Bloggen har flyttat!

Numera finns jag på http://trollhare.com
Vi ses där!

Tråkig och stolt

image

Förlåt att jag inte bloggat under pride – jag har haft fullt upp med att uppleva istället. I onsdags satt jag i en samtalspanel om att komma ut som psyko, i torsdags satt jag i en annan panel om asexualitet, och igår föreläste jag om min bok.

Nu är fyra dagar av seminarier slut, och kvar är bara paraden och jippon i Pride Park. Festande i parken är inte min grej, så jag satsar allt på paraden istället. Jag försöker drapera mig lite snyggt i min asexuell-flagga, och önskar jag kommit på att måla en tröja med texten ”Tråkig och stolt”. Att vara tråkig behöver ju inte vara negativt, eller hur?

Sverige ligger efter

World Pride i London, den sjunde juli år. Med slagord istället för schlager känns det mer som ett demonstrationståg än som den politikfattiga prideparad jag är van vid från Stockholm. En av åskådarna läser högt från mitt regnsuddiga plakat:

Forced sterilisation of trans people in..?

Hen böjer sig fram för att se bättre:

Sweden?! Really?! But I thought Sweden was such an easy-going country?

(Easy-going≈sorgfri, trygg, avslappnad)

Personer med banderoll 'Queer strike' och olika plakat. Säg till om du vill ha hjälp att läsa plakattexterna.

Queer Strike-gruppen efter prideparaden i London

På något sätt säger hens reaktion allt om bilden av Sverige. Landet som utnämnts till världens mest gayvänliga. Landet där transpersoner tvångssteriliseras i ännu ett år. Landet där en domstol dömer att ett våldtäktsförsök inte är ett våldtäktsförsök om offret saknar vagina. Landet där samma domare säger sig vara fördomsfri, eftersom hen träffat så många ”märkliga karaktärer och mänskliga avarter”.

Ja, Sverige ligger efter. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Transsexuella kvinnor kan inte våldtas, eller?

Triggervarning: våldtäkt, transfobi, sexism, misshandel, ableism

***

A går ut från porten där hennes f.d. pojkvän C bor. Därute väntar B, som börjar misshandla A. B tafsar A mellan benen och försöker slita av A byxorna. C blir vittne till överfallet och rusar till undsättning. B grips på platsen.

Låter det som ett våldtäktsförsök? Inte enligt Örebro tingsrätt. De dömde B för misshandel, men inte för våldtäktsförsök. Anledningen? A är (om jag förstår det rätt) transsexuell kvinna och har ingen fitta:

Det finns inget i målet som tyder på att Bs avsikt, hans ”brottsplan”, varit annan än att våldta målsäganden i hennes egenskap av kvinna…

När nu målsäganden varit en man har detta inneburit att Bs avsikter, så som tingsrätten uppfattat dem, aldrig skulle kunna leda till fullbordat brott. Försöket har därför, enligt tingsrättens bedömning, varit otjänligt. Åtalet för försök till våldtäkt kan därför inte bifallas.

Enligt Frihetssmedjan står det så i domen. Domaren Dan Sjöstedt sags ha gjort jämförelsen med mordförsök mot en redan avliden person; det räknas som ”otjänligt försök”. Om man försöker våldta en person i fittan och offret inte har någon fitta, så är det inte ett våldtäktsförsök. ”Kvinnor kan inte våldtas”, som Johan Hilton uttrycker det.

Vi kan göra en liknelse:

Säg att jag planerar att mörda person X. Jag får veta att hen är jätteallergisk mot jordnötter, och kan dö om hen får i sig det. Så jag överfaller X och försöker tvinga i henom jordnötter. Hen kämpar emot i panik, och jag blir avbruten och gripen. Under polisutredningen kommer det fram att X inte alls är allergisk mot jordnötter, utan mot hasselnötter. Ingen tvekar om att syftet med min tvångsmatning var att framkalla en anafylaktisk reaktion, men eftersom X inte är jordnötsallergiker borde det alltså inte räknas som mordförsök. Eller?

Ja, jag vet att exemplet låter osannolikt och krystat, men det gör även bortförklaringen att man inte kan försöka våldta någon om man inte vet hur personens könsorgan ser ut. Jag har suttit hela dagen och försökt komma på något att säga, men det är så äckligt att jag saknar ord. Jag hoppas verkligen att ”A” orkar gå vidare efter detta, och jag hoppas att hon överklagar. Såhär får det bara inte gå till.

Asperger hindrar inte lokförare – det gör Transportstyrelsen

De senaste två åren har jag tillbringat mycket tid ombord på tåg. Väldigt ofta har min neudar plingat till i möte med tågvärdar, och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur populärt tåg är bland aspergare. Men hur är det då med lokförare? Jag kan såklart bara spekulera, men ofta har jag känt mig trygg i tanken på att många lokförare antagligen har aspergerdrag.

Noggrannhet. Starka rutiner. Förmåga att hyperfokusera. Detaljseende. Egenskaper som många aspergare har, som jag skulle gissa är viktiga för lokförare.

Men jag vet att det förekommer diskriminering. Därför är jag tyvärr inte ett dugg förvånad när jag läser att Torolf Jansson har kört tåg prickfritt i 28 år – men stoppas av Transportstyrelsen sedan de upptäckt att han har Asperger (se även tv-intervjun här). Personer med Asperger får inte köra tåg, enligt Transportstyrelsen.

föreskrifterna om hälsokrav för lokförare (pdf) står det att om läkare eller psykolog upptäcker t.ex. ”epilepsi och andra neurologiska sjukdomar och tillstånd” eller ”psykiska sjukdomar och störningar” så måste det anmälas till Transportstyrelsen, som ska avgöra om tillståndet ”i aktuellt fall utgör hinder i fråga om lämplighet att framföra järnvägsfordon”.

De ska göra individuella bedömningar. Så varför gör de då inte det? Alla människor är olika, och därför är det rimligt att göra individuella bedömningar vid t.ex. ADHD. Det tvivlar jag inte på. Men det finns inget i diagnoskriterierna för Aspergers syndrom som motiverar ett generellt körförbud för alla aspergare.

Vad är Transportstyrelsen rädda för? Att massor av tågnördiga aspergare kommer att ta över och konkurrera ut icke-aspergare?

Lästips: Victoria. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Kedjefilt och smart app – hetaste accessoarerna för bokstavsvuxna

Det påstås ju ibland att Asperger och ADHD är ”modediagnoser”, så då måste jag ju modeblogga om de senaste accessoarerna för bokstavsvuxna.

Ja, alltså: Idag har jag varit på möte på hjälpmedelscentralen. Det var inte så glamoröst som en modevisning, men vi kollade på två nya hjälpmedel: Premium Comai och kedjefilt.

Premium Comai är en app med bland annat kalender, listor och bildberättelser, som gör det enklare att planera och veta vad jag ska göra. Framförallt ser jag fram emot funktionen bildberättelser, eftersom jag är så visuell och har mycket lättare att ta till mig instruktioner i bilder än i text. Premium Comai fungerar som en vanlig app i ens egen smartphone, men den skrivs ut som hjälpmedel.

Hopvikt kedjefilt. Kedjorna är insydda i kanaler i filten.
Mått: 125×70 cm. Vikt: 4 kg.

Jag fick också testa en kedjefilt, som är som ett kedjetäcke, fast lite mindre. Anledningen till att vi tittade på kedjefilten var att jag bett om en bollväst, men såna kan de inte skriva ut som hjälpmedel. Filtar är däremot godkända, och de kan man svepa över axlarna eller lägga i knät. Dessutom är de betydligt smidigare att bära med sig än ett stort täcke när man reser. Den var väldigt bekväm att ha över axlarna, men jag hade föredragit en lite mindre eller lättare filt. Den var lite väl tung och klumpig, och jag kunde knappt vrida på huvudet när jag hade den på mig.

Jag ska få Premium Comai; det är redan beslutat och beställt. Kedjefilten står jag däremot över så länge, men jag hoppas att det i framtiden kommer någon mindre modell. Jag ser fram emot båda.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

”Jag har Aspergers syndrom – gör det mig till mördare?”

”Jag har Aspergers syndrom. Gör det mig till en mördare?”

Jag ställer den frågan varje gång jag hör någon prata om mördare med Asperger. Frågan ska inte tolkas bokstavligt; jag är inte ett dugg våldsam. Men det är ju den bilden en del har.

Nu senast har en norsk psykiater påstått att Anders Behring Breivik förmodligen har Asperger. Och Tourette. Och kanske narcissistisk personlighetsstörning. Men av någon anledning är det Asperger media hakar upp sig på. Om Asperger säger professor Ulrik Fredrik Malt:

De som sliter med dette, sliter med å forstå sosiale signaler, hvordan andre tenker og føler. Det de fleste gjør, er å prøve å bli eksperter på å bli sosiale normer. De blir veldig høflige og skikkelige og gjøre så godt de kan for å lære seg spillereglene. Men de har et teoretisk forhold til empati. De klarer ikke følelsesmessig å leve med andre, forklarte Malt.

Att aspergare skulle sakna empati är ett av de vanligaste och farligaste missförstånden om Asperger. När Ekot skulle förklara Asperger sa de:

En person med Asperger har svårt att känna empati, och blir lätt kränkt.

Det är alltså helt fel av Ekot, men de berättar ju bara vad den s.k. experten har sagt. Personer med Asperger brukar inte ha svårt att känna medkänsla. Däremot har aspergare problem med att läsa av andras känslor, och ofta även svårt att veta hur man ska visa känslor. Det är inte detsamma som att inte bry sig.

Professorns uttalande har väckt oro att autister ska pekas ut som farliga, och Malt har även kritiserats för sättet att presentera en diagnos för ”patienten”.

Speglar det någon roll om Anders Behring Breivik (eller någon annan grov våldsbrottsling) har Asperger? Ja, och nej.

Ja, det spelar roll eftersom det innebär att rätten eventuellt får svårare att hävda att han inte var tillräknelig. Asperger talar för att Breivik inte har schizofreni, enligt Malt.

Ja, det spelar roll för många aspergare. Att redan vara utanför, kanske mobbad, blir värre om folk dessutom är rädda för en. Att få höra att man är ”empatistörd” gör inte livet lättare. Att förknippas med en terrorist gör det ännu värre.

Men nej, man blir inte terrorist för att man har Asperger. Lika lite som man blir terrorist för att man gillar datorspel, har skilda föräldrar, är blond, eller heter Anders.

Jag vill inte prata tvångssteriliseringar längre

Som ni kanske vet har regeringen äntligen klämt ur sig ett lagförslag till ny könstillhörighetslag, där de bland annat säger att konsekvenserna av avskaffandet av tvångssteriliseringarna måste utredas närmare. De oroar sig över att en gravid man inte har rätt till abort, till exempel (läs om varför det inte är ett hållbart argument). Därför vill regeringspartierna inte stoppa steriliseringstvånget förrän den första juli nästa år, trots att resten av lagen ska börja gälla från den första januari 2013. Nu har socialutskottet sagt ja till regeringens lagförslag, men S, V och MP har reserverat sig mot bland annat förhalandet av steriliseringstvångets avskaffande. Hursomhelst, detta lagförslag ska riksdagen rösta om.

Jag har inte bloggat om detta på ett tag, eftersom jag redan sagt allt så många gånger. Jag har förklarat. Jag har argumenterat. Tjatat. Kämpat i fem år. På sistone har jag insett att jag inte kan säga något mer, utan att upprepa vad jag redan sagt så många gånger. Därav tystnaden.

Men så kom jag på att det finns ett perspektiv jag försökt att undvika tidigare: det alltför personliga.

Frågor jag fått när jag försökt diskutera tvångssteriliseringar på en mer generell, opersonlig nivå:

Vad ska du med dina äggstockar till? Du sa förut att du ville kastreras, men nu har du ändrat dig, betyder inte det att alla transpersoner är veliga och inte vet vad de vill? Litar du inte på att läkarna vet vad som är bäst för dig? Hur kan du påstå att du är man om du vill kunna föda barn? Vadå, vill du inte ha barn – men varför bryr du dig i så fall?

Jag är så förbannat trött på att prata tvångssteriliseringar som om det vore en abstrakt, teoretisk fråga – men lika trött är jag på att varje gång ämnet kommer upp behöva höra frågor om mina könsorgan. Jag är så jäkla less på att inte anses vara myndig nog att bestämma över min egen kropp. Så arg på politiker som blundar och förhalar. Så bitter över de som tycker att jag borde vara tacksam över att alls få någon vård.

Så förtvivlad över den ständigt återkommande insikten att min kropp inte tillhör mig. Att människor ständigt tar sig friheten att ha en ”åsikt” om ifall tvångssteriliseringar är bra eller dåligt. Att människor tar sig friheten att diskutera huruvida jag har rätt att gå till badhuset. Att folk ser det som en viktig fråga att upplysa mig om vilket kön de anser att jag ”egentligen” har… Och så vidare.

Tvångssteriliseringarna är bara en av många frågor där transfobin gör sig påmind. En ständig påminnelse om att mina mänskliga rättigheter inte är självklara. Därför hatar jag att prata om tvångssteriliseringar. Och därför gör jag det, ändå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Autism, transpersoner och forskning med könsidentitetsproblem

En amerikansk studie som presenterades igår visar på det som många sett men få verkligen har undersökt: kopplingar mellan autismspektrum och ”gender identity issues”.

Föräldrar till barn och ungdomar med eller utan autismspektrum-diagnos fick svara på frågan om deras barn har uttryckt ”wishes to be of opposite sex”. Resultatet? Bland föräldrar till autistiska barn och ungdomar uppgav 5,1% att deras barn ville vara av ”motsatt” kön. I kontrollgrupperna varierade siffran däremot mellan 0,0% och 1,7%.

Det stämmer rätt bra mot tidigare forskning: En nederländsk studie från 2010 visade att bland de barn och ungdomar som kommer till en könsutredningsklinik, så har 7,8% autismspektrum-tillstånd (jämfört med 0,6-1% av befolkningen i stort). Men de visade dessutom då att det är stor skillnad mellan olika könsidentitets-diagnoser. Av de som fått diagnosen GID hade 4,7% någon slags autism; för GIDNOS var det däremot 17%. Om man sorterar bort de yngre barnen och enbart ser på ungdomarna, så hade hela 37,5% av de som fick GIDNOS-diagnos någon slags autism.

Vad är då GIDNOS? En diagnos som ställs ibland i könsutredningen, t.ex. för att man är intergender och inte identifierar sig som kille eller tjej, eller för att man av andra skäl inte passar in i utredarens bild av hur transsexuella är. Det är alltså inte orimligt att anta att autister med icke-binär könsidentitet faktiskt kan vara en betydligt större grupp än de autister som är mer ”typiskt” transsexuella. Det är inte heller orimligt att anta att en stor del av dem inte kvalar in i vad deras föräldrar uppfattar som en ”önskan om att vara av motsatt kön”.

För vad är det för fråga som forskarna ställt, egentligen? Motsatt kön. Som om det bara fanns två. Som om alla har ett kön, och bara ett enda. Som om icke-binära transpersoner inte finns.

Tänk om man istället hade undersökt äldre ungdomar och vuxna med respektive utan autism, och frågat om deras könsidentitet, könsuttryck och behov av olika slags könskorrigerande behandling, och dessutom frågat om de känner sig pressade att passa in i normer – vad hade man sett då?

Tänk om man skulle komma fram till att den största skillnaden var att icke-autistiska transpersoner är mer hämmade av normer och grupptryck än autistiska transpersoner, och att icke-autister har svårare att komma ut. Tänk om man skulle komma fram till att autistiska drag är rent livräddande ibland…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Autistiska transpersoner kommer inte ut – de bara blir synliga

Som vice ordförande i KIM är jag på konferens i Linköping nu, om transvård och mänskliga rättigheter. Spännande föreläsningar och intressanta människor. Nästa vecka ska jag tillbaka till Linköping och hålla min egen föreläsning, men nu har jag semester och bara tar in allt väldigt intensivt.

En av de saker jag minns bäst av dagen var det som Natacha Kennedy berättade om autistiska transpersoner:

”They never come out – they just become visible.”

Det är precis så jag själv upplever det; jag kom inte ur ur någon garderob eftersom jag varken kunde eller ville dölja att jag var transperson. Jag bara var den jag var, och jag bara är den jag är.

Det är en styrka för en transperson att kunna strunta i social status, och inte bry sig om grupptryck. Ungefär så förklarade Natacha Kennedy, och det är verkligen det jag också tror. Så coolt att få höra det från någon annan som kommit på samma sak.

Bollväst – som ett mobilt bolltäcke

image

En av de saker jag saknar när jag reser är mitt bolltäcke. Vandrarhem och hotell i all ära, men deras vanliga täcken är ofta för lätta för att jag ska kunna sova tryggt. Och ett gigantiskt bolltäcke på 8 kg är inget man släpar med sig på tåg kors och tvärs.

När jag hörde talas om bollvästar tänkte jag att det kanske skulle kunna fungera för mig; en väst med små bollar insydda, så att man får ett behagligt tryck mot hela överkroppen, och ändå kan röra sig fritt samtidigt. Även om jag såklart inte skulle sova i den så vore det skönt att ha på sig när jag är nervös och stressad på resor.

Jag har velat testa en sån väldigt länge. I fredags fick jag så äntligen chansen: i en monter på NPF-forum uppenbarade sig en livs levande äkta bollväst. Jag testade den, och det kändes fantastiskt. I den stökiga mässhallen sjönk min stressnivå från 80 till nära noll på sekunder. Jag blev lugn på en gång.

Kanske är västen lite tung att ha på resor; det var svårt att säga eftersom jag bara hade den på mig en kort stund. Men jag blev definitivt sugen på att skaffa mig en bollväst. Montervärden sa att det kan vara svårt att få dem förskrivna som hjälpmedel, men det kan vara värt att testa.

Jag behöver kaos för att fungera

Torsdag morgon klockan halv sex kligger jag på tåget. Jag har redan väntat en halvtimme på stationen och det är en kvart tills tåget går. Jag är på väg till npf-forum i Uppsala, där Andet ska ha ett bokbord.

Det ska bli spännande, eftersom jag aldrig varit på npf-forum tidigare. Efter att ha varit hemma i flera veckor känns det skönt att vara på väg ut igen. Jag har bara sovit två timmar inatt, och sömnskulden gör mig hög (det låter värre än det är: mitt sömnbehov är vanligtvis fem timmar).

Jag behöver sånt här för att må bra: tidiga morgnar, att leva i kappsäck, nya intryck. Och jag vet att jag behöver hemma-perioderna också, som kontrast. Då kan jag låta bli att gå utanför dörren på tio dar och hasa runt i morgonrock. Låta bli att borsta tänderna och prata för mig själv hur mycket som helst. Det är verkligen två helt olika liv, att vara hemma och att vara ute.

Jag tänker på hur jag och olika terapeuter, psykologer och läkare diskuterade om jag var borderline eller bipolär, på den tiden jag var självdestruktiv. De här svängningarna i energinivåer, rastlösheten och tröttheten, sågs som roten till mina problem; något som jag måste motarbeta för att börja må bra. Och visst har svängningarna planat ut, tack vare concerta-medicineringen. Jag kan planera längre än en timme framåt nu, och självklart är det mycket lättare nu när jag inte är självdestruktiv längre. Men jag är antagligen fortfarande mer extrem än de flesta, i hur mycket min energi kan variera och hur snabbt det kan svänga.

Detta skulle kunna vara ett oerhört stort problem, om jag var tvungen att ha ett såkallat vanligt jobb eller en ”anpassad” praktik. Den sortens jobb där man gör samma saker varje dag skulle aldrig fungera för mig; jag skulle bli både uttråkad och utarbetad på en vecka. Sånt som andra ser som trygghet och rutiner ger mig tråkslag; som kliande hudutslag, fast i hjärnan.

Rutiner har jag så det räcker och blir över; de är snarare ofta en begränsning. Jag behöver ett visst mått av kaos för att fungera.

Bygdeman får svar på tal om tvångssteriliseringar

Vi i KIM har samarbetat med RFSL och RFSU, och skrivit en replik på DN debatt till Marc Bygdemans gräsliga debattartikel om tvångssteriliseringar. Vi skriver bland annat:

Andra patienter i Sverige som blir sterila av sin behandling får hjälp att frysa ned könsceller. De flesta tycker nog det är självklart, unga människor utan barn ska inte ovanpå oron för sin sjukdom dessutom behöva inställa sig på en framtid helt utan möjlighet att skaffa biologiska barn. Vi anser att transpersoner bör behandlas som andra patienter, och därmed ges samma möjligheter att skaffa barn. Detta är Bygdeman emot, med argumentet att han personligen inte anser att det är ”rimligt”.

Vi anser tvärtom att det är den nu rådande situationen som inte är rimlig. Vi har en lag som ställer tvingande krav på sterilisering för att människor ska kunna få ett ID-kort som stämmer med den könsroll de lever i. Det är inte fungerande. Inte i ett rättssamhälle, inte år 2012.

Nu ser jag dessutom att DN har tagit in en replik från Gunnar Kratz, professor i plastikkirurgi. Till skillnad från Bygdeman, som är pensionerad, så jobbar Kratz med transsexuella patienter. Han är en av de som har absolut störst erfarenhet i Sverige av transvård. Och Kratz skriver:

[Det är] motbjudande att ett demokratiskt land (det är väl i och för sig lika motbjudande i alla länder) har en lag som tvingar en viss grupp av medborgare till sterilisering. Även om jag är övertygad om att en förkrossande majoritet av de transsexuella aldrig skulle drömma om att behålla de organ som gett dem så mycket lidande så är själva principen förkastlig.

Kratz betonar framförallt hur viktigt det är att få spara könsceller och kunna bli biologisk förälder:

Själv har jag svårt att se vad som gör att en transsexuell människa inte skall ha samma rättigheter som andra människor i vårt land. Varför skall en liten grupp i samhället inte ha rätt att frysa ned sina könsceller och eventuellt använda dessa vid en befruktning? Jag tror att vi måste lyfta blicken lite och inse att det inte spelar någon roll på vilket sätt våra kromosomer blandas i livets början och att barnet blir lika underbart fast könscellerna från pappan kom från hans ägg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Tvångssterilisering på arkitekturmässiga grunder

”Den här personen har inte genomfört ett könsbyte. Det är inte relevant att kalla det för ett könsbyte. Det är en absurditet på något sätt.”

Så sa Marc Bygdeman för snart fyra år sedan, om den då höggravida Thomas Beatie. Jag skulle inte bry mig om vad Marc Bygdeman säger, om det inte vore för hans yrkesroll: han är professor emeritus i gynekologi och suppleant i Socialstyrelsens rättsliga råd. Om jag förstått det rätt sitter han inte med i gruppen som jobbar med könskorrigeringsärenden, men ändå.

Idag kommer Bygdeman med ännu ett lågvattenmärke: en förvirrad debattartikel om hur viktigt det är att tvångssterilisera.

”Enligt lagen om genetisk integritet (2006:351) skall läkaren i dessa fall pröva om det av medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att behandlingen äger rum och att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden.

Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.”

Alltså: det Marc Bygdeman rasar mot är att en transsexuell skulle kunna att skaffa barn utan att först få sin lämplighet som förälder utredd av en myndighet. Om en ciskvinna bestämmer sig för att sluta med p-piller för att försöka bli gravid är det ingen som kräver att hennes lämplighet som förälder måste utredas först, för att få sluta med p-piller. Om däremot en transman avbryter sin hormonbehandling för att försöka bli gravid, så blir det tydligen ett helt annat ljud i skällan.

Botten är nådd när Bygdeman tar till klassisk transfob skrämseltaktik:

”Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?”

Jag tror att Marc Bygdeman menar en kukfödd kvinna när han säger ”en man utan kirurgisk korrigering…”, men vi kan vända på steken. Om det nu är så att en persons juridiska kön automatiskt ger en tillträde till ett visst omklädningsrum, och om skåphallar och duschrum är av gud och naturen givna och omöjliga att förändra – så utgår jag ifrån att Marc Bygdeman tycker att jag ska byta om på damernas. Jag är juridiskt sett kvinna, och jag har äggstockar. Att jag har helskägg, mörk röst och hår på min platta bröstkorg är väl en petitess i sammanhanget, eller hur?

Marc Bygdeman insinuerar att transkvinnor utsätter ciskvinnor för sexuella övergrepp genom sin blotta existens. Han kräver att transpersoner tar ansvar för samhällets fixering vid könsorgan, och för att många badhus är byggda så att det är svårt att byta om och duscha i avskildhet. Tvångssterilisering på arkitekturmässiga grunder, javisst!

Bra bloggat: Helena von Schantz.  även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Varför gör det så ont med hen?

Förskolor i Stockholm avråder personalen att använda hen. Ordet har beskyllts för att förvirra barn. Det sägs att hen är onödigt eftersom alla människor är antingen män eller kvinnor; som om intergenders inte finns. Och gång på gång sägs det att hen betyder höna, att det är pk-trams, att det inte löser alla problem (är det någon som påstått det?), och så vidare.*

När jag läser alla hen-hatande inlägg undrar jag vad de är ute efter. Jag förväntar mig att folk fattar att ordet hen INTE syftar till att utrota hon och han. Det folk upprörs över mest verkar vara just att deras upplevelse av att ordet inte behövs, inte delas av alla.

Bara en sån sak som att hen-debatten kommit att handla om genuspedagogik. De transpersoner som är män eller kvinnor används ibland som slagträn i debatten, men får sällan uttala sig. De transpersoner som varken är män eller kvinnor, eller som är både och, utesluts ur debatten. Vi får ibland höra att det inte handlar om oss, även när folk raljerar över vår (frånvaro av) könsidentitet. De som säger så utgår från att frågan om hen enbart berör barn, och att alla barn är cispersoner. Transpersoner är i deras ögon alltid vuxna (och kan förlöjligas hur mycket som helst).

De missar en sak: Vi har också varit barn, vi som föredrar att kallas hen. När jag var liten var jag oerhört förvirrad över hon och han, och förvånad över att folk trodde att det bara fanns pojkar och flickor. Att lista ut om jag skulle säga han eller hon var svårt, så jag pratade helst inte i tredje person alls. Om jag hade fått lära mig hen hade det problemet varit ur världen.

Är min berättelse representativ för alla barn? Förmodligen inte, men det är inte heller min poäng. Att säga att hen gör barnen ”förvirrade” spär på stigmatiseringen av de barn som inte följer könsnormerna. Det insinuerar att de barn som har familjemedlemmar och vänner som är transpersoner skulle ta skada av att umgås med dem. Och det är dessutom att förneka icke-binära transpersoner deras identitet, oavsett ålder.

När jag skrev Trollhare – ur en bokstavsvuxen transpersons ordgarderob använde jag bara nio hen och två henom. Jag önskar att jag hade kunnat använda det mer, men boken är ju självbiografisk och eftersom jag faktiskt inte upptäckte ordet förrän vid 22 års ålder fick det bli så. Däremot hade jag aldrig kunnat skriva min bok helt utan hen. Om jag hade varit tvungen att kalla alla i boken för han eller hon hade jag gjort våld på själva berättelsen. Jag tänker inte i könande pronomen, så varför skulle jag anpassa mitt språk efter hen-hatare?

Frågan är inte ”behövs hen?” och inte ens ”kommer hen att slå igenom?” Frågan är ”varför blir folk upprörda över att andra använder hen?”

*) Jag hänvisar alla som argumenterar mot hen till henom-bloggen.

Exempel på hur praktiskt hen kan vara: ÖP använde rubriken ”Hen blev årets Gregorius” för att inte avslöja vem pristagaren var förrän man läste artikeln.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Duschrumsskräck

Igår eftermiddag när jag kom till vandrarhemmet skulle jag bara checka in, dumpa väskan, gå på toa och gå ut att fixa mat. Men herrtoaletten visade sig vara byggd på ett oroväckande sätt. Herrarnas dusch är ett öppet utrymme i rummet mellan korridoren och toalettbåsen; två duschar med en skiljevägg mellan. Oavsett vilken av duscharna man står i, är man fullt synlig från större delen av rummet. Om någon går på toa och bara tvättar händerna kan jag stå med ryggen mot, men vad händer om någon annan kommer och ska duscha?

Jag visste att den dagen skulle komma, förr eller senare: att jag måste duscha i ett öppet rum, utan möjlighet att låsa om mig. I ett och ett halvt år har jag kunnat duscha utan problem på många olika vandrarhem, men nu blev jag osäker. Min första tanke var att gå upp klockan halv fem för att vara säker på att slippa möta någon i duschrummet. Min andra tanke var att hoppa över duschen. Sedan fick jag bilden av Buck Angel på näthinnan: om han kan duscha öppet på gym överallt* så borde jag också kunna det. Fobiträning.

Så jag gjorde det. När jag vaknade genomsvettig och sunkig imorse, så gick jag och duschade som om det vore det mest självklara i världen. Ingen dök upp under tiden, och jag vet inte vad som hade hänt isåfall. Kanske hade ingenting hänt, mer än att jag hade blivit sjukt nervös. Nu har jag i alla fall klarat av att duscha bland folk, även om det inte var något folk där.

*) Det var detta program jag tänkte på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det transfoba bedrägeriet

Vissa transfoba teman är ständigt återkommande i mainstreammedia; ”bedragaren” är ett av dem. De senaste dagarna har det skrivits om en fittfödd i England, Gemma Barker, ”som utgett sig för att vara olika killar så hon kunde dejta tjejer” (citat Aftonbladet). Till saken hör antagligen att några av tjejerna var 15 år (i England blir man byxmyndig vid 16), och Barker var 19, samt att hen använde sig av flera olika namn. Nu har hen dömts för sexuellt övergrepp och bedrägeri.

Aftonbladet har en slags ”faktaruta” under en av artiklarna, som sammanfattar den slentriantransfobi som mainstreammedia badar i:

”Andra kända kvinnor som lurats som män:

I amerikanska filmen Boys don’t cry spelar Hilary Swank Brandon Teena som föddes kvinna med levde som en man. Brandon flyttade till en liten stad i Nebraska, charmar unga flickor och umgås med killarna. Hans liv förstörs när hans bästa vän upptäcker Brandons hemlighet. Historien är baserad på en verklig händelse och Brandon mördas senare”

URSÄKTA?!

Brandon Teena var en transkille i USA som blev våldtagen av sina s.k. ”vänner” när de upptäckte att han var fittfödd. Han lyckades fly från platsen och försökte anmäla händelsen. Polisen som tog emot anmälan ställde kränkande frågor, slarvade bort bevismaterialet och avstod sedan från att arrestera de misstänkta just i brist på bevis. Därför kunde våldtäktsmännen söka upp Brandon Teena och mörda honom (och två andra personer, som han bodde med). Att kalla Brandon Teena för kvinna är fel i sig, men att dessutom påstå att han ”lurades” är att lägga skulden på honom själv.

Gemma Barker då, som utgett sig för att vara flera olika killar – vad har hen med Brandon Teena att göra? Jag har ingen aning om vilken könsidentitet Barker har, och jag säger inte att hen är transperson. Jag försöker varken förklara eller försvara hens beteende, och jag vet inte mer än vad som står i tidningarna om vad som faktiskt har hänt. Om hen hade varit en kukfödd kille som raggat på yngre tjejer under olika namn, hade hen blivit dömd i domstol? Kanske. Hade hen blivit uthängd och dömd i media i samma utsträckning? Knappast.

Brandon Teena blev inte mördad för att han ”lurade” någon, utan för att samhället är fullt av transfobi. Men det fysiska våldet är bara toppen på det transfoba isberget. Under ytan finns allt sånt som Aftonbladet visar så tydligt: Attityden att när ens könsuttryck inte matchar könsorganen är man är bedragare, per definition. Dubbelbestraffningen i att man förväntas leva dolt och öppet samtidigt: om man är öppen får man höra att man provocerar, och om man lever dolt är man en bedragare. Skuldbeläggandet av de som utsätts för hatbrott.

Det största bedrägeriet i det hela är inte Gemma Barkers beteende. Det är det samhälle som hela tiden kräver att unga transpersoner tar ansvar för omgivningens fördomar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

En kanin i en snäckas kropp

image

Dagens självporträtt: en kanin i en snäckas kropp. Så känner jag att det ofta är att ha både ADHD och Asperger. Rastlös och långsam, impulsiv och målmedveten, spontan och rutinbunden – samtidigt.

Min bok — lika inbunden som jag själv

image

Här står jag och förbereder nästa veckas föreläsningar när ett paket dimper ner genom brevinkastet. Min bok. Lika inbunden och verbal som jag själv.

Hoppsan. Jag som trodde jag tappade alla ord när jag gick in i väggen för sju och ett halvt år sedan. Kanske gjorde jag det då, men jag har tydligen hittat tillräckligt många nya ord för att fylla 174 sidor. Jag har inte kunnat ta till mig att det är på riktigt förrän nu när jag står här med boken i handen. Jag fattar inte hur det här gått till, men jag klagar inte.

Boken — och föreläsningarna — kan man som vanligt beställa på andet.se. Själv mår jag nästan illa av glädje just nu.

Tvångsfotvård

Mardröm:

Jag sitter på en brits i ett undersökningsrum, iklädd landstingssärk. Jag stirrar ner på mina bara ben och fötter. Situationen har jag varit i så många gånger, men den här mottagningen är speciell. Det är varken akuten eller psyket, utan en sjukhusavdelning jag inte ens visste fanns.

Mina egna kläder har de tagit ifrån mig. Läkaren har sagt att jag får tillbaka dem om jag går med på behandlingen. Utifrån korridoren hör jag dem prata:

-Vi har inget val. Det får bli tvångsvård.

Jag har aldrig blivit tvångsvårdad förut, så jag vet inte riktigt vad som väntar mig. De kommer in igen och brottar ner mig på britsen, som visar sig vara en bältessäng. De spänner fast mig. Jag gråter, skriker och försöker fly. De säger att det är för mitt eget bästa.

Sköterskan rullar fram bordet med redskap. Jag hör det fruktansvärda ljudet. Det påminner lite om en tandläkarborr, men jag vet att det är något betydligt värre som väntar mig.

Det är en elektrisk fotslip. Läkaren tar tag om min fot och börjar slipa bort förhårdnaderna på min stortå. Jag vrålar rakt ut i panik.

Mina fötter har som tradition varje vår att fördjupa sina sprickor tills de börjar blöda, och det ökar infektionsrisken. Eftersom mina händer inte tål fotsalvan måste jag använda plasthandskar när jag smörjer fötterna, och då är det lätt att hoppa över det istället. Men drömmen påminner mig om riskerna med att slarva. Om jag inte tar bättre hand om mina fötter nu finns det risk att jag inte kommer kunna bada på hela sommaren – eller ännu värre: att jag måste bli tvångsfotvårdad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vad har man egentligen människor till?

Igår när jag handlade upptäckte att de har byggt om affären. Inget var på sin vanliga plats, och det var clowner och provsmakningar och fullt med folk. Totalt kaos. När jag äntligen kom ut efter att ha irrat runt i en och en halv timme, försökte jag intala mig att jag varit duktig. Jag hade överlevt handlandet utan att lova mig själv att få skära mig efteråt – men så upptäckte jag att jag fortfarande bet ihop käken hårt.

Jag gnisslar alltid när jag är stressad, och den här gången påminde det mig om alla de gånger jag försökt berätta om liknande händelser för psykfolk, från den tid då jag var sambo:

– Vad sa han när du mådde dåligt?
– Vadå? Varför skulle jag ha berättat det för honom?

Det är det klassiska theory of mind-problemet, men ändå inte. Jag är fullt medveten om att andra har ett medvetande, men jag vet inte på vilka sätt det liknar mitt eget medvetande. Därför kan jag aldrig utgå från hur jag själv fungerar för att förstå någon annan. Det är inte heller självklart för mig att försöka kommunicera mina behov, eftersom jag inte är så uppmärksam på dem själv. Min sambo fattade inte hur jag mådde eftersom jag inte såg någon poäng med att meddela honom om det, och eftersom mitt kroppsspråk inte avslöjar hur jag mår.

När jag ser ett litet barn kasta sig på golvet i affären och vråla tänker jag att hen antagligen är mer socialt begåvad än mig, för jag har inte ens kommit så långt som att uttrycka mina behov spontant. Det handlar inte om att jag skulle vara så oerhört välanpassad och ”högfungerande” som lärt mig leva efter sociala regler. Tvärtom.

Mitt mest autistiska drag råkar också vara det drag som gör att jag inte framstår som ”typiskt autistisk”: det är som om jag fortfarande inte har listat ut riktigt vad man har människor till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KD vill avskaffa tvångssteriliseringarna – men när?

KD vill avskaffa tvångssteriliseringar. Visst låter det nästan för bra för att vara sant? Jag vet att frågan har drivits på enormt bra de senaste åren: debattartiklar, blogginlägg, demonstrationer, och så RFSLs namninsamling förstås – 77169 personer skrev under namninsamlingen som lämnades in till regeringen i tisdags.

Det händer verkligen saker, men den stora stötestenen har hela tiden varit KD – och nu verkar det alltså som om det hindret är undanröjt. I debattartikeln i DN (undertecknad av Göran Hägglund, Maria Larsson och David Lega) står det:

Vi menar att även om det finns argument mot att tillåta att personer som genomgår könskorrigerande behandling blir föräldrar i sitt gamla kön, så är dessa skäl inte tillräckliga för att motivera ett fortsatt krav på sterilisering. Särskilt inte som barnkonventionens krav om att barn har rätt till vetskap om sitt ursprung och att omvårdas av sina föräldrar synes kunna uppfyllas i dessa fall. Därför är det vår uppfattning att kravet på sterilisering vid könsbyte bör avskaffas.

När jag såg detta inatt var min första tanke att jag drömde. Min andra tanke var att någon måste ha trollat DN Debatt och fått dem att ta in en fejkartikel. Det verkade för bra för att vara sant. Sedan somnade jag om, och kollade igen när jag vaknade: jodå, artikeln ligger kvar. Men nu ser jag också de märkliga formuleringarna i slutet. De betonar att de vill utreda alla konsekvenser noga, och avslutar med:

Vi kommer att fortsätta försöka föra barnens talan i denna typ av frågor, även om vi i vissa kretsar uppfattas som bromsklossar.

Med andra ord: KDs ledning har tagit ställning för att avskaffa steriliseringstvånget, men de säger INTE att de kommer att försöka skynda på en lagändring. De säger att man måste utreda de juridiska konsekvenserna mer (vilket de har haft gott om tid att göra de senaste fem åren), men de säger INTE hur lång tid det borde ta att göra de utredningarna.

Jodå, jag inser hur fantastiskt detta är. Jag fattar att det satt väldigt långt inne: det är bara drygt ett halvår sedan som det lät helt annorlunda från både Hägglund och Larsson. Detta är definitivt något att fira och vara glad över. Det enda jag invänder är: det är inte över. Inte än.

Kalla mig cynisk, men jag tror det först när jag ser det. Jag lovar att jag kommer fira mer ohämmat den dagen det faktiskt finns ett riksdagsbeslut på att steriliseringskravet är upphävt. Upp till bevis!

Läs RFSLs ordförande Ulrika Westerlunds kommentar i DN. Fler artiklar: Aftonbladet, Expressen, SR, SvD, Dagen, Humanisterna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Jag skrev en bok om att hitta mig själv, och tappade bort mig själv på kuppen

Min självbild är fullkomligt raserad. Jag är totalt förvirrad och har ingen aning om vem jag är längre. Och det känns väldigt bra.

Jag är en sån som aldrig ger upp men ändå aldrig lyckas slutföra något; sån har min självbild varit hela livet. I perioder har jag förbjudit mig själv att ta på mig att göra något alls, för att inte göra någon besviken. Möjligen har jag ägnat mig åt evighetsprojekt som städning och pluggande, men inget som faktiskt har ett tydligt mål. Andra perioder har jag ständigt tvingat mig själv att påbörja projekt jag vet att jag aldrig kommer bli klar med, som självbestraffning.

Efter att jag blev utbränd har min egen acceptans av min oförmåga varit villkoret för att alls överleva. ”Jag duger även om jag är värdelös” har jag upprepat så många gånger att det inte ens låter ironiskt längre.  Men jag har aldrig ifrågasatt själva idén att jag inte klarar att slutföra saker, trots att jag uppenbarligen har lyckats avsluta flera av mina projekt. Jag har aldrig ifrågasatt det förrän nu, alltså.

I måndags var jag på tryckeriet och såg tryckprovet för min bok. Omslaget var utskrivet på fint papper, och vi diskuterade typsnitt med tryckerifolket. Då slog det mig att det är på riktigt nu. Min bok är färdig. Min. Bok.

Det tog några dagar innan jag fattade vad det betyder: jag har slutfört något. Inte bara en liten c-uppsats som tidigare, utan en hel bok. Idag insåg jag att jag tappat bort mig själv den senaste veckan. Ända sedan manus och omslagsbild gick iväg till tryckeriet i fredags har jag känt en märkligt tomhet inombords, som inte bara kan förklaras med lättnaden över att boken är färdig.

Plötsligt vet jag inte vem jag är, nu när jag inte kan bygga hela min identitet på hopplösheten. Men känslan av att inte känna igen mig själv, det är en känsla jag känner igen. Och det är fortfarande en underbar känsla.

Ironiska övergrepp i Melodifestivalen

Jag gillade inte Thorsten Flincks låt, ska jag erkänna. Men en tråkig låt är en sak – en kläm på rumpan något helt annat.

Jag missade händelsen i direktsändningen på grund av att det hände andra saker i rummet just då, men när jag kollade twitter upptäckte jag att Thorsten Flinck alltså hade tafsat på programledaren Gina Dirawi i green room. Hon bad om en kram efter att ha intervjuat honom, och då passade han på att klämma henne på rumpan. I direktsändning, framför kameran. Jag varken såg eller hörde just då, men märkte det några sekunder senare när folk på twitter reagerade väldigt negativt (med rätta). Men naturligtvis dyker även ”försvaret” upp. Till exempel:

”vad trodde du alla väntade på något negativt om Flinck!” /Malou von Sivers

”Man måste inte se #sexism överallt. Missade själva händelsen men tror inte den var så farlig (a la krogen kl 02)” /Bare thoughts

”cissiwallin är nog humorbefriad, thorstis är förjavla skön” /John Linde

”Tafsa är bara lagbrott om kvinnan INTE gillar det. En del kvinnor gillar att tafsas på. Sexism ftw” /Mattias Persson

”haha! Nej den var kul! Han fyllde i det alla tänker om honom!:) #humor” /Anna Hertzman

En av de som reagerade – och fick skit för det – är alltså Cissi Wallin. Hon skriver:

”Detta handlar om betydl mer än Thorsten-tafs: SLUTA försöka tysta de som vågar ta viktiga strider. Sluta be dem ”coola ner” och dyl. Sluta.”

”En bra grej är att istället be de som mobbar offentligt att ”coola ner”. Be dem att sluta. Men det är ju lättare att kalla typ mig ”präktig”

Nu har jag aldrig varit på krogen i hela mitt liv, så jag vet inte hur det spelet fungerar som Bare thoughts beskriver. Det räcker att ha levt 26 år med att ha uppfattats som kvinna för att veta att liknande grejer händer lite då och då: på busshållplatsen, på biblioteket, i kassaköer… Det är inte ovanligt alls att folk (framförallt män) tar sig friheter gentemot andra (framförallt kvinnor). Men att ett sexistiskt beteende är vanligt, betyder det att det är ursäktat?

Var och varannan gång man börjar prata om hur vanligt det är med övertramp (t.ex. tafsande), så får man höra det måste vara ovanligt och att det absolut inte är socialt accepterat att göra något så vidrigt. Därför får man absolut inte säga att vi lever i ett ojämställt samhälle, för då är man hysterisk manshatare.

Var och varannan gång man reagerar på en specifik händelse får man däremot höra att det är så vanligt att bete sig så, och om man reagerar på något så vardagligt är man en hysterisk manshatare.

Hej, dubbelbestraffning!

Det går uppenbarligen att tafsa på en programledare i direktsändning, och bli försvarad med att man bara gjort sånt som många andra gör. Det sägs att det är sånt som förväntas av en viss person för att hen är tilldelad en roll som skitstövel, och att det är upp till den som blir utsatt att säga ifrån om hen inte gillar närmandena. Det kallas ”humor” att ta sig friheter med andras kroppar. Det påstås att man saknar humor om man protesterar.

Det sägs också att vi lever i ett jämställt samhälle. Bullshit. Det som bevisar motsatsen är inte så mycket Thorsten Flincks tafsande, utan snarare det försvar han får.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

”You will take your law off our bodies!”

Jag var inte på gårdagens demonstration mot tvångssteriliseringar. Tyvärr kunde jag inte åka till Stockholm, men jag önskar att jag hade varit med. Bland annat för att detta talet är något av det starkaste jag sett:

Warrens tal på youtube

Kort syntolkning av filmen:

Platsen är Mynttorget i Stockholm, där cirka 400 personer har samlats i en demonstration mot tvångssteriliseringar. Ett litet podium har rests några meter framför slottsmuren, så att talarna är vända mot riksdagshuset. På det podiet kliver Warren upp. Han tar mikrofonen och ber folk att upprepa det han ropar istället, så att alla hör. Sedan lägger han ifrån sig mikrofonen och börjar ropa ut sitt tal några ord i taget. Folkmassan ropar som ett eko.

Efter ungefär tjugo sekunder börjar Warren klä av sig kläderna: först jackan och tröjan, sedan skorna och byxorna. Till sist tar han även av sig kalsongerna. Allt detta samtidigt som han talar. I nästan en minut står Warren helt naken på podiet. Sedan tar han på sig kalsongerna igen, och avslutar talet. Folk applåderar, jublar och gråter, och Warren kliver ner från podiet.

Talet i text finns på Kom Uts blogg. Intervju med Warren på Gaymode.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,