om djurrätt.

Förvånansvärt nog tycker hela 63% att det INTE är svårt att förstå min blogg. Femton procent säger att de måste tänka efter, men att de tror sig förstå till slut. Tolv procent vet inte och en procent erkänner att hen inte förstår ett piss. Många påpekar att det är svårt ibland, och ibland lättare. En person tycker att bakgrunden inte kommer fram tydligt. Som sagt var; sammanhang är min stora svaghet, jag vet.

När jag frågar efter förbättringar har 23% synpunkter på grafiken. Min rosa sparkdräkt faller tydligen inte alla i smaken. Näst högst på önskelistan är mindre krångliga ord följt av mer utförliga förklaringar. Efter det följer önskemål om vissa ämnen: mer Asperger, speciella dagar som National coming out day och vardagshändelser. Var tjugonde nappade på mitt förslag att ”sluta låta så jävla bitter”. Egna förslag som folk har gett har varit att jag ska utveckla terminologin mer och förklara på svenska. Mer sammanhängande texter och diskussion efterlyser några.

Den röda tråden är bristen på sammanhang, och det är inget som förvånar mig. Jag är den sortens aspie som nördar ner mig totalt i detaljer men inte klarar av att skriva en enkel sammanfattning. Jag vet dessutom aldrig vad jag kan förvänta mig att andra redan vet. Slutsatsen från det lilla ordförståelseprovet är att jag måste ta mig själv hårt i örat och sluta droppa krångliga ord. Jag har också lagt in förklaringar på ord i respektive FAQ för de tillfällen då det är omöjligt att låta bli.

Jag gjorde undersökningen för att få veta vad jag kan förbättra och vad jag måste tänka på, så tusen tack alla ni som svarat. Det hjälper mig att bli en bättre bloggare: Förhoppningsvis mer lättförstådd och mindre bitter.

***

Förresten, till dig som tyckte jag kunde skippa detta *pekar nedåt*, så är det en del av pingsystemet bloggar.se. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Man vill bli hatad, i brist därpå älskad

Det var länge sedan jag berättade om det senast, men jag vill inte höra fler citat ur Doktor Glas:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Jag har redan kärlek; det är inte därför jag vill bli hatad. Kärlek är för osäkert; hat är den mest uppriktiga känslan. Den som säger att hen hatar kan visserligen ljuga, men det omvända är värre. Äkta hat är renare än alla andra känslor. Det är därför det är som knark.

Jag är beroende, men jag tar mitt metadon; mina vänner intygar gång på gång hur mycket de hatar mig. Långsamt kliver jag ur missbruket och börjar uppskatta kärleken istället. Då retar de mig och kallar mig normal. Elaka jävlar.

En förklaring till varför jag inte kan bli krönikör. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Är djur homofober?

Aftonbladet berättar idag om en utställning om homosexualitet i djurvärlden som öppnar på Naturhistoriska riksmuseet den 8 november. Jag skulle egentligen gissa att den egentligen handlar om homo- och bisexualitet.

Nu när jag skrev ”bisexualitet” föreslog mitt nynedladdade OpenOffices rättstavningsprogram att jag egentligen kanske menade ”bilsexualitet” eller ”biosexualitet”. Det var inte inlagt. Bilsexualitet kan jag förstå hur det kan te sig, men biosexuell? Är det de som går igång på att ha sex i biomörkret, eller är det motsatsen till nekrofil? Hursomhelst säger det något att ”homosexualitet” och ”heterosexualitet” är inlagda, men inte ”bisexualitet”. Behöver jag påpeka att ”transperson” inte var inlagt?

Det är egentligen ingen nyhet att djur inte bryr sig om vad vi vill att de ska göra. Fast forskare har velat visa upp en putsad heteronormativ fasad finns det djur som är homosexuella och bisexuella, som har polyrelationer, bögar som adopterar barn och transsexuella. Det finns naturligtvis intersexuella också, och så de som en utomstående kanske skulle bedöma vara transgender eller transvestiter. Ja, om en ska använda ett antropocentriskt språkbruk alltså.

För det är ju det vi gör, oavsett. Läser ickemänniskor genom våra glasögon där vi själva är normen. Vi människor. Nu återstår bara frågan, för de som älskade att hävda att ditt och datt är onormalt för att inga djur gör det: Finns det andra djur än människor som är homofober?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Patchouli

Min binder luktar gammal herrparfym. Sådär som den blir när den är på väg att försvinna; bara en svag förnimmelse av dov patchouli kvar. Var doften kommer ifrån är ett mysterium. Jag använder bara oparfymerad deo och ett mjällschampo som knappt luktar enbär längre.

Lukten kommer inte från mig, det är klart. Så jag räknar dagarna sen senaste kramen: Sex dygn. Utan Dennis skulle jag aldrig känna mänsklig närhet alls.

Min binder luktar gammal herrparfym utan en rimlig förklaring. Kanske är det för att någon tänker på mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

För manlig för sitt eget bästa

”Han har flera erfarenheter av fördomar inom vården. Ett exempel är från förra året, då han efter att ha stått i kö i två år för att få bli utredd för adhd och Aspergers syndrom äntligen fick träffa en läkare.

– Läkaren avfärdade allt och ville inte gå vidare med utredningen eftersom hon tyckte att allt berodde på att jag är transsexuell. Hon sade bara att ”Det du beskriver är typiskt manligt” och såg det inte som något problem, berättar Pontus. ”

Det känns ju… Bekräftande av ens manliga identitet i alla fall? Alltid något? ;)

Allvarligt talat: Pontus, som intervjuades i Dagens Medicin, är inte unik. Även om det ofta bara är ren och skär okunskap är fördomarna många. Folkhälsoinstitutet har undersökt transpersoners psykiska hälsa och livssituation, och det är tydligt att det finns att göra.

Jag har inte hunnit läsa hela rapporten på 466 sidor, utan bara skummat igenom vissa delar och läst kortversionen. Psykiskt lidande, utsatthet, självmord, komma ut-ångest, transfobi… Varvat med tunga teorier och perspektivbyten fram och tillbaka. Det här är ingen upplyftande, lättsam rapport, lika lite som den är lättläst. Men viktig. Jag hoppas bara att folk orkar ta sig igenom hela. Och att jag själv gör det.

Ladda ner rapporten här. Hollywood ska rädda äktenskapen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Besserwisser sökes

”Äh finns jobb överallt det säger ju alla. Det är aldrig ekonomin det är din CV. Du är bara lat och otacksam.”

Detta är en autentisk kommentar under Aftonbladets artikel om arbetslöshet. Jag blir inte klok på om den är uppriktigt menad eller inte. Hursomhelst känns den extremt modern. Det är inne att förklara alla tänkbara problem med individuella brister. Arbetslös betyder lat som väljer att inte skaffa rätt utbildning. Sjukskriven betyder fuskare som väljer att tycka synd om sig själv. Sjuksköterska betyder dum i huvudet som frivilligt väljer att plugga till ett låglöneyrke. Och så vidare.

Jag tillhör ju de som valt fel alldeles för många gånger i livet, det är därför jag är heltidsparasit. Mitt yrke är att självömka. Därför har jag nu ett unikt erbjudande till alla som vet bäst, alla pseudoexperter, alla gratiscoacher och lägga-näsan-i-blöt-profeter: Berätta för mig vad jag ska göra med mitt liv. Ta chansen, det kommer inte i repris.

Jag lovar att om fler än fem personer nappar kommer jag att välja en som får ge mig råd, som får berätta för mig vilken valfrihet jag har och vilka fantastiska möjligheter som bara väntar på mig. Jag lovar att ge det en månad. Det enda kruxet är att du måste göra det gratis, men det enda du behöver är dina fantastiska kunskaper som går att tillämpa på alla människor i alla situationer. Så vad väntar du på?

Tack vare den här artikeln. Proffstyckare som åtminstone håller sig till känslobiten. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Oförstånd

”Psykologhjälp har inte saknats. Barnpsykologer, terapeuter, kuratorer och traumaexperter trampade nästan ner varandra på sjukhusen.

Danijel är inte imponerad av dem han mött. Han härmar deras nickande hummanden: ”Vi förståår”.

– Du förstår inte ett skit, har jag sagt. Du förstår inte tio år som jag inte får tillbaka. Som jag så jävla gärna vill ha. Men jag kan inte göra replay.”

Jag tillhör inte heller de som förstår. Det gör ingen som inte var där. Men jag är åtminstone medveten om mina brister.

Min egen erfarenhet är att inte ens de som har nästan identiska erfarenheter nödvändigtvis förstår varandra. Men en sak har jag lärt mig: Att de som tvärsäkert säger att de förstår oftast är de som gör det minst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

62% risk för kramighet

En brittisk studie visar att personer som lider av autismspektrumstörningar har svårare att uppfatta de språkliga nyanserna och värdesätter försiktighet framför känslan av att göra en bra affär.

Eller så uttrycker vi det såhär:

En brittisk studie visar att neurotyper är mer lättlurade än autister. När de presenterades för en valsituation handlade neurotyperna irrationellt och valde oftare utifrån hur försöksledaren formulerade alternativen än den faktiska sannolikheten. Detta lurade emellertid inte autisterna.

Ja, jag har hittat på texterna själv, men de beskriver egentligen samma undersökning. Slutsatsen forskarna kom fram till var att det inte bara är ett handikapp att inte ha någon intuition att lita till. Att gå på ”magkänslan” är ofta en fördel i sociala sammanhang då det innebär att en slipper göra komplicerade uträkningar för att sluta sig till sannolikheten att faster Agda vill ha en kram är 62%.

Så, frågan är: Tycker du att texterna ovan ger dig samma intryck? Var lugn, du är autist. Om du däremot får helt olika känslor är risken överhängande att du är neurotyp. Men oroa dig inte, det finns hjälp att få.

Cred till Wemind. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Jag älskar mina äggstockar

Är det någon som minns min liknelse om att vara gravid med sin inre man? Jag börjar komma en bit på vägen nu. Om exakt en vecka ligger jag med benen i vädret och gör ultraljud. Någon bäbis lär de inte hitta, men eventuellt en förklaring till varför jag är luden, och varför Tant Röd trotsar besöksförbudet och dyker upp med högst ojämna mellanrum och misshandlar mig.

En japansk studie visade att 58% av alla transkillar har PCO-S: Polycystiskt ovariesyndrom. Ludenhet, oregelbunden mens, insulinkänslighet… Jag är förmodligen en av dem. Sedan januari då poletten trillade ner har jag försökt få en undersökning. I maj skulle det bli av, men jag skrev av misstag in det på fel dag i min handdator och kom dit en dag för sent. Nu, efter elva månader, ska jag äntligen få veta.

Kommer det att göra någon skillnad för min självbild? Jag vet att en del har insett att de inte var transsexuella, att de hellre ville leva som tjejer när de väl fått veta. Jag vet att andra istället tolkat det som att de är extra genuint transsexuella.

Själv behöver jag inte längre oroa mig för att inte vara tillräckligt transsexuell. Men nästa gång jag ligger i fosterställning och önskar att jag kunde kräkas upp mina äggstockar kanske jag borde tänka på att de gett mig ett försprång.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Är manlighet handikappande?

En person med manligt kön är inte på något sätt förutbestämd att drabbas av sociala funktionsnedsättningar. Många klarar sig utmärkt och lider inte alls av sin manlighet. Jag vet, eftersom jag är en själv. Emellertid går det inte att blunda för att för vissa medför det ett handikapp.

När jag säger ”handikapp” menar jag de problem som uppstår när en person med en funktionsnedsättning vistas i en miljö som inte är optimalt tillgänglig: För en dyslektiker kan det vara att viktig information endast finns skriftligt, medan för en hörselskadad med känsliga öron kan det vara en bullrig omgivning. Ett handikapp är alltså inte orsakat av personens egna funktionsnedsättningar, utan av att omgivningen inte är anpassad. Handikapp som drabbar personer med manlighet kan till exempel vara en oförståelse och förnekelse av personens emotionella och sexuella behov, uttryckt i allt från känsloförakt till homofobi.

Ett klassiskt manligt socialt handikapp riskerar drabba den som gått på Myten Om Mannen och sedan missnöjt konstaterar att antingen var myten eller han själv inte tillräcklig. Han riskerar att krascha gång på gång, rasa mot feminister och Gudrun Schyman, och kanske starta en karriär som homofob.

Dessa män lider av konsekvenserna av sin manlighet, men de vill inte bli botade. Det är trots allt inte manligheten i sig som är problemet, utan fördomarna de drabbas av.

</satir>

***

Inspirerat av läsarkommentaren: ”Anledningen till att det inte satsas på prostatacancer är att den oftast drabbar etniskt svenska män vilka befinner sig absolut längst ned på stegen i detta landet. Med detta menar jag att de har både kön och hudfärg emot sig och då kommer aldrig PK etablissemanget att arrangera någon gala” till Bert Karlssons debattartikel om cancer och kön. Läs förresten casanovabloggarens recensionen av phn, som jag outat som transkalsong. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Women only (med kukföddhet som norm)

Den största studien i sitt slag kallar de den: den australiska undersökningen som visar på att det finns genetiska skillnader mellan transsexuella och icketranssexuella. Hela 112 personer har undersökts och slutsatsen är att kukfödda män som är nöjda med sitt biologiska kön och transsexuella kvinnor (alltså födda med pojkkropp) skiljer sig åt genetiskt. Den genen som reglerar testosteron är längre hos de kukfödda kvinnorna än hos de kukfödda männen.

Mycket intressant slutsats. Lika intressant är det att de, trots att detta är en så stor studie, enbart undersökt male-to-females. De har alltså uteslutit nästan hälften av alla transsexuella. Det hade visserligen blivit mer komplicerat att inkludera female-to-males, om de hade varit tvungna att komma på en ”motsvarande” teori och ”spegelvända” halva studien. Det är inte gjort i en handvändning.

Det var ungefär samma sak med teorin om fingerlängden som måttstock på genetiskt genuin transsexualism och testosteronnivåer under fostertiden: Det gällde också bara transsexuella kvinnor att deras fingrar motsvarade fittfödda kvinnors. Transsexuella mäns fingrar visade sig vara lika långa som fittfödda kvinnors, och inte kukfödda mäns.

Det är just det: om en nu verkligen vill veta vad som gör att vissa har en kropp som inte matchar deras könsidentitet, varför då konsekvent utesluta hälften? Vad är det vi inte får veta? Hur hade forskningen sett ut om den inte tagit hänsyn till kukföddhet som norm?

Cred till Blogge Bloggelito. Läs pressmeddelandet, och sedan medias tolkning i fallande ordning: The Age, BBC, Metro.co.uk. Wendelanotis om genteknik. Dagens HBT: Lindsay Lohan är inte lesbisk, hon har bara flickvän… Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att köna ADHD

”Vi slarvmajor kräver därför:

1. Screening [för ADHD] av alla tonårsflickor i 7:an, 8:an och 9:an (Det handlar om sex enkla frågor.)
2. Coacher genom hela skoltiden till dem som fått sin diagnos.
3. Rådgivning (från Mödravårdscentralen tills barnen är myndiga) när Slarvmaja blir mamma.
4. Gratis påminnelsetjänst med sms från myndigheter.
5. Utbildning/information för chefer som har adhd-anställda
6. Klara regler om våra rättigheter och lika fördelning av pengar till både Slarvmajor och Stökpellar.
7. Klara regler från Försäkringskassan. Idag har många Slarvmajor svårt att försörja sig. Vi som inte fick behandling som barn har ofta redan psykiska skador av det bemötande vi fått.”

Nej, det är inga omständiga detaljer de beskriver, ”slarvmajorna” på SvD Debatt. På typiskt ADHD-vis är det gapa efter hela kakan som gäller: enkelt och rakt. Det har redan fått reaktioner i bloggosfären. Börje Frylmark kallar det fördomsfullt att göra skillnad på pojkars och flickors symptom. Inte är väl alla pojkar utagerande och alla flickor pratiga men åtminstone stillasittande? Mymlan tycker däremot att artikeln visserligen generaliserar, men det är ju så verkligheten är.

Själv är jag benägen att hålla med Mymlan. I en debattartikel kan en inte visa hur många nyanser som helst. Det skulle fastna i ett evigt ältande av detaljer fram och tillbaka. Jag vet, för det är så jag själv brukar göra.

Faktum är att flickor utgör hälften av de som kvalificerar för diagnos, men bara en femtedel av de som faktiskt kommer till utredning. Faktum är att personer som är mer utagerande och ”jobbiga” har lättare att få vård och stöd. Faktum är att flickor tränas i högre grad än pojkar på att vara ”snälla”: tysta, lugna, hänsynstagande.

Självklart finns det tysta blyga pojkar; självklart finns det flickor som slåss och tar plats. Men de är i minoritet, med eller utan ADHD. Tyvärr. För visst hade det varit roligare om folk i första hand hade kunnat få vara personer, och inte kön och diagnoser.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om ADHD och kön. Dagens DN Debatt om privat primärvård är intressant, och en bra artikel om kön och lekplatser. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,