FAQ

Vem är du?

Jag heter Immanuel Brändemo, fast inte enligt Skatteverket. De tyckte att “Immanuel var ett mansnamn” och gav avslag på min ansökan om att byta just därför… Skatteverket och andra myndigheter, och telefonförsäljare, är de enda som använder mitt tjejnamn. Kort sagt: folk som inte känner mig.

Men vad heter du egentligen?

Immanuel. Mitt tjejnamn är ingen jättestor hemlighet, men det är inget jag ens reagerar på idag om du kallar mig. Så varför vill du veta?

Ska du byta kön?

Nej, jag trivs utmärkt med att vara kille. Däremot behöver jag rätta till min kropp så den stämmer överrens med min inre bild.

Alltså… är du kille eller tjej?

Kille. Att det står “F” i mitt pass är en annan sak.

Har du opererat dig?

Nej, det är rätt ovanligt att en genomför kirurgi på sig själv, det är oftast doktorer som gör sånt Seriöst: såvida det inte är ett urbota dåligt raggningsförsök är det totalt ovidkommande vad jag har i kalsongerna.

Hur ser ditt könsorgan ut idag? Är det normalt? Liksom, kan du ha sex? Hur fungerar det?

Alltså, detta med att folk lider av vanföreställningen att de är min gynekolog verkar vara allmänt utbrett. Är det en epidemi på gång? Masspsykos?

Om samhället var fritt från könsroller, skulle du verkligen behöva operera dig då?

Om samhället var fritt från könsroller, skulle du fortfararande ha en snopp eller snippa?

Hur kan du veta att du är kille? Du har ju ingen snopp?

Ställ frågan till en kukfödd kille som tvingats amputera sitt könsorgan. Ännu hellre: Tänk dig att du är kukfödd, identifierar dig som kille, men vaknar upp en dag och upptäcker att din snopp är borta men istället har du två jättebölder på överkroppen. Skulle du omedelbart dra slutsatsen att du var tjej och finna dig i det?

Läsarfråga från Li:

För mig är det svårt att förstå en kvinnas önskan att vara man i det fysiska begreppet “man”. Jag vill tro att en människas identitet inte sitter i könet utan att en kvinna, likaväl som en man, ska kunna hysa ett intresse för bilar, sport och dricka öl utan att någon höjer ögonbrynen. Jag tänker mig (men här har jag säkert fel) att identitetsförvirring när det kommer till könet inte skulle existera i ett helt jämställt samhälle. Om män kunde använda smink och klä upp sig som de ville utan att någon skulle reagera kanske könsbyten skulle vara onödiga. Eller är det så att man som kvinna verkligen kan känna att identiteten sitter i ens snippa, alternativt som man att den sitter i ens snopp?

Jag kan bara svara för mig själv. Jag personligen anser inte att jag är MINDRE man för att jag har fitta. Samtidigt har jag lite svårt för de som tror att jag är MER man än kukfödda killar, eftersom de då utgår ifrån att jag skulle ha VALT det. Jag kanske har fått kämpa på ett annat sätt för det, men jag har inte valt min identitet, lika lite som jag har valt mina medfödda könsorgan.

Samtidigt känner jag att jag behöver ändra på min kropp, för min skull. Det handlar inte om att få samhällets tillåtelse att vara mig själv, eftersom mina vänner och min familj redan ser mig som Immanuel. Jag är uppfostrad så jämställt det överhuvudtaget är möjligt i dagens samhälle.

En biologisk kvinna i Sverige idag “kan” göra många saker som ansågs opassande, snudd på otänkbart, för, säg 70 år sedan. Hen får arbeta utanför hemmet, kan säga nej till barn och äktenskap om hen vill, och ja om hen vill. Hen får ingå partnerskap, plugga på universitetet och ta i stort sett vilket jobb hen vill: inklusive polis, biskop och hockeyproffs. Det finns lagar som ska skydda henom mot diskriminering i arbetslivet. Hen får ha kort hår, klä sig i skjorta och slips och långbyxor, gubbkeps och rock utan att någon mer än möjligen höjer på ögonbrynen. Det är tillochmed helt ok för fittfödda att låna pojkvännens boxerkallingar för att de är mer bekväma än trosor. Och fortfarande anses hen vara kvinna.

Ändå har inte behovet av könskorrigeringar nästintill utplånats, som det borde ha gjort om det enbart handlade om möjligheten till fria val. Bättre än så kan jag inte svara på det.

Läsarfråga från tommie:

hur lätt borde det kunna vara att få ditt rätta kön (eller på annan svenska: “byta kön”)? Borde man få gå genom en utredning eller inte? Eller skall alla bara tro en för att man säger det? Eller är det ett mellanting? (och ja, jag kan inget om mellanting eller annat; jag växte upp i Arboga)

Kom ihåg, att detta är enbart mina tankar. Det betyder INTE att jag talar för alla transsexuella.

En bra utgångspunkt vore att Sverige började följa den internationella standarden för transvård, Standards of Care. Den har tagits fram av forskare och praktiserande läkare och sätter en internationell standard som de flesta länder som har ett system för könskorrigeringar följer någorlunda. Sverige gör det däremot inte.

Enligt SoC  är tre månaders utredning lämpligt, och också tillräckligt i de flesta fall, för att avgöra att patienten verkligen är TS. I Sverige är det istället praxis att tvinga patienten att gå i minst ett år, utan några som helst undantag.

Enligt SoC ska utredningen vara ett stöd för patienten. Många som gått/går utredning i Sverige vittnar om att de inte upplever något stöd utan att utredningen snarare är ett ifrågasättande. Vissa berättar att de upplever sig provocerade av utredarna, eller att de inte vågar berätta hur dåligt de mår för att de är rädda att få avslag.

Dessutom ska, enligt SoC, SRS (underlivsoperation) vara en MÖJLIGHET som ska vara tillgänglig för de som behöver den. Det innebär inte, som svensk praxis är, att det ska vara ett KRAV.

Vidare tycker jag att det borde vara lättare att få tillgång till vård. Idag är det helt och hållet beroende vart man bor. Jag själv harvade runt i fem år för att mitt landsting brast i rutiner OCH dessutom hade personal som betedde sig rent kränkande. Det är alltså möjligt att personer som kommer till utredningen har kämpat för att få komma dit i många år. De kan ha blivit nedbrutna, men de kan också ha hittat en identitet och vara väldigt klara på vem de är. När de så kommer dit och redan vet vilka de är tvingas de ändå gå i utredning i ett år för att vårdgivarna ska vara säkra på att det inte är tillfälligt.

Det finns fler synpunkter, men det här är några av de viktigaste. Så: Om Sverige godkände internationell standard och tillät tre månadersutredningar, och hade en mer individualiserad vård där folk fick det de behövde och slapp tvingas in i en mall, då skulle vi ha en vård värd namnet.

***

Fler frågor välkomnas! Se bara till att de inte bryter mot bloggens regler. Bra frågor får kloka svar, dumma frågor… Tja

4 kommentarer

Kommentar RSS

Kommentera

Name (måste anges)

Mail (will not be published) (måste anges)

Website