Månadsarkiv: januari 2012

”You will take your law off our bodies!”

Jag var inte på gårdagens demonstration mot tvångssteriliseringar. Tyvärr kunde jag inte åka till Stockholm, men jag önskar att jag hade varit med. Bland annat för att detta talet är något av det starkaste jag sett:

Warrens tal på youtube

Kort syntolkning av filmen:

Platsen är Mynttorget i Stockholm, där cirka 400 personer har samlats i en demonstration mot tvångssteriliseringar. Ett litet podium har rests några meter framför slottsmuren, så att talarna är vända mot riksdagshuset. På det podiet kliver Warren upp. Han tar mikrofonen och ber folk att upprepa det han ropar istället, så att alla hör. Sedan lägger han ifrån sig mikrofonen och börjar ropa ut sitt tal några ord i taget. Folkmassan ropar som ett eko.

Efter ungefär tjugo sekunder börjar Warren klä av sig kläderna: först jackan och tröjan, sedan skorna och byxorna. Till sist tar han även av sig kalsongerna. Allt detta samtidigt som han talar. I nästan en minut står Warren helt naken på podiet. Sedan tar han på sig kalsongerna igen, och avslutar talet. Folk applåderar, jublar och gråter, och Warren kliver ner från podiet.

Talet i text finns på Kom Uts blogg. Intervju med Warren på Gaymode.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Steriliseringskrav nödvändigt för att passa in i fördomarna om ”könsbyten”?

David Eberhard är ”specialist i psykiatri”, men det gör honom inte till expert på transsexualism. Jag måste bara få säga det, eftersom han uttalar sig som någon slags expert på Newsmill.

Eberhard har vissa poänger: jag uppskattar att han lyfter fram att det faktum att könskorrigeringar framförallt handlar om att förbättra den psykiska hälsan och minska självmordsrisken (även om han ifrågasätter dess effektivitet). Men samtidigt hävdar han att sterilisering måste vara en del av ett ”könsbyte”, för annars är det inget ”könsbyte”. Argumentet?

”En man som önskar bli kvinna kommer emellertid per automatik att bli steriliserad eftersom det inte lär vara särskilt kvinnligt att ha testiklar hängande framför sin nygjorda vagina. I det fallet finns alltså knappast möjligheten att genomgå behandling utan sterilisering.

Diskussionen gäller då kvinnor som blir män. Principiellt kan ju en kvinna få en artificiell penis och samtidigt ha kvar både livmoder, äggledare och äggstockar. Frågan är om man då har gjort ett könsbyte eller bara opererat dit en penis.

Jag har inga synpunkter på att man gör så, under förutsättning att det skulle minska lidande och risk för självmord i denna utsatta grupp. Vad man däremot ska ha klart för sig är att det i så fall ju inte är frågan om ett könsbyte utan ett könstillägg. Man har alltså två kön. Om man är transsexuell vill man dock inte vara både kvinna och man. Vill man det är man ju per definition inte transsexuell.”

Här gör Eberhard två av de absolut vanligaste tankevurporna runt transvård – tankevurpor som jag ser flera gånger om dagen:

  1. Han utgår ifrån att ”könsbyte” är en synonym till ”operation av könsorganen”. På sätt och vis stämmer det eftersom lagen och vården är uppbyggd på ett sådant sätt att man förväntas passa in i en viss mall och ha vissa behov, för att alls komma ifråga för en könsutredning. Problemet är – bland annat – att att han förutsätter att ändring av juridiskt kön och rekonstruktion av vagina/penis är samma sak. Faktum är att könstillhörighetslagen inte kräver att jag ska vilja skapa en penis för att räknas som man, och den kräver inte heller uttryckligen att jag ska vilja göra mig av med min livmoder – däremot kräver lagen att jag ska sakna fortplantningsförmåga.
  2. Han utgår ifrån att en människas ”riktiga” kön är något som ligger i biologin, antagligen syftar han på kromosomerna. Han utgår också från att en önskan att operera bort livmoder och äggstockar är en förutsättning för att vara en man, och därmed är de som inte vill kastreras inte heller transsexuella.

Jag har redan bloggat om olika anledningar individer kan ha för att genomgå eller avstå från kirurgi, men detta handlar uppenbarligen inte om människors rätt att själva besluta vad de behöver. Eller?

Jag citerar Standards of Care (pdf), de riktlinjer som ställts upp av WPATH (World Professional Association for Transgender Health) för att säkra kvaliteten i transvården:

”While many transsexual, transgender, and gender nonconforming individuals find comfort with their gender identity, role, and expression without surgery, for many others surgery is essential and medically necessary to alleviate their gender dysphoria” (s. 54, min fetstil)

Enligt WPATH finns det alltså inget som säger att man måste vilja genomgå någon operation för att vara transsexuell. Det finns inte heller någon formulering i diagnosmanualerna ICD-10, DSM-IV eller DSM-5 som kräver att man ska vara beredd att genomgå någon form av kastrering eller sterilisering för att få diagnosen Transsexualism/ Gender Identity Disorder/ Gender Dysphoria (även om diagnoskriterierna nämner kirurgiönskan och aversion mot de medfödda könsorganen som vanliga – men inte obligatoriska – symtom).

Så varför hänger jag upp mig på detta? David Eberhard säger ju inte att man borde förbjuda folk att ”vara man och kvinna samtidigt”. Inte heller säger han att man borde tvinga folk att opereras – så är definitioner hit och dit verkligen något att tjafsa om?

Ja.

Som transvården är uppbyggd idag i Sverige är det i stort sett omöjligt att få vård om man inte räknas som transsexuell. Att t.ex. få diagnosen ”Könsidentitetsstörning UNS” (UNS=utan närmare specifikation) kan innebära att man blir utan den behandling man behöver (t.ex. hormoner, kirurgi för att platta till bröstkorgen, eller epilering). Det betyder inte att ens behov nödvändigtvis är mindre skriande än behoven hos de som fått diagnosen Transsexualism. Det betyder ofta bara att man inte lever upp till utredarens bild av hur en ”riktig” transsexuell är – och därmed inte får tillgång till behandling.

I Socialstyrelsens utredning/lagförslag från ifjol försöker man komma ifrån fixeringen vid diagnosen, men traditionellt sett i Sverige har Transsexualism varit den enda diagnos som gett möjlighet till behandling. Det är inte oproblematiskt och riskfritt att hänga upp definitionen av transsexualism på frågan om individens vilja att bli kastrerad, även om man tycker det är okej att också ge vård till de som inte passar in i den mallen.

För övrigt är det fascinerande att begreppen ”könsbyte” och ”könskorrigering” och tillochmed ”ändrad juridisk könstillhörighet” så ofta tolkas som att det enbart handlar om ”operation av könsorganen”. Fixeringen vid att definiera andra utifrån sina egna uppfattningar om deras könsorgan är inte unikt för David Eberhard, även om jag önskar att en psykiater hade vett nog att undvika den klassiska fallgropen.

En sak till: Nej, jag är inte heller expert – men jag utger mig inte för att vara det heller. När en ”specialist i psykiatri” uttalar sig om transsexualism är det lätt att tro att han vet vad han pratar om. Risken finns att folk går på det och tar det för en objektiv sanning, istället för vad det är: åsikter – och en fixering vid könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Håll tassarna borta från mina äggledare!

Vad finns det att säga som inte redan har hunnit sägas idag?

Det har redan sagts att hela alliansen sitter i knät på KD, som i sin tur sitter i knät på de mest konservativa grupperna inom partiet. Det har redan sagts att detta bevisar att KD är farligare än SD, eftersom KD har mer reell makt. Det har redan sagts att vissa mindre transfoba kristdemokrater skäms över sitt parti idag. Det har gråtits. Det har skrikits. Det har redan börjat planeras en demonstration i Stockholm på onsdag.

Men det har också sagts att ”Det här kan man leva med. Det är ett bra steg framåt”. Det är väl lätt för Barbro Westerholm (FP) att säga så, tänker jag. Även om hon har kämpat på vår sida, så är de orden inte så mycket till tröst.

Jag pratar förstås om beskedet att regeringen inte vill avskaffa tvångssteriliseringar, utan vill utreda frågan ännu mer. Göran Hägglund säger:

”Det är viktigt att vi står fast vid försiktighets-principen och inte rusar iväg med lagstiftning. Den här frågan behöver vi titta lite djupare på”

Ursäkta?! Den nuvarande lagstiftningen på området är 40 år gammal. 2007 presenterades ett (förvisso uselt) lagförslag om att ändra könstillhörighetslagen. Han har haft fem år på sig att utreda vidare, och det finns ett utmärkt lagförslag färdigt från Socialstyrelsen sedan ifjol. Vad exakt är det som behöver utredas mer, som har varit omöjligt att utreda under de senaste fem åren?

Det är svårt att tro att det handlar om något annat än filibustrande, och det är svårt att tro att den bakomliggande orsaken skulle vara något annat än transfobi (samt viljan att hålla sig väl med andra transfoba makthavare).

Nej, jag är inte överraskad. Inte ett dugg. Bara förbannad. Och ikväll orkar jag inte vara så djuplodande och kallt analytisk som jag brukar, så jag säger bara: Håll tassarna borta från mina äggledare!

***

Läsvärt: QX, DN om RFSLs svar och om oppositionens svar, en bra artikel på Newsmill, Frihetssmedjan om C, Maria Hansson Nielsen (KD) i Expressen och i egen blogg. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Inte nog med att ADHD inte finns – vuxna med ADHD finns ännu mindre!

DN har idag släppt fram en pinsam krönika som går ut på att ADHD inte finns. Det är det gamla vanliga:

”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.”

Nathan Shachar utgår från att ADHD är ett påhitt för att tjäna pengar på att knarka ner barn. Han utgår också från att diagnosen kan ställas på vilket barn som helst. Om det inte vore för att scientologerna inte skulle prata om Gud på det sättet, så låter det som om skräckpropagandan är kopierad direkt från KMR. Huvudlösa påståenden om att ”indiska barn inte har ADHD” (visa mig gärna studier som stöder det!) och allt möjligt.

Shachar utgår även från att ADHD per definition är att inte kunna sitta stilla – alltså tvärtemot hur bland annat jag och många andra med ADHD fungerar. Jag har till exempel jobbat tio timmar i sträck idag, enbart för att jag har så svårt att avbryta när jag gör något roligt. Jag glömmer bort att äta och sova om jag inte ställer larm i mobilen, för att jag är för koncentrerad. Det är kanske en mindre känd ADHD-egenskap, men hyperfokusering är faktiskt en typisk ADHD-grej. Man får massor av saker gjorda, och det är en av anledningarna till varför jag älskar min ADHD.

Men för Shachar handlar ADHD om att vara fysiskt rastlös, alltså. Det är dessutom bara barn som har ADHD i Shachars värld – vuxna med ADHD glömmer han naturligtvis bort. Det är mer regel än undantag att ADHD-”kritiker” låtsas som om det bara är barn som kan ha ADHD. Inte nog med att ADHD inte finns – vuxna med ADHD finns ännu mindre!

På sätt vis förstår jag det. Vuxna med ADHD är ju så besvärliga. Vi kan argumentera emot när folk talar över våra huvuden, och vi kan delta i debatten och ge vår syn på saken. Barn är så mycket enklare att utmåla som offer, eftersom de inte skriver debattartiklar och långa blogginlägg som svar på tal.

Förlåt, jag lämnade visst ämnet lite. Får jag skylla på min ADHD? ;)

Hursomhelst: när ADHD-”kritiker” får det att låta som om ADHD alltid och enbart handlar om barn som inte kan sitta stilla, så brukar det vara ett symtom på att de förmodligen inte är kompetenta att uttala sig om ADHD överhuvudtaget. Personer som Nathan Shachar behöver lära sig mer om vad ADHD är innan de uttalar sig.

Så jag gör som Victoria. I sin fenomenala text om varför Schachar har fel erbjuder hon honom att se hur hon har det. Det gör jag med. Nathan Shachar, eller någon annan som tvivlar på att ADHD är verkligt, är väldigt välkommen hem till mig. Vi behöver prata. Jag lovar att jag inte är farlig.

Uppdatering: Missa inte Technicolors inlägg.

Tips: bra artikel om ”infantiliseringen” av autism. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen?

Själv ser jag cissexualism (att folk identifierar sig som män eller kvinnor utifrån vilka könsorgan de föddes med) som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man intalar sig att identiteten avgörs av ens kroppsdelar. Cissexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller.

Stycket ovan är bara ett experiment. Det är inte mina åsikter, ifall ni tror det. Jag har bara citerat en text och bytt ut några ord. Låter den nedsättande? Lite förminskande kanske? Då fattar du kanske hur jag ser på den ursprungliga texten:

”För ärligt talat: hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen? Att med ett pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin? För om detta är höjden av emancipation, då kan jag inte låta bli att vara melankolisk.

Själv ser jag transsexualism som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man måste justera kroppen. Transsexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller.”

Rasmus Landström recenserar i UNT Signe Bremers avhandling Kroppslinjer, och kan uppenbarligen inte låta bli att redogöra för sina egna föreställningar om transsexualism. Jag är ändå tacksam för tydligheten, eftersom det väldigt ofta inte är uttalat utan bara underförstått vad folk utgår ifrån.

Det hör till saken att Kroppslinjer inte handlar om könskorrigeringar som maktkritisk handling, utan snarare om hur berättelser om könskorrigeringar förhåller sig till makt: till normer, till vårdapparaten, till lagen, och så vidare. Ändå är det precis det som Landström hakar upp sig på: fördomen om att könskorrigeringar i första hand skulle vara något slags ställningstagande.

Jag har skrivit om det förr; problemet med att Den Transsexuella Berättelsen så ofta blir missförstådd:

”den tolkas som argument; som om man försöker övertyga någon om att det man gör är rätt. Som om man måste övertyga någon. Som om det är upp till andra att avgöra om de godkänner ens könsidentitet, om de accepterar ens beslut att leva som sig själv.”

Nej, jag säger inte att allt är Rasmus Landströms fel, såklart. Jag säger inte att det är något ovanligt att tolka Den Transsexuella Berättelsen som att transsexuella är passiva offer (som dessutom är lite dumma då de inte fattar att ifall samhället var fritt från könsroller så skulle de inte behöva förändra sina kroppar, typ) – tvärtom. Jag säger inte att det är något fel att som transsexuell själv försöka förklara hur man känner, och jag säger inte att det är fel av cissexuella att försöka förstå. Absolut inte.

Det jag säger är detta: att cissexuella väldigt ofta tolkar Den Transsexuella Berättelsen som om transsexualism är något som är upp till dem att ha en åsikt om. Jag säger att vissa cissexuella ibland tar för givet att deras hemmasnickrade teorier om transsexualism är mer relevanta än transsexuellas egna upplevelser. Framförallt säger jag att transsexuella alltför ofta tas ifrån tolkningsföreträdet för sina egna liv, just genom detta. Frågor om maktstrukturer i transvården och i samhället i stort reduceras till att handla om tillförlitligheten i transsexuellas egna upplevelser.

Landström frågar ”hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen?” Jag undrar: Hur radikalt är det egentligen att utgå ifrån att transsexualism ständigt måste ”försvaras”, som om det vore ett omstritt fenomen à la UFO/snömannen/varulvar? Har vi inte kommit längre än så?

***

Kommentar: Jag har skrivit ”cissexuella” och ”transsexuella” eftersom det råkar vara just könskorrigeringar det handlar om den här gången. Egentligen skulle det lika gärna kunna stå ”cispersoner” och ”transpersoner”, då samma härskarteknik förekommer gentemot alla slags transpersoner. Och ja, jag är medveten om att det händer att t.ex. vissa transsexuella gör liknande saker mot andra transpersoner.

Uppdatering: Läs även Lukas inlägg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Tips på nyårslöften för dig som inte vet om du orkar ett år till

Jag vet att jag haft nästan orimligt mycket tur i livet, och att det inte är alla förunnat att behöva en könskorrigering. Jag vet att det kan låta provocerande, men jag säger det eftersom jag jämför mig med mina vänner och bekanta som är cispersoner och har till exempel borderline eller bipolär sjukdom. Deras ångest och självdestruktiva impulser liknar de som jag själv haft under så många år – men de kan inte lösa sina problem genom en könskorrigering, eftersom det inte är kroppen som är grundproblemet för dem.

En könskorrigering är inte en enkel lösning även för den som verkligen behöver det, såklart. Det är ingen snabb utväg – men jag hade ingen aning om att den skulle vara så effektiv. Jag är till exempel inte det minsta självmordsbenägen längre. Jag har vant mig av med mycket av det som jag förr tog för givet, och tränat bort många självdestruktiva beteenden de senaste fem åren. Det är i och för sig inte bara på grund av könskorrigeringen; mycket är tack vare bloggandet, och alla fina människor som stöttat mig. Ni är underbara!

Såhär på nyårsdagen tänker jag såklart tillbaka på hur de senaste åren har sett ut, och på mina nyårslöften som brukar ha temat ”var snällare mot dig själv”. För fem år sedan ”räckte” det med att lova att inte ta livet av mig under hela året. Det var det svåraste löftet jag gett, men det fungerade så bra att jag kunde lova detsamma året därpå. Sedan har det bara fortsatt. Under 2011 var löftet ”Jag lovar att ta vara på livet bättre”, och det tycker jag definitivt att jag har gjort.

Så jag tänkte ge några förslag på nyårslöften, ifall ni har svårt att komma på något. Framförallt för dig som undrar om du kommer orka ett år till. Du kan till exempel lova dig själv:

  • Att inte ta livet av dig. Åtminstone vänta ett år till; sedan kan du fatta ett nytt beslut. Låter det oändligt långt? Kanske en månad i taget känns mer överskådligt. Eller en vecka. Eller en dag, åtminstone. Sedan kan du besluta igen. Och igen, och igen, tills den dag då du inte ens behöver besluta längre utan fortsätter leva av ohejdad vana.
  • Att sluta självskada (oavsett hur du brukar självskada). Det är inget som händer över en natt och man brukar behöva professionell hjälp med det – vilket leder mig in på nästa punkt:
  • Att söka hjälp, ifall du inte redan har gjort det.
  • Att ifall du inte får den vård/stöd du behöver: börja säga ifrån och var en ”jobbig” patient/brukare, hellre det än att ta ut frustrationen på dig själv.
  • Att hitta något (minst en sak, men helst fler) som får dig att må bättre, och som inte är skadligt. Det kan vara att bada skumbad (om du har badkar), att gå ut och gå, att lyssna på musik, att måla tavlor, att blogga, att smsa med vänner… Och att sedan unna dig att göra det, även när du mår dåligt. Gör det just när du mår dåligt, för att vinna tid: för att stå ut i några timmar, tills den värsta ångesten lägger sig. Och unna dig att göra det även när du mår bra också, såklart.
  • Att förlåta dig själv för saker du gjort som kanske inte var så bra. Det viktiga är inte att inte göra misstag, utan att inte låta ångesten över dem ta över ens liv.
  • Att sluta med ovanan att döma dig själv. Det är precis som självskadandet en ovana som kan ta lång tid att bryta.
  • Att helt enkelt försöka vara mer självkonstruktiv, och vara snällare mot dig själv.

De tre sista punkterna är de som jag själv jobbar mest på numera. Ibland blir jag frustrerad över hur svårt det är att ändra sitt sätt att tänka. Det har tagit fem år hittills, och jag är långtifrån fri från tvångstankar och tvångshandlingar. Men jag lever – och om jag får bestämma, så tänker jag fortsätta med det i många år till. Alltid något.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,