“Alltså, om du “spelar över” din autistiska sida brukar folk fatta att du bara är ett ofarligt freak. Det brukar jag göra när jag känner att poliserna har stirrat lite väl länge…

De har i bakhuvudet att det faktiskt finns funktionshindrade människor, om du bara ger dem rätt ledtrådar. Dregla lite, eller gör några ofarliga “tics”. Eller vrid kroppen på något konstigt sätt så du ser spastisk ut.”

Jag har aldrig uttalat dem riktigt förut, mina idiotsäkra råd. Om hur du får folk - vanligtvis poliser, men även väktare och ordningsvakter, eller, som i det här fallet: tulltjänstemän och flygplatspersonal - att förstå att du varken smugglar knark eller har bomber i skon. Hur du får klockorna för “psykiskt funktionshindrad” att ringa. Eller kanske snarare, “efterbliven” eller “handikappad”. Inte som i “psyksjuk” utan som dess raka motsats: “ofarlig”.

Osynliga funktionshinder är nämligen inte osynliga. De syns. Skymtar fram lite då och då. Och då är det viktigt att kunna spela lite. Om någon stirrar på dig för att du går barfota i sandaler i november, prova att ropa “kuken!” efter henom. Jag lovar, hen kommer bara att slå ner blicken och skämmas. Som om hen inte sett dig.

För när det osynliga visar sig blir hela du osynliggjord. Och kommer undan med bra mycket mer än om du kämpar emot och döljer. Prova. Du kommer att älska det.

SvD har två bra artiklar om otillgänglighet som diskriminering, här och här. Och missa inte den intressanta intervjun med en kvinna med alopecia (fläckvis håravfall). Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, Asperger, autism, tips, fördomar, resa, semester, polis, säkerhetskontroll, tull, tics, neuronormen

På min psykmottagning sitter ett anslag som ber folk att säga till om de kan tänka sig att glesa ut besöken. Under 2008, står det, fast eftersom det kom upp nyligen menar de antagligen sommaren. Själv brukar jag knappt ha någon planerad kontakt med psykvården då. Att träffa en vikarie är ungefär lika meningsfullt som att träffa någon av alla de där stafettläkarna. Du ägnar en timme åt att försöka förklara vem du är, och sedan kommer ni inte längre, så hen berättar inte ens vilka mediciner hen bestämmer att du ska ta. På så sätt kan du inte heller protestera.

År efter år går utan att något händer. Du är inte vårdad, bara förvarad. Du får ingen behandling, ingen lyssnar, ingen tror dig. Det är så det ska vara. Det är så det fungerar.

Att psykvården är i kris är inget nytt. Aftonbladet försöker förklara med semestrarna. Men problemen finns där året runt. Det spelar inte så stor roll om det är november eller april eller juli. Det syns bara lite mer just nu. Och jag är glad att folk börjar förstå hur det ligger till. Synd bara att människor måste dö för att någon ska lyssna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykvård, psykisk sjukdom, Norba, mord, våld, vårdkris

Jag hade tänkt mig en handbok för vilsna autister i humorshowformat, och jag blev inte besviken. Första delen av Det sociala spelet på fyran höll vad den lovade. Det bästa var ändå inte att jag låg och vred mig av skratt åt hela diskussionen om det är okej att bajsa på fester, utan insikterna som kom efteråt.

Här sitter självutnämnda neurotyper och diskuterar sociala regler på blodigt allvar. Sånt som jag trodde bara NT-acting aspisar som jag ägnade sig åt. Och de är långt ifrån överrens. Felix Herngren hävdar att det absolut inte är okej att bajsa på fester. Jonas Gardell påstår att det visst är det. Häftig diskussion utbryter.

Jag undrar vad min gamla terapeut skulle sagt om programmet. Hon hävdade att det fanns en uppsättning exakta regler för precis alla situationer. Regler som alla kände till och ingen någonsin bröt emot. Utom vi aspisar då, och det var så vi kändes igen.

Så frågan är: Är det Felix eller Jonas som har Asperger? För någon av dem är det. Alla neurotyper fungerar ju exakt likadant, eller hur?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Det sociala spelet, tv, humor, sociala regler, autism, Asperger, neurotyper, NPF, Jonas Gardell, Felix Herngren, bajs

Visst finns det utrymme för slump. Visst finns det en chans att någon av ett obegränsat antal apor med lika obegränsat antal skrivmaskiner och obegränsad mängd papper efter en obegränsad tid kan knappa ner Shakespeares samlade verk. Jag förkastar inte alls möjligheten. Den är bara jävligt osannolik.

Kom igen, Sverigedemokrater. Hur taffligt är det att planka NSFs (Nationalsocialistisk front) propagandatext om “rasblandning” rakt av, och sedan skylla på slumpen att ordvalet blev exakt detsamma? Och sedan gnäller ni på att folk inte tror på er när ni bedyrar ni är bättre än nassarna?

Själv väntar jag med spänning på om NSF ska hävda sin upphovsrätt. Det vore ett intressant mål att följa…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverigedemokraterna, NSF, rasism, högerextremism, plagiat, propaganda, politik, upphovsrätt

“Oooooookeeeej. Kanske dags att ta det lite lugnt? Slappna av en aning? Du känner dig spänd i lite för många situationer – tänk på att folk är alldeles för upptagna med sig själva för att bry sig om vad du gör.”

Testet på tv4s hemsida råder mig att ta det lugnt?! Jag anser att jag har all rätt i världen att noja mig hur mycket jag vill. Sedan mars har min favvonoja handlat om jag petar näsan i bild (och om de är snälla nog att klippa bort det då).

Om några veckor får vi se resultatet av det. Skulle det visa sig att jag varken petar näsan eller skriker “penis” omotiverat högt i programmet är det bara att hitta nästa tvångstanke att öva in. Att lägga nycklarna i postlådan, snyta mig i främlingars kläder och prata högt för mig själv är inte direkt något jag oroar mig för längre. Jag är mer proffs än så. Anledningen till varför jag har speglar i hallen är för att det räddat mig mer än en gång från att gå ut utan byxor. För somliga har faktiskt högst realistiska rädslor för att göra bort sig.

Jag kommer att berätta mer om programmet när det börjar närma sig, det finns ingen anledning till oro. Det är mitt jobb. Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, tvångstankar, tvångshandling, nojor, Asperger, Tourettes, tv, tabu

“Vi känner inte agg mot mannen, utan mot politikerna och vården. Något måste göras, annars kommer det här snart att hända igen”

Så säger en släkting till 16-åringen som mördades av en psykiskt sjuk man. Tydligen bad mördaren om hjälp strax innan han begick mordet. Om han fick någon framgår inte.

Det ropas ofta på högre straff. Kanske en mänsklig reaktion på en svår sorg, försöker jag tänka när jag slår dövörat till. Den här gången är det nära anhöriga som har styrka nog att se genom sin egen förlust och lägga skulden på samhället som inte tar sitt ansvar, snarare än att måla ut en enskild person som demon. För att psykvården ofta brister är uppenbart, men det krävs mod att våga släppa sitt eget krav på personlig hämnd.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Norba Haddad, mord, psykvård, psykisk sjukdom, vansinnesdåd, straff, dödsstraff, brott, hämnd, psykologi

Från diskussion på Qruiser:

“XX: De som på allvar påstår att sex inte har någon betydelse och att det bara är kärleken som gäller är nog riktigt bra på att ljuga för sig själva. Eller så är dom extremidealister som förtrycker sina naturliga instinkter för en större sak, vad det nu skulle vara?
—
Som YY påpekade tror jag inte heller på att det finns något som kan ses som asexuell, utan det har med största sannolikhet med någon betydligt djupare hos personen i fråga att göra. Ett hälsosamt förhållande inkluderar sexuella aktiviteter också.

Jag: Hälsosamt för vem? Betyder det att folk som anser sig vara asexuella och inte lider av det lever i självförnekelse?

XX: För personerna och förhållandet. Ja, enligt mitt sätt att se på saken skulle det vara så. Sexualdriften är en av våra mest grundläggande drifter. Precis som att människor måste ha en social kontakt med andra människor för att må psykiskt bra så behövs även sex då det handlar om mer än bara själva fysiska akten.”

Om någon undrade var moralismen och psykostigmatiseringen av ickeheterosexuella tog vägen: Här har ni svaret. Det är numera internaliserat och förvrängt mot de abnorma människorna som tror sig kunna leva utan sex. Och nästa gång ni träffar en asexuell, se till att hen blir väl omhändertagen när ni lämnar av henom på psyket för sina skrämmande vanföreställningar och sjukliga böjelser.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sexualitet, asexualitet, relationer, kärlek, behov, psykologi, fördomar

Att vara ledig är svårt. Jag värjer mig. Försöker komma på nya övermäktiga projekt som ska ta upp all min tid, få mig att sluta sova och gnissla ner alla tänderna till rötterna. Hör mig själv börja var och varannan mening med storslagna framtidsplaner. Drömmar jag vet att jag aldrig kommer att nå, eftersom hela poängen med dem är att de ska vara omöjliga.

Det är då jag inser att utbrändhet bara är ett symptom. Min hjärna kanske har börjat reparera sig, men jag har fortfarande inte botat duktighetssjukan. Och jag hävdar ändå att jag är frisk. Så frisk som det går att göra sig själv på egen hand. Jag är inte ett dugg arbetsför, och behöver vård i minst något år till om inte för alltid. Men som tur var frågar ju inte Försäkringskassan efter hur sjuk jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om utbrändhet, psykisk sjukdom, psykvård, psykologi, drömmar, Försäkringskassan

“Ja, en del reaktioner som av typen “Det förstår man väl att du är sjuk i huvudet som du beter dig eller så konstiga politiska åsikter som du har”. Alltså, från såna här anonyma människor på nätet. Men den sortens kommentarer har jag ju fått… Det får ju politiker leva med. Jag brukar tänka att det är åtminstone skönt att jag har en diagnos när de säger sådär”

F.d. landstingsrådet Anna Kettner berättar om vilka reaktioner hon fått sedan hon kommit ut med sin ADHD för några månader sedan. Övervägande positiva, ändå. Framförallt från andra bokstavsvuxna och från föräldrar som ser henne som en förebild. För trots att många kända personer har uppenbara drag av tex. ADHD, OCD eller Asperger, verkar många av dem välja neurogarderoben. Det är brist på förebilder som står för sina funktionshinder.

Kanske är det lättare att göra karriär som lite udda och excentrisk, eller tillochmed som bufflig och socialt krånglig, än som en person stämplad som både “psykiskt sjuk” och “knarkare”. Men för att få bort fördomarna måste någon vara först. Och den som går i andras fotspår kommer aldrig att vara henom.

Se hela intervjun här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Anna Kettner, ADHD, Stockholm, politiker, NPF, fördomar, bokstavsvuxna, förebilder, neurogarderoben, diagnoser, påhopp, funktionshinder

“Som du säger… man får väl ändå välja sida… Inte ha lite av varje, jag tycker nog att läkarna där får sätta gränser på vad som ska tillåtas. Ska man göra könsbyte ska man väl ändå gå hela vägen och inte ta delar som passar en för tillfället.”

“ja man får enligt mig bestämma sig Man eller kvinna? — men jag anser att mår man så dåligt o vill operera om sig till motsatta könet ska man INTE få behålla de andra… Blir ju som en effekt av en “Vandrande pinne””

Det underliga är väl kanske att det ses som konstigt att människor väljer att göra det bästa av situationen. Det roliga är att det går att tolka som den ultimata lyxen vore att sväva fritt mellan könen och kunna välja kroppsdelar, pronomen, egenskaper, aktiviteter och kläder efter behag.

Men usch så hemskt. Det måste vi förbjuda. Så roligt ska vi inte ha det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, HBTQ, kön, identitet, Thomas Beatie, intergender, transpersoner, genus, könsroller, genuspanik, gravid, föräldrar, familj

Sasha har utmanat mig och jag kände för att åtminstone svara på en av frågorna…

Saker jag skulle göra om jag var biljonär

1. Köpa alla prylar jag drömmer om: dyra kameror, laptop och ickelaptop, kanske tom. en HDTV och varför inte en gammal klassisk videobandspelare.
2. Pliktskyldigt handla lite nya kläder eftersom jag vet att en inte “borde” gå runt i shorts som är alldeles för stora och tröjor med hål under armarna.
3. Börja äta andra grönsaker än morötter och broccoli och fundera på att ordna något slags hjälpprojekt eller starta en stipendiefond för personer som vill odla ekologiska grönsaker eller göra revolution.
4. Inse att jag blivit överklass på riktigt, skämmas och äcklas av att jag bara bryr mig om mig själv, skänka bort allt och fotvandra till Tibet i något patetiskt försök att göra bättring.
5. Bli torterad till döds av den kinesiska polisen under en demonstration för ett fritt Tibet, men eftersom jag är västerlänning och halvkänd pga. att jag varit rik läcker det ut och det anordnas en stödfond i mitt namn som samlar in massor av pengar och får kändisar att ordna galor och inte fan spelar det någon roll för den kinesiska diktaturen.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, Tibet, rikedom, pengar, kapitalism, humor, konsumtion, skuld

Nojor är underbara, bara en har sjukdomsinsikt. Lättnaden över att verkligheten inte är så illa som en trodde är oslagbar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om paranoia, vanföreställningar, tvångstankar, psykisk sjukdom, borderline, ångest

“Men det man kan ju inte säga att det är en man som har fött barn, hon sparade ju äggstockarna.”

Det var långtifrån första gången jag hörde det, och förmodligen inte sista. Människor som tror att könet definitivt går att bestämma utifrån ett specifikt organ: Förekomsten av äggstockar gör en kvinna, förekomsten av penis gör en man. Riktigt vad de är som inte fyller något kriterium, eller båda, får en sällan någon förklaring till. Kanske finns de inte riktigt.

Jag skulle vilja se den som tror på det säga till en kvinna som förlorat sina äggstockar pga. cancer att hon numera är man. Eller till män som genom olyckor och sjukdomar tvingats operera bort sin penis att de är kvinnor. Eller till mannen i Rumänien som nu får fem miljoner i skadestånd för att läkaren skar av hans penis, att han bytt kön.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, transsexualism, genus, intersexualism, könsorgan, äggstockar, penis, biologi

“När han skriker känner jag att jag förstår att känslan av att vara instängd i sin kropp och inte kunna ta sig ut, att inte kunna kommunicera och inte fatta vem en är utanför sitt fysiska skal, som han oftast inte kan.”

En transsexuell pappa ser likheter mellan sig och sin autistiska son. Skillnaderna är inte så stora, när allt kommer omkring.

Jag vill se filmen: Transparent. Intervjuer med nitton killar i USA som har det gemensamt att de alla har fött barn. Naturligtvis skrivs detta med anledning av Thomas Beaties pappaskap. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transsexualism, autism, funktionshinder, kropp, föräldrar

Jag kom till som ett barn till illegala immigranter i Miami. För några dagar sedan var det 28 år sedan mina föräldrar och min storasyster lämnade USA. I mammas mage låg ett foster som några månader senare skulle visa sig vara jag. De hade bott där i något år men flyttade hem innan jag föddes. Där försvann min chans att bli president.

Varenda människa jag berättat det för har spontant sagt “Det var nog för att slippa sjukhuskostnaderna”. Det är då jag brukar nämna att de var där illegalt. Deras visum hann nämligen gå ut. Min pappa jobbade som läkare medan mamma satt och tittade på såpor och passade den blonda babyn som väckte en massa uppmärksamhet, men de var ändå illegala immigranter i Miami.

Klyschorna staplas alltid på hög när en pratar om USA. Det är typiskt amerikanskt att en mediajätte stämmer ett DIY-projekt, som Viacom vs. Youtube. Det är typiskt amerikanska presidenter att inte tala ur skägget och inte se krig som något självklart negativt. USA som abstrakt konstruktion har inte legat i krig på egen mark sedan Pearl Harbour. Precis som i Sverige vet många amerikaner väldigt lite om hur krig fungerar. Då är det lättare att leka världssamvete.

Grattis på självständighetsdagen. Kan ni tillåta resten av världen att bli självständiga?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om USA, politik, fjärde juli, Barack Obama, presidenter, Irak, krig, historia, Miami, invandring, sjukvård, kapitalism, Viacom, Google, Youtube, internet, upphosvrätt, copyright

Så är då ungen född. Thomas Beatie har blivit pappa. TS-talibaner och kristna fundamentalister skakar ikapp på huvudet. Män kan inte föda barn, hävdar de. Eller borde inte. Eller… hur som helst är det ett brott mot naturen/guds ordning/Jehovas vilja/whatever.

Kärlek är sjukt. Att föda barn med. Ingenting är normalt. Men jag gläds med familjen Beatie.

Aftonbladet refererar till ABC, som berättar att bäbisen föddes den 29 juni. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBTQ, föräldrar, Thomas Beatie, gravid, kön, fördomar, familj, kärlek

En vet att det är varmt när en planerar promenadens sträckning efter chansen till skugga. Solen steker och jag känner svettkörtlarna explodera. Hjärnan blir sladdrig och det börjar klia överallt. Ändå kan jag inte låta bli att le. I dåsigheten har jag knappt fattat det förrän såhär på vägen hem:

Jag har en remiss till NPU, neuropsykiatriska utredningsteamet. Låg prioritet på mitt ärende, visserligen. Något år i kö först. Vårdgaranti är bara ett fint ord på ett papper. Men sedan kan jag få knark. Då jävlar.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, medicin, NPF, psykvård, sommar, värmebölja

“Lagom” existerar fortfarande inte i min värld. Hur friskförklarad jag än är, är det allt eller inget som gäller. Kanske är det en sån sak jag får leva med.

Sedan jag fastnade i psykvårdens garn för sex år sedan har jag känt mig tvingad att välja: Antingen är jag i grunden frisk och ska ut på arbetsmarknaden så snabbt som möjligt, men får då inget som helst stöd - eller så är jag en grönsak, men får den hjälp jag behöver.

Hittills har jag mest fått bevis på att det är så det fungerar, men realism är ingenting för mig. Då lever jag hellre i en naiv förhoppning om att samhället inser att det är bra att rehabilitera det som kan rehabiliteras, utan att fördenskull kräva att en blir fullständigt återställd på ett kick. Att folk inte ser det som ett personligt misslyckande att de inte kan göra en helt “frisk” enligt deras egna mallar.

Vi får se hur det går. Om psykvården är lika borderline som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om psykvården, borderline, psykisk sjukdom, rehabilitering, Asperger, funktionshinder

Det är inne att skära sig, skriver DN i en annars väldigt bra artikel om DBT: “Många lockas genom internet och genom den så kallade emokulturen - där ungdomar ofta uttrycker ett lidande genom kläder och musikstil.”

Det finns hundratusentals olika sätt att skada sig själv. För tio år sedan var det chict att svälta och kräkas. Nu är det hopplöst ute, rakblad är inne. Vad blir nästa trend tro?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk sjukdom, självskada, självdestruktivitet, rakblad, borderline, depression, emo, ungdomar, fördomar, ätstörningar, trender

Jag har alltid känt mig underdånig gentemot hemtjänsten. Bett om ursäkt för att det ser ut som det gör när de snubblar på alla prylar i hallen, skämts för att jag hasar runt i morgonrock fast klockslaget är fyrsiffrigt och oroat mig för att de ska tycka att mina matvanor är konstiga.

Tills idag. Jag känner mig som värsta braten när jag öppnar dörren gäspande och förklarar att det blev sent igår; ritplattan har kommit och jag är kär i min nya pryl. Sedan ber jag en av tjejerna att skura badkaret också (och inte bara handfatet som de andra gjort) innan jag går och sätter mig vid datorn igen.

Damn, jag har blivit överklass. Min årsinkomst matchar det statsministern drar in på tre veckor, men klass handlar inte om pengar. Uppenbarligen.

Läs även andra bloggares åsikter om hemtjänst, humor, psykisk sjukdom, funktionshinder, teknik, ritplatta, prylar, status, klass