Daily Archives: 20 maj, 08

Kvinnligheten i en kopparplåtskorsett

Schlager är för mig framförallt att minnas. Jag kan aldrig sortera siffror, jag minns inte årtal, länder, titlar eller namn, men jag minns bilderna och ljuden och därmed alla tankar, känslor, smaker och dofter. Framförallt är det kvinnorna jag minns. Det är de som har roligast kläder.

Så när jag ser Andorras Gisela i sin omänskliga kopparplåtskorsett inser jag att jag förändrats. Det är inte längre kvinnorna jag tittar på. Det är inte längre de som sätter sig i minnet.

Jag har alltid älskat kvinnorna i Melodifestivalen just för att de så uppenbart inte är på riktigt. En samling live-size barbiedockor i kläder ingen människa skulle sätta på sig. Just därför har jag identifierat mig med dem, inser jag. Hur många olika sorters tjej jag försökt vara har jag aldrig lyckats, eftersom jag känt mig ungefär lika äkta som en drag queen. Det spelar ingen roll om jag har jeans eller kjol, snagg eller långt hår, hängpattar eller pushup. Det har aldrig någonsin varit jag. Lika äkta, lika mycket yta som en korsett i metall.

Under hela min uppväxt har jag ritat tjejer. Det har varit ett tic, en tvångshandling, ett specialintresse eller vad du vill kalla det. En genomsnittlig tv-kväll för tio år sedan fyllde jag varje kvadratcentimeter av fyra A4-ark med kvinnofigurer. Varje kväll. Det var mitt sätt att försöka lära mig, försöka hitta det där genuint kvinnliga för att imitera det så perfekt det överhuvudtaget var möjligt.

Efter att jag släppte masken har jag knappt ritat en enda tjej. Jag behöver det inte längre. Istället ritar jag androgyna killar. Och från och med ifjol är det bara killarna jag minns.

Aftonbladet skriver om första semifinalen och listar vinnarna, samt sätter betyg på scenkläderna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Hans idioti kanske räddade mitt liv

Det fanns en gång en doktor som hette Jabba the Hut. Fanns och fanns, vad jag vet jobbar han fortfarande kvar. Han mötte mig för första gången när jag låg på intensiven efter min första överdos. Efter att ha pratat väder i tio minuter släppte han bomben:

– Du har inte Asperger, du är inte deprimerad, du har ingen ångest. Det här självmordsförsöket var patetiskt, och det är du med.

Just då ville jag bara dö ändå, så jag sket fullständigt i vad han sa. Ändå etsade det sig fast i hjärnan. Ett och ett halvt år senare fick jag min aspergerdiagnos svart på vitt, och min första känsla var att jag äntligen hade visat honom. Där fick han, liksom.

Idag läser jag mina gamla journaler. Plötsligt står jag öga mot öga mot honom igen, fast i text. Var och varannan rad innehåller direkta sakfel. Det är uppenbart att han inte ens visste vad Asperger är.

Och ändå: Jag visade honom. Han väckte min ilska. Jag har aldrig hatat någon förut, utan har alltid pendlat mellan apati och självdestruktivitet. Tills den dagen jag mötte honom.

Hans idioti kanske räddade mitt liv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Diagnosmanual

Jag säger: ”Homosexualitet är ingen sjukdom!” Och motståndarna säger ”nej, självklart inte”, byter ämne och börjar babbla om tro och förlåtelse.

Jag säger: ”Autism är ingen sjukdom!” Och motståndarna börjar prata om försvarslösa barn i rovgiriga forskares händer, om utvecklingsstörning och hur hemskt det måste vara att sakna det de kallar ett språk.

Jag säger: ”Transsexualism ÄR en sjukdom!” Och motståndarna säger: ”Det vet vi redan. Du är ju homosexuell egentligen”.

Inspirerat av en pseudonyhet från Fox News. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Vad kostar en död?

Igår fick jag veta att jag äntligen ska få någon att prata med. Jag har väntat sedan slutet av september på en samtalskontakt, blivit sjukare och sjukare av väntan. Bara att ha någon att prata med gör så oerhört mycket. Att inte vara ensam med tankarna.

Men nu är det inte mig det handlar om. Jag är bara ett exempel. Människor som inte får vård blir ofta sjukare. Själen börjar ruttna efter ett tag i instängdhet. Det är inget kontroversiellt, utan det är så det är.

Men istället för att bestämma sig för att satsa på att förebygga svåra sjukdomar ska det nu in i lagen att det är okej att vägra vård till papperslösa. Gömda flyktingar har inga rättigheter. De ska drivas ut med eld från sina gömställen. De ska helst av allt dö en kostnadsfri död på gatan. Deras kroppar kan sedan kanske komposteras och gödslas med i kommunala rabatter. Av andra papperslösa, som vet att de är i allra högsta grad utbytbara. Det är att skicka rätt signaler.

”Papperslösa Maria får ingen vård” och ”Läkare: Lagen sänder ut fel signaler om Sverige” i Aftonbladet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Men tänk på barnen!

”De erbjuder könsbyte för barn

Bostons barnsjukhus har öppnat en mycket kontroversiell avdelning. För patienter så unga som sju år erbjuds nämligen könsbyte.”

Det där med ”könsbyte” är väldigt underligt. Jag känner många transsexuella och postops, men jag har aldrig träffat någon som egentligen säger att de bytt kön. Men så läser inte heller Aftonbladets journalister min blogg, utan hämtar sin information från FoxNews. Vad kan en vänta sig?

Mer info om vem Paul McHugh är, som kritiserar behandlingen av unga transsexuella, och ursprungsartikeln. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,