Min bok — lika inbunden som jag själv

Här står jag och förbereder nästa veckas föreläsningar när ett paket dimper ner genom brevinkastet. Min bok. Lika inbunden och verbal som jag själv.

Hoppsan. Jag som trodde jag tappade alla ord när jag gick in i väggen för sju och ett halvt år sedan. Kanske gjorde jag det då, men jag har tydligen hittat tillräckligt många nya ord för att fylla 174 sidor. Jag har inte kunnat ta till mig att det är på riktigt förrän nu när jag står här med boken i handen. Jag fattar inte hur det här gått till, men jag klagar inte.

Boken — och föreläsningarna — kan man som vanligt beställa på andet.se. Själv mår jag nästan illa av glädje just nu.

Tvångsfotvård

Mardröm:

Jag sitter på en brits i ett undersökningsrum, iklädd landstingssärk. Jag stirrar ner på mina bara ben och fötter. Situationen har jag varit i så många gånger, men den här mottagningen är speciell. Det är varken akuten eller psyket, utan en sjukhusavdelning jag inte ens visste fanns.

Mina egna kläder har de tagit ifrån mig. Läkaren har sagt att jag får tillbaka dem om jag går med på behandlingen. Utifrån korridoren hör jag dem prata:

-Vi har inget val. Det får bli tvångsvård.

Jag har aldrig blivit tvångsvårdad förut, så jag vet inte riktigt vad som väntar mig. De kommer in igen och brottar ner mig på britsen, som visar sig vara en bältessäng. De spänner fast mig. Jag gråter, skriker och försöker fly. De säger att det är för mitt eget bästa.

Sköterskan rullar fram bordet med redskap. Jag hör det fruktansvärda ljudet. Det påminner lite om en tandläkarborr, men jag vet att det är något betydligt värre som väntar mig.

Det är en elektrisk fotslip. Läkaren tar tag om min fot och börjar slipa bort förhårdnaderna på min stortå. Jag vrålar rakt ut i panik.

Mina fötter har som tradition varje vår att fördjupa sina sprickor tills de börjar blöda, och det ökar infektionsrisken. Eftersom mina händer inte tål fotsalvan måste jag använda plasthandskar när jag smörjer fötterna, och då är det lätt att hoppa över det istället. Men drömmen påminner mig om riskerna med att slarva. Om jag inte tar bättre hand om mina fötter nu finns det risk att jag inte kommer kunna bada på hela sommaren – eller ännu värre: att jag måste bli tvångsfotvårdad.

Läs även andra bloggares åsikter om fotvård, drömmar, vård, fobier

Vad har man egentligen människor till?

Igår när jag handlade upptäckte att de har byggt om affären. Inget var på sin vanliga plats, och det var clowner och provsmakningar och fullt med folk. Totalt kaos. När jag äntligen kom ut efter att ha irrat runt i en och en halv timme, försökte jag intala mig att jag varit duktig. Jag hade överlevt handlandet utan att lova mig själv att få skära mig efteråt – men så upptäckte jag att jag fortfarande bet ihop käken hårt.

Jag gnisslar alltid när jag är stressad, och den här gången påminde det mig om alla de gånger jag försökt berätta om liknande händelser för psykfolk, från den tid då jag var sambo:

- Vad sa han när du mådde dåligt?
- Vadå? Varför skulle jag ha berättat det för honom?

Det är det klassiska theory of mind-problemet, men ändå inte. Jag är fullt medveten om att andra har ett medvetande, men jag vet inte på vilka sätt det liknar mitt eget medvetande. Därför kan jag aldrig utgå från hur jag själv fungerar för att förstå någon annan. Det är inte heller självklart för mig att försöka kommunicera mina behov, eftersom jag inte är så uppmärksam på dem själv. Min sambo fattade inte hur jag mådde eftersom jag inte såg någon poäng med att meddela honom om det, och eftersom mitt kroppsspråk inte avslöjar hur jag mår.

När jag ser ett litet barn kasta sig på golvet i affären och vråla tänker jag att hen antagligen är mer socialt begåvad än mig, för jag har inte ens kommit så långt som att uttrycka mina behov spontant. Det handlar inte om att jag skulle vara så oerhört välanpassad och ”högfungerande” som lärt mig leva efter sociala regler. Tvärtom.

Mitt mest autistiska drag råkar också vara det drag som gör att jag inte framstår som ”typiskt autistisk”: det är som om jag fortfarande inte har listat ut riktigt vad man har människor till.

Läs även andra bloggares åsikter om autism, aspergers syndrom, NPF, psykologi, kommunikation, relationer

KD vill avskaffa tvångssteriliseringarna – men när?

KD vill avskaffa tvångssteriliseringar. Visst låter det nästan för bra för att vara sant? Jag vet att frågan har drivits på enormt bra de senaste åren: debattartiklar, blogginlägg, demonstrationer, och så RFSLs namninsamling förstås – 77169 personer skrev under namninsamlingen som lämnades in till regeringen i tisdags.

Det händer verkligen saker, men den stora stötestenen har hela tiden varit KD – och nu verkar det alltså som om det hindret är undanröjt. I debattartikeln i DN (undertecknad av Göran Hägglund, Maria Larsson och David Lega) står det:

Vi menar att även om det finns argument mot att tillåta att personer som genomgår könskorrigerande behandling blir föräldrar i sitt gamla kön, så är dessa skäl inte tillräckliga för att motivera ett fortsatt krav på sterilisering. Särskilt inte som barnkonventionens krav om att barn har rätt till vetskap om sitt ursprung och att omvårdas av sina föräldrar synes kunna uppfyllas i dessa fall. Därför är det vår uppfattning att kravet på sterilisering vid könsbyte bör avskaffas.

När jag såg detta inatt var min första tanke att jag drömde. Min andra tanke var att någon måste ha trollat DN Debatt och fått dem att ta in en fejkartikel. Det verkade för bra för att vara sant. Sedan somnade jag om, och kollade igen när jag vaknade: jodå, artikeln ligger kvar. Men nu ser jag också de märkliga formuleringarna i slutet. De betonar att de vill utreda alla konsekvenser noga, och avslutar med:

Vi kommer att fortsätta försöka föra barnens talan i denna typ av frågor, även om vi i vissa kretsar uppfattas som bromsklossar.

Med andra ord: KDs ledning har tagit ställning för att avskaffa steriliseringstvånget, men de säger INTE att de kommer att försöka skynda på en lagändring. De säger att man måste utreda de juridiska konsekvenserna mer (vilket de har haft gott om tid att göra de senaste fem åren), men de säger INTE hur lång tid det borde ta att göra de utredningarna.

Jodå, jag inser hur fantastiskt detta är. Jag fattar att det satt väldigt långt inne: det är bara drygt ett halvår sedan som det lät helt annorlunda från både Hägglund och Larsson. Detta är definitivt något att fira och vara glad över. Det enda jag invänder är: det är inte över. Inte än.

Kalla mig cynisk, men jag tror det först när jag ser det. Jag lovar att jag kommer fira mer ohämmat den dagen det faktiskt finns ett riksdagsbeslut på att steriliseringskravet är upphävt. Upp till bevis!

Läs RFSLs ordförande Ulrika Westerlunds kommentar i DN. Fler artiklar: Aftonbladet, Expressen, SR, SvD, Dagen, Humanisterna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångssterilisering, könstillhörighetslagen, kristdemokraterna, politik, HBTQ, transpersoner, könskorrigering

Jag skrev en bok om att hitta mig själv, och tappade bort mig själv på kuppen

Min självbild är fullkomligt raserad. Jag är totalt förvirrad och har ingen aning om vem jag är längre. Och det känns väldigt bra.

Jag är en sån som aldrig ger upp men ändå aldrig lyckas slutföra något; sån har min självbild varit hela livet. I perioder har jag förbjudit mig själv att ta på mig att göra något alls, för att inte göra någon besviken. Möjligen har jag ägnat mig åt evighetsprojekt som städning och pluggande, men inget som faktiskt har ett tydligt mål. Andra perioder har jag ständigt tvingat mig själv att påbörja projekt jag vet att jag aldrig kommer bli klar med, som självbestraffning.

Efter att jag blev utbränd har min egen acceptans av min oförmåga varit villkoret för att alls överleva. ”Jag duger även om jag är värdelös” har jag upprepat så många gånger att det inte ens låter ironiskt längre.  Men jag har aldrig ifrågasatt själva idén att jag inte klarar att slutföra saker, trots att jag uppenbarligen har lyckats avsluta flera av mina projekt. Jag har aldrig ifrågasatt det förrän nu, alltså.

I måndags var jag på tryckeriet och såg tryckprovet för min bok. Omslaget var utskrivet på fint papper, och vi diskuterade typsnitt med tryckerifolket. Då slog det mig att det är på riktigt nu. Min bok är färdig. Min. Bok.

Det tog några dagar innan jag fattade vad det betyder: jag har slutfört något. Inte bara en liten c-uppsats som tidigare, utan en hel bok. Idag insåg jag att jag tappat bort mig själv den senaste veckan. Ända sedan manus och omslagsbild gick iväg till tryckeriet i fredags har jag känt en märkligt tomhet inombords, som inte bara kan förklaras med lättnaden över att boken är färdig.

Plötsligt vet jag inte vem jag är, nu när jag inte kan bygga hela min identitet på hopplösheten. Men känslan av att inte känna igen mig själv, det är en känsla jag känner igen. Och det är fortfarande en underbar känsla.

Ironiska övergrepp i Melodifestivalen

Jag gillade inte Thorsten Flincks låt, ska jag erkänna. Men en tråkig låt är en sak – en kläm på rumpan något helt annat.

Jag missade händelsen i direktsändningen på grund av att det hände andra saker i rummet just då, men när jag kollade twitter upptäckte jag att Thorsten Flinck alltså hade tafsat på programledaren Gina Dirawi i green room. Hon bad om en kram efter att ha intervjuat honom, och då passade han på att klämma henne på rumpan. I direktsändning, framför kameran. Jag varken såg eller hörde just då, men märkte det några sekunder senare när folk på twitter reagerade väldigt negativt (med rätta). Men naturligtvis dyker även ”försvaret” upp. Till exempel:

”vad trodde du alla väntade på något negativt om Flinck!” /Malou von Sivers

”Man måste inte se #sexism överallt. Missade själva händelsen men tror inte den var så farlig (a la krogen kl 02)” /Bare thoughts

”cissiwallin är nog humorbefriad, thorstis är förjavla skön” /John Linde

”Tafsa är bara lagbrott om kvinnan INTE gillar det. En del kvinnor gillar att tafsas på. Sexism ftw” /Mattias Persson

”haha! Nej den var kul! Han fyllde i det alla tänker om honom! #humor” /Anna Hertzman

En av de som reagerade – och fick skit för det – är alltså Cissi Wallin. Hon skriver:

”Detta handlar om betydl mer än Thorsten-tafs: SLUTA försöka tysta de som vågar ta viktiga strider. Sluta be dem ”coola ner” och dyl. Sluta.”

”En bra grej är att istället be de som mobbar offentligt att ”coola ner”. Be dem att sluta. Men det är ju lättare att kalla typ mig ”präktig”

Nu har jag aldrig varit på krogen i hela mitt liv, så jag vet inte hur det spelet fungerar som Bare thoughts beskriver. Det räcker att ha levt 26 år med att ha uppfattats som kvinna för att veta att liknande grejer händer lite då och då: på busshållplatsen, på biblioteket, i kassaköer… Det är inte ovanligt alls att folk (framförallt män) tar sig friheter gentemot andra (framförallt kvinnor). Men att ett sexistiskt beteende är vanligt, betyder det att det är ursäktat?

Var och varannan gång man börjar prata om hur vanligt det är med övertramp (t.ex. tafsande), så får man höra det måste vara ovanligt och att det absolut inte är socialt accepterat att göra något så vidrigt. Därför får man absolut inte säga att vi lever i ett ojämställt samhälle, för då är man hysterisk manshatare.

Var och varannan gång man reagerar på en specifik händelse får man däremot höra att det är så vanligt att bete sig så, och om man reagerar på något så vardagligt är man en hysterisk manshatare.

Hej, dubbelbestraffning!

Det går uppenbarligen att tafsa på en programledare i direktsändning, och bli försvarad med att man bara gjort sånt som många andra gör. Det sägs att det är sånt som förväntas av en viss person för att hen är tilldelad en roll som skitstövel, och att det är upp till den som blir utsatt att säga ifrån om hen inte gillar närmandena. Det kallas ”humor” att ta sig friheter med andras kroppar. Det påstås att man saknar humor om man protesterar.

Det sägs också att vi lever i ett jämställt samhälle. Bullshit. Det som bevisar motsatsen är inte så mycket Thorsten Flincks tafsande, utan snarare det försvar han får.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, Thorsten Flinck, övergrepp, sexism, jämställdhet, tv, twitter